Taggad: Lena kyrka

Runfynd från Lena del 3

Linda Qviström penslar fram sitt fynd i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

Det blir faktiskt ett tredje K-blogginlägg om förra måndagens begivenheter. Förutom de tre runstenar som i dag finns vid Lena kyrka har det en gång funnits en fjärde sten (U 1029). Enligt Johannes Bureus, som upptecknade delar av inskriften i början av 1600-talet, låg den då i ”Lena kyrkedör”. Stenen antas även ha iakttagits vid en inventering 1829, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

När vi kom till Lena i måndags förmiddag träffade vi Linda Qviström från Upplandsmuseet, som svarar för den arkeologiska kontrollen i samband med arbetena inne i kyrkan. Hon följde också med oss bort till hästhagen för att vara med och se om det senast funna fragmentet hade den passning som Robin hade antagit. När vi var på väg tillbaka till kyrkan passade jag på att fråga om hon möjligen hade sett några spår av den fjärde runstenen i Lena. Det hade hon inte, men att hon lovade att hålla ögonen öppna. Linda berättade också att den ursprungliga ingången i kyrkan hade gått genom ett numera rivet vapenhus, som hade legat på kyrkans sydsida.

Därmed var vi klara vid kyrkan och eftersom Mats G. Larsson hade lovat att bjuda Robin och mig på lunch, så gav vi oss iväg. Någon timme senare när vi satt vid kaffet, kom en påringning från Linda, som berättade att hon hade borstat på några stenar intill den södra väggen inne i kyrkan och fått syn på något som liknade en slinga. Hon skickade också ett par bilder och det rådde ingen större tvekan om att detta måste vara en del av en runristning. Det var alltså bara för oss att åka tillbaka till kyrkan igen.

Och visst var det en runsten! När Linda borstade vidare kunde man iaktta en 5 cm bred runslinga omgiven av flera smala ornamentslingor. Stenen, som sticker ut en knapp halvmeter från muren, har ursprungligen har utgjort tröskelstenen i den igensatta dörren mellan det gamla vapenhuset och långhuset. Ristningen finns endast bevarad på ett mindre parti, som måste ha legat vid sidan av den gamla portalen. På resten av stenytan är ristningen helt bortnött.

Ristningen finns bara bevarad på en liten del av stenen. Foto Magnus Källström

Stenen har en synlig längd av närmare två meter. Vid en schaktning utefter fasaden 2017 iakttogs en liknande sten på utsidan av kyrkan och om det rör sig om delar av samma sten bör den ursprungligen ha varit en mycket stor. Bureus har vid sitt besök endast upptecknat ett 15-tal runtecken. Det övriga var enligt hans anteckning ”bortnött af fötrene”. Hans runor är i flera fall stupvända och utifrån hans avbildning verkar det högst tveksamt om inskriften har haft någon språklig mening.

Johannes Bureus’ uppteckning av runorna på U 1029 i handskriften F.a.6. Foto ATA

I det lilla stycke av runslingan som nu är bevarad finns först ett skiljetecken i form av ett kort streck. Därefter ser ut att följa en t-runa med ensidig bistav, en n-runa med dubbelsidig lågt ansatt bistav, en u-­ eller r-runa samt ett otvetydigt s. Därefter är stenytan utnött. Oavsett om man läser · tnus… eller · tnrs… ser inte detta ut att kunna vara en del av något meningsfullt ord. Det är alltså möjligt att vi har att göra med en runinskrift utan språklig mening – en nonsensinskrift eller icke-lexikal inskrift som det numera ofta kallas. Det finns i Mälardalen ett 30-tal sådana runstenar kända sedan tidigare. Det som är speciellt med stenen i Lena är att den verkar ha varit så stor.

I Kyrkoinventarium 1829 omtalas en runsten som man har trott är identisk med den runsten som Bureus såg. Läser man lite noggrannare i denna handling så inser man dock att så inte kan vara fallet. Här omnämns nämligen först tre gravstenar från 1600-talet som ska ha legat i vapenhuset, varefter följer uppgiften att ”I yttre dörren ligger ett stycke af en Runsten med Slingor. Stilen oläslig.” Denna sten har alltså legat i vapenhusdörren ut mot kyrkogården och kan alltså inte vara samma sten som nu har dykt upp. Kanske handlar det i stället om U 1028 eller om ett tidigare okänt fragment. Eftersom murar tillhörande vapenhuset har framkommit både vid schaktningar 2014 och 2017 är det inte omöjligt att det finns ytterligare ett runstensfragment dolt under marken ute på kyrkogården.

Stenen ligger som trappsten i den gamla sydportalen och har utsatts för en omild behandling, förmodligen vid 1864 års renovering. Foto Magnus Källström

Uppgiften i Kyrkoinventarium visar också att vapenhuset på kyrkans södra sida fanns kvar ännu 1829. Man kan gissa att detta revs först 1864 i samband med den renovering som Dybeck omtalar. Vid detta tillfälle ska man enligt Dybeck förutom runstenen U 1026 även ha påträffat ”ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Vad som hände med detta fragment framgår inte. Kanske handlar det om samma sten som nu har kommit i dagen.

De tre nyfynden från Lena kyrka lägger visserligen tillsammans inte mer än elva runor till den samlade runkorpusen, men de har ändå ökat vår kunskap om runstenarna vid denna kyrka på en mängd olika sätt. Det är sällan som en måndag på jobbet blir så händelserik.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om icke-lexikala runinskrifter i Marco Bianchis avhandling Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland från 2010. DS.

PPS. Läs om runfynden i Lena kyrka även på Upplandsmuseets blogg. DS

Runfynd från Lena del 2

Runstenarna U 1026 (till höger) och U 1027 (till vänster) i hästhagen vid Lena kyrka i begynnande vinterskrud. Foto Magnus Källström

Något som jag inte nämnde i mitt tidigare inlägg är att vi vid vårt besök i Lena kyrka i måndags också hade med oss ett litet runstensfragment i bilen. Det hittades för några veckor sedan inne i kyrkan av Anna Ölund från Upplandsmuseet i samband med den arkeologiska övervakningen av de golvarbeten som just nu genomförs.

Här hade Robin Lucas redan listat ut var vart det hörde, men historien början egentligen för mer än 150 år sedan. I sin reseberättelse 1864 nämner fornforskaren Richard Dybeck att det vid en reparation av Lena kyrka detta år hade framkommit ”en hel runsten samt ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Den förstnämnda ”krossades af arbetarne” så att det vid hans ankomst endast återstod ”ett större stycke […] jämte några smärre bitar”. Dybeck lät flytta den nyfunna runstenen (U 1027) tillsammans med de tidigare kända runstenarna vid kyrkan (U 1026 och U 1028) till en kulle intill prästgården.

I samband med förberedelserna för utgivningen av Upplands runinskrifter lagades och restes stenen den 17 maj 1951 på samma plats av Riksantikvarieämbetets stenkonservator R. Wibeck. En dryg vecka senare – den 29 maj – var Sven B. F. Jansson där för att undersöka tre runstensfragment som hade upptäckts liggande i ett syrénsnår intill prästgården. Det visade sig att samtliga fragment tillhörde U 1027 och det måste alltså handla om de ”smärre bitar” av stenen som hade funnits vid Dybecks besök 1864. Endast ett fragment hade direkt passning till det större fragmentet och kunde sammanfogas med detta. De två övriga som endast bär ornamentik passade inbördes, men inte med resten av stenen.

I Upplands runinskrifter har inskriften på U 1027 återgivits på följande sätt :

[·] uk · ihul · uk · gisl · uitr · li…
… ok Igull ok Gisl, Øyindr(?) le[tu]
”… och Igul och Gisl och Önd(?) läto …”

Det fragment som framkom inne i kyrkan nu i november bär runorna …tu · a… och utgör som Robin hade räknat ut en direkt fortsättning på den tidigare kända inskriften. Även om den nyfunna delen av texten bara innehåller en enda runa som man inte skulle ha kunnat gissa sig till, så är detta ett viktigt tillskott till vår kännedom om inskriften. En a-runa i denna ställning kan knappast vara resterna  av något annat än a[kua] det vill säga verbet haggva ’hugga’. Formuleringen ”lät hugga” är ganska ovanlig när det inte handlar om ristningar i block eller fasta hällar, men just i områdena norr om Uppsala finns påfallande många exempel på vanliga resta stenar. Att det inledande h-ljudet saknas är dessutom ett välkänt uppländskt dialektdrag, som av runstenarna att döma har funnits redan på vikingatiden.

En mycket nöjd Robin Lucas från Upplandsmuseet passar in det nyfunna fragmentet på rätt plats. Foto Magnus Källström

Vi ville naturligtvis kontrollera att det nyfunna fragmentet verkligen hörde ihop med den kända delen av stenen och begav oss därför iväg till den hästhage intill kyrkan, där stenarna står resta. Ett tunt snölager hade lagt sig medan vi hade varit inne i kyrkan, men det var inga som helst svårigheter att passa in fragmentet på rätt plats upptill till höger på stenen.

På marken intill stenen låg de två sammanfogade fragmenten med ornamentik som man inte kunde passa ihop med resten av stenen 1951. Det var onekligen svårt att förstå var de skulle ha kunnat sitta, men när jag kom hem prövade jag på datorn om det gick att hitta någon passning. Det ser faktiskt ut att finnas en sådan, men som framgår bilden nedan kommer det att krävas ett helt nytt arrangemang av fragmenten. Samtidigt står stenen i dag ganska löst i marken så det skulle vara ett mycket lämpligt tillfälle att genomföra denna typ av mer omfattande åtgärder.

Fotomontage av U 1027 där de ornerade fragmenten har passats in nedtill till höger samt Dybecks teckning av den större stenen i Sverikes runurkunder (1860–76).

När Dybeck såg stenen 1864 fanns i början av runslingan också en n-runa, som idag troligen är dold i det betongblock som stenen är ingjuten i. Denna runa bör ha utgjort slutrunan i ett namn. Av fotomontaget framgår tydligt att detta namn måste ha inlett inskriften och att det dessutom inte kan ha varit särskilt långt. En god gissning är att det har handlat om det vanliga mansnamnet Svæinn skrivet [suai]n. Tyvärr kan man i detta fall inte vara lika säker på suppleringen som med a-runan på det nyfunna fragmentet.

Det har påståtts att de två stenarna U 1026 och U 1027 är ristade av samma runristare, vilket knappast är riktigt. Visserligen finns vissa likheter i ornamentiken, men samtidigt är det en stor kvalitetsskillnad mellan stenarna. U 1026 är av allt att döma ett verk av den kände runristaren Öpir, även om andra forskare har tvekat på denna punkt. Däremot ska man nog inte knyta U 1027 till denne ristare. Det framgår inte minst av det nu upptäckta ordet haggva ’hugga’ i resarformeln. Detta ord använder Öpir ytterst sällan och när det förekommer i denna ställning är det endast i ristningar på fasta block och aldrig på resta stenar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Fortsättning följer här.

Runfynd från Lena del 1

Det nyfunna fragmentet i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

I slutet av september påträffades ett tidigare okänt runstensfragment i samband med omläggningen av kyrkogårdsmuren vid Lena kyrka i Uppland. Trots att fragmentet bara bär fyra runor fick upptäckten ett stort genomslag i pressen. Detta berodde inte bara på det för uppländska förhållanden ovanliga stenmaterialet, nämligen kalksten, utan också på att fragmentet kunde kopplas till en tidigare känd runsten.

Av olika skäl har det tagit mig lång tid att komma ut till Lena kyrka och titta på nyfyndet, men i måndags åkte jag dit tillsammans med Robin Lucas från Upplandsmuseet. Vid kyrkan anslöt också Mats G. Larsson, som gärna ville ta det nyfunna fragmentet i närmare betraktande. Det visade sig bli en händelserik dag, vilket gör att jag nog får dela upp detta blogginlägg i flera delar.

Det stod redan när fragmentet först uppmärksammades klart att det måste vara en del av den tidigare kända U 1028 från Lena kyrka. Denna sten utgörs av ett större fragment, som har varit känt sedan Johannes Bureus’ dagar. Det låg då kyrkogården utanför vapenhusdörren och användes förmodligen som trappsten. 1864 lät Richard Dybeck flytta fragmentet till gravfältet söder om kyrkan tillsammans med runstenarna U 1026 och U 1027. Först 1951 fick det sin plats i Lena kyrka, där det ännu befinner sig. Den skadade inskriften har i Upplands runinskrifter (1953) lästs och tolkats på följande sätt:

… asbiurn · ạuk i[n]-… -­-[k]ụrụ….-­-­-…na-…anti kuþ suiki · þa iʀ h[a] sui[k]u
… Asbiorn ok …-[l]andi(?). Guð sviki þa, eʀ ha[nn] sviku.
”… Åsbjörn och …-land(?). Gud svike dem, som sveko honom.”

Att bli ”sviken” betydde att bli utsatt för förräderi med dödlig utgång och detta uttryck dyker emellanåt upp på runstenarna. En närmast identisk motsvarighet till bönen på U 1028 finns på en av de gotländska Sjonhemsstenarna (G 134) och på en nu försvunnen runsten från Söderby i Danmarks socken (U 954) stod det om den döde: En Sassurr drap hann ok gærði niðingsverk, svæik fēlaga sinn ”Men Sassur dräpte honom och gjorde nidingsverk, svek sin kamrat”.

Det tidigare kända fragmentet U 1028, som i dag finns inne i kyrkan. Foto Magnus Källström

Inskriften på det nyfunna fragmentet är egentligen inte särskilt märkvärdig. Redan på de fotografier som jag fick i september stod det klart hur runorna ska läsas …anua… och eftersom jag inte kunde komma på något lämpligt personnamn gissade jag på att det kunde vara resterna av exempelvis [h]ann va­[ʀ] ”han var” eller [h]­ann va­[] ”han blev”. Det finns nämligen nästan ingen ordskillnad på U 1028, så det är upp till läsaren att själv försöka avgöra var gränserna mellan orden går.

Fragmentet har ingen direkt passning till det tidigare kända fragmentet, men genom att studera deras utseende och tjocklek går det att bilda sig en uppfattning om var det kan ha suttit. Det stora fragmentet är 12 cm tjockt i den vänstra änden och 9 cm i den högra. Detta talar för att det har utgjort toppen av en runsten, som i sin nuvarande position vilar på den högra sidan. Det mindre fragmentet är 10 cm tjockt till vänster och 11,5 cm till höger. Detta motsvarar på det större fragmentet tjockleken i höjd med de runor som finns bevarade på den ursprungligen vänstra kanten. Det nyfunna fragmentet bör alltså ha tillhört stenens högra kant och har sannolikt suttit ungefär i jämnhöjd med dessa runor. Detta betyder också att jag måste ge upp min idé om att det har stått ”han var” eller ”han blev” på detta fragment. Det troligaste är i stället att vi här har resterna av namnet på någon av de personer som har låtit resa stenen. Det enda namn som ser ut att passa utan antagande av någon ovanligare skrivning är kvinnonamnet Rannvæig, som tidigare bland annat finns på en västgötsk runsten (Vg 118).

Detalj med den nyupptäckta n-runan nedtill till höger, som inte tidigare har noterats. Foto Magnus Källström

När vi skulle fotografera det större fragmentet och snedbelyste det med min medhavda bygglampa gjorde Robin Lucas en mycket intressant upptäckt. På den fria ytan vid ormens sammanrullade svans finns en 7,5 cm hög n-runa, som ingen tidigare har sett! Detta ger en förklaring till den lite förvånande formen h[a] för hann. Tydligen har ristaren först hoppat över n-runan och sedan lagt till den utanför slingan. I Upplands runinskrifter påstås att det inte går att avgöra om den andra runan i ordet har varit a eller n och att läsningen och tolkningen av detta ord därför ”i någon mån [är] osäker”. Vad jag kunde se finns tydliga spår av den vänstra delen av en a-bistav i den andra runan och med Robins nyupptäckta runa råder det ingen tvekan om att det står han på stenen! Det finns alltså inte längre någon anledning att reservera sig på denna punkt.

Det större fragmentet av U 1028 mäter i dag 0,73 × 0,82 m. Om man tänker sig att stenens mittaxel har gått där de två slingorna korsar varandra högst upp kan den ha varit bortåt en och halv meter bred. Detta öppnar också för att stenen ursprungligen bör ha varit mellan 2 och 2,5 meter hög. Med dessa dimensioner förstår man att den också måste ha burit en mycket lång text, av vilken vi idag bara har några få brottstycken. Det finns alltså goda skäl att hålla ögonen öppna när nästa sektion av kyrkogårdsmuren ska läggas om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Genom det pågående projektet Evighetsrunor har även en tidigare okänd avbildning av U 1028 uppmärksammats. Den finns i Olof Celsius’ handskrift R 554 och är utförd i augusti 1741 troligen av Sven Bælter. Teckningen är ritad i skala och mycket väl utförd, men inte heller denne undersökare har noterat den nu upptäckta n-runan. DS.

Fortsättning följer här.