Taggad: Medeltid

Murarmästarnas runor i Källunge

Här sitter artikelförfattaren där runristaren en gång satt. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag på Gotland och passade då på att undersöka ett antal runinskrifter som hade dykt upp i olika sammanhang. På listan fanns ett par putsristningar i Källunge kyrka, som upptäcktes vid restaureringen 2008–2010, men som jag hittills bara hade sett på fotografi. Trots detta har jag faktiskt skrivit om dem i en kommande artikel om runfynd i gotländska kyrkor.

Nu i torsdags skulle jag äntligen få möjlighet att skaffa mig lite självsyn och jag hade i förväg avtalat om att få komma in i kyrkan. Ristningarna finns nämligen på ställen som man normalt inte har tillgång till. En av dem är ristad på den norra väggen i den trånga trappgång som leder från sakristian upp på korvinden och det tog ett tag innan jag lyckades lokalisera den. Runorna står ungefär i knähöjd och för att kunna läsa dem måste man sätta sig ned i trappan. Det budskap som inskriften förmedlar är i sammanhanget mycket passande. Där står nämligen heær · sat… det vill säga ”Här satt…”. Därefter har säkerligen följt ett namn, men här har tyvärr ett stort stycke av putslagret fallit bort.

Runorna på nordväggen i trappan upp till korvinden i Källunge kyrka. Foto Magnus Källström

Vi vet alltså inte vem som har svarat för runorna, men eftersom de är ristade i kalkputsen innan den torkade bör det vara en av murarmästarna som arbetade på koret i Källunge. Enligt den konsthistoriska dateringen uppfördes detta i början eller mitten av 1300-talet. När man läser inskriften i trappan sitter man alltså på exakt samma plats som denne murarmästare gjorde för 700 år sedan, vilket är en lite hisnande insikt.

Naturligtvis är det mycket tråkigt att vi inte får veta hans namn, men i portalen mellan tornet och långhusvinden möter förmodligen namnet på en annan av kyrkans murarmästare. Om denna inskrift hade jag i den nämnda artikeln uttryckt mig mycket svepande, eftersom jag på fotografiet inte kunde bestämma de tre första runorna. I verkligheten var det däremot inga svårigheter läsa denna runföljd. Den lyder hailbiern, vilket på nutida svenska kan återges som Helbjörn­(!).

Runorna hailbiern i portalen mellan tornet och långhusvinden. Foto Magnus Källström

Namnet låter kanske lite konstigt, men förleden Hæil­- ska identifieras med det fornvästnordiska substantivet heill ’lycka’ eller det likalydande adjektivet med betydelsen ’lycklig’. Denna namnled föreligger i flera runskrivna personnamn på Gotland under både vikingatid och medeltid: Hailgair, Hailvi och kanske också Hailfos. Till denna namnräcka kan vi nu alltså lägga ett tidigare okänt mansnamn Hailbjärn.

Utanför Gotland verkar namnleden Hæil­- ha varit mycket sällsynt, men ett fornsvenskt Helger är under medeltiden känt från Östergötland och Stockholm. När jag stod där på vinden i Källunge kom jag dessutom att tänka på runföljden hilbiarn, som finns på en vikingatida runsten vid Bergaholm i Salem utanför Stockholm (Sö 302). Namnet har hittills uppfattats som en felristning för halbiarn Hallbiǫrn, men mot bakgrund av namnet i Källunge ligger det betydligt närmare till hands att i stället tolka det som ett runsvenskt Hæilbiǫrn.

Att jag tror att den gutniske Hailbjärn har varit murarmästare beror på att även dessa runor har ristats i våt puts. Han bör dock ha varit verksam ett par hundra år tidigare än den kollega som efterlämnade ristningen i trappgången upp till korvinden. Tornet och långhuset i Källunge tillhör nämligen en äldre del av kyrkan och anses ha tillkommit i början eller mitten av 1100-talet. Att det är en tidskillnad mellan ristningarna framgår också av ett par av runformerna.

Ristningen på kyrkvinden har alltså av allt att döma bevarat namnet på en av Gotlands medeltida murarmästare. Man kan tro att detta är något unikt, men så är faktiskt inte fallet. Från Fårö känner vi ett par runinskrifter i sten (G 336 Fårö kyrka och G 337 Langhammars), som båda utgörs av texten ”Gud förlåte oss våra synder, så sade Petar murarmästare”.

Jag måste passa på att nämna att det i Källunge kyrka finns ännu en runristning, som inte har blivit offentliggjord. Den är ristad i putsen på den norra väggen av den gamla triumfbågen mellan långhuset och koret. På denna yta finns det gott om ristningar från skilda tider och inte mindre än tre runinskrifter är kända sedan tidigare (G 238a-c). Den aktuella runföljden verkar dock först ha uppmärksammats i samband med det tjugonde internationella fältrunologmötet som hölls på Gotland 2007. Den lyder kort och gott: ioakim.

Namnet ioakim som finns ristat i portalen mellan långhuset och koret. Foto Magnus Källström

Detta är ett bibliskt namn av hebreiskt ursprung, som ska betyda ’Jahve reser upp, upprättar’. Joakim tillhör inte de tidigast inlånade namnen, utan började av källorna att döma först användas i Sverige på 1400-talet. De övriga runinskrifterna på tornbågen har daterats till senmedeltiden eller början av nyare tid. Jag tror att det finns goda skäl att föra ioakim till den senare gruppen. För detta talar inte minst formen på o-runan som ger ett klart eftermedeltida intryck.

Som säkert har framgått blev det en ovanligt lyckosam torsdagsförmiddag uppe på kyrkvinden i Källunge. Det är ju inte varje dag som man kommer medeltidens runkunniga så nära eller får möjlighet att lägga ett tidigare okänt namn till den runsvenska personnamnsskatten. Dessutom gav besöket en påminnelse om hur svårt det kan vara att läsa och tolka runor utifrån fotografier utan att ha sett dem i verkligheten. Fältstudier är nödvändiga och originalet är alltid bäst!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den som så småningom kanske läser min artikel ser att jag där läste den första inskriften hiersat…, men det första ordet är stavat heær. Att det innehåller en æ-runa tyder på att denne murarmästare inte har varit gotlänning. DS.

Runläsning på fredagseftermiddagen

Den ena sidan av blyblecket från Skänninge. Det är i den andra raden uppifrån som nyläsningen gjordes. Foto Ola Myrin, Historiska museet (cc-by)

Att gå igenom en runinskrift och rita av den runa för runa och samtidigt beskriva varje tecken är ett ganska omständligt sätt att tillägna sig en text, men ofta är det så en runolog måste arbeta. Ibland ser man direkt vad det står, andra gånger är det först efter en utförlig beskrivning på papper som man förstår sammanhanget. Många gånger hjälper inte ens det och det kan dröja många år innan lösningen uppenbarar sig – om den nu någonsin gör det.

Allra besvärligast, men också de mest utmanande är nog inskrifter på föremål, där vi ju inte alltid vet vad vi har att vänta.

Nu i eftermiddags var jag uppe på Historiska museet och tittade på ett runfynd som har ett antal år på nacken. Det rör sig om ett litet blybleck som hittades 2004 i samband med en arkeologisk undersökning i kvarteret Munkgärdet i Skänninge. Blecket låg i fyllningen till en grav och är mycket märkligt genom att det bär inskrifter på både fornsvenska och latin. Man har också kunnat läsa och tolka det mesta av den fragmentariska texten: ”Igulfrid, signe dig Gud. Jes(us) … Maria, Sankta Mi(kael) … Ave Maria gra(tia) … AGLAsit bendict(a) … domus ecc­(lesia) …”

En rad har dock framstått svårläst och dunkel, nämligen den som börjar med runorna agla, vilket är en förkortning av ett hebreiskt uttryck som enligt expertisen ska återges på följande sätt: ’attâ gibbôr lecôlâm ’adônâj och betyda ”Du är stark i evighet, Herre”. Denna användes som skyddsformel under medeltiden och var mycket populär på bland annat blyamuletter.

Det var egentligen denna rad som intresserade mig mest, även om jag inte hade så stora förhoppningar om att knäcka den, men jag kunde ju alltid rita av och beskriva runorna och kanske skulle det dyka upp något. Den första runan efter agla hade formen av en vikingatida n-runa med dubbelsidig bistav snett nedåt höger, vilket i denna inskrift verkar vara en e-runa. Det förekommer nämligen också en t-runa som är försedd med samma typ av bistav och som uppenbarligen är en d-runa. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt höger ska alltså i detta fall uppfattas som en sorts stingning. Därefter kom något som liknade ett latinskt versalt M, men som måste vara två ihopskrivna runor (lt?). Nästa runa var jag först bombsäker på att den var en f-runa, men den hade tidigare lästs som ett stunget g och det verkade också fullt möjligt.

Så gick det på och till slut hade jag en fullständigt outtalbar runföljd i anteckningsboken. Så plötsligt såg jag vad det stod: agla e laga ḳala! Det kanske låter som rent tok, men en runforskare vet direkt vad det handlar om. De medeltida runristarna har nämligen ibland varierat Agla-formeln genom att kasta om bokstäverna till Laga och Gala. Detta är tidigare känt från amulettinskrifter från både Sverige och Danmark, men däremot inte från Norge, där man i stället har hållit hårt på det korrekta Agla (En norsk kollega har i ett mejl till mig påstått att det beror på att ”Nordmenn kunne skrive og visste at det het agla!”)

I Sverige har vi tidigare bara haft två exempel på den utvidgade varianten av denna formel, men en av dessa är den mest omfattande som vi känner till. På ett blykors från kvarteret Åkroken i Nyköping påträffat 2010 står nämligen: Agla gala laga gala laga – Deus meus (dvs. ”min Gud”) – agla gala laga agla.

Blykorset från Nyköping med den längsta Agla-formel som vi känner till. Foto Magnus Källström (cc-by)

I går läste jag sista korrektur på en kommande artikel om just denna inskrift, där jag bland annat tar upp alla exempel på utvidgade Agla-formler som jag då kände till. Skänningeblecket (där jag bara visste att ordet agla fanns) gick mig givetvis förbi. Detta är ödets ironi, men också en påminnelse om att forskningen hela tiden går framåt och att det alltid finns något nytt att upptäcka.

Jag noterade också en annan sak som jag inte tidigare varit medveten om. Det finns inga skiljetecken på runblecket från Skänninge, men flera av orden är faktiskt avdelade med ett litet avstånd precis som i latinskriften. Detta ser man ytterst sällan i runinskrifter, men kanske var det just det som gjorde att jag såg att det faktiskt stod Agla e(t?) laga gala och inget annat.

Trevlig helg!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Ett trälock med runor från Uppsala

Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström
Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström

Det har sagts att de bästa fynden gör man i museimagasinet eller i arkivet, och när det gäller runor är det ofta sant. Visserligen har vi år kunnat glädja oss åt återfyndet av runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala och ett par helt nyfunna runstensfragment från Stockholmstrakten, men på föremålsfronten har det varit lite glesare. Ett djurben med en lång rad av upprepade þ-runor framkom visserligen vid en arkeologisk undersökning i Sigtuna nu i somras, men det är hittills allt på det området.

I tisdags förra veckan fick jag dock ett mejl från Joakim Kjellberg på arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet, som berättade att han vid ett besök i Historiska museets magasin i Tumba hade uppmärksammat ett trälock med något som han misstänkte var runor. Locket kom från en utgrävning i kvarteret Rådhuset 6 och 9 utförd under åren 1974 och 1976, men ristningen tycks inte tidigare ha uppmärksammats. Redan när jag såg Joakims bilder fick jag en känsla av att tecknen kunde bilda namnet Peter, men skrev tillbaka att jag nog först ville se inskriften i verkligheten innan jag kom med någon mer definitiv läsning och tolkning.

Morgonen efter mejlade jag till Historiska museet och frågade om det kunde vara möjligt att få in föremålet till stan så att jag kunde göra en närmare undersökning. Det visade sig inte vara några problem och vi avtalade en tid. Jag har just återvänt från detta mycket givande besök. Det visade sig mycket riktigt vara runor och de var inte alls särskilt svåra att läsa. Själva föremålet utgörs av någon form av lock, 85–90 mm i diameter och med ett 9 mm stort hål i mitten. Det är ristat på två sidor. På den ena sidan finns ett stort kors och på den andra de nämnda runorna. Kanten på locket är avfasad på ett sätt som tyder på att den korsristade sidan utgör ovansidan. Runorna har alltså befunnit sig på undersidan och i normala fall varit dolda, förutsatt att det verkligen handlar om ett lock till ett kärl.

Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström
Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström

Vad står det då? Jo, runorna kunde utan större tvekan läsas som -bæ͡ta͡r | a. Det första tecknet går inte att bestämma, efter det är genomskuret av hålet, alternativt ristat över detta. Denna linje är dock mycket längre än de övriga runorna och hör kanske  inte till själva inskriften. Beträffande de övriga tecknen råder det ingen större tvekan om läsningen. Ristaren använder både kortkvist- och långkvist-a, den förra som tecken för för /a/, den andra för /æ/. Detta visar att det handlar om en medeltida inskrift och runorna ͡ta͡r tolkas enklast som mansnamnet Peter. Namnet är bibliskt och vann tidigt popularitet genom uppkallelse efter aposteln Petrus. Enligt Landnamabók fanns det på Island omkring år 1000 en man med namnet Pétr frá Ósi, men ett nästan lika gammalt belägg har påträffats i våra trakter. På ett runstensfragment av röd sandsten (U 65) från Spånga kyrka i Stockholm förekommer runföljden betar, som av allt att döma återger samma namn. Av ornamentiken att döma tillhör denna sten mitten eller snarare den senare hälften av 1000-talet.

Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)
Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)

På trälocket från Uppsala finns en runa till som måste förklaras. Den är ristad ovanför raden mellan de två sista runorna och utgörs av en otvetydig a-runa. Förmodligen ska den utläsas som ā och tolkas som presensformen i singularis av verbet æiga ’äga’. Inskriften kan alltså tolkas som Pētar ā »Peter äger». Sådana ägarformler är inte ovanliga, men det märkliga är att den i detta fall verkar har varit placerad på ett dolt ställe på föremålet, vilket ju strider mot hela idén med en ägarmärkning. Eller handlar det inte om ett lock utan om något annat föremål?

Förslag mottages med tacksamhet!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS.  Om Peter på runstenen från Spånga kan man läsa i Per Stilles uppsats ”Peter och Tor – två namn i svenska runinskrifter” i Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999 (1999). DS.

Reviderade runor från Fardhem

Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström
Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström

Att läsa runor ristade i puts är många gånger en utmaning. Mycket kan ha hänt sedan medeltiden. Ristningarna har ofta putsats över och tagits fram och ibland till och med putsas över igen. Läsningen kan dessutom försvåras både av linjer som tillhör andra ristningar och av senare repor och skador i putsen. Även kvarsittande yngre puts och lagningar kan verka förvillande. Det är därför inte förvånande att det ibland inte går att fastslå någon helt säker läsning av en sådan inskrift, utan man måste tillåta sig att överväga flera olika alternativ.

Samtidigt måste vi räkna med att det ligger en bestämd avsikt bakom varje ristning och att det nog är vanligare att de har ett språkligt innehåll än att de inte har det. När Elias Wessén presenterade det rika materialet av putsristningar i Lye kyrka (G 104) i den första delen av Gotlands runinskrifter (1962) skrev han i en avslutande reflektion: ”Man bör utgå ifrån att de flesta inskrifter av detta slag ha haft en mening, även om mycket förekommer, både här och annorstädes på Gotland, som är rent klotter. Då så många numera icke kunna tolkas, beror det framför allt på att de äro fragmentariska och förstörda.”

Det har eller har funnits putsristningar i de flesta av Gotlands kyrkor och nya fynd görs med jämna mellanrum framför allt i samband med olika renoveringar. Från Fardhems kyrka på södra Gotland finns exempelvis några sådana inskrifter registrerade. De är upptagna i Gotlands runinskrifter under G 79 efter P. A. Säve, som i sin reseberättelse 1864 (ATA) har noterat följande:

Run-ritningar (uti kalkrappningen å s[ödr]a smygen af v[ästr]a dörren), i flera rader, öfverkalkade o[ch] nästan förstörda, utom gårds-namnet …- : nika­(-rfve?); samt å s[ödr]a torn-muren, allt invändigt, flera långa Run-rader, likaledes öfverkalkade: …oli… .”

P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.
P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.

Inskrifterna har alltså funnits på två platser i kyrkan, men när den första delen av Gotlands runinskrifter utgavs 1962 var ristningarna försvunna. Den i tornrummet återfanns dock 1998 i samband med kyrkans renovering tillsammans med två tidigare okända inskrifter.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter finns en mycket försiktig läsning av dessa tre runföljder:

…-uþ̣ : sṭhp̣- : æ̣iḳ
…-or-…-­-
…ol-­-…

Detta är texter som inte ens gör en runforskare särskilt glad, även om det går att registrera vissa runformer.

Jag såg ristningarna första gången i augusti 2010 och antecknade då en avvikande läsning av en del av tecknen, bl.a. att den första runföljden inte innehöll någon æ-runa, utan att det rörde sig om en rak huvudstav där den övre hälften var borta i en skada. En æ-runa är förresten högst oväntad på Gotland, eftersom forngutninskan saknade detta ljud. De exempel där en sådana har antagits i litteraturen ska i de allra flesta fall uppfattas på ett annat sätt. Jag noterade också att den andra runföljden inleddes med en tydlig b-runa. Dessa iakttagelser ledde dock inte till att någon av inskrifterna blev särskilt mycket klarare.

I tisdags var jag i Fardhem igen och gjorde ett nytt försök, egentligen utan någon större förhoppning om att jag skulle lyckas. Anledningen till besöket var att jag hade noterat att det skulle finnas ett pentagram under den längre inskriften och eftersom detta är en vanlig Mariasymbol hade jag funderat på om inskriften möjligen kunde ha något med jungfru Maria att göra. Så visade sig inte alls vara fallet. Däremot upptäckte jag att det sista ordet kunde ha varit mik, vilket ju osökt kan tolkas som pronomenet mik ’mig’. Det var också möjligt att det inledande -uþ var återstoden av ordet Guð ’Gud’. Man skulle i så fall förvänta sig att den mittersta runföljden återger ett verb, men oavsett vilka läsningar jag prövade fick jag inte fram något begripligt.

Jag gav därför upp och satte mig i bilen för att åka vidare, men innan jag hade hunnit starta motorn dök det upp ett alternativ som jag av någon anledning inte hade tänkt på inne i kyrkan. Kunde det inte vara en form av verbet signa? Det var bara att gå in i kyrkan igen och lysa med ficklampan och mycket riktigt stod det inte sịhni i mitten av raden! Den skadade inskriften bör alltså läsas på följande sätt:

-uþ · sịhni : -ik
[G]uð signi [m]ik.
”Gud signe mig”

Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström
Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström

Detta fick mig att ta en ny funderare på de två andra runföljderna. Den andra hade jag läst som bo-­-­-f̣r, vilket ju rimligtvis borde återge ett namn, men jag hade inte lyckats komplettera runresterna i mitten på något rimligt sätt. Nu såg jag direkt att de borde ha stått bo[tul]fr det vill säga det vanliga namnet Botulv! Av den sista runföljden går inte att läsa mer än ol…, men eftersom Säve därefter har en i-runa är det inte omöjligt att det har rört sig om namnet Olle. Man måste dock räkna med att Säve kan ha förbisett en och annan bistav och att det i stället kan ha handlat om det mer formella Olov.

Det är väl inga särskilt märkliga texter som står på den södra tornrumsväggen i Fardhem, men den stora vinsten är att tre tidigare helt obegripliga runföljder plötsligt har blivit fullt begripliga och allt som behövdes var ett par ögon, en ficklampa, papper och penna och lite funderande.

Runorna ol..., som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström
Runorna ol… som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström

Fardhem har för gotländska förhållanden ovanligt få runinskrifter och det finns exempelvis inga runristade gravhällar vid kyrkan. Det verkar dock som det en gång har funnits en sådan. När Carl von Linné besökte Fardhem i juli 1741 noterade han nämligen i sin dagbok: ”På kyrkogården låg en Runsten med et påritad Kors, och ut i stammen af Korset några små Runska bokstäfwer, them wi ej läsa kunde.” Även Carl Säve såg 1844 en gravsten ”med utnött inskrift”, som han upptog som nr 130 i sin avhandling Gutniska urkunder (1859). Enligt Wessén är det möjligt att det kan ha rört sig om samma sten, men han har inte gett den något eget nummer i Gotlands runinskrifter. Anledningen är givetvis att inskriften inte fanns avtecknad.

Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.
Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.

Det finns dock ett par förbisedda källor som är mycket klargörande. I en egenhändig förteckning över runinskrifter på Gotland som finns i ATA, har Säve har under rubriken ”Gotländska runinskrifter funna av C. och P. Säve” antecknat att han såg den aktuella gravhällen den 12 augusti 1844 och att det rörde sig om ”En utplånad inskrift på korsets stam, blott synligt …s…”. Detta bekräftar att stenen måste ha varit densamma som Linné noterade hundra år tidigare och att den av allt att döma har burit resterna av en runinskrift. Även i sitt eget exemplar av Gutniska urkunder (1859), som i dag finns på handskriftsavdelningen på Göteborgs universitetsbibliotek, har Säve antecknat samma läsning.

Man brukar säga att en runa inte gör någon inskrift, men i detta fall tror jag nog att vi med Säve som auktoritet ändå ska drista oss till att uppta en nu försvunnen gravhäll med runor från Fardhems kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Beträffande föregivna æ-runor på Gotland kan jag också meddela att ristningen G 363E i Näs kyrka, som tidigare har lästs llifræt…, aldrig har varit längre än den är i dag och att den sannolikaste läsningen i stället är llifret. Även om man kan förvånas över de dubblerade l-runorna i början av runföljden är nog den troligaste tolkningen Lif rētt! ”Lev rätt!”. Ett gott råd direkt från medeltiden.

Den som vill veta mer om nyfunna putsinskrifter på bland annat Gotland kan konsultera det senaste numret av tidskriften META. DS.

BABA BIBI och de åtta runorna i Åhus

Kristusfiguren i sydportalen till Sankta Maria kyrka i Åhus i Skåne. Foto: Magnus Källström
Kristusfiguren i sydportalen till Sankta Maria kyrka i Åhus i Skåne. Foto: Magnus Källström

Som en sista glimt från vår Skåneresa måste jag nämna något om en märklig ristning på en av skulpturerna i Åhus kyrkas sydportal. Denna hade varit helt okänd för mig till för ett par månader sedan, närmare bestämt den första april, då en kollega i Köpenhamn, Michael Lerche Nielsen, vidarebefordrade en fråga om den till mig och några av våra runkunniga danska kollegor. Bifogade bilder visade att skulturen i fråga var försedd med ett pannband eller mössa med ett antal tecken, som kunde tolkas som runor eller majuskler, men som inte gav någon uppenbar mening.

Vi diskuterade ett antal möjligheter via mejl, men enades om att man nog måste se ristningen i verkligheten för att kunna säga något säkert. Jag trodde då att det nog skulle dröja innan något sådant tillfälle gavs. Det var därför rätt märkligt att andra ärenden redan i maj skulle föra mig till Åhus, så att jag fick tillfälle att titta närmare på inskriften. Tack vare att Kalle Melin utan problem trollade fram en uppfällbar stege, kunde jag också komma upp i ögonhöjd med stengubben, vars nedre del befinner sig två och halv meter över golvet. Liksom flera av de omgivande skulpturerna i portalen ger han ett lite hotfullt intryck, vilket understryks av att han är försedd med något som först ser ut som en knuten högernäve. Vid närmare påseende ser man dock att långfingret och pekfingret är avbrutna och att han ursprungligen har gjort den välkända välsignelsegesten. Det rör sig alltså troligen om en Kristusgestalt.

Tecknen som vi hade diskuterat som runor eller majuskler eller som en blandning av både och, måste vad jag kunde se uppfattas som runor. Jag läste utan större tvekan: bu : by + bi : be. De kolonformade skiljetecknen mellan orden är borrade och så också stingningarna i y och e. De fyra b-runorna har öppen form, vilket man kanske inte direkt förväntar sig i en medeltida runinskrift, men samma former finns på gravhällar i Danmark, till exempel i Gesing på Jylland (DR 111) och i Bregninge på Fyn (DR 184). De uppträder även i flera gotländska runinskrifter från medeltiden.

Runorna på mössan (eller snarare kronan) i Åhus kyrka grupperar sig på ömse sidor om ett centralt placerat kors. Foto: Magnus Källström
Runorna på mössan (eller snarare kronan) i Åhus kyrka grupperar sig på ömse sidor om ett centralt placerat kors. Foto: Magnus Källström

Däremot är textens syfte rätt oklart. Jag hade tidigare letat igenom vårt handarkiv och tittat i Runverkets fältexemplar av Danmark runeindskrifter utan att hitta några noteringar om den och jag trodde därför att den nog inte var registrerad hos oss. Väl hemkommen från Skåne råkade jag i några åldrade arkivboxar – det så kallade supplementregistret – få syn på en excerptlapp med just denna inskrift, där den också hade lästs precis som jag hade gjort veckan innan. På lappen fanns hänvisningar till ett par tidningsartiklar från 1950-talet, som tydligen var den enda källan.

Detta måste givetvis följas upp så jag gick över till ATA och beställde fram mapparna om Åhus kyrka, där jag misstänkte att det kunde finnas klipp ur just dessa tidningar. Det gjorde det mycket riktigt också  och här fick jag veta hur upptäckten hade gått till. Ristningen hade framkommit i juli 1950 i samband med kyrkans restaurering, då bland annat sydportalen rengjordes från senare puts och färg. Man hoppades tydligen att den nyupptäckta inskriften skulle ge någon ledtråd om mästaren bakom portalen, men budskapet var minst sagt dunkelt. En tidning skrev: ”I egenartade, om runristningen starkt erinrande bokstäver, visade det sig, att det på huvudets pannband stod BABA BIBI. Mellan de bägge bokstavskombinationerna fanns ett runliknande tecken. Och nu grubblar de lärde över vad detta månde betyda, medan badgästerna nöjer sig med att konstatera att den sällsynt sköna kyrkan blivit ännu vackrare.”

Detalj av det centralt placerade korset och de fyra runorna bi : be. Notera de djupa borrade punkterna i skiljetecknet och den avslutande e-runan. Foto: Magnus Källström
Detalj av det centralt placerade korset och de fyra runorna bi : be. Notera de djupa borrade punkterna i skiljetecknet och den avslutande e-runan. Foto: Magnus Källström

En av dem som intresserade sig för inskriften var en dansk historiker vid namn Jon Galster, som befann sig på en rundresa i Skåne när upptäckten gjordes. Man hade uppfattat portalen i Åhus som ett gotländskt arbete, men Galster tyckte sig i stället i formspråket finna ett tydligt arabiskt inflytande som han menade hade förmedlats genom pilgrimer som hade besökt vallfartsorten Santiago di Compostela i Spanien. Hur mycket det antagna BABA BIBI hade spelat in på hans tolkning må vara osagt, men Galster studerade uppenbarligen inskriften mycket ingående och kom så småningom fram till att den i sin helhet bestod av runor och läste den exakt som jag gjorde nu i maj: bu : by + bi : be.

Han kontaktade också den danska runexpertisen för att få något uppslag om tolkningen, men varken Lis Jacobsen eller Johannes Brøndum-Nielsen hade några förslag, även om den senare gissade att det kunde röra sig om ”ett slags abracadabra”. Erik Moltke, som också tillfrågades, trodde i stället att konstnärens namn ”på ett eller annat sätt” kunde dölja sig i runföljden, medan Galster själv antog att det rörde sig om en trollformel.

Det mesta tyder dock på att runorna i Åhus har en mer prosaisk bakgrund. Redan i sitt första mejl påpekade Michael Lerche Nielsen att texten liknade ”en syllabisk stavelsesrepetition” och förmodligen är det så den ska uppfattas. Vi vet numera att man under såväl vikingatid som medeltid använde så kallade syllabarier för att lära sig läsa och skriva runor. Dessa utgjordes av uppräkningar av stavelser, där konsonantrunorna systematiskt kombinerades med varje vokalruna: fufofafi, þuþoþaþi, rurorari etc. Ibland kunde också stungna runor inkluderas. På en sländtrissa av bly som hittades vid en arkeologisk undersökning i Ire på Gotland 2010 står exempelvis runorna fufofafife. Ännu fler varianter finns i det rika medeltida runmaterialet på trä från Bryggen i Bergen, där det ibland (som på trästickan N B546) också förekommer riktigt långa sekvenser som dadudodidedydædø och gagugogigegygægø.

Av allt att döma utgör Åhusinskriftens bu : by + bi : be ett utsnitt ur ett liknande syllabarium, men där vokalrunorna har varit organiserade på ett annat sätt med betoning på motsatsen mellan stungen och ostungen runa. Jag tror alltså inte att inskriften döljer någon djupare mening. Det som den medeltida stenhuggaren var ute efter var att förse sitt verk med någon form av skrift och han plockade därför upp en sekvens ur ett runsyllabarium som han hade till hands utan att bry sig så mycket om vad tecknen kunde tänkas stå för. Sedan kunde givetvis själva närvaron av skrift ha tillagts skyddande eller ontavvärjande egenskaper.

Jon Galster publicerade sina rön om Åhusinskriften i Kristianstadsbladet redan samma sommar. Han skriver där att hans största upplevelse under vistelsen i Skåne var besöket i Åhus kyrka ”med de till den knutna gåtorna, som jag visserligen inte förmådde att lösa, men som jag som västdansk dock må ha vissa förutsättningar att förstå bättre än museimännen norrifrån”. Själv skulle jag nog vilja hävda att det är först tack vare ett gott vetenskapligt samarbete tvärs över sundet, som vi nu ett drygt halvsekel senare har kommit skriftgåtans lösning på spåren.

Galster är annars främst förknippad med sina konspirationsteorier rörande den tyska ockupationen av Danmark den 9 april 1940, men kom på sin ålders höst att än en gång sysselsätta sig med runor. 1987 gav han på på eget förslag ut en bok med den lika utförliga som underliga titeln ”Helleristningernes tale… …i Norden og Amerika. Broncealderens skriftsprog tydet af professor Barry Fell, USA. Sproget, der fremgår af indskrifter ikke alene i Norden, men også i Canada, er dansk!”. I den berömda naturbildningen på klippan vid Runamo i Blekinge ansåg han sig dessutom ha funnit en runinskrift skriven på arabiska. Jag behöver väl knappast påpeka att han som runläsare lyckades betydligt bättre i Åhus sommaren 1950.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runsyllabarier i Helmer Gustavsons artikel ”Runor på skolschemat!” i Situne Dei. DS.

Runor på väggen och högt upp under nocken

De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström
De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på rundtur bland Skånes runminnen. På torsdagen skulle vi tillsammans med resten av rungruppen ha ett möte med Länsstyrelsen i Malmö om runstensvården i länet, men vi åkte ett par dagar tidigare för att besikta några ännu oregistrerade nyfynd från senare år. Dessutom passade vi på att besikta de runstenar som låg efter vår väg. Det blev några intensiva dagar, som för min del förlängdes med ytterligare en på grund av torsdagens flygproblem. Blir man strandsatt i Malmö, så är det lyckligtvis inte långt till Lund, där finns det finns mycket av runologiskt intresse att sysselsätta sig med.

Samtliga inskrifter på vår lista över ännu icke granskade inskrifter har påträffats i kyrkor och först på tur stod några målade runor i Högseröds kyrka, ett par mil ostnordost om Lund. Kyrkan råkade precis ha stängt för omläggning av golvet, men tack vare Petter Jansson från Regionmuseet i Kristianstad fick vi möjlighet att komma in. Runorna finns på den västra sidan av den norra valvbågen mot koret. Från fotografier har man dragit slutsatsen att det troligen rör sig om namnet Maria. Så verkade också vara fallet, även om den sista runan är något svårtolkad. Den liknar inte den andra a-runan och möjligen ska den i stället uppfattas som en t-runa med lågt ansatt bistav. I så fall står det i stället marit, men det är lite oväntat att finna denna variant namnet Margareta i Skåne. Jag tror därför att runföljden nog ändå ska läsas mari(a).

Nästa stopp blev Färlövs kyrka utanför Kristianstad, där timmermannen och arkeologen Kalle Melin hade upptäckt några runlika tecken på en av sparrarna i takstolarna över koret. Tecknen var ristade strax under taknocken och inte särskilt lätta att komma i närheten av. Med bistånd från Kalle och Petter lotsades jag upp på vinden för vidare klättring fyra-fem meter upp på en stege, där jag under en viss balansakt kunde undersöka och dokumentera ristningen. Bristen på tillräckligt många händer blev snabbt uppenbar när man både ska hålla ficklampa och fotografera och de anteckningar jag gjorde blev minst sagt svårlästa. Jag fick känslan av att den som hade hållit i kniven i Färlöv måste ha befunnit sig i en liknande situation. Tecknen är nämligen rätt vårdslöst ristade och därför svåra att bedöma. Det troligaste är dock att det rör sig om runor och en möjlig läsning är ikiætr. Om det handlar om ett namn skulle man kunna tänka på en variant av Ingialdr, men i så fall måste en och annan runa ha blivit överhoppad. Takstolarna har dendrodaterats till 1155–1160, vilket troligen också daterar inskriften.

De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström
De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström

Från Färlöv gick färden till Sankta Maria kyrka i Åhus, där det finns ett tiotal runinskrifter ristade i en pelare. Dessa har dokumenterats tidigare, med undantag för den längsta. Den består av ett 45-tal runor, men som är så skadad att det inte har ansetts värt att beskriva den i detalj (en kalkering av hela runföljden finns dock sedan tidigare). Denna ska jag återvända till vid ett senare tillfälle och det är säkert många timmars jobb att bara gå igenom den från början till slut.

Efter en lika snabb som stor glass på torget i Åhus åkte vi vidare till Simrishamn för att besikta en påstådd inskrift på den ena dörromfattningen till korportalen i Sankt Nicolai kyrka. Och visst var det runor! Längs kanten på den fullklottrade östra dörrposten löper en ca 40 runor lång runinskrift. Klockan var nu långt över sex på kvällen så det blev bara en snabb genomgång av den knepiga inskriften, som vi måste återkomma till under mindre tidspressade former. I virrvarret av streck, bomärken och vapensköldar finns det säkert också mer att upptäcka. Medan jag antecknade lånade Laila min ficklampa och fick med ens korn på ännu en inskrift på insidan av samma dörrpost. Den har förmodligen inte tidigare varit känd och som nog får räknas som årets andra nyfynd efter det i Solna kyrka i vintras.

Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström
Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström

Detta var faktiskt första gången som jag besökte Österlen och det kändes rätt försmädligt att under den vackra försommarkvällen passera sevärdheter som Havängsdösen, Kiviksgraven, Ales stenar och Glimmingehus utan att ens tänka på att stanna, men så fick det bli. Vi gjorde ett undantag för de märkliga runstenarna vid Simris kyrka (DR 344, DR 345). Den ena anses som bekant vara ristad av en upplänning och det var lite märkligt att här plötsligt möta en landsman. Jag tror nämligen att upphovsmannen är ingen mindre än Torgöt Fotsarve, sonen och arvtagaren till den berömde runristaren Fot. Torgöt har bland annat utfört ristningarna på det stora runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby (U 112) och en av ristningarna vid Drottningholmsvägen i Bromma (U 58 Riksby). Ingen av dessa ristningar bär dock hans namn. Då får man i stället bege sig till Skånela utanför Märsta (U 308 Ekeby).

Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström
Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström

Torgöt arbetade i samma stil som fadern, men han är lite stelare i uttrycket och hans kompositioner är inte helt balanserade utan tippar gärna något åt ena sidan. Precis så ser ristningen på Simrisstenen ut! Ett drag som skiljer Torgöt från hans far är också att han gärna skriver stæin þenna ”denna sten” med demonstrativt pronomen, vilket Fot aldrig gör. Även detta drag hittar man på Simrisstenen.

Att Bjarnger som reste stenen efter sin broder Ravn har anlitat en ristare från Svealand är inte särskilt förvånande med tanke på att den senare enligt inskriften ska ha varit ”sven hos Gunnulv i Svitjod”. Runföljden är något skadad och det har föreslagits att det kan ha stått kunu[nk]s ”kungens” i stället för kunu[lf]s ”Gunnulvs”. Frågan kommer aldrig kunna avgöras helt säkert, men vissa detaljer talar nog för att den traditionella tolkningen är den riktiga.

Detta var i stort sett den första dagens arbete och vid halvniotiden på kvällen anlände vi till Ystad för övernattning. Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt hoppat över två intressanta inskrifter, som vi också granskade under samma dag, men om andan faller på så kanske jag skriver om dem vid ett senare tillfälle.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag är ingalunda först att anta att Torgöt har ristat den ena Simrisstenen. Per Stille har hävdat detta långt före mig och samma förmodan finns också framställd i databasen Danske runeindskrifter. DS.

Ett återfunnet runspänne och tolkningen som försvann

Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.
Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.

I augusti 1868 tillbringade den då 24-årige arkeologen Oscar Montelius två knappa veckor på Gotland. Anledningen var bland annat att han på ort och ställe skulle skaffa sig noggrannare fynduppgifter om en del av de fornfynd som Historiska museet hade löst in under de gångna åren. Bland dessa fanns ”en half söljering af silfver med runor”. Enligt de uppgifter som Montelius kunde inhämta hade ringen påträffats ett par år tidigare ”helt nära Wisby, vid vägen till Kopparsvik, under gräfning af grunden till major v. Post’s nya hus, Adolfsberg kalladt”. Fyndet hade gjorts av ynglingen Casimir Planting Bergloo och inlösts med 10 riksdaler riksmynt.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter, som sedan tio år tillbaka finns tillgängligt på vår hemsida, har spännet fått beteckningen G 350. Här uppges att det har inventarienummer 3527 i Historiska museet, men att det inte har kunnat återfinnas i samlingarna. Inskriften återges därför efter Montelius’ läsning som sikuar och tolkas i första hand som kvinnonamnet Sigvor eller möjligen mansnamnet Sigvarr.

Montelius är faktiskt inte den ende som har uppgifter om föremålet. I Carl Säves samling i ATA fick jag för några år sedan ögonen på en minimal papperslapp, där Säve har avbildat det aktuella föremålet i full skala. I Samnordisk runtextdatabas finns dessutom en länk till museets Medeltidskatalog där man till och med kan se spännet fotograferat. Jag började därför fundera på om det verkligen var försvunnet eller om uppgiften kanske var förlegad.

Förra veckan tog jag kontakt med Historiska museet och frågade efter spännet. Visst fanns det där! De hade inga problem att lokalisera det och i måndags fick jag möjlighet att titta närmare på inskriften.

Den återfunna silversöljan. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström
Den återfunna silversöljan från Visby. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström

Redan när jag såg fotografiet i museikatalogen hade jag insett att den tidigare tolkningen inte kunde vara den slutgiltiga. Spännet är ju fragmentariskt och det är därför inte särskilt troligt att sikuar svarade mot hela den ursprungliga texten. Runorna står mycket spatiöst, men har de varit symmetriskt placerade på ringen måste minst ett par tecken saknas.

Det är alltså inte särskilt troligt att det handlar om kvinnonamnet Sigvor. Visserligen finns i dag enligt namnstatistiken på nätet 42 kvinnor i Sverige som bär detta namn, men på medeltiden verkar det ha varit annorlunda. I samlingarna för Sveriges medeltida personnamn i Uppsala verkar det inte finnas ett enda belägg på detta namn. Däremot förekommer det ristat i runor på en vikingatida vävbricka från Lund (DR 311) med den fantasieggande texten ”Sigvors Ingemar ska få min gråt (eller: mina olyckor)”. Det fåtal personer som hette Sigvor under medeltiden verkar ha kommit från Norge och Island.

Annorlunda förhåller det sig med mansnamnet Sigvard, som är ett välkänt namn under samma period. Jag antog därför inskriften måste vara defekt i slutet och att man skulle läsa sikuar…, vilket lätt kan suppleras sikuar[þr] dvs. Sigvarðr. Kanske kunde det till och med finnas spår av en runa i brottkanten efter r-runan som bekräftade detta antagande.

Jag trodde alltså att allt var löst och att det bara var trava över till Historiska, kasta ett snabbt öga på inskriften och bekräfta det jag redan hade funderat ut. Så blev det inte. Att de sex runorna ska läsas sikuar råder det ingen tvekan om – även om s-runas form är något märklig – men några spår av någon runa efter r finns inte. I stället kan man här tydligt se att ringen har smalnat av och att detta måste vara den plats där spännets torne har varit fäst. Inskriften bör alltså ha avslutats med r! De runor som saknas måste ha stått i början av texten och den troligaste läsningen är i stället …sikuar, vilket inte är särskilt lätt att komplettera på något övertygande sätt.

Kanske skulle man kunna rädda stackars Sigvarðr genom att anta att inskriften inte har börjat till vänster direkt ovanför tornen, utan högst upp på ringen (vid ”klockan 12”). I så fall måste det före s-runan ha funnits någon form av markering var man ska börja läsa. Jag kan dock inte komma ifrån att detta förslag känns som en ren nödlösning.

För att sammanfatta: Silversöljan från Adolfsberg i Visby är lyckligt återfunnen, men den läsning och tolkning av inskriften som tidigare framstod som helt säker har förbytts i ovisshet. Sådan är dessvärre runologens vardag. En god idé kan lätt stjälpas av en liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Sedan mitten av veckan finns nu också nytagna bilder av spännet i Historiska museets digitala katalog. Gå in och fundera på hur rungåtan ska lösas! DS.

Runstenar och grindstolpar

Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström
Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström

Våra runstenar har fyllt många praktiska ändamål genom århundradena. Oräkneliga stenar har använts som byggnadsmaterial eller hamnat som trappstenar och spishällar, vilket ofta har varit till men för ristningen. Grindstolpar är ett annat användningsområde. Detta låg naturligtvis nära till hands när det redan från början handlade om resta stenar och på vissa runstenar kan man ännu se spår av denna hantering. På U 92, som står vid Jakobsbergs folkhögskola i Järfälla utanför Stockholm, finns exempelvis fyra djupa borrhål på kanten som bör vara spår efter upphängningsanordningen för en grind.

Andra runstenar har utsatts för en mer våldsam behandling. En historia som har berättats många gånger förr, men som kan kanske tål att berättas en gång till handlar om hur Richard Dybeck på sin antikvariska resa sommaren 1867 länge sökte förgäves en av de runstenar som skulle finnas vid Gällsta i Vallentuna (U 231). Senare på hösten fick han veta att stenen blivit sprängd i två delar av en tidigare häradsdomare och att runstensstyckena stod som grindstolpar vid dennes gård. Dybeck for dit en kväll och fann – som han själv skriver ­– ”ganska riktigt de två runristade grindstolparne och sjelfve gamle häradsdomaren stående midt emellan dem. Nå, här har jag grisen i grind, tänkte jag och röck utan omsvep an med mitt ärende.” Häradsdomaren försvarade sitt tilltag med att marken var hans och följaktligen också stenen, och för säkerhets skull lade han till: ”för resten kunde inte sjelfva landtmätarn läsa de här seffrorna … så ingen kan komma åt mig!” Dybeck anmälde dock saken till Konungens befallningshavande och den gamle häradsdomaren blev tvungen att återföra stenen och sammanfoga de två styckena.

De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström
De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström

Det finns dock grindstolpar med runor som är avsedda som sådana redan från början, men de är inte vikingatida utan medeltida. Ett exempel finns vid Sigrajvs i Vamlingbo på södra Gotland, där man på den ena stolpen (G 8) kan man läsa att olafr : ṣuþr · giarþi us dvs. ”Olav Suders(?) gjorde oss”. Att ett runristat föremål på detta sätt talar om sig själv i första person är mycket typiskt för medeltida runinskrifter.

Det har faktiskt funnits ytterligare en grindstolpe med runor i just Vamlingbo. Den stod någon kilometer söderut vid gården Storms, men är sedan länge försvunnen. Allt som har varit känt är att lektor J. H. Wallman avbildade den på sin antikvariska resa på Gotland 1830 och att den 1844 undersöktes av Carl Säve. Den senare gav i sin avhandling Gutniska urkunder (1859) en läsning av inskriften, vilken också är den text som har legat till grund för behandlingen i Gotlands runinskrifter (1962). Inskriften har där fått beteckningen G 9 och utgivarna har bara tolkat ett enda ord, nämligen stulpa, som antas betyda ‘stolpe’ eller ‘stolpar’.

När jag i januari i år satt och tittade i Carl Säves samling i ATA upptäckte jag att Säve också hade gjort en teckning av grindstolpen, vilket inte var känt när första delen av Gotlands runinskrifter gavs ut. Teckningen ger en hel del nya upplysningar. Exempelvis ska grindstolpen har varit lägre än vad Wallman hade uppgivit (drygt tre fot i stället för fem) och vissa detaljer är annorlunda hos Säve. Man lägger bland annat märke till urtaget på stolpens framsida, som måste ha varit avsett för en grind och som inte har någon motsvarighet på den äldre teckningen.

Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo. Efter original i ATA
Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo (G 9). Efter original i ATA

Inskriften har enligt Säves teckning varit följande: k : stulpa : aḳs-nano-

Runföljden stulpa måste givetvis vara en form av ordet stulpi ’stolpe’ och då rimligtvis i pluralis, eftersom grindstolpar brukar vara två. Märkligt är att inskriften ser ut att ha börjat med en ensam k-runa. Stolpen verkar ju inte alls ha varit defekt så den enda rimliga slutsatsen är att början av inskriften har funnits på den andra – redan då försvunna – grindstolpen. En möjlighet är att k-runan har tillhört ordet högg (skrivet hiak eller liknande) och att ristaren har påbörjat detta ord på den andra stolpen, men inte fått rum med den sista runan. Inskriften bör i så fall ha inletts med stenmästarens namn. Vad som avses med den sista runföljden aḳs-nano- är osäkert. Enligt Säve kan det också ha stått af inledningsvis, vilket kan vara ordet af  ’från’. En möjlighet är i så fall att det följande har utgjorts av ett ortnamn. Här har Säve på sin teckning gjort en viktig anmärkning: ”Slutet af inskriften är trol. förderfvad med villoqvistar.” Någon har förmodligen skurit i den mjuka sandstenen med kniv och det är möjligt att några av bistavarna i den sista runföljden inte alls hör till den ursprungliga ristningen.

Om det har varit ett ortnamn som har stått på stolpen från Storms så måste det ha börjat på S- och kanske går det med lite arbete att genomskåda det. Det bästa vore givetvis om stolpen dök upp igen så att det gavs möjligheter till en ny undersökning. Men i väntan på detta får vi sända en tacksamhetens tanke åt J. H. Wallman och Carl Säve, som genom sina teckningar och noteringar räddade den från glömskan.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs hela historien om Dybeck och häradsdomaren här.

Fler runor i Hejnum

Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström
Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström

I år har redan ett par runstensfragment hittats vid Spånga kyrka och den 6 mars nåddes jag av meddelandet om årets tredje runfynd. Det handlade om en tidigare okänd putsinskrift, som hade framkommit i samband med den pågående renoveringen av sakristian i Hejnums kyrka på Gotland. Inskriften upptäcktes i februari av konservatorerna Marleen Kolmodin och Marianne Gustafsson-Belzaq, när de tog bort putslagret på den lutande bottnen i en medeltida fönsternisch. Av fotografier framgick att ristningen bestod av inte mindre än tre rader med runor. En sådan inskrift kan man naturligtvis inte lämna utan granskning alltför länge, men av olika skäl dröjde det ända tills igår innan jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt fick möjlighet att åka dit och ta en titt.

Det snöade rätt rejält när vi körde mot Hejnum på morgonen och kyrkan var iskall, men inne i sakristian var det behagligt varmt och förhållandena idealiska för runundersökningar. Inskriften visade sig dessvärre tillhöra de mer svårlästa med flera små skadade partier som gjorde att vi inte fick mer än två-tre otvetydiga runor i följd. Vi prövade att läsa inskriften oberoende av varandra och kalkerade de runor som vi tyckte oss se på overheadfilm, men det gav oss inga som helst uppslag om innehållet. Vid lunch åkte Laila tillbaka till Visby och jag ägnade de följande timmarna åt att noggrant gå igenom och beskriva och kommentera varje enskilt tecken. Inte heller detta resulterade i någon begriplig text och vid tretiden hade jag fått nog för denna dag.

När jag körde tillbaka till Visby tänkte jag att det var fantastiskt med ännu ett nyfynd så tidigt på året, men att det åtminstone inte skulle bli något inlägg på K-blogg denna gång. Det fanns ju inte något direkt att skriva om. Visserligen kunde kanske bindrunan a^f som inledde den sista raden tolkas som prepositionen af ’från’, men det var inte så mycket att komma med.

Väl tillbaka på kontoret tittade jag på mina avritningar igen och noterade i slutet av den översta raden fem runor som eventuellt kunde läsas ribus, vilket ju påminner om latin. Jag öppnade runtextdatabasen och skrev in detta ”ord” och hamnade direkt på ordet muliæribus på den småländska Pjätterydsfunten (Sm 38). Därmed var hela inskriften löst. Det handlade givetvis om början av den välkända bönen Ave Maria: Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus ”Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor”. Att vi inte hade genomskådat detta berodde på att inskriften var skriven nedifrån och upp, vilket är inte tillhör vanligheterna. Bindrunan a^f som stod först i den tredje raden återgav inte alls prepositionen af utan början av a^fe dvs. ave, vilket jag också hade läst, men inte förstått. Det vanligaste är ju att detta ord skrivs aue eller auæ med runskrift.

I förmiddags var jag där igen och kunde utan problem bekräfta att detta är inskriftens innehåll. Med den nya bakgrundskunskapen var det också lättare att bestämma några av de skadade och mer svårlästa runorna. Visserligen ska man som runolog alltid försöka etablera läsningen av en inskrift utan att tänka på hur den ska tolkas, men när det handlar om välkända formler är det närmast omöjligt att hålla sig helt neutral. Samtidigt kan det vara rätt knepigt med just latinsk text, eftersom stavningen sällan följer de vanliga reglerna för detta språk. Exempelvis borde det stå Dominus i inskriften, men jag har svårt att få den sista runan till något annat än m, vilket betyder att ristaren har böjt ordet fel.

Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström
Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström

Den nyfunna inskriften i Hejnums kyrka innehåller visserligen en välkänd bön som förekommer i många andra runinskrifter, men den är ändå av stort intresse, inte minst genom sin placering. Eftersom den finns i sakristian kan vi nog också peka ut en tänkbar upphovsman. Det bör ha varit prästen själv, som alltså var kunnig i runor, men kanske lite klenare i latinet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om tidigare runfynd i Hejnums kyrka kan du läsa här. DS

Runundersökningar i november (del 1)

Vinden på Marums kyrka i Västergötland. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström
Vinden på Marums kyrka i Västergötland i november. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström

Att ge sig ut och undersöka runinskrifter sent i november kanske inte verkar som en särskilt bra idé. Korta dagar, regn och mörker ger ju inga idealiska förutsättningar om man ska arbeta med en runsten ute i det fria. Om man däremot håller sig inomhus så är det en annan sak. Att det är mörkt blir då i stället mycket fördelaktigt, eftersom runristningar bäst studeras i släpljus från en stark lampa och ska man besöka kyrkvindar så är hösten en betydligt bättre årstid än sommaren då det kan bli olidligt varmt under plåt- och koppartak, vilket jag själv tidigare har erfarit.

Förra veckan gav jag mig av på en tredagarsresa till Västergötland och Östergötland för att undersöka ett antal nyfunna och några olästa runinskrifter. Första målet var just en kyrkvind, nämligen den i Marums kyrka utanför Skara, där man för ganska exakt ett år sedan hade upptäckt en tidigare helt okänd runinskrift på en av takbjälkarna. Upptäckare var Bengt Bygdén i nätverket Traditionsbärarna, som fick syn på ristningen när han var uppe på vinden för att studera de medeltida takstolarna. Att ingen tidigare hade lagt märke till runorna är inte så konstigt. Dels är de mycket fint ristade med en knivsudd och går knappast att se utan släpljus, dels kan vinden endast nås genom en lucka i långhusets tak, som sitter fem meter över golvet.

Runorna på takbjälken i Marums kyrka i Västergötland. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Foto Magnus Källström
Runorna på takbjälken i Marums kyrka. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Klicka på bilden så blir de lättare att se. Foto Magnus Källström

Runorna visade sig inte alls svåra att läsa och den läsning som Bengt hade skickat till mig redan förra året visade sig vara helt korrekt. Det står fþulfrtuti eller snarare fþ ulfr tuti, eftersom det är ett lite större avstånd mellan några av runorna. Runföljden ulfr borde givetvis återge namnet Ulv och även tuti skulle kunna vara ett namn, t.ex. något av de fornsvenska namnen Tote eller Totte. Det kan också handla om ett binamn till Ulv och i så fall kanske en motsvarighet till det fornvästnordiska binamnet Toti, som faktiskt antas betyda ‘nos’! Betydligt svårare är att förklara den första runföljden , där man ju måste supplera en vokal i mitten för att få något uttalbart och där de ord som då uppkommer inte verkar helt passande.

Runorna står upp och ned på takbjälken och måste därför ha ristats innan denna sattes upp, vilket gör att inskriften också kan dateras ganska exakt. Enligt en dendrokronologisk undersökning ska nämligen timret i takstolarna ha fällts någon gång i perioden 1130-40. Detta är mycket viktigt, eftersom det dels visar att t-runan med dubbelsidiga bistavar fortfarande var i bruk i Västergötland under första hälften av 1100-talet, dels att någon inskottsvokal ännu inte hade utbildat sig mellan [v] och [r] i namnet Ulfr (jämför fornsvenskans Ulver).

Dagen efter tillbringade jag i S:t Olofs kyrka i Falköping för att undersöka de runristningar som finns i en igenmurad portal i korets sydvägg. Dessa framkom vid kyrkans restaurering redan 1959, men blev kända för runforskningen först för några år sedan. Jag läste en del av dem förra sommaren, men fick avbryta arbetet på grund av tidsbrist. Denna gång hade jag mer tid och det blev inte mindre än fem och en halv timme i sträck innan jag kände mig någorlunda färdig. Mest ägnade jag mig åt den yta som jag knappt alls hade studerat 2013. Ristningarna är här delvis fyllda med yngre puts, men trots detta gick de flesta av runorna att identifiera.

Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Foto Magnus Källström
Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Här står det kuiss^um. Därefter följer kanske ordet Deus. Foto Magnus Källström

Inskrifterna är av allt att döma avfattade på latin och en av dem börjar kuiss^um, vilket säkert ska tolkas som Quis sum? dvs. ”Vem är jag?”. Märkligt nog är en runa ristad ovanpå den första s-runan. Denna liknar mest en bakvänd och stupad f-runa, men skulle också kunna vara en variant av runan d. I så fall står det i stället kuids^um, vilket kan svara mot latinets Quid sum? ”Vad är jag?”. Efter lite googlande på hotellrummet på kvällen förstod jag att begreppen quis sum och quid sum spelar en viktig roll i kyrkofadern Augustinus’ filosofi och att det måste vara därifrån som de är hämtade. Den första frågan (”Vem är jag?”) ställde Augustinus till sig själv, den andra (”Vad är jag?”) riktade han åt Gud. Det intressanta med ristningen i Falköping är att det ser ut som om någon först har ristat quis sum, vilket någon annan sedan har ändrat till quid sum.

Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström
Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström

Portalen i kyrkan var ursprungligen genomgående, men murades igen redan under medeltiden och försågs då med en nisch och ett liten rektangulär glugg. Man tror att denna nisch kan ha fungerat som ett kommunionsställe, där spetälska har kunnat motta nattvarden utan att behöva släppas in i kyrkan. Det blir naturligtvis då också intressant att fundera på om runtexterna eventuellt kan ha något samband med denna funktion eller om de har tillkommit medan portalen ännu var genomgående. De ristningar som finns i själva nischen är givetvis gjorda efter igenmurningen. Jag upptäckte här redan sommaren 2013 att det står deus dvs. latinets ord för  ‘Gud’ med runor i nischens tak. I nischens högra smyg finns också flera ristningar, bl.a. ett rutmönster och ett pentagram. Det senare är ju en känd Mariasymbol och den har här säkert haft ett skyddande syfte.

När jag lämnade S:t Olof hade jag gjort hälften av min novemberresa, men för att inte bli för långrandig spar jag resten av min berättelse till ett senare tillfälle. Då anländer runforskaren till Linköping och kryper åter ned i mörkret.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet