Taggad: Medeltid

Nyfunna runor från gotländska kyrkväggar

Runorna på tornväggen i Tingstäde kyrka, som rapporterades in förra året. Foto Magnus Källström

Som jag berättade om i mitt förra K-blogginlägg förlorade Gotland nyligen en av sina runristade gravhällar genom att G 25 i Öja kyrka visade sig vara identisk med den antaget försvunna G 22 från samma plats. Att antalet runinskrifter minskar är ju alltid lite trist, men lyckligtvis gjorde jag och framför allt min danske kollega Michael Lerche Nielsen under samma vecka en del iakttagelser som gör att vi till slut ändå hamnar på plus.

En av de platser som vi besökte var Tingstäde kyrka på norra Gotland. För något år sedan dök det upp ett mejl avsänt från Moskva med en fråga om runor som skulle finnas ristade i putsen inne i denna kyrka. Några sådana ristningar finns inte tidigare registrerade, men en bifogad bild visade otvetydiga runtecken och jag trodde mig till och med kunna ana att det rörde sig om en Ave Maria-inskrift. Runorna visade sig vara ristade på den södra väggen i tornkammaren nära hörnet mot tornportalen, men eftersom de är överkalkade gick det inte att se mer än jag hade gjort på fotografiet: a͡fẹ-r-­-. Det är dock högst troligt att det handlar om just Ave Maria, även om vissa detaljer är dolda under det tjocka putslagret. Gissningsvis framkom dessa runor redan 1994 då kyrkan genomgick en invändig renovering.

Vi gjorde vi också ett improviserat stopp vid Lojsta kyrka, eftersom jag gärna ville visa det runalfabet i ABC-ordning som jag upptäckte för några år sedan. Alfabetet finns i en av de nedre raderna i den svårlästa inskrift som är skriven med rödkrita på tornbågen och som i Gotlands runinskrifter har fått beteckningen G 83B.

P. A. Säves uppteckning av G 83B i reseberättelsen 1864. Efter original i ATA

Denna runinskrift verkar först ha iakttagits av Carl Säve, som besökte kyrkan den 13 augusti 1844. Han läste då inte mer än runorna …i maira … tu bauþ…. År 1864 gjorde hans bror P. A. Säve en mer fullständig uppteckning av inskriften som består av minst fem rader, men inte heller han verkar ha sett att det i raden näst längst ner finns ett run-ABC. När inskriften publicerades i Gotlands runinskrifter 1962 gavs ingen ny läsning, utan Elias Wessén nöjde sig med att referera de äldre uppteckningarna. I Samnordisk runtextdatabas återges en läsning som gjordes av Otto von Friesen den 25 juli 1936 och som lyder: …iar- a͡ubolaki- : a͡ṛua.

Otto von Friesens uppteckning från 1936 av runorna i Lojsta kyrka. Foto Alvin

Jag har alltid undrat varför denna läsning stämmer så illa med de övriga avbildningarna av inskriften, där det är omöjligt att återfinna något av det som von Friesen har sett. När man konsulterar hans anteckningar visar det sig också vara något skumt med lägesangivelsen. Han uppger nämligen där att inskriften ska finnas ”till höger om stordörren” fastän G 83B är placerad till vänster om ingången när man står inne i kyrkan. Jag fick därför en ingivelse att titta lite närmare på väggen på den högra sidan om dörren och minsann fanns det inte här ett ca 27 cm långt vågrätt runband med 4 cm höga runor skrivna med rödkrita. Runorna är mycket svaga och det är inte alls säkert att de ska läsas exakt som von Friesen har gjort, men det råder ingen tvekan om att det är denna inskrift som han avbildade 1936 och inte G 83B.

Runorna med rödkrita på den högra sidan om ingången i Lojsta kyrka. Foto Magnus Källström

Vi behöver alltså en ny läsning av G 83B till en kommande version av databasen. Tyvärr är det med undantag för runalfabetet svårt att få någon mening i denna långa text, som dock måste ha haft en sådan. När jag för ganska exakt tre år sedan gjorde ett allvarligt försök att läsa och dokumentera dessa runor noterade jag att det på samma yta också finns ristade runor, som kan var äldre än rödkriteinskriften. Jag läste här fu-or, vilket sannolikt utgör början av en futhark. Dessa runor finns med på P. A. Säves teckning, men han har inte angivit att de är utförda med en avvikande teknik.

De ristade runorna i Lojsta kyrka som troligen återger början på futharken. Foto Magnus Källström

En annan kyrka som vi besökte var Eke kyrka på sydöstra Gotland. Här ville jag titta lite närmare på den målade runinskrift (G 48) som finns på den östra sidan av den norra stödjepelaren till triumfbågen och som innehåller en ovanlig variant av h-runan som på sistone har kommit att intressera mig. Inskriften berättar om när kyrkan blev målad, men tyvärr är det viktigaste i denna datering (hundratalet) numera oläsligt. I Gotlands runinskrifter har man gissat att det har stått 1361, men om texten syftar på den passionssvit som målad på den norra långhusväggen och som fortsätter in koret borde det snarast ha stått 1461. Den anonyme mästaren bakom dessa målningar – den s.k. Passionsmästaren – var nämligen verksam i mitten av 1400-talet.

De nyfunna runorna laus i Eke kyrka. Foto Magnus Källström

När vi granskade denna mycket svårlästa inskrift upptäckte Michael att det strax ovanför finns några runor ristade i pusten, som inte verkar vara registrerade tidigare. Inskriften är mycket kort: laus, där de tre sista tecknen är förenade i en bindruna. Detta skulle kunna svara mot ett inhemskt ord med betydelsen ’lös’, men Michael föreslog på stående fot i stället det latinska substantivet laus ’beröm, lovord, ära’, vilket säkert är det rätta. Detta kan vara en kommentar antingen till innehållet i målningen ovanför – som föreställer den återuppståndne Kristus – eller till utförandet.

De tidigare missaktade runorna i dörrsmygen till sydportalen i Halla kyrka. Foto Magnus Källström

När vi kom till Halla kyrka, som var vårt sista stopp på den tre dagar långa undersökningsresan, lade Michael märke till några runtecken i den östra smygen av långhusportalen. Jag har senare funnit att dessa ristningar finns omnämnda i det andra bandet av Gotlands runinskrifter, men att de där inte har bedömts vara runor. Detta tror jag dock är fel och trots att ristningen är överputsad läser man utan större problem runorna iak-ḅ, som rimligtvis återger namnet Jakob. Därefter följer stort b-liknande tecken som nog snarast ska uppfattas som ett bomärke.

De nu nytillkomna inskrifterna är alla korta och tillhör väl inte de allra märkligaste man kan tänka sig: en Ave Maria, en otolkad runföljd, en futhark-inskrift, ett ord på latin och ett personnamn. Ändå utgör de ett viktigt tillskott till den gotländska runkorpusen och bidrar till vår kännedom om den medeltida skriftkulturen. De ger också en påminnelse om att det alltid finns något nytt att upptäcka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Dubbelförda runor i Öja

Gravhällen G 25 i Öja kyrka på Gotland. Efter planschen i Sveriges runinskrifter

Förra veckan ägnade jag några dagar åt fältundersökningar på Gotland. I det löpande arbetet med Sveriges runinskrifter dyker det hela tiden upp nya uppgifter och det hade blivit en ganska lång lista från Gotland med saker som behövde följas upp. September visade sig vara en utmärkt månad att göra detta. Vädret var hyfsat, kyrkorna ännu öppna och turisterna fåtaliga. Möjligen var det lite svårt att hitta ställen att äta lunch, men detta var givetvis mindre viktigt.

Jag hade dessutom förmånen att få sällskap av en kollega, nämligen Michael Lerche Nielsen från Köpenhamns universitet, som just nu arbetar med några av öns runinskrifter. Under tre dagar besökte vi olika platser – främst kyrkor – från norr till söder. Detta ledde till upptäckter av några tidigare okända inskrifter (som jag hoppas kunna komma tillbaka till), men också till andra intressanta iakttagelser.

En av de platser som vi kom till var Öja kyrka på södra Gotland, där det i kyrkgolvet strax väster om korsgången ligger två runristade gravhällar. Den ena (G 24) är ett fragment, medan den andra (G 25) är närmast fullständig. Den senare upptäcktes och undersöktes första gången av Otto von Friesen 1936. Elias Wessén skriver i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962) att det en gång har ”varit en mycket vacker gravhäll”, men att ”[r]uninskriften tycks ha varit kort”. Han läser bara ett fåtal runor nere i det nedre högra hörnet av hällen: … ok : … h : am-­-, där han gissar att det sista ordet har utgjorts av ordet Amen.

På planschen i Gotlands runinskrifter är det endast denna del av ristningen som har målats upp. Det som dominerar i bilden är i stället det stora korset på mittytan, som bär en sekundär inskrift med latinska versaler: HANS NIELSON HEM M 1602.

Från Öja kyrka känner vi inte mindre än sju runristade gravhällar (G 21–27), varav två är försvunna. En av dessa (G 22) låg i kyrkgolvet framför altaret och undersöktes redan av Carl von Linné 1741. Hällen fanns kvar ännu i mitten av 1800-talet, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen. I Gotlands runinskrifter återges denna inskrift genom en sammanläggning av Linnés och Carl Säves läsningar på följande sätt:

+ hiar : huilis : untir : rinm : untr : i ayu : biþin : aler : furir … herra : naþ : hab… [s]ial … kiara : betaṛ : hinsarfa :

”Här under vilar -­mund i Öja. Bedjen alla för … Herres nåd … själ … göra Peter Hinsarve.”

För ungefär ett år sedan fick jag i Carl Säves samling i ATA syn på en teckning av Carl Säve, som uppges vara utförd 1866. Den innehöll även hans läsning från 1844 samt en uppteckning av brodern P. A. Säve från 1864. Det som fångade min uppmärksamhet var att stenen såg ut som den bevarade G 25 och att den till och med bar de runor som finns vid det nedre högra hörnet på stenen. Hur var detta möjligt? Hade Säve vid skrivbordet av misstag satt samman två olika inskrifter?

Carl Säves teckning av G 22 från Öja kyrka 1866. Efter original i ATA

När jag fördjupade mig i källmaterialet kring G 25 fann jag att Otto von Friesen hade följande intressanta notering från sitt besök i Öja den 14 juli 1936: ”Även i övre horisontalraden svaga spår av runor, ingen dock läsbar.” Kunde det finnas ytterligare runor bevarade på hällen som Wessén i hastigheten hade förbisett? Vårt besök i Öja kyrka visade att så mycket riktigt var fallet. Vid snedbelysning ser man fortfarande tydliga spår av runor i den övre raden. Dessa är dock så slitna att nästan bara bistavarna återstår, vilket gör att de närmast ser ut som stavlösa runor. Det råder dock ingen tvekan om att det här finns rester av de runor som ännu var läsliga på sävarnas tid. De runor som är närmast bänkraden är tydligast och här kan både ortnamnet ”i Öja” (i-­yu) och det följande ordet ”bedjen” (biþin) ses. Även i bandet längs stenens vänstra går det att spåra inskriften, men eftersom kanten har huggits av när stenen passades in i golvet återstår endast topparna av runorna, vilka dessutom delvis är täckta av bruk.

Det viktigaste är dock att den häll som bär beteckningen G 25 är identisk med saknade G 22, vilket också betyder att numret G 25 kan strykas.

Detalj av ortnamnet ”i Öja” (i-yu) samt början av det följande ordet ”bedjen” (biþin). Foto Magnus Källström

På Säves nu uppmärksammade teckning kan man notera att ortnamnet i den senare delen av inskriften inte ska återges som hinsarfa som hittills har gjorts utan som hinzarfa. Den fjärde runan är nämligen tecknad som en halv stav uppifrån med en punktavslutning, vilket i medeltida runinskrifter på Gotland bör translittereras med z och svara mot ett uttal [ts]. Detta visar att ortnamnet inte kan vara ett ursprungligt Hiþinsarfi som Wessén har antagit, utan att det i stället – vilket Herbert Gustavson föreslog redan 1938 – handlar om det inlånade mansnamnet Hinze (ursprungligen en hypokoristisk form av Henrik). Kanske är ortnamnet på hällen i Öja till och med identiskt med dagens Hinser (uttalat Hinsare) i Gothems socken, som verkar innehålla just detta personnamn och som ursprungligen bör ha varit ett namn på -­arve.

Namnet på den som hällen har lagts över är i dag tyvärr fullständigt utplånat, men jämför man Linnés och Säves läsningar ligger det nära till hands att gissa på namnet Ra(g)nmundr.

Det är alltså förvånansvärt mycket som en tidigare okänd teckning kan bidra med samtidigt som det visar att en granskning i fält alltid är nödvändig.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om Linné och hans runstudier här. DS.

En kyrkbrand och en märklig h-runa

Den återfunna minnesstenen i Hejde kyrka på fyndplatsen under golvet. Inskriften lyder: ”Kyrkan brann under en procession (eg. bildbärande) på (påsk)lördagen. Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden (på påsktavlan).” Foto Magnus Källström

”Kyrkan brann vid en procession på lördagen…”. Detta låter som ytterligare en deprimerande nyhet förmedlad av dagens moderna medier, men det är i stället något som höggs in med runor i en golvsten i Hejde kyrka på Gotland för mycket länge sedan. Genom en hänvisning till den så kallade påsktavlan — ”Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden” — ger inskriften också besked om när detta skedde: år 1492, det vill säga samma år som Columbus upptäckte Amerika.

Stenen som har bevarat minnet av den dramatiska händelsen i Hejde låg på 1600-talet i golvet innanför den södra korportalen. När P. A. Säve skulle rita av den 1854 fann han den på den motsatta sidan vid sakristiedörren. Sedan dess har stenen varit spårlöst försvunnen tills den 10 april i år, då den plötsligt åter kom i dagen. För detta kan vi tacka vissa fuktskador, som gjorde att man fick ta upp delar av trägolvet, men framför allt Gundemar Lindahl från Byggnadshyttan, som skulle palla upp kalkstenarna under de sviktande golvbjälkarna och då passade på att åla ytterligare fem-sex meter under golvet för att ta en bild av en mystisk sten som man hade skymtat längst in mot väggen. Gotlands museum kontaktades och det stod klart att det var den saknade minnesstenen över kyrkbranden som hade återfunnits.

Nu i fredags var jag där tillsammans med Johan Gardelin och Per Widerström från museet för att ta en närmare titt efter att man hade öppnat golvet på den plats där stenen ligger. Den visade sig vara i precis samma skick som på Säves tid, men låg helt lös under golvet. Mycket talar för att den kan ha återupptäckts och placerats på denna plats i samband med arbeten som gjordes i kyrkan på 1930-talet, men detta är i så fall inget som har nått de antikvariska myndigheterna.

Inskriften var tidigare bara känd genom avteckningar, men som rätt ofta är fallet kan man inte annat än beundra de dokumentationsinsatser som gjordes i äldre tid. I P. A. Säves läsning från 1854 behöver bara två små rättelser göras: i ordet sunnudagr ’söndag’ har han glömt det lilla tvärstreck som gör t-runan till en d-runa och i slutet av en av raderna har han ritat ett skiljetecken, som nog inte finns.

Stenen i Hejde dokumenterar en dramatisk händelse 1492 som inte är känd från någon annan källa. Spår av brända bjälkar har dock iakttagits i tornet och det har antagits att den branta takvinkeln på kortaket är ett resultat av en ombyggnation efter den nämnda branden. Detta gör den nu återfunna stenen till ett unikt historiskt dokument.

Den ovanliga h-runan på minnesstenen från Hejde kyrka. Foto Magnus Källström

En runforskare fångas dock även av annat i denna text som exempelvis den märkliga h-runan som ser ut som om den har vridits 90 grader och mest liknar en sorts stjärna. Att runan hade denna ovanliga form visste vi sedan tidigare, men eftersom stenen i Hejde har varit försvunnen har den inte uppmärksammats i den utsträckning som den förtjänar. På Gotland förekommer den även på en gravhäll i Havdhems kyrka (G 42), som grovt har daterats till 1400-talet, samt i en målad inskrift i Eke kyrka (G 48). Annars är detta en runform som dyker upp högst sporadiskt i efterreformatoriska sammanhang på några få och spridda ställen i Norden.

Utdrag ur Johannes Bureus’ redogörelse för de olika formerna av runan h i Runaräfst. På de nedersta raderna står: ”Dalakarlarna görom så h.” Efter handskriften F a 14 i KB.

Den förekommer exempelvis bland dalrunorna i Älvdalen som tecken för h och senare å. Detta bruk är tydligen gammalt, eftersom redan Johannes Bureus har med denna form bland dalrunorna på sin runtavla från 1599 liksom i sin Runaräfst några år senare. I Norge förekommer den endast i några efterreformatoriska inskrifter, varav den äldsta är från Thomaskirken i Valdres och daterad till 1694. Samma typ av h-runa finns även på en sten från Breiðabólstaðir på nordvästra Island, som daterar sig själv till 1681. De enda exempel på denna runa som har tillkommit under medeltiden finns alltså på Gotland.

Minnesstenen i Hejde tillhör 1400-talets slut, men det finns faktiskt en runinskrift i kyrkan som är ännu yngre. Den gravhäll som ligger i korgolvet till höger om altaret (G 170), har enligt hänvisning till påsktavlan tillkommit 1506, vilket gör den till den yngsta runristade gravhäll som har påträffats på Gotland.

I Hejde kyrka finns det faktiskt också runor på den kyrkklocka som ännu är i bruk (G 172). Där kan man läsa följande text:

+ ingema͡r : o͡k o͡la͡f · de : suensko : men : tair : guto : tisa : kllo : alo
”Ingemar och Olav, svenska män, de göt denna klocka helt och hållet”.

Klockan har alltså tillverkats av ett par klockgjutare som har kommit från fastlandet och man tror att denna klocka gjutits efter branden 1492, då den gamla klockan säkert hade förstörts. Dessutom finns i Sanda kyrka en snarlik runklocka (G 184) som kan ha samma upphovsmän och som genom påsktavlan daterar sig själv till år 1493, det vill säga året efter branden i Hejde.

Runklockan i Hejde (G 172), som enligt texten göts av Ingemar och Olav från det svenska fastlandet. Foto Magnus Källström

I fredags passade vi på att också gå upp i tornet i Hejde och titta på runklockan. Detta var första gången jag såg denna i verkligheten, men jag gick inte igenom inskriften särskilt noga. Först nu i efterhand jag inser vilken betydelse uppgifterna i denna inskrift faktiskt kan ha för vår kännedom runornas sena historia. Klockgjutarna sägs ju ha kommit från fastlandet, men de kan knappast ha åstadkommit denna inskrift på egen hand. Såväl runformerna som språket (t.ex. ordet tair ’de’ som skrivs med diftong) visar att de måste ha haft hjälp av en gotlänning.

På det svenska fastlandet är runinskrifter med datering till 1400-talet i stort sett okända och frågan är om inte runkunskapen där har varit nästan helt försvunnen, inte minst efter digerdödens härjningar. Detta står i stark kontrast till Gotland, där runbruket stod i full blom genom hela medeltiden och vidare in i nyare tid. ”De svenska män”, Ingemar och Olav, som reste över till Gotland för att gjuta kyrkklockor måste alltså ha mött en skriftkultur, som de förmodligen inte hade sett några motsvarigheter till tidigare. Man undrar om det kan finnas ett samband mellan detta besök av fastlänningar och de efterreformatoriska runtraditioner som dyker upp under 1500-talet som exempelvis dalrunorna i Ovansiljan.

Dalrunornas namn enligt Johannes Bureus’ runtavla från 1599. Namnen är uppställda i ABC-ordning: ar, birke, knäsol, dors etc.

Tanken kan verka djärv, men detta skulle kunna förklara varför den äldsta varianten av dalrunorna har en form av h-runan som under medeltiden bara verkar förekomma på Gotland. Många av de runnamn som Bureus kände från dalrunorna (som fir, ur, hagal, tir etc.) har också använts i sena runinskrifter på Gotland. Samtidigt skiljer sig dalrunorna på flera punkter från de gotländska medeltidsrunorna och man måste i så fall tänka sig några mellanliggande led under den hundraårsperiod som det handlar om. På Bureus’ runtavla från 1599 finns den stjärnformiga h-runan även bland de runor han kände från bröderna Olaus och Laurentius Petri, som ju var verksamma under 1500-talets första hälft. Kanske representerar detta en av de saknade mellanstationerna på den tänkta vägen från Gotland till Älvdalen: den lärda kyrkomiljön under reformationen.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Hela inskriften på G 171 lyder nu:

+ kirki͡an : br͡an : a : | beleþes : byrd : | l͡auga : dahe : ta | u͡ar : h : sunnu : | dahr : o͡k : s : pri|m : i : t͡ret͡ando : r͡aþo

DS.

Gipsmodeller – 1800-talets 3D för bildning, stil och tillgänglighet

Bakgrund

Som en del i mitt arbete med att framställa en god praxis för ökad taktil tillgänglighet genom 3D-modeller, gjorde jag tillsammans med min kollega Staffan Cederborg en studieresa till London i juni 2018 för att undersöka hur ett urval museer där har jobbat med 3D-modeller som resurs i publik verksamhet. Vi besökte också företaget Museum in a Box, som framställer ljudsatta 3D-modeller av bland annat museiföremål för användning i grundskolan. Ett av de museer jag besökte var Victoria&Albert Museum, som sedan 1852 samlat och visat exempel på konsthantverk och formgivning. Bland utställningarna som visar 5000 år av mänskligt skapande finns också 1800-talets motsvarighet till 3D-modeller representerade, i form två stora hallar med gipsavgjutningar av Europas historiska monument och arkitektur.

Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum
Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Victoria&Albert Museum

Om man befinner sig i London, och vill se 3D-modeller i skala 1:1, så är Victoria&Albert Museum den bästa platsen att göra det på. Redan i mitten av 1800-talet låg The South Kensington Museum (som museet hette fram till 1899) i framkant när det gällde att samla och visa dåtidens 3D-modeller – i form av gipsavgjutningar i full skala av skulpturer och arkitektur. Den kompletta utställda samlingen av gipsavgjutningar på Victoria&Albert Museum är unik – inte enbart som ett dokument över den viktorianska tidens stilideal och utställningsteknik, utan också som exempel på en intakt samling av gipsavgjutningar som inte förstörts eller splittrats när gipsmodeller under 1900-talet alltmer började betraktas som värdelösa substitut för originalföremål.

Gipsmodeller för bildning och stil

Gipsavgjutningar av originalskulpturer i andra material har förekommit ända sedan antiken. Gips är ett billigt material som härdar snabbt, och när väl själva gjutformen är tillverkad kan ett stort antal exakta avgjutningar framställas på kort tid med liten arbetsinsats. Förutom att som rena dekorationer vara billiga alternativ till skulpturer i andra material, har gipsavgjutningar av skulpturer från framför allt antikens Rom och Grekland genom historien ofta använts i undervisningssyfte; som exempel på både god form, god smak och idealisk mänsklig anatomi. Under frenologins glansdagar, vid sekelskiftet 1800, var emellertid gipsmodeller av människoskallar med skiftande topografier som avslöjade själsförmögenheterna på kraniets utsida lika populära som antikens släta mönsterkroppar.

Från 1400-talet och framåt, har privata samlingar av gipsavgjutningar varit vanliga hos både konstnärer, konstskolor, vetenskapsmän, kungligheter och aristokrati. Samlandet av gipsavgjutningar nådde höjden av sin popularitet under senare hälften av 1800-talet, då de också blev betydelsefulla delar av museernas samlingar – för undervisning och forskning, och som ett sätt att enligt tidens ideal skapa de kompletta stilbibliotek som hade varit omöjliga att skapa med enbart originalföremål. Gipsavgjutningar av europeiska konstföremål blev under denna tid också de amerikanska museernas möjlighet att bygga upp samlingar som hade varit ekonomiskt och praktiskt omöjliga med originalföremål.

Den pedagogiska och bildande aspekten av att visa gipsavgjutningar som goda exempel, inte minst för att för att förbättra kvalitén på inhemsk brittisk formgivning, har ända sedan South Kensington Museum/Victoria&Albert Museums öppnande varit uttalad och betydelsefull – med gipsmodellerna som en lärobok skriven i 3D och 1:1. Gipsavgjutningarna, den äldsta från 1857, har kommit till museet dels som gåvor från andra institutioner, dels köpts in från dåtidens många professionella tillverkare. Förutom gipsavgjutningar, finns också så kallade elektrotyper av metallföremål och kopior av målningar.

Detalj av en elektrotyp av ”Paradisets portar” – dörrar från katedralen i Florens.
Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Gipsmodeller för tillgänglighet

Att resa Europa runt på en ”Grand Tour” och beskåda kontinentens konstskatter i original var under 1800-talet åtråvärt, men en praktisk och ekonomisk omöjlighet för de flesta. Henry Cole, den förste chefen för South Kensington Museum, hade en vision om att i form av gipsavgjutningar göra den europeiska konsten tillgänglig för alla, och initierade år 1867 ett samarbete mellan 15 europeiska prinsar för utbyte av gipsavgjutningar mellan de olika ländernas museer. Detta samarbete resulterade i Convention for Promoting Universal Reproductions of Works of Art – en överenskommelse som underlättade den formella processen att utbyta gipsavgjutningar mellan europeiska museer.

År 1873 öppnades de två stora gallerier med gipsavgjutningar som än i dag tillhör de mest besökta delarna av Victoria&Albert Museum:s samlingar. Fortfarande i sin ursprungliga form, med sina ursprungliga gipsavgjutningar, fortsätter de att dra till sig konst- och arkitekturintresserade besökare som beskådar, skissar och ritar av gipsmodellerna. Tillsammans med en ständig ström av skolelever med ritpapper och blyertspennor, som får möta århundraden av europeisk konst i full skala – praktiskt samlad inomhus på ett och samma ställe, med ett lunchrum längre bort i korridoren. Det råder, trots att gravmonumenten inte är ”äkta”, ändå en sakral frid inne i de ljusa hallarna med en takhöjd på 24 meter. Tonen hos besökarna är långt mer dämpad än bland äkta forntida sarkofager och mumier i den röriga egyptiska avdelningen inne på British Museum.

Modellen, förfalskningen och kopian som överlever originalet

Med anledning av att den ena av de två gallerierna med gipsavgjutningar just nu är stängd för renovering av både lokal och avgjutningar, finns det många artiklar om just gipsavgjutningarna och deras historia att läsa på museets egen blogg. Det framgår snabbt att diskussionen om kopiornas eventuella fördärvliga inverkan på originalen och institutionerna som är deras förvaltare fördes med samma argument när Sherlock Holmes och Jack the Ripper åkte hästdroska under gasljusen på dimmiga Londongator som i dag, när 3D-skrivare formar plasttrådar till exakta avbildningar av forntidens hantverk. Det talades då, och det talas nu, om kopior i falska material som tarvliga, vilseledande konkurrenter till det ÄKTA; om utrymmeskrävande och konstgjort skräp som drar uppmärksamhet från originalen – ja, rentav är omoraliska förfalskningar av det ÄKTA.

Gallerierna med gipsavgjutningar är i dag de enda publika gallerier på Victoria&Albert Museum som visar samma föremålssamlingar som när de först öppnades. Det är stort, myllrande och monumentalt, utan någon egentlig systematik, och Trajanuskolonnen står sida vid sida med keltiska kors, en portal från en norsk stavkyrka och Portico de la Gloria från katedralen i Santiago de Compostela. År 1882, i en insändare till The Times, beskriver en uppretad student gallerierna med gipsavgjutningar som: “A gigantic curiosity shop arranged on no comprehensible principle, which can only perplex and irritate the student. The result conveyed to the mind of the ordinary sight-seer must be one of absolute confusion.”

Två sekelskiften har passerat sedan dess, och nu är de viktorianska gipsavgjutningarna i sig antikviteter, med behov av konservering och restaurering; med egna historier som sedan länge lösgjort sig från de originalföremål som lämnade sina avtryck i gjutformarna. Ibland finns inte ens originalföremålen kvar, som den sena 1400-talsreliefen från Lübeck, föreställande Kristus som tvättar apostlarnas fötter, och predikstolen från katedralen i Pisa – färdigställd 1311 av skulptören Giovanni Pisano och förstörd vid en brand 1602. I många fall har originalen, även om de finns kvar på sina ursprungliga platser, förlorat sina detaljer på grund av miljöpåverkan och hårdhänta restaureringar under 1900-talet. Vill man studera Trajanuskolonnens ornamentik i detalj, så gör man det numera bättre på gipsavgjutningen i London är på originalet i Rom. Över 150 år av slitage och luftföroreningar sedan avgjutningen gjordes har frätt hårt på originalets detaljer. Dessutom är avgjutningen av den drygt 30 meter höga kolonnen praktiskt delad på mitten, så att detaljer som annars inte vore synliga från marken kan urskiljas. På Trajanus tid, i den nya tideräknings första århundrade, låg kolonnen mellan två bibliotek från vilkas övre våningar de övre delarna av kolonnen kunde ses på nära håll.

Trajanuskolonnen och andra gipsmodeller under restaurering på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Medan renovering och konservering pågår i det västra gipsgalleriet, skapar sommarljuset som faller in genom fönstren på det östra gipsgalleriet en tempelliknande känsla. Den jovialiske guiden kallar Michelangelos David för ”A marvellous chap”, och berättar rutinerat för ännu en turistgrupp om det fikonlöv i gips som gjorde den drygt 5 meter höga och anatomiskt korrekta gipsskulpturen anständig vid drottning Victorias och andra kungligheters besök, i den tid då det sägs att inte ens pianon fick ha ben.

Gipsmodell av Michelangelos David på Victoria&Albert Museum, London.
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Nu har fikonlövet fått sitt eget kuriosakabinett i sockeln på skulpturen, och David själv fått sitt innandöme grundligt granskat via CT-skanning.

Davids fikonlöv
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

3D-modeller som gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart

Mannen som suttit ihopkrupen framför en avgjutning av den monumentala portalen från katedralen i Bologna (nära, på ett sätt som aldrig varit möjligt vid originalet) med ritbräda och kritor lika länge som jag själv smugit runt med kameran och närgånget fångat ansiktsdragen hos italienska renässansmonument och medeltidsskulpturer (på ett sätt som inte heller varit möjligt på plats i Pisa och Milano), stoppar ner papperet i sin stora portfölj, viker ihop fällstolen och går. Samtidigt som ännu en skolklass med färgglada små ryggsäckar tillsammans med ytterligare en gruppresa med gula kepsar försiktigt kommer in i hallen, stannar till och vördnadsfullt spanar upp mot gipsmonumenten. Ett original är ett original. Men kopior har, i sin egen rätt, sina helt egna funktioner och meningar.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Tillbaka i Visby, samtidigt som jag väljer foton att illustrera mina sammanfattningar av studiebesöken i London med, kommer ett mail från Nämforsens Hällristningsmuseum. De vill skapa 3D-modeller av ristade skifferföremål ur daterade fynd, för att besökare och guider på plats vid Nämforsens svårdaterade hällristningar själva skall kunna jämföra och hitta likheter mellan motiven. Kanske kan 3D-modellerna, som kan hanteras ute i fält på ett sätt som inte är möjligt med originalen, tillsammans med besökarnas tolkningar bidra till nya upptäckter, och nya förslag till dateringar?

3D-modeller demokratiserar det förflutna; gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart, nu som på 1800-talet. Vare sig det handlar om italiensk renässans eller norrländsk stenålder. Efter ett telefonsamtal med Nämforsens Hällristningsmuseum mailar jag min nya kontakt, som har kontakter på Eremitaget i S:t Petersburg; för möjlig tillgång till 3D-skanningar av de älghuvudstavar som det finns ryska fynd av, men som enbart finns avbildade på hällristningar i Sverige. Målet är att kunna göra 3D-utskrifter, som sedan kan användas i guidningar; som ett sätt att låta besökarna påtagligt uppleva det som hällristningarna avbildar. Digitala rådata eller fysiska gjutformar, maila eller telegrafera – 3D-teknik fortsätter att ge tillgång till det som annars inte hade varit tillgängligt. Oberoende av tid och rum. Nu som på 1800-talet.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
3D-modeller printade i plast hos Museum in a Box, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Halländska runor och namn

Runstenen i koret till Kvibille kyrka i Halland (DR 354). Foto Magnus Källström

Att ägna sig åt runforskning betyder att man ofta får goda anledningar att besöka platser där man inte tidigare har varit. Halland har länge varit ett närmast okänt område för mig, men tack vare ett par runvårdsinsatser som har genomförts av Länsstyrelsen i Halland har jag på ganska kort tid fått tillfälle att orientera mig i landskapets runinskrifter.

Förra året undersökte och målade jag en runsten från Vapnö, som visade sig ha seglat under falsk flagg. På grund av formen på en enda runa har den hittills uppfattats som en medeltida inskrift, men nyundersökningen visade att den i stället vara vikingatida. Nu hade turen kommit den runsten som sitter inmurad på utsidan av koret till Kvibille kyrka. Stenen har varit känd sedan 1670-talet, då den blev avbildad av antikvitetskollegiets ritare Petrus Törnewall.

Att jag fick möjlighet att undersöka stenen just nu var mycket passande, eftersom det nyligen hade framkommit ett par tidigare förbisedda avbildningar av denna inskrift. Båda finns i det material från Uppsala universitetsbibliotek som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor. Denna ena består en uppteckning av inskriften, som friherre Ture Ollonberg skickade till Anders Celsius i november 1726 och som ingår i handskriften R 555. Det andra utgörs av en teckning av professor Otto von Friesen daterad den 28 juni 1903. Teckningen finns i en av hans anteckningsböcker och följer efter de urnordiska runstenarna i Blekinge, som han hade besökt och granskat en dryg vecka tidigare.

Otto von Friesens anteckningar om Kvibillestenen från juni 1903. Foto Alvin

En ”officiell” läsning och tolkning av Kvibillestenen finns bland annat i databasen Danske runeindskrifter:

: efi : auk : þu(r)(g)utr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þorlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve og Thorgot de lagde stenen over Thorlak. Gud hjælpe hans sjæl.”

Ytterst går denna läsning tillbaka på de fältundersökningar som Erik Moltke gjorde på 1930-talet inför publiceringen i Danmarks runeindskrifter (1941–42). Egentligen hade jag inga förväntningar på att denna läsning skulle förändras i samband med min undersökning, men det visade sig faktiskt finnas en del att upptäcka.

I det inledande namnet menade von Friesen att den andra runan snarare var ”k än f eller g”, men även om den övre bistaven är svag råder det inget tvivel om att runan ska läsas f. Läsningen efi – som faktiskt redan Ollonberg har – är alltså säker. Däremot kan man fundera på hur namnet ska tolkas. I Nordiskt runnamnslexikon jämförs namnet med det forndanska Evi och antas möjligen vara en motsvarighet till fornsaxiska Evo, ”en kortform till namn på Eb– (<*Eƀura-)”. Ett motsvarande namn skrivet ifi verkar ha funnits på en skånsk runsten (DR 318 Håstads kyrka). Det forndanska namn som man har velat anknyta till är däremot först belagt på 1300-talet och det är mycket möjligt att det är lånat från tyskan. Även om man naturligtvis kunde låna namn redan under vikingatiden finns det anledning att pröva andra tolkningsmöjligheter av runföljderna efi och ifi. En sådan är att anknyta till den fornvästnordiska verbet efa, ifa ’tvivla’, som i formen iäva även finns i fornsvenskan. Kvibillestenens efi skulle i så fall kunna återge ett ursprungligt binamn med betydelsen ’den tvivlande’. Problemet med detta förslag är att något sådant namn inte tidigare verkar vara känt.

Det personnamn som följer därpå bereder däremot inga svårigheter. Runorna återger det vanliga namnet Þōrgautr. Däremot bör formen på belägget ändras något. Den tredje runan r finns med på den äldsta avbildningen av Petrus Törnewall, men Ollonbergs nyupptäckta läsning visar att denna runa var borta redan 1726. Runföljden bör alltså återges som þu[r]gautr med r-runan supplerad efter Törnewall.

Besvärligare däremot namnet på den som stenen har tillägnats. Moltke återger runföljden utan tvekan som þorlak, men i den äldre litteraturen varierar läsningarna stort. Törnewall läste exempelvis iariak, medan Ollonberg har þ-rak. von Friesen återger de tre första runorna som skadade, men har övervägt en läsning þurlak. Samma läsning har oberoende av honom senare även föreslagits av K. G. Ljunggren.

Enligt min bedömning verkar de bevarade ristningsspåren bäst kunna förlikas med en läsning þṛụlak, vilket kan tolkas på minst tre olika sätt. Ristaren kan av misstag kastat om den andra och fjärde runan och avsett ett þurlak. Eftersom u och r till formen är ganska lika är ett sådant misstag ganska lätt att förstå. En annan möjlighet är att vi har att göra med en ljudomkastning (en så kallad metates), vilket sker i en del namn på Þōr-. På detta sätt antas exempelvis namnet Troels ha uppkommit av ett ursprungligt Þōrgisl. En tredje möjlighet är att þru ska tolkas som namnleden Þrūð­- ’kraft, styrka’ och att vi har att göra med ett mansnamn Þrū(ð)lākʀ. Nackdelen med denna tolkning är att namnet inte tidigare finns belagt, men eftersom båda namnlederna är kända från andra namn kan det mycket väl ha existerat.

Kvibillestenen bör alltså enligt min mening läsas och tolkas på följande sätt:

: efi : auk : þu[r]gutr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þṛụlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve och Torgöt de lade stenen över Torlak (eller Trudlak?). Gud hjälpe hans själ.”

Som framgår av texten har stenen lagts över den döde. Det rör sig alltså inte om någon vanlig runsten, utan en gravhäll som haft sin plats på en tidig kristen kyrkogård i Kvibille. Det är också möjligt att gravmonumentet har bestått av mer än det som finns bevarat i dag. Kanske har det också stått resta stenar vid kortändarna av den liggande hällen.

Herman Hofbergs teckning av gravmonumentet på Vapnö kyrkogård. Efter original i ATA

Vill man se hur ett sådant monument kan ha sett ut behöver man bara bege sig till den närbelägna Vapnö kyrka, där det finns ett gravmonument av liknande typ. Det blev första gången avbildat av Herman Hofberg, som skriver i sin reseberättelse 1877:

”På kyrkogården strax […] norr om vestra ingången, en graf, som i öster och vester har en upprest sten och emellan dessa en liggande, slät likkistformig stenhäll. Såväl ligghällen, som de uppresta stenarna, sakna dock alla inskrifter och ornamenter.”

Gravmonumentet i Vapnö som det ser ut i dag. Foto Magnus Källström

Den liggande stenen är visserligen lite mer tidigmedeltida till sin karaktär, men i stora drag är det nog så som monumentet i Kvibille har sett ut. Ytterligare ett gravmonument av snarlik typ kommer från den närbelägna Holms kyrka (DR 353). Länge kände man bara till en portalformad sten ornerad i romansk stil och med en minnesinskrift med medeltida runor på kanten: ”Här ligger Enar, Arnbjörns son. Gud.” Vid en restaurering av kyrkan 1938 upptäcktes en liggande häll med ornament i samma stil och av allt att döma har den portalformade stenen utgjort en av två gavelstenar till denna häll. Upptäckten förklarade också varför inskriften på den portalformade stenen slutar med ett lösryckt guþ ’Gud’. Texten har givetvis haft sin fortsättning på den andra gavelstenen som ännu väntar på att upptäckas.

Det är väl inte omöjligt att även Kvibillestenen har haft kompletterande texter, kors eller andra symboler på de stenar som ursprungligen kan ha flankerat hällen. Det skulle i så fall kunna förklara det i övrigt mycket enkla utförandet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Tänkvärd rungraffiti från Angerdshestra

Detalj av några av de runor som finns ristade på stockarna från Angerdshestra kyrka. Foto Magnus Källström

Det har blivit lite av en tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg, men vi är bara en vecka in på det nya året och något sådant har ännu inte dykt upp. I stället tänkte jag ägna mig lite åt en runinskrift, som jag mer av en tillfällighet lyckades begripa för några år sedan, men som jag inte tidigare har skrivit något om. Den är inristad med kniv på en trästock, som ursprungligen kommer från Angerdshestra sydväst om Jönköping i Småland, men som sedan länge finns i Historiska museets samlingar i Stockholm.

Det hela började i juli 1910 när man bröt upp golvet i Angerdshestra kyrka och fann ett trettiotal tillhuggna stockar från en äldre knuttimrad kyrka. På vissa fanns rester av målningar, på andra ristade runinskrifter. Kyrkans komminister Richard Österdahl underrättade Vitterhetsakademien om upptäckten och riksantikvarien sände ut den nyanställde amanuensen Andreas Lindblom att undersöka fyndet. Resultatet blev att 16 av stockarna togs tillvara och redan i augusti samma år skickades de med tåg till Stockholm.

Både Österdahl och Lindblom ritade av de runinskrifter som de kunde upptäcka, vilket visade sig vara mycket lyckosamt. Stockarna var nämligen delvis starkt angripna av trämask och en del av de runor som de såg 1910 är i dag försvunna. Enligt Ragnar Kinander, som 1961 publicerade inskrifterna som Sm 114 i det andra häftet av Smålands runinskrifter, ska de tolkas på följande sätt:

Kristus (D)o(mi)n(us)(?), Kristus kon(ungr?), Kristus sunr … skrifaði mik á Óláfs degi … Guð mik signi … millesimo ducentesi(mo) …
”Kristus Herren(?), Kristus konungen(?), Kristus sonen … skrev mig på Olovs dag … Gud välsigne mig … (året) tolvhundra …”

Texterna är skrivna på både folkspråket och latin och antas ha tillkommit i samband med att kyrkan uppfördes. Det verkar till och med ha funnits en datering på latin innehållande ordet ”tolvhundra” och när stockarna senare dendrodaterades gav de årtalet 1226, vilket ser ut att stämma mycket bra.

Det är dock inte alla inskrifter på stockarna från Angerdshestra som är tolkade. Den som skrev runor på Olofs dag (det vill säga den 29 juli) ska enligt Kinander ha burit namnet iokis, vilket ser mycket märkligt ut. På samma stock finns också en lång runföljd som Kinander har läst som ærækomræ-þium : f[il] : þisræ-þiumị, men som aldrig verkar ha blivit tydd.

Andreas Lindbloms uppteckningar från 1910 av runorna på stockarna från Angerdshestra kyrka. Efter original i ATA.

Det är denna inskrift som jag för några år sedan mer av en tillfällighet lyckades genomskåda. Egentligen är det Andreas Lindblom som jag ska tacka. Det var nämligen genom hans uppteckning i Historiska museets digitala katalog som jag fick syn på några detaljer som jag tidigare aldrig hade tänkt på, men som bar på lösningen till gåtan. Det hela började nog med att jag såg att ordet Kristus genomgående var skrivet med l och inte med t, och att det egentligen stod krislus. Ristaren hade alltså förväxlat t och l som i den medeltida runraden utgör spegelbilder av varandra. Jag noterade också att de två oidentifierade runorna i runföljden ærækomræ-þium : f[il] : þisræ-þiumị mest liknande n-runor med bistaven dragen ända ned till baslinjen, en variant som brukar vara typisk för efterreformatoriska runinskrifter. Det märkligaste var dock att Lindblom hade återgivit r-runorna i denna runföljd som stungna. Detta är en synnerligen ovanlig runform som har använts i ett fåtal medeltida inskrifter för att markera så kallat palatalt r. I ett fall där Kinander har en r-runa hade Lindblom däremot ritat en stungen b-runa dvs. p.

Detta gav mig infallet att försöka läsa även de andra r-runorna i denna inskrift som p-runor. Tillsammans med den antagna n-runan fick jag då fram en runföljd kompænþium, som såg ut som ett högst begripligt ord. Vad ett kompendium är på nutida svenska vet jag ju, men vad betyder det på latin? Tyvärr måste jag erkänna att mina kunskaper i detta språk är rätt begränsade, men slå i en ordbok kan jag. Denna gav beskedet att compendium på latin betyder ’besparing’ och vid en affär ’vinst, överskott’. Det såg ju lovande ut och när jag prövade att läsa runorna på samma sätt i den sista runföljden fick jag (om jag bortsåg från den sista i-runan) þispænþium. En slagning på dispendium i samma ordbok gav här betydelsen ’penningutgift, kostnad, förlust’.

Vinst, förlust…! Jag insåg med ens att jag måste vara den rätta tolkningen på spåren och att det borde gå att få fram hela meningen. Mellan ordet compendium och dispendium stod runorna f[il]. Med den ovan nämnda skrivningen krislus i bakhuvudet var det inte svårt att lista ut att detta skulle uppfattas som fit och svara mot tredje person presens indikativ av det oregelbundna verbet fio, factus sum, fiere ’göra, bliva, ske’.

Richard Österdahls kalkering av den aktuella runföljden från 1910. Efter original i ATA.

Det som nu återstod var bara de inledande runorna, där Kinander hade läst æræ, men där Lindblom hade runorna sæpæ med en lite underligt utformad s-runa. Detta kunde knappast vara något annat än adverbet saepe ’ofta’. Hela meningen borde då vara: Saepe compendium fit dispendium ”En vinst blir ofta en förlust’!

Detta ser ju ut som ett gammalt tänkespråk, som rimligtvis måste vara hämtat någonstans ifrån, men märkligt nog har jag trots sökande ännu inte hittat någon direkt parallell. Ett snarlikt uttryck är dock unius compendium, alterius dispendium ”den enes vinst, den andres förlust”.

Men varför skriver man ”En vinst blir ofta en förlust” på en kyrkvägg. Är det timmermannen eller byggmästaren som varit missnöjd med betalningen för uppförandet av kyrkan? Eller har ristningarna tillkommit vid en senare tidpunkt och i ett annat sammanhang? På flera de andra av stockarna förekommer rester av målningar som har daterats till 1500-talet. Det kan nämnas att verbet skriva (som kommer av latinets scribo, scribere) under medeltiden inte bara betydde ’skriva’ utan även ’måla’. Kanske härrör runorna från en missnöjd 1500-talsmålare. Den långa bistaven i n-runan och att /d/ återges med þ passar egentligen bättre efter reformationen. Samtidigt är det känt att þ-runan i just runinskrifter på latin kan användas som tecken för /d/. På en dopfunt från Pjätteryds kyrka i Småland (Sm 38), daterad till tiden omkring 1200, står exempelvis både þominus dominus och bænæþ[ikta] benedicta.

Trästockarna i Historiska museets magasin. De längsta inskrifterna finns på insidan av stocken längst åt höger närmast väggen. Foto Magnus Källström

Det kan nämnas att jag den gången inte bara nöjde mig med det som fanns i arkiven, utan att jag i oktober 2014 också tog en närmare titt på inskrifterna i verkligheten. Stockarna förvaras i Historiska museets magasin i Tumba, men var inte helt oproblematiska att studera. De mäter nämligen närmare 9 meter i längd och låter sig därför inte flyttas så lätt. Dessutom råkade de intressantaste inskrifterna vara vända mot en vägg och för att undersöka dem måste jag lägga mig raklång på golvet i det smala utrymmet mellan stocken och väggen.

I denna något besvärliga studieställning fick jag förklaringen till varför p-runorna och n-runorna såg ut som de gjorde. De lodräta linjerna i runorna är dragna hela vägen ned till kanten på stocken (se bilden högst upp) och förmodligen har flera av dem haft en fortsättning på ett nedre stockvarv. Såväl p-runan som n-runan får i så fall för medeltiden mer normala former.

Granskningen av inskrifterna ledde också till en del andra upptäckter. Enligt Kinander ska det på den aktuella stocken finnas en runföljd [gu]ri. I verkligheten rör det sig om två olika runföljder som båda finns kvar, men som är ristade i varsin­(!) ände av stocken. Den ena ska läsas ri följt av något som kan vara en lönnruna 3:6 (dvs. k), medan den andra ser ut att lyda k͡nụ. Kanske rör det sig om ett par påbörjade, men aldrig avslutade personnamn.

Namnet på den som skrev (eller målade) på Olofs dag ska inte heller läsas iokis, som man hittills har trott, utan snarast -ok͡nis. Bindrunan mellan k och n har redan Österdahl och Lindblom sett och den första runan är skadad upptill och kan ha haft en bistav åt vänster. Hur namnet ska tolkas vet jag däremot inte.

Det är faktiskt inte ens säkert att det på en av stockarna står ordet ”tolvhundra” på latin. Jämför man med Lindbloms läsning står det klart att en del runor bör ha varit andra än dem Kinander har räknat med. Denna inskrift var betydligt lättare att komma åt i magasinet, men är dessvärre är den aktuella stocken rejält maskstungen. Dessutom ligger den så att runorna är vända upp och ned, vilket inte gjorde det lättare att hålla reda på de otydliga strecken i virrvarret av maskgångar och samtidigt jämföra med det som Lindblom och Kinander hade läst.

Jag måste erkänna att jag den gången i oktober 2014 nöjde mig med att hastigt rita av det jag omedelbart tyckte mig se för att fortsätta vid ett annat tillfälle. Detta återbesök har ännu inte blivit av, men kanske ska detta bli ett nyårslöfte för 2018. Rungraffitin från Angerdshestra är ingalunda färdigutforskad.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Vi väntar ännu på årets första nyfynd i Sverige, men i Danmark har mycket spännande fynd gjorts alldeles nyligen. DS.

Femton runor i Hackås kyrka

Runorna som är ristade i pusten på utsidan av koret till Hackås kyrka i Jämtland. Foto Magnus Källström

Ibland kan det dröja något mellan ett nyfynd av en runinskrift och den vetenskapliga undersökningen. I samband med renoveringen av Hackås kyrka i Jämtland påträffades i slutet av maj 1959 ett antal runor ristade i en putsfog på utsidan av kyrkan. Fyndet väckte stor uppmärksamhet och resulterade bland annat i en notis i Dagens Nyheter, där Sven B. F. Jansson – den tidens store auktoritet på runor – uttalade sig uppskattande om fyndet. Däremot är det oklart om han själv eller någon annan någonsin granskade och dokumenterade själva inskriften. En hel del tyder i stället på att den första undersökningen gjordes nu i fredags den 27 oktober 2017.

Anledningen till detta dröjsmål kan vara ristningen redan i september 1959 försågs med en skyddande ”järnram med glas och lucka över”, vilket har gjort det svårt att förutsättningslöst studera den. Trots detta finns en läsning av inskriften i Samnordisk runtextdatabas, där den uppges lyda: fuþarkhnis­­-mlʀ. Det rör sig alltså om en futharkinskrift, en återgivning av själva runalfabetet. Denna är dock inte helt felfri och det är exempelvis något förvånande att finna en a-runa på den plats där man i en medeltida runrad väntar o. I artikeln i Dagens Nyheter uppges också runorna vara femton till antalet, men räknar man efter i runtextdatabasens läsning så blir det inte mer än fjorton tecken. Det är alltså något som inte stämmer. En orsak är säkert att läsningen i databasen bygger på ett fotografi och inte på en undersökning av själva inskriften.

I slutet av förra veckan skulle jag göra en kortare tur till västra Medelpad för att studera en sentida runinskrift, som kommer att behandlas i utgåvan av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor. Eftersom det skulle ta lika lång tid att nå platsen från Östersund som från Sundsvall, valde jag det förra alternativet. Då kunde jag nämligen passa på att titta på lite annat. Jämtland och Härjedalen har visserligen inte många runinskrifter, men några av dem är mycket märkliga. På Frösön står som bekant Sveriges nordligaste runsten, rest av den man som lät kristna Jämtland och på en av bonaderna från Överhogdal i Härjedalen som visas på Jamtli i Östersund finns ett av de få exemplen på broderade­(!) runor. Och så har vi runorna på utsidan av koret till Hackås kyrka.

Att göra runundersökningar i slutet av oktober är inte det mest ideala och jag hade under ett par veckor oroligt följt väderleksrapporterna, som slutligen hade utlovat ett rejält snökaos just den dag som jag skulle resa upp. När jag landade på Frösön på onsdagseftermiddagen hade dock ovädret dragit förbi och snön smält undan. Besöket vid Hackås kyrka var dessutom planerat först till fredag förmiddag. Då var det lyckligtvis både uppehåll och tillräckligt många plusgrader i luften för att det skulle gå att arbeta.

Kalkering av runorna på plast mot hösthimlen över Storsjön. Foto Magnus Källström

Jag hade i förväg bett om att få glasskivan tillfälligt avlägsnad och hade alltså mycket goda förutsättningar att läsa inskriften. Den fjärde runan såg faktiskt ut som på det äldre fotografiet med en dubbelsidig bistav snett nedåt vänster och den skulle alltså kunna vara en variant av a-runan. Att den inte ska uppfattas så förstår man när man kommer längre fram i inskriften. Enligt den tidigare läsningen skulle a-runan saknas på sin förväntade plats och s följa direkt efter i. Denna s-runa såg på det tidigare fotografiet ut att vara bakvänd och ha s.k. gotländsk form. Så visade sig inte alls vara fallet. I stället finns här en lätt skadad a-runa med ensidig bistav följd av högst normal s-runa. Därefter följer en t-runa med ensidig bistav till vänster samt de avslutande runorna mlʀ. Detta gör sammanlagt femton runor och den runa som saknas är b.

Enligt det medeltida runsystemet borde den fjärde runan återge en æ-runa, men någon sådan förväntar man sig inte heller på denna plats i runraden. Den måste alltså tolkas som en misslyckad o-runa, där ristaren har glömt den ena bistaven. Här kan man tveka om det är riktigast att återge runan med eller med æ som teckenformen faktiskt svarar emot. Även translittereringen av den sista runan kan diskuteras trots att formen är helt klar. Jämtland tillhörde som bekant Norge under medeltiden och på norskt område blev den gamla ʀ-runan redan under senvikingatiden det vedertagna tecknet för /y/. I norska medeltidsinskrifter translittereras den alltid med y. I Sverige sker samma förändring, men en bit in i medeltiden och även här förvandlas ʀ-runan till en y-runa. Av tradition har vi i Sverige vanligtvis behållit ʀ när vi återger medeltida runtexter, vilket egentligen är rätt diskutabelt i de fall där runans ljudvärde går att bestämma. De flesta som använde denna runa på medeltiden hade förmodligen ingen aning om att den en gång hade stått för ett r-ljud. Men om jag här (tillfälligtvis) böjer mig för traditionen så kan runorna i Hackås kyrka återges på följande sätt: fuþọrkhniastmlʀ.

Varför har man ristat dessa runor på utsidan av kyrkans kor? Enligt notisen i Dagens Nyheter berodde det på att runraden ”ansågs besitta ett magiskt skydd mot onda makter och därför ofta ristades in i kyrkväggarna av besökande bybor”. Nu är det i detta fall mycket svårt att avgöra om ristningen har gjorts i våt eller torr puts, men de ganska breda linjerna kan tyda på det förra. I så fall bör den ha ristats när kyrkan byggdes och härröra från någon som varit syselsatt med kyrkbygget. En magisk avsikt kan väl inte uteslutas, men det är också möjligt att denna person bara ville demonstrera sin runkunnighet. Resultatet blev visserligen inte helt korrekt, vilket faktiskt är påfallande vanligt när det handlar om just futharkinskrifter. Kanske beror det på att många av dessa har tillkommit i någon form av undervisningssituation.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runraden som undervisningsinstrument i Helmer Gustavsons artikel Lära sig och lära ut runor – med hjälp av futharken? i Situne Dei 2013. DS

Murarmästarnas runor i Källunge

Här sitter artikelförfattaren där runristaren en gång satt. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag på Gotland och passade då på att undersöka ett antal runinskrifter som hade dykt upp i olika sammanhang. På listan fanns ett par putsristningar i Källunge kyrka, som upptäcktes vid restaureringen 2008–2010, men som jag hittills bara hade sett på fotografi. Trots detta har jag faktiskt skrivit om dem i en kommande artikel om runfynd i gotländska kyrkor.

Nu i torsdags skulle jag äntligen få möjlighet att skaffa mig lite självsyn och jag hade i förväg avtalat om att få komma in i kyrkan. Ristningarna finns nämligen på ställen som man normalt inte har tillgång till. En av dem är ristad på den norra väggen i den trånga trappgång som leder från sakristian upp på korvinden och det tog ett tag innan jag lyckades lokalisera den. Runorna står ungefär i knähöjd och för att kunna läsa dem måste man sätta sig ned i trappan. Det budskap som inskriften förmedlar är i sammanhanget mycket passande. Där står nämligen heær · sat… det vill säga ”Här satt…”. Därefter har säkerligen följt ett namn, men här har tyvärr ett stort stycke av putslagret fallit bort.

Runorna på nordväggen i trappan upp till korvinden i Källunge kyrka. Foto Magnus Källström

Vi vet alltså inte vem som har svarat för runorna, men eftersom de är ristade i kalkputsen innan den torkade bör det vara en av murarmästarna som arbetade på koret i Källunge. Enligt den konsthistoriska dateringen uppfördes detta i början eller mitten av 1300-talet. När man läser inskriften i trappan sitter man alltså på exakt samma plats som denne murarmästare gjorde för 700 år sedan, vilket är en lite hisnande insikt.

Naturligtvis är det mycket tråkigt att vi inte får veta hans namn, men i portalen mellan tornet och långhusvinden möter förmodligen namnet på en annan av kyrkans murarmästare. Om denna inskrift hade jag i den nämnda artikeln uttryckt mig mycket svepande, eftersom jag på fotografiet inte kunde bestämma de tre första runorna. I verkligheten var det däremot inga svårigheter läsa denna runföljd. Den lyder hailbiern, vilket på nutida svenska kan återges som Helbjörn­(!).

Runorna hailbiern i portalen mellan tornet och långhusvinden. Foto Magnus Källström

Namnet låter kanske lite konstigt, men förleden Hæil­- ska identifieras med det fornvästnordiska substantivet heill ’lycka’ eller det likalydande adjektivet med betydelsen ’lycklig’. Denna namnled föreligger i flera runskrivna personnamn på Gotland under både vikingatid och medeltid: Hailgair, Hailvi och kanske också Hailfos. Till denna namnräcka kan vi nu alltså lägga ett tidigare okänt mansnamn Hailbjärn.

Utanför Gotland verkar namnleden Hæil­- ha varit mycket sällsynt, men ett fornsvenskt Helger är under medeltiden känt från Östergötland och Stockholm. När jag stod där på vinden i Källunge kom jag dessutom att tänka på runföljden hilbiarn, som finns på en vikingatida runsten vid Bergaholm i Salem utanför Stockholm (Sö 302). Namnet har hittills uppfattats som en felristning för halbiarn Hallbiǫrn, men mot bakgrund av namnet i Källunge ligger det betydligt närmare till hands att i stället tolka det som ett runsvenskt Hæilbiǫrn.

Att jag tror att den gutniske Hailbjärn har varit murarmästare beror på att även dessa runor har ristats i våt puts. Han bör dock ha varit verksam ett par hundra år tidigare än den kollega som efterlämnade ristningen i trappgången upp till korvinden. Tornet och långhuset i Källunge tillhör nämligen en äldre del av kyrkan och anses ha tillkommit i början eller mitten av 1100-talet. Att det är en tidskillnad mellan ristningarna framgår också av ett par av runformerna.

Ristningen på kyrkvinden har alltså av allt att döma bevarat namnet på en av Gotlands medeltida murarmästare. Man kan tro att detta är något unikt, men så är faktiskt inte fallet. Från Fårö känner vi ett par runinskrifter i sten (G 336 Fårö kyrka och G 337 Langhammars), som båda utgörs av texten ”Gud förlåte oss våra synder, så sade Petar murarmästare”.

Jag måste passa på att nämna att det i Källunge kyrka finns ännu en runristning, som inte har blivit offentliggjord. Den är ristad i putsen på den norra väggen av den gamla triumfbågen mellan långhuset och koret. På denna yta finns det gott om ristningar från skilda tider och inte mindre än tre runinskrifter är kända sedan tidigare (G 238a-c). Den aktuella runföljden verkar dock först ha uppmärksammats i samband med det tjugonde internationella fältrunologmötet som hölls på Gotland 2007. Den lyder kort och gott: ioakim.

Namnet ioakim som finns ristat i portalen mellan långhuset och koret. Foto Magnus Källström

Detta är ett bibliskt namn av hebreiskt ursprung, som ska betyda ’Jahve reser upp, upprättar’. Joakim tillhör inte de tidigast inlånade namnen, utan började av källorna att döma först användas i Sverige på 1400-talet. De övriga runinskrifterna på tornbågen har daterats till senmedeltiden eller början av nyare tid. Jag tror att det finns goda skäl att föra ioakim till den senare gruppen. För detta talar inte minst formen på o-runan som ger ett klart eftermedeltida intryck.

Som säkert har framgått blev det en ovanligt lyckosam torsdagsförmiddag uppe på kyrkvinden i Källunge. Det är ju inte varje dag som man kommer medeltidens runkunniga så nära eller får möjlighet att lägga ett tidigare okänt namn till den runsvenska personnamnsskatten. Dessutom gav besöket en påminnelse om hur svårt det kan vara att läsa och tolka runor utifrån fotografier utan att ha sett dem i verkligheten. Fältstudier är nödvändiga och originalet är alltid bäst!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den som så småningom kanske läser min artikel ser att jag där läste den första inskriften hiersat…, men det första ordet är stavat heær. Att det innehåller en æ-runa tyder på att denne murarmästare inte har varit gotlänning. DS.

Runläsning på fredagseftermiddagen

Den ena sidan av blyblecket från Skänninge. Det är i den andra raden uppifrån som nyläsningen gjordes. Foto Ola Myrin, Historiska museet (cc-by)

Att gå igenom en runinskrift och rita av den runa för runa och samtidigt beskriva varje tecken är ett ganska omständligt sätt att tillägna sig en text, men ofta är det så en runolog måste arbeta. Ibland ser man direkt vad det står, andra gånger är det först efter en utförlig beskrivning på papper som man förstår sammanhanget. Många gånger hjälper inte ens det och det kan dröja många år innan lösningen uppenbarar sig – om den nu någonsin gör det.

Allra besvärligast, men också de mest utmanande är nog inskrifter på föremål, där vi ju inte alltid vet vad vi har att vänta.

Nu i eftermiddags var jag uppe på Historiska museet och tittade på ett runfynd som har ett antal år på nacken. Det rör sig om ett litet blybleck som hittades 2004 i samband med en arkeologisk undersökning i kvarteret Munkgärdet i Skänninge. Blecket låg i fyllningen till en grav och är mycket märkligt genom att det bär inskrifter på både fornsvenska och latin. Man har också kunnat läsa och tolka det mesta av den fragmentariska texten: ”Igulfrid, signe dig Gud. Jes(us) … Maria, Sankta Mi(kael) … Ave Maria gra(tia) … AGLAsit bendict(a) … domus ecc­(lesia) …”

En rad har dock framstått svårläst och dunkel, nämligen den som börjar med runorna agla, vilket är en förkortning av ett hebreiskt uttryck som enligt expertisen ska återges på följande sätt: ’attâ gibbôr lecôlâm ’adônâj och betyda ”Du är stark i evighet, Herre”. Denna användes som skyddsformel under medeltiden och var mycket populär på bland annat blyamuletter.

Det var egentligen denna rad som intresserade mig mest, även om jag inte hade så stora förhoppningar om att knäcka den, men jag kunde ju alltid rita av och beskriva runorna och kanske skulle det dyka upp något. Den första runan efter agla hade formen av en vikingatida n-runa med dubbelsidig bistav snett nedåt höger, vilket i denna inskrift verkar vara en e-runa. Det förekommer nämligen också en t-runa som är försedd med samma typ av bistav och som uppenbarligen är en d-runa. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt höger ska alltså i detta fall uppfattas som en sorts stingning. Därefter kom något som liknade ett latinskt versalt M, men som måste vara två ihopskrivna runor (lt?). Nästa runa var jag först bombsäker på att den var en f-runa, men den hade tidigare lästs som ett stunget g och det verkade också fullt möjligt.

Så gick det på och till slut hade jag en fullständigt outtalbar runföljd i anteckningsboken. Så plötsligt såg jag vad det stod: agla e laga ḳala! Det kanske låter som rent tok, men en runforskare vet direkt vad det handlar om. De medeltida runristarna har nämligen ibland varierat Agla-formeln genom att kasta om bokstäverna till Laga och Gala. Detta är tidigare känt från amulettinskrifter från både Sverige och Danmark, men däremot inte från Norge, där man i stället har hållit hårt på det korrekta Agla (En norsk kollega har i ett mejl till mig påstått att det beror på att ”Nordmenn kunne skrive og visste at det het agla!”)

I Sverige har vi tidigare bara haft två exempel på den utvidgade varianten av denna formel, men en av dessa är den mest omfattande som vi känner till. På ett blykors från kvarteret Åkroken i Nyköping påträffat 2010 står nämligen: Agla gala laga gala laga – Deus meus (dvs. ”min Gud”) – agla gala laga agla.

Blykorset från Nyköping med den längsta Agla-formel som vi känner till. Foto Magnus Källström (cc-by)

I går läste jag sista korrektur på en kommande artikel om just denna inskrift, där jag bland annat tar upp alla exempel på utvidgade Agla-formler som jag då kände till. Skänningeblecket (där jag bara visste att ordet agla fanns) gick mig givetvis förbi. Detta är ödets ironi, men också en påminnelse om att forskningen hela tiden går framåt och att det alltid finns något nytt att upptäcka.

Jag noterade också en annan sak som jag inte tidigare varit medveten om. Det finns inga skiljetecken på runblecket från Skänninge, men flera av orden är faktiskt avdelade med ett litet avstånd precis som i latinskriften. Detta ser man ytterst sällan i runinskrifter, men kanske var det just det som gjorde att jag såg att det faktiskt stod Agla e(t?) laga gala och inget annat.

Trevlig helg!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Ett trälock med runor från Uppsala

Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström
Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström

Det har sagts att de bästa fynden gör man i museimagasinet eller i arkivet, och när det gäller runor är det ofta sant. Visserligen har vi år kunnat glädja oss åt återfyndet av runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala och ett par helt nyfunna runstensfragment från Stockholmstrakten, men på föremålsfronten har det varit lite glesare. Ett djurben med en lång rad av upprepade þ-runor framkom visserligen vid en arkeologisk undersökning i Sigtuna nu i somras, men det är hittills allt på det området.

I tisdags förra veckan fick jag dock ett mejl från Joakim Kjellberg på arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet, som berättade att han vid ett besök i Historiska museets magasin i Tumba hade uppmärksammat ett trälock med något som han misstänkte var runor. Locket kom från en utgrävning i kvarteret Rådhuset 6 och 9 utförd under åren 1974 och 1976, men ristningen tycks inte tidigare ha uppmärksammats. Redan när jag såg Joakims bilder fick jag en känsla av att tecknen kunde bilda namnet Peter, men skrev tillbaka att jag nog först ville se inskriften i verkligheten innan jag kom med någon mer definitiv läsning och tolkning.

Morgonen efter mejlade jag till Historiska museet och frågade om det kunde vara möjligt att få in föremålet till stan så att jag kunde göra en närmare undersökning. Det visade sig inte vara några problem och vi avtalade en tid. Jag har just återvänt från detta mycket givande besök. Det visade sig mycket riktigt vara runor och de var inte alls särskilt svåra att läsa. Själva föremålet utgörs av någon form av lock, 85–90 mm i diameter och med ett 9 mm stort hål i mitten. Det är ristat på två sidor. På den ena sidan finns ett stort kors och på den andra de nämnda runorna. Kanten på locket är avfasad på ett sätt som tyder på att den korsristade sidan utgör ovansidan. Runorna har alltså befunnit sig på undersidan och i normala fall varit dolda, förutsatt att det verkligen handlar om ett lock till ett kärl.

Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström
Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström

Vad står det då? Jo, runorna kunde utan större tvekan läsas som -bæ͡ta͡r | a. Det första tecknet går inte att bestämma, efter det är genomskuret av hålet, alternativt ristat över detta. Denna linje är dock mycket längre än de övriga runorna och hör kanske  inte till själva inskriften. Beträffande de övriga tecknen råder det ingen större tvekan om läsningen. Ristaren använder både kortkvist- och långkvist-a, den förra som tecken för för /a/, den andra för /æ/. Detta visar att det handlar om en medeltida inskrift och runorna ͡ta͡r tolkas enklast som mansnamnet Peter. Namnet är bibliskt och vann tidigt popularitet genom uppkallelse efter aposteln Petrus. Enligt Landnamabók fanns det på Island omkring år 1000 en man med namnet Pétr frá Ósi, men ett nästan lika gammalt belägg har påträffats i våra trakter. På ett runstensfragment av röd sandsten (U 65) från Spånga kyrka i Stockholm förekommer runföljden betar, som av allt att döma återger samma namn. Av ornamentiken att döma tillhör denna sten mitten eller snarare den senare hälften av 1000-talet.

Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)
Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)

På trälocket från Uppsala finns en runa till som måste förklaras. Den är ristad ovanför raden mellan de två sista runorna och utgörs av en otvetydig a-runa. Förmodligen ska den utläsas som ā och tolkas som presensformen i singularis av verbet æiga ’äga’. Inskriften kan alltså tolkas som Pētar ā »Peter äger». Sådana ägarformler är inte ovanliga, men det märkliga är att den i detta fall verkar har varit placerad på ett dolt ställe på föremålet, vilket ju strider mot hela idén med en ägarmärkning. Eller handlar det inte om ett lock utan om något annat föremål?

Förslag mottages med tacksamhet!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS.  Om Peter på runstenen från Spånga kan man läsa i Per Stilles uppsats ”Peter och Tor – två namn i svenska runinskrifter” i Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999 (1999). DS.