Taggad: Museer

Gipsmodeller – 1800-talets 3D för bildning, stil och tillgänglighet

Bakgrund

Som en del i mitt arbete med att framställa en god praxis för ökad taktil tillgänglighet genom 3D-modeller, gjorde jag tillsammans med min kollega Staffan Cederborg en studieresa till London i juni 2018 för att undersöka hur ett urval museer där har jobbat med 3D-modeller som resurs i publik verksamhet. Vi besökte också företaget Museum in a Box, som framställer ljudsatta 3D-modeller av bland annat museiföremål för användning i grundskolan. Ett av de museer jag besökte var Victoria&Albert Museum, som sedan 1852 samlat och visat exempel på konsthantverk och formgivning. Bland utställningarna som visar 5000 år av mänskligt skapande finns också 1800-talets motsvarighet till 3D-modeller representerade, i form två stora hallar med gipsavgjutningar av Europas historiska monument och arkitektur.

Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum
Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Victoria&Albert Museum

Om man befinner sig i London, och vill se 3D-modeller i skala 1:1, så är Victoria&Albert Museum den bästa platsen att göra det på. Redan i mitten av 1800-talet låg The South Kensington Museum (som museet hette fram till 1899) i framkant när det gällde att samla och visa dåtidens 3D-modeller – i form av gipsavgjutningar i full skala av skulpturer och arkitektur. Den kompletta utställda samlingen av gipsavgjutningar på Victoria&Albert Museum är unik – inte enbart som ett dokument över den viktorianska tidens stilideal och utställningsteknik, utan också som exempel på en intakt samling av gipsavgjutningar som inte förstörts eller splittrats när gipsmodeller under 1900-talet alltmer började betraktas som värdelösa substitut för originalföremål.

Gipsmodeller för bildning och stil

Gipsavgjutningar av originalskulpturer i andra material har förekommit ända sedan antiken. Gips är ett billigt material som härdar snabbt, och när väl själva gjutformen är tillverkad kan ett stort antal exakta avgjutningar framställas på kort tid med liten arbetsinsats. Förutom att som rena dekorationer vara billiga alternativ till skulpturer i andra material, har gipsavgjutningar av skulpturer från framför allt antikens Rom och Grekland genom historien ofta använts i undervisningssyfte; som exempel på både god form, god smak och idealisk mänsklig anatomi. Under frenologins glansdagar, vid sekelskiftet 1800, var emellertid gipsmodeller av människoskallar med skiftande topografier som avslöjade själsförmögenheterna på kraniets utsida lika populära som antikens släta mönsterkroppar.

Från 1400-talet och framåt, har privata samlingar av gipsavgjutningar varit vanliga hos både konstnärer, konstskolor, vetenskapsmän, kungligheter och aristokrati. Samlandet av gipsavgjutningar nådde höjden av sin popularitet under senare hälften av 1800-talet, då de också blev betydelsefulla delar av museernas samlingar – för undervisning och forskning, och som ett sätt att enligt tidens ideal skapa de kompletta stilbibliotek som hade varit omöjliga att skapa med enbart originalföremål. Gipsavgjutningar av europeiska konstföremål blev under denna tid också de amerikanska museernas möjlighet att bygga upp samlingar som hade varit ekonomiskt och praktiskt omöjliga med originalföremål.

Den pedagogiska och bildande aspekten av att visa gipsavgjutningar som goda exempel, inte minst för att för att förbättra kvalitén på inhemsk brittisk formgivning, har ända sedan South Kensington Museum/Victoria&Albert Museums öppnande varit uttalad och betydelsefull – med gipsmodellerna som en lärobok skriven i 3D och 1:1. Gipsavgjutningarna, den äldsta från 1857, har kommit till museet dels som gåvor från andra institutioner, dels köpts in från dåtidens många professionella tillverkare. Förutom gipsavgjutningar, finns också så kallade elektrotyper av metallföremål och kopior av målningar.

Detalj av en elektrotyp av ”Paradisets portar” – dörrar från katedralen i Florens.
Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Gipsmodeller för tillgänglighet

Att resa Europa runt på en ”Grand Tour” och beskåda kontinentens konstskatter i original var under 1800-talet åtråvärt, men en praktisk och ekonomisk omöjlighet för de flesta. Henry Cole, den förste chefen för South Kensington Museum, hade en vision om att i form av gipsavgjutningar göra den europeiska konsten tillgänglig för alla, och initierade år 1867 ett samarbete mellan 15 europeiska prinsar för utbyte av gipsavgjutningar mellan de olika ländernas museer. Detta samarbete resulterade i Convention for Promoting Universal Reproductions of Works of Art – en överenskommelse som underlättade den formella processen att utbyta gipsavgjutningar mellan europeiska museer.

År 1873 öppnades de två stora gallerier med gipsavgjutningar som än i dag tillhör de mest besökta delarna av Victoria&Albert Museum:s samlingar. Fortfarande i sin ursprungliga form, med sina ursprungliga gipsavgjutningar, fortsätter de att dra till sig konst- och arkitekturintresserade besökare som beskådar, skissar och ritar av gipsmodellerna. Tillsammans med en ständig ström av skolelever med ritpapper och blyertspennor, som får möta århundraden av europeisk konst i full skala – praktiskt samlad inomhus på ett och samma ställe, med ett lunchrum längre bort i korridoren. Det råder, trots att gravmonumenten inte är ”äkta”, ändå en sakral frid inne i de ljusa hallarna med en takhöjd på 24 meter. Tonen hos besökarna är långt mer dämpad än bland äkta forntida sarkofager och mumier i den röriga egyptiska avdelningen inne på British Museum.

Modellen, förfalskningen och kopian som överlever originalet

Med anledning av att den ena av de två gallerierna med gipsavgjutningar just nu är stängd för renovering av både lokal och avgjutningar, finns det många artiklar om just gipsavgjutningarna och deras historia att läsa på museets egen blogg. Det framgår snabbt att diskussionen om kopiornas eventuella fördärvliga inverkan på originalen och institutionerna som är deras förvaltare fördes med samma argument när Sherlock Holmes och Jack the Ripper åkte hästdroska under gasljusen på dimmiga Londongator som i dag, när 3D-skrivare formar plasttrådar till exakta avbildningar av forntidens hantverk. Det talades då, och det talas nu, om kopior i falska material som tarvliga, vilseledande konkurrenter till det ÄKTA; om utrymmeskrävande och konstgjort skräp som drar uppmärksamhet från originalen – ja, rentav är omoraliska förfalskningar av det ÄKTA.

Gallerierna med gipsavgjutningar är i dag de enda publika gallerier på Victoria&Albert Museum som visar samma föremålssamlingar som när de först öppnades. Det är stort, myllrande och monumentalt, utan någon egentlig systematik, och Trajanuskolonnen står sida vid sida med keltiska kors, en portal från en norsk stavkyrka och Portico de la Gloria från katedralen i Santiago de Compostela. År 1882, i en insändare till The Times, beskriver en uppretad student gallerierna med gipsavgjutningar som: “A gigantic curiosity shop arranged on no comprehensible principle, which can only perplex and irritate the student. The result conveyed to the mind of the ordinary sight-seer must be one of absolute confusion.”

Två sekelskiften har passerat sedan dess, och nu är de viktorianska gipsavgjutningarna i sig antikviteter, med behov av konservering och restaurering; med egna historier som sedan länge lösgjort sig från de originalföremål som lämnade sina avtryck i gjutformarna. Ibland finns inte ens originalföremålen kvar, som den sena 1400-talsreliefen från Lübeck, föreställande Kristus som tvättar apostlarnas fötter, och predikstolen från katedralen i Pisa – färdigställd 1311 av skulptören Giovanni Pisano och förstörd vid en brand 1602. I många fall har originalen, även om de finns kvar på sina ursprungliga platser, förlorat sina detaljer på grund av miljöpåverkan och hårdhänta restaureringar under 1900-talet. Vill man studera Trajanuskolonnens ornamentik i detalj, så gör man det numera bättre på gipsavgjutningen i London är på originalet i Rom. Över 150 år av slitage och luftföroreningar sedan avgjutningen gjordes har frätt hårt på originalets detaljer. Dessutom är avgjutningen av den drygt 30 meter höga kolonnen praktiskt delad på mitten, så att detaljer som annars inte vore synliga från marken kan urskiljas. På Trajanus tid, i den nya tideräknings första århundrade, låg kolonnen mellan två bibliotek från vilkas övre våningar de övre delarna av kolonnen kunde ses på nära håll.

Trajanuskolonnen och andra gipsmodeller under restaurering på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Medan renovering och konservering pågår i det västra gipsgalleriet, skapar sommarljuset som faller in genom fönstren på det östra gipsgalleriet en tempelliknande känsla. Den jovialiske guiden kallar Michelangelos David för ”A marvellous chap”, och berättar rutinerat för ännu en turistgrupp om det fikonlöv i gips som gjorde den drygt 5 meter höga och anatomiskt korrekta gipsskulpturen anständig vid drottning Victorias och andra kungligheters besök, i den tid då det sägs att inte ens pianon fick ha ben.

Gipsmodell av Michelangelos David på Victoria&Albert Museum, London.
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Nu har fikonlövet fått sitt eget kuriosakabinett i sockeln på skulpturen, och David själv fått sitt innandöme grundligt granskat via CT-skanning.

Davids fikonlöv
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

3D-modeller som gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart

Mannen som suttit ihopkrupen framför en avgjutning av den monumentala portalen från katedralen i Bologna (nära, på ett sätt som aldrig varit möjligt vid originalet) med ritbräda och kritor lika länge som jag själv smugit runt med kameran och närgånget fångat ansiktsdragen hos italienska renässansmonument och medeltidsskulpturer (på ett sätt som inte heller varit möjligt på plats i Pisa och Milano), stoppar ner papperet i sin stora portfölj, viker ihop fällstolen och går. Samtidigt som ännu en skolklass med färgglada små ryggsäckar tillsammans med ytterligare en gruppresa med gula kepsar försiktigt kommer in i hallen, stannar till och vördnadsfullt spanar upp mot gipsmonumenten. Ett original är ett original. Men kopior har, i sin egen rätt, sina helt egna funktioner och meningar.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Tillbaka i Visby, samtidigt som jag väljer foton att illustrera mina sammanfattningar av studiebesöken i London med, kommer ett mail från Nämforsens Hällristningsmuseum. De vill skapa 3D-modeller av ristade skifferföremål ur daterade fynd, för att besökare och guider på plats vid Nämforsens svårdaterade hällristningar själva skall kunna jämföra och hitta likheter mellan motiven. Kanske kan 3D-modellerna, som kan hanteras ute i fält på ett sätt som inte är möjligt med originalen, tillsammans med besökarnas tolkningar bidra till nya upptäckter, och nya förslag till dateringar?

3D-modeller demokratiserar det förflutna; gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart, nu som på 1800-talet. Vare sig det handlar om italiensk renässans eller norrländsk stenålder. Efter ett telefonsamtal med Nämforsens Hällristningsmuseum mailar jag min nya kontakt, som har kontakter på Eremitaget i S:t Petersburg; för möjlig tillgång till 3D-skanningar av de älghuvudstavar som det finns ryska fynd av, men som enbart finns avbildade på hällristningar i Sverige. Målet är att kunna göra 3D-utskrifter, som sedan kan användas i guidningar; som ett sätt att låta besökarna påtagligt uppleva det som hällristningarna avbildar. Digitala rådata eller fysiska gjutformar, maila eller telegrafera – 3D-teknik fortsätter att ge tillgång till det som annars inte hade varit tillgängligt. Oberoende av tid och rum. Nu som på 1800-talet.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
3D-modeller printade i plast hos Museum in a Box, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

MuseumNext i två versioner

Rapport från museikonferensen MuseumNext av Riksantikvarieämbetets två utredare för utställningar Kicki Eldh och Mathias Strömer.

Mathias och Kicki framför The London Mastaba av Christo & Jeanne-Claude.

Första versionen, av Kicki Eldh

Konferensens olika presentationer kan sammanfattas i ordet samverkan.
Det gäller såväl finansiering, professioner, discipliner och koncept. Här följer några nedslag i trender som lyftes fram under konferensen.

Ekonomisk hållbarhet
Istället för kortsiktiga sponsorinsatser söker museer nu långsiktigt samarbete, likt det mellan Natural History Museum och Shell, vilket presenterades på konferensen. Exempel finns till och med på sammangående med företag, för att säkra budgeten och slippa jaga donatorer. Projekt där museipubliken utvecklar produkter för företag förekommer redan. Frivilligarbete av konstnärer, minoriteter eller andra grupper försvinner mer och mer. Personer som tidigare engagerats på ideell basis kräver och får större inflytande och framför allt betalt. Samtidigt behöver institutionerna slimma verksamheten, där fasta tjänster kan övergå i frilans-projekt och karriärbyten blir vanligt. Fokus flyttas från social hållbarhet till ekonomisk.

Livsstilar och konsumtionstrender
Den sociala trenden finns fortfarande med. Museernas samverkan med platsen, befolkningen och besökarna undersöks och utvecklas. Evenemang som lockar stora och framför allt nya grupper ses som mått på framgång och utställningarna formas snarare utifrån evenemangen istället för tvärtom. Trendspanarna som avlöser varann på scenen, talar om att tillfredsställa grundläggande behov på nya sätt, bland annat med hjälp av teknik och AI. Livsstilar och konsumtionstrender blir viktiga komponenter i planeringen. Miljö-, hälso- och hållbarhetsperspektiv finns med i museiupplevelsen och man söker minimera besökarnas känslor av skuld när det gäller till exempel klimathotet. Samtidigt som man informerar om läget visar man på möjligheter, för att på så sätt att öka välbefinnandet för besökarna.

Beyonce och Jay Z
Konst och kreativitet har en framskjuten position. Så också lekfullhet och fritid och dem man vänder sig till är familjer med barn. Samtidskonstmuseum för barn, där museiinredningen är konstverk, speciellt gjorda direkt för platsen av kända konstnärer är ett exempel. Ett annat är museet där man inbjuds att tälta i trädgården utanför, ha picknick och gå på konsert. Kopplingarna till musikvärlden är flera. Två museichefer jämför sitt jobb med att spela punkrock. Den ena har som motto att inte ta sig själv på för stort allvar, den andra ser museiarbetet som sitt konstnärliga uttrycksmedium. Konferensens avslutning med Beyonces och Jay Zs musikvideo inspelad på Louvren, vilken släpptes samma dag är talande.

Strategier
Något annat som uppmärksammas är olika strategier för museiarbetare för att överleva i förändringarnas tid:
Att kräva betalt, men samtidigt vara beredd på perioder utan arbete. Att byta karriär. Att vara beredd på att slåss. För sitt jobb, sin idé och även sin övertygelse eller ideologi. Att se museet som ett ekosystem. Att möta omvärlden med öppna ögon och öppet sinne. Att hacka byråkratin, att förändra inifrån med principer från tai chi: att ta ett steg fram och ett tillbaka. Att förstå vad andra gör. Att reflektera över det förflutna medan man planerar framtiden. Att säga ja. Att släppa kontrollen.
Listan på råd som presenterades på konferensen kan göras längre, men sammanfattningsvis handlar det nog om att intala sig att man trots allt har makt att förändra till det bättre. Jag kan dock undra om mångfalden av disparata förslag inte mera är tecken på förvirring och osäkerhet, snarare än visshet och framtidstro.

Andra versionen, av Mathias Strömer

Konferenser och seminarier för museiarbetare finns det många av. Väldigt många. Tror det skulle vara möjligt att med hjälp av en väl tilltagen budget ägna all vaken tid åt att fara runt till museibranschens alla mötesevenemang.

En av de mer etablerade museikonferenserna heter MuseumNext, som några gånger om året sedan 2009 arrangerat konferenser i storstäder som London, New York, Sydney och Amsterdam. Konferenserna vill alla vara framåtblickande och undersöka framtidens museilandskap, men landar i regel i väl valda utsnitt av samtiden. Inte minst utsnitt som utmärks av sociala medier, social rättvisa och publikrelationer. Så också när den senaste omgången MuseumNext gick av stapeln. I London. Med tillägg av ett stort mått av diskussion om vad förändring är för något. Vilket kanske knappast är förvånande mot bakgrund av Brexit. Nåväl, jag var där. Det här är en kort liten betraktelse för de som inte var där. Tänk ungefär som en recension på Tripadvisor för en sevärdhet i en storstad.

Det du ska vara medveten om vad det gäller museikonferenser är att det först och främst handlar om att träffa människor och mindre grad lära sig något nytt. Därmed inte sagt att föredrag kan vara väl förberedda och klockrent utförda. Vidare, maten är i regel rätt kass, vin och kaffe serveras misstänksamt generöst, du kommer sitta obekvämt i några dagar och få med dig en tygpåse med tryck och foldrar som du aldrig mer bläddrar i. På sikt kommer du bli varse att du ändå har fått glimtar av insikter, kunskaper och perspektiv när du minst anar det. Frön har såtts. Så att säga. Att se utställningar, besöka nya och gamla museer, träffa människor som skiljer sig från dig, se världen och vara i rörelse är en vital del av att syssla med speciella sortens kultur som museer och utställningar håller på med. En investering med garanterade positiva effekter. Slutligen, det du kommer ha mest nytta av är det oväntade, det i periferin. Det handlar om att du möter det oväntade med ett öppet sinne utan förutfattade meningar. Gäller detta alla eller endast mig? Se till och åk iväg på museikonferenser och ta reda på det!

Nu till MuseumNext i London. Slutet av juni 2018. London, staden med mer museer än någon annan stad i världen. Vilken plats kan av det skälet vara mer lämplig för en museikonferens? Konferensen ägde rum i Royal Geographical Society’s lokaler strax söder om Hyde Park i de kvarter där V & A, Science Museum och Royal Albert Hall även finns.
Konferensens program kan liknas vid en LP-skiva. Eller ett mynt. Två sidor med varsitt uttryck som likväl hänger samman.

En ovanligt väl fungerande del av konferensen är passen med tio-minuters presentationer om kommande evenemang som skapar mersmak och nyfikenhet. Jag vill veta mer om till exempel Londons Design-vecka och Judiska museets arbete med digitala medier.

MuseumNexts program saknar särskilt två olika saker. Dels, eftersom så starkt fokus är på social inkludering, en kritisk röst till just detta. Det hade skapat en välbehövlig dynamik. Vad som vidare saknas är ett internationellt fokus utanför västvärlden.

Här kommer den ena sidan, som handlar om social inkludering

Den ena sidan står i tydlig relation till Nina Simons långvariga arbete med inkludering på längden och tvären. Följaktligen är halva konferensen en symfoni på samma ingrediens, nämligen socialt inkluderande utställningsarbete. Simon är även själv på plats och föreläser.

Simon är museichef på konstmuseet i Santa Cruz. Inflytelserik och vältalig röst för interaktivitet, social inkludering, representativitet. Simon är också författare till The Participatory Museum, boken som för snart tio år sedan slog ned som en bomb (nåja) i det internationella museilandskapet. Boken framför andra om hur museibranschen förstår och utför interaktivitet och skapar situationer på kort och lång sikt för att interagera och föra dialog med sin publik.

Projekt och institution efter varandra presenteras, som alla praktiserar en eller några delar av Simons bok. Vi får bland annat stifta lite närmare bekantskap med Torontos stadsmuseum Myseum. Museet som med föränderliga program och nära dialog med olika communities och pop-up utställningar är utspridd över hela staden utan fast bas och samling.

Social inkludering har länge varit ett viktigt område på museikonferenser och på museer. En självklarhet på många museer idag. Så varför detta starka fokus för redan invigda och frälsta? Jag tror skälet är att i turbulenta tider med nedskärningar och oro tillsammans med new public management-system, som nu många gånger blivit integrerade i museiorganisationer, så ligger just arbeten med social inkludering illa till. New public management är inte längre ett vagt hot eller tillfällig insats för många kulturorganisationer utan en aktiv del med personer som gör karriär inom museer med ledord som effektivitet, svara-mot-behov och mätbara effekter. Diskuterar också detta med andra besökare som verkar vara inne på samma tankar.

Här kommer den andra sidan av konferensen, som handlar om förändring

Om detta med förändring har jag egentligen inte så mycket att säga utifrån konferensen. Vilket kanske kan vara sockervadd för läsare till förbannelse trötta på tjat om just förändring. Utöver att självklara yttre faktorer som Brexit och annat är eller skapar olika slags förändringar som kan vara besvärliga för kulturorganisationer. Utöver det självklara att förändring förnöjer. Att förändring är en självklarhet inom kulturen. Att förändring alltid varit det. Att förändring dock idag är för just museer så urbota svårt.

Är det något utifrån konferensen MuseumNext gällande förändring som kan vara vettigt att säga är det att museer självklart förändras och än mer kommer fortsätta att förändras. Eftersom samhället museer ska spegla och föra dialog med förändras. Frågan är dock efter vilken och allra främst vems agenda. Förändring utan mål är rätt fånigt. Utan konsekvenser rätt onödigt. Tar stöd för detta mot Natural History Museums berättelse om när de för några år sedan funderade på hur väl de förvaltar sitt arv. Tänk banbrytande upptäcktsfärder, som inte sällan faktiskt utgick från just de lokaler vi sitter i (Darwin, Livingstone, den sorten ni vet), vetenskapliga upptäckter för mänsklighetens bästa, satsningar för att förändra jordens verkligen svåra utmaningar med klimat, svält och biologisk mångfald. Hur syssla med detta när museet samtidigt är ett turistmål av gigantiska mått? När museet har närmast ovärderliga föremål som kostar enorma summor att vårda.

Museet kom fram till att de måste initiera och vårda starka internationella partnerskap över tid (inte minst i östra Asien) och inte satsa på kortsiktiga samarbetsprojekt och visa världen de fantastiska föremål som museet har. Samt slutligen och inte minst ägna resurser åt att försöka inte endast spegla och tolka naturen, utan även hjälpa den – yes, förändra. Trots det till en början omöjliga har satsningar på världshav och klimathot nu påbörjats. Komplicerat, dyrt, opublikt, riskfyllt. Museets Treasures of the Natural World – vandringsutställningen som enligt  juridik och föremålsvård kanske inte ens borde lämnat idéstadiet – drar enorma publikskaror i Australien och östra Asien. Folk köar från morgon till kväll för att se föremål som ibland aldrig lämnat London. Vad sägs om uppstoppade fåglar som Darwin använde för att testa sin evolutionsteori och det dinosaurieben som en gång användes som exempel för att mynta just ordet dinosaurie.

Hintze Hall på Natural History Museum med det nymonterade blåvalsskelettet.

Fakta om MuseumNext
Framåtblickande under parollen making museums better
Privat initiativ från Jim Richardson
Verksamt i tio år med 16 konferenser från Melbourne till Geneve, Barcelona till New York
Konferensen hölls 18-20 juni 2018 i Royal Geographical Societys lokaler
550 deltagare från mer än 40 länder

”Att följa” implementeringen av Tingens metod i Sverige

Sedan drygt ett år har Riksantikvarieämbetet i uppgift att främja utveckling och samarbete på museiområdet, samla in och förmedla kunskap. Bland annat kan det innebära att stödja intressanta projekt initierade av museerna själva, gärna praktiknära utvecklingsprojekt i samarbete med andra museer.

Metoden Tingens metod är ett sådant projekt. Tre museer – ett länsmuseum, ett stadsmuseum och ett centralmuseum – kommer tillsammans under ett år att implementera den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersökta föremålens mångsidiga karaktär. Medel för att implementera projektet har museerna fått från Kulturrådet, och eftersom metoden har potential att inspirera andra inom kulturarvsområdet har Riksantikvarieämbetet beslutat att följa de tre museernas arbeta under detta år.

Vad betyder då ”att följa”? Synonym till följa är att gå efter, gå bakom, göra sällskap, men kan även betyda att iaktta, observera och förstå. Men kan man verkligen ”göra sällskap” eller ”observera” utan att själv påverkas eller påverka det man iakttar? Kan vi verkligen förstå något utan att interagera med det vi försöker begripa, och ska vi bidra med vår egen kunskap när vi följer projektet?

Vi har under september träffat Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet för ett första möte och har passat på att fråga vilka förväntningar de har på följeprojektet. Naturligtvis handlar förväntningarna om att vi gemensamt ska utveckla metoder att arbeta med museernas samlingar och öka antalet perspektiv på föremålen. Men man förväntar sig även att vi kritiskt ska ställa frågor till deras processer och bidra med våra egen erfarenheter. Man förväntar sig också att vi ska dokumentera metoden så att flera i museisverige kan ta del av den.

Så låt säga att ett ”följeprojekt” både handlar om att göra sällskap och observera, men också om att ledsaga, bidra och utveckla. Men vad händer då efter vårt följeprojekt är avslutat? Hur ska vi följa upp, vidareutveckla och föra vidare det vi varit med om? Svaret på dessa frågor lär vi ha om ett år, och vi har redan nu planerat in utvärderingar, både kring metoden men även för- och nackdelar med hur själva följandet har gått till.

I dagarna har också Norsk Teknisk Museum i Oslo fått positivt besked på sin forskningsansökan ”Museenes kunnskapstopografi: Kollektiv kunnskapsproduksjon som museumsfornyelse”. Projektet tar avstamp i arbetet med Tingenes Metode i Norge 2015 till 2017 och involverar nu också de tre svenska museernas implementering av metoden och Riksantikvarieämbetets följeprojekt. Forskningsprojektet kommer att undersöka hur arbete med utställningsproduktioner leder till ny kunskap, och även hur denna kunskapsgenerering kan utmana den etablerade förståelsen av begreppet forskning. Syftet är att bidra till museiutveckling genom att etablera ett forskningsbaserat språk och praktiker för kunskapsproducerande processer på museer där utställningsproduktioner ingår.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Norska Tingenes Metode till Sverige

Tingenes Metode genomfördes av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum 2015 – 2017. Syftet med metoden var att vitalisera museernas interna och externa arbete med sina föremål och samlingar. Nu har Malmö museer tillsammans med Tekniska museet i Stockholm och Göteborg stadsmuseum beviljats utvecklingsbidrag från Kulturrådet för att realisera metoden i Sverige. Riksantikvarieämbetet har beslutat att de närmsta åren följa de tre museernas implementering av Tingens Metod inför kommande utställningsproduktioner.

Under flera år har museernas samlingar beskrivits som problem – svårigheter med förvaltning, klimatanpassning och säkerhet, man har tampats med kostsamma lagerutrymmen och kämpat med skadeangrepp och giftiga föremål. Ökade krav på museernas samtidsrelevans och utåtriktade arbete har också påverkat museernas relation till sina samlingar, likaså det omgivande samhällets efterfrågan på representativitet som ställt nya krav på att synliggöra och problematisera samlingarna.

Kanske är det denna komplexa situation som har gjort att det norska projektet Tingenes Metode inspirerat museer i Sverige? Metoden är vare sig ny eller revolutionerande, men den är begriplig i sin enkelhet, och den adresserar en rad aktuella frågor – samlingsförvalting, representation och tolkning av föremål, men även den högst aktuella bristen på enhetsövergripande samarbeten internt på museerna, såväl behoven av externa samarbeten.

Ofta behöver en metod testas för att förstås. Ibland är just testandet och formulerandet av en metod viktigare än att den är ny. Projektet Tingenes metode är intressant eftersom den utgår från reella behov som formulerats och strukturerats gemensamt av flera museer i samarbete, och som därefter implementerats och kommunicerats. På grund av detta helhetsgrepp har projektet inspirerat många andra och blivit ett intressant best-practice.

Tingenes Metode genomfördes 2015 till 2017 av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum i Norge med stöd av Norska Kulturrådets utvecklingsprogram. De tre museerna utgick från den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) och man inspirerades av sociologen Bruno Latour som sätter tinget/föremålet och dess olika relationer i fokus. Metoden kopplades till sex specifika utställningsproduktioner på de tre norska museerna, med projektteam från olika funktioner som tillsammans undersökte föremålsmagasinen, workshoppade kring föremålens olika betydelser och berättelser, och läste och delade forskningsrapporter och annan litteratur med varandra. Iden kring  Tingenes Metode byggde även på ett fysiskt labb som Norskt Teknisk Museum utvecklat – ett labb för kreativa möten där föremålsexperter, forskare, konservatorer och curatorer undersökte föremålens mångsidiga karaktär. Även museibesökarna bjöds in att kommentera och bidra med sin kunskap.

I Sverige uppmärksammades Tingenes Metode av Tekniska museet som redan hösten 2017 prövade metoden inför arbetet med en ny innovationsutställning. I början av 2018 ansökte Malmö museer tillsammans med Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum om utvecklingsbidrag från Kulturrådet, och i maj 2018 fick de det glädjande beskedet att ansökan beviljats. Under 2018 och 2019 kommer de tre museerna att implementera metoden inför kommande utställningsproduktioner – en arkeologisk utställning på Malmö museer, en utställning om 1900-talet på Göteborgs stadsmuseum och innovationsutställningen på Tekniska museet.

Riksantikvarieämbetet har med det nya regeringsuppdraget att främja utveckling och samarbete på museiområdet, att samla in och förmedla kunskap kring utställningsproduktion och erbjuda teknik- och metodstöd till museer. Med de svenska museernas arbete med Tingenes Metode har vi nu möjlighet att följa ett initiativ från museibranschen – en metod med stor potential som kan förmedlas vidare till hela museisektorn. Under det kommande året kommer jag därför att följa implementeringen på de tre museerna i Sverige och redovisa deras process på denna blogg. Charlotte Ahnlund Berg och Gabriella Ericson, båda utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer också att följa processen och föra in kunskap från projektet i Riksantikvarieämbetets övriga verksamhet.

Tingenes Metode aktualiserar många viktiga frågor. Som beskrivet kan metoden skapa förutsättningar för forskningen att bli en del av museernas praktik, men lika intressant är frågan hur den kunskap som skapas vid utställningsproduktioner blir del av den etablerade forskningen, och hur landar kunskapen i museernas databaser?

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar

FAKTA

Tingenes Metode i Oslo 2015 -2017 bestod av sex delprojekt på de tre museerna. Som en del av projektet utvecklades även en webbplats med information om projektet. I projektets publikation (kan laddas ner som pdf) finns fördjupade reflektioner kring metoden och processerna i delprojekten.

Tingenes Metode

 

Olika besökare föredrar olika format

En av fokusgrupperna i full färd med att hantera originalföremål. Foto: MUSA, CC BY.
En av fokusgrupperna i full färd med att hantera originalföremål från the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY.

Hur påverkar förmedlingsformatet besökarens upplevelse och tolkning av ett föremål? Ger 3D-modellen av en cypriotisk parfymflaska från järnåldern besökaren en likvärdig insikt och känsla jämfört med att se det verkliga föremålet i en monter? Och hur samspelar de olika formaten? På University of St Andrews i Skottland beslöt man sig för att ta reda på hur det förhöll sig.

När Museum of University of St Andrews (MUSA) märkte att besökarna tenderade att se museets objekt mer som konst än som artefakter, ville man ändra på det. Risken att besökaren skulle gå miste om förståelse för de samhällen som nyttjade föremålen, föranledde museet att digitisera sina samlingar. Att med fotogrammetri konvertera de analoga objekten till 3D-modeller skulle ge museet möjligheten att införa viktig information om föremålen som kunde komplettera materialet och placera föremålen i sin rätta kontext, och därmed tillföra ett mervärde. Det skulle dessutom göra samlingarna mer tillgängliga.

Men för att vara säkra på att publiken verkligen skulle tolka föremålen annorlunda när de fick se dem som 3D-modeller på en dataskärm i stället för, som tidigare, i en glasmonter, satte man 2016 igång ett forskningsprojekt som skulle undersöka publikens reaktioner på det nya mediet. Projektet fick namnet Through A Glass Darkly och var ett samarbete mellan Rebecca Sweetman, Professor of Ancient History and Archaeology vid the School of Classics och MUSA. Objekten som konverterades till digitala 3D-modeller var ett antal föremål ur The Bridges Collection, en samling föremål från olika perioder i Cyperns historia, från bronsålder till bysantinsk tid.

The Bridges Collection finns naturligtvis på Sketchfab. Här en cypriotisk aryballos, det vill säga parfymflaska, från järnåldern.

Fyra olika förmedlingsformat

För att kunna göra en bra jämförelse med andra förmedlingsformat undersökte man beteendet hos 94 försökspersoner, indelade i nio fokusgrupper, som fick utforska föremålen på fyra olika sätt: glasmonter, taktil låda, 3D-modell och föremålshantering.

Professor Rebecca Sweetman med en av fokusgrupperna. Foto: MUSA, CC BY.
Professor Rebecca Sweetman med en av fokusgrupperna. Foto: MUSA, CC BY.

Projektet befolkade de nio grupperna med barn, studenter och vuxna, där några hade specialistkunskap medan andra bara hade ett allmänt intresse. Några var från universitetet, andra inte. Vissa av grupperna, till exempel arkeologistudenterna, gjordes homogena, medan andra grupper var mer blandade som exempelvis gruppen med allmänt intresserade.

3D-modeller lockar barn

Resultaten visade bland annat att olika grupper av besökare reagerar på och förhåller sig olika till olika typer av förmedlingsformat. Till exempel drogs barnen till 3D-modellerna som satte igång interaktion och diskussioner mellan deltagarna, medan vuxna blev mer upplivade, och lärde sig mer, när de fick hantera en riktig artefakt i föremålshanteringen.
– Vi upptäckte också att upplevelsen vid den taktila lådan fick försökspersonerna att gå tillbaka till montern för att försöka identifiera det riktiga objektet där, och deras förståelse av föremålen växte med varje förmedlingsformat, säger Alison Hadfield, Learning & Access Curator vid MUSA:s samlingsenhet och en av personerna bakom projektet.

En annan intressant erfarenhet var att arkeologi- och antropologistudenterna inte var särskilt imponerade av den taktila lådan, vilket förklarades av att de är vana att hantera verkliga objekt vid exempelvis utgrävningar, och kanske därför ser replikor som undermåliga kopior. Däremot tyckte de studenter som läste programmet Museums and Galleries väldigt mycket om samma station där de handgripligen fick försöka lista ut vad som dolde sig i lådan.

Forskningspotential

Anmärkningsvärt är också att det bara var arkeologi- och antropologistudenterna som till fullo utforskade och drog nytta av den extra kontextuella informationen som fanns på webbsidan med 3D-modellerna. Mindre förvånande är kanske att det var just denna grupp som också i störst utsträckning noterade forskningspotentialen hos det digitala 3D-mediet.

Här följer en kort sammanfattning av resultaten från undersökningen av de fyra förmedlingsformaten, men se gärna även föreläsningen med Alison Hadfield i filmklippet nedan.

Alison Hadfield, Learning and Access Curator, Museum of the University of St Andrews (MUSA) ‘Through the Glass Darkly Project’, föreläser vid Oxford University Museums & DLNET conference den 16 juni 2017, Digital Learning in Museums.

1. Monter
Originalföremål i glasmonter. Försökspersonerna tillbringade förhållandevis kort tid vid montern även om de allra flesta läste textskyltarna. Personerna pratade inte med varandra om objekten, utan utforskade materialet i enskildhet. En av lärdomarna var att objekten i en monter måste vara mer speciella eftersom publiken är medveten om att det är ett genomtänkt urval.

2. Taktil låda
Besökaren stoppar in händerna i en låda och känner på en replika utan att kunna se den. Den här varianten gav en blandad respons i gruppen beroende på ålder och förkunskap. Eftersom försökspersonerna inte såg föremålet, utan bara undersökte det med händerna, fokuserade de på form, vikt och textur. De tenderade också att associera till för dem bekanta föremål. Stationen väckte även en impuls att gå till montern för att se originalföremålet. Barn gillade denna variant, medan vuxna var mer tveksamma till att stoppa händerna i något okänt.

3. 3D-modeller
Interaktiv 3D-modell på datorskärm som besökaren kan vrida på och zooma i. Även denna variant gav en blandad respons beroende på ålder och förkunskap. Flest och mest diskussioner förekom i grupperna med barn, medan vuxna och studenter, föredrog att interagera med stationen i enskildhet och i tystnad. Några av kommentarerna från försökspersonerna handlade om att de var distanserade från materialet. Föremålet hade förlorat sin ”aura” och känsla av unikum. Studenter som studerade arkeologi och antropologi fick ut mest av denna station. De utnyttjade mediet fullt ut med all information som fanns på webbplatsen där 3D-modellen presenterades.

4. Föremålshantering
Besökaren får hantera originalföremålen. Detta var det populäraste alternativet bland vuxna. De tyckte om möjligheten att tolka föremålet med hjälp av flera sinnen vilket hjälpte dem att förstå både föremålets kontext och funktion. Alternativet framkallade entusiastiska reaktioner och mer interaktion mellan deltagarna. En känsla av kontakt med den historiska personen, tillverkaren, användaren eller ägaren av föremålet, var också en positiv effekt av att få hålla ett verkligt objekt i händerna.

Djupare kunskap

På MUSA arbetar man medvetet med att formge utställningarna som ett led i besökarnas lärande, men slutsatserna från projektet Through A Glass Darkly har medfört en djupare kunskap i hur olika typer av besökare tar till sig olika typer av förmedlingsformat. När museet nu planerar en stor ombyggnad och expansion tänker man in resultaten från undersökningen och betonar hur viktigt det är att identifiera målgruppen för utställningen, för att först därefter välja format som stödjer inlärningen för just den gruppen. Man har också tagit hänsyn till det faktum att den taktila lådan väckte en lust hos besökarna att ta reda på mer.

Alison Hadfield med ett av föremålen ur the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY
Alison Hadfield, Learning & Access Curator vid MUSA:s samlingsenhet, med ett av föremålen ur the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY.

– I utställningssalarna ser vi exempelvis till att placera taktila upplevelser bredvid stationerna med digital media, säger Alison Hadfield, och fortsätter:
– Vi kommer också att utöka antalet tillfällen då besökaren får tillfälle att hantera originalföremål från samlingen.

Undersökningen ville som sagt också ta reda på om och hur förmedlingsformatet påverkade tolkningen av föremålen. Det visade sig vara mer troligt att föremålet bedömdes som konst när besökaren såg det i montern eller som 3D-modell på dataskärm. Men det var inte bara förmedlingsformatet som avgjorde om besökaren bedömde objekten som ett konstföremål eller som funktionella objekt, utan också föremålets utformning, exempelvis om det var utsmyckat eller inte.

Värdefullt för andra museer

Enligt de reaktioner som kommit in från andra institutioner, har någon liknande undersökning tidigare inte gjorts. Resultaten har visat sig vara värdefulla för andra museers framtida planering, och en viss förvåning kring att digital media saknar generell lockelse har kunnat läsas ut av responsen. Några museer avser också att i större grad erbjuda besökare taktila upplevelser och föremålshantering.

Slutsatser

Den slutsats man generellt kan dra av undersökningen är alltså att olika förmedlingsformat fungerar olika beroende på framförallt besökarens ålder och förkunskap. Och att en kombination av format ofta inverkar positivt på besökarens upplevelse. Vissa format uppmuntrar till diskussioner och interaktion mellan deltagarna, något som, åtminstone i Europa, är ovanligt vid traditionell presentation i monter.

Att det digitala i sig inte har någon generell inneboende attraktivitet visar undersökningen med all tydlighet. De digitala verktygen har inget egenvärde, men kan berika upplevelsen, åtminstone för vissa grupper.

Även om många svenska museer hanterar och visar likvärdiga föremål som i undersökningen, är The Bridges Collection långt ifrån representativ för alla museers samlingar och utställningar. Kanske skulle resultatet varit ett annat om samlingen bestod av artonhundratalsmålningar, galaklänningar eller leksaker från femtiotalet. Kanske inte.

LÄNKAR
Den fullständiga rapporten av undersökningen ska skickas till University Museums and Collections Journal (UMACJ) för publicering och kommer då ha titeln ”Material Culture as Art or Artefact: the Role of 3D Viewing in Museums”.University of St Andrews: https://www.st-andrews.ac.uk
MUSA: https://www.st-andrews.ac.uk/musa/
The Bridges Collection:
Wordpress: www.thebridgescollection.wordpress.com
Sketchfab: www.sketchfab.com/bridges
Facebook: www.facebook.com/bridgescollection/

 

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare

K-podd 33: Gallringspodden – om gallring av museisamlingar

Gallring. Rensa bort museiföremål. Det låter som ett laddat ämne. Men vad innebär egentligen gallring av museisamlingar?

Riksantikvarieämbetet har tagit fram en ny skrift som ska hjälpa museer i gallringsprocessen. Med anledning av detta begav vi oss till Armémuseum i Stockholm för att fördjupa oss i ämnet. Sedan avsnittet spelades in har Riksantikvarieämbetet fått regeringens uppdrag rörande mänskliga kvarlevor och repatriering, som tas upp i programmet. Medverkande är Karin Tetteris, Armémuseum, Åsa Stenström, Västerbottens Museum och Annika Carlsson, Riksantikvarieämbetet. Samtalsledare är Emil Schön.

Skriften Stöd för museer i gallringsprocessen hittar du här.

Vad ska jag välja? – om material för samlingsförvaltning

Foto: Helen Simonsson/RAÄ CC-BY

Vad ska jag tänka på när jag väljer material till en monter? Vilka plaster är lämpliga att använda som förvaringsmaterial? Vardagen för en samlingsförvaltare på ett museum består av mängder av små och stora beslut. En del av dessa handlar om vård och skötsel av föremål och samlingar. Vilka material man väljer till inredning, montrar, packmaterial och förvaringsmaterial är exempel på sådana beslut, som många gånger inte är helt enkla. Som stöd finns nu två helt nya och faktaspäckade Vårda väl-blad om materialval för samlingsförvaltare.

Val av material görs förstås utifrån många olika egenskaper. Man kanske eftersträvar ett specifikt utseende, att materialet ska vara lättarbetat, att det ska vara inbrottssäkert, vibrationsdämpande eller underlätta tillgängligheten. Därtill spelar ekonomi och miljöfaktorer alltid in. Här fokuserar vi på frågor kring bevarandeaspekterna.

Vissa material som används för utställning, förvaring och packning kan orsaka skador på museiföremål. Skador kan uppkomma genom direktkontakt eller genom att materialet avger ämnen som påverkar luftkvaliteten i till exempel en monter. Material kan naturligtvis också repa och lämna avtryck på föremål eller över tid brytas ned så att det börjar damma. Vissa skador, som till exempel att papper blir sprött, kan ta lång tid innan de blir synliga för ögat. Andra, som korrosion av metallföremål, kan ske på några veckor.

Det första av de två nya Vårda väl-bladen heter: ”Material för utställning, förvaring och packning: allmänna utgångspunkter” och beskriver vad man ska tänka på rent allmänt när man väljer material. En viktig utgångspunkt är hur låg tid materialet ska användas, vilka museiföremål det ska användas till och hur klimatet ser ut. Metallföremål kan exempelvis ta skada av svavelinnehållande material som ull och silke. Många gånger förvärras skadeförloppet om luftfuktigheten är hög. Vissa material som till exempel bubbelplast, kan vara bra vid packning men bör inte användas för långtidsförvaring. Å andra sidan händer det lätt att föremål av olika skäl förblir ouppackade under lång tid. Ett tips som kan låta självklart men som är nog så viktigt är att hålla koll på föremålet och materialet och vara uppmärksam på om de förändras på något sätt. De kanske ändrar färg, form eller börjar lukta.

Det andra bladet: ”Material för utställning, förvaring och packning: vanliga material” beskriver olika typer av material som är vanliga inom samlingsförvaltning och vad man ska tänka på inom olika materialgrupper. En del material som till exempel glas och pulverlackerad metall, är relativt neutrala med liten risk för reaktioner mellan material och museiföremål. Samtidigt används materialen sällan enskilt utan kombineras med till exempel fogmassa eller ytbehandlingar, och då behöver man undersöka så att inte dessa avger skadliga ämnen. Vissa produkter kan även vara behandlade med flamskyddsmedel eller med medel mot mögelangrepp. Ofta får man vara frågvis när man har kontakt med tillverkaren eller leverantören för att få reda på så mycket som möjligt om produkten och om hur den är tillverkad och efterbehandlad.

Foto: Gabriella Ericson/RAÄ CC-BY

Fler råd och tips om förvaltning av museisamlingar

Vad betyder det att en textil är behandlad med flamskyddsmedel? Vilka föremål kan frysas för att förhindra att skadedjur tar sig in i magasinet och hur gör man? Hur mäter man ljus? Detta är några av alla frågor du kan få svar på i Riksantikvarieämbetets Vårda väl-blad.

Vårda väl är Riksantikvarieämbetets serie rådgivningsblad med praktiska råd och tips om vård och förvaltning av kulturarv. För dig som arbetar med förvaltning av samlingar på museer finns Vårda väl-blad om:

  • Arkeologiskt material (5 blad)
  • Textil (5 blad)
  • Material (5 blad)
  • Skadedjur (2 blad)
  • Klimat och ljus (5 blad)
  • Ohälsosamma ämnen i samlingar (13 blad)

Läs mer på Riksantikvarieämbetets webb där alla blad finns för fri nedladdning: www.raa.se/vardaval

Ska ni bygga magasin?

Hur ofta i ett arbetsliv får en museiperson vara med om att bygga ett nytt museum och nya magasin? Inte ofta. Därför gäller det för dem som tar sig an uppgiften att samla på sig kunskap och ta reda på hur andra gjort före dem – det finns inte många handböcker i ämnet. Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning genomförde 2016 en intervjuundersökning med flera museer som under de senaste tio-femton åren har byggt nya magasin eller anpassat befintliga byggnader till ändamålet. Vilka erfarenheter kan de dela med sig av?

Så här gjorde vi

Ibland hör museifolk av sig till Riksantikvarieämbetet för att ställa frågor kring nybyggnad eller ombyggnad av magasin. Behovet av nya lokaler är stort på många håll. Det visar bland annat en rapport från Riksutställningar (2016) om länsmuseernas situation. För att skaffa oss en överblick över hur museer lyckats med att bygga och bygga om magasin, vände vi oss till åtta museer runt om i Sverige som håller på att bygga eller har byggt magasin. Vi ringde och pratade med projektledare och i några fall hälsade vi på och gjorde intervjun på plats.

Framgångsfaktor nummer ett – prata med andra!

De allra flesta vi intervjuade framhöll hur viktigt det var att besöka och prata med andra museer som själva byggt magasin. De hade gjort studiebesök, fått tips på sakkunniga och även fått låna upphandlingsunderlag som gjort stor nytta. Ett museum hade fått hjälp av kommunens upphandlingsenhet och ett annat samarbetat utmärkt med det lokala näringslivet som dessutom gått in och sponsrat.

Börja i tid! var ett annat råd. Allt för många processer har tidsfrister som måste hållas, inte minst att ansöka om pengar. Budgetår kan ställa till problem eftersom pengar inte alltid kan överföras till nästa år, men det kan undvikas, i alla fall för vissa museer, genom att medel fonderas till framtida magasinsbyggande. Ett museum hade fått EU-bidrag via den regionala fonden och även Postkodlotteriet hade bidragit med medel.

Bilden föreställer arkitekternas vision av det nya magasinet på Sörmlands museum. Vi ser besökare med skyddsrockar och plastsockar på fötterna i en stor lokal med mezzanin. Föremål finns överallt: cyklar, tavlor, kläder.
Så här kan Sörmlands nya museums stora ”Berättande magasin” komma att se ut när det är klart hösten 2018. Illustrationer: Carlstedt Ark och Urbio.

Klimat och energi

I frågan om klimat i magasinen och energiförbrukning för klimatkontrollen, varierade svaren rejält. Ett par magasin var byggda enligt det så kallade Zephyr-konceptet som går ut på att hålla ett stabilt klimat utan stor energiförbrukning. Sådan passiv klimatkontroll fanns med i de ekonomiska ramarna för att just begränsa kostnaderna. Sedan fanns museer som förvisso varit med och ställt krav på klimat och inredning, men som hyr magasinen till fast pris – där spelade energiförbrukningen ingen roll eftersom den inte syntes i räkenskaperna.

Inget museum hade permanenta arbetsplatser i magasinen. Det ger bättre förutsättningar för ett klimat som är anpassat för samlingarna, inte personalen. Hälften av museerna ville emellertid kunna visa sina magasin för besökare; en viss anpassning till komfortklimat var därför angeläget.

Magasinsinredning

Det visade sig att det var lättare sagt än gjort att beställa inredning till magasin. Det existerar ingen konsultbransch inom området, museerna blir mer eller mindre utlämnade till försäljare som marknadsför sina egna produkter. Några av respondenterna insåg i efterhand att de borde tänkt annorlunda med tanke på bland annat enklare åtkomst och hissbord. Det var svårt eller omöjligt att ändra när inredningen väl fanns på plats.

Bra och tåliga golv var också en utmaning för flera. Ett museum fick bittert erfara att epoxygolv på asfaltsmassa inte fungerar. Flera museer valde slipade betonggolv, de som var oroliga för att betongen skulle generera damm valde ytbehandling i tillägg.

Bilden visar en stor kartong i ett museimagasin. Kartongen är ganska smutsig och skitig. På den hänger en lapp med texten "Denna kartong är ett museiföremål från år 1950".
Ordning och reda på Malmö museers magasin. Foto: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, CC BY.

Framtiden går i riskanalysens tecken

Samtliga tillfrågade museer hade lagt stor vikt vid säkerheten. Alla hade till exempel brandalarm direktkopplat till räddningstjänsten. Några hade magasin med automatiskt släcksystem (alltså sprinkler) men de som inte hade det tycktes ha gjort en grundlig riskanalys innan de tog ställning. Just vikten av riskanalys uppmärksammas allt mer inom kulturvården, till exempel inom vård- och underhållsplanering.  Däremot hade långt ifrån alla färdiga katastrof- och restvärdesplaner, något som inte är ovanligt i Museisverige (se bland annat inslaget om katastrofplanering på SVT Nyheter). Vad ska till för att museerna ska göra prioriteringslistor och evakueringsplaner?

Förstudien visade också att många museer på 90-talet fått besök av radarparet Monika Fjæstad och Jan Holmberg. Monika arbetade då på Riksantikvarieämbetet och Jan var konsult. De arbetade under fyra år med att inventera museimagasin i hela landet – ungefär hälften av alla museer fick besök av dem. Flera av dem vi intervjuade nämnde den hjälp de fått av Monika och Jan, goda råd som de hade följt och som de nu är glada för. Detta sätter fingret på en av våra slutsatser – det saknas oberoende konsulter som kan ge råd till museer och arkiv utan att samtidigt vilja sälja en produkt.

Nu fortsätter vi arbetet med magasinstemat på Samlingsforum som i år äger rum den 22-23 november i Lund. Välkommen till Samlingsforum 2017 med temat magasin – nyckel till historia och framtid http://www.raa.se/aktuellt/kalenderhandelser/samlingsforum-2017/.

Tusen tack till de museer som lade ner tid på att besvara våra frågor!

Lisa Nilsen, lisa.nilsen@raa.se, 08-5191 8556

Vad gömmer sig i samlingen, del två.

Vårda väl-blad är Riksantikvarieämbetets serie med enkla, digitala rådgivningsblad, som rör vården av kulturarvet.

Museisamlingar uppvisar en stor variation av föremål, varav en del innehåller ämnen som kan vara ohälsosamma. Det kan röra sig om giftiga pigment, kvicksilver, bly, asbest eller rester av bekämpningsmedel samt ämnen som kan medföra risk för brand eller explosion. Att dessa ohälsosamma ämnen i de flesta fall inte heller är direkt synliga för ögat kräver stor kunskap hos den som hanterar en samling. Även andra yrkesgrupper kan komma i kontakt med dessa ämnen, som till exempel städpersonal.

För att främja en säker förvaltning av föremålen och samtidigt ha en arbetsplats som är säker för personal och besökare finns nu en serie med 13 Vårda väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar att ladda ner på Riksantikvarieämbetets hemsida:  www.raa.se/vardaval

Dessa beskriver varför ett ämne är ohälsosamt, hur man ska hantera föremålen och hur man bäst skyddar sig. De beskriver också vilka samlingar som kan beröras och hur man ska förhålla sig till detta. Det finns även hänvisningar till andra källor, till exempel Arbetsmiljöverket, som har information om regler kring arbetsmiljön.

Följande Vårda Väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar finns nu tillgängliga för alla i Samla:

  • Kemiska hälsorisker inom kulturvården – hur skyddar vi oss?
  • Märkning av giftiga föremål i samlingar
  • Kvicksilver i samlingar
  • Arsenik i samlingar
  • Naftalen i samlingar
  • Silikagel i samlingar
  • Bekämpningsmedel i samlingar
  • Diatomacéjord i samlingar
  • Asbest i samlingar
  • Bly i samlingar
  • DDT i samlingar
  • Lindan i samlingar
  • Pentaklorfenol i samlingar

Rådgivningsbladen utgör en del av Riksantikvarieämbetets arbete inom miljömålet giftfri miljö.

Riksantikvarieämbetet har under 2016 också, med hjälp av FoU-medel och tillsammans med representanter från flera museer samt Arbetsmiljöverket, utvecklat en online-utbildning riktad till personer med arbetsmiljöansvar på sin arbetsplats. Denna utbildning kommer att göras tillgänglig för alla under 2017. Mer information kommer.

Utbildningen är delvis utformat som ett spel.

Kontakt:

Carola Häggström, carola.haggstrom@raa.se (Vårda Väl-bladen)

Kaj Thuresson, kaj.thuresson@raa.se (Utbildningen)

Foto: Riksantikvarieämbetet (CCBY)

Samlingsförvaltning – vad är det?

Foto: Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

”Great museums use good collections management to bring objects, experiences, facts and stories together to create moments of wonder.”                                         Nick Poole på Samlingsforum 2013

Museernas samlingar är en kunskapsresurs och en del av samhällets kollektiva minne. I en museisamling finns föremål men också dokumentation och kunskap om dem. Allt detta måste någon hålla reda på så att man vet vad man har och att man kan hitta såväl föremålen som den tillhörande informationen. Man behöver också se till att föremålen hålls i så pass gott skick att de kan användas till utställning eller forskning. Då måste man försäkra sig om att samlingen förvaras i ett klimat som gör att föremål inte rostar eller bleks, och ha rutiner för att upptäcka skadedjur i tid så att de inte blir uppätna. Allt detta och mycket mer ingår i samlingsförvaltning.

Samlingarna och kunskapen om dem är i de flesta museer utgångspunkt för hela museiverksamheten. Det är därför viktigt att förvaltningen av samlingarna är väl integrerad i hela museets verksamhet.

Samlingsförvaltning som begrepp används för att beskriva en helhetssyn på arbetet med samlingar där alla inblandade yrkesgrupper arbetar mot samma mål. Syftet är att göra förvaltningen av samlingarna mer ändamålsenlig, effektiv och hållbar. Arbetet omfattar allt från insamling, gallring och vård till dokumentation och informationshantering. I samlingsförvaltningen ingår också att se till att samlingen görs tillgänglig för nutida och framtida generationer. Samlingsförvaltning bygger på att man har tydliga riktlinjer, rutiner och rollfördelningar som är kopplade till organisationens mål.

Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

Riktlinjer och standarder

I den brittiska specifikationen  PAS 197:2009 ”Code of practice for cultural collections management” beskrivs hur man kan arbeta strategisk med samlingsförvaltning. Samlingsarbetet sammanfattas i de fyra områdena

  • utveckling
  • information
  • tillgänglighet
  • vård och konservering.

Samlingsförvaltningens mål utgår från museets verksamhetsidé och sammanfattas i en policy. I policyn refererar man till de juridiska och etiska styrdokument man har att förhålla sig till.

Susanna Hillhouse, som är registrator vi National Trust for Scotland och som bland annat skrivit en handbok om PAS 197, var inbjuden till Samlingsforum i Visby i november i år och poängterade då vikten av att man överger stuprörstänkandet som kan finnas mellan avdelningar och mellan intendenter, konservatorer och dokumentationsansvariga och istället ser till helheten och en genomtänkt balans mellan olika områden.

Fler och fler museer har också börjat använda sig av standarden SPECTRUM. Standarden definierar dokumentationskrav för de viktigaste processerna inom samlingsförvaltning och följer samma övergripande ramverk som PAS 197. SPECTRUM har översatts till svenska av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Digisam och 12 svenska museer och finns för fri nedladdning här.

Såväl stora som små museer kan ha hjälp av att ha ett övergripande ramverk att förhålla sig till och att arbeta efter SPECTRUM. Man behöver inte sätta igång med allt på en gång, utan kan börja med en enskild process om man så vill. När man ser över sina policyer, planer och processer ser man också var man har brister. Har man till exempel ingen aktuell och beslutad katastrofplan är det en högt prioriterad uppgift att arbeta fram en sådan.

Inom konservering finns en rad standarder som tagits fram i det europeiska samarbetet för standardisering CEN/TC 346 Conservation of Cultural Heritage, där Riksantikvarieämbetet är en aktiv part. Ett aktuellt exempel är en nyutgiven standard för skadedjurskontroll, som beskriver hur man skyddar sin samling mot skadegörare som gnagare, skadeinsekter och mikroorganismer.

Program för God samlingsförvaltning 2017-2019

Samlingsförvaltningen är central i museets verksamhet och viktig inte minst för att den lägger grunden för öppenhet och ger möjlighet att redovisa vad som finns i samlingen, var det finns och för att på ett medvetet och transparent sätt utveckla samlingen och samlingsarbetet för framtiden.

I kommande inlägg här på K-blogg kommer vi att fördjupa oss i några olika aspekter av samlingsförvaltning med tyngdpunkt på vård och konservering.

Läs gärna mer om Riksantikvarieämbetets arbete inom området i Program för God samlingsförvaltning 2017-1019 eller på Riksantikvarieämbetets webb.

 
Gabriella Ericson, utredare samlingsförvaltning, Riksantikvarieämbetet.