Taggad: Museisamlingar

Tänk i tid och underlätta samarbetet med räddningstjänsten

Den tragiska branden i Nationalmuseet i Rio de Janeiro väckte starka känslor hos befolkningen i Brasilien och blev mycket uppmärksammat i svenska medier. Hur skulle vi hantera en större brand i ett museum i Sverige? Har vi förberett oss för en liknande situation?

Övning med räddnignstjänst
Övning med Södertörns räddningstjänst i samband med kursen ”Praktisk restvärderäddning för museer”. Foto: Erika Hedhammar CC BY

För det första; har vi jobbat förebyggande så att en så stor brand inte kan uppstå? Och om det ändå händer; hur agerar vi då? Finns det planer så att räddningstjänst och museet kan samarbeta på ett effektivt och bra sätt? Planer för att säkerställa att så mycket som möjligt går att rädda av museet och museets samlingar? Det finns en rad olika planer och dokument som olika aktörer har nytta av i en sådan situation. Dessa beskrivs nedan.

Vilken information behöver räddningstjänsten innan den kommer fram till museet?

Till att börja med, vet räddningstjänsten att det är ett museum som ligger här? På den här adressen? För vissa fastigheter som har automatlarm finns ett så kallat framkörningskort. Det tas fram av räddningstjänsten och syftet är att de ska hitta till fastigheten, veta var de kan ställa sina fordon, ta sig in i byggnaden och annat som är betydelsefullt att veta innan de kommer fram till byggnaden.  Ta gärna reda på om detta finns för ditt museum eller om det finns behov av att ta fram det.

Vilken information behöver räddningstjänsten när det gör en insats i museet?

För att sedan kunna agera inne i byggnaden finns en insatsplan. Denna tas fram av fastighetsägaren och de som har verksamhet i byggnaden i samverkan med räddningstjänsten. Där finns mer detaljerad information som räddningstjänsten har nytta av under själva insatsen. I vissa byggnader har man tagit fram en fördjupad insatsplan där man exempelvis har markerat ut särskilt värdefulla delar av byggnaden. Har man ett sprinklersystem behöver man även ha en så kallad orienteringsritning för att veta mer om hur man hittar fram till den del av byggnaden där sprinklersystemet och/eller larmet har aktiverats samt var det stängs av.

Katastrofplan för ett museum

Men vad behöver då ett museum ha för planer? Utöver den krisplan man har för organisationen är en katastrofplan användbar. Den är ett stöd för att ta hand om samlingar, byggnader och annat av kulturhistoriskt värde.

Först och främst behöver räddningstjänsten ha information om vem de kontaktar om något händer i byggnaden. Det kan ju vara så att de kommer dit mitt i natten eller kanske på julafton. Vem kontaktar de då och hur når de dessa personer?

Sedan behöver museet ha en plan för hur man hanterar en situation där samlingarna hotas att skadas. Vem är det som kommer att göra vad? Ofta är den som ansvarar för en sak i den vardagliga verksamheten även ansvarig under en katastrof. Samlingsansvarig tar hand om samlingarna, pressansvarig har kontakt med pressen och så vidare. Det finns även en hel del arbete som kommer att behöva utföras snabbt och välorganiserat. Det kan handla om att evakuera och torka stora mängder föremål innan de riskerar att skadas mer. Vilka gör det? Och vilka leder och organiserar arbetet?

Västar för olika ansvarsområden
För att veta vem som har ansvar för vad finns västar märkta med olika ansvarsområden.                 Foto. Erika Hedhammar CC BY

Under en brand och i arbetet efter en brand behöver många beslut tas snabbt. Därför är det viktigt att veta vem som har mandat att göra det. Det kan exempelvis handla om att beställa fryscontainrar för att kunna frysa ner vattenskadade föremål. Eller ta beslut om vilka delar som ska prioriteras då räddningstjänsten har möjlighet att föra ut delar av samlingarna innan taket hotar att störta in. Vad vill vi då att de tar ut? Tavlan målad av den lokala konstnären, den orientaliska mattan eller böckerna som ska säljas i museets shop? Personalens datorer?

Museets restvärdeplan

Information om prioriteringar bör finnas samlad i en restvärdeplan. I den planen bör även finnas tydlig information om var de prioriterade föremålen förvaras och hur de ska evakueras eller skyddas.

För att restvärdesplanen ska kunna bli användbar bör man ta fram den i dialog med räddningstjänsten. Kommer de att kunna ta ut en dopfunt av sten som väger två ton? Vet de vad en barockbyrå är? Hur bär man ut en tavla med förgylld ram? För att detta ska bli tydligt har flera museer och kyrkor tagit fram dokumentation med fotografier, ritningar och instruktioner för räddningstjänsten. Hur dessa prioriteringskort ser ut och förvaras ser lite olika ut. På vissa museer är de förvarade i anslutning till ett larmskåp där räddningstjänsten kan hitta dem. I vissa kommuner finns de hos räddningstjänsten som pdf-filer att plocka fram vid larm. De kan även finnas på en plats som både museets personal och räddningstjänsten har tillgång till. Det finns många olika lösningar för detta, men viktigt är de sker i samverkan och att de inte blir tillgängliga för någon som kan ha för avsikt att stjäla föremålen.

Prioriteringskort i händelse av brand på museum
Prioriteringskort är en del av en restvärdeplan för museet. Detta exempel är från Historic Englands kurs. Det ska vara lätt att göra rätt för räddningstjänsten.

Prioriteringar, är allt lika viktigt?

På många museer är prioriteringar svårt och en källa till långa diskussioner. Det är ju klart att man vill bevara allt man har i samlingarna för eftervärlden, det är ju en del av museets uppdrag. Men är ALLT lika viktigt? Om taket är på väg att störta in, är det inte bättre att tydligt kunna vägleda räddningstjänsten till några utvalda föremål i samlingarna istället för att de ska ta något på måfå? Kanske står de framför smycken som ska säljas i museishopen? Hur ska de kunna se skillnaden? De har ju ingen aning om vad som är viktiga inmärkta föremål från museets samlingar och vad som är rekvisita. Jag tror ingen museianställd vill fundera ut vad de vill rädda först eller beskriva var dessa saker förvaras via telefon mitt i natten eller på semesterresan. Här kan man göra skillnad innan det händer något. Börja med bara ett fåtal prioriterade föremål. Det går alltid att uppdatera om man ändrar sig. När de prioriterade föremålen är evakuerade eller skyddade kan man givetvis gå vidare till att ta hand om resten av samlingarna.

Uppdatering och övning

När en katastrofplan med restvärdeplan och prioriteringskort finns behöver de hållas uppdaterade. Är kontaktpersonerna fortfarande kvar på museet? Har man flyttat de prioriterade föremålen? Kommer räddningstjänsten ihåg att det finns prioriteringskort?

Chansen att allt ska gå bra när man väl står där är större om man har fått möjlighet att öva. Vid en övning har man också möjlighet att justera saker i planen som inte fungerade.

Kursen ”Praktisk restvärderäddning för museer”

För att inspirera till att ta fram katastrofplaner och ge möjlighet att få öva med räddningstjänst har Brandskyddsföreningen tagit fram en utbildning tillsammans med Riksantikvarieämbetet. Utbildningen är framtagen efter en modell som har genomförts i England i många år. I våras deltog 16 personer i den första svenska övningsutbildningen. Där fick deltagarna testa att ta hand om en mindre, fingerad museisamling i samband med en brand. Till sin hjälp hade de en påhittad restvärdeplan. I denna plan fanns prioriteringskort för att kunna vägleda räddningstjänsten som var med och övade till rätt föremål. Deltagarna fick också testa att rökdyka i en iordningställd museimiljö. Syftet var att se vilka förutsättningar räddningstjänsten har när det brinner i en byggnad. Utbildningen är tänkt att genomföras flera gånger och nästa tillfälle blir i juni 2019.

Museipersonal testar brandmannens arbete
Vid kursen Praktisk restvärderäddning för museer fick deltagarna testa att rökdyka. Syftet var att de skulle få förståelse för räddningstjänstens arbete och begränsade möjligheter att rädda museiföremål. Foto: Erika Hedhammar CC-BY

Vad händer i framtiden? Händer det inte ert museum?

Tillbaka till frågan jag ställde i början. Har vi förberett oss för att kunna hantera en stor brand i ett museum som den som skedde i Rio de Janeiro? Vad behövs för att museerna i Sverige ska göra detta? Många har påbörjat arbetet, men långt ifrån alla. Vad behövs för att man sätter igång och färdigställer dessa planer? Kan vi från Riksantikvarieämbetet bidra med något mer för att katastrofplanerna ska tas fram? Nedan finns några tips.

Handböcker/kurser

Riksantikvarieämbetets Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning (RVR)

Brandskyddsföreningens kurs Praktisk restvärderäddning för museer

Artikel om kursen i tidningen Brandsäkert

Utländska liknande kurser

Historic England´s course Salvage and Disaster Recovery

ICCROMs course First Aid to Cultural Heritage in Times of Crisis (FAC)

Stöd för att ta fram katastrofplaner för museer (engelska)

ICCROM, Resource on First Aid to Cultural Heritage

Historic England Technical Advise Emergency and Fire

ICCROM Endangered Heritage Emergency Evacuation of Heritage Collections 

 

 

 

 

Norska Tingenes Metode till Sverige

Tingenes Metode genomfördes av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum 2015 – 2017. Syftet med metoden var att vitalisera museernas interna och externa arbete med sina föremål och samlingar. Nu har Malmö museer tillsammans med Tekniska museet i Stockholm och Göteborg stadsmuseum beviljats utvecklingsbidrag från Kulturrådet för att realisera metoden i Sverige. Riksantikvarieämbetet har beslutat att de närmsta åren följa de tre museernas implementering av Tingens Metod inför kommande utställningsproduktioner.

Under flera år har museernas samlingar beskrivits som problem – svårigheter med förvaltning, klimatanpassning och säkerhet, man har tampats med kostsamma lagerutrymmen och kämpat med skadeangrepp och giftiga föremål. Ökade krav på museernas samtidsrelevans och utåtriktade arbete har också påverkat museernas relation till sina samlingar, likaså det omgivande samhällets efterfrågan på representativitet som ställt nya krav på att synliggöra och problematisera samlingarna.

Kanske är det denna komplexa situation som har gjort att det norska projektet Tingenes Metode inspirerat museer i Sverige? Metoden är vare sig ny eller revolutionerande, men den är begriplig i sin enkelhet, och den adresserar en rad aktuella frågor – samlingsförvalting, representation och tolkning av föremål, men även den högst aktuella bristen på enhetsövergripande samarbeten internt på museerna, såväl behoven av externa samarbeten.

Ofta behöver en metod testas för att förstås. Ibland är just testandet och formulerandet av en metod viktigare än att den är ny. Projektet Tingenes metode är intressant eftersom den utgår från reella behov som formulerats och strukturerats gemensamt av flera museer i samarbete, och som därefter implementerats och kommunicerats. På grund av detta helhetsgrepp har projektet inspirerat många andra och blivit ett intressant best-practice.

Tingenes Metode genomfördes 2015 till 2017 av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum i Norge med stöd av Norska Kulturrådets utvecklingsprogram. De tre museerna utgick från den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) och man inspirerades av sociologen Bruno Latour som sätter tinget/föremålet och dess olika relationer i fokus. Metoden kopplades till sex specifika utställningsproduktioner på de tre norska museerna, med projektteam från olika funktioner som tillsammans undersökte föremålsmagasinen, workshoppade kring föremålens olika betydelser och berättelser, och läste och delade forskningsrapporter och annan litteratur med varandra. Iden kring  Tingenes Metode byggde även på ett fysiskt labb som Norskt Teknisk Museum utvecklat – ett labb för kreativa möten där föremålsexperter, forskare, konservatorer och curatorer undersökte föremålens mångsidiga karaktär. Även museibesökarna bjöds in att kommentera och bidra med sin kunskap.

I Sverige uppmärksammades Tingenes Metode av Tekniska museet som redan hösten 2017 prövade metoden inför arbetet med en ny innovationsutställning. I början av 2018 ansökte Malmö museer tillsammans med Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum om utvecklingsbidrag från Kulturrådet, och i maj 2018 fick de det glädjande beskedet att ansökan beviljats. Under 2018 och 2019 kommer de tre museerna att implementera metoden inför kommande utställningsproduktioner – en arkeologisk utställning på Malmö museer, en utställning om 1900-talet på Göteborgs stadsmuseum och innovationsutställningen på Tekniska museet.

Riksantikvarieämbetet har med det nya regeringsuppdraget att främja utveckling och samarbete på museiområdet, att samla in och förmedla kunskap kring utställningsproduktion och erbjuda teknik- och metodstöd till museer. Med de svenska museernas arbete med Tingenes Metode har vi nu möjlighet att följa ett initiativ från museibranschen – en metod med stor potential som kan förmedlas vidare till hela museisektorn. Under det kommande året kommer jag därför att följa implementeringen på de tre museerna i Sverige och redovisa deras process på denna blogg. Charlotte Ahnlund Berg och Gabriella Ericson, båda utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer också att följa processen och föra in kunskap från projektet i Riksantikvarieämbetets övriga verksamhet.

Tingenes Metode aktualiserar många viktiga frågor. Som beskrivet kan metoden skapa förutsättningar för forskningen att bli en del av museernas praktik, men lika intressant är frågan hur den kunskap som skapas vid utställningsproduktioner blir del av den etablerade forskningen, och hur landar kunskapen i museernas databaser?

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar

FAKTA

Tingenes Metode i Oslo 2015 -2017 bestod av sex delprojekt på de tre museerna. Som en del av projektet utvecklades även en webbplats med information om projektet. I projektets publikation (kan laddas ner som pdf) finns fördjupade reflektioner kring metoden och processerna i delprojekten.

Tingenes Metode