Taggad: London

MuseumNext i två versioner

Rapport från museikonferensen MuseumNext av Riksantikvarieämbetets två utredare för utställningar Kicki Eldh och Mathias Strömer.

Mathias och Kicki framför The London Mastaba av Christo & Jeanne-Claude.

Första versionen, av Kicki Eldh

Konferensens olika presentationer kan sammanfattas i ordet samverkan.
Det gäller såväl finansiering, professioner, discipliner och koncept. Här följer några nedslag i trender som lyftes fram under konferensen.

Ekonomisk hållbarhet
Istället för kortsiktiga sponsorinsatser söker museer nu långsiktigt samarbete, likt det mellan Natural History Museum och Shell, vilket presenterades på konferensen. Exempel finns till och med på sammangående med företag, för att säkra budgeten och slippa jaga donatorer. Projekt där museipubliken utvecklar produkter för företag förekommer redan. Frivilligarbete av konstnärer, minoriteter eller andra grupper försvinner mer och mer. Personer som tidigare engagerats på ideell basis kräver och får större inflytande och framför allt betalt. Samtidigt behöver institutionerna slimma verksamheten, där fasta tjänster kan övergå i frilans-projekt och karriärbyten blir vanligt. Fokus flyttas från social hållbarhet till ekonomisk.

Livsstilar och konsumtionstrender
Den sociala trenden finns fortfarande med. Museernas samverkan med platsen, befolkningen och besökarna undersöks och utvecklas. Evenemang som lockar stora och framför allt nya grupper ses som mått på framgång och utställningarna formas snarare utifrån evenemangen istället för tvärtom. Trendspanarna som avlöser varann på scenen, talar om att tillfredsställa grundläggande behov på nya sätt, bland annat med hjälp av teknik och AI. Livsstilar och konsumtionstrender blir viktiga komponenter i planeringen. Miljö-, hälso- och hållbarhetsperspektiv finns med i museiupplevelsen och man söker minimera besökarnas känslor av skuld när det gäller till exempel klimathotet. Samtidigt som man informerar om läget visar man på möjligheter, för att på så sätt att öka välbefinnandet för besökarna.

Beyonce och Jay Z
Konst och kreativitet har en framskjuten position. Så också lekfullhet och fritid och dem man vänder sig till är familjer med barn. Samtidskonstmuseum för barn, där museiinredningen är konstverk, speciellt gjorda direkt för platsen av kända konstnärer är ett exempel. Ett annat är museet där man inbjuds att tälta i trädgården utanför, ha picknick och gå på konsert. Kopplingarna till musikvärlden är flera. Två museichefer jämför sitt jobb med att spela punkrock. Den ena har som motto att inte ta sig själv på för stort allvar, den andra ser museiarbetet som sitt konstnärliga uttrycksmedium. Konferensens avslutning med Beyonces och Jay Zs musikvideo inspelad på Louvren, vilken släpptes samma dag är talande.

Strategier
Något annat som uppmärksammas är olika strategier för museiarbetare för att överleva i förändringarnas tid:
Att kräva betalt, men samtidigt vara beredd på perioder utan arbete. Att byta karriär. Att vara beredd på att slåss. För sitt jobb, sin idé och även sin övertygelse eller ideologi. Att se museet som ett ekosystem. Att möta omvärlden med öppna ögon och öppet sinne. Att hacka byråkratin, att förändra inifrån med principer från tai chi: att ta ett steg fram och ett tillbaka. Att förstå vad andra gör. Att reflektera över det förflutna medan man planerar framtiden. Att säga ja. Att släppa kontrollen.
Listan på råd som presenterades på konferensen kan göras längre, men sammanfattningsvis handlar det nog om att intala sig att man trots allt har makt att förändra till det bättre. Jag kan dock undra om mångfalden av disparata förslag inte mera är tecken på förvirring och osäkerhet, snarare än visshet och framtidstro.

Andra versionen, av Mathias Strömer

Konferenser och seminarier för museiarbetare finns det många av. Väldigt många. Tror det skulle vara möjligt att med hjälp av en väl tilltagen budget ägna all vaken tid åt att fara runt till museibranschens alla mötesevenemang.

En av de mer etablerade museikonferenserna heter MuseumNext, som några gånger om året sedan 2009 arrangerat konferenser i storstäder som London, New York, Sydney och Amsterdam. Konferenserna vill alla vara framåtblickande och undersöka framtidens museilandskap, men landar i regel i väl valda utsnitt av samtiden. Inte minst utsnitt som utmärks av sociala medier, social rättvisa och publikrelationer. Så också när den senaste omgången MuseumNext gick av stapeln. I London. Med tillägg av ett stort mått av diskussion om vad förändring är för något. Vilket kanske knappast är förvånande mot bakgrund av Brexit. Nåväl, jag var där. Det här är en kort liten betraktelse för de som inte var där. Tänk ungefär som en recension på Tripadvisor för en sevärdhet i en storstad.

Det du ska vara medveten om vad det gäller museikonferenser är att det först och främst handlar om att träffa människor och mindre grad lära sig något nytt. Därmed inte sagt att föredrag kan vara väl förberedda och klockrent utförda. Vidare, maten är i regel rätt kass, vin och kaffe serveras misstänksamt generöst, du kommer sitta obekvämt i några dagar och få med dig en tygpåse med tryck och foldrar som du aldrig mer bläddrar i. På sikt kommer du bli varse att du ändå har fått glimtar av insikter, kunskaper och perspektiv när du minst anar det. Frön har såtts. Så att säga. Att se utställningar, besöka nya och gamla museer, träffa människor som skiljer sig från dig, se världen och vara i rörelse är en vital del av att syssla med speciella sortens kultur som museer och utställningar håller på med. En investering med garanterade positiva effekter. Slutligen, det du kommer ha mest nytta av är det oväntade, det i periferin. Det handlar om att du möter det oväntade med ett öppet sinne utan förutfattade meningar. Gäller detta alla eller endast mig? Se till och åk iväg på museikonferenser och ta reda på det!

Nu till MuseumNext i London. Slutet av juni 2018. London, staden med mer museer än någon annan stad i världen. Vilken plats kan av det skälet vara mer lämplig för en museikonferens? Konferensen ägde rum i Royal Geographical Society’s lokaler strax söder om Hyde Park i de kvarter där V & A, Science Museum och Royal Albert Hall även finns.
Konferensens program kan liknas vid en LP-skiva. Eller ett mynt. Två sidor med varsitt uttryck som likväl hänger samman.

En ovanligt väl fungerande del av konferensen är passen med tio-minuters presentationer om kommande evenemang som skapar mersmak och nyfikenhet. Jag vill veta mer om till exempel Londons Design-vecka och Judiska museets arbete med digitala medier.

MuseumNexts program saknar särskilt två olika saker. Dels, eftersom så starkt fokus är på social inkludering, en kritisk röst till just detta. Det hade skapat en välbehövlig dynamik. Vad som vidare saknas är ett internationellt fokus utanför västvärlden.

Här kommer den ena sidan, som handlar om social inkludering

Den ena sidan står i tydlig relation till Nina Simons långvariga arbete med inkludering på längden och tvären. Följaktligen är halva konferensen en symfoni på samma ingrediens, nämligen socialt inkluderande utställningsarbete. Simon är även själv på plats och föreläser.

Simon är museichef på konstmuseet i Santa Cruz. Inflytelserik och vältalig röst för interaktivitet, social inkludering, representativitet. Simon är också författare till The Participatory Museum, boken som för snart tio år sedan slog ned som en bomb (nåja) i det internationella museilandskapet. Boken framför andra om hur museibranschen förstår och utför interaktivitet och skapar situationer på kort och lång sikt för att interagera och föra dialog med sin publik.

Projekt och institution efter varandra presenteras, som alla praktiserar en eller några delar av Simons bok. Vi får bland annat stifta lite närmare bekantskap med Torontos stadsmuseum Myseum. Museet som med föränderliga program och nära dialog med olika communities och pop-up utställningar är utspridd över hela staden utan fast bas och samling.

Social inkludering har länge varit ett viktigt område på museikonferenser och på museer. En självklarhet på många museer idag. Så varför detta starka fokus för redan invigda och frälsta? Jag tror skälet är att i turbulenta tider med nedskärningar och oro tillsammans med new public management-system, som nu många gånger blivit integrerade i museiorganisationer, så ligger just arbeten med social inkludering illa till. New public management är inte längre ett vagt hot eller tillfällig insats för många kulturorganisationer utan en aktiv del med personer som gör karriär inom museer med ledord som effektivitet, svara-mot-behov och mätbara effekter. Diskuterar också detta med andra besökare som verkar vara inne på samma tankar.

Här kommer den andra sidan av konferensen, som handlar om förändring

Om detta med förändring har jag egentligen inte så mycket att säga utifrån konferensen. Vilket kanske kan vara sockervadd för läsare till förbannelse trötta på tjat om just förändring. Utöver att självklara yttre faktorer som Brexit och annat är eller skapar olika slags förändringar som kan vara besvärliga för kulturorganisationer. Utöver det självklara att förändring förnöjer. Att förändring är en självklarhet inom kulturen. Att förändring alltid varit det. Att förändring dock idag är för just museer så urbota svårt.

Är det något utifrån konferensen MuseumNext gällande förändring som kan vara vettigt att säga är det att museer självklart förändras och än mer kommer fortsätta att förändras. Eftersom samhället museer ska spegla och föra dialog med förändras. Frågan är dock efter vilken och allra främst vems agenda. Förändring utan mål är rätt fånigt. Utan konsekvenser rätt onödigt. Tar stöd för detta mot Natural History Museums berättelse om när de för några år sedan funderade på hur väl de förvaltar sitt arv. Tänk banbrytande upptäcktsfärder, som inte sällan faktiskt utgick från just de lokaler vi sitter i (Darwin, Livingstone, den sorten ni vet), vetenskapliga upptäckter för mänsklighetens bästa, satsningar för att förändra jordens verkligen svåra utmaningar med klimat, svält och biologisk mångfald. Hur syssla med detta när museet samtidigt är ett turistmål av gigantiska mått? När museet har närmast ovärderliga föremål som kostar enorma summor att vårda.

Museet kom fram till att de måste initiera och vårda starka internationella partnerskap över tid (inte minst i östra Asien) och inte satsa på kortsiktiga samarbetsprojekt och visa världen de fantastiska föremål som museet har. Samt slutligen och inte minst ägna resurser åt att försöka inte endast spegla och tolka naturen, utan även hjälpa den – yes, förändra. Trots det till en början omöjliga har satsningar på världshav och klimathot nu påbörjats. Komplicerat, dyrt, opublikt, riskfyllt. Museets Treasures of the Natural World – vandringsutställningen som enligt  juridik och föremålsvård kanske inte ens borde lämnat idéstadiet – drar enorma publikskaror i Australien och östra Asien. Folk köar från morgon till kväll för att se föremål som ibland aldrig lämnat London. Vad sägs om uppstoppade fåglar som Darwin använde för att testa sin evolutionsteori och det dinosaurieben som en gång användes som exempel för att mynta just ordet dinosaurie.

Hintze Hall på Natural History Museum med det nymonterade blåvalsskelettet.

Fakta om MuseumNext
Framåtblickande under parollen making museums better
Privat initiativ från Jim Richardson
Verksamt i tio år med 16 konferenser från Melbourne till Geneve, Barcelona till New York
Konferensen hölls 18-20 juni 2018 i Royal Geographical Societys lokaler
550 deltagare från mer än 40 länder