Taggad: lönnrunor

De mystiska tecknen på baksidan av runstenen i Färlöv

Den märkliga runstenen vid Färlöv, som hittades 1997. Till höger ser man en detalj av tecknen på baksidan. Foto Magnus Källström
Den märkliga runstenen vid Färlöv, som hittades 1997. Till höger ser man en detalj av tecknen på baksidan. Foto Magnus Källström

Jag antydde att jag eventuellt skulle skriva något mer om vår Skåneresa och så blir det nu. Under den första dagen gjorde vi nämligen också ett hastigt besök vid Färlövsstenen utanför Kristianstad och detta påminde mig om några tidigare upptäckter. Just denna runsten hade jag ju faktiskt sett redan sommaren 2012 och då gjort en del iakttagelser, som jag nog inte har delgett särskilt många. Kanske är det dags att ventilera dessa tankar.

Stenen, som utgör det senaste runstensfyndet i Skåne, framkom under rätt märkliga omständigheter. Den påträffades nämligen vid en arkeologisk schaktövervakning i samband med planteringen av en allé hösten 1997, och råkade lyckosamt nog ligga omkullfallen i marken precis där man hade placerat en av planteringsgroparna. I gropen påträffades också stenens fundament, vilket betyder att vi vet att den då befann sig på sin ursprungliga plats. Runstenen har stått i kanten av ett stort gravfält, som ännu finns kvar och där man genom undersökningar vet att det har använts från romersk järnålder till och med vikingatid.

Färlövstenen är sannolikt den äldsta runsten som hittills har påträffats i Skåne, men tyvärr kan vi inte säga exakt hur gammal den är. Runorna är nämligen svårt skadade och det går inte att få något sammanhang i texten. Det är faktiskt så illa att vi inte ens kan säga om den är ristad med äldre eller yngre runor. Den runa som har formen av en rak stav med ett kryss kan nämligen både tolkas som en -runa i en senurnordisk eller tidigvikingatida runrad eller som en h-runa i den vanliga varianten av de yngre runorna. Den runa som ser ut som en uppåtvänd gaffel är antingen en urnordisk ʀ-runa eller en vikingatida m-runa.

Stenen är faktiskt inte bara ristad på framsidan utan också på baksidan, vilket upptäcktes först efter att den hade rests på sin nuvarande plats. Det är något oklart när denna ristning blev känd, men det bör ha skett senast i början av 2000-talet.

I juni 2012 var jag ute på en fem dagar lång forskningsresa för att undersöka ett antal runristningar i Syd- och Mellansverige i samband med mitt forskningsprojekt Runsvenska skrifttraditioner. Bland annat var jag intresserad av stungna n-runor i medeltida runinskrifter, vilket förde mig till orter som Fornåsa i Östergötland och Blädinge och Ukna i Småland. På programmet stod också Färlövstenen, eftersom jag även har ett särskilt intresse för inskrifter från övergångsperioden mellan den äldre och yngre futharken. Givetvis ville jag också veta vad det var för ristning som fanns på baksidan av stenen och om det kunde röra sig om runor.

Att det som finns på stenens baksida är ristat råder det ingen tvekan om, men det är inte lika lätt att avgöra vad det ska föreställa. Det rör sig om tre 11–12 cm höga tecken, som står upptill till vänster på stenen. Tecknen har bland annat uppfattats som tre t-runor, men de har snarare formen av spinkiga svampar i genomskärning. På ömse sidor om varje tecken finns dessutom ett antal snedställda korta streck. Så här kalkerade jag av dem 2012:

Färlöv baksida kalkering

En tanke är givetvis att det rör sig om någon form av lönnrunor och eftersom streckens antal är olika vid varje tecken skulle det kunna handla om det kända system som bygger på runradens indelning i tre ätter och runornas position inom respektive ätt. För att det ska bli lite svårare räknades också ätterna baklänges på detta sätt:

Runrad i ätter

Lönnrunor som baserade på detta system förekommer bland annat på Rökstenen, men finns också i runinskrifter över hela Norden och principerna var kända långt upp i medeltiden.

Vad fick jag då när jag försökte läsa tecknen på Färlövstenen som sådana lönnrunor? Det första tecknet har två streck till vänster och fyra till höger, vilket borde betyda den andra ättens fjärde runa dvs. a. Det andra tecknet ser ut att ha tre streck till vänster och fem till höger, alltså r, och det sista två streck till vänster och två till höger och blir då n. Till min förvåning bildade de antagna lönnrunorna tillsammans runföljden arn(!), vilket ju leder tankarna till ett helt annat landskap.

Nu tillhör namnet Arn inte bara den sentida diktens värld, utan finns också på runstenar, exempelvis i Täby utanför Stockholm (U 155) och vid Högom i Sundsvall (M 11). Namnet är identiskt med ordet örn och på nusvenska är det egentligen riktigare att återge det just som Örn.

Huruvida detta namn förekommer på Färlövstenen är dock inte helt givet, eftersom jag i ett par fall tvekade angående antalet streck. Om den stora punktlika figuren i det andra tecknet som har en annan riktning än de övriga strecken, inte hör till ristningen får man här i stället 2:5 dvs. s och om det lite osäkra strecket längst ned till vänster om det sista tecknet faller bort blir detta tecken i stället 1:2 dvs. u. Det kan i så fall också stå asu, vilket skulle kunna vara den så kallade oblika formen av kvinnonamnet Asa, vårt Åsa. Till råga på allt är stenen avslagen efter det tredje tecknet och det är alltså möjligt att teckenraden ursprungligen kan ha fortsatt.

Jag noterade också att det finns en påtaglig skillnad i ristningstekniken mellan framsidans runor och tecknen på stenens baksida. De förra är ristade med smala och grunda linjer, medan de senare är mycket breda och djupa. Jag har därför funderat på om ristningarna verkligen är samtida eller om baksidans ristning kan ha tillkommit under en tidigare period och kanske ska uppfattas på ett helt annat sätt. Alla (någorlunda rimliga) förslag mottages därför med stor tacksamhet!

Vid vårt hastiga besök vid Färlövstenen för ett par veckor sedan fanns det ingen tid att fördjupa sig särskilt mycket i denna ristning, utan det får bli under lugnare former vid ett senare tillfälle. Den som råkar ha vägarna förbi Färlöv i sommar kan själv prova att tyda tecknen. De är lyckligtvis inte uppmålade och kan därför granskas förutsättningslöst av alla och envar. Vid lunchtid faller också solljuset mycket fint över denna yta.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En intressant rapport från de arkeologiska undersökningarna vid Färlöv kan man hitta här och den som till äventyrs har blivit nyfiken på vad stungna n-runor är för något kan alltid titta här. DS.

Ännu en rungåta avslöjad i Sigtuna?

Den norske runologen Jonas Nordby omtalas nu i pressen världen över för att han lyckats genomskåda innehållet i en lönnruneinskrift på ett runben från Sigtuna. ”Kyss mig” står det förmodligen i den tidigare obegripliga inskriften. Jonas är expert på lönnrunor och han har inte bara löst denna inskrift utan även övertygande tolkat runorna på ett annat av Sigtunas många runben (Sl 89). Benet bär en del märkliga runformer, men Jonas har visat att man först ska läsa en del av linjerna som ordet raþ dvs. ráð ’tyd’.

Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ
Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.

Därefter ska man vrida benet ett halvt varv och läsa runorna från andra hållet och får då þat dvs. þat ’detta’. Den sammanlagda meningen blir en uppmaning till läsaren: ”Tyd detta!”

Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.
Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.

Efter att Jonas hade knäckt koden fann han flera exempel på exakt samma chiffer i andra runinskrifter runt om i Norge och den dök till och med upp i en inskrift på en elfenbensrelief på ett museum i Berlin, som tidigare varit både felläst och feltolkad.

Sigtuna är Sveriges runrikaste plats och just nu håller Helmer Gustavson och jag på med en samlad publicering av de runinskrifter som finns på lösföremål från staden. Vi är därför mycket glada över varje rungåta som kan lösas. Nu i onsdags satt jag och letade efter några fotografier i Kulturmiljöbild och snubblade då över en bild av en runinskrift från Sigtuna (Sl 95) som måste bygga på samma typ av chiffer, som Jonas Nordby har upptäckt.

Runbenet Sl 95 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.
Runbenet Sl 95 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.

Man läser här från det ena hållet runorna aut och vänder man benet ett halvt varv står det kut.

Detta är inte lika lätt att förstå, men en tanke är att kut kan vara en form av adjektivet góðr ’god’ dvs. gott. Eftersom gott är böjt i neutrum borde aut kunna återge ett substantiv med neutralt genus. Från fornvästnordiskan känner vi ett sådant substantiv át som betyder ’ätning; mat’. Samma ord är i formen åt ’ätning, frätning, ohyra’ även känt från äldre nysvenska och från svenska dialekter. Den ursprungliga betydelsen antas ha varit ’ätande, gnagande’, vilket skulle passa mycket bra på ett avgnagt revben. Problemet är att fyndet har daterats till 1000-talets senare hälft och att man på den tiden nog inte skulle ha stavat ett långt a med au.

Jag började därför fundera på om det inte kunde röra sig om ett felristat aul. Den vänstra bistaven i t-runan ser nämligen ganska svag ut på fotografiet och den andra t-runan har en avvikande form (bara en bistav till vänster). Vågar man anta ett sådant litet misstag så är tolkningen given. Det bör vara ordet öl, som ju också är neutrum.

Vad jag vet har jag aldrig sett inskriften i verkligheten och den har inte heller blivit publicerad, men på något sätt verkade den ändå bekant. När utgrävningen i Sigtuna pågick för 14 år sedan jobbade jag som arkeolog på Stadsmuseet i Stockholm. Jag var inte alls inblandad i Sigtunaundersökningen, men med jämna mellanrum mottog  jag vykort från kollegorna på grävningen där de rapporterade om de senaste runfynden.

Efter lite letande i gömmorna hittade jag faktiskt vykortsbunten och mycket riktigt fanns ett kort där just denna inskrift var avritad:

Vykort

När jag nu läser om texten på kortet inser jag att  de värderade kollegorna faktiskt redan då hade genomskådat principen för runchiffret och att de till och med (instinktivt?) varit tolkningen på spåren. Jag tror dock inte att det handlar om någon ”ölko” eller ”ölgöt” utan helt enkelt om ”gott öl”!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs Jonas Nordbys artikel om ráð þat-inskrifterna i tidskriften Futhark. DS.