Taggad: museiutveckling

Brev från en konsthanterare på Munchmuseet

Andreas Öhman, konstnär och konsttekniker på Munchmuseet i Oslo, bredvid ”Dødskamp” av Edvard Munch. Foto: Una Helle Hamilton.

Sedan förra året jobbar vi lite extra här på Riksantikvarieämbetet med att lyfta området ”konsthantering”. Ambitionen är att alla som dagligen arbetar med att installera, montera, packa, flytta och hantera konst och föremål ska hitta varandra och få en plats för erfarenhetsbyte och nätverkande.

Tillsammans med samarbetsparter och alla dedikerade konsthanterade på museer, företag, konsthallar och andra kulturarvsinstitutioner såväl som frilansare försöker vi bygga upp en ökad kunskap kring konsthantering. Just nu planerar vi för andra året i rad Branschforum för konsthantering som ska hållas i Göteborg den 2-3 november 2020 i samarbete med Göteborgs konstmuseum och Röhsska museet. I planeringsarbetet talar vi med en mängd olika kollegor som på ett eller annat sätt är involverade i konsthantering. Nyligen fick vi en hälsning från Andreas Öhman på Munchmuseet i Oslo som sedan januari i år jobbar med museets stora flyttprojekt. Så här kan en konsthanterares vardag se ut:

Fredagen 20 mars 2020

Mina arbetsdagar som konsttekniker i Munchmuseets flytteprojektet.

Låt mig introducera mig själv; Mitt fulla namn är Andreas Hans Mikael Öhman. Jag är född och uppvuxen i Sverige, en timme söder om Stockholm, utanför Nyköping, närmare bestämt en plats som heter Tystberga, men utanför den igen. Jag flyttade till Norge 2012 när jag kom in på Konstakademiet i Oslo för att studera fri konst, efter avslutade förberedandekonststudier på Gerlesborgsskolan, i Gerlesborg på västkusten i Sverige. Här i Norge har jag börjat etablera mig som konstnär, och konsttekniker. Jag bor tillsammans med min sambo Solveig, i Oslo. Vi har ett sommarhus på en ö (Garten) i Trøndelag, som vi vanligtvis spenderar stora delar av året på. Nu arbetar jag fulltid, vid sidan av mitt egna konstnärskap, med den stora flytten av Munchs fantastiska livsverk ifrån museet på Töyen till det nya på Björvika, här i Oslo. Det är just de dagarna jag tänker berätta om, hur de kan vara och hur de påverkar mig.

Det nya Munchmuseet på Björvika i Oslo. Foto: Ivar Kvaal.

Vardag på Munchmuseet

Arbetsdagen startar med att jag kommer till jobbet, önskar en god morgon till Securitasvakten som sitter i vaktbåset. Får tillgångskortet tilldelat och signerar tid, datum och mitt namn på pappret. Sen går jag vidare till mitt kontor. Hälsar de jag möter på vägen med en god morgon. Ankommer kontoret, byter om till arbetskläder (stålhättade skor, byxor med knäskyddsinlägg och en tröja). Kollar på jobbmobilen och datorn, uppdaterar mig på mailen, samt workplace och projectplace. Och om jag fått några nya verk tilldelade, som är efterfrågade för intern konstflytt.

Om så är fallet, söker jag efter det registrerade numret i museets Collection Management System, TMS, så att jag kan få en bild av hur de ser ut, var de är placerade och hur stora de är. Så att jag är förberedd för när vi ska transportera dem.

Vi som arbetar med flytteprojektet samlas och har morgonmöte varje dag mellan klockan 9.00 och 10.00. Då går vi igenom det vi arbetar med för stunden och vad som komma skall.

Samarbete med kollegor

Andreas Öhman och Kine Lillestrøm utför en transport av verket ”Fortvilelse”. Foto: Una Helle Hamilton.

Som regel är det jag och mina kollegor Kine som tekniker och Einar som registrar som flyttar konsten internt, mellan magasin, konservering och fotografering. Vi samlas efter mötet, ser till att vi har handskar med oss så att vi inte lämnar fett/smutsfläckar på det vi ska flytta och går ned i målerimagasinet. Vi letar upp en transportvagn i passande storlek. Drar ut den väggen som verket hänger på och ser till så att det är fri passage, så att den inte kan råka stöta i någonting.

”Ung mann på stranden”, Edvard Munch, 1908.  Foto: Halvor Bjørngård.

Idag ska vi hämta ”Ung mann på stranden” MM.M 00608, som ska till konserveringsateljén ifrån magasinet, den hänger på vägg 26, sida b. Jag drar ut väggen, det knarrar, hjulen skumpar lite lätt, så att det rasslar i metallskenorna i taket. Väggen vibrerar och jag måste dra ut den så sakta som möjligt för att undgå för stora vibrationer i målerierna. Väl ute så möter jag de mest fantastiska målerierna av hav.

Munch och havet

Munchs studier av havet får mina känslor att svalla över och jag hör vågorna slå emot klipporna på Garten. De mer abstrakta får mig att drömma mig bortom stränderna och in i min egen ateljé. Jag blir inspirerad. Min favoritvägg än så länge har blivit nr 26, där hänger ”Bölger”.

Att få se alla dessa verk av Munch, inspirerar mig i mitt konstnärskap och jag får en större bild och förståelse av vem han var och vilken tid han levde i. Jag får tillsammans med mina kolleger komma närmare än de flesta, möjligheten att se många verk utan glas och pynteramme. Flytta på dem och känna deras vikt. Och ibland stanna upp för att tänka, och ta in de verk vi arbetar med.

Listarbete

Tiden mellan de interna transporterna hjälper jag till vid andra stationer, så som demontering av bagettlist och montering av L-list. Jag arbetar även med tillverkning av L-list-ram, kapning av bakplattor och packning av verk som är redo för vidare transport.
L-listramarna fästs till målerierna för att de enklare skall kunna monteras i transportkassar, som skall gå till det nya museet. Innan L-listen fästs, tar vi av den gamla bagettlisten som inte heller den är orginalram, utan som kom på plats i sin tur då en annan tekniker/konservator hanterade bilden efter Munchs död. De flesta blev monterade på 50-talet, för en enklare hantering av bilderna. Vid borttagning av bagettlist använder vi verktyg för att så skonsamt som möjligt ta av listen som är fastspikad runtom målerierna, direkt i kilramen, igenom duken. Vid montering av L-listerna är vi minst två stycken för att placera ned målerierna med så lite vibrationer som möjligt i den nya ramen.

Andreas Öhman och Kine Lillestrøm utför transport av verk från foto till magasin. Foto: Una Helle Hamilton.

Några dagar efter transporten av ”Ung mann vid stranden” så frågar min kollega Ottar om jag kan följa med ned i magasinet för att hämta två verk som skall få nya L-lister. Varav ett av de verken är MM.M 00260, det visar sig att det hänger på vägg 26 sida b, jag märker att jag blir lite spänd. För det innebär att det finns en möjlighet att det är en havstudie av Munch, som ska tas upp. Ska jag nu få möjlighet att komma så pass tätt in på en av de tavlorna?

MM.M 00260 är ”Sjöbilde fra Wernemünde” och är en havstudie. Det kribblar i kroppen. Nu skall jag få ta av bagettlisten ifrån en av de bilder jag blev så inspirerad av. Allt går som det ska och jag lappar hålen efter spikarna med syrefri papperstejp och monterar den nya L-listen.

”Sjøbilde fra Warnemünde” av Edvard Munch, 1908. Foto: Munchmuseet.

Jag lägger bagettlisten åt sidan, istället för att kassera den. Bagettlisten följer med hem, och ligger nu och väntar på att få sitta runt en ny havstudie. Den skal jag utföra på Garten i Trøndelag ”en plein air”.

Livsverk

Flera dagar senare, strax efter att regeringen gått ut med de stora Covid-19 kristilltagen så får jag förfrågan att tillsammans med några andra i vårat team att flytta ned tavlan MM.M 00002 ”Dödskamp” till magasinet, det går en frysning genom kroppen och jag känner en oro för tiden som kommer.

Idag är det fredag den 20:e mars och jag har varit hemma med en förkylning. På måndag ska jag tillbaka till Töyen och fortsätta flytten av Munchs livsverk. Jag känner ett hopp, och en tilltro till det mänskliga samarbetet vi i dagsläget genomför.

Andreas Öhman

Håll utkik efter anmälan till Branschforum för konsthantering till hösten. Anmälan öppnar i augusti. Har du synpunkter eller erfarenheter som du vill dela med oss? Hör av dig till Mathias Strömer, mathias.stromer@raa.se.

Blogg 9 – Tingens metod år två

Tre museer –  Malmö museer, Göteborg stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm – har med stöd från Kulturrådet sedan juni förra året testat den norska metoden Tingenes metode i sin utställningsverksamhet. I juni i år beviljades museerna medel för ytterligare ett år och uppstart ägde rum i Göteborg under två dagar i november.

Personal på de tre museerna – chefer, producenter, intendenter och pedagoger – samlades på Göteborg stadsmuseum för att dela erfarenheter av att tillämpa Tingens metod i sin verksamhet. Under dagarna diskuterades i vilken typ av projekt metoden fungerat bra och i vilka situationer man stött på problem.

Göteborg stadsmuseum har det senaste året använt metoden för att inhämta förslag på ting som är förknippade med Göteborgs 1900-tals historia. Vilka ting känner göteborgarna extra för och vilka berättelser associeras med tingen? Metoden används även med studenter på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) och när museet involverat grupper att bidra med nya berättelser till museets digitala samlingar.

Malmö museer har använt Tingens metod i relation till en samtidsdokumentation av rivningen av Barsebäck kärnkraftverk. Det innebar att museet kom i kontakt med nätverket Women in Nuclear som föreslog att museet samlar in de mycket specifika ljuden från kärnkraftverket och kärnkraftverkets lingo, alltså arbetsplatsens språk och jargong, något som museet själva inte tänkt på. Man kommer även att använda Tingens metodSjömansminnen, en samling föremål med begränsad proveniens. Genom att bjuda in olika externa personer att undersöka tingen är förhoppningen att få fram mer information om dem.

Tekniska museet i Stockholm har vid det här laget implementerat Tingens metod i flera delar av sin verksamhet som relaterar till samlingarna. Det senaste året har de bjudit in experter, ingenjörer, brukare och allmänheten att undersöka föremål till den kommande innovationsutställningen. Museet har under processen erfarit att det kanske inte alltid är entusiasterna som är bäst på att tänka utanför ramarna och undersöka föremålens många relationer.

Föreläsningar

Under de två dagarna bjöds det som tidigare in ett antal föreläsare. En av dem var Klas Grinell, utvecklingsledare på Kulturförvaltningen i Göteborg. Förutom att förankra Tingens metod i fransk postmodern teori och i sociologen Bruno Latours tankar om tingen, talade Grinell om tingens möjliga gemenskap med rhizom. Rhizom betecknar vissa växters rotsystem som till exempel hos ingefära och potatis, med rötter som inte har något centrum eller hjärta utan växer nätverksmässigt. Om man applicerar rhizom på förståelsen av ett ting skulle man stället för att koppla tinget till en berättelse ge tinget ett spektrum av berättelser, relationer och betydelser utan början och slut. För var börjar ett tings historia? När trädstammen och virket väljs ut? När trät snidas och bemålas för att bli en skulptur? När skulpturen används, återanvänds eller förändrar mening beroende på sammanhang? Eller börjar tingens historia först när det blivit ett museiföremål och kategoriserats av tjänstemännen?

Bente Vinge Pedersen på Medicinsk Museion i Köpenhamn, talade i sin tur om behovet av de fysiska tingen på museerna för att frammana ”smagen af blod, lugten af sved”. Snarare än att beskriva tingens materialitet, beskrev hon de kroppsliga effekter som tingen har på oss och gör med oss. Sofia Lindström, forskningsledare på Kulturförvaltningen i Göteborg, talade om Tingens metod som en deltagande praktik som inte bara kan användas när museerna bjuder in externa experter för att vitalisera samlingarna. Hennes föreläsning bidrog till en diskussion om till vilken grad metoden kan användas för att involvera besökare i utställningsproduktioner, och om metoden till och med kan bidra till ungas identitetsskapande.

Några reflektioner

Sedan juni 2018 har Riksantikvarieämbetet följt implementeringen av Tingens metod i Sverige. Redan under den första workshopen i Malmö stod det klart att det är svårt att följa processen utan att bidra till situationen och läsningen av den. I oktober 2018 resonerade jag i denna blogg att synonymer till följa är att gå efter, gå bakom, göra sällskap, men att det även kan betyda att iaktta, observera och förstå. Jag frågade mig om man kan ”göra sällskap” eller ”observera” utan att själv påverkas eller påverka det man iakttar?  Och kan man verkligen förstå något utan att interagera med det man försöker begripa?

Vi som följde projektet på Riksantikvarieämbetet beslutade att vi inte enbart skulle vara en ”fluga på väggen” som skulle observera museernas processer utan att vi också skulle acceptera att vår egen kunskap och erfarenheter bidrog till den, något som också uppskattades av museerna. När jag nu gör min avslutande reflektion av följeprojektet inser jag att min och mina kollegors tolkning av att följa också relaterar till en av de frågor Tingens metod lyfter: Hur bjuder vi in till deltagande och till vilken grad vill vi att externa personer ska påverka vår verksamhet? Om museerna genom Tingens metod öppnar upp och bjuder in externa forskare och allmänhet att interagera med samlingarna och bidra med berättelser så kommer detta också att påverka museernas kärnverksamhet – samlingsförvaltning, kunskapsproduktion och förmedling av kunskap. För mig har det varit intressant att följa Tingens metod för att tillämpningen i viss mån synliggör ett paradigmskifte i museipraktiken. Att ting som med museernas kategoriseringar och klassificeringar låsts fast till en betydelse, nu med hjälp av externa parter kan knytas till olika tider, människor och funktioner och på så sätt berika vår förståelse av dem.

Under Riksantikvarieämbetets följande har det visat sig att Tingens metod inte bara är ett sätt att undersöka tingens många relationer, utan metoden synliggör även en rad utmaningar i museivärlden. En fråga som aktualiserades på mötet i Göteborg var hur processer dokumenteras, i det här fallet när man tillämpar Tingens metod. Denna och andra utmaningar kommer säkerligen att besvaras under det kommande året och bli intressanta sidoresultat av de tre museernas gemensamma undersökande.

Följandet fortsätter 

Riksantikvarieämbetet kommer under 2020 att fortsätta följa de tre museernas arbete. Man kommer att delta på möten och ge stöd till den arbetsgrupp som ska ta fram en manual för Tingens metod. Riksantikvarieämbetet planerar även att kommunicera metoden på sin webb och på sikt skapa ett nätverk för museer som är intresserade att arbeta med metoden. För mer information och kontakt, se Riksantikvarieämbetets hemsida.

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

 

Blogg 8 – Tingens metod, att följa och bidra till ömsesidig utveckling

Tre museer i Sverige – Malmö museer, Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum – fick 2018 stöd av Kulturrådet för att testa Tingens metod i sin utställningsverksamhet. Nu är den första fasen över, och projektet har fått mer bidrag för att implementera metoden ytterligare ett år.

I äldre museiverksamhet klassificerades samlingar och föremål utifrån en begränsad tematik och terminologi. Arkeologen Fredrik Svanberg konstaterar i artikeln ”Veckla ut samlingen” (2017) att världen indelades i ett antal områden som arkeologi, konst, naturhistoria och etnografi: ”De insamlade föremålen stoppades in i dessa områden, men också i de typiska ”stora berättelser” som på förhand var knutna till dem”. Svanberg refererar till sociologen Bruno Latour´s tankar att kategoriseringarna inneburit att bara en del av tingens betydelser och relationer uppmärksammats. Latour inspirerade även konservatorn Henrik Treimo och hans samarbetspartners när de utvecklade Tingenes Metode i Norge. Man tog fasta på den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) – och satte tinget/föremålet och dess komplexa betydelser och olika relationer i fokus. Norska Tingenes Metode inspirerade i sin tur de tre svenska museerna att testa metoden i sina verksamheter.

”Den som har arbetat länge på ett museum vet vilka berättelser som ska berättas och vilka föremål som ska visas. Tingens Metod innebär ny kunskap men också en utmaning av basverksamheten och av yrkesroller.” Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet

Under 2018 och 2019 har Riksantikvarieämbetet följt de tre museernas arbete för att samla in konkreta exempel på vad som sker när metoden tillämpas. Vi har deltagit på seminarier, styrgruppsmöten och vid tre tvådagars workshops där personal från de tre museerna deltagit. Jag har från de olika sammankomsterna förmedlat våra intryck genom att skriva blogginlägg från processen här på K-bloggen.

Den ursprungliga idén var att Riksantikvarieämbetet bara skulle observera de tre museernas arbete och dokumentera metoden. Museerna meddelade dock ganska omgående att de förväntade sig att vi aktivt skulle bidra med våra egna personliga erfarenheter och ställa kritiska frågor till deras processer. Vi som följde projektet befann oss därmed både i och utanför implementeringen av metoden, och vi balanserade mellan att följa och delta.

Museernas reaktion på att vi följt deras arbete har visat sig vara mycket positivt. Man konstaterar att vårt aktiva deltagande i processen, våra kritiska frågor och återkopplande samtal har lett till reflektion. Bloggtexterna menar man har sporrat dem och även synliggjort deras arbete både internt och externt. Museernas positiva reaktion på följeprojektet har också bekräftat att med det nya museiuppdraget kan Riksantikvarieämbetet ge stöd men också vara en aktiv medspelare.

Kort referat från utvärderingen

I juni 2019 genomförde de tre museerna en utvärdering av projektets första fas där man uppmärksammade en rad lärdomar men lyfte också en rad oväntade resultat. Riksantikvarieämbetet fick möjlighet att delta under utvärderingen och även förmedla vad vi upplevt under processen.

Helt klart har samarbetet mellan tre sinsemellan mycket olika museer, och det gemensamma undersökandet av metoden, skapat relationer och kontakter. Genom att dela erfarenheter och svårigheter har man blivit lite säkrare och klokare.

Metodens upplägg innebär att man aktivt samarbetat över avdelningsgränserna, mellan samlingsförvaltning, utställningsproduktion och publik verksamhet. För att få till stånd sådana samarbeten krävs att man inom organisationen avsätter tid för planering och genomförande. När detta görs bidrar metoden till utvecklingen av interna arbetssätt mellan avdelningar, vilket är något som många efterfrågar.

Genom metoden har svårigheter med samlingsarbete synliggjorts, t ex glappen i samlingarna men också tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersökt tingen synliggörs också andra brister, till exempel avsaknad av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Från början var det inte tydligt var i en utställningsprocess Tingens metod kan användas – i förstudiearbetet, under researchtiden eller som pedagogisk metod när utställningen väl är invigd? Vid utvärderingen blev det tydligt att Tingens Metod kan användas i vilken verksamhet som helst: i en påsklovsaktivitet, i skolverksamhet eller för att öka kunskapen om en samling. Man var däremot tveksam om metoden passar för förstudiearbete.

När man använder Tingens metod kan ny information och kunskap genereras. Detta borde in i föremålssystemen och adderas till respektive föremål. Museerna menar dock att det saknas förståelse för vikten av att addera ny information till rådatan, och man saknar även rutiner och resurser för detta.

När museerna bjuder in besökare att genom Tingens metod undersöka föremål och addera information och associationer till dem, aktualiseras (den museifilosofiska) frågan om hur relationen mellan faktabaserad kunskap, minne och fiktion hanteras och kommuniceras på museer?

Fortsättning

Riksantikvarieämbetet har beslutat att fortsätta följa museernas implementering av Tingens metod. På sikt ska metoden ingå i en metodbank som stöd för fler museer i Sverige. Nästa steg blir att medverka under museernas uppstart av fas två i oktober 2019, och att arrangera en programpunkt under Samlingsforum i november 2019.

Fortsätt gärna att följa oss på denna blogg!

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

Helene Larsson Pousette är sedan 2018 anställd som utredare inom ramen för Riksantikvarieämbetets museiuppdrag. Hon har  varit med att utveckla ”följandet” av Tingens metod och kommer fortsättningsvis att arbeta med projektet. Hon är också ansvarig för forskning- och samlingsfrågor på Stockholms Kvinnohistoriska.

Blogg 5 – Tingens metod och Barsebäcks kärnkraftverk

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm –  testar tillsammans den norska metoden Tingenes Metode i sin verksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersöka föremålens många olika betydelser.

Malmö museers initiala intresse för Tingens metod var att de ville lära sig använda metoden, testa och sen implementera den i verksamheten. Det har varit en process där den initiala idén att arbeta med museets arkeologiska material styrts om till mer undersökningsbara föremål kopplat till kvinnorna i Malmö industrihistoria. Nu har fokus förflyttats till att även involvera platser och byggnader. Om man betraktar en byggnad som ett ting så borde man också kunna applicera Tingens metod på denna, resonerar man.

För en tid sen hörde Barsebäck kärnkraftverk av sig till Malmö museer och idén föddes att göra en samtidsdokumentation av det snart rivna kraftverket. Barsebäck togs i drift 1975 och efter de politiska överenskommelser som följde efter kärnkraftsfolkomröstningen lades Barsebäck ner 1999. Nu nedmonteras kraftverket och så småningom kommer marken saneras och bostäder byggas. En samtidsdokumentation involverar vanligtvis insamling av föremål, intervjuer och fotodokumentation, och i det här fallet skulle själva byggnaden betraktas som ett ting. Frågan är då hur man i en samtidsdokumentation kan använda Tingens metod för att dokumentera byggnadens många betydelser och relationer? Det är också intressant att tänka sig en samtidsdokumentation som deltagarprocess och pedagogisk metod som även kan gynna intern samverkan mellan etnologer och pedagoger.

Barsebäck Kärnkraftverk. Bild: CC BY-SA3.

Malmö museer arbetar sedan många år med GLO ”Generic learning outcomes” – en metod som utvecklats i Storbritannien som ett resultat av att politikerna krävde att museerna skulle redovisa effekterna av museets verksamheter. Istället för att gissa eller anta vad besökarna tycker sätter institutionen upp effektmål i relation till t ex en utställningsproduktion och diskuterar sen med så kallade rådgivare eller brukargrupper (t ex skolbarn eller familjer med barn) för att stämma av om målen uppfyllts. Eftersom Malmö museer har lång erfarenhet av att arbeta med sina besöksgrupper är det naturligt att de även arbetar vidare med metoden i relation till  Tingens metod. Vi följer med intresse hur Malmö museer kommer att kombinera valda delar av de två metoderna.

Nästa blogginlägg kommer att handla om den andra av tre workshops inom ramen för museernas gemensamma projekt. I november ägde den rum på Tekniska museet (se blogg 4) och i februari på Göteborg stadsmuseum.

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.