Taggad: Namn

Ett trälock med runor från Uppsala

Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström
Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström

Det har sagts att de bästa fynden gör man i museimagasinet eller i arkivet, och när det gäller runor är det ofta sant. Visserligen har vi år kunnat glädja oss åt återfyndet av runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala och ett par helt nyfunna runstensfragment från Stockholmstrakten, men på föremålsfronten har det varit lite glesare. Ett djurben med en lång rad av upprepade þ-runor framkom visserligen vid en arkeologisk undersökning i Sigtuna nu i somras, men det är hittills allt på det området.

I tisdags förra veckan fick jag dock ett mejl från Joakim Kjellberg på arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet, som berättade att han vid ett besök i Historiska museets magasin i Tumba hade uppmärksammat ett trälock med något som han misstänkte var runor. Locket kom från en utgrävning i kvarteret Rådhuset 6 och 9 utförd under åren 1974 och 1976, men ristningen tycks inte tidigare ha uppmärksammats. Redan när jag såg Joakims bilder fick jag en känsla av att tecknen kunde bilda namnet Peter, men skrev tillbaka att jag nog först ville se inskriften i verkligheten innan jag kom med någon mer definitiv läsning och tolkning.

Morgonen efter mejlade jag till Historiska museet och frågade om det kunde vara möjligt att få in föremålet till stan så att jag kunde göra en närmare undersökning. Det visade sig inte vara några problem och vi avtalade en tid. Jag har just återvänt från detta mycket givande besök. Det visade sig mycket riktigt vara runor och de var inte alls särskilt svåra att läsa. Själva föremålet utgörs av någon form av lock, 85–90 mm i diameter och med ett 9 mm stort hål i mitten. Det är ristat på två sidor. På den ena sidan finns ett stort kors och på den andra de nämnda runorna. Kanten på locket är avfasad på ett sätt som tyder på att den korsristade sidan utgör ovansidan. Runorna har alltså befunnit sig på undersidan och i normala fall varit dolda, förutsatt att det verkligen handlar om ett lock till ett kärl.

Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström
Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström

Vad står det då? Jo, runorna kunde utan större tvekan läsas som -bæ͡ta͡r | a. Det första tecknet går inte att bestämma, efter det är genomskuret av hålet, alternativt ristat över detta. Denna linje är dock mycket längre än de övriga runorna och hör kanske  inte till själva inskriften. Beträffande de övriga tecknen råder det ingen större tvekan om läsningen. Ristaren använder både kortkvist- och långkvist-a, den förra som tecken för för /a/, den andra för /æ/. Detta visar att det handlar om en medeltida inskrift och runorna ͡ta͡r tolkas enklast som mansnamnet Peter. Namnet är bibliskt och vann tidigt popularitet genom uppkallelse efter aposteln Petrus. Enligt Landnamabók fanns det på Island omkring år 1000 en man med namnet Pétr frá Ósi, men ett nästan lika gammalt belägg har påträffats i våra trakter. På ett runstensfragment av röd sandsten (U 65) från Spånga kyrka i Stockholm förekommer runföljden betar, som av allt att döma återger samma namn. Av ornamentiken att döma tillhör denna sten mitten eller snarare den senare hälften av 1000-talet.

Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)
Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)

På trälocket från Uppsala finns en runa till som måste förklaras. Den är ristad ovanför raden mellan de två sista runorna och utgörs av en otvetydig a-runa. Förmodligen ska den utläsas som ā och tolkas som presensformen i singularis av verbet æiga ’äga’. Inskriften kan alltså tolkas som Pētar ā »Peter äger». Sådana ägarformler är inte ovanliga, men det märkliga är att den i detta fall verkar har varit placerad på ett dolt ställe på föremålet, vilket ju strider mot hela idén med en ägarmärkning. Eller handlar det inte om ett lock utan om något annat föremål?

Förslag mottages med tacksamhet!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS.  Om Peter på runstenen från Spånga kan man läsa i Per Stilles uppsats ”Peter och Tor – två namn i svenska runinskrifter” i Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999 (1999). DS.

Tvetydiga runor i Kinneved

Den längre inskriften som finns ristad i putsen till Kinneveds kyrka. Runorna lyder: "Gud och vår fru...". Foto Magnus Källström
Den längre inskriften som finns ristad i putsen till Kinneveds kyrka. Runorna lyder: ”Gud och vår fru…”. Foto Magnus Källström

När lektor Erik Brate i slutet av 1800-talet förberedde utgivningen av verket Sveriges runinskrifter ägnade han varje år en del av sin sommarledighet åt att med cykel ta sig mellan runstenarna i de mellansvenska landskapen, läsa inskrifterna och föra noggranna anteckningar. Slutligen kritade han upp ristningslinjerna på stenen och fotograferade den med sin lådkamera. Under vinterkvällarna – när det dagliga skolarbetet var avslutat – renskrev han sina anteckningar och funderade över inskrifternas tolkning.

Det är inte utan att jag har känt ett visst frändskap med Brate när jag för nyligen plockade fram mina anteckningar från i somras för att sammanställa några rapporter. Jag hade i juni bland annat besökt Kinneveds kyrka i Västergötland för att titta lite närmare på några putsristningar, som ännu inte blivit granskade av Runverket. Runorna kom förmodligen fram redan i början av 1950-talet i samband med att väggmålningarna i kyrkan renoverades, men de blev inte kända förrän 2007 då konstnären Dan Malkolmsson skrev ett par artiklar om dem (bland annat i Fornvännen).

Ristningarna finns i den ena smygen till en medeltida ingång till koret. Denna ingång har senare satts igen och fungerar nu som en nisch. Den längre av inskrifterna, vars innehåll har framstått som rätt dunkelt, lyckades jag läsa och tolka redan på plats. Det står av allt att döma guþo=kua=r(f)r- det vill säga ”Gud och vår fru”. Därefter finns några linjer som möjligen kan vara en misslyckad m-runa, vilket tyder på att ordet fru kan ha följts av namnet Maria.

Runföljden kar i Kinneveds kyrka. Foto Magnus Källström
Runföljden kar i Kinneveds kyrka. Foto Magnus Källström

Mina funderingar nu i vinter har i stället handlat om betydelsen av en annan av inskrifterna. Den består bara av tre runor och lyder kar. Det första man kommer att tänka på är givetvis att det måste röra sig om ett namn. Under vikingatiden fanns också ett mansnamn Karr ”Kår”, vilket till och med är belagt på ett par vikingatida runstenar i just Västergötland. Namnet är från början ett adjektiv som betyder ’krushårig’, men –karr kan i sammansättningar också ha betydelsen ’böjd för, benägen för’. Namnet Odinkar som förekommer på en del danska runstenar har exempelvis inget med guden Oden att göra utan betyder förmodligen ’den som är benägen för raseri eller galenskap’.

Den enklaste tolkningen borde vara att kar helt enkelt återger samma namn som på de vikingatida runstenarna. Det märkliga var att namnet inte verkade förekomma i några medeltida källor. För säkerhets skull kontaktade jag Lennart Ryman vid Namnarkivet i Uppsala, men inte heller han kunde spåra upp något säkert belägg på ett medeltida Kar i de stora samlingarna till Sveriges medeltida personnamn (SMP). Däremot hittade han en pædher kar från 1400-talets Kalmar, där Kar ser ut att ha använts som binamn.

Jag började därför överväga om inte runorna kar kunde betyda något annat. Ordet kar finns ju fortfarande kvar i nutida svenska och under medeltiden användes det också i betydelsen ’dopfunt’. antreos : kærþe kaR ”Andreas gjorde karet” står det exempelvis på dopfunten i Gällstads kyrka i Västergötland (Vg 252). I Måløv kirke på Själland i Danmark har någon dessutom ristat runorna kar mitt på långhusväggen, nära den plats där dopfunten ofta stod under medeltiden. Man har därför antagit att denna inskrift måste syfta på funten.

Runorna kar ristade ännu en gång och där kniven slant i sista runan. Foto Magnus Källström
Runorna kar ristade ännu en gång och där kniven slant i sista runan. Foto Magnus Källström

Kanske ska runorna i Kinneved tolkas på samma sätt. Det märkliga är att den okände runristaren här inte har skrivit ordet en gång utan flera. Strax ovan knähöjd står tre lite missformade runor, som knappast kan ha varit avsedda som något annat än kar, men där ristaren sluntit med kniven och dragit ut bistaven i r alldeles för långt. Lite högre upp finns runorna ka…, som kan vara början av samma ord. Frågan är om det är särskilt troligt att någon skulle ha stått i prästingången och nervöst ristat ”dopfunt, dopfunt, dopfunt” i smygen. Att upprepade gånger skriva sitt namn på en väggyta är däremot en tidlös sysselsättning. Det är väl därför rimligast att runorna kar i Kinneveds kyrka trots allt återger ett fornsvenskt namn Kar och att detta vikingatidsnamn har levt kvar i Västergötland även under medeltiden.

Tre till synes obetydliga runor på en kyrkvägg kan alltså ge ett helt nytt bidrag till namnhistorien.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.