Taggad: Landskap

Till minnet av en runstenstecknare

Johan Peringskiölds teckning från 1684 av ristningen på Ramsundsberget utanför Eskilstuna. Foto KB.

I dag den 24 mars är det exakt 300 år sedan en av det sena 1600-talets främsta runstenstecknare, Johan Peringskiöld, gick ur tiden. Peringskiöld ägnade sig inte bara åt att rita av runstenar utan var också riksantikvarie mellan åren 1693 och 1720. Han började dock sin bana inom den antikvariska forskningen som kopparstickare.

Peringskiöld, som innan han adlades hette Peringer, var sörmlänning till börden och född i Strängnäs 1654. Han kom sedermera som student till Uppsala, där han bland annat läste isländska för professor Olof Verelius. 1680 anställdes han vid Antikvitetsarkivet för att utföra kopparstick. Arkivet förestods av den energiske Johan Hadorph, som årligen företog antikvariska resor till olika delar av Sverige för att avbilda kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. I maj 1684 följde Peringer med honom för att avbilda runstenar i Uppland och resan visade sig så framgångsrik att han samma höst fick uppdraget att på egen hand fortsätta att arbeta i Södermanland. Under de kommande åren avverkade han också runstenarna i större delen av landskapet.

Teckningarna från de antikvariska resorna bildade underlag till träsnitt, som skulle användas i en planerad utgåva av Sveriges runstenar, men som först sent omsider trycktes 1750 i en stor volym som fick det bekanta namnet Bautil. Flera av Peringskiölds ritböcker från sörmlandsresorna finns ännu bevarade i Kungliga biblioteket och dessa teckningar är ofta förbluffande exakta, vilket framgår av teckningen ovan av den bekanta Sigurdsristningen (Sö 101) utanför Eskilstuna. Ett skäl var naturligtvis Peringskiölds konstnärliga ådra, men som framgår av teckningen arbetade han också med ett rutsystem för att få rätt proportioner.

Samtidigt var han uppenbarligen en mycket noggrann iakttagare. Detta fick vi en påminnelse om för ett par år sedan när runstenen Sö 91 återupptäcktes vid Stora Tidö, också utanför Eskilstuna. Denna var tidigare bara avbildad av Peringskiöld, som bland annat hade läst en runföljd þuþ, där man skulle vänta runorna kuþ. Detta såg ut som en ren felläsning, men nu när stenen åter blev tillgänglig kunde vi konstatera att det av allt att döma står þuþ på stenen. Här var det alltså ristaren och inte Peringskiöld som hade gjort ett misstag.

Något som är mycket tydligt hos Peringskiöld var att är inte bara var intresserad av själva runstenen och dess inskrift utan även av sambandet med andra fornlämningar och av det omgivande landskapet. På hans originalteckningar är omgivningarna ofta antydda, men det är inte alltid som dessa har tagits med på de slutgiltiga träsnitten.

Peringskiölds träsnitt av Nolbystenen (M 1) i Njurunda. Efter mikrofilm i ATA.

När Peringskiöld sommaren 1687 avbildade Medelpads runstenar tog han gärna med en del av landskapet, kanske för att han som sörmlänning uppfattade det som lite exotiskt. Bakom Nolbystenen i Njurunda ser man exempelvis det stora berget Nolbykullen skymta i bakgrunden, på bilden av Högomstenen i Selånger förekommer en av de stora gravhögarna på det bekanta Högomgravfältet och på Selångers kyrkogård har han låtit de märkliga gravvårdarna bilda bakgrund till runstenen.

Peringskiölds egentliga uppdrag med denna resa var att avbilda den runsten med de tre kronorna som påstods finnas i Tornedalen, men som senare har visat sig vara en naturbildning. På återfärden från Torneå tog han vägen över Frösön i Jämtland för att rita av Sveriges nordligaste runsten, som då ändå stod på näset på den östra sidan om sundet. Så har stenen också avbildats på det träsnitt som bland annat trycktes i hans Ättartal (utgiven av sonen Johan Fredrik Peringskiöld 1725) och i Bautil (1750).

Till skillnad mot runstenarna i Medelpad finns Peringskiölds originalteckning av Fröstenen kvar, vilket jag inte tror att så många känner till. Den ingår i en handskrift i den Palmskiöldska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek och har digitaliserats av Alvin. Denna med lätt hand utförda bläckteckning ger en helt annan upplevelse av både stenen och den ursprungliga miljön än det stiliserade och statiska träsnittet. På bilden finns ännu ingen bebyggelse runt sundet, utan miljön har förmodligen varit i stort sett densamma som när runstenen restes mer än sexhundra år tidigare.

Peringskiölds originalteckning av Frösöstenen från 1687. Foto Alvin

Som runstensavbildare var Peringskiöld den nyktre och vakne iakttagaren, som runstenstolkare var han ett barn av sin tid och var inte främmande för Olof Rudbecks fantasifulla idéer om Sveriges ursprung. Han kunde därför utan större betänkligheter läsa namnet på Noaks sonson Magog (under namnet ”Ogg then stora”) på en runsten vid Vallentunasjöns strand och han drog sig inte för att i runföljden kalmarna · sutuma på en sörmländsk runsten finna namnet på både Galileiska havet och Sodom. I verkligheten handlar det i det senare fallet om en udda skrivning för Kalmarsund!

Men även om Peringskiöld var en hängiven rudbeckian, fanns det fall där han insåg att läromästaren måste ha tagit fel. När Rudbeck hävdade att han funnit en runstensfras harþa kuþan tryg som skulle betyda ”den hårde gudens tjänare” och där den ”hårde guden” skulle syfta på den romerska guden Mars, förstod Peringskiöld att meningen nog var en annan. Genom sin erfarenhet av runstensundersökningar visste han att det bakom runföljden i stället dolde sig det berömmande epitetet harða gōðan dræng ”en mycket god (ung) man”. En strid blossade upp mellan de båda runtolkarna, men den kvävdes snabbt genom statsmakternas ingripande. Lösningen var dock inte alls den man önskar i en sund vetenskaplig diskussion. Peringskiöld gavs nämligen rätten att läsa och tolka de runinskrifter som ännu var outgivna som han ville, men han fick absolut inte avvika från eller kritisera de läsningar och tolkningar som Rudbeck och tidigare antikvarier hade framfört!

Peringskiöld var i fältet en noggrann iakttagare och en konstnär av rang. Många av de sörmländska stenar som han avbildade under sina resor på 1680-talet har senare försvunnit. Det är mycket möjligt att en del av dessa liksom Tidöstenen kommer att återupptäckas, men tills dess är framför allt hans teckningar som vi får bygga på. Detta räcker många gånger långt.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Tack till Jan Owe som i söndags tipsade mig om denna märkesdag och på så sätt lurade mig att skriva denna text. DS.

PPS. Den som grunnar på vad Bautil egentligen betyder kan läsa Staffan Fridells artikel i tidskriften Futhark. DS.

Caspar David Friedrich – konst som antites?


Konstnär: Caspar David Friedrich. Källa: Wikimedia Commons

Nationalmuseums utställning om Caspar David Friedrich avslutades den 10:e januari som en stor publiksuccé. Själv tillhörde jag de hundratals besökare som trängdes denna sista dag. Publiken var mycket blandad med många ungdomar. Att publiken överlag fascinerades av Caspar David kunde man inte ta miste på. Utställningen var befriad från pedagogiska finesser, men det gick nog lika bra. Jag har sen barnsben älskat hans målningar, och alltid haft små reproduktioner hemma på väggen. På Nationalmuseum blev jag överraskad av att många av målningarna faktiskt är så där små i original. De verk jag syftar på är förstås landskapsmålningarna i olja, med underordnade människor som vänder bort ansiktet.

Men varför fängslar Caspar David? Det är vackra himlar och scenerier, men det har många andra konstnärer också fixat utan att väcka mer än en gäspning. Tänker man på Caspar Davids budskap så ska det enligt experterna kretsa runt religion, nationalism och mer eller mindre svårbegripliga symboler. Någon vägledning av sådana upplysningar har jag knappast eftersom jag varken är religiös, nationalist eller överdrivet intresserad av symbolspråk. Det jag som amatör upplever i Caspar Davids målningar är en så konsekvent avspänd stämning att den blir rent av laddad. Eteriskt ljus och luft skimrar, och människor har frusit fast i stillastående tid. Vi betraktar tavlans målade betraktare av naturen, vi blir de, ”jag” blir han med slängkappan. Naturen har blivit subjekt och breder ut sig i tiden. Kulturen är förgänglig, och ofta nedbruten till gotiska kyrkoruiner som blivit ett med naturen.


Caspar Davids antites? Konstnär: Jacques-Louis David. Källa: Wikimedia Commons

Caspar David levde i Hegels tidevarv, filosofen känd bl.a. för historiens dynamik, tes- antites- syntes. Samma princip känner vi igen i den intressanta Kulturutredningens resonemang om modernismen upp- och nedgång. Kanske är det en sådan spänning som man undermedvetet känner av i Caspar Davids skenbara idyller? När jag vandrade runt på utställningen slogs jag hela tiden av vad han INTE målade. Caspar David tidiga år präglades av Napoleon och ockupationen av de tyska områdena. Om Caspar David hade en konstnärlig antites så vill jag peka ut Jacques-Louis David, konstnären med Napoleon till häst, Napoleons kröning, hjältar, monument, krig, slakt och ära, det är exakt vad Caspar David Friedrich INTE målar. Jag undrar om det är en sådan spänning som jag förnimmer i hans måleri, en konst som total antites? Ska vi gå så långt att – all kultur är antites till sitt innersta väsen!? Jag lutar år det.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap.

Spara och bevara

Christian Runeby från Riksantikvarieämbetet var inbjuden att tala vid ett seminarium under Almedalsveckan kring energisparande med temat ”Spara och bevara – energieffektivisering i kulturhistoriskt värdefulla byggnader”. Energisparande är en förutsättning för att på sikt kunna bevara våra kulturhistoriska byggnader. Om byggnaderna inte kan användas på grund av att uppvärmningen blir för dyr så innebär det början på ett förfall. Med rätt kunskap kan man både spara energi och bevara våra kulturbyggnader.

– Det handlar om när och hur vi ska använda oss av ny teknik – inte om, sa Christian Runeby, enhetschef för Byggnader och Landskap på Riksantikvarieämbetet. I samarbetet och forskningen kring att välja klimatanläggningar och energieffektivisering behöver vi vara lyhörda för de behov som de nya brukarna/ägarna av våra kulturhistoriska byggnader har, samtidigt som vi tar hänsyn till den teknik och funktion som de en gång byggdes för.

Ofta kommer man längre med bra samarbete och det goda exemplets makt än med lagstiftning, menade Christian Runeby.

Bland talarna fanns bland andra även Energimyndighetens Arne Andersson. – Ju lägre energikostnader ju mer pengar blir det till bevarandet, sa Arne Andersson.

>> Agneta Gardinge är kommunikatör vid Riksantikvarieämbetet.