Taggad: latinskrift

Runor och latinskrift: De vikingatida spåren

Karlevistenen (Öl 1) på Öland bär inte bara runor utan också en gåtfull inskrift med latinska bokstäver. Foto Magnus Källström

Runorna är vårt första kända skriftspråk och ersattes som bekant med den latinska skriften i början av medeltiden. Detta var dock en lång process och länge existerade de båda skriftsystemen sida vid sida, vilket inte minst framgår av mängden runinskrifter från medeltiden. Men runorna och den latinska skriften har en gemensam historia i Norden långt innan dess. Mycket talar för att runraden bygger på det latinska alfabetet och på de lyxföremål som letade sig upp från romarriket under romersk järnålder var skriften många gånger närvarande.

Någon större betydelse fick inte latinskriften förrän i samband med kyrkans etablering under tidig medeltid. Man måste dock räkna med att den har varit välbekant långt tidigare, inte minst genom de kristna missionärernas verksamhet. Enligt Rimbert ska exempelvis Ansgar på sin första resa till Birka 829 ha fört med sig fyrtio böcker, men råkade ut för sjörövare och förlorade dem. Man undra vad sjörövarna hade för glädje av just detta byte, men det går ju att leka med tanken att det på 800-talet någonstans i Danmark eller Sverige har suttit en hårdför viking med ett större bibliotek av religiös litteratur på latin.

Rimbert berättar också att Ansgar när han reste hem fick med sig ”ett brev av kungens hand, skrivet på svenskarnas speciella sätt” till den tyske kejsaren Ludvig den fromme. Vissa har hävdat att det måste ha rört sig om en träpinne med runor, som kung Björn i Birka hade ristat. Om så verkligen var fallet kan man gissa att den tyske kejsaren hade vissa problem att tillägna sig innehållet.

När Olof Skötkonung började prägla sina mynt i Sigtuna omkring 995 var det med hjälp av engelska myntmästare och mynten bar texter på latin skrivna med latinska bokstäver. Gissningsvis var det ganska få i den inhemska befolkningen som kunde läsa dessa texter och inskriptionerna blev med tiden alltmer förvirrade.

Runbenet (Sl 85) från kvarteret Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg/Kulturmiljöbild

Från Sigtuna har vi också ett av de allra första exemplen på latinsk skrift, som både ger mening och kan misstänkas vara producerat av en inhemsk skribent. Vid de arkeologiska undersökningarna 1999 i kvarteret Professorn 1 hittades ett djurben med både runor och latinska bokstäver (Sl 85). Benet har utifrån fyndomständigheterna har daterats till perioden ca 1073–93. Texten lyder PAX TEC, vilket ska utläsas som det latinska Pax tecum ”Frid vare med dig”. På benet finns också de två runorna fr inristade. Helmer Gustavson, som först läste och tolkade denna inskrift, har föreslagit att ristaren först hade tänkt rista ordet friðr ’frid’ på inhemskt språk, men ändrat sig och i stället skrivit samma sak med latin och latinska bokstäver.

Det finns ännu ett ben med både runor och latinsk skrift från Sigtuna (Sl 115). Det hittades 2011 av i samband med en schaktkontroll i kvarteret Kammakaren 5, men kom i ett omrört lager och det går därför inte att säga något mera exakt om åldern. Det anses dock kunna härröra från 1100-talet eller senare.

Runbenet (Sl 115) som hittades 2011 i kvarteret Kammakaren. Foto Magnus Källström

Ristningarna på detta ben är inte helt lätta att genomskåda. Runorna utgörs av den outtalbara sekvensen lþu, som inte går att tolka med mindre än att man antar att någon runa har hoppats över. Latininskriften lyder AIHN eller AIMN och är inte mindre svårbegriplig. När Helmer skrev om denna inskrift i artikeln till Sigtunas lösföremål tillbakavisade han möjligheten att det skulle kunna handla om det välbekanta ordet amen ”med tanke på den gängse skriv­ningen amen av detta ord”. Detta stämmer ju om vi håller oss till inskrifter med latinska bokstäver, men för en person som kanske var mer bevandrad i runskrift borde det inte ha varit främmande att skriva i istället för e. Denna stavning av ordet förekommer faktiskt också i runskrift. På ett kopparbleck från Boge på Gotland (G 278), med en tidigmedeltida runinskrift på latin, står amin och exakt samma skrivning möter även på det välbekanta blyblecket från Alvastra (Ög 248). Samtidigt bör det nämnas att ordet amen enligt Victor Frans’ tolkning också förekommer på ett av de runbleck (U DLM;70) som 1925 påträffades i en skelettgrav vid Vassunda prästgård inte långt från Sigtuna, och att det där är skrivet amen med en tydlig e-runa.

Att det är rimligt att tolka teckenföljden på runbenet från Kammakaren  i ett religiöst sammanhang antyds inte minst av det korsade kors som följer efter bokstäverna.

Bokstavsinskriften på Karlevistenens baksida. Foto Magnus Källström

Man kan här inte låta bli att tänka på en annan berömd inskrift med latinska bokstäver, nämligen den som finns på baksidan av Karlevistenen (Öl 1) på Öland. Innebörden och åldern på denna inskrift är mycket omtvistad, men så mycket är säkert att den fanns på stenen 1634, då Jonas Håkansson Rhezelius ritade av den. Inskriften var redan då skadad och hade samma lydelse som den har i dag. Det är dock inte helt klart i vilken riktning hur bokstäverna ska läsas. Den högra raden går antingen att läsa uppifrån som

…-NINONI +

Eller nedifrån som

+ INONIN-…

Den andra raden verkar rimligast att läsa uppifrån om inte bokstaven E ska bli bakvänd:

…EH +

Flera olika uppfattningar har framställts om denna text. Den frejdige engelske runforskaren George Stephens, som inte besvärades av att finna oväntade språk- och namnformer, tänkte sig att det rörde sig om en ristarsignatur NINONI + EH + »Ninoni högg (detta)”. En av hans samtida, den norske runologen Sophus Bugge, menade att det i stället kunde handla om namnet på en man av keltiskt ursprung. Erik Brate spann vidare på denna idé i sin del av Ölands runinskrifter (1906) och föreslog att denne man kanske hade fått sin gravplats i den andra av de två gravhögar som en gång ska ha funnits vid Karlevistenen och att denne man ”äfven fått en minnesskrift på stenen, förmodligen utförd af någon landsman i följet”.

Bugges lärjunge, Magnus Olsen, som skrev om inskriften på Karlevistenen 1957 frågade sig om det inte bakom NINONI kunde dölja sig ”et hørselintrykk som hade festet sig hos en «ulerd», religiøst indifferent och helt verdsligsinnet ‘farmann’ eller ‘viking’.” Olsen antog att det nog handlade om en kristen liturgisk formel och att man för NINONI nog bara kunde ”tenke på in nomine (patris, etc.) i forvansket muntlig gjengivelse”. Han gissade också att ristaren hade hämtat kunskapen om den latinska skriften från sin samtids myntinskrifter.

Olsens idé om en latinsk formel är den som senare medvetet eller omedvetet har slagit igenom även bland dem som läser högerraden i motsatt riktning som + INONIN-… Exempelvis föreslog Helmer Gustavson 1994 ett ursprungligt IN NOMINE IHV dvs. ”I Jesu namn”, vilket förutsätter vissa felstavningar i texten. I en artikel 2007 framhöll Anders Andrén likheten med par tidigmedeltida latininskrifter från Danmark, där formeln In nomine Domini ”I Guds namn” uppträder i högst korrupta former som INNIOMMHDII och INOMNEDM.

Enligt Andrén kan latininskriften på Karlevistenen vara den äldsta bevarade kristna bönen i Skandinavien. Han menar också att den antyder att det har funnits en präst i krigarföljet, som hade dikterat den för runristaren. Samtidigt kan man tycka att en präst som behärskade latin rimligtvis borde ha varit någorlunda läs- och skrivkunnig och lätt kunnat påtala misstagen i texten.

För ett tag sedan bläddrade jag i en bok om svärd på Vitterhetsakademiens bibliotek och råkade då slå upp en sida som visade inskrifter på svärdsklingor. Vad som direkt fångade min blick var att ett par av dessa på ett slående sätt påminde om texten på Karlevistenen, nämligen:

Inskrifterna på ett par svärdsklingor från Stade i Nordtyskland. Efter Müller-Wille 1977.

Inte bara orden och teckenformerna var slående lika utan också att texten var omgiven av likarmade kors. Kan det helt enkelt vara en svärdsinskrift som har kopierats på stenen? Inte minst av det översta exemplet framgår hur ett IN NOMINE lätt måste ha kunnat förvandlas till INONIN[E] eller NINONI. Vad jag har förstått har de svärd som bär formeln In nomine Domini på den ena sidan ofta en tillverkarsignatur på den andra. Den defekta vänsterraden …EH + skulle i så fall kanske kunna vara resterna av det senare, även om jag inte har hittat något som otvunget passar in.

Den svärdstyp som bär de nämnda inskrifterna förekommer redan under 1000-talet, men då under den senare delen av århundradet och inte kring tusenårsskiftet dit Karlevistenen hör. Om det är en svärdsinskrift som har varit förlagan för de latinska bokstäverna på denna sten, kan dessa inte ha ristats samtidigt med runinskriften, utan bör vara ett senare tillägg.

Allt hänger alltså på om latininskriften är samtida med runristningen eller om den har tillkommit vid ett senare tillfälle. Min kollega Laila Kitzler Åhfeldt vid Runverket har inom projektet Evighetsrunor låtit skanna hela ristningen på denna sten för att bland annat undersöka förhållandet mellan dessa ristningar. Jag är för närvarande okunnig om resultatet av dessa undersökningar, men väntar givetvis med spänning!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En svärdsklinga med texten +NNOMINEDO… har för övrigt även hittats vid utgrävning 1976 i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Fyndet gjordes på en nivå som har daterats till mitten av 1200-talet eller början av 1300-talet, men svärdet antas på grund av tillverkarsignaturen på den andra sidan vara äldre. Läs mer här.

Gordin tordan ingordan: Medeltida besvärjelser från Fosie

Blyblecket från Fosie som det såg ut när det hittades. Foto: Staffan Hyll
Blyblecket från Fosie som det såg ut när det hittades. Foto Staffan Hyll

En central uppgift för Runverket är att läsa och tolka runinskrifter, men ibland kan vi också få förfrågningar om texter som ligger lite utanför vårt fält. För ett par år sedan mottog jag exempelvis ett medeltida blybleck med en längre inskrift med latinska bokstäver, som hade påträffats vid en arkeologisk undersökning vid Fosie i Skåne. Liksom många runbleck av bly var det ihopvikt, men när det vecklades ut på konserveringen visade det sig att det var fullskrivet på båda sidor.

Inskrifter på medeltida blybleck brukar ofta vara mycket formelartade och redan på de fotografier som jag hade fått per mejl kunde jag urskilja sekvensen inominepat, vilket givetvis måste vara en del av det välbekanta in nomine patris ”i faders namn”. Inskriften bestod alltså troligen av en latinsk formel och jag trodde det inte skulle vara särskilt svårt hitta motsvarigheter till resten av texten. Det visade sig dock vara betydligt besvärligare. När jag fick föremålet i min hand framstod de övriga teckenföljderna som helt obegripliga trots att de flesta av bokstäverna verkade gå att identifiera. Inskriften blev därför liggande även om jag hela tiden har haft den i bakhuvudet och funderat på tänkbara lösningar.

Förra veckan bestämde jag mig för att göra ett nytt försök och noggrant gå igenom inskriften ännu en gång under mikroskop och göra en renritning. Detta resulterade i att jag faktiskt fick tag i en teckenföljd som jag inte tidigare hade förstått. Ovanför inominepat står det av allt att döma adiuro te dvs. ”Jag besvärjer dig”, men resten framstod som lika obegripligt som förr. Jag reagerade samtidigt över den begränsade teckenuppsättningen och att en så vanlig bokstav som s helt verkade saknas. Var det ändå bara mest nonsens?

Blyblecket från Fosie utvecklat i hela sin längd. Foto Staffan Hyll
Blyblecket från Fosie utvecklat i hela sin längd. Foto Staffan Hyll

I vårt södra grannland hittar man med jämna mellanrum ristade blybleck från medeltiden, både med latinsk skrift och runor. Jag skickade därför den preliminära teckningen till mina danska kollegor i hopp om att de skulle känna igen något mera. Det dröjde inte länge förrän Lisbeth Imer på Nationalmuseet i Köpenhamn meddelade att hon trodde att det på baksidan av blecket fanns en direkt fortsättning på inominepat och att man där skulle läsa ris et fili et spiritui sancti, alltså ”i faderns och sonens och den helige andes namn”.

Det råder ingen tvekan om att detta är vad ristaren har försökt skriva, men det luriga var att personen ifråga hade använt exakt samma tecken för r och s (som genomgående ser ut som r) och att de inledande bokstäverna ri hade fått samma form som n. Det bästa av allt var dock att Lisbeth också lyckades identifiera det ord som står strax före adiuro te på bleckets framsida. Hon läste där ingordan med ett bakvänt g som kommit att likna ett e.

Detta kan för den oinvigde te sig som nog så konstigt, men ordet förekommer faktiskt i flera medeltida texter och då tillsammans med ett par närmast likalydande ord, gordin och gordan. I en medeltida handskrift av tyskt ursprung i Uppsala universitetsbibliotek kan man exempelvis läsa: Adiuro uos elphos elphorum gordin. Ingordin. Cord’i et ingordin ”Jag besvärjer er, älvornas älvor, gordin. Ingordin. Cord’i och ingordin” och i en utdrivelseformel bevarad i den bekanta sångsamlingen Carmina Burana möter sekvensen Gordan, Ingordin et Ingordan.

Orden har också flera gånger ristats med runor. På ett norskt runbleck från Lurekalven finner vi …o^rdan · go^rdin · ingo^r- – – och på en liten träamulett, som påträffades vid arkeologiska undersökningar i Lödöse 1985–86, uppträder varianten gortin : gorta^n æþ gorta^n. Med denna kunskap är det inte längre så svårt att se vad det står i den första raden på Fosieblecket. Man ska där av allt att döma läsa: + Gord[i]n tordan ingordan.

Träamuletten från Lödöse. Foto Bengt A. Lundberg samt renritning av Helmer Gustavson.
Träamuletten från Lödöse. Foto Bengt A. Lundberg samt renritning av Helmer Gustavson.

Vad de nämnda orden egentligen betyder vet vi inte. Enligt ett förslag ska de hänga ihop med flodnamnet Jordan, enligt ett par andra med latinets cor, cordis ’hjärta’ eller kanske chorda ’sträng’. De har uppfattats som rena trollord, men också som namn på onda väsen. Fosieblecket ger en ny variant av denna formel, där Tordan är en ny bekantskap. Detta låter ju lite märkligt som ett namn på en älva. Naturligtvis kan det handla om en ren felskrivning, vilket inte skulle vara särskilt oväntat i detta sammanhang. Eller ska man våga tänka sig att det är asaguden Tor som på något sätt är framme och spökar bland älvor och demoner?

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

PS. Läs om ett nyfunnet danskt blybleck med en liknande text från Bregninge kirke på Själland. — Rapporten om den arkeologiska undersökningen i Fosie i Skåne hittar du här.