Taggad: Medelpads runinskrifter

När björnen blev en fågel och korset förbyttes i runor

Henrik Zedig skannar en av runstenarna vid Attmars kyrka (M 4). Foto Magnus Källström

Förra veckan tog arbetet med Medelpads runinskrifter ett rejält steg framåt. Då fick vi äntligen möjligheter att genomföra den 3D-skanning av Medelpads runstenar som vi länge hade planerat och som vi hoppas ska bidra till den slutgiltiga läsningen av några av de svårare inskrifterna. I några fall hade jag redan på andra vägar funnit en lösning, men behövde pröva den på ett mer objektivt sätt, i andra visade sig den digitala bilden bjuda på oväntade överraskningar. 

Vi var tre stycken som hade tagit oss upp till Medelpad. Själva skanningen utfördes av Henrik Zedig från länsstyrelsen i Västra Götaland tillsammans med Laila Kitzler Åhfeldt från Riksantikvarieämbetet, medan jag mest stod bredvid och försökte snappa upp detaljer allteftersom ristningen växte fram på skärmen. Att vid en runsten även kunna se ristningen utan den nuvarande uppmålningen och i en generaliserad färgskala var en mycket speciell upplevelse.

Digital bild av Svalastenen (M 2), som i dag står vid Njurunda kyrka. Foto Magnus Källström

På tre dagar skannade vi alla Medelpads 14 bevarade runstenar. En inskrift som särskilt intresserade mig är den som finns på den mindre av de två runstenar som står vid Sköns kyrka, nämligen M 16. Enligt litteraturen är detta den senast funna runstenen i Medelpad, som ska ha påträffats i september 1911 av den förste ordföranden i Medelpads fornminnesförening Anders Wide och författaren Olof Högberg. Stenen ska då ha legat med ristningen uppåt ”i en kyrkstallplan invid Sköns kyrka”. I en tidningsartikel från 1912, där Wide intervjuas har jag dock funnit att den egentliga upptäckaren var ”en 18-årig yngling från Målås i Skön”, som vid denna tidpunkt hade anmält sitt fynd till föreningen. Att döma av en kort tidningsnotis om uppförandet av den nya kyrkan i Skön från november 1848 verkar det samtidigt som om som den faktiskt kan ha upptäckts redan då. I så fall är det i stället den stora Attmarstenen M 5 – funnen den 26 augusti 1875 – som är det senaste runfyndet i Medelpad.

Laila arbetar vid Bergastenen (M 3) i Njurunda. Fältutrustningen i förgrunden. Foto Magnus Källström

Trots att stenen från Skön har varit känd i mer än hundra år, verkar den aldrig ha blivit ordentligt runologiskt undersökt, utan den läsning och tolkning som är den officiella har egentligen en mycket märkligt bakgrund. Ytterst går den tillbaka på en uppteckning som gjordes 1969 av den dåvarande intendenten vid Sundsvalls museum Björn Hallerdt och som han meddelade den runintresserade Algot Hellbom. Denne gjorde i sin bok Medelpads runstenar (1979) i sin tur en del ändringar för att få mening i texten. I Samnordisk runtextdatabas har inskriften fått följande redaktion med ledning av Hellboms bok:

bia(r)(n) raiti … …þur sin : kuþ hialbi ant hans … …ti runaR
Biorn ræisti … [fa]ður/[bro]ður sinn. Guð hialpi and hans … [ris]ti runaR.

Eller som det blir på dagens svenska:

”Björn reste …, sin fader (eller: broder). Gud hjälpe hans ande. … ristade runorna.”

När stenen målades upp av Runverket i slutet av 1990-talet  kunde man inte återfinna allt detta, men man valde ändå att i många stycken följa Hellbom. Att vissa detaljer inte stämmer upptäckte jag redan 2006, när jag höll på med min avhandling. Exempelvis såg jag redan då att ant hans inte finns på stenen, utan att det sannolikt bara står ordet salu dvs. ”själ”. Detta parti hade också lämnats utan uppmålning. De inledande runorna var målade som biari, vilket ju inte borde återge namnet Björn utan i stället det mer sällsynta Bjare, som faktiskt också betyder ’björn’. Att den sista runföljden borde återge en ristarsignatur köpte jag då, även om jag inte riktigt kunde föreställa mig hur denna del av texten ursprungligen hade varit arrangerad på ristningsytan.

Under senare år har jag gått igenom denna inskrift vid flera tillfällen och gradvis upptäckt att den på ytterligare punkter måste läsas helt annorlunda. Bland annat döljer den fjärde runan som har målats som r egentligen de två runorna li, som av allt att döma är en del av ordet lēt ’lät’.

Runstenen M 16 vid Sköns kyrka. Foto Magnus Källström resp. Henrik Zedig

Inför veckans undersökningar hade jag rest upp en dag före Laila och Henrik för att pröva mina senaste idéer, som jag också tyckte bekräftades av ristningen så långt det nu gick att bedöma. På torsdagsmorgonen blev det äntligen dags att skanna denna sten. Eftersom radio P4 Västernorrland hade visat intresse för vårt arbete, bestämde vi att göra detta i direktsändning, vilket ju var ett litet vågspel ifall mina iakttagelser skulle visa sig vara helt fel och allt bli ett stort antiklimax. Ordet salu och några andra detaljer kom först mycket tydligt fram på skärmen. Därefter nådde vi de inledande runorna som är målade bia, men som jag i stället kunde läsa som bai. Detta känns vid första anblicken inte som något vikingatida namn. Man ska dock komma ihåg att b-runan också kan stå för /p/ och i så fall får vi mansnamnet Pāi. Detta förekommer i flera olika källor (bland annat som binamn på islänningen Óláfr Pái Hǫskuldsson), men det har aldrig tidigare har setts på en vikingatida runsten. Namnet betyder ’påfågel’ och man tror att det ursprungligen har uppkommit som binamn på personer med svaghet för färggranna kläder.

Något som vi också fick bekräftat, men som inte hanns med under den korta tiden i etern, var att den föregivna ristarsignaturen saklöst kan strykas. I stället för tirunaʀ står det av allt att döma biurna-…, där alltså namnet Björn ser ut att återuppstå på stenen! Det kunde ligga nära till hands att här se en bestämning till det föregående sālu ’själ’, men det är omöjligt eftersom namnet Biǫrn i genitiv har formen Biarnaʀ med a. Det troligaste är i stället att namnet står i grundform och att runorna i slingan på mittytan är början på en ny sats.

Just nu tror jag att hela inskriften ska läsas på detta sätt:

bai li- raita …[aþu]r sin : kuþ hialbi salu | biurn a-…
Pāi lē[t] rētta … [f]aður sinn. Guð hialpi sālu. Biǫrn o[k](?)…
”Påe lät uppresa …, sin fader. Gud hjälpe själen. Björn och(?) …”

De runor som står inom hakparentes är i dag dolda under mark i den betong som stenen av någon anledning göts in i när den placerades på sin nuvarande plats vid kyrkans restaurering 1969. Att jag ändå vet att stenen bär dessa runor och att släktskapsordet varit just ordet fader beror på att jag har fått tillgång till undersökningar av stenen som arkeologen och Timrå- och Skönsättlingen Ingmar Jansson gjorde som gymnasist i början av 1960-talet. Ingmar var dessutom den förste att läsa biurna-… i slingan på mittytan, även om det också tog honom flera besök.

Runstenen M 14 vid Byn i Sättna. Foto Magnus Källström

Vid lunchtid lämnade vi Skön för att göra de två sista runstenarna på vår tur: Oxstastenen i Selånger (M 13) och runstenen vid Byn i Sättna (M 14). Den senare avbildades första gången 1724 av Erik Julius Biörner, som har efterlämnat en läsning och tolkning som var så fantasifull – stenen antogs här vara rest av tre män som kallade sig ”namnkunnige Asiefarare” – att de mer sansade 1700-talsforskarna misstänkte att den var påhittad. Nils Reinhold Brocman besökte platsen på sin resa till Hälsingland 1763, fann stenen och lät den medföljande tecknaren Olof Rehn avbilda den. Denna teckning finns i två olika versioner och har sedan dess varit vägledande för denna mycket vittrade och nötta inskrift.

N. R. Brocmans och Olof Rehns teckning av runstenen i Byn 1763. Foto: ATA

Min förhoppning var att vi här bland annat skulle kunna fastställa namnet på den som stenen har varit rest efter och vars namn Brocman och Rehn hade läst som ihul, men vårt intresse kom snabbt att upptas av en helt annan del av ristningen. På mittytan finns ett ganska skevt kors uppmålat, men detta gick inte alls att återfinna i 3D-bilden. Plötsligt upptäckte Laila, Henrik och stenens fadder Mikael (oklart vem som var först), att det inte alls var något kors, utan det i stället fanns runor på denna plats. Trots att vi både hade stenen och själva 3D-bilden att jämföra med var det inte helt lätt att få ordning på hela texten, men det rådde inget tvivel om att man kunde läsa ulf följt av en runa som antingen var r eller b. Det såg också ut som om dessa runor begränsades av ett textband som reste sig upp från rundjurets huvud. Efter att ha granskat partiet närmare kunde vi också fastslå att de runor som går att skymta i rundjurets hals ska läsas i motsatt riktning och att namnet suain ”Sven” som står i slingan till vänster måste utgöra början av inskriften och vara inskriftens första namn.

De nyfunna runorna på M 14 i nattbelysning och i 3D-version. Runorna går i lodrät riktning och följer den högra sidan av det som tidigare antogs vara ett kors. Foto Magnus Källström resp. Henrik Zedig

För att även få möjlighet att titta på ristningen i släpljus bestämde vi oss för att återvända när det hade mörknat. Tyvärr hade det då också börjat regna, men med paraply och en bygglampa kunde vi bekräfta de runor som vi hade sett tidigare på dan. Det var samtidigt svårt att få fason på det som borde vara rundjurets huvud, men så mycket är säkert att det aldrig har funnits något kors på denna sten. Här har Rehns teckning misslett senare undersökare.

Det ska tilläggas att det när man väl har fått syn på dessa runor inte är några problem att se åtminstone u-runan även på tidigare fotografier.

Detta var torsdag kväll och när jag på fredagsmorgonen bläddrade i mitt preliminära manus till Medelpads runinskrifter gjorde jag en nästan lika oväntad upptäckt. Bland de äldre avbildningarna av M 14 finns en mycket valhänt teckning av Nils Johan Ekdahl från 1829, som jag inte har haft så stor tilltro till eftersom den innehåller flera märkliga runformer. Nu såg jag till min förvåning att han på mittytan hade avbildat de runor som vi trodde oss vara först att upptäcka!

N. J. Ekdahls teckning av M 14 från 1829. Efter original i ATA.

Våra upplevelser vid runstenen i Byn ger ett par viktiga påminnelser för fältrunologen. När man studerar en runsten är det alltid nödvändigt att förhålla sig kritisk till vad tidigare undersökare har sett och hålla öppet för att verkligheten kan vara en annan. Samtidigt ska man inte underskatta föregångarna och de gamla antikvarierna, utan noga begrunda vad de har noterat. I detta fall har Brocman förlett oss med sitt kors, medan Ekdahls taffliga teckning egentligen visade den rätta vägen. Det bör samtidigt framhållas att Brocman ingalunda var säker på sin uppfattning. I sin reseberättelse skriver han nämligen:

”Jag tilstår likväl at jag en annan Dag ännu gärna set denne Sten för dess Ojämnheter och flera Rister skull. Ty hvad förste Gången i sådant fall icke kan vinnas, det gifver ofta en annan Tid bätre. Sålunda ser jag i Domprosten Celsii Anteckningar, at han läst månge Runstenar 2, 3, ja 4. Gånger, några År ofta imellan hvar Gången. Hvarföre jag til denne icke själfkloke, utan af Flit, Möda och Eftertanka kloke Mannens Runradningar hafver mera Förtroende, än til hans både Förgänges- och Samtida Mäns. Han höll för skamligt at påbörda någon sina Meningar, förr än han själf om dem var öfvertygad: var icke häller så lättsinnig, at han snart lät inbilla sig det, som sakernas Natur och andra Efterrättelser, dem han väl viste, emotsade.”

Detta är mycket kloka ord, även om det säkert hade kunnat uttryckas lite enklare.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I höst kommer M 16 vid Sköns kyrka att grävas upp och befrias från betongen som nu täcker en del av ristningen. Då kan vi kanske komma ytterligare en bit med läsningen och tolkningen av denna inskrift. Och skulle någon veta vem den 18-åriga ynglingen från Målås var, så är jag givetvis intresserad. DS.

Varför bakvända runor i Medelpad?

Det 32:a internationella fältrunologmötet församlat vid Bergastenen (M 3) i Njurunda den 24 maj i år. Foto Magnus Källström

För ungefär en och en halv månad sedan samlades det 32:a internationella fältrunologmötet i Medelpad. 25 runforskare från olika delar av norra Europa kom då till Sundsvall för att se samtliga bevarade runstenar i landskapet och för att kritiskt granska de (högst) preliminära artiklar till utgåvan av Medelpads runinskrifter, som jag fram till dess hade lyckats åstadkomma. Utgåvan är en av de tre forskningsuppgifter som genomförs inom projektet Evighetsrunor.

För att utnyttja den samlade expertisen lite extra hade vi också anordnat en offentlig föreläsning en kväll uppe på Norra berget i Sundsvall, där ungefär hälften av de ditresta runologerna bidrog med fem minuter långa föredrag om valfria aspekter av Medelpads runor. Jag hade för säkerhets skull förberett två inlägg om programmet skulle bli för kort. Det blev dock tvärtom och ett av de ämnen som jag hade tänkt ta upp fick jag släppa.

Det handlade om ett märkligt fenomen som förekommer på flera av de medelpadska runstenarna, nämligen att vissa runor som b, þ, f och k ofta är bakvända. Att dessa varianter särskilt frekventa just i Medelpad är ingen nyhet och själv blev jag uppmärksam på detta fenomen för ca 15 år sedan när jag höll på med min avhandling.

I avhandlingsarbetet studerade jag vikingatida runristare ur olika aspekter och en ristare som hela tiden stack ut var Åsmund Kåresson. Han har ofta kallats portalfiguren i den uppländska runstenskonsten och anses vara den som introducerade den klassiska runstensornamentiken i Mälardalen. När jag undersökte olika grafiska och språkliga drag i mitt material var det märkligt nog alltid något som förenade Åsmund med runristarna i de nordligaste runstenslandskapen Hälsingland, Medelpad och Jämtland. Detta blev så småningom så påtagligt att jag började undra om inte Åsmund ursprungligen hade varit norrlänning. Det som slutligen fick mig att våga framföra denna hypotes på allvar, var när jag upptäckte att Åsmund i ett par inskrifter hade använt bakvända varianter av b och þ precis som runristarna i Medelpad!

Då funderade jag inte så mycket på varför denna typ av runor var så frekventa just här, utan såg det mest som en lokal egenhet. Bruket var dessutom ganska oregelbundet och rättvända och bakvända varianter av samma tecken kunde uppträda i en och samma inskrift.

I våras fick jag dock syn på något som fick mig att tänka i lite nya banor. Jag satt då på Kungliga biblioteket i Stockholm med en av Johannes Bureus’ handskrifter, den så kallade F.a. 6. Det som främst intresserade mig denna gång var naturligtvis hans undersökningar av de medelpadska runstenarna. Bureus besökte Medelpad på sin stora norrländska resa 1600–1601 och han ritade då av åtta av landskapets runstenar. Av dessa är fyra numera försvunna och för två av dem är Bureus faktiskt vår enda källa.

Bureus’ anteckningar om Skölestenen (M 8) i handskriften F.a. 6. Notera runalfabetet inom den röda ramen nedtill till höger. Reproduktion: Anna Guldager, Kungliga biblioteket.

Bureus’ teckningar av de medelpadska runstenarna ingår i handskriften F.a. 10:2. Det som finns från detta landskap i F.a. 6 inskränker sig däremot till en enda sida med uppteckningar av inskrifterna och korta noteringar. Bureus har här bland annat noterat ovanligare runformer och även försökt bestämma deras ljudvärden. För ett par stenar har han till och med gjort uppställningar av teckenuppsättningen i den aktuella inskriften efter ordningen i den 16-typiga runraden. En av dessa är Skölestenen i Tuna (M 8), där b-runan både förekommer i rättvänd och bakvänd form. Detta har Bureus givetvis uppmärksammat och han har fört upp båda varianterna i sitt runalfabet. Det som fångade mitt intresse var att han vid den rättvända b-runan hade skrivit ”p” och vid den bakvända ”b”. Dessa ljudvärden har Bureus givetvis härlett från de ord som de aktuella runformerna förekommer i. Den bakvända b-runan finns i abtiʀ som bör svara mot æptiʀ ’efter’, medan den rättvända uppträder i biurn som återger namnet Biǫrn.

I den vikingatida runraden stod som säkert är bekant flera av konsonantrunorna för två olika ljud, där den enda fonetiska skillnaden var att det ena var tonlöst och det andra tonande som exempelvis t för /t/ och /d/, k för /k/ och /g/ och b för /p/ och /b/. Utifrån exemplen på Skölestenen ser det ju ut som om ristaren har gjort skillnad mellan /p/ och /b/ genom att använda den bakvända varianten av b-runan för det senare ljudet.

Namnet Alþrūðr (alrþuþr) på Bergastenen som innehåller både den spegelvända och den rättvända þ-runan. Foto Magnus Källström

Detta kunde naturligtvis bero på rena tillfälligheter, men så slog det mig att det på en annan medelpadsk runsten – Bergastenen i Njurunda (M 3) – faktiskt finns en liknande fördelning, men mellan bakvända och rättvända þ-runor. Den bakvända varianten ser här ut att stå tonlöst þ dvs. [θ] i alrþuþr Alþrūðr och þina þenna, medan den rättvända markerar den tonande motsvarigheten [ð] i alrþuþr Alþrūðr, faþur faður och muþur mōður. Särskilt återgivningen av namnet Alþðr, där ju båda formerna av runan uppträder samtidigt med den tänkta fördelningen (se bilden ovan), verkar ju mycket bestickande.

Runstenarna vid Sköle och Berga är slående lika och jag tror att de är utförda av en och samma person. Det verkar alltså som om denne ristare har gjort ett försök att förbättra den vikingatida runraden genom att införa spegelvändning som ett sätt att skilja mellan vissa konsonantljud. Skillnaden består som nämnts av frånvaron respektive närvaron av stämton, men den princip som ristaren verkar ha följt är att den bakvända varianten markerar det ljud som ingår i runans namn (i dessa fall bjarkan respektive þurs).

Systemet – om det nu är ett sådant – framstår som smått genialt och kan utan problem appliceras på andra konsonantpar som /k/ : /g/ och [f] : [v], vilka tecknades med k-­ respektive f-runan. Problem uppstår först med paret /t/ : /d/ som återgavs med runan t. I Medelpad används för det mesta kortkvistvarianten av denna runa, som har en ensidig bistav från toppen och snett nedåt vänster. Spegelvänder man en sådan runa kommer den att sammanfalla med runan för l. Inte heller långkvistvarianten av samma runa (som ser ut som en uppåtriktad pil) kan användas, eftersom den är helt symmetrisk. Lösningen hade möjligen varit att vända denna runa upp och ned. (Märkligt nog fanns på den försvunna Timråstenen (M 18) en sådan stupvänd t-runa. Denna inskrift tycks inte ha haft någon språklig mening, men ser samtidigt ut att ha varit något av en provkarta över de runformer som användes i Medelpad under vikingatiden.)

En bakvänd b-runa hos Åsmund Kåresson. Exemplet som ingår i ordet hialbi ’hjälpe’ finns på Järvstastenen (Gs 11) i Gästrikland. Foto Magnus Källström

Har då denna innovation med spegelvändning av vissa runor för att få möjlighet till en noggrannare ljudbeteckning lett till efterföljd? Det ser inte ut så. Går vi till Högomstenen (M 11), som uppenbarligen måste ha en annan upphovsman, förekommer där visserligen både rättvända och bakvända þ-runor, men utan att de följer den ovan nämnda principen. Inte ens Åsmund verkar ha begripit sig på den. På Järvstastenen (Gs 11) utanför Gävle där b-runan genomgående har bakvänd form står den en gång för /b/ (i bruþr brøðr) och två gånger för /p/ (abtiʀ æptiʀ, hialbi hialpi).

Det är inte alltid som goda idéer får det mottagande som de förtjänar!

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Fler Kensingtonrunor i Hassela

Ersk-Matsgården i Hassela, Hälsingland. Drängkammaren där ordet diefvulen finns skrivet med runor i taket ligger på andra våningen i den vänstra byggnaden. Foto Magnus Källström (CC BY)

Anna Björks och hennes skolklass tolkning av runorna i Hassela har fått en befogad uppmärksamhet i tidningar och radio. Detta är utan tvivel en upptäckt av rang och den har gett oss nya ledtrådar i jakten på sanningen om den amerikanska Kensingtonstenen. Det handlar egentligen inte om denna sten är äkta eller falsk – denna fråga anser jag vara avgjord för länge sedan – utan mer om vem som gjorde den och i vilket syfte.

För en vecka sedan fick jag också för första gången se dessa runor med egna ögon. Jag skulle nämligen lägligt nog åka med bil till det 32:a internationella fältrunologmötet som jag tillsammans med ett par kolleger anordnade i Medelpad och då passade det bra att ta vägen över Hassela, som faktiskt inte ligger mer än en dryg mil från gränsen till Medelpad.

Detta är nog nästan det bästa med att valt den kanske lite smala runologbanan som yrke: att få besöka platser som man aldrig varit på – den ena ofta vackrare än den andra – och tyda texter som ingen har läst på många hundra och ibland tusen år, samtidigt som man träffar trevliga människor och får höra intressanta berättelser om allt möjligt.

Anna Björk hade jag tidigare bara haft mejlkontakt med och till den lilla runexpeditionen anslöt nu också arkeologen Mats G. Larsson och hans särbo Monica, som råkade befinna sig i Hälsingland just denna dag av andra orsaker. Mats har ju som bekant sysslat mycket med Kensingtonstenen och bland annat skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet.

Att komma till Ersk-Matsgården var också något mycket speciellt. Detta är gamla finnbygder där svedjefinnarna fick tillåtelse att slå sig ned i slutet av 1500-talet för att med eldens hjälp bryta ny mark.

Taket i drängkammaren med ordet diefvulen skrivet med rödkrita. Foto Magnus Källström (CC BY)

Runföljden diefvulen som Anna Björk först läste och tolkade finns i platta taket i drängkammaren som ligger på den andra våningen i den vänstra flygelbyggnaden på gården. Rummet har under vissa perioder också tjänat som pigkammare och väggarna och taken är fullklottrade med namn, initialer och årtal. Den runföljd som lyder hans olofsson finns inte i detta rum, utan på den nedre våningen i samma byggnad i det som tidigare har varit stall. Jag hade i mitt första blogginlägg inte riktigt kunnat identifiera alla runorna korrekt på fotografiet, men det råder ingen tvekan om läsningen, även om den sista s-runan är lite otydlig upptill. Eftersom detta namn står på stallväggen en trappa ned behöver det egentligen inte finnas något annat samband med ordet diefvulen i drängkammaren än att båda är skrivna med runor och med rödkrita.

Namnet iohan fredrick och årtalet 1877 i tröskladan vid Granhult. Foto Magnus Källström (CC BY)

Den stora nyheten var dock att det hade dykt upp ytterligare inskrifter med denna typ av runor, nämligen hos Anders Thyr på granngården, som tidigare hette Bäckvalls, men som nu heter Granhult. På väggen i en trösklada finns en rad med namn och årtal. De flesta är skrivna med vanliga latinska bokstäver, men ett par utgörs av runor. Den ena lyder iohan fredrick och följs av årtalet 1877, den andra är skriven med blyerts och består av namnet oscar samt datumet 18/10 1870. Det senare är den för närvarande tidigast daterade inskriften med Kensingtonrunor som vi känner till och den är alltså tillkommen 28 år innan Kensingtonstenen grävs upp i Minnesota!

Namnet oscar och datumet 18/10 1870 på samma vägg. Foto Magnus Källström (CC BY)

Som Mats mycket riktigt påpekade är dessa inskrifter egentligen ett strå vassare än dem i Ersk-Matsgården, eftersom vi här har årtal direkt knutna till namnen. Tillsammans med Anna är han nu igång och försöker identifiera vilka personer det kan röra sig om. Jag vet att de redan har ett par heta kandidater, vilka ska inte avslöjas här.

De nyupptäckta inskrifterna har samma typ av runor som i Ersk-Matsgården. Runan o har exempelvis ensidiga bistavar på höger och inte på vänster sida som på Haveröstaven och på Kensingtonstenen. Det kan också noteras att runan för r har samma form som runan ʀ i den vikingatida runraden, vilket visar att denna variant är närmast besläktad med bröderna Larssons runalfabet, där r-runan just har denna form. Med Larssonrunorna stämmer också formen på n-runan, som liknar den vikingatida k-runan. Denna måste ha uppkommit ur en n-runa med ensidig bistav som har vänts upp och ned, vilket ju var fullt möjligt när k-runan i Kensingtonrunraden har en helt annan nyskapad form. Att r-runan här har samma form den gamla ʀ-runan visar det sentida ursprunget för detta runsystem. Under den senare delen av medeltiden användes denna runform för /y/ och det var först Johannes Bureus i slutet av 1500-talet, som insåg att den på runstenarna måste ha svarat mot ett r-ljud.

Om det är Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, som själv har ristat runorna på denna sten, så kan han mycket väl ha fått dessa runor från Hassela. Enligt Anna Björk hade nämligen bönderna i sydligt belägna socknar som exempelvis Forsa och Rogsta sina fäbodar i området. Jag har tidigare anslutit mig till idén att Ohman ursprungligen kan ha tillverkat stenen som ett skämt, men det är väl inte heller omöjligt att det i stället är han som har blivit utsatt för ett practical joke av någon annan. Vi vet ju nu att dessa runor var i bruk redan 1870 i Hassela och att emigranter härifrån reste till USA från 1840-talet och framåt. Den mest kände av dessa var Daniel Lindström som kom från Hassela 1853 och som grundade staden Lindstrom utanför Minneapolis i Minnesota.

Vid fältrunologmötet i Medelpad granskade vi under två dagar de 14 runstenar som fortfarande står kvar på olika platser i landskapet. Förutom dessa finns bara några sentida runinskrifter, varav en utgörs av runalfabetet med Kensingtonrunor på alnmåttet från Haverö.

I ett brev 1912 till Oscar Montelius berättar folkskolläraren Gottfrid Holmlund i Baggböle i Njurunda att han hade funnit en runinskrift i en hölada vid byn Svedje i denna socken.

De sentida runorna i höladan vid Svedje i Njurunda, Medelpad. Teckning av Gottfrid Holmlund i ATA.

Inskriften ska utan tvivel utläsas som ”Petter Jönsson”, men många av runorna har rätt förbryllande former. Det rör sig inte om samma typ av runor som i Hassela och Haverö, utan om någon annan variant av sentida runor.

Tydligen ska runorna ha funnits på höladans insida, men jag vet inte om ladan och runorna fortfarande finns kvar. Om någon känner till något mer om denna inskrift så kontakta gärna mig på tel. 08-5191 83 84 eller per mejl: magnus.kallstrom@raa.se. Jag kommer nämligen även att skriva något om de sentida runinskrifterna i den kommande boken om Medelpads runinskrifter och är intresserad av alla upplysningar som jag kan få.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Mer om runor, Kensingtonstenen och diefvulen i Hassela på mer lättsamt sätt här. DS

Omlästa runor i Skön

De båda runstenarna vid Sköns kyrka i Medelpad (M 15 och M 16). Foto Magnus Källström

Att omvärderingen av en enda runa ibland kan ändra tolkningen av en runinskrift är ett välkänt faktum. Det var exempelvis så som Forsaringen vilken länge betraktades som medeltida plötsligt blev tidigvikingatida och nästan samtida med Rökstenen. Det enda som behövdes var att någon – i detta fall den norske runologen Aslak Liestøl – insåg att det som länge hade lästs som en r-runa i stället borde vara u. Något liknande – men inte alls lika omvälvande – fick jag erfara för en dryg månad sedan när jag var i Sundsvallstrakten för att granska några runstenar inför utgivningen av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor.

Ett av mina mål för denna resa var Sköns kyrka. Algot Hellbom har i sin lilla bok Medelpads runstenar från 1979 räknat med tre runstenar från denna plats (M 15­–­17), men granskar man de äldre uppgifterna om den sedan länge försvunna M 17 närmare, så undrar man om det inte här har rört sig om delar av två olika runstenar. I så fall har det vid Sköns kyrka en gång funnits fyra runstenar, vilket är ett för Norrland svårslaget rekord och vittnar om platsens betydelse under vikingatiden.

Mitt ärende i Skön gällde de två runstenar som ännu finns kvar och som står resta strax till höger om tornet. Jag hade bara sett dem en gång tidigare, nämligen i juli 2006 då jag var sysselsatt med min avhandling och hade åkt till Medelpad för att försöka förstå några dunkla ristarsignaturer på ett antal av landskapets runstenar. En av dessa signaturer skulle finnas på en sten vid Sköns kyrka och jag minns att jag kom dit på morgonen (i lånade gummistövlar) precis efter att det hade regnat rätt rejält. Förutsättningarna var alltså inte de bästa och det var mycket svårt att urskilja detaljerna i ristningen i grådasket. I juni 2016 – alltså tio år senare – var jag där igen, men då höll man på att sätta upp byggnadsställningar kring tornet inför en renovering och båda runstenarna stod oåtkomliga i skyddande trälådor.

Av de två runstenarna är det framför allt den mindre av stenarna (M 16) som har intresserat mig. Stenen som egentligen bara utgörs av ett toppstycke av en runsten upptäcktes 1911 liggande i en stenläggning vid prästgårdens stallbyggnad, där den enligt författaren Olof Högberg var ”översmetad med fasthårdnad murbrukspladaska”. Förmodligen har detta fragment tidigare suttit inmurat i den år 1848 rivna medeltidskyrkan i Skön.

Hellbom har 1979 återgivit denna inskrift som Bia(r)(n) raiti [] []þur sin : kuþ hialbi ant hans … [ris]ti runaʀ och ger följande rekonstruktion av texten: ”Björn reste [denna sten efter N N, fa]­der sin. Gud hjälpe hans ande. [N N ris]­tade runorna.”

De sista runorna i böneformeln är inte uppmålade på stenen, men jag kunde 2006 omöjligen få fram det ant hans som Hellbom har (och som är den läsning som ännu refereras i Samnordisk runtextdatabas). Så vitt jag kunde se fanns det bara fyra runor i slutet av ormslingan och dessa skulle nog snarast läsas salu!

Inskriften i svansen på rundjuret på runstenen M 16. Ytterst svårt att fånga på bild, så den klentrogne måste nog själv besöka Sköns kyrka och granska partiet. Foto Magnus Källström

När jag kom till Skön nu i september var det strålande solsken och jag hade förmånen att få utmärkt släpljus över stenytan, där jag nu utan tvekan kunde läsa just kuþ hialbi salu ”Gud hjälpe själen”. Inskriftens början och slut beredde mig dock betydligt större problem och trots att jag besökte Sköns kyrka ytterligare tre­(!) gånger under min korta vistelse i Sundsvall lyckades jag inte komma till någon slutgiltig läsning av dessa delar av inskriften. Det enda som jag för närvarande är helt säker på är att det varken står ”Björn” eller ”ristade runorna” på stenen.

Den andra runstenen vid Sköns kyrka upptäcktes 1848 när den gamla kyrkan revs och den har undersökts och avbildats flera gånger sedan dess. I början av 2000-talet gjorde man här en märklig upptäckt, nämligen att det på den sneda överytan fanns den nedre delen av ett stort flätkors, som ingen tidigare hade sett.

Inskriften har lästs och tolkats på följande sätt:

biurn : riti stain þino : aftiʀ : ufriþ : auk at : un sunu sin
”Björn reste denna sten efter Ofrid och efter Un, sina söner.”

Detta kan verka okomplicerat, men de två sista orden sunu sin ställer till det något. Det borde nämligen egentligen ha stått sunu sina om det ska tolkas ”sina söner”. Stenens sunu sin talar snarare för tolkningen ”sin son”, men då måste man i stället räkna med att ristaren har använt den ålderdomliga formen sunu i stället för sun. En sådan osynkoperad form förekommer i regel bara på runstenar från tidig vikingatid som exempelvis Rökstenen, vilket gör den rätt oväntad på en runsten från 1000-talets andra fjärdedel.

När jag såg stenen 2006 antecknade jag att det troligen finns ett kolonformat skiljetecken i botten av det flagrade partiet efter den sista runan n. Detta borde i så fall tyda på att tolkningen ”sin son” är den rätta och vi på runstenen från Skön faktiskt har ett exempel på den antikviterade formen sunu. När jag återsåg stenen nu i september läste jag först på samma sätt ett skiljetecken i form av ett kolon på slutet, men jag noterade att punkterna faktiskt inte var runda utan långsträckta. Inte förrän vid mitt sista besök när jag var på väg tillbaka till Stockholm förstod jag vad det handlade om. Det är inte något skiljetecken som finns i botten av flagringen utan de båda bistavarna till en o-runa. Huvudstaven i denna runa måste vara bortvittrad och anledningen till att jag inte hade övervägt detta alternativ beror säkert på att en sådan huvudstav borde ha varit synlig i de oskadade partierna i anslutning till det vittrade partiet. Jag hade dock inte tänkt på att huvudstavarna på Skönstenen liksom på många andra norrländska runstenar ofta är bakåtlutade. Om den avslutande runan på Skönstenen haft en sådan form ryms den utan problem i skadan.

Bistavarna till den förbisedda o-runan på runstenen M 15 vid Sköns kyrka skymtas här till vänster om (den här upp och nedvända) n-runan. Foto Magnus Källström

Det sista ordet ska alltså av allt att döma läsas sino, där den sista runan liksom i ordet þino þenna står för nasalt /ã/. Tolkningen blir då ”sina söner” som man tidigare har tänkt sig.

Detta kanske inte låter så märkvärdigt, men upptäckten av skrivningen sino för sīna på denna sten är av stort intresse. Denna skrivning är faktiskt tidigare bara belagd i 12 svenska runinskrifter: två från Södertörn i Södermanland, tre i Västergötland (varav två i trakten av Mariestad), sex från Uppland och en tidigare i Medelpad. Dessa belägg kan ställas mot 132 vikingatida skrivningar för denna böjningsform med den vanliga a-runan (sina).

Av de sex exemplen på skrivningen sino i Uppland härrör tre från den berömde runristaren Åsmund Kåresson och enligt mitt förslag är det också han som har svarat för det tidigare kända medelpadska belägget på en av runstenarna från Attmarby (M 5). Att samma skrivning nu även finns på en annan medelpadsk runsten, som måste vara utförd av en lokal ristare, ger ytterligare ett litet stöd åt min gamla teori att Åsmund ursprungligen var en medelpading som tog det norrländska runbruket till Uppland i stället för tvärt om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om Åsmund Kåresson och runinskrifter i Norrland kan man även läsa i denna artikel. DS.

I von Friesens fotspår genom Medelpad

Otto von Friesens fotografier av Högomstenen (M 11) på Norra stadsberget i Sundsvall i juni 1915. Från Alvin: plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturav

Projektet Evighetsrunor, som genomförs med finansiering från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien, har nu sparkat igång. I projektet kommer vi att skapa en infrastruktur för information och forskning om runor och runinskrifter genom att bland annat knyta samman de digitaliserade delarna av bokverket Sveriges runinskrifter med Samnordisk runtextdatabas. Samtidigt kommer vi genom olika digitaliseringsinsatser att göra tidigare svåråtkomligt dokumentationsmaterial om runinskrifter tillgängligt direkt på webben.

Projektet genomförs i samarbete med Uppsala runforum vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek och Högskolan Dalarna. Vi kommer inte bara att strukturera och tillhandahålla källor om runor, utan också genomföra tre större forskningsuppgifter som utgår från detta material: en vetenskaplig utgåva av ”Medelpads runinskrifter” som en del i verket Sveriges runinskrifter, ”Östersjöns öar” och ”Otto von Friesen som runolog”. De två första utförs vid Riksantikvarieämbetet, den tredje vid Uppsala universitet.

I onsdags hade jag och Marco Bianchi, som bland annat kommer att arbeta med von Friesens material, ett möte med Uppsala universitetsbibliotek. De av bibliotekets samlingar som vi har valt ut för projektet utgörs dels av ett antal tjocka handskrifter av Uppsalaprofessorn Olof Celsius från 1700-talet, dels Otto von Friesens fältanteckningsböcker och fotografier. von Friesen var professor i Nordiska språk vid Uppsala universitet i början av förra seklet och har kallats ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”.

Biblioteket har redan nu hunnit digitalisera mer än 500 av Otto von Friesens glasnegativ och gjort dem tillgängliga i portalen Alvin, där de kommer att förvaras och dit Evighetsrunor sedan ska länka. Många av dessa bilder har tidigare var helt okända för forskningen. Vi kommer inom projektet att identifiera runinskrifterna på bilderna och märka upp dem och sedan knyta dem till fältanteckningarna, som står näst på tur för digitalisering.

På mötet i onsdags fick Marco och jag instruktioner hur vi skulle göra registreringen i Alvin och bara för att se hur det fungerade gjorde jag i förrgår på prov nio bilder, där glasnegativen tidigare hade förvarats i en ask märkt ”Medelpad, Jämtland”. Anledningen till att jag valde just dessa bilder är givetvis att jag svarar för forskningsuppgiften att göra en vetenskaplig utgåva om Medelpads runinskrifter.

Otto von Friesen hade på sin tid bland annat fått uppdraget att ge ut Norrlands runinskrifter i verket Sveriges runinskrifter och han gjorde också flera resor dit. Av hans anteckningsböcker framgår att de ovan nämnda fotografierna är tagna i juni 1915, då han under knappa två veckor även undersökte och dokumenterade runstenar i Hälsingland och Jämtland. von Friesen verkar ha börjat med Jättendalsstenen (Hs 21) i Hälsingland den 4 juni och mest ägnat sig åt runstenarna i detta landskap, men den 11 juni var han vid runstenen på Frösön i Jämtland och dagen efter på Norra stadsberget i Sundsvall, där Högomstenen (M 11) då stod rest. I samlingen finns två fotografier av denna sten: en med runorna uppmålade med vit färg och en med mörk färg. Förklaringen till detta finner man i en tidningsartikel publicerad i Sundsvalls Posten den 19 juni 1915:

Prof. F. […] tillbringade i lördags större delen av dagen å Fornhemsområdet, där han var fullt sysselsatt med att uppmäta, fotografera o. s. v. Högomstenen. Fotograferingen är framför allt ett synnerligen tidsödande arbete, ity att runorna först måste kalkstrykas för att bättre framträda på plåten. […]

Innan prof. F. lämnade stadsberget hade han det utsökta tillmötesgåendet att rödmåla runorna å stenen, sedan dessa först nota bene hade blifvit befriade från sin tillfälliga hvita skrud, ett äfven det mycket tålamodspröfvande måleri. Härigenom framträda nu runorna mycket tydligare än förut var fallet på samma gång stenen fått ett mera prydligt utseende.

Dagen efter undersökte von Friesen Nolbystenen i Njurunda (M 1) och påföljande dag de två runstenarna i Attmar (M 4 och M 5). I sina anteckningsböcker hade han samlat uppgifter om 22 föregivna runinskrifter i Medelpad, men av dessa dokumenterade han av allt att döma endast fyra stycken. Tre ynka dagar, lördag till måndag, den 12–14 juni 1915, verkar ha varit den tid som von Friesen ägnade Medelpads runinskrifter och han tycks aldrig ha återvänt. När han 1934 skriver en ännu mycket läsvärd artikel om några av dessa runstenar i  årsboken Ångermanland–Medelpad är det uppenbarligen sina anteckningar 19 år tidigare som han faller tillbaka på.

Den mindre av runstenarna vid Attmars kyrka i Medelpad (M 4). Foto Otto von Friesen 1915. Från Alvin.

Även om alla fyra medelpadska stenar fortfarande finns kvar, är von Friesens dokumentation oskattbar. En av de runstenar som han besökte, den lilla Attmarstenen (M 4), är faktiskt ännu inte slutgiltigt läst eller tydd, trots att den varit känd i mer än tvåhundra år. När Marit Åhlén och Jan Axelson från Runverket målade upp stenen sommaren 1999 gjordes en oväntad upptäckt, nämligen att den kunde vara rest till minne av en person som färdats med den välkände vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I en del av texten läste de nämligen fur austr · miʀ iị…ri och tolkade det som … for austr meðr Ing­[vari ”for österut med Ingvar”. ”Vi gnuggade oss nog i ögonen en och två gånger när vi anade vad vi hade framför oss” meddelade Marit den lokala pressen.

Vad som hittills har varit okänt är att von Friesen tänkte i samma banor redan 1915. Ovanför den skadade sekvensen i-­-…ri har han nämligen antecknat ”ikuari?”.

Otto von Friesens anteckningar om inskriften på den lilla Attmarstenen (M 4). Anteckningsboken kommer att digitaliseras inom projektet.

Det är nog mer än möjligt att vi här verkligen har Sveriges nordligaste Ingvarssten, men efter den ovannämnda uppgiften följer en lång sekvens med runor som hittills har trotsat alla tolkningsförsök. Genom att granska inskriften i original och noggrant studera vad föregångarna har läst, hoppas jag att den till slut ska gå att både läsa och tyda, men det krävs nog också lite tur och ett och annat lyckligt infall. Vi får se hur det går.

Nu blev detta inte någon längre promenad i professor von Friesens sällskap (vi lämnade ju knappt Sundsvall), men jag vet att Marcos forskningar i ämnet kommer att föra oss betydligt längre.

>> Magnus Källström är runolog, docent, forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet samt projektledare för Evighetsrunor

PS. Läs med om tolkningen av den lilla Attmarstenen i Marit Åhléns artikel En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka, i: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (2006), s. 283 ff.