Taggad: museiutveckling

Tingens metod, att följa och bidra till ömsesidig utveckling

Tre museer i Sverige – Malmö museer, Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum – fick 2018 stöd av Kulturrådet för att testa Tingens metod i sin utställningsverksamhet. Nu är den första fasen över, och projektet har fått mer bidrag för att implementera metoden ytterligare ett år.

I äldre museiverksamhet klassificerades samlingar och föremål utifrån en begränsad tematik och terminologi. Arkeologen Fredrik Svanberg konstaterar i artikeln ”Veckla ut samlingen” (2017) att världen indelades i ett antal områden som arkeologi, konst, naturhistoria och etnografi: ”De insamlade föremålen stoppades in i dessa områden, men också i de typiska ”stora berättelser” som på förhand var knutna till dem”. Svanberg refererar till sociologen Bruno Latour´s tankar att kategoriseringarna inneburit att bara en del av tingens betydelser och relationer uppmärksammats. Latour inspirerade även konservatorn Henrik Treimo och hans samarbetspartners när de utvecklade Tingenes Metode i Norge. Man tog fasta på den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) – och satte tinget/föremålet och dess komplexa betydelser och olika relationer i fokus. Norska Tingenes Metode inspirerade i sin tur de tre svenska museerna att testa metoden i sina verksamheter.

”Den som har arbetat länge på ett museum vet vilka berättelser som ska berättas och vilka föremål som ska visas. Tingens Metod innebär ny kunskap men också en utmaning av basverksamheten och av yrkesroller.” Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet

Under 2018 och 2019 har Riksantikvarieämbetet följt de tre museernas arbete för att samla in konkreta exempel på vad som sker när metoden tillämpas. Vi har deltagit på seminarier, styrgruppsmöten och vid tre tvådagars workshops där personal från de tre museerna deltagit. Jag har från de olika sammankomsterna förmedlat våra intryck genom att skriva blogginlägg från processen här på K-bloggen.

Den ursprungliga idén var att Riksantikvarieämbetet bara skulle observera de tre museernas arbete och dokumentera metoden. Museerna meddelade dock ganska omgående att de förväntade sig att vi aktivt skulle bidra med våra egna personliga erfarenheter och ställa kritiska frågor till deras processer. Vi som följde projektet befann oss därmed både i och utanför implementeringen av metoden, och vi balanserade mellan att följa och delta.

Museernas reaktion på att vi följt deras arbete har visat sig vara mycket positivt. Man konstaterar att vårt aktiva deltagande i processen, våra kritiska frågor och återkopplande samtal har lett till reflektion. Bloggtexterna menar man har sporrat dem och även synliggjort deras arbete både internt och externt. Museernas positiva reaktion på följeprojektet har också bekräftat att med det nya museiuppdraget kan Riksantikvarieämbetet ge stöd men också vara en aktiv medspelare.

Kort referat från utvärderingen

I juni 2019 genomförde de tre museerna en utvärdering av projektets första fas där man uppmärksammade en rad lärdomar men lyfte också en rad oväntade resultat. Riksantikvarieämbetet fick möjlighet att delta under utvärderingen och även förmedla vad vi upplevt under processen.

Helt klart har samarbetet mellan tre sinsemellan mycket olika museer, och det gemensamma undersökandet av metoden, skapat relationer och kontakter. Genom att dela erfarenheter och svårigheter har man blivit lite säkrare och klokare.

Metodens upplägg innebär att man aktivt samarbetat över avdelningsgränserna, mellan samlingsförvaltning, utställningsproduktion och publik verksamhet. För att få till stånd sådana samarbeten krävs att man inom organisationen avsätter tid för planering och genomförande. När detta görs bidrar metoden till utvecklingen av interna arbetssätt mellan avdelningar, vilket är något som många efterfrågar.

Genom metoden har svårigheter med samlingsarbete synliggjorts, t ex glappen i samlingarna men också tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersökt tingen synliggörs också andra brister, till exempel avsaknad av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Från början var det inte tydligt var i en utställningsprocess Tingens metod kan användas – i förstudiearbetet, under researchtiden eller som pedagogisk metod när utställningen väl är invigd? Vid utvärderingen blev det tydligt att Tingens Metod kan användas i vilken verksamhet som helst: i en påsklovsaktivitet, i skolverksamhet eller för att öka kunskapen om en samling. Man var däremot tveksam om metoden passar för förstudiearbete.

När man använder Tingens metod kan ny information och kunskap genereras. Detta borde in i föremålssystemen och adderas till respektive föremål. Museerna menar dock att det saknas förståelse för vikten av att addera ny information till rådatan, och man saknar även rutiner och resurser för detta.

När museerna bjuder in besökare att genom Tingens metod undersöka föremål och addera information och associationer till dem, aktualiseras (den museifilosofiska) frågan om hur relationen mellan faktabaserad kunskap, minne och fiktion hanteras och kommuniceras på museer?

Fortsättning

Riksantikvarieämbetet har beslutat att fortsätta följa museernas implementering av Tingens metod. På sikt ska metoden ingå i en metodbank som stöd för fler museer i Sverige. Nästa steg blir att medverka under museernas uppstart av fas två i oktober 2019, och att arrangera en programpunkt under Samlingsforum i november 2019.

Fortsätt gärna att följa oss på denna blogg!

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

Helene Larsson Pousette är sedan 2018 anställd som utredare inom ramen för Riksantikvarieämbetets museiuppdrag. Hon har  varit med att utveckla ”följandet” av Tingens metod och kommer fortsättningsvis att arbeta med projektet. Hon är också ansvarig för forskning- och samlingsfrågor på Stockholms Kvinnohistoriska.

Blogg 5 – Tingens metod och Barsebäcks kärnkraftverk

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm –  testar tillsammans den norska metoden Tingenes Metode i sin verksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersöka föremålens många olika betydelser.

Malmö museers initiala intresse för Tingens metod var att de ville lära sig använda metoden, testa och sen implementera den i verksamheten. Det har varit en process där den initiala idén att arbeta med museets arkeologiska material styrts om till mer undersökningsbara föremål kopplat till kvinnorna i Malmö industrihistoria. Nu har fokus förflyttats till att även involvera platser och byggnader. Om man betraktar en byggnad som ett ting så borde man också kunna applicera Tingens metod på denna, resonerar man.

För en tid sen hörde Barsebäck kärnkraftverk av sig till Malmö museer och idén föddes att göra en samtidsdokumentation av det snart rivna kraftverket. Barsebäck togs i drift 1975 och efter de politiska överenskommelser som följde efter kärnkraftsfolkomröstningen lades Barsebäck ner 1999. Nu nedmonteras kraftverket och så småningom kommer marken saneras och bostäder byggas. En samtidsdokumentation involverar vanligtvis insamling av föremål, intervjuer och fotodokumentation, och i det här fallet skulle själva byggnaden betraktas som ett ting. Frågan är då hur man i en samtidsdokumentation kan använda Tingens metod för att dokumentera byggnadens många betydelser och relationer? Det är också intressant att tänka sig en samtidsdokumentation som deltagarprocess och pedagogisk metod som även kan gynna intern samverkan mellan etnologer och pedagoger.

Barsebäck Kärnkraftverk. Bild: CC BY-SA3.

Malmö museer arbetar sedan många år med GLO ”Generic learning outcomes” – en metod som utvecklats i Storbritannien som ett resultat av att politikerna krävde att museerna skulle redovisa effekterna av museets verksamheter. Istället för att gissa eller anta vad besökarna tycker sätter institutionen upp effektmål i relation till t ex en utställningsproduktion och diskuterar sen med så kallade rådgivare eller brukargrupper (t ex skolbarn eller familjer med barn) för att stämma av om målen uppfyllts. Eftersom Malmö museer har lång erfarenhet av att arbeta med sina besöksgrupper är det naturligt att de även arbetar vidare med metoden i relation till  Tingens metod. Vi följer med intresse hur Malmö museer kommer att kombinera valda delar av de två metoderna.

Nästa blogginlägg kommer att handla om den andra av tre workshops inom ramen för museernas gemensamma projekt. I november ägde den rum på Tekniska museet (se blogg 4) och i februari på Göteborg stadsmuseum.

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.