Taggad: Museer

Olika besökare föredrar olika format

En av fokusgrupperna i full färd med att hantera originalföremål. Foto: MUSA, CC BY.
En av fokusgrupperna i full färd med att hantera originalföremål från the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY.

Hur påverkar förmedlingsformatet besökarens upplevelse och tolkning av ett föremål? Ger 3D-modellen av en cypriotisk parfymflaska från järnåldern besökaren en likvärdig insikt och känsla jämfört med att se det verkliga föremålet i en monter? Och hur samspelar de olika formaten? På University of St Andrews i Skottland beslöt man sig för att ta reda på hur det förhöll sig.

När Museum of University of St Andrews (MUSA) märkte att besökarna tenderade att se museets objekt mer som konst än som artefakter, ville man ändra på det. Risken att besökaren skulle gå miste om förståelse för de samhällen som nyttjade föremålen, föranledde museet att digitisera sina samlingar. Att med fotogrammetri konvertera de analoga objekten till 3D-modeller skulle ge museet möjligheten att införa viktig information om föremålen som kunde komplettera materialet och placera föremålen i sin rätta kontext, och därmed tillföra ett mervärde. Det skulle dessutom göra samlingarna mer tillgängliga.

Men för att vara säkra på att publiken verkligen skulle tolka föremålen annorlunda när de fick se dem som 3D-modeller på en dataskärm i stället för, som tidigare, i en glasmonter, satte man 2016 igång ett forskningsprojekt som skulle undersöka publikens reaktioner på det nya mediet. Projektet fick namnet Through A Glass Darkly och var ett samarbete mellan Rebecca Sweetman, Professor of Ancient History and Archaeology vid the School of Classics och MUSA. Objekten som konverterades till digitala 3D-modeller var ett antal föremål ur The Bridges Collection, en samling föremål från olika perioder i Cyperns historia, från bronsålder till bysantinsk tid.

The Bridges Collection finns naturligtvis på Sketchfab. Här en cypriotisk aryballos, det vill säga parfymflaska, från järnåldern.

Fyra olika förmedlingsformat

För att kunna göra en bra jämförelse med andra förmedlingsformat undersökte man beteendet hos 94 försökspersoner, indelade i nio fokusgrupper, som fick utforska föremålen på fyra olika sätt: glasmonter, taktil låda, 3D-modell och föremålshantering.

Professor Rebecca Sweetman med en av fokusgrupperna. Foto: MUSA, CC BY.
Professor Rebecca Sweetman med en av fokusgrupperna. Foto: MUSA, CC BY.

Projektet befolkade de nio grupperna med barn, studenter och vuxna, där några hade specialistkunskap medan andra bara hade ett allmänt intresse. Några var från universitetet, andra inte. Vissa av grupperna, till exempel arkeologistudenterna, gjordes homogena, medan andra grupper var mer blandade som exempelvis gruppen med allmänt intresserade.

3D-modeller lockar barn

Resultaten visade bland annat att olika grupper av besökare reagerar på och förhåller sig olika till olika typer av förmedlingsformat. Till exempel drogs barnen till 3D-modellerna som satte igång interaktion och diskussioner mellan deltagarna, medan vuxna blev mer upplivade, och lärde sig mer, när de fick hantera en riktig artefakt i föremålshanteringen.
– Vi upptäckte också att upplevelsen vid den taktila lådan fick försökspersonerna att gå tillbaka till montern för att försöka identifiera det riktiga objektet där, och deras förståelse av föremålen växte med varje förmedlingsformat, säger Alison Hadfield, Learning & Access Curator vid MUSA:s samlingsenhet och en av personerna bakom projektet.

En annan intressant erfarenhet var att arkeologi- och antropologistudenterna inte var särskilt imponerade av den taktila lådan, vilket förklarades av att de är vana att hantera verkliga objekt vid exempelvis utgrävningar, och kanske därför ser replikor som undermåliga kopior. Däremot tyckte de studenter som läste programmet Museums and Galleries väldigt mycket om samma station där de handgripligen fick försöka lista ut vad som dolde sig i lådan.

Forskningspotential

Anmärkningsvärt är också att det bara var arkeologi- och antropologistudenterna som till fullo utforskade och drog nytta av den extra kontextuella informationen som fanns på webbsidan med 3D-modellerna. Mindre förvånande är kanske att det var just denna grupp som också i störst utsträckning noterade forskningspotentialen hos det digitala 3D-mediet.

Här följer en kort sammanfattning av resultaten från undersökningen av de fyra förmedlingsformaten, men se gärna även föreläsningen med Alison Hadfield i filmklippet nedan.

Alison Hadfield, Learning and Access Curator, Museum of the University of St Andrews (MUSA) ‘Through the Glass Darkly Project’, föreläser vid Oxford University Museums & DLNET conference den 16 juni 2017, Digital Learning in Museums.

1. Monter
Originalföremål i glasmonter. Försökspersonerna tillbringade förhållandevis kort tid vid montern även om de allra flesta läste textskyltarna. Personerna pratade inte med varandra om objekten, utan utforskade materialet i enskildhet. En av lärdomarna var att objekten i en monter måste vara mer speciella eftersom publiken är medveten om att det är ett genomtänkt urval.

2. Taktil låda
Besökaren stoppar in händerna i en låda och känner på en replika utan att kunna se den. Den här varianten gav en blandad respons i gruppen beroende på ålder och förkunskap. Eftersom försökspersonerna inte såg föremålet, utan bara undersökte det med händerna, fokuserade de på form, vikt och textur. De tenderade också att associera till för dem bekanta föremål. Stationen väckte även en impuls att gå till montern för att se originalföremålet. Barn gillade denna variant, medan vuxna var mer tveksamma till att stoppa händerna i något okänt.

3. 3D-modeller
Interaktiv 3D-modell på datorskärm som besökaren kan vrida på och zooma i. Även denna variant gav en blandad respons beroende på ålder och förkunskap. Flest och mest diskussioner förekom i grupperna med barn, medan vuxna och studenter, föredrog att interagera med stationen i enskildhet och i tystnad. Några av kommentarerna från försökspersonerna handlade om att de var distanserade från materialet. Föremålet hade förlorat sin ”aura” och känsla av unikum. Studenter som studerade arkeologi och antropologi fick ut mest av denna station. De utnyttjade mediet fullt ut med all information som fanns på webbplatsen där 3D-modellen presenterades.

4. Föremålshantering
Besökaren får hantera originalföremålen. Detta var det populäraste alternativet bland vuxna. De tyckte om möjligheten att tolka föremålet med hjälp av flera sinnen vilket hjälpte dem att förstå både föremålets kontext och funktion. Alternativet framkallade entusiastiska reaktioner och mer interaktion mellan deltagarna. En känsla av kontakt med den historiska personen, tillverkaren, användaren eller ägaren av föremålet, var också en positiv effekt av att få hålla ett verkligt objekt i händerna.

Djupare kunskap

På MUSA arbetar man medvetet med att formge utställningarna som ett led i besökarnas lärande, men slutsatserna från projektet Through A Glass Darkly har medfört en djupare kunskap i hur olika typer av besökare tar till sig olika typer av förmedlingsformat. När museet nu planerar en stor ombyggnad och expansion tänker man in resultaten från undersökningen och betonar hur viktigt det är att identifiera målgruppen för utställningen, för att först därefter välja format som stödjer inlärningen för just den gruppen. Man har också tagit hänsyn till det faktum att den taktila lådan väckte en lust hos besökarna att ta reda på mer.

Alison Hadfield med ett av föremålen ur the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY
Alison Hadfield, Learning & Access Curator vid MUSA:s samlingsenhet, med ett av föremålen ur the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY.

– I utställningssalarna ser vi exempelvis till att placera taktila upplevelser bredvid stationerna med digital media, säger Alison Hadfield, och fortsätter:
– Vi kommer också att utöka antalet tillfällen då besökaren får tillfälle att hantera originalföremål från samlingen.

Undersökningen ville som sagt också ta reda på om och hur förmedlingsformatet påverkade tolkningen av föremålen. Det visade sig vara mer troligt att föremålet bedömdes som konst när besökaren såg det i montern eller som 3D-modell på dataskärm. Men det var inte bara förmedlingsformatet som avgjorde om besökaren bedömde objekten som ett konstföremål eller som funktionella objekt, utan också föremålets utformning, exempelvis om det var utsmyckat eller inte.

Värdefullt för andra museer

Enligt de reaktioner som kommit in från andra institutioner, har någon liknande undersökning tidigare inte gjorts. Resultaten har visat sig vara värdefulla för andra museers framtida planering, och en viss förvåning kring att digital media saknar generell lockelse har kunnat läsas ut av responsen. Några museer avser också att i större grad erbjuda besökare taktila upplevelser och föremålshantering.

Slutsatser

Den slutsats man generellt kan dra av undersökningen är alltså att olika förmedlingsformat fungerar olika beroende på framförallt besökarens ålder och förkunskap. Och att en kombination av format ofta inverkar positivt på besökarens upplevelse. Vissa format uppmuntrar till diskussioner och interaktion mellan deltagarna, något som, åtminstone i Europa, är ovanligt vid traditionell presentation i monter.

Att det digitala i sig inte har någon generell inneboende attraktivitet visar undersökningen med all tydlighet. De digitala verktygen har inget egenvärde, men kan berika upplevelsen, åtminstone för vissa grupper.

Även om många svenska museer hanterar och visar likvärdiga föremål som i undersökningen, är The Bridges Collection långt ifrån representativ för alla museers samlingar och utställningar. Kanske skulle resultatet varit ett annat om samlingen bestod av artonhundratalsmålningar, galaklänningar eller leksaker från femtiotalet. Kanske inte.

LÄNKAR
Den fullständiga rapporten av undersökningen ska skickas till University Museums and Collections Journal (UMACJ) för publicering och kommer då ha titeln ”Material Culture as Art or Artefact: the Role of 3D Viewing in Museums”.University of St Andrews: https://www.st-andrews.ac.uk
MUSA: https://www.st-andrews.ac.uk/musa/
The Bridges Collection:
Wordpress: www.thebridgescollection.wordpress.com
Sketchfab: www.sketchfab.com/bridges
Facebook: www.facebook.com/bridgescollection/

 

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare

K-podd avsnitt 33:

Gallringspodden – om gallring av museisamlingar

Gallring. Rensa bort museiföremål. Det låter som ett laddat ämne. Men vad innebär egentligen gallring av museisamlingar?

Riksantikvarieämbetet har tagit fram en ny skrift som ska hjälpa museer i gallringsprocessen. Med anledning av detta begav vi oss till Armémuseum i Stockholm för att fördjupa oss i ämnet. Sedan avsnittet spelades in har Riksantikvarieämbetet fått regeringens uppdrag rörande mänskliga kvarlevor och repatriering, som tas upp i programmet. Medverkande är Karin Tetteris, Armémuseum, Åsa Stenström, Västerbottens Museum och Annika Carlsson, Riksantikvarieämbetet. Samtalsledare är Emil Schön.

Skriften Stöd för museer i gallringsprocessen hittar du här.

Vad ska jag välja? – om material för samlingsförvaltning

Foto: Helen Simonsson/RAÄ CC-BY

Vad ska jag tänka på när jag väljer material till en monter? Vilka plaster är lämpliga att använda som förvaringsmaterial? Vardagen för en samlingsförvaltare på ett museum består av mängder av små och stora beslut. En del av dessa handlar om vård och skötsel av föremål och samlingar. Vilka material man väljer till inredning, montrar, packmaterial och förvaringsmaterial är exempel på sådana beslut, som många gånger inte är helt enkla. Som stöd finns nu två helt nya och faktaspäckade Vårda väl-blad om materialval för samlingsförvaltare.

Val av material görs förstås utifrån många olika egenskaper. Man kanske eftersträvar ett specifikt utseende, att materialet ska vara lättarbetat, att det ska vara inbrottssäkert, vibrationsdämpande eller underlätta tillgängligheten. Därtill spelar ekonomi och miljöfaktorer alltid in. Här fokuserar vi på frågor kring bevarandeaspekterna.

Vissa material som används för utställning, förvaring och packning kan orsaka skador på museiföremål. Skador kan uppkomma genom direktkontakt eller genom att materialet avger ämnen som påverkar luftkvaliteten i till exempel en monter. Material kan naturligtvis också repa och lämna avtryck på föremål eller över tid brytas ned så att det börjar damma. Vissa skador, som till exempel att papper blir sprött, kan ta lång tid innan de blir synliga för ögat. Andra, som korrosion av metallföremål, kan ske på några veckor.

Det första av de två nya Vårda väl-bladen heter: ”Material för utställning, förvaring och packning: allmänna utgångspunkter” och beskriver vad man ska tänka på rent allmänt när man väljer material. En viktig utgångspunkt är hur låg tid materialet ska användas, vilka museiföremål det ska användas till och hur klimatet ser ut. Metallföremål kan exempelvis ta skada av svavelinnehållande material som ull och silke. Många gånger förvärras skadeförloppet om luftfuktigheten är hög. Vissa material som till exempel bubbelplast, kan vara bra vid packning men bör inte användas för långtidsförvaring. Å andra sidan händer det lätt att föremål av olika skäl förblir ouppackade under lång tid. Ett tips som kan låta självklart men som är nog så viktigt är att hålla koll på föremålet och materialet och vara uppmärksam på om de förändras på något sätt. De kanske ändrar färg, form eller börjar lukta.

Det andra bladet: ”Material för utställning, förvaring och packning: vanliga material” beskriver olika typer av material som är vanliga inom samlingsförvaltning och vad man ska tänka på inom olika materialgrupper. En del material som till exempel glas och pulverlackerad metall, är relativt neutrala med liten risk för reaktioner mellan material och museiföremål. Samtidigt används materialen sällan enskilt utan kombineras med till exempel fogmassa eller ytbehandlingar, och då behöver man undersöka så att inte dessa avger skadliga ämnen. Vissa produkter kan även vara behandlade med flamskyddsmedel eller med medel mot mögelangrepp. Ofta får man vara frågvis när man har kontakt med tillverkaren eller leverantören för att få reda på så mycket som möjligt om produkten och om hur den är tillverkad och efterbehandlad.

Foto: Gabriella Ericson/RAÄ CC-BY

Fler råd och tips om förvaltning av museisamlingar

Vad betyder det att en textil är behandlad med flamskyddsmedel? Vilka föremål kan frysas för att förhindra att skadedjur tar sig in i magasinet och hur gör man? Hur mäter man ljus? Detta är några av alla frågor du kan få svar på i Riksantikvarieämbetets Vårda väl-blad.

Vårda väl är Riksantikvarieämbetets serie rådgivningsblad med praktiska råd och tips om vård och förvaltning av kulturarv. För dig som arbetar med förvaltning av samlingar på museer finns Vårda väl-blad om:

  • Arkeologiskt material (5 blad)
  • Textil (5 blad)
  • Material (5 blad)
  • Skadedjur (2 blad)
  • Klimat och ljus (5 blad)
  • Ohälsosamma ämnen i samlingar (13 blad)

Läs mer på Riksantikvarieämbetets webb där alla blad finns för fri nedladdning: www.raa.se/vardaval

Ska ni bygga magasin?

Hur ofta i ett arbetsliv får en museiperson vara med om att bygga ett nytt museum och nya magasin? Inte ofta. Därför gäller det för dem som tar sig an uppgiften att samla på sig kunskap och ta reda på hur andra gjort före dem – det finns inte många handböcker i ämnet. Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning genomförde 2016 en intervjuundersökning med flera museer som under de senaste tio-femton åren har byggt nya magasin eller anpassat befintliga byggnader till ändamålet. Vilka erfarenheter kan de dela med sig av?

Så här gjorde vi

Ibland hör museifolk av sig till Riksantikvarieämbetet för att ställa frågor kring nybyggnad eller ombyggnad av magasin. Behovet av nya lokaler är stort på många håll. Det visar bland annat en rapport från Riksutställningar (2016) om länsmuseernas situation. För att skaffa oss en överblick över hur museer lyckats med att bygga och bygga om magasin, vände vi oss till åtta museer runt om i Sverige som håller på att bygga eller har byggt magasin. Vi ringde och pratade med projektledare och i några fall hälsade vi på och gjorde intervjun på plats.

Framgångsfaktor nummer ett – prata med andra!

De allra flesta vi intervjuade framhöll hur viktigt det var att besöka och prata med andra museer som själva byggt magasin. De hade gjort studiebesök, fått tips på sakkunniga och även fått låna upphandlingsunderlag som gjort stor nytta. Ett museum hade fått hjälp av kommunens upphandlingsenhet och ett annat samarbetat utmärkt med det lokala näringslivet som dessutom gått in och sponsrat.

Börja i tid! var ett annat råd. Allt för många processer har tidsfrister som måste hållas, inte minst att ansöka om pengar. Budgetår kan ställa till problem eftersom pengar inte alltid kan överföras till nästa år, men det kan undvikas, i alla fall för vissa museer, genom att medel fonderas till framtida magasinsbyggande. Ett museum hade fått EU-bidrag via den regionala fonden och även Postkodlotteriet hade bidragit med medel.

Bilden föreställer arkitekternas vision av det nya magasinet på Sörmlands museum. Vi ser besökare med skyddsrockar och plastsockar på fötterna i en stor lokal med mezzanin. Föremål finns överallt: cyklar, tavlor, kläder.
Så här kan Sörmlands nya museums stora ”Berättande magasin” komma att se ut när det är klart hösten 2018. Illustrationer: Carlstedt Ark och Urbio.

Klimat och energi

I frågan om klimat i magasinen och energiförbrukning för klimatkontrollen, varierade svaren rejält. Ett par magasin var byggda enligt det så kallade Zephyr-konceptet som går ut på att hålla ett stabilt klimat utan stor energiförbrukning. Sådan passiv klimatkontroll fanns med i de ekonomiska ramarna för att just begränsa kostnaderna. Sedan fanns museer som förvisso varit med och ställt krav på klimat och inredning, men som hyr magasinen till fast pris – där spelade energiförbrukningen ingen roll eftersom den inte syntes i räkenskaperna.

Inget museum hade permanenta arbetsplatser i magasinen. Det ger bättre förutsättningar för ett klimat som är anpassat för samlingarna, inte personalen. Hälften av museerna ville emellertid kunna visa sina magasin för besökare; en viss anpassning till komfortklimat var därför angeläget.

Magasinsinredning

Det visade sig att det var lättare sagt än gjort att beställa inredning till magasin. Det existerar ingen konsultbransch inom området, museerna blir mer eller mindre utlämnade till försäljare som marknadsför sina egna produkter. Några av respondenterna insåg i efterhand att de borde tänkt annorlunda med tanke på bland annat enklare åtkomst och hissbord. Det var svårt eller omöjligt att ändra när inredningen väl fanns på plats.

Bra och tåliga golv var också en utmaning för flera. Ett museum fick bittert erfara att epoxygolv på asfaltsmassa inte fungerar. Flera museer valde slipade betonggolv, de som var oroliga för att betongen skulle generera damm valde ytbehandling i tillägg.

Bilden visar en stor kartong i ett museimagasin. Kartongen är ganska smutsig och skitig. På den hänger en lapp med texten "Denna kartong är ett museiföremål från år 1950".
Ordning och reda på Malmö museers magasin. Foto: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, CC BY.

Framtiden går i riskanalysens tecken

Samtliga tillfrågade museer hade lagt stor vikt vid säkerheten. Alla hade till exempel brandalarm direktkopplat till räddningstjänsten. Några hade magasin med automatiskt släcksystem (alltså sprinkler) men de som inte hade det tycktes ha gjort en grundlig riskanalys innan de tog ställning. Just vikten av riskanalys uppmärksammas allt mer inom kulturvården, till exempel inom vård- och underhållsplanering.  Däremot hade långt ifrån alla färdiga katastrof- och restvärdesplaner, något som inte är ovanligt i Museisverige (se bland annat inslaget om katastrofplanering på SVT Nyheter). Vad ska till för att museerna ska göra prioriteringslistor och evakueringsplaner?

Förstudien visade också att många museer på 90-talet fått besök av radarparet Monika Fjæstad och Jan Holmberg. Monika arbetade då på Riksantikvarieämbetet och Jan var konsult. De arbetade under fyra år med att inventera museimagasin i hela landet – ungefär hälften av alla museer fick besök av dem. Flera av dem vi intervjuade nämnde den hjälp de fått av Monika och Jan, goda råd som de hade följt och som de nu är glada för. Detta sätter fingret på en av våra slutsatser – det saknas oberoende konsulter som kan ge råd till museer och arkiv utan att samtidigt vilja sälja en produkt.

Nu fortsätter vi arbetet med magasinstemat på Samlingsforum som i år äger rum den 22-23 november i Lund. Välkommen till Samlingsforum 2017 med temat magasin – nyckel till historia och framtid http://www.raa.se/aktuellt/kalenderhandelser/samlingsforum-2017/.

Tusen tack till de museer som lade ner tid på att besvara våra frågor!

Lisa Nilsen, lisa.nilsen@raa.se, 08-5191 8556

Vad gömmer sig i samlingen, del två.

Vårda väl-blad är Riksantikvarieämbetets serie med enkla, digitala rådgivningsblad, som rör vården av kulturarvet.

Museisamlingar uppvisar en stor variation av föremål, varav en del innehåller ämnen som kan vara ohälsosamma. Det kan röra sig om giftiga pigment, kvicksilver, bly, asbest eller rester av bekämpningsmedel samt ämnen som kan medföra risk för brand eller explosion. Att dessa ohälsosamma ämnen i de flesta fall inte heller är direkt synliga för ögat kräver stor kunskap hos den som hanterar en samling. Även andra yrkesgrupper kan komma i kontakt med dessa ämnen, som till exempel städpersonal.

För att främja en säker förvaltning av föremålen och samtidigt ha en arbetsplats som är säker för personal och besökare finns nu en serie med 13 Vårda väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar att ladda ner på Riksantikvarieämbetets hemsida:  www.raa.se/vardaval

Dessa beskriver varför ett ämne är ohälsosamt, hur man ska hantera föremålen och hur man bäst skyddar sig. De beskriver också vilka samlingar som kan beröras och hur man ska förhålla sig till detta. Det finns även hänvisningar till andra källor, till exempel Arbetsmiljöverket, som har information om regler kring arbetsmiljön.

Följande Vårda Väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar finns nu tillgängliga för alla i Samla:

  • Kemiska hälsorisker inom kulturvården – hur skyddar vi oss?
  • Märkning av giftiga föremål i samlingar
  • Kvicksilver i samlingar
  • Arsenik i samlingar
  • Naftalen i samlingar
  • Silikagel i samlingar
  • Bekämpningsmedel i samlingar
  • Diatomacéjord i samlingar
  • Asbest i samlingar
  • Bly i samlingar
  • DDT i samlingar
  • Lindan i samlingar
  • Pentaklorfenol i samlingar

Rådgivningsbladen utgör en del av Riksantikvarieämbetets arbete inom miljömålet giftfri miljö.

Riksantikvarieämbetet har under 2016 också, med hjälp av FoU-medel och tillsammans med representanter från flera museer samt Arbetsmiljöverket, utvecklat en online-utbildning riktad till personer med arbetsmiljöansvar på sin arbetsplats. Denna utbildning kommer att göras tillgänglig för alla under 2017. Mer information kommer.

Utbildningen är delvis utformat som ett spel.

Kontakt:

Carola Häggström, carola.haggstrom@raa.se (Vårda Väl-bladen)

Kaj Thuresson, kaj.thuresson@raa.se (Utbildningen)

Foto: Riksantikvarieämbetet (CCBY)

Samlingsförvaltning – vad är det?

Foto: Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

”Great museums use good collections management to bring objects, experiences, facts and stories together to create moments of wonder.”                                         Nick Poole på Samlingsforum 2013

Museernas samlingar är en kunskapsresurs och en del av samhällets kollektiva minne. I en museisamling finns föremål men också dokumentation och kunskap om dem. Allt detta måste någon hålla reda på så att man vet vad man har och att man kan hitta såväl föremålen som den tillhörande informationen. Man behöver också se till att föremålen hålls i så pass gott skick att de kan användas till utställning eller forskning. Då måste man försäkra sig om att samlingen förvaras i ett klimat som gör att föremål inte rostar eller bleks, och ha rutiner för att upptäcka skadedjur i tid så att de inte blir uppätna. Allt detta och mycket mer ingår i samlingsförvaltning.

Samlingarna och kunskapen om dem är i de flesta museer utgångspunkt för hela museiverksamheten. Det är därför viktigt att förvaltningen av samlingarna är väl integrerad i hela museets verksamhet.

Samlingsförvaltning som begrepp används för att beskriva en helhetssyn på arbetet med samlingar där alla inblandade yrkesgrupper arbetar mot samma mål. Syftet är att göra förvaltningen av samlingarna mer ändamålsenlig, effektiv och hållbar. Arbetet omfattar allt från insamling, gallring och vård till dokumentation och informationshantering. I samlingsförvaltningen ingår också att se till att samlingen görs tillgänglig för nutida och framtida generationer. Samlingsförvaltning bygger på att man har tydliga riktlinjer, rutiner och rollfördelningar som är kopplade till organisationens mål.

Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

Riktlinjer och standarder

I den brittiska specifikationen  PAS 197:2009 ”Code of practice for cultural collections management” beskrivs hur man kan arbeta strategisk med samlingsförvaltning. Samlingsarbetet sammanfattas i de fyra områdena

  • utveckling
  • information
  • tillgänglighet
  • vård och konservering.

Samlingsförvaltningens mål utgår från museets verksamhetsidé och sammanfattas i en policy. I policyn refererar man till de juridiska och etiska styrdokument man har att förhålla sig till.

Susanna Hillhouse, som är registrator vi National Trust for Scotland och som bland annat skrivit en handbok om PAS 197, var inbjuden till Samlingsforum i Visby i november i år och poängterade då vikten av att man överger stuprörstänkandet som kan finnas mellan avdelningar och mellan intendenter, konservatorer och dokumentationsansvariga och istället ser till helheten och en genomtänkt balans mellan olika områden.

Fler och fler museer har också börjat använda sig av standarden SPECTRUM. Standarden definierar dokumentationskrav för de viktigaste processerna inom samlingsförvaltning och följer samma övergripande ramverk som PAS 197. SPECTRUM har översatts till svenska av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Digisam och 12 svenska museer och finns för fri nedladdning här.

Såväl stora som små museer kan ha hjälp av att ha ett övergripande ramverk att förhålla sig till och att arbeta efter SPECTRUM. Man behöver inte sätta igång med allt på en gång, utan kan börja med en enskild process om man så vill. När man ser över sina policyer, planer och processer ser man också var man har brister. Har man till exempel ingen aktuell och beslutad katastrofplan är det en högt prioriterad uppgift att arbeta fram en sådan.

Inom konservering finns en rad standarder som tagits fram i det europeiska samarbetet för standardisering CEN/TC 346 Conservation of Cultural Heritage, där Riksantikvarieämbetet är en aktiv part. Ett aktuellt exempel är en nyutgiven standard för skadedjurskontroll, som beskriver hur man skyddar sin samling mot skadegörare som gnagare, skadeinsekter och mikroorganismer.

Program för God samlingsförvaltning 2017-2019

Samlingsförvaltningen är central i museets verksamhet och viktig inte minst för att den lägger grunden för öppenhet och ger möjlighet att redovisa vad som finns i samlingen, var det finns och för att på ett medvetet och transparent sätt utveckla samlingen och samlingsarbetet för framtiden.

I kommande inlägg här på K-blogg kommer vi att fördjupa oss i några olika aspekter av samlingsförvaltning med tyngdpunkt på vård och konservering.

Läs gärna mer om Riksantikvarieämbetets arbete inom området i Program för God samlingsförvaltning 2017-1019 eller på Riksantikvarieämbetets webb.

 
Gabriella Ericson, utredare samlingsförvaltning, Riksantikvarieämbetet.

Kulturarv och nytt FN-ramverk för arbete med katastrofriskreducering 2015-2030

IMAG1837
Körsbärsträd i blom, Tokyo mars 2015

11-13 mars deltog jag, Erika Hedhammar, i International Expert meeting on Cultural Heritage Disaster Risk Management i Tokyo. Mötet arrangeras av Japanska kulturdepartementet, japanska motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet, ICCROM och UNESCO.

Till mötet hade man bjudit in ett 50-tal talare från hela världen för att prata om kulturarv och katastrofriskreducering. Ämnet hölls brett och omfattade både naturolyckor och katastrofer som orsakas av människor som bl.a. konflikter och krig, men även kärnkraftsolyckor m.m. Programmet byggde på de fyra prioritetsområden som finns i det nya FN-ramavtalet ”Sendai Framework for Disaster Risk Reduction 2015-2030:

  • Understanding disaster risk.
  • Strengthening disaster risk governance to manage disaster risk.
  • Investing in disaster risk reduction for resilience
  • Enhancing disaster preparedness for effective response, and to Build Back Better” in recovery, rehabilitation and reconstruction.

Mitt framförande hade titeln ”Cultural heritage and disaster risk reduction in Sweden – the importance of cooperation” och låg under blocket “Strengthening Governance and Institutions to Manage Disaster Risk”. Under diskussionspasset efteråt fick jag frågor om alla delar av Sverige arbetade lika med risker, samt om museernas roll i arbetet med katastrofriskreducering. Kan de arbeta med att lära befolkningen om katastrofer?

På mötet var man intresserad av att Riksantikvarieämbetet var med i den svenska plattformen för arbete med naturolyckor. Det verkar inte särskilt vanligt att frågor om kulturarv tas upp i andra länders plattformar för naturolyckor.

Varje dag avslutades med grupparbeten för att sammanfatta viktiga slutsatser under dagens möte. Tredje dagens förmiddag fortsatte vi att formulera detta dokument utifrån de tidigare dagarnas sammanfattningar. Dokumentet kommer att färdigställas av ICCROM och UNESCO.

Fyra år efter den stora jordbävningen i Japan

12 mars var de fyra år sedan den stora jordbävningen med efterföljande tsunami och kärnkraftsolycka i Japan. Detta föranledde en tyst minut under mötet.

Under tredje dagens eftermiddag hade man bjudit in föredragshållare från Japan till ett ”Tokyo Symposium” för att berätta om arbetet efter jordbävningen, tsunamin och kärnkraftsolyckan 2011. De delgav oss erfarenheter från bl.a. återuppbyggnad, arkeologiska utgrävningar och omhändertagande och evakuering av konst i radioaktivt område. De hade tränat upp s.k. ”doctors” som i lag gick in och utförde första hjälpen-insatser för kulturarv i de drabbade områdena.

The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction

Efter tre dagas seminarier gick färden vidare mot Sendai och det stora FN-mötet; The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction. Mötet hade över 6 500 delegater och 40 000 deltog i de öppna evenemangen som hölls i samband med mötet. 187 stater var officiellt representerade.

Den svenska biståndsministern ledde den svenska delegationen och hon höll även ett anförande. I övrigt fanns Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, SIDA, UD, Justitiedepartementet och Lantmäteriet med. MSB hade en aktiv roll och deltog i flera paneldebatter och framträdande.

Programpasset ”Resilient Cultural Heritage” leddes av ICCROM:s GD Stefano De Caro och i panelen satt deltagare från UNESCO, japanska Riksantikvarieämbetet, Smithonian Institute, African Heritage Found och Venedigs stad. Det var ett välbesökt seminarium och frågor om Syriens kulturarv kom upp bland frågorna från publiken.

IMAG1925
Seminariet ”Resilient Cultural Heritage”, 15 mars 2015, Sendai Japan.

Jag lyssnade på ett par andra programpass om utbildning och turism, där det finns en dela att lära och inspireras av för kulturvårdssektorn.

FN-mötet avslutades med att ett nytt ramavtal hade förhandlats fram.
I det nya avtalet nämnts kulturarv bl.a. i dessa punkter:

  • Understanding disaster risk:
    d) Systematically evaluate, record, share and publicly account for disaster losses and understand the economic, social, health, education, environmental and cultural heritage impacts, as appropriate, in the context of event-specific hazard-exposure and vulnerability information;
  • Investing in disaster risk reduction for resilience:
    d) Protect or support the protection of cultural and collecting institutions and other sites of historical, cultural heritage and religious interest.

Studiebesök

Under dagarna i Japan besökte vi även Miyagi Prefectur och staden Kasenuma. Där finns ett museum som skildrar jordbävningen och tsunamin 2011. Man har byggt upp en modell över landskapet där tsunamin trängde in och gjort en utsiktsplats. Museet har samlat in skräp som tsunamin fört med sig in i området. Det var förvridna cyklar, tvättmaskiner och allt möjligt bråte. De krafter som verkat på materialet var ofattbara. På väggarna hade man en rad fotografier från området, allt för att minnas hur det verkligen såg ut efter katastrofen.

IMAG1873
Permantent utställning om jordbävningen och tsunamin 2011 på Rias Ark Museum of Art.

I staden Kasenuma hade en stor grupp barn ställt upp sig för att spela trummor och utföra en lejondans. I Japan finns många liknande traditioner med danser och sånger. Jordbävningar och andra katastrofer har påverkat det immateriella kulturarvet svårt då de som utövar dessa har dött och därför inte kan föra traditionerna vidare. Dessa traditioner har på vissa ställen varit ett sätt att ta sig vidare gemensamt efter en katastrof. Där har kulturarvet varit en enande och stärkande faktor.

IMAG1890
Lejondans i staden Kasenuma, Miyagi Prefectur.

För mig var de båda mötena och studiebesöken intressanta och lärorika upplevelser med många nya kontakter och uppslag. Det stärker uppfattningen om att samarbetet om dessa frågor kan bli ännu bättre och att arbetet med kulturarv i den nationella plattformen för naturolyckor är viktigt.

Erika Hedhammar, utredare risker, Riksantikvarieämbetet

UN World Conference on Disaster Risk Reduction
Nya ramverket, Sendai Framework for Disaster Risk Reduction
Sendai declaration
Biståndsministerns anförande i Sendai
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps rapportering om mötet i Sendai

Länkrika objekt i K-Samsök

Bilden http://kulturarvsdata.se/shm/media/html/14378
Ulf Bruxe SHM

Inom öppna-länkade-data–kretsar pratar man ofta om att det är länkarna mellan digitala objekt som ger värde, snarare än objekten i sig. Länkar sätter ett objekt i sitt sammanhang genom att beskriva hur det relaterar till andra objekt och begrepp. Länkar pekar åt andra ställen som beskriver objektet, och upplyser om andra kopplingar, resurser, och tankebanor. Har man någon gång snabbt slagit upp något på Wikipedia, bara för att inse några timmar senare att man har ägnat halva kvällen åt att följa intressanta länkar från sida till sida tills man hamnat på någon skum artikel som knappast har någonting med det man ville ursprungligen kolla upp att göra… då förstår man väl länkarnas kraft!

K-samsöksplattformen existerar för att förvalta, beskriva, och tillgängliggöra semantiska länkar mellan olika digitala objekt från fler än fyrtio olika minnesinstitutioner. Antalet länkar mellan objekt i K-samsök varierar ganska mycket. Vissa objekt i K-samsöks index har knappast några länkar alls, medan andra sitter mitt i ett rikt nätverk av länkar till hundratals – eller ibland tusentals – andra objekt. Men vilka objekt har flest länkar?

Det är tyvärr inte en enkel fråga att besvara med K-samsöks API:er (K-samsök, UGC-hubben) som inte riktigt stödjer sådana frågeställningar. Men det är en förhållandevis enkel fråga för SPARQL, frågespråket på den semantiska webben och RDF-resurser. Som tur är har vi kvar en triplestore databasserver från förra årets ArkHack i Umeå, som har ett SPARQL gränssnitt och innehåller en delmängd av K-samsöks data från Göteborgs stadsmuseum, Helsingborgs museer, Riksantikvarieämbetet, Svenskt hällristnings forsknings arkiv, Statens historiska museum, och delar av K-samsöks UGC-hubb. Trots att det bara är ett urval ur K-samsöks index, och att datan är snart ett år gammal, så borde detta ändå kunna ge en grov uppskattning om antalet länkar.

Tyvärr – igen – har maskinen med triplestoredatabasen ganska dålig prestanda nuförtiden (den skapades ju bara för ett tillfälligt hack) och klarade inte av att räkna ihop samtliga länkar för alla objekt. Det gick däremot att begränsa frågeställningen något och fråga om vilka objekt som har flest av en specifik sorts länk. I det här fallet valde jag avbildningar – vilka K-samsöksobjekt har flest bilder på sig? Enligt servern är K-samsöks fem-i-topp objekt med flest bilder:

  1. Ållebergskragen, med 160 bilder.
  2. Engelbrektskyrkan, med 136 bilder.
  3. Gamla Uppsala, med 128 bilder.
  4. Mönehalskragen, med 126 bilder.
  5. Ulrika Eleonora Kyrka, med 117 bilder.

Fint!

Men frågan om K-samsöks länkrikaste objekt behöver kanske ändå inte förbli obesvarad. För det finns nämligen ett litet antal kända objekt som har många gånger fler kopplingar till andra objekt än bara några hundra bilder. Sådana objekt har såpass många länkar att det inte går att visa samtliga på Kringla för att sidan skulle ta för lång att ladda. Ett sådant exempel är fornlämningen Bystan, Birka (Adelsö 119:1) som undersöktes 1990–1995 och har länkar till sina alla 106.786 fynd! Bara 89 visas i Kringla, men användare av K-samsöks API kan få ut en fullkomlig lista. Det kanske slår rekordet för K-samsöks länkrikaste objekt!

Ni kan bidra till att öka antalet länkar i K-samsök ni med, och därmed kvalitetshöja datan genom att lägga till länkar i vår UGC-hubb. Det är bara att logga in på Kringla.nu och skapa nya länkar mellan objekt, både inom K-samsök och på Wikipedia, Wikimedia, Libris, Platsr, samt Europeana!

Gifter i museisamlingar

Publikbild

I förra veckan arrangerade Riksantikvarieämbetet i samarbete med Nordiska museet och Medicinhistoriska museet i Göteborg ett seminarium om gifter i museisamlingar. Under dagen kunde vi konstatera att det finns en stor variationsrikedom av giftiga eller i alla fall ohälsosamma, brandfarliga, explosiva och allmänt otrevliga ämnen i samlingarna. Det finns bekämpningsmedel i textilier och naturhistoriska föremål, det kan finnas arsenik och bly i färger, kvicksilver i termometrar och speglar, krut, bränsle och olika formar av radioaktiva ämnen i elektronik och annan utrustning. Många av dessa gör ingen skada för en besökare som betraktar ett intakt föremål, men museipersonal ska hantera, transportera och konservera dessa föremål. Och vad händer om något går sönder?

Hur hanterar vi dessa risker i arbetet med museisamlingarna? Ska vi börja märka upp museiföremålen med farosymboler och säkerhetsdatablad? Eller ska vi ta på oss tyvekoverall och andningsskydd när vi går in i magasinet? frågade Yang Sook Koh från Riksantikvarieämbetet lite tillspetsat i inledningen.

Maria Dalin från Arbetsmiljöverket liksom Anna Lundqvist från Ragn-Sells poängterade vikten av att arbeta systematiskt med riskhanteringsmetodik och börja med en nulägesanalys. Skaffa en överblick av vad som finns och identifiera riskkällorna och de farliga situationerna. Därefter bestämmer man vilka riskreducerande åtgärder som behövs, som till exempel bättre ventilation eller personlig skyddsutrustning. Rutiner och hanteringsinstruktioner ska utarbetas för riskfyllda arbetsmoment och beredskap ska finnas om en situation skulle inträffa. Liksom när det gäller annan beredskap är övning viktig. Det är också viktigt att arbetet dokumenteras: vad är riskbedömt, vem är ansvarig, vilka åtgärder ska vidtas, när ska uppföljning ske?

Flera deltagare påpekade att det kan finnas mycket att lära av andra branscher. Industrin till exempel har bra rutiner som man kan lära sig av. Sjukvården med sina hygienkrav har också mycket att tillföra.

Under eftermiddagen gavs exempel från kulturhistoriska, medicinhistoriska, etnografiska och försvarshistoriska samlingar. En spännande berättelse om radiumemanatorn som hamnade i Studsvik fick vi höra av Lisa Sputnes Mouwitz från Medicinhistoriska museet i Göteborg. Radioaktiva museiföremål är inte helt ovanliga och ibland kan museiföremål helt enkelt inte räddas utan måste bli farligt avfall.

Ett tema som diskuterades under frågestunden var oro. Oro bland personalen måste alltid tas på allvar poängterade Karin Björling Olsson på Nordiska museet. Dessutom blir det ofta en akut stress i en situation där man uppräcker en fara. Det är lätt hänt att det tas snabba beslut om till exempel destruktion av ett föremål och att man missar den viktiga dokumentationen.

Panelsamtal 1

Panelsamtal med från vänster: Yang Sook Koh, Riksantikvarieämbetet; Maria Dalin, Arbetsmiljöverket; Anna Lundqvist, Ragn-Sells och Karin Björling Olausson, Nordiska museet.

Vad händer framöver?

Seminariedagen visade på ett stort behov av kunskap och riktlinjer. Många uttryckte en önskan om mer samlad kunskap inom området och bättre erfarenhetsutbyte. Många museer är små organisationer och kunskap om komplexa frågor som dessa behöver samordnas.  Man vill också veta vem man kan kontakta när man är i behov av specialistkunskap i en viss fråga och var man kan få analyser gjorda. Riksantikvarieämbetet planerar att i samarbete med museer och andra sakkunniga söka FoU-medel för ett fortsatt arbete i nätverksform under 2015.

Program och presentationer från seminariet läggs ut på http://www.kulturvardsforum.se/group/gifter-i-samlingar/page/seminarium-4-juni-2014-nordiska-museet där kommer det också att finnas en sammanfattande rapport från seminariet inom kort.

LED-belysning på museer

På Statens Museum for Kunst fick alla konferensdeltagare studera och jämföra ljuskvaliteten och upplevelsen av olika LED-lampor.
På Statens Museum for Kunst fick alla konferensdeltagare studera och jämföra ljuskvaliteten och upplevelsen av olika LED-lampor.

LED-belysning blir allt vanligare på museer. Fördelarna är att man kan göra stora energibesparingar och att lampornas långa livslängd kan minska kostnaderna för underhåll. En annan egenskap som är särskilt fördelaktig för museer är att LED inte avger vare sig UV eller värmestrålning i ljusriktningen.

Samtidigt innebär ny belysning stora investeringskostnader. LED-tekniken utvecklas i snabb takt och det är inte lätt att hålla sig uppdaterad och orientera sig om alla produkter på marknaden. Frågor om ljusets kvalitet och hur man mäter och specificerar ljuskvalitet är viktiga för museerna. Viktiga är också frågor om ljusets påverkan på museiföremål och hur man kan mäta den.

I förra veckan diskuterades dessa och många andra frågor kring ljus på en konferens om LED och museibelysning i Köpenhamn, arrangerad av avdelningen för Fotonik vid Danmarks Tekniska Universitet (DTU). Drygt 120 deltagare kom från de skandinaviska länderna. Från Sverige deltog runt 20 representanter för museer och ljusfirmor. Intresset för frågorna är med andra ord stort.

Många internationella forskare var inbjudna. Flera föredrag handlade om ljuskvaliteten: färgåtergivning och färgupplevelse var återkommande ämnen. Men även konserveringsaspekter och LED-teknikens livscykel och miljöpåverkan diskuterades.

Dag två ägnades förmiddagen åt en workshop med diskussioner om utmaningar och behov av riktlinjer. Behovet av ökat kunskaps- och erfarenhetsutbyte är stort och idén om ett skandinaviskt nätverk kring dessa frågor fördes fram. Flera önskade sig också en oberoende part som testar produkter och ger rådgivning.

Önskemålen liknar delvis dem som fångades upp bland svenska museer i Riksantikvarieämbetets projekt om LED-belysning 2012. Mer om ljus kan man läsa på Riksantikvarieämbetets webbsidor om ljus http://www.raa.se/kulturarvet/foremal-och-samlingar/nya-ljuskallor-i-museimiljo/  och på Kulturvårdsforum: http://www.kulturvardsforum.se/group/ljus

Och till sist, glöm inte årets Samlingsforum med fokus på ljus i museer. Välkommen till Västerbottens museum i Umeå den 6-7november 2014!