Taggad: lönnrunor

Runornas väg från Hassela till Minnesota

Kensingtonstenen som hittades i svenskbygderna i Minnesota 1898 av utvandrade Olof Ohman är världens kanske mest kända och omdiskuterade runsten. En majoritet av forskarna avfärdade den tidigt som falsk, men ändå har den utgjort en olöst gåta. 2019 hjälpte en mellanstadielärare och hennes fjärdeklass i Hassela i Hälsingland till att kasta nytt ljus över den märkliga runraden på stenen.   

This article in English: How the runes went from Hassela to Minnesota

Runinskriptionen på Kensingtonstenen innehåller information om att åtta göter och 22 norrmän var på upptäcktsfärd och reste stenen 1362. De märkliga runorna på stenen hade inte dokumenterats tidigare och kom därför att kallas Kensingtonrunor. Om dateringen på stenen vore riktig skulle det kasta om historieskrivningen och visa att skandinaver reste betydligt djupare in i kontinenten än tidigare dokumenterade strandhugg. Många vill fortfarande tro att det var så.

Kensingtonstenen (PD)

Runraden länge ett mysterium

Magnus Källström är inte en av dem. Han är runolog och docent i Nordiska språk vid Riksantikvarieämbetet. Hans arbete på myndigheten är att tyda runinskrifter och sätta in dem i sitt historiska sammanhang. Kensingtonstenen var han länge helt ointresserad av.

– Skriften på stenen blandar svenska, norska och engelska språkformer och det är tydligt att det är mer nutida ordformer som använts. Det fanns inget sådant här runsystem under medeltiden. Däremot vet vi nu att det fanns ett likadant under sent 1800-tal åtminstone i Hälsingland och Medelpad, säger han.

Det är först på senare år som Magnus Källström och andra runkännare kunnat bringa reda i var runraden på stenen egentligen kommer ifrån. Det första genombrottet kom 2003 när stenen lånades ut till Historiska museet i Stockholm. Då kunde lingvisten Tryggve Sköld vid Umeå universitet koppla stenens runrad till en bouppteckning i Dala-Floda i Dalarna. Handskrivna blad daterade 1883 och 1885 innehöll liknande runor, men med vissa skillnader. Det var första gången som runraden på Kensingtonstenen kunde kopplas till andra skrifter.

Haveröstaven nästa bevis

I mars 2017 gick Magnus Källström igenom en låda som tidigare runolog Helmer Gustavson vid Riksantikvarieämbetet lämnat till honom. Bland papper och pärmar hittade han en fotostatkopia av en tidningsartikel från 1944 med rubriken Haverörunor. Pulsen ökade när Magnus såg runraden.

– Jag såg direkt att det var Kensingtonrunor. Runorna var en avskrift av en runstav som skulle finnas på Haverö hembygdsgård i Medelpad. Jag kastade mig på luren och mycket riktigt hade de trästaven kvar. Jag som aldrig brytt mig om Kensingtonstenen blev nu extremt intresserad av den, berättar han.

Artikeln som Magnus Källström påträffade i lådan. (ur Sundsvalls Tidnings julnummer 1944.)

 

I oktober 2017 kunde han besöka hembygdsgården. Staven som visade sig vara ett alnmått innehöll precis samma runrad som Kensingtonstenen. Det faktum att de var ristade på ett alnmått utgör också en datering i sig. 1889 förbjöds alnen i Sverige då metermåttet infördes. Runraden på Kensingtonstenen hade alltså varit i bruk i området kring Medelpad redan på 1880-talet, drygt tio mil från platsen där Olof Öhman bodde, innan han utvandrade till Minnesota och blev Olof Ohman.

Runstaven från Haverö. Egentligen är det måttredskap anpassat efter den s.k. Stockholmsalnen. Eftersom de äldre måttenheterna inte fick användas efter 1888 kan den knappast ha tillkommit efter detta årtal. Foto: Magnus Källström (CCBY)

Djävulen i Ersk-Mats-gården

Samtidigt satt läraren och runfantasten Anna Björk i Hassela i Hälsingland, tre mil från Haverö, och funderade över Kensingtonstenen. Hon hade läst Mats G Larssons bok från 2012, ”Kensington 1898. Runfyndet som gäckade världen…” och hon hade också i 20 år försökt tyda de runor som finns ritade i drängkammaren på Ersk Mats-gården i Hassela, till synes otydbara. Ersk-Mats gården ingår i Unescos världsarv Hälsingegårdarna. Runorna i Ersk-Mats-gården kom på tal när hon undervisade sin skolklass om vikingatiden.

– Jag sa till eleverna att ”det går inte att tyda de runorna”. När jag sen läste Magnus artikel om Haveröstaven var det som att det snäppte till i huvet. Då föll allt på plats och jag sa till eleverna: ”vi gör det i morgon”, berättar hon.

Taket i drängkammaren med ordet diefvulen skrivet med rödkrita. Foto: Magnus Källström(CCBY)

Med hjälp av runraden från Haveröstaven tog det inte Anna och barnen många minuter att tyda ut vad som stod skrivet i taket i drängkammaren: ”Diefvulen”. Där fanns också ett namn: ”Hans Olofsson”.

– Det gick en rysning genom kroppen, minst sagt. Sen visade det sig att guiden på gården hade likadana runor på sin loge i närheten och där fanns två namn till nertecknade.

Anna Björk kontaktade Magnus Källström och Mats G Larsson och tillsammans lyckades de utläsa namnen i grannladan, skrivna med samma typ av röda krita som i drängkammaren i Ersk-Mats. De var dessutom daterade 1870 respektive 1877. Det är de första dokumenterade Kensingtonrunorna som är daterade innan Olof Ohman emigrerade till Amerika 1879 och 28 år innan Kensingtonstenen grävdes fram.

Femteklassen prisades

Vetenskapsradion Historia i P1 och Lilla Aktuellt vallfärdade till Hassela för att återge historien om de runläsande tioåringarna. Och i oktober 2019, lagom till att eleverna börjat i femte klass, dök riksantikvarien upp i sällskap med Magnus Källström för att dela ut Riksantikvarieämbetets  förtjänstmedalj till Anna Björk och eleverna i hennes fjärdeklass för deras upptäckter.

– För mig är förtjänstmedaljen det största som har hänt, men barnen upplevde nog snarare att deras peak var när de var med i Lilla Aktuellt och en fråga i radioprogrammet ”Vi i femman” handlade om dem, säger Anna och skrattar åt det omtumlande minnet och faktumet att vuxna och barn har sina olika perspektiv på tillvaron.

Klass 5 på Arthur Engbergskolan i Hassela mottar Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj av riksantikvarie Lars Amréus. Foto: Henrik Löwenhamn (CCBY)

Spåren leder vidare till Amerika

Anna Björk har fortsatt söka i arkiven efter de tre namnen som finns nertecknade med runor i Hassela. Hon har lyckats spåra en av dem: Olof Danielsson Oskar, i Amerika omdöpt till Osher.

– Jag letade och letade bland tusentals namn i register och till slut hittade jag honom. Han dog tyvärr av lunginflammation tre månader efter att han kom till St Paul i Minnesota. Hans fru Karin gifte om sig med en annan Hasselabo, William Ward.

Annas nästa mål är att åka till USA och Isanti där många Hasselabor slog sig ner. Planer som tillfälligt pausats på grund av den globala coronapandemin.

– Jag är säker på att det finns mer Kensingtonrunor. Är jag i en lada här i trakten är jag ju där direkt och kollar väggarna med släpljus från ficklampan. Det vore drömmen att åka över till Isanti, leta efter avlägsna släktingar och söka igenom gamla lador med ficklampa även där.

Vem som ristade själva Kensingtonstenen får vi kanske aldrig veta. Möjligen var det Olof Ohman, möjligen någon i hans närhet. Ett annat alternativ är att det var någon som ville driva med Ohman. Allt klarare framstår det dock som att kunskapen om Kensingtonrunorna följde med det sena 1800-talets utvandrarvåg till Amerika från trakterna kring Hälsingland och Medelpad.

Anna Björk och Magnus Källström vid utdelningsceremonin i Hassela. Foto: Henrik Löwenhamn, (CC BY).

 

 

 

 

 

 

 

Vidare läsning

Här på K-blogg och på Raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta? 
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen

De mystiska tecknen på baksidan av runstenen i Färlöv

Den märkliga runstenen vid Färlöv, som hittades 1997. Till höger ser man en detalj av tecknen på baksidan. Foto Magnus Källström
Den märkliga runstenen vid Färlöv, som hittades 1997. Till höger ser man en detalj av tecknen på baksidan. Foto Magnus Källström

Jag antydde att jag eventuellt skulle skriva något mer om vår Skåneresa och så blir det nu. Under den första dagen gjorde vi nämligen också ett hastigt besök vid Färlövsstenen utanför Kristianstad och detta påminde mig om några tidigare upptäckter. Just denna runsten hade jag ju faktiskt sett redan sommaren 2012 och då gjort en del iakttagelser, som jag nog inte har delgett särskilt många. Kanske är det dags att ventilera dessa tankar.

Stenen, som utgör det senaste runstensfyndet i Skåne, framkom under rätt märkliga omständigheter. Den påträffades nämligen vid en arkeologisk schaktövervakning i samband med planteringen av en allé hösten 1997, och råkade lyckosamt nog ligga omkullfallen i marken precis där man hade placerat en av planteringsgroparna. I gropen påträffades också stenens fundament, vilket betyder att vi vet att den då befann sig på sin ursprungliga plats. Runstenen har stått i kanten av ett stort gravfält, som ännu finns kvar och där man genom undersökningar vet att det har använts från romersk järnålder till och med vikingatid.

Färlövstenen är sannolikt den äldsta runsten som hittills har påträffats i Skåne, men tyvärr kan vi inte säga exakt hur gammal den är. Runorna är nämligen svårt skadade och det går inte att få något sammanhang i texten. Det är faktiskt så illa att vi inte ens kan säga om den är ristad med äldre eller yngre runor. Den runa som har formen av en rak stav med ett kryss kan nämligen både tolkas som en -runa i en senurnordisk eller tidigvikingatida runrad eller som en h-runa i den vanliga varianten av de yngre runorna. Den runa som ser ut som en uppåtvänd gaffel är antingen en urnordisk ʀ-runa eller en vikingatida m-runa.

Stenen är faktiskt inte bara ristad på framsidan utan också på baksidan, vilket upptäcktes först efter att den hade rests på sin nuvarande plats. Det är något oklart när denna ristning blev känd, men det bör ha skett senast i början av 2000-talet.

I juni 2012 var jag ute på en fem dagar lång forskningsresa för att undersöka ett antal runristningar i Syd- och Mellansverige i samband med mitt forskningsprojekt Runsvenska skrifttraditioner. Bland annat var jag intresserad av stungna n-runor i medeltida runinskrifter, vilket förde mig till orter som Fornåsa i Östergötland och Blädinge och Ukna i Småland. På programmet stod också Färlövstenen, eftersom jag även har ett särskilt intresse för inskrifter från övergångsperioden mellan den äldre och yngre futharken. Givetvis ville jag också veta vad det var för ristning som fanns på baksidan av stenen och om det kunde röra sig om runor.

Att det som finns på stenens baksida är ristat råder det ingen tvekan om, men det är inte lika lätt att avgöra vad det ska föreställa. Det rör sig om tre 11–12 cm höga tecken, som står upptill till vänster på stenen. Tecknen har bland annat uppfattats som tre t-runor, men de har snarare formen av spinkiga svampar i genomskärning. På ömse sidor om varje tecken finns dessutom ett antal snedställda korta streck. Så här kalkerade jag av dem 2012:

Färlöv baksida kalkering

En tanke är givetvis att det rör sig om någon form av lönnrunor och eftersom streckens antal är olika vid varje tecken skulle det kunna handla om det kända system som bygger på runradens indelning i tre ätter och runornas position inom respektive ätt. För att det ska bli lite svårare räknades också ätterna baklänges på detta sätt:

Runrad i ätter

Lönnrunor som baserade på detta system förekommer bland annat på Rökstenen, men finns också i runinskrifter över hela Norden och principerna var kända långt upp i medeltiden.

Vad fick jag då när jag försökte läsa tecknen på Färlövstenen som sådana lönnrunor? Det första tecknet har två streck till vänster och fyra till höger, vilket borde betyda den andra ättens fjärde runa dvs. a. Det andra tecknet ser ut att ha tre streck till vänster och fem till höger, alltså r, och det sista två streck till vänster och två till höger och blir då n. Till min förvåning bildade de antagna lönnrunorna tillsammans runföljden arn(!), vilket ju leder tankarna till ett helt annat landskap.

Nu tillhör namnet Arn inte bara den sentida diktens värld, utan finns också på runstenar, exempelvis i Täby utanför Stockholm (U 155) och vid Högom i Sundsvall (M 11). Namnet är identiskt med ordet örn och på nusvenska är det egentligen riktigare att återge det just som Örn.

Huruvida detta namn förekommer på Färlövstenen är dock inte helt givet, eftersom jag i ett par fall tvekade angående antalet streck. Om den stora punktlika figuren i det andra tecknet som har en annan riktning än de övriga strecken, inte hör till ristningen får man här i stället 2:5 dvs. s och om det lite osäkra strecket längst ned till vänster om det sista tecknet faller bort blir detta tecken i stället 1:2 dvs. u. Det kan i så fall också stå asu, vilket skulle kunna vara den så kallade oblika formen av kvinnonamnet Asa, vårt Åsa. Till råga på allt är stenen avslagen efter det tredje tecknet och det är alltså möjligt att teckenraden ursprungligen kan ha fortsatt.

Jag noterade också att det finns en påtaglig skillnad i ristningstekniken mellan framsidans runor och tecknen på stenens baksida. De förra är ristade med smala och grunda linjer, medan de senare är mycket breda och djupa. Jag har därför funderat på om ristningarna verkligen är samtida eller om baksidans ristning kan ha tillkommit under en tidigare period och kanske ska uppfattas på ett helt annat sätt. Alla (någorlunda rimliga) förslag mottages därför med stor tacksamhet!

Vid vårt hastiga besök vid Färlövstenen för ett par veckor sedan fanns det ingen tid att fördjupa sig särskilt mycket i denna ristning, utan det får bli under lugnare former vid ett senare tillfälle. Den som råkar ha vägarna förbi Färlöv i sommar kan själv prova att tyda tecknen. De är lyckligtvis inte uppmålade och kan därför granskas förutsättningslöst av alla och envar. Vid lunchtid faller också solljuset mycket fint över denna yta.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En intressant rapport från de arkeologiska undersökningarna vid Färlöv kan man hitta här och den som till äventyrs har blivit nyfiken på vad stungna n-runor är för något kan alltid titta här. DS.

Ännu en rungåta avslöjad i Sigtuna?

Den norske runologen Jonas Nordby omtalas nu i pressen världen över för att han lyckats genomskåda innehållet i en lönnruneinskrift på ett runben från Sigtuna. ”Kyss mig” står det förmodligen i den tidigare obegripliga inskriften. Jonas är expert på lönnrunor och han har inte bara löst denna inskrift utan även övertygande tolkat runorna på ett annat av Sigtunas många runben (Sl 89). Benet bär en del märkliga runformer, men Jonas har visat att man först ska läsa en del av linjerna som ordet raþ dvs. ráð ’tyd’.

Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ
Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.

Därefter ska man vrida benet ett halvt varv och läsa runorna från andra hållet och får då þat dvs. þat ’detta’. Den sammanlagda meningen blir en uppmaning till läsaren: ”Tyd detta!”

Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.
Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.

Efter att Jonas hade knäckt koden fann han flera exempel på exakt samma chiffer i andra runinskrifter runt om i Norge och den dök till och med upp i en inskrift på en elfenbensrelief på ett museum i Berlin, som tidigare varit både felläst och feltolkad.

Sigtuna är Sveriges runrikaste plats och just nu håller Helmer Gustavson och jag på med en samlad publicering av de runinskrifter som finns på lösföremål från staden. Vi är därför mycket glada över varje rungåta som kan lösas. Nu i onsdags satt jag och letade efter några fotografier i Kulturmiljöbild och snubblade då över en bild av en runinskrift från Sigtuna (Sl 95) som måste bygga på samma typ av chiffer, som Jonas Nordby har upptäckt.

Runbenet Sl 95 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.
Runbenet Sl 95 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.

Man läser här från det ena hållet runorna aut och vänder man benet ett halvt varv står det kut.

Detta är inte lika lätt att förstå, men en tanke är att kut kan vara en form av adjektivet góðr ’god’ dvs. gott. Eftersom gott är böjt i neutrum borde aut kunna återge ett substantiv med neutralt genus. Från fornvästnordiskan känner vi ett sådant substantiv át som betyder ’ätning; mat’. Samma ord är i formen åt ’ätning, frätning, ohyra’ även känt från äldre nysvenska och från svenska dialekter. Den ursprungliga betydelsen antas ha varit ’ätande, gnagande’, vilket skulle passa mycket bra på ett avgnagt revben. Problemet är att fyndet har daterats till 1000-talets senare hälft och att man på den tiden nog inte skulle ha stavat ett långt a med au.

Jag började därför fundera på om det inte kunde röra sig om ett felristat aul. Den vänstra bistaven i t-runan ser nämligen ganska svag ut på fotografiet och den andra t-runan har en avvikande form (bara en bistav till vänster). Vågar man anta ett sådant litet misstag så är tolkningen given. Det bör vara ordet öl, som ju också är neutrum.

Vad jag vet har jag aldrig sett inskriften i verkligheten och den har inte heller blivit publicerad, men på något sätt verkade den ändå bekant. När utgrävningen i Sigtuna pågick för 14 år sedan jobbade jag som arkeolog på Stadsmuseet i Stockholm. Jag var inte alls inblandad i Sigtunaundersökningen, men med jämna mellanrum mottog  jag vykort från kollegorna på grävningen där de rapporterade om de senaste runfynden.

Efter lite letande i gömmorna hittade jag faktiskt vykortsbunten och mycket riktigt fanns ett kort där just denna inskrift var avritad:

Vykort

När jag nu läser om texten på kortet inser jag att  de värderade kollegorna faktiskt redan då hade genomskådat principen för runchiffret och att de till och med (instinktivt?) varit tolkningen på spåren. Jag tror dock inte att det handlar om någon ”ölko” eller ”ölgöt” utan helt enkelt om ”gott öl”!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs Jonas Nordbys artikel om ráð þat-inskrifterna i tidskriften Futhark. DS.