Taggad: Museer

Var brinner det nästa gång?

Nu finns ett tillfälligt tak över den nedbrunna museibyggnaden i Rio de Janeiro.                                Foto: Erika Hedhammar (CC BY)

Heritage on fire: who´s next? Detta var titeln på ett seminarium jag deltog i Rio de Janeiro under tre dagar I slutet av juni i år. Anledningen till seminariet var den stora branden i det naturhistoriska nationalmuseet i Brasilien i september förra året.

Seminariet hade snabbt blivit fullbokat med deltagare från Brasilien, så de 200 platserna utökades med 300 platser i en närbelägen lokal med storskärm, samt livesändning. Föredragshållarna var inbjudna från flera olika organisationer från hela världen.

Bland de många inledningstalen nämnde man museer som, ”husen för alla” och vikten av vård och underhåll av dessa.

Statistik för bränder och kulturarv

Seminariet inleddes med en presentation av  internationell statistik för bränder som har skadat kulturarv. I Sverige har vi inte så bra statistik för bränder och kulturarv, men MSB har viss statistik som ger en del insikter. Vi vet att bränderna till största del uppstår genom fel i elektrisk utrustning, misstag eller slarv under ombyggnation, anlagda bränder och åsknedslag.

Irene Karsten från Canadian Conservation Institute presenterade deras arbete med riskanalyser och statistik för att beräkna vilka åtgärder som är mest prisvärda för ett museum. Det visade sig att åtgärder för att förhindra brand för många museer är en prisvärd åtgärd i förhållande till vad man kan förlora.

Historic Englands utbildning om brandskydd och katastrofplaner

Sedan följde ett pass om lagar, policys och normer för brandskydd och kulturarv. Höjdpunkten under det passet var Charles Harris från Historic England som redogjorde för deras arbete med brandskydd och den utbildning de bedriver för att personal på besöksmål, museer och kyrkor som ska ta fram katastrofplaner samt öva dem. Deras övningskurs har vi inspirerats av när vi har genomfört kursen Praktisk restvärderäddning för museer i regi av Brandskyddföreningen. Historic England har nu vidareutvecklat sin kurs och kursmaterialet som finns tillgängligt på webben (se länk nedan).

Sprinklers i museer?

I samband med seminariet lade man ut en fråga på webben om man ansåg sprinklers vara ett bra brandskydd för museer, arkiv och bibliotek. Uppfattningen om detta varierade mycket under dagarna, men de flesta av presentationerna visade på att sprinklers kan spela stor roll för brandskydd i ett museum, men att de behöver anpassas efter byggnaden och verksamheten.

Brandingenjören Chris Marrion undrade varför kulturarvssektorn är så skeptiska till sprinklers och menade på att mycket beror på amerikanska filmer skildring av sprinklers där det forsar ut vatten i en hel byggnad. Han menade även att det är viktigt att göra det enkelt och lätt, om sprinklers blir för komplicerade och dyra riskerar de att man inte kan sköta dem eller kanske inte ens installerar dem. Man behöver göra beslut som bygger på information om relevanta risker när det gäller brandskydd. Eftermiddagen fortsatte med fler presentationer om vikten av dokumentation, övning och försäkringar.

Besök vid det nedbrunna museet

Andra dagen inleddes med studiebesök vid den nedbrunna museibyggnaden. Den var tidigare residens för den portugisiska kungafamiljen och senare för den brasilianska kejsarfamiljen. Museet flyttade in i byggnaden 1892 och branden inträffade på kvällen den 2 september 2018.

Branden startade i en utrustning för luftkonditionering i museets hörsal och spred sig snabbt. Räddningstjänsten hade problem med tillgången till släckvatten, vilket gjorde att släckningsarbetet försenades och hela den tre våningar höga byggnaden och stora delar av samlingarna förstördes.

Byggandens väggar står fortfarande och man hade nyligen fått upp ett tillfälligt skyddstak. I baracker intill pågick ett intensivt arbete med att ta hand om de föremål och fragment av föremål som man nu hittar i rasmassorna. Kan ni tänka er vilket detektivarbete detta är? Alla delar registreras, sorteras och rengörs. Förhoppningsvis kan fragment kopplas ihop med andra från samma föremål och till dokumentation om vad det har varit. När vi besökte dem tog de hand om keramik, men de är även andra föremålskategorier som hade bevarats under rasmassorna. Man har nu gått igenom större delen av byggnaden för att leta efter föremål och fragment. Nu återstår den del där magasinen fanns och där förväntas man att hitta stora mängder föremål. De behöver avsluta arbetet i november i år då man ska påbörja fortsatta åtgärder på byggnaden.

Museet drivs av universitet och man har tidigare flyttat ut samlingar i andra byggnader intill, så hela museets samlingar har inte brunnit upp. Under en rad av år har museet fått en nedskuren budget. Något som har påverkat underhåll och säkerhet för museet. I samband med 200-årsjubileet, bara några månader innan branden, beviljades man externa medel.

Museets samlingar består av naturhistoriska föremål, men även stora arkeologiska samlingar från Sydamerika, Grekland och Egypten. Mycket av museets verksamhet är kopplat till naturhistorisk forskning och därför är en stor del av den naturhistoriska samlingen är registrerade i en öppen databas för biodiversitet. Museets mest kända föremål är skallen från den forntida sydamerikansk kvinna kallad Luzia som hittades i en grotta i Brasilien på 1970-talet. Skallen har återfunnits, men i många delar.

Lärdomar av inträffade bränder

Eftermiddagen fortsatte med presentationer om vad vi har lärt oss av bränder som har inträffat. Där ingick bland annat en presentation om återuppbyggnaden efter de två bränderna i Glasgow School of Art. En lärdom där var att upprätthålla ett gott brandskydd även under uppbyggnadsfasen. I samband med den andra branden i byggnaden hade man tagit ut alla dörrar för renovering. Detta innebar att branden kunde sprida sig snabbt för andra gången.

Min presentation handlade om hur vi via samverkansgrupper och dialogmöten har jobbat med att öka förståelsen mellan brand- och kulturarvssektorn samt lära oss tillsammans av bränder som har inträffat i Sverige. Jag är av den uppfattningen att detta arbete måste ske i nära samarbete med räddningstjänst och brandexpertis och att hela personalen på ett museum måste vara en del av den säkerhetskultur som förebygger att en brand uppstår och ser till att den upptäcks och släcks innan stora skador har skett. Vi har stora utmaningar med ett förändrat klimat, nya brännbara material och ny och mer utrustning med uppladdningsbara batterier och energikällor. Dessutom finns en utmaning i att se till att brandskyddet inte bara blir ett tillfälligt projekt, utan en del ett kontinuerligt arbete som måste upprätthållas efter en installation och under ombyggnation.

Specialistworkshop

Den tredje dagen bestod av en specialistworkshop för speciellt inbjudna. Där var målet att formulera ett dokument med rekommendationer för hur kulturarvssektorn ska kunna arbeta för att förebygga och begränsa skador till följd av bränder. Jag deltog i en grupp som funderade över kommunikation, information och samarbete.

Semester i ett blivande världsarv

Efter tre långa och intensiva seminariedagar på engelska och simultanöversatt portugisiska tog jag några dagar ledigt för att besöka släktingar i Rio de Janeiro, samt staden Paraty och ön Ilha Grande. Jag fick möjlighet att vandra på deras Gold Camino som var en gamla transportled genom regnskog straxt söder om Rio de Janeiro. Sedan fick jag bada med fiskar utanför den bilfria ön Ilha Grande. Dagen efter att jag kom hem utnämnde UNESCO staden Paraty och ön Ilha Grande till ett världsarv med natur- och kulturvärden!

Ön Ilha Grande är en del av ett världsarv sedan juli 2019.
Foto: Erika Hedhammar (CC BY)

Länk till streaming av seminariet

Länk till seminariet

Andra länkar:

Historic Englands arbete med katastrofberedskap

Världsarvet Paraty och Ilha Grande

Tips för rörlig projicering

En projektor i stället för fyra, tack vare en liten styrbar spegel. Så löste utställningsverkstaden utmaningen att skapa effektfull och rörlig projicering av ett videoverk på liten yta.

Skate är en mobil vandringsutställning om skateboardkultur, producerad av Regionmuseet Kristianstad med samarbetsparter. Utställningen visas i en container och vi som jobbar i Riksantikvarieämbetets utställningsverkstad har bidragit med metodstöd kring konstruktion och tekniklösningar. Bland annat gällande containerns dagliga förvandlingsnummer. När den stänger framåt kvällen så byter den skepnad. Från att ha varit ett öppet utställningsrum med olika typer av innehåll, så stängs den och insidan blir projektionsyta för ett videoverk.

Människor som passerar ser ett ljusspel på utsidan och om nyfikenheten väcks kan de titta in i containern och se videoverket genom ett antal kikhål, som konstruerats med bland annat fisheye-linser och kalejdoskop. Valet av fisheye-linser och ”råa” gjutjärnsrör som kikhål gjordes med tanke på att skateutövarna ofta använder fisheye när de filmar sina åk och tricks, och ofta åker på fasta detaljer i det offentliga rummet, som exempelvis järnrör vid ett cykelställ. Det fanns även en tanke utifrån att skateåkare ofta ”kikar” på varandra för att få tips, ideer, lösningar för att utveckla sitt eget åkande. 

Den visuella upplevelsen av videoverket förstärks av ljud från så kallade resonanshögtalare (”transducers”) som använder containerns stål- och glasväggar som högtalarmembran. Se filmen nedan.

Eftersom takhöjden i en container är låg och rummet litet vill man inte fylla mer yta än nödvändigt med stora teknikprylar. Vi ville begränsa oss till en projektor och löste behovet av att sprida projiceringen genom att montera en styrbar cirkelformad spegel framför linsen. Spegelns rörelser sprider projektionen över tre av väggarna och golvet, och programmeras med hjälp av medföljande programvara – som även används för att korrigera bildens geometri.

Vinsterna med att göra så här är att man inte behöver flera projektorer och avancerade multiprojektionssystem. Dessutom går det att få en ljusstark och högupplöst bild över en stor yta, samt att det kan vara användbart för att interaktivt accentuera olika delar i en utställningsmiljö.

Den styrbara spegeln testas i utställningsverkstadens mockup-version av containern. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Nackdelar och begränsningar vid andra tillämpningar kan vara det är svårt att få fokus överallt om avståndet till de olika projektionsytorna varierar för mycket. Det kan visserligen lösas med projektorer med motoriserad fokus, men den funktionen finns oftast bara på väldigt dyra projektorer. En annan nackdel är att givetvis inte går att projicera över alla omgivande ytor samtidigt.

Varje spegelposition kräver också att projektionens geometri korrigeras. Om projektionen, som i vårt fall, består av en följsam och kontinuerlig rörelse, så krävs det många korrigeringar för att ge ett bra intryck.

Den projektor vi använde visade sig ha relativt dålig svärta i bilden, det vill säga att projektorn ”läcker” ljus även när det ska vara helt svart. Det är ett vanligt fenomen och går oftast inte att hitta i specifikationerna (uppgett kontrastvärde stämmer ofta inte). I de flesta projektionssammanhang märks inte detta eftersom det finns omgivande ljus, men i vårt fall var det en helt mörklagd container och det blev en tydlig grå rektangel som rörde sig i rummet. Vi avhjälpte det med att sätta ett ND-filter (används av fotografer) framför projektorns lins, som sänkte projektorns allmänna ljusstyrka och förbättrade svärtan, samt att vi monterade fem meterlånga LED-ramper i taket som också styrdes för att skapa ett lokalt allmänljus kring där projektionen för tillfället befinner sig.

Kostnader för att visa videoverket med den här lösningen:

  • Projektor cirka 21 500 kronor.
  • Styrbar spegel med projektorhållare samt server med mjukvara, cirka 46 000 kronor.

Vill du veta mer om hur vi gjorde och våra erfarenheter från projektet? Du är alltid välkommen att kontakta oss! Mejla Oscar Engberg eller Jesper Cederlund.

Spegelns rörelser styrs med medföljande programvara. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Blogg 7 – Tingens metod på Malmö museer och på Barsebäck

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm testar just nu den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Riksantikvarieämbetet följer arbetet när museerna tillsammans undersöker föremålens många betydelser.

Workshopen i Malmö är den sista av tre workshops med personal från samarbetsmuseerna. Alla tre har testat Tingens metod i olika utställningsprojekt: Tekniska museet i Stockholm i sin nya innovationsutställning och på Göteborgs stadsmuseum i en hyllningsutställning av Göteborgs 1900-tal. Malmö museer har industrihistoria och Barsebäck kärnkraftverk i fokus.

Museer består till stor del av sina (ibland komplexa) samlingar, insamlade av unika individer med varierande drivkrafter och som i olika tider gett röst åt olika berättelser. Att försöka få överblick över sina samlingar och förstå sin egen historia är något som många museer arbetar med idag. Boktitlar som ”Älskade Museum” (Fredrik Svanberg och Charlotte Hyltén-Cavallius, 2016) och museernas vårmöte 2019 med temat ”Älskade Museum. Kunskap, lust, samlingar”, bekräftar denna nygamla koncentration på självreflektion och självinsikt. Även de två workshopdagarna i Malmö startade med en genomgång av museets historia. Redan 1842 öppnade ett museum i Malmö som fokuserade på skånsk naturhistoria. 1891 byggdes ett nytt museum utifrån en politisk agenda att museet skulle vara ”ett folkets palats ägnat att främja arbetarbefolkningens så väl materiella och andliga bästa”. Idag består Malmö museer av en sammanslagning av museer med brokiga samlingar – ungefär en halv miljon föremål, och fyra miljoner fotografier och lika många arkeologiska fynd.

”NU RIVER VI BARSEBÄCK!”

Samling inför visning av Barsebäck kärnkraftverk. Arkitekterna bakom kraftverket var Urban Gille och Karl Gustaf Svensson. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

I Malmö testar museet Tingens metod i arbetet med sin kommande industrihistoriska utställning. Den gamla utställningen gav en skev bild av Malmö, bland annat för att det saknade kvinnor trots att fler kvinnor än män var sysselsatta inom industrin under 1900-talet. Museet planerar även att tillämpa Tingens metod på en samtidsdokumentation av Barsebäcks kärnkraftverk. Förra året påbörjade museet fotodokumentationen ”Nu river vi Barsebäck!” utförd av museifotografen Jenny Eliasson. Intresset för att dokumentera rivningen visade sig stort också hos andra museer i regionen men även hos Barsebäck Kraft AB. Tillsammans tar man nu nästa steg och genomför en gemensam fördjupad dokumentation, bland annat av de unika ljud som kraftverket genererar.

Som ett sätt att testa Tingens metod i samband med en samtidsdokumentation gav Anna Gullmark, samlingschef på Malmö museer, oss i en workshop uppdrag att undersöka Barsebäck utifrån ett antal rubriker – avveckling, energi, kontroll och säkerhet. Vi fick två frågor att förhålla oss till – vilka associationer framkallar rubrikerna och vem kan museet tala med för vidare information? På temat Avveckling associerade vi till orden: teknik, risk, ruin, tempel, avfall, ansvar, politik, naturskydd, arbetsmiljö, tristess och utopi/dystopi. Gruppen föreslog att man kan tala med tidigare personal, politiker, filosofer, ingenjörer, arkivarier, Riksarkivet, filmare, grannar (danskarna), samhällsplanerare och militärer för att få mer information.

Personalen på de tre museerna på visning av Barsebäck. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Inför museernas Vårmöte 2019 nominerades ”Nu river vi Barsebäck!” till årets samtidsdokumentation av föreningen DOSS (Dokumentation av Samtida Sverige). Denna gång vann inte projektet, men dokumentationen har stor potential eftersom museerna på ett nyskapande sätt kommer att undersöka en plats och en byggnad som ett ting och testa Tingens metod i relation till metoder för samtidsdokumentation.

Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Barsebäcks kärnkraftverk är det första i Sverige som avvecklas och rivs. På kraftverket finns många föremål som kan fotodokumenteras men inte sparas. Ungefär 6% av dem är radioaktiva vilket betyder att ca 37 000 ton material måste slutförvaras. Under sträng uppsikt av personal på kraftverket fick vi under en dag vandra genom det stora kraftverket. En unik upplevelse som snart inte längre kommer att vara möjlig. Under 2019 är det sista chansen för allmänheten att få en visning av kraftverket. 2020 börjar rivningen, 2028 kommer endast skalet vara kvar och 2030 ska hela siluetten vara borta. Platsen kommer sen användas till annat – ett naturrum vid havet, eller en sjöstad – men inga beslut är fattade.

 

TRE FÖRELÄSNINGAR

Till de två dagarna hade museet bjudit in tre personer att tala om sina relationer till föremål och samlingar; Maria Engberg, Gabriella Håkansson och Robert Willim.

Maria Engberg är universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik vid Malmö universitet. Genom att exemplifiera med projekten Stadsfabula, Living Archive och Finding Alberta talade Engberg om etiska utmaningar att arbeta med arkiv och föremål å ena sidan, och berättelser å andra sidan. Det kan bland annat vara problematiskt när olika intressenter använder digitala fotoarkiv –  till exempel material kopplat till ett kolonialt arv – och behandlar bilder och personer på bilderna ovärdigt, utan att reflektera över kontexten. Engberg menar att vi bör undersöka material som glömts och gömts och lyfta fram andra berättelser än de sedvanliga, men då behöver vi göra det med stor omsorg och empati.

Grunden till författaren Gabriella Håkansson författarskap är samlandet av ting och berättelser men även arkiv och platsers försvunna historia. Hon är intresserad av att undersöka kategoriseringar som underlag till vilken historia som lyfts fram. Just nu arbetar hon med i sista delen i sin historiska trilogi ”Aldermanns arvinge” som utspelar sig bland manliga sällskap i 1800-talets London, där hon återskapar försvunna historier om det queera London, och drogernas och de religiösa galningarnas London.  Hennes gestaltningar har gett upphov till termen (eller subkulturen) ”retrofili” – som handlar om att skapa ett begär till det förflutna.

Robert Willim vid institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet, berättar i sin föreläsning om två närmast fetischliknande vardagsföremål som är utgångspunkt för hans forskning och konstnärskap – en järnvägsspik och en porslinsisolator. Vad kan dessa föremål berätta? Willim menar att man kan relatera till spikens funktion och materialitet – rost och estetisering av äldre tillverkningsindustri, men även till händelser under andra världskriget (spiken satt i rälsen på ”dödens järnväg” mellan Hyrynsalmi och Kuusamo i Finland). Willim lyfter fram föremålens kopplingar till händelser, deras funktion och materialitet, men han lägger till ytterligare en dimension. Genom hans konstnärliga praktik och intervention laddas föremålen med ny kraft, associationer och mening.

Riksantikvarieämbetet har sedan augusti 2018 följt Tingens metod i Sverige. Det har blivit tydligt vilka styrkor som ligger i metoden, och då inte bara som ett sätt att undersöka samlingarna och veckla ut tingens många dimensioner, funktioner och relationer. Tingens metod verkar även vara en utmärk metod för de museer som vill utveckla sitt interna arbete mellan samlingar och publik verksamhet. Tre museers (ett länsmuseum, ett kommunalt museum och en stiftelse) samverkan under en längre tid med en gemensam metod som utgångspunkt har också inneburit att ett nätverk skapats med olika individer och funktioner som delar erfarenheter kring museernas roll i relation till samlingsförvaltning och tillgängliggörande av dem.

För oss på Riksantikvarieämbetet som följt projektet har metoden också pekat på utmaningar och problem som finns i museernas samlingsarbete – glapp i samlingarna, bristande proveniens och information om tingen som kan leda till osynliggörande och feltolkningar. Utmaningar kopplat till hur vi kan samla idag och i framtiden har också blivit tydliga. En fråga vi också ställt oss är vilket inflytande vi som medverkat under året har på de val som gjorts och kommer att göras i de tre utställningsproduktionerna och i samtidsdokumentationen i Malmö? Vad blir vårt avtryck och kommer dessa att synas i tingens ”metadata”.

Workshop på Malmö museer, 20 mars 2019. Foto: Helene Larsson Pousette

Nu kommer vi att samla våra intryck från museernas arbete och utvärdera konceptet ”att följa”. De tre museerna har sänt in en förnyad ansökan om utvecklingsstöd till Kulturrådet för att fortsätta projektet. Riksantikvarieämbetets interna utvärdering kommer att visa om vi även fortsättningsvis kommer att följa Tingens metod i Sverige under kommande år.

 

 

 

 

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas undersökande av Tingens metod.

 

PROGRAM TINGENS METOD MALMÖ 20-21 MARS 2019  
Malmö Museer, Slottsholmen
12                     Gemensam lunch

13                     Välkommen
13.15               Malmö Museers samlingars tillkomst, Magnus Waldeborn, intendent, Malmö Museer.
13.30           Malmö Museers arbete med GLO och den nya industrihistoriska utställningen, Josefine Floberg, utställningschef, Malmö Museer.
13.45            ”Föremålens fabulerande: digitala medier och berättande” Maria Engberg, universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik. Programansvarig för forskningsprogrammet Data Society, Malmö universitet
14.45                Workshop med fika
16.00                 ”Besatthet, skönhet och viljan att förändra”, Gabriella Håkansson, författare.
17.00                Mingel
18.00                Middag

21 mars            
Barsebäck
8.00                  Samling p-plats mittemot slottet, gemensam bussresa till Barsebäck
8.45                  Vi anländer på Barsebäck, liten fika
9.00                  ”Rost, minne och science fiction”, Robert Willim, bitr. professor, institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet
9.45-11.45       Inskrivning, visning Barsebäck
11.45-12.45     Workshop och lätt lunch

Blogg 6 – Workshop med Tingens metod på Göteborg stadsmuseum

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm testar just nu den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Riksantikvarieämbetet följer arbetet när museerna tillsammans undersöker föremålens många betydelser.

Den andra av tre workshopar inom ramen för museernas samarbete ägde rum i Göteborg i februari 2019. Nästan 50 personer samlades under två dagar på Göteborgs stadsmuseum för att lära av varandra. Det har visat sig att Tingens metod är lika mycket ett nätverkande projekt som ett kunskapsproducerande.

Göteborg stadsmuseums nya utställning 
Göteborgs stadsmuseum började med att berätta om den kommande utställningen om Göteborgs 1900-talshistoria på vilken man ska använda Tingens metod. Utställningens fokus har definierats i en förstudie som tagits fram av en arbetsgrupp på museet, en styrgrupp och en referensgrupp av experter. Eftersom lokalen bara är 300 m2 har man beslutat att koncentrerar sig på ett antal nedslag under 1900-talet som bygger på personliga och känslomässiga relationerna till staden. Utställningen ska vara en hyllning till Göteborg och därmed har man valt att undersöka olika ting kopplade till Göteborgspräglade varumärken som Volvo, SKF, Bingolotto och Liseberg, men även till Göteborgskravallerna, Hammarkullefestivalen, fotboll och diskoteksbranden på Backaplan.

Workshop
De två dagarna innehöll workshops, en rad föreläsningar och tid för mingel och samtal. Till den första workshopen delades personalen från de tre museerna in i grupper och tilldelades varsitt ikoniskt föremål med hög igenkänningsfaktor som museet valt ut. I diskussionerna skulle vi förhålla oss till framför allt två frågor: vilka berättelser ”bränner” till och hur kan dessa gestaltas i en utställning?

Utvalda föremål från museets samlingar. Foto: Helene Larsson Pousette

En grupp tilldelades en lottsedel från Bingolotto (GSM:080002) från 1994. Man talade om den karismatiska programledaren ”Loket”, om idrottsrörelsens volontärer som sålde lotterna, om föremålet som tidsmarkör då stora delar av nationen samlades framför TV:n och ”tillsammans” spelade bingolotto. Eftersom museet har så lite information om själva lottsedeln föreslog gruppen att museet kan göra en samtidsdokumentation för att få fram fler berättelser och perspektiv.

Ett annat föremål var en Lisebergsmaskot – en mjuk kanin av plysch (GSM:980156) – som samlades in i samband med branden på Backaplan i Göteborg 1998 då 63 unga människor miste sina liv och många andra skadades. Göteborgs stadsmuseum fick uppdrag av kommunen att samla in de föremål som anhöriga, skolkamrater och allmänheten lämnade utanför lokalen. Efter nästan 20 år är nu materialet arkiverat och sökbart i museets databas. Gruppen talade om att berättelsen om kaninen handlar om sorg och förtvivlan, men talade också om hur svårt det kan vara att gestalta det allvarliga och det personliga i en utställning.

Kanin av plysch. Foto: Helene Larsson Pousette

Tingens metod kan användas för att undersöka flera dimentioner på de ting som personal på museerna väljer ut, men metoden kan även användas på andra sätt och i andra faser av en utställningsproduktion – till exempel kan besökare och externa experter bjudas in till förstudiearbetet och undersöka och formulera grundidén till en utställning. Henrik Treimo, curator på Norsk Teknisk Museum i Oslo (och en av dem som initierade Tingenes Metode i Norge) menade i sin föreläsning att den stora utmaningen med att bjuda in externa personer är att det kan skapa spänningar och konflikter, vilket betyder att man även behöver planera för mer tid och flexibilitet i utställningsprojekten.

Det är tydligt att Tingens metod inte bara vecklar ut tingen genom ett kollektivt undersökande. Genom undersökandet synliggörs även glappen i samlingarna, de ting som saknas och de tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersöker tingen synliggörs också andra brister, som till exempel avsaknaden av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Samtidsrelevans
Kärleken till saker var något som journalisten och författaren Helena von Zweigbergks föreläsning handlade om. Hon menade att vi i dagens kommersiella värld behöver ”välja om” våra saker, skaffa oss ett aktivt förhållande till de föremål vi redan har, engagera oss och förvalta dem väl. Elin Nystrand von Unge, doktorand i etnologi vid Stockholms universitet, bidrog med fler perspektiv när hon talade om föremålens produktion av närvaro, det vill säga hur det materiella på olika vis kan trigga känslor och minnen hos betraktaren. Elin menade att föremålen görs till vetenskapliga objekt när de dokumenteras genom den distans som skapas via listor, foton och andra dokument. Hon menade också att museer istället för att endast använda föremålen som representationer eller tecken för något större, kan använda dem för att skapa en förhöjd känsla av närvaro hos betraktaren.

Detta fokus på föremålen är högaktuellt, vilket inte minst synliggörs med den japanska organisationskonsulten Marie Kondos enormt populära program ”Tidying up with Marie Kondo”. På senare tid har museerna i allt högre grad också uttryckt en vilja att omtolka sina ting i samlingarna, återaktivera deras magi, och forska kring deras mångfald.

Vidare till Malmö
I de gemensamma sammankomsterna i Stockholm och Göteborg har fokus varit på att testa och undersöka Tingens metod. När nu en sammankomst återstår i Malmö, vore det intressant att undersöka hur kollegornas input från workshoparna tas om hand? Vi som arbetat med deltagarprocesser vet att det generellt är en utmaning att ta hand om material från dessa processer och realisera dem i praktisk verksamhet. Det får vi kanske svar på när vi under nästa workshop i veckan träffas på det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck, där Malmö museer planerar för en samtidsdokumentation (se tidigare blogginlägg).

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas undersökande av Tingens metod.

Program Göteborg 7-8 februari 2019
7 februari
13.00-13.15 Introduktion
Clara Åhlvik processledare Tingens metod, Helena Joelsson Ekström, enhetschef Utställningar Göteborgs stadsmuseum, Charlotta Dohlvik, enhetschef Samlingar
Göteborgs stadsmuseum
13.15-13.30 Ostindiska huset kort historik
Christian Thorén, intendent Göteborgs stadsmuseum och Marie Hellervik, intendent
Göteborgs stadsmuseum
13.30-14.00 Tingenes Metode och Museenes kunnskapstopografi
Henrik Treimo, senior curator, Norskt Teknisk museum, Oslo
14.00-14.30 Samtidsdokumentationer: Backabranden, Vidkärr och kollektivboende
Marie Nyberg, intendent Göteborgs stadsmuseum
14.30-16.00 Workshop & fika
16.00-17.00 Minnet fram och tillbaka
Om minnets mekanismer och den avgörande roll som våra minnen spelar. Pontus Wasling, hjärnforskare, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
8 februari
8.30-9.15 Tingens presens
Elin Nystrand von Unge, Stockholms universitet, har inom ramen för sitt avhandlingsprojekt undersökt museiföremålens produktion av närvaro – en dimension av det materiella som ibland glöms bort på museer.
9.15-11.00 Workshop & fika
11.15-12.30 Grejen med saker
Helena von Zweigbergk, författare, berättar utifrån sin nya bok om vårt förhållande till saker.

Washingtonprinciperna 20 år

Cirka 800 deltagare i konferensen ”20 years Washington principles: Roadmap for the future” i Haus der Kulturen der Welt i Berlin, däribland politiker, andra ledare, proveniensforskare och museifolk.

I Washington hölls 1998 en konferens där 44 länder undertecknade ”Washingtonprinciperna” för att underlätta och påskynda identifiering och återlämnande av konst konfiskerad av nazisterna 1933–1945. I slutet av förra året arrangerade Deutches Zentrum Kulturgutverluste  en konferens för att markera att 20 år gått sedan principerna skrevs under.

Washingtonprinciperna har haft stor betydelse för konst- och museivärldens medvetenhet kring nazisternas konstrov och nödvändigheten av att kontrollera föremålens proveniens inför till exempel förvärv. Men vad har hänt mer konkret under de gångna 20 åren?

Stuart Eizenstat, initiativtagaren till Washingtonkonferensen, uttryckte det under konferensen som att ”glaset är halvfullt”. Framsteg har definitivt gjorts i några länder vad gäller identifiering, proveniensforskning och återlämnande (restitution) men i andra, har lite eller inget gjorts och på det stora hela återstår mycket arbete. Eizenstat uppskattar att av ca 600 000 konstverk som plundrades av nazisterna är 100 000 fortfarande saknade. Och då har vi inte ens nämnt några av de andra föremålen: konsthantverk, antikviteter, boksamlingar, etc.

Proveniensforskning

Grunden till de ”just and fair solutions” som Washingtonöverenskommelsen förordar är proveniensforskning. Ett föremåls proveniens kan beskrivas som dess historia genom hela kedjan av ägare och hur det kommit till museet. Processen att reda ut ett föremåls proveniens är tidskrävande och komplex och lämnar ofta luckor och frågetecken.

I Tyskland har proveniensforskningen aktualiserats, inte minst efter det så kallade Gürlitt-fallet. År 2012 hittades en stor samling konst i en våning i München. Samlingen bestod av ca 1500 verk insamlade av Hildebrand Gürlitt som var aktiv som konsthandlare under Nazitiden. Gürlitt-samlingen fick stor uppmärksamhet när nyheten väl publicerades 2013 och detta innebar också att allmänheten blev uppmärksammad på proveniensforskning.

Numera finns i Tyskland utbildning i proveniensforskning vid ett flertal universitet och Deutches Zentrum Kulturgutverslust fördelar 6 miljoner Euro per år till proveniensforskningsprojekt. Men behovet av proveniensforskning är stort och förutsättningarna för forskningen var ett av de teman som diskuterades under konferensen.

Proveniensforskningen är beroende av tillgång till arkiven. Digitaliseringen av arkiv och databaser har förbättrat förutsättningarna avsevärt jämfört med 1998. Men fortfarande finns svårigheter vad gäller åtkomst till arkivkällor, det gäller inte minst privata samlares och konsthandlares arkiv.

Att synliggöra föremålens historia

Flera talare återkom till vikten av transparens och öppenhet. Museer uppmanas att publicera sina samlingsdatabaser och resultaten av sin proveniensforskning på webben. Men hur presenterar man föremålens historia för en bredare publik?

Flera utställningar i Tyskland har under senare tid tematiserat just proveniensforskning. Den mest kända är Gürlitt-utställningen ”Status report” som visats i Bonn, Bern och Berlin. På det statliga Museum Berggruen visas just nu en utställning med proveniens i fokus: The lives of images. I Hamburg har Museet för konst och konsthantverk (MKG)  en utställningsserie kallad Raubkunst? Provenance research on the collections of the MKG där resultaten av flera års systematisk proveniensforskning presenteras. Även i museets basutställningar har vissa föremål en orange märkning som anger att proveniensforskning gjorts och som förklarar vad som framkommit. I många fall finns inget säkert ”svar”. Proveniensforskning är en långsam och tålamodsprövande process som ofta lämnar luckor och obesvarade frågor och som kan ses som ett slags work in progress. Men som berättar om föremålens historia och hur museets samlingar tillkommit.

Presentation av resultat av proveniensforskning vid Museet för konst och konsthantverk (MKG) i Hamburg. Foto: Gabriella Ericson CC BY

Det är sent

”It’s late” säger Edmund de Waal, författare till bestsellern Haren med bärnstensögon, i en avslutande reflektion på konferensen. De sista överlevarna från Förintelsen och offren för nazisternas konstrov har uppnått hög ålder.

I Haren med bärnstensögon är det en samling netsuker (små japanska minatyrfigurer), mirakulöst räddade undan nazisternas plundring, som bär historien om flera generationer av de Waals familj genom 1800- och 1900-talen.

Nu berättar han att familjen nyligen sålt 79 av de 265 netsukerna på auktion och skänkt pengarna till en organisation som hjälper ensamkommande flyktingungdomar. Människor som kommer med bara en väska, så som de Waals pappa en gång kom till England efter kriget. Resten av samlingen har familjen lånat ut på långtidslån till Judiska museet i Wien, för att man där ska kunna berätta historien om familjen. I det något ovanliga låneavtalet står att samlingen ska plockas fram och hanteras – av barn.

De Waal betonar vikten av att stulen konst återbördas till dess rättmätiga ägare. Men det slutar inte där. Samlingar bär på historier. Det handlar, säger de Waal, om att återta något förlorat och skapa något nytt av det – ”stories beget stories” – berättelser genererar nya berättelser.

Mer om ämnet:

Goetheinstitutet arrangerade, tillsammans med Moderna Museet och Judisk kultur i Sverige, en konferens i september 2018 ”Nazi-looted Art and the Politics of Restitution”, där man särskilt diskuterar de kommissioner och råd som finns i några europeiska länder. Konferensen i sin helhet finns filmad här.

Problem med museiänger i samlingarna?

Ni kanske behöver en IPM-koordinator som samordnar skadedjursarbetet?

Museiänger
Foto: Stanislav Snäll. CCBY

Nu har Sverige 50 nyutbildade IPM-koordinatorer. Men vad är egentligen en IPM-koordinator och varför behövs det en?

Samordnad skadedjurskontroll är det samlade arbetet för att förebygga och motverka skadedjursangrepp. Begreppet samordnad skadedjurskontroll kommer från engelskans integrated pest management (IPM). Metoden används inom flera olika sektorer som ett giftfritt alternativ för att hålla antalet skadeinsekter nere.

Många stora internationella museer har personal som huvudsakligen är anställda som IPM-koordinatorer. Det handlar till exempel om Natural History Museum och The British Museum i London. The Metropolitan Museum of Art i New York, utlyste senast i mars en tjänst som IPM-koordinator.

Även mindre verksamheter kan arbeta med IPM

Även ett mindre museum, ett litet bibliotek eller kanske en hembygdsgård kan utse en ansvarig IPM-koordinator, men då som en del av andra sysslor. Man skulle till och med kunna utse en i sitt hem. Familjens IPM koordinator, den som samordnar och kontrollerar att alla håller rent och plockar upp sina kläder från golvet, ser till att inga matrester ligger framme, att soporna bärs ut med jämna mellanrum och att inga skadeinsekter kan komma åt maten i torrskafferiet. Den som ber resten av familjen om att hålla utkik efter de silverfiskar som kan dyka upp i skafferiet, i tvättstugan eller på toaletten. Det kanske redan finns en i varje familj, vid närmre eftertanke..

Så det är egentligen ganska enkelt, sådant vi redan vet, men någon måste få mandat och resten måste sedan följa de rutiner och den policy man enas om.

Tydligt för alla hur arbetet går till

Det finns numera även en europeisk standard som beskriver arbetsmetoden ”Bevarande av kulturarv – Samordnad skadedjurskontroll för skydd av kulturarvet” (SS-EN 16790:2016). Standarden kan kostnadsfritt laddas ned på SIS (Swedish Standards Institute) webbplats.
I standarden kan man bland annat läsa att det är ledningen inom en organisation som utser en IPM-koordinator vilken samordnar arbetet med skadedjur och mögel. Med en utsedd IPM-koordinator blir det tydligt för alla i personalen vem som leder arbetet med IPM. Det är i grunden ett lagarbete, det bygger på att alla i organisationen hjälps åt. Om en vakt eller kanske en lokalvårdare hittar en klädesmal i utställningarna, ska de veta vad de ska göra och vem de ska vända sig till.
Dörrspringor ska tätas, nät kan behöva sättas upp, en ny dörrmatta i entrén ska köpas in, arbetet är ständigt pågående med utvärderingar av insatser, uppdaterade riskbedömningar och nya prioriteringar.

Gamla bekämpningsmedel en arbetsmiljörisk

Tidigare användes mängder av bekämpningsmedel för att hålla antalet skadedjur nere och för att skydda vårt kulturarv. Därför finns det nu ofta rester av gamla bekämpningsmedel i många av våra museisamlingar, arkiv och bibliotek. Men även i kulturhistoriska byggnader hittar man rester av bekämpningsmedel. Dessa bekämpningsmedel gjorde sitt jobb och har skyddat vårt kulturarv men innebär idag även en arbetsmiljörisk för de personer som arbetar med samlingar eller i kulturhistoriska miljöer.

Viktigt komma igång tidigt

När vi nu vare sig vill eller kan använda många av dessa bekämpningsmedel längre, då de visat sig vara skadliga för både miljön och människor, måste vi hitta ett annat sätt för att skydda vårt kulturarv mot skadedjur. Om skadedjur eller mögel inte upptäcks i ett tidigt skede kan de orsaka oersättliga skador på samlingar och bli mycket kostsamma, speciellt för en liten organisation, som har en väldigt begränsad eller ingen budget.
Just därför är det viktigt för alla som förvaltar vårt gemensamma kulturarv, att i ett tidigt skede, komma igång och arbeta med samordnad skadedjurskontroll, IPM.

PRE-MAL (de svenska museernas, bibliotekens och arkivens skadedjursgrupp) har därför, under hösten, i samarbete med Riksantikvarieämbetet och Världskulturmuseerna utbildat runt femtio nya IPM-koordinatorer, från Sverige men även från Norge, som nu är redo att ta sig an uppgiften.

Vill du bli en IPM-koordinator?

Eftersom efterfrågan på kurserna var hög planerar vi för fler kurser under hösten 2019. Information om kurserna kommer att publiceras på Riksantikvarieämbetets webbsida under våren 2019. Kontakta premal@raa.se för mer information om kurserna eller om du vill bli medlem i intressegruppen för PRE-MAL.

Blivande IPM-koordinatorer på Etnografiska museet i Stockholm
Foto: Riksantikvarieämbetet. CCBY

Riksantikvarieämbetet har även publicerat ett antal korta informationsblad, Vårda väl-blad, om IPM-Samordnad skadedjurskontroll, som beskriver hur man kan komma igång och arbeta med IPM. Dessa går att ladda ner på www.raa.se/vardaval

En internationell konferens om IPM kommer att hållas i Stockholm under maj 2019. Information om konferensen och anmälan görs via www.raa.se/ipm2019

Skrivet av Carola Häggström, utredare på Riksantikvarieämbetet

Gipsmodeller – 1800-talets 3D för bildning, stil och tillgänglighet

Bakgrund

Som en del i mitt arbete med att framställa en god praxis för ökad taktil tillgänglighet genom 3D-modeller, gjorde jag tillsammans med min kollega Staffan Cederborg en studieresa till London i juni 2018 för att undersöka hur ett urval museer där har jobbat med 3D-modeller som resurs i publik verksamhet. Vi besökte också företaget Museum in a Box, som framställer ljudsatta 3D-modeller av bland annat museiföremål för användning i grundskolan. Ett av de museer jag besökte var Victoria&Albert Museum, som sedan 1852 samlat och visat exempel på konsthantverk och formgivning. Bland utställningarna som visar 5000 år av mänskligt skapande finns också 1800-talets motsvarighet till 3D-modeller representerade, i form två stora hallar med gipsavgjutningar av Europas historiska monument och arkitektur.

Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum
Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Victoria&Albert Museum

Om man befinner sig i London, och vill se 3D-modeller i skala 1:1, så är Victoria&Albert Museum den bästa platsen att göra det på. Redan i mitten av 1800-talet låg The South Kensington Museum (som museet hette fram till 1899) i framkant när det gällde att samla och visa dåtidens 3D-modeller – i form av gipsavgjutningar i full skala av skulpturer och arkitektur. Den kompletta utställda samlingen av gipsavgjutningar på Victoria&Albert Museum är unik – inte enbart som ett dokument över den viktorianska tidens stilideal och utställningsteknik, utan också som exempel på en intakt samling av gipsavgjutningar som inte förstörts eller splittrats när gipsmodeller under 1900-talet alltmer började betraktas som värdelösa substitut för originalföremål.

Gipsmodeller för bildning och stil

Gipsavgjutningar av originalskulpturer i andra material har förekommit ända sedan antiken. Gips är ett billigt material som härdar snabbt, och när väl själva gjutformen är tillverkad kan ett stort antal exakta avgjutningar framställas på kort tid med liten arbetsinsats. Förutom att som rena dekorationer vara billiga alternativ till skulpturer i andra material, har gipsavgjutningar av skulpturer från framför allt antikens Rom och Grekland genom historien ofta använts i undervisningssyfte; som exempel på både god form, god smak och idealisk mänsklig anatomi. Under frenologins glansdagar, vid sekelskiftet 1800, var emellertid gipsmodeller av människoskallar med skiftande topografier som avslöjade själsförmögenheterna på kraniets utsida lika populära som antikens släta mönsterkroppar.

Från 1400-talet och framåt, har privata samlingar av gipsavgjutningar varit vanliga hos både konstnärer, konstskolor, vetenskapsmän, kungligheter och aristokrati. Samlandet av gipsavgjutningar nådde höjden av sin popularitet under senare hälften av 1800-talet, då de också blev betydelsefulla delar av museernas samlingar – för undervisning och forskning, och som ett sätt att enligt tidens ideal skapa de kompletta stilbibliotek som hade varit omöjliga att skapa med enbart originalföremål. Gipsavgjutningar av europeiska konstföremål blev under denna tid också de amerikanska museernas möjlighet att bygga upp samlingar som hade varit ekonomiskt och praktiskt omöjliga med originalföremål.

Den pedagogiska och bildande aspekten av att visa gipsavgjutningar som goda exempel, inte minst för att för att förbättra kvalitén på inhemsk brittisk formgivning, har ända sedan South Kensington Museum/Victoria&Albert Museums öppnande varit uttalad och betydelsefull – med gipsmodellerna som en lärobok skriven i 3D och 1:1. Gipsavgjutningarna, den äldsta från 1857, har kommit till museet dels som gåvor från andra institutioner, dels köpts in från dåtidens många professionella tillverkare. Förutom gipsavgjutningar, finns också så kallade elektrotyper av metallföremål och kopior av målningar.

Detalj av en elektrotyp av ”Paradisets portar” – dörrar från katedralen i Florens.
Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Gipsmodeller för tillgänglighet

Att resa Europa runt på en ”Grand Tour” och beskåda kontinentens konstskatter i original var under 1800-talet åtråvärt, men en praktisk och ekonomisk omöjlighet för de flesta. Henry Cole, den förste chefen för South Kensington Museum, hade en vision om att i form av gipsavgjutningar göra den europeiska konsten tillgänglig för alla, och initierade år 1867 ett samarbete mellan 15 europeiska prinsar för utbyte av gipsavgjutningar mellan de olika ländernas museer. Detta samarbete resulterade i Convention for Promoting Universal Reproductions of Works of Art – en överenskommelse som underlättade den formella processen att utbyta gipsavgjutningar mellan europeiska museer.

År 1873 öppnades de två stora gallerier med gipsavgjutningar som än i dag tillhör de mest besökta delarna av Victoria&Albert Museum:s samlingar. Fortfarande i sin ursprungliga form, med sina ursprungliga gipsavgjutningar, fortsätter de att dra till sig konst- och arkitekturintresserade besökare som beskådar, skissar och ritar av gipsmodellerna. Tillsammans med en ständig ström av skolelever med ritpapper och blyertspennor, som får möta århundraden av europeisk konst i full skala – praktiskt samlad inomhus på ett och samma ställe, med ett lunchrum längre bort i korridoren. Det råder, trots att gravmonumenten inte är ”äkta”, ändå en sakral frid inne i de ljusa hallarna med en takhöjd på 24 meter. Tonen hos besökarna är långt mer dämpad än bland äkta forntida sarkofager och mumier i den röriga egyptiska avdelningen inne på British Museum.

Modellen, förfalskningen och kopian som överlever originalet

Med anledning av att den ena av de två gallerierna med gipsavgjutningar just nu är stängd för renovering av både lokal och avgjutningar, finns det många artiklar om just gipsavgjutningarna och deras historia att läsa på museets egen blogg. Det framgår snabbt att diskussionen om kopiornas eventuella fördärvliga inverkan på originalen och institutionerna som är deras förvaltare fördes med samma argument när Sherlock Holmes och Jack the Ripper åkte hästdroska under gasljusen på dimmiga Londongator som i dag, när 3D-skrivare formar plasttrådar till exakta avbildningar av forntidens hantverk. Det talades då, och det talas nu, om kopior i falska material som tarvliga, vilseledande konkurrenter till det ÄKTA; om utrymmeskrävande och konstgjort skräp som drar uppmärksamhet från originalen – ja, rentav är omoraliska förfalskningar av det ÄKTA.

Gallerierna med gipsavgjutningar är i dag de enda publika gallerier på Victoria&Albert Museum som visar samma föremålssamlingar som när de först öppnades. Det är stort, myllrande och monumentalt, utan någon egentlig systematik, och Trajanuskolonnen står sida vid sida med keltiska kors, en portal från en norsk stavkyrka och Portico de la Gloria från katedralen i Santiago de Compostela. År 1882, i en insändare till The Times, beskriver en uppretad student gallerierna med gipsavgjutningar som: “A gigantic curiosity shop arranged on no comprehensible principle, which can only perplex and irritate the student. The result conveyed to the mind of the ordinary sight-seer must be one of absolute confusion.”

Två sekelskiften har passerat sedan dess, och nu är de viktorianska gipsavgjutningarna i sig antikviteter, med behov av konservering och restaurering; med egna historier som sedan länge lösgjort sig från de originalföremål som lämnade sina avtryck i gjutformarna. Ibland finns inte ens originalföremålen kvar, som den sena 1400-talsreliefen från Lübeck, föreställande Kristus som tvättar apostlarnas fötter, och predikstolen från katedralen i Pisa – färdigställd 1311 av skulptören Giovanni Pisano och förstörd vid en brand 1602. I många fall har originalen, även om de finns kvar på sina ursprungliga platser, förlorat sina detaljer på grund av miljöpåverkan och hårdhänta restaureringar under 1900-talet. Vill man studera Trajanuskolonnens ornamentik i detalj, så gör man det numera bättre på gipsavgjutningen i London är på originalet i Rom. Över 150 år av slitage och luftföroreningar sedan avgjutningen gjordes har frätt hårt på originalets detaljer. Dessutom är avgjutningen av den drygt 30 meter höga kolonnen praktiskt delad på mitten, så att detaljer som annars inte vore synliga från marken kan urskiljas. På Trajanus tid, i den nya tideräknings första århundrade, låg kolonnen mellan två bibliotek från vilkas övre våningar de övre delarna av kolonnen kunde ses på nära håll.

Trajanuskolonnen och andra gipsmodeller under restaurering på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Medan renovering och konservering pågår i det västra gipsgalleriet, skapar sommarljuset som faller in genom fönstren på det östra gipsgalleriet en tempelliknande känsla. Den jovialiske guiden kallar Michelangelos David för ”A marvellous chap”, och berättar rutinerat för ännu en turistgrupp om det fikonlöv i gips som gjorde den drygt 5 meter höga och anatomiskt korrekta gipsskulpturen anständig vid drottning Victorias och andra kungligheters besök, i den tid då det sägs att inte ens pianon fick ha ben.

Gipsmodell av Michelangelos David på Victoria&Albert Museum, London.
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Nu har fikonlövet fått sitt eget kuriosakabinett i sockeln på skulpturen, och David själv fått sitt innandöme grundligt granskat via CT-skanning.

Davids fikonlöv
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

3D-modeller som gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart

Mannen som suttit ihopkrupen framför en avgjutning av den monumentala portalen från katedralen i Bologna (nära, på ett sätt som aldrig varit möjligt vid originalet) med ritbräda och kritor lika länge som jag själv smugit runt med kameran och närgånget fångat ansiktsdragen hos italienska renässansmonument och medeltidsskulpturer (på ett sätt som inte heller varit möjligt på plats i Pisa och Milano), stoppar ner papperet i sin stora portfölj, viker ihop fällstolen och går. Samtidigt som ännu en skolklass med färgglada små ryggsäckar tillsammans med ytterligare en gruppresa med gula kepsar försiktigt kommer in i hallen, stannar till och vördnadsfullt spanar upp mot gipsmonumenten. Ett original är ett original. Men kopior har, i sin egen rätt, sina helt egna funktioner och meningar.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Tillbaka i Visby, samtidigt som jag väljer foton att illustrera mina sammanfattningar av studiebesöken i London med, kommer ett mail från Nämforsens Hällristningsmuseum. De vill skapa 3D-modeller av ristade skifferföremål ur daterade fynd, för att besökare och guider på plats vid Nämforsens svårdaterade hällristningar själva skall kunna jämföra och hitta likheter mellan motiven. Kanske kan 3D-modellerna, som kan hanteras ute i fält på ett sätt som inte är möjligt med originalen, tillsammans med besökarnas tolkningar bidra till nya upptäckter, och nya förslag till dateringar?

3D-modeller demokratiserar det förflutna; gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart, nu som på 1800-talet. Vare sig det handlar om italiensk renässans eller norrländsk stenålder. Efter ett telefonsamtal med Nämforsens Hällristningsmuseum mailar jag min nya kontakt, som har kontakter på Eremitaget i S:t Petersburg; för möjlig tillgång till 3D-skanningar av de älghuvudstavar som det finns ryska fynd av, men som enbart finns avbildade på hällristningar i Sverige. Målet är att kunna göra 3D-utskrifter, som sedan kan användas i guidningar; som ett sätt att låta besökarna påtagligt uppleva det som hällristningarna avbildar. Digitala rådata eller fysiska gjutformar, maila eller telegrafera – 3D-teknik fortsätter att ge tillgång till det som annars inte hade varit tillgängligt. Oberoende av tid och rum. Nu som på 1800-talet.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
3D-modeller printade i plast hos Museum in a Box, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

MuseumNext i två versioner

Rapport från museikonferensen MuseumNext av Riksantikvarieämbetets två utredare för utställningar Kicki Eldh och Mathias Strömer.

Mathias och Kicki framför The London Mastaba av Christo & Jeanne-Claude.

Första versionen, av Kicki Eldh

Konferensens olika presentationer kan sammanfattas i ordet samverkan.
Det gäller såväl finansiering, professioner, discipliner och koncept. Här följer några nedslag i trender som lyftes fram under konferensen.

Ekonomisk hållbarhet
Istället för kortsiktiga sponsorinsatser söker museer nu långsiktigt samarbete, likt det mellan Natural History Museum och Shell, vilket presenterades på konferensen. Exempel finns till och med på sammangående med företag, för att säkra budgeten och slippa jaga donatorer. Projekt där museipubliken utvecklar produkter för företag förekommer redan. Frivilligarbete av konstnärer, minoriteter eller andra grupper försvinner mer och mer. Personer som tidigare engagerats på ideell basis kräver och får större inflytande och framför allt betalt. Samtidigt behöver institutionerna slimma verksamheten, där fasta tjänster kan övergå i frilans-projekt och karriärbyten blir vanligt. Fokus flyttas från social hållbarhet till ekonomisk.

Livsstilar och konsumtionstrender
Den sociala trenden finns fortfarande med. Museernas samverkan med platsen, befolkningen och besökarna undersöks och utvecklas. Evenemang som lockar stora och framför allt nya grupper ses som mått på framgång och utställningarna formas snarare utifrån evenemangen istället för tvärtom. Trendspanarna som avlöser varann på scenen, talar om att tillfredsställa grundläggande behov på nya sätt, bland annat med hjälp av teknik och AI. Livsstilar och konsumtionstrender blir viktiga komponenter i planeringen. Miljö-, hälso- och hållbarhetsperspektiv finns med i museiupplevelsen och man söker minimera besökarnas känslor av skuld när det gäller till exempel klimathotet. Samtidigt som man informerar om läget visar man på möjligheter, för att på så sätt att öka välbefinnandet för besökarna.

Beyonce och Jay Z
Konst och kreativitet har en framskjuten position. Så också lekfullhet och fritid och dem man vänder sig till är familjer med barn. Samtidskonstmuseum för barn, där museiinredningen är konstverk, speciellt gjorda direkt för platsen av kända konstnärer är ett exempel. Ett annat är museet där man inbjuds att tälta i trädgården utanför, ha picknick och gå på konsert. Kopplingarna till musikvärlden är flera. Två museichefer jämför sitt jobb med att spela punkrock. Den ena har som motto att inte ta sig själv på för stort allvar, den andra ser museiarbetet som sitt konstnärliga uttrycksmedium. Konferensens avslutning med Beyonces och Jay Zs musikvideo inspelad på Louvren, vilken släpptes samma dag är talande.

Strategier
Något annat som uppmärksammas är olika strategier för museiarbetare för att överleva i förändringarnas tid:
Att kräva betalt, men samtidigt vara beredd på perioder utan arbete. Att byta karriär. Att vara beredd på att slåss. För sitt jobb, sin idé och även sin övertygelse eller ideologi. Att se museet som ett ekosystem. Att möta omvärlden med öppna ögon och öppet sinne. Att hacka byråkratin, att förändra inifrån med principer från tai chi: att ta ett steg fram och ett tillbaka. Att förstå vad andra gör. Att reflektera över det förflutna medan man planerar framtiden. Att säga ja. Att släppa kontrollen.
Listan på råd som presenterades på konferensen kan göras längre, men sammanfattningsvis handlar det nog om att intala sig att man trots allt har makt att förändra till det bättre. Jag kan dock undra om mångfalden av disparata förslag inte mera är tecken på förvirring och osäkerhet, snarare än visshet och framtidstro.

Andra versionen, av Mathias Strömer

Konferenser och seminarier för museiarbetare finns det många av. Väldigt många. Tror det skulle vara möjligt att med hjälp av en väl tilltagen budget ägna all vaken tid åt att fara runt till museibranschens alla mötesevenemang.

En av de mer etablerade museikonferenserna heter MuseumNext, som några gånger om året sedan 2009 arrangerat konferenser i storstäder som London, New York, Sydney och Amsterdam. Konferenserna vill alla vara framåtblickande och undersöka framtidens museilandskap, men landar i regel i väl valda utsnitt av samtiden. Inte minst utsnitt som utmärks av sociala medier, social rättvisa och publikrelationer. Så också när den senaste omgången MuseumNext gick av stapeln. I London. Med tillägg av ett stort mått av diskussion om vad förändring är för något. Vilket kanske knappast är förvånande mot bakgrund av Brexit. Nåväl, jag var där. Det här är en kort liten betraktelse för de som inte var där. Tänk ungefär som en recension på Tripadvisor för en sevärdhet i en storstad.

Det du ska vara medveten om vad det gäller museikonferenser är att det först och främst handlar om att träffa människor och mindre grad lära sig något nytt. Därmed inte sagt att föredrag kan vara väl förberedda och klockrent utförda. Vidare, maten är i regel rätt kass, vin och kaffe serveras misstänksamt generöst, du kommer sitta obekvämt i några dagar och få med dig en tygpåse med tryck och foldrar som du aldrig mer bläddrar i. På sikt kommer du bli varse att du ändå har fått glimtar av insikter, kunskaper och perspektiv när du minst anar det. Frön har såtts. Så att säga. Att se utställningar, besöka nya och gamla museer, träffa människor som skiljer sig från dig, se världen och vara i rörelse är en vital del av att syssla med speciella sortens kultur som museer och utställningar håller på med. En investering med garanterade positiva effekter. Slutligen, det du kommer ha mest nytta av är det oväntade, det i periferin. Det handlar om att du möter det oväntade med ett öppet sinne utan förutfattade meningar. Gäller detta alla eller endast mig? Se till och åk iväg på museikonferenser och ta reda på det!

Nu till MuseumNext i London. Slutet av juni 2018. London, staden med mer museer än någon annan stad i världen. Vilken plats kan av det skälet vara mer lämplig för en museikonferens? Konferensen ägde rum i Royal Geographical Society’s lokaler strax söder om Hyde Park i de kvarter där V & A, Science Museum och Royal Albert Hall även finns.
Konferensens program kan liknas vid en LP-skiva. Eller ett mynt. Två sidor med varsitt uttryck som likväl hänger samman.

En ovanligt väl fungerande del av konferensen är passen med tio-minuters presentationer om kommande evenemang som skapar mersmak och nyfikenhet. Jag vill veta mer om till exempel Londons Design-vecka och Judiska museets arbete med digitala medier.

MuseumNexts program saknar särskilt två olika saker. Dels, eftersom så starkt fokus är på social inkludering, en kritisk röst till just detta. Det hade skapat en välbehövlig dynamik. Vad som vidare saknas är ett internationellt fokus utanför västvärlden.

Här kommer den ena sidan, som handlar om social inkludering

Den ena sidan står i tydlig relation till Nina Simons långvariga arbete med inkludering på längden och tvären. Följaktligen är halva konferensen en symfoni på samma ingrediens, nämligen socialt inkluderande utställningsarbete. Simon är även själv på plats och föreläser.

Simon är museichef på konstmuseet i Santa Cruz. Inflytelserik och vältalig röst för interaktivitet, social inkludering, representativitet. Simon är också författare till The Participatory Museum, boken som för snart tio år sedan slog ned som en bomb (nåja) i det internationella museilandskapet. Boken framför andra om hur museibranschen förstår och utför interaktivitet och skapar situationer på kort och lång sikt för att interagera och föra dialog med sin publik.

Projekt och institution efter varandra presenteras, som alla praktiserar en eller några delar av Simons bok. Vi får bland annat stifta lite närmare bekantskap med Torontos stadsmuseum Myseum. Museet som med föränderliga program och nära dialog med olika communities och pop-up utställningar är utspridd över hela staden utan fast bas och samling.

Social inkludering har länge varit ett viktigt område på museikonferenser och på museer. En självklarhet på många museer idag. Så varför detta starka fokus för redan invigda och frälsta? Jag tror skälet är att i turbulenta tider med nedskärningar och oro tillsammans med new public management-system, som nu många gånger blivit integrerade i museiorganisationer, så ligger just arbeten med social inkludering illa till. New public management är inte längre ett vagt hot eller tillfällig insats för många kulturorganisationer utan en aktiv del med personer som gör karriär inom museer med ledord som effektivitet, svara-mot-behov och mätbara effekter. Diskuterar också detta med andra besökare som verkar vara inne på samma tankar.

Här kommer den andra sidan av konferensen, som handlar om förändring

Om detta med förändring har jag egentligen inte så mycket att säga utifrån konferensen. Vilket kanske kan vara sockervadd för läsare till förbannelse trötta på tjat om just förändring. Utöver att självklara yttre faktorer som Brexit och annat är eller skapar olika slags förändringar som kan vara besvärliga för kulturorganisationer. Utöver det självklara att förändring förnöjer. Att förändring är en självklarhet inom kulturen. Att förändring alltid varit det. Att förändring dock idag är för just museer så urbota svårt.

Är det något utifrån konferensen MuseumNext gällande förändring som kan vara vettigt att säga är det att museer självklart förändras och än mer kommer fortsätta att förändras. Eftersom samhället museer ska spegla och föra dialog med förändras. Frågan är dock efter vilken och allra främst vems agenda. Förändring utan mål är rätt fånigt. Utan konsekvenser rätt onödigt. Tar stöd för detta mot Natural History Museums berättelse om när de för några år sedan funderade på hur väl de förvaltar sitt arv. Tänk banbrytande upptäcktsfärder, som inte sällan faktiskt utgick från just de lokaler vi sitter i (Darwin, Livingstone, den sorten ni vet), vetenskapliga upptäckter för mänsklighetens bästa, satsningar för att förändra jordens verkligen svåra utmaningar med klimat, svält och biologisk mångfald. Hur syssla med detta när museet samtidigt är ett turistmål av gigantiska mått? När museet har närmast ovärderliga föremål som kostar enorma summor att vårda.

Museet kom fram till att de måste initiera och vårda starka internationella partnerskap över tid (inte minst i östra Asien) och inte satsa på kortsiktiga samarbetsprojekt och visa världen de fantastiska föremål som museet har. Samt slutligen och inte minst ägna resurser åt att försöka inte endast spegla och tolka naturen, utan även hjälpa den – yes, förändra. Trots det till en början omöjliga har satsningar på världshav och klimathot nu påbörjats. Komplicerat, dyrt, opublikt, riskfyllt. Museets Treasures of the Natural World – vandringsutställningen som enligt  juridik och föremålsvård kanske inte ens borde lämnat idéstadiet – drar enorma publikskaror i Australien och östra Asien. Folk köar från morgon till kväll för att se föremål som ibland aldrig lämnat London. Vad sägs om uppstoppade fåglar som Darwin använde för att testa sin evolutionsteori och det dinosaurieben som en gång användes som exempel för att mynta just ordet dinosaurie.

Hintze Hall på Natural History Museum med det nymonterade blåvalsskelettet.

Fakta om MuseumNext
Framåtblickande under parollen making museums better
Privat initiativ från Jim Richardson
Verksamt i tio år med 16 konferenser från Melbourne till Geneve, Barcelona till New York
Konferensen hölls 18-20 juni 2018 i Royal Geographical Societys lokaler
550 deltagare från mer än 40 länder

Blogg 2 – ”Att följa” implementeringen av Tingens metod i Sverige

Sedan drygt ett år har Riksantikvarieämbetet i uppgift att främja utveckling och samarbete på museiområdet, samla in och förmedla kunskap. Bland annat kan det innebära att stödja intressanta projekt initierade av museerna själva, gärna praktiknära utvecklingsprojekt i samarbete med andra museer.

Metoden Tingens metod är ett sådant projekt. Tre museer – ett länsmuseum, ett stadsmuseum och ett centralmuseum – kommer tillsammans under ett år att implementera den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersökta föremålens mångsidiga karaktär. Medel för att implementera projektet har museerna fått från Kulturrådet, och eftersom metoden har potential att inspirera andra inom kulturarvsområdet har Riksantikvarieämbetet beslutat att följa de tre museernas arbeta under detta år.

Vad betyder då ”att följa”? Synonym till följa är att gå efter, gå bakom, göra sällskap, men kan även betyda att iaktta, observera och förstå. Men kan man verkligen ”göra sällskap” eller ”observera” utan att själv påverkas eller påverka det man iakttar? Kan vi verkligen förstå något utan att interagera med det vi försöker begripa, och ska vi bidra med vår egen kunskap när vi följer projektet?

Vi har under september träffat Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet för ett första möte och har passat på att fråga vilka förväntningar de har på följeprojektet. Naturligtvis handlar förväntningarna om att vi gemensamt ska utveckla metoder att arbeta med museernas samlingar och öka antalet perspektiv på föremålen. Men man förväntar sig även att vi kritiskt ska ställa frågor till deras processer och bidra med våra egen erfarenheter. Man förväntar sig också att vi ska dokumentera metoden så att flera i museisverige kan ta del av den.

Så låt säga att ett ”följeprojekt” både handlar om att göra sällskap och observera, men också om att ledsaga, bidra och utveckla. Men vad händer då efter vårt följeprojekt är avslutat? Hur ska vi följa upp, vidareutveckla och föra vidare det vi varit med om? Svaret på dessa frågor lär vi ha om ett år, och vi har redan nu planerat in utvärderingar, både kring metoden men även för- och nackdelar med hur själva följandet har gått till.

I dagarna har också Norsk Teknisk Museum i Oslo fått positivt besked på sin forskningsansökan ”Museenes kunnskapstopografi: Kollektiv kunnskapsproduksjon som museumsfornyelse”. Projektet tar avstamp i arbetet med Tingenes Metode i Norge 2015 till 2017 och involverar nu också de tre svenska museernas implementering av metoden och Riksantikvarieämbetets följeprojekt. Forskningsprojektet kommer att undersöka hur arbete med utställningsproduktioner leder till ny kunskap, och även hur denna kunskapsgenerering kan utmana den etablerade förståelsen av begreppet forskning. Syftet är att bidra till museiutveckling genom att etablera ett forskningsbaserat språk och praktiker för kunskapsproducerande processer på museer där utställningsproduktioner ingår.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Blogg 1 – Norska Tingenes Metode till Sverige

Tingenes Metode genomfördes av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum 2015 – 2017. Syftet med metoden var att vitalisera museernas interna och externa arbete med sina föremål och samlingar. Nu har Malmö museer tillsammans med Tekniska museet i Stockholm och Göteborg stadsmuseum beviljats utvecklingsbidrag från Kulturrådet för att realisera metoden i Sverige. Riksantikvarieämbetet har beslutat att de närmsta åren följa de tre museernas implementering av Tingens Metod inför kommande utställningsproduktioner.

Under flera år har museernas samlingar beskrivits som problem – svårigheter med förvaltning, klimatanpassning och säkerhet, man har tampats med kostsamma lagerutrymmen och kämpat med skadeangrepp och giftiga föremål. Ökade krav på museernas samtidsrelevans och utåtriktade arbete har också påverkat museernas relation till sina samlingar, likaså det omgivande samhällets efterfrågan på representativitet som ställt nya krav på att synliggöra och problematisera samlingarna.

Kanske är det denna komplexa situation som har gjort att det norska projektet Tingenes Metode inspirerat museer i Sverige? Metoden är vare sig ny eller revolutionerande, men den är begriplig i sin enkelhet, och den adresserar en rad aktuella frågor – samlingsförvalting, representation och tolkning av föremål, men även den högst aktuella bristen på enhetsövergripande samarbeten internt på museerna, såväl behoven av externa samarbeten.

Ofta behöver en metod testas för att förstås. Ibland är just testandet och formulerandet av en metod viktigare än att den är ny. Projektet Tingenes metode är intressant eftersom den utgår från reella behov som formulerats och strukturerats gemensamt av flera museer i samarbete, och som därefter implementerats och kommunicerats. På grund av detta helhetsgrepp har projektet inspirerat många andra och blivit ett intressant best-practice.

Tingenes Metode genomfördes 2015 till 2017 av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum i Norge med stöd av Norska Kulturrådets utvecklingsprogram. De tre museerna utgick från den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) och man inspirerades av sociologen Bruno Latour som sätter tinget/föremålet och dess olika relationer i fokus. Metoden kopplades till sex specifika utställningsproduktioner på de tre norska museerna, med projektteam från olika funktioner som tillsammans undersökte föremålsmagasinen, workshoppade kring föremålens olika betydelser och berättelser, och läste och delade forskningsrapporter och annan litteratur med varandra. Iden kring  Tingenes Metode byggde även på ett fysiskt labb som Norskt Teknisk Museum utvecklat – ett labb för kreativa möten där föremålsexperter, forskare, konservatorer och curatorer undersökte föremålens mångsidiga karaktär. Även museibesökarna bjöds in att kommentera och bidra med sin kunskap.

I Sverige uppmärksammades Tingenes Metode av Tekniska museet som redan hösten 2017 prövade metoden inför arbetet med en ny innovationsutställning. I början av 2018 ansökte Malmö museer tillsammans med Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum om utvecklingsbidrag från Kulturrådet, och i maj 2018 fick de det glädjande beskedet att ansökan beviljats. Under 2018 och 2019 kommer de tre museerna att implementera metoden inför kommande utställningsproduktioner – en arkeologisk utställning på Malmö museer, en utställning om 1900-talet på Göteborgs stadsmuseum och innovationsutställningen på Tekniska museet.

Riksantikvarieämbetet har med det nya regeringsuppdraget att främja utveckling och samarbete på museiområdet, att samla in och förmedla kunskap kring utställningsproduktion och erbjuda teknik- och metodstöd till museer. Med de svenska museernas arbete med Tingenes Metode har vi nu möjlighet att följa ett initiativ från museibranschen – en metod med stor potential som kan förmedlas vidare till hela museisektorn. Under det kommande året kommer jag därför att följa implementeringen på de tre museerna i Sverige och redovisa deras process på denna blogg. Charlotte Ahnlund Berg och Gabriella Ericson, båda utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer också att följa processen och föra in kunskap från projektet i Riksantikvarieämbetets övriga verksamhet.

Tingenes Metode aktualiserar många viktiga frågor. Som beskrivet kan metoden skapa förutsättningar för forskningen att bli en del av museernas praktik, men lika intressant är frågan hur den kunskap som skapas vid utställningsproduktioner blir del av den etablerade forskningen, och hur landar kunskapen i museernas databaser?

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar

FAKTA

Tingenes Metode i Oslo 2015 -2017 bestod av sex delprojekt på de tre museerna. Som en del av projektet utvecklades även en webbplats med information om projektet. I projektets publikation (kan laddas ner som pdf) finns fördjupade reflektioner kring metoden och processerna i delprojekten.

Tingenes Metode