Tag Archive for 'Medeltid'

Årets första runfynd

Av: Magnus Källström den 2 April 2012 i Aktuellt, Bebyggelse and Runor. 2 Comments


Runstudier på lite högre nivå i Hejnums kyrka. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

… gjordes redan den 18 januari i Hejnums kyrka på Gotland. Dagen innan hade jag genom Gotlands Museum fått reda på att man trodde sig ha funnit runor inristade på en bjälke högt uppe i tornet, vilket naturligtvis måste undersökas. Från Hejnums kyrka känner man sedan tidigare flera runristade gravhällar från medeltiden och runinskrifter har hittats på flera ställen i putsen inne i kyrkan. Dessutom finns tre stenmästarsignaturer huggna i kvaderstenarna på tornets västsida fem meter över marken. Att ytterligare runinskrifter skulle kunna dyka upp var alltså inte oväntat, särskilt som kyrkan just nu genomgår en renovering.

Det var alltså med viss förväntan som vi klättrade upp för stegarna till toppen av tornet. På träbjälken fanns mycket riktigt på flera ställen rader av raka streck ristade, men det gick inte att fastställa om de en gång varit runor eller om det bara rörde sig om just rader av ristade streck. Något besvikna fick vi klättra ner igen, men på nedvägen slog det mig att byggnadsställningarna runt tornet gav en ypperlig möjlighet att se de tre stenmästarsignaturerna på utsidan av tornmuren på nära håll. De två som har kunnat tolkas lyder haimastr “Haimfast” och botuiþr “Botvid”. Den senare runföljden är uppochnedvänd, vilket visar att stenhuggarna har märkt upp sina kvaderstenar medan dessa ännu låg på marken.

Efter att ha ägnat lite tid åt de tre ristningarna fick jag en ingivelse att gå runt tornhörnet och titta lite på sydsidan, där jag nästan direkt fick syn på en tidigare helt okänd runristning. Den bestod av ca åtta runor, som stod uppochned precis som i namnet botuiþr på västsidan. Inskriften började med ha, men trots att runorna var ganska tydliga kunde jag inte få något sammanhang i texten. Ljuset var dunkelt och iskallt smältvatten droppade längs tornmuren och löste upp det papper som jag försökte anteckna på. Jag har sällan varit med om en mer irriterande situation: att ha en alldeles nyfunnen runinskrift mitt framför nosen och inte vara i stånd att läsa den! Undersökningen fick alltså skjutas på framtiden.


Undersökning av den nyfunna inskriften i viss väta. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

Förra veckan var jag där igen under bättre förhållanden, men inte heller denna gång blev inskriften ordentligt läst. Under mellantiden hade man nämligen  upptäckt ytterligare 7-8 stenmästarsignaturer i murverket på tornet och all tid gick åt att inventera och preliminärgranska dessa. De visade sig alla vara mycket korta. En löd haimi, en annan haim, flera bestod endast av de tre runorna hai. Tydligen rör det sig om den tidigare kände Haimfast, som tröttnat på att hugga hela sitt namn och därför gradvis förkortat det. Kanske ska också “min” inskrift från januari tolkas på samma sätt. Efter de två inledande runorna ha finns nämligen ett kort lodrätt streck, som kanske ska uppfattas som ett skiljetecken. De följande runorna behöver i så fall inte höra till personnamnet, utan kan återge något annat, vad har jag ännu inte lyckats fundera ut.

En hälsning från medeltiden: hai. Foto Magnus Källström

Ortnamnsforskaren Herbert Gustavson har i en artikel 1938 föreslagit att namnet Haimfastr kan ingå i namnet på en bebyggelse i just Hejnums socken, nämligen det nu försvunna Hemsarve, som i så fall skulle återgå på ett äldre *Haimfastsarfa. Han tänker sig till och med att denna gård kanske har varit grundad “av kyrkobyggmästaren Haimfastr”. Detta är fullt möjligt, även om vi nu vet att Haimfast inte har varit byggmästare, utan helt säkert stenhuggare. På denna punkt har de nu gjorda runfynden försett oss med ny kunskap.

Våra undersökningar är inte avslutade och eftersom hela tornet ska rengöras borde det finnas goda chanser att hitta ytterligare inskrifter. Förhoppningsvis kommer vi då att få nya ledtrådar om vilka som högg kvaderstenarna till tornmuren i Hejnum.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs mer om de andra runinskrifterna i Hejnums kyrka i Thorgunn Snædals artikel i Gotlands runinskrifter 3. DS.

 

 

Runorna under taket i Hög

Av: Magnus Källström den 8 June 2011 i Aktuellt and Runor. 2 Comments


Foto: L. Nylander/M. Källström

I Hälsingland finns knappt 20 vikingatida runstenar, men hittills bara en enda medeltida runinskrift. Den är ristad på en dörring av järn från Delsbo kyrka, och huvuddelen av texten lyder:

“Se kan du på mig.
Ej kan du få mig.
Gunnar gjorde mig.
Kyrkan äger mig.”

Delsboringen är daterad till 1200-tal. Det finns bara två medeltida runristningar till i hela Norrland (båda i Jämtland), och det är osäkert hur spridd runkunskapen egentligen var under medeltiden i detta stora område.

Tidigt i våras fick jag reda på att det också skulle finnas runor ristade i takstolarna till Högs kyrka i Hälsingland. Ristningarna hade upptäckts vid en takrenovering 2000-2001 och av de bilder som jag fick mig tillsända framgick att de bestod av början av runraden, den så kallade futharken. Det var dock oklart hur många ristningar det rörde sig om och vilken funktion de hade haft. Man spekulerade om runmagi och om tecknen kanske hade använts för att skydda kyrkobyggnaden mot onda makter.

Den sista maj kunde jag tillsammans med Lars Nylander från Hälsinglands museum titta närmare på ristningarna, något som inte låter sig göras helt utan besvär. För att nå dem måste man klättra på stegar, krypa på alla fyra över lager av gullfiber och utföra (för den mindre smidige runologen) rätt avancerade akrobatiska övningar under taknocken. Ristningarna sitter nämligen på ett sådant sätt att de är svåra att komma åt, och dessutom blir det snabbt plågsamt varmt under kyrktaket.

Trots detta lyckades vi göra en preliminär granskning av inskrifterna. De visade sig mycket riktigt bestå av början av futharken, men efter ett tydligt system. På takstol nummer 6 står fu, på den följande fuþ, därefter fuþo, sedan fuþor och på den sista fuþork. Det rör sig alltså inte alls om någon runmagi, utan runorna har använts för att numrera de olika takstolarna innan de sattes upp. Serien borde ha inletts med en takstol med enbart runan f, men denna måste ha bytts ut när kyrkan på 1700-talet förlängdes åt väster.

Att de medeltida timmermännen kunde använda runor för att markera hur de olika delarna i en takstol skulle monteras ihop känner man sedan tidigare från annat håll. Det förekommer bland annat i Österhaninge kyrka i Södermanland och i tornspiran till Guldrupe kyrka på Gotland. Däremot vet jag inte om det finns någon bra parallell till det numreringssystem som har använts i Hög. Det existerade inga särskilda runor för siffror, men här har vi faktiskt ett exempel på hur runalfabetet ändå kunde användas för att uttrycka sådana (låt vara på en mycket basal nivå).

Runorna i Hög är av typisk medeltida typ. Runan o har ensidiga bistavar till vänster om huvudstaven, och r-runan är sluten och liknar ett latinskt R. Det går dock att tidsbestämma ristningarna noggrannare än så. Nyligen har plankorna i innertaket mellan de aktuella takstolarna dendrodaterats och fått en samstämmig datering till vintern 1191-92. Eftersom det går dymlingshål tvärs igenom några av runföljderna måste dessa har ristats innan taktäckningen kom på plats. Vi kan alltså med fullständig säkerhet datera runinskrifterna i Hög till början av 1190-talet, vilket i runsammanhang är ovanligt exakt!

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Jungfru Maria eller Ove?

Av: Magnus Källström den 25 May 2011 i Aktuellt and Runor. 2 Comments


Foto: Magnus Källström

Förra sommaren stannade jag till vid Halls kyrka på norra Gotland för att ta en titt på de runristade gravhällar som ligger inlagda i kyrkans golv. Jag kunde då inte undgå att notera att det på den norra korväggen också fanns en kort runinskrift ristad i putsen med 1,5-3 cm höga runor. Den var mycket tydlig och jag utgick från att den måste vara registrerad sedan länge. Innehållet verkade också mycket enkelt att tolka. Det såg ut som början av änglahälsningen Ave Maria.

När jag senare fick möjlighet att titta i Runverkets samlingar och i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm, visade det sig att det inte fanns några tidigare uppgifter om denna ristning. Däremot kunde jag av handlingarna i ATA dra slutsatsen att den måste ha tagits fram i samband med en renovering 2007, även om den inte var explicit omnämnd i dokumentationen.

Nu i maj 2011 var jag tillbaka i Hall för att göra en lite noggrannare beskrivning av inskriften. Den består av fem runor, som jag först utan tvekan läste som aue ma, även om den första runan verkade ha fått en bistav för mycket. Denna sträcker sig långt ner åt vänster, som om ristaren hade råkat slinta med kniven. Linjen är också lite grundare än övriga ristningslinjer och jag funderade på om den möjligen kunde ha tillkommit i samband med framtagningen av ristningen.

Att träffa på en åkallan av jungfru Maria på en kyrkvägg är inget oväntat. De gotländska kyrkorna är fulla av sådana. I Garda kyrka kan man exempelvis på den södra väggen i valvbågen mellan tornet och långhuset läsa hi-lp ma=ria -uz modir “Hjälp Maria, Guds moder” och på den norra väggen i samma valvbåge möter namnet Maria åtminstone två gånger.

Om den extra bistaven på den första runan i Halls kyrka däremot är avsiktlig måste runan läsas o, och då står det inte aue utan oue. Man tänker givetvis genast på mansnamnet Ove, men detta är inte något gammalt namn i Sverige, utan började här användas först på 1800-talet. Namnet antas ha sitt ursprung i en jylländsk dialektform av det forndanska Aghi och är i Danmark känt sedan 1400-talet.

Förmodligen tillhör runristningen i Halls kyrka en ganska sen tid. På samma vägg finns förutom skeppsbilder, versaler och bomärken, också en ristad vapensköld med årtalet 1594. Gotland var som bekant danskt fram till 1645 och det är inte helt ovanligt att man finner danska namn ristade eller målade i kyrkorna. I Lye kyrka har någon till exempel på tornbågen efterlämnat en runinskrift utförd med rödkrita som lyder: mathis, iohannes ma[r]iksen, hans mariksen, vilket helt säkert avser personer av dansk börd.

Vi kan alltså inte vara så säkra på att runorna på kyrkväggen i Hall verkligen ska tolkas som Ave Ma(ria), utan måste också räkna med exempelvis Ove Ma(thiesen).

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Runmysteriet i Giresta

Av: Magnus Källström den 6 September 2010 i Aktuellt and Runor. 0 Comments


Gravhällen i Giresta. Foto: Magnus Källström.

I december förra året fick jag ett telefonsamtal från en privatperson, som undrade om några runor som skulle finnas ristade på gravhäll från 1600-talet i Giresta kyrka i Uppland. Några sådana kände jag inte alls till, men det var kanske inte så konstigt om det rörde sig om en 1600-talsinskrift. Märkligt nog fanns inga som helst noteringar om en sådan runinskrift varken i ATA i Stockholm eller i Runverkets samlingar. Däremot hittade jag ett par uppgifter om gravhällens latinska inskrift, som visar att den hade lagts över en pastor Andreas, som dog den 3 februari 1631.

Att det fanns runor på gravhällen var dock helt klart. Jag hade nämligen också fått några bilder mejlade, men kunde inte läsa något begripligt i texten. På fotografierna såg det nästan ut som vikingatidsrunor, vilket ju borde vara ett tydligt tecken på en sentida runinskrift. Samtidigt gav ristningen ett mycket genuint intryck, något som gjorde saken ännu mera mystisk.

Först i juni i år fick jag möjlighet att undersöka gravhällen närmare, och det dröjde inte många minuter innan jag förstod att det inte alls rörde sig om några runor ristade på 1600-talet, utan om en medeltida inskrift. En av de runor som jag på fotografiet hade uppfattat som en runa av vikingatidstyp visade sig vara en medeltida æ-runa (som har samma form som den vikingatida a-runan). Det fanns också två bindrunor och den gamla R-runan hade här ljudvärdet y, vilket är typiskt medeltida drag. Runinskriften står upp och ner i förhållande till den latinska inskriften och tydligen handlar det om en medeltida gravhäll som har återanvänts på 1600-talet och då försetts med en ny gravskrift över en lokal prästman.


Detalj av några av Girestahällens runor. Foto: Magnus Källström.

Uppland är som bekant världens runstensrikaste landskap med långt mer än tusen vikingatida runstenar. Medeltida gravhällar med runor är däremot ytterst sällsynta i detta landskap, och de uppgår inte ens till tio stycken. Girestahällen utgör därför ett välkommet nytillskott och ett viktigt vittne om runornas bruk under medeltiden i denna del av Sverige.

Tyvärr är några av tecknen skadade och inskriftens början är täckt av en modern kabeltrumma av trä, men rätt mycket går ändå att läsa. En preliminär läsning lyder: …laf-u- stafby han · ligær h… dvs. ”…(i) Staby, han ligger här.” Staby är en herrgård i Giresta socken, som på 1300-talet kallades Stafby, men som redan på 1400-talet vanligtvis skrevs utan f. Detta tyder på att ristningen bör ha tillkommit senast under 1300-talet. Före ortnamnet har säkert stått ett personnamn, som nu är skadat och därför svårt att tolka. Kanske är de runor som ännu ligger dolda under kabeltrumman i bättre skick och kan ge ledtrådar, men det får framtida undersökningar utvisa.

Jag har förstått att runorna på gravhällen har varit kända lokalt i Giresta, men det märkliga är att kunskapen aldrig har nått vidare till forskarvärlden, trots att hällen ligger fullt synlig i golvet till det nuvarande koret. Kanske beror detta på Giresta kyrkas tragiska historia. Den medeltida kyrkan var tydligen rätt illa byggd redan från början och den revs och återuppfördes därför under 1700-talet. Denna nya kyrka brann 1911, varvid hela inredningen förstördes. Kyrkan byggdes dock upp på nytt och moderniserades. Av lätt insedda skäl har forskare med inriktning mot medeltiden haft få orsaker att besöka denna kyrka, och runorna har därför fått ruva på sin hemlighet ända fram till nu.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Girestahällen är inte slutgiltigt undersökt och om någon känner till något mer om dess historia, så kontakta gärna mig på Riksantikvarieämbetet. Alla upplysningar rörande denna häll är av intresse! DS.

Skrivklåda i Träkumla

Av: Magnus Källström den 2 August 2010 i Arkeologi and Runor. 0 Comments


Foto: Magnus Källström

De gotländska kyrkorna är fyllda av text. I väggmålningarna, på gravhällarna i kyrkogolvet och på många av inventarierna finner man meddelanden från medeltiden. Dessa är inte alltid så lätta att läsa och förstå. Ibland består skriften av latinska bokstäver men lika ofta stöter man på runor. De senare verkar ha varit särskilt populära i de mer tillfälliga inskrifter som kan finnas inristade i väggputsen inne i kyrkan, och som lättast lokaliseras med hjälp av släpljus från en ficklampa.

I vissa kyrkor som Lye och Bunge finns utrymmen som är proppfulla med denna typ av ristningar, medan de i andra lyser med sin frånvaro. Till de senare hör Träkumla kyrka, som länge har saknat kända runinskrifter. På min sista arbetsdag på Gotland före sommaren gjorde jag av en tillfällighet ett besök i denna kyrka och noterade då att det fanns gott om klotter med latinska bokstäver på den norra korväggen ovanför den korstol som står där. I väggen finns en fyrkantig nisch och när jag lyste in i den med min ficklampa upptäckte jag fem runor ristade i den vänstra smygen av nischen. Jag trodde då att jag hade gjort en nyfynd, men senare efterforskningar i ATA i Stockholm visade att runorna hade upptäckts redan 1998 i samband med renoveringen av kyrkan. Däremot har inskriften aldrig blivit runologiskt undersökt eller publicerad.

Det ser närmast ut som det står kemek, men den första runan kan också vara tänkt som m och den sista eventuellt som f. Något begripligt fick jag inte ut av detta, men runorna var uppenbarligen ristade i äldre tid, eftersom ristningspåren delvis var täckta av putslager.

Några dagar senare var jag tillbaka för att försöka ta en bättre bild och jag hade engagerat min åttaåriga dotter att hålla ficklampan. När vi var klara bad jag henne att lysa lite på väggen på egen hand medan jag gjorde några anteckningar. Det dröjde inte många minuter innan jag hörde: “Pappa, jag har hittat fler runor”, och mycket riktigt fanns det en svagt ristad rad med otvivelaktiga runtecken:


Foto: Magnus Källström

Ristningslinjerna var delvis fyllda med puts, men det gick att läsa h(i)-rs—… och därefter fanns spår av ytterligare runor. Denna ristning är jag rätt säker på att ingen tidigare har sett, men inskriften är alltför skadad för att kunna tolkas med någon större säkerhet. Kanske har texten inletts med ett hi[e]r ‘här’, som eventuellt har följts av en form av verbet sitia ‘sitta’. Man kan i så fall spekulera om den anonyme ristaren har skrivit något i stil med “Här sitter/satt jag och…”, men fortsättningen får vi tyvärr aldrig veta.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.