Taggad: Nyfynd

Nya runor! Säkra vårtecken ifrån Vada

Fragmentet från Vada kyrka när det var alldeles nyfunnet. Foto John Hamilton/Arkeologerna.

I måndags förmiddag ringde John Hamilton från Arkeologerna, vilket i regel bara kan betyda en sak: att ett nytt runfynd har gjorts. Så var mycket riktigt fallet och denna gång handlade det om ett runstensfragment från Vada kyrka, som just nu genomgår renovering.

Fyndet hade han gjort i samband med övervakning av schaktningar för en åskledare på kyrkogården strax norr om kyrkan, och med tanke på dess storlek (det mäter inte mer än 19,5 × 12 cm) och den minst sagt leriga jorden på platsen måste det betraktas som en liten bragd.

Efter rengöring var dock ristningen mycket tydlig och redan från hans första fotografi som jag fick mig tillsänt efter lunch, kunde jag utan större tvekan läsa …t + k-…. Inskriften består alltså av två runor samt rester av en tredje, vilket är alldeles för få tecken för att texten ska kunna tolkas. Visserligen skulle man utifrån vad som brukar stå på runstenarna gissa på ett [lē]t g­[æra] ”lät göra” eller [a]t K-/G­- det vill säga prepositionen ”efter” följt av ett namn som har börjat på K eller G, men mer än spekulation kan detta aldrig bli.

Det mest intressanta var dock stenmaterialet. De flesta runstensfragment som tidigare har påträffats vid Vada kyrka är av röd sandsten, men denna gång handlade det om granit. Tankarna gick naturligtvis omedelbart till en speciell runsten, nämligen den som vid kyrkorenoveringen 1955 påträffades inlagd som fönsterbänk i sakristian och som jag har skrivit om i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter. Kunde det nyfunna fragmentet möjligen höra ihop med denna sten?

Runstensfragmentet U Fv1971;212B som det såg ut när det påträffades 1955 inlagt i en fönsterbänk i sakristian. Foto ur Runverkets samlingar.

Igår passade jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på att i samband med andra tjänsteärenden ta en tur till Vada kyrka och sammanträffa med John. Att det rörde sig om en och samma sten kom vi ganska strax fram till, eftersom stenmaterialet visade sig utgöras av en karakteristisk strimmig sort. Vi kunde också konstatera att fragmentet måste ha tillhört stenens vänstra kant och genom att det fanns en liten avsats i brottytorna på båda fragmenten gick det till och med att med stor sannolikhet passa in det på rätt plats. Det blev då också uppenbart hur runtecknen skulle tolkas. Inskriften inleds med runorna ra… som måste vara början av ett namn (kanske med förleden Ragn-). Runorna …t + k-… på det nyfunna fragmentet kan då inte gärna vara resterna av något annat än just frasen [lē]t g­[æra] ”lät göra”. Att hitta en tidigare okänd runsten är alltid stort, men att hitta ett runstensfragment som kompletterar texten på en tidigare känd runsten är ibland nästan större.

Så här ska nog fragmenten från Vada passas ihop. Foto Magnus Källström.

Tyvärr är varken läsningen är tolkningen av inskriften på det tidigare kända fragmentet helt klar och jag måste säga att jag inte är helt tillfreds med det förslag som jag har framfört i den preliminära artikeln i supplementet. Men om vi nöjer oss med detta så länge, ser texten på stenen nu ut på följande sätt:

ra…t + k-…okrahnuiṣ-­-ịiokat|oturs
Ra[gn-(?)…lē]t g­[æra] … ok Ragnvī(?) … ok (eller: hiogg) at dōttur s­(īna?).
”Ragn-(?) … lät göra … och Ragnvi(?) … och (eller: högg) efter sin(?) dotter.”

Det måste också nämnas att John innan han kom till Vada igår hade avlagt ett besök vid Spånga kyrka och där på morgonen påträffat ett tidigare okänt runstensfragment av röd sandsten. Fragmentet bär visserligen bara en bit av en slinga, men att det rör sig om en runsten råder det inget tvivel om. Ristningen är utförd med ovanligt fina, endast 3 mm breda ristningslinjer, vilket gör att vi kanske även kan passa ihop detta fragment med någon tidigare känd runsten. Detta får framtiden utvisa.

Runverket har hittills i år registrerat fyra nyfynd. Nummer 1, 3 och 4 har John Hamilton svarat för och två av dem till och med under samma vecka. Jag misstänker att detta är ett mycket svårslaget rekord!

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Ett trälock med runor från Uppsala

Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström
Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström

Det har sagts att de bästa fynden gör man i museimagasinet eller i arkivet, och när det gäller runor är det ofta sant. Visserligen har vi år kunnat glädja oss åt återfyndet av runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala och ett par helt nyfunna runstensfragment från Stockholmstrakten, men på föremålsfronten har det varit lite glesare. Ett djurben med en lång rad av upprepade þ-runor framkom visserligen vid en arkeologisk undersökning i Sigtuna nu i somras, men det är hittills allt på det området.

I tisdags förra veckan fick jag dock ett mejl från Joakim Kjellberg på arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet, som berättade att han vid ett besök i Historiska museets magasin i Tumba hade uppmärksammat ett trälock med något som han misstänkte var runor. Locket kom från en utgrävning i kvarteret Rådhuset 6 och 9 utförd under åren 1974 och 1976, men ristningen tycks inte tidigare ha uppmärksammats. Redan när jag såg Joakims bilder fick jag en känsla av att tecknen kunde bilda namnet Peter, men skrev tillbaka att jag nog först ville se inskriften i verkligheten innan jag kom med någon mer definitiv läsning och tolkning.

Morgonen efter mejlade jag till Historiska museet och frågade om det kunde vara möjligt att få in föremålet till stan så att jag kunde göra en närmare undersökning. Det visade sig inte vara några problem och vi avtalade en tid. Jag har just återvänt från detta mycket givande besök. Det visade sig mycket riktigt vara runor och de var inte alls särskilt svåra att läsa. Själva föremålet utgörs av någon form av lock, 85–90 mm i diameter och med ett 9 mm stort hål i mitten. Det är ristat på två sidor. På den ena sidan finns ett stort kors och på den andra de nämnda runorna. Kanten på locket är avfasad på ett sätt som tyder på att den korsristade sidan utgör ovansidan. Runorna har alltså befunnit sig på undersidan och i normala fall varit dolda, förutsatt att det verkligen handlar om ett lock till ett kärl.

Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström
Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström

Vad står det då? Jo, runorna kunde utan större tvekan läsas som -bæ͡ta͡r | a. Det första tecknet går inte att bestämma, efter det är genomskuret av hålet, alternativt ristat över detta. Denna linje är dock mycket längre än de övriga runorna och hör kanske  inte till själva inskriften. Beträffande de övriga tecknen råder det ingen större tvekan om läsningen. Ristaren använder både kortkvist- och långkvist-a, den förra som tecken för för /a/, den andra för /æ/. Detta visar att det handlar om en medeltida inskrift och runorna ͡ta͡r tolkas enklast som mansnamnet Peter. Namnet är bibliskt och vann tidigt popularitet genom uppkallelse efter aposteln Petrus. Enligt Landnamabók fanns det på Island omkring år 1000 en man med namnet Pétr frá Ósi, men ett nästan lika gammalt belägg har påträffats i våra trakter. På ett runstensfragment av röd sandsten (U 65) från Spånga kyrka i Stockholm förekommer runföljden betar, som av allt att döma återger samma namn. Av ornamentiken att döma tillhör denna sten mitten eller snarare den senare hälften av 1000-talet.

Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)
Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)

På trälocket från Uppsala finns en runa till som måste förklaras. Den är ristad ovanför raden mellan de två sista runorna och utgörs av en otvetydig a-runa. Förmodligen ska den utläsas som ā och tolkas som presensformen i singularis av verbet æiga ’äga’. Inskriften kan alltså tolkas som Pētar ā »Peter äger». Sådana ägarformler är inte ovanliga, men det märkliga är att den i detta fall verkar har varit placerad på ett dolt ställe på föremålet, vilket ju strider mot hela idén med en ägarmärkning. Eller handlar det inte om ett lock utan om något annat föremål?

Förslag mottages med tacksamhet!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS.  Om Peter på runstenen från Spånga kan man läsa i Per Stilles uppsats ”Peter och Tor – två namn i svenska runinskrifter” i Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999 (1999). DS.

Ett nyfunnet runben från Sigtuna

"Framsidan" av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström
”Framsidan” av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström

Förra veckan var ovanligt intensiv när det gäller nya runfynd. På måndagen fick vi uppgifter om en tidigare okänd putsinskrift i Björke kyrka på Gotland och på tisdagen inkom en rapport om att ett runstensfragment hade hittats i ett odlingsröse i Svarta jorden på Birka.

När jag på onsdagen befann mig ute på Björkö för att titta på det nyfunna runstensfragmentet ringde Anna Hed Jakobsson från Arkeologikonsult och berättade att ett runben hade dykt upp vid en arkeologisk undersökning vid Drakegården i Sigtuna.

I dag på förmiddagen har jag tagit mig en närmare titt på den senare inskriften. Man kan nästan tycka att det var lite onödigt, eftersom runorna är mycket tydliga och gick utmärkt att läsa direkt efter fotografi, men det finns alltid små detaljer som bara går att iaktta vid en okulär besiktning.

Det mest fantastiska med det nyfunna runbenet är att det är bevarat i sin helhet och att vi alltså har en fullständig text – eller snarare flera texter, eftersom det verkar röra sig om tre olika inskrifter.

Benet är ristat på två sidor och det är inte lätt att säga på vilken sida man ska börja, men kanske ligger det närmast till hands att uppfatta den konvexa sidan som framsidan. I så fall inleds texten med runorna skiftum : skiþut, där det första ordet givetvis är en form av verbet skifta, som bland annat kan betyda ’skifta, dela, byta’. Det andra ordet är däremot svårare att förstå.

"Baksidan" av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström
”Baksidan” av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström

Vänder man på benet så möts man av runsekvensen lyst · kata · a · bein, som nog enklast kan tolkas som Lýst Káta á bæin ”Slå Kåte på benet!”. Runföljden lyst återger i så fall en imperativ av verbet ljósta ’slå, träffa’ och Kåte bör vara namnet på den som utsätts för denna behandling.

På samma sida möter även runföljden skift, som är vänd 180 grader och ristad i motsatt riktning.

Runföljden skiftum kan betyda ”vi skiftar”, ”vi skiftade” eller ”låt oss skifta”. Det man skiftade, delade eller bytte borde döljas i runföljden skiþut, men något sådant ord är inte känt från någon annan källa vad jag har kunnat se. Det är frestande att tänka sig att handlar om en sammansättning med substantivet skíð, som ursprungligen syftar på ett kluvet trästycke. Ordet kunde användas om ved, men också om andra typer av plana trästycken och ingår bland annat i vårt skida.

Den ensamma runföljden skift på den andra sidan av benet kan återge en imperativform skift ”skifta du!”, men också ett substantiv med betydelsen ’skifte, byte’. Det intressanta är att runföljderna skiftum : skiþut och skift verkar vara ristade av en person, medan teckenformerna i lyst · kata · a · bein ser ut röja en annan hand.

Man kan spekulera om vilket syfte texten på benet kan ha haft. Handlar det om ett byte eller en affärsuppgörelse eller kan det rent av vara någon form av spel eller lek? Det vet vi ännu inte, men förmodligen ligger gåtans lösning i det ännu otolkade ordet skiþut.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

 

Olle i runor

En av de nyupptäckta putristningarna i Anga kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström/RAÄ.
En av de nyupptäckta putristningarna på västväggen i Anga kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.

När man undersöker en tidigare okänd runinskrift för första gången är det alltid med en viss spänning och förväntan. Kommer runorna att gå att läsa och framför allt kommer inskriften att gå att tolka? Får vi veta något helt nytt eller kanske något som gör att tidigare antaganden kan bekräftas eller förkastas? När det handlar om en vikingatida runsten kan man utgå från att det mesta nog kommer att vara begripligt, men beträffande inskrifter på metallbleck, djurben eller på kyrkväggar är utgången inte lika given. Här möter texter av vitt skilda slag och man måste egentligen vara beredd på vilket innehåll som helst.

I måndags var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt i Anga kyrka på Gotland för att granska ett par tidigare oregistrerade runristningar. De är gjorda i den medeltida putsen inne i kyrkan och hade rapporterats in av Gotlands museum, som i sin tur hade fått reda på dem genom den nya kyrkoherden i Östergarns församling, Magnus Hellström. Denne har ett förflutet som medeltidsarkeolog så vi behövde inte tveka om att det verkligen rörde sig om runor. Jag hade dessutom via mejl fått en skiss och ett par fotografier som bekräftade detta. En av runföljderna var i skissen återgiven som olli och i mitt svarsmejl skrev jag att det eventuellt kunde vara rester av namnet Olof.

Väl på plats stod det dock klart att runföljden skulle läsas just olli, även om det satt kvar lite yngre puts i en del av ristningsspåren. Att namnet Ole finns på ett par gotländska gravhällar visste jag ju sedan tidigare, men Olle? Låter inte det lite väl modernt? Att Olle fanns under medeltiden gick det dock att snabbt att bekräfta med hjälp av litteraturen, men jag var osäker på hur vanligt det hade varit. Jag kontaktade därför namnforskarna vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala och fick snabbt svar. Namnet förekommer i medeltida källor redan i slutet av 1200-talet. I de s.k. markgäldslängderna från 1312, som ger en mycket bra bild av det folkliga namnskicket i norra Uppland vid 1300-talets början, finns ett 20-tal belägg på detta namn och då ofta i den latiniserade formen Ollo.

Att hitta Olle på väggen i en gotländsk kyrka är alltså inget konstigt. Denna form av smeknamnsbildningar är dessutom urgammal. Namnet Olof har också funnits länge och vi vet att en kortform uppkom redan under urnordisk tid. Av den urnordiska varianten av detta namn, *Anulaibaz, bildades ett *Anula, vilken så småningom ledde fram till det vikingatida namnet Áli eller Óli. Olli utgår däremot från en yngre variant av samma namn, Ólafr och liknande. Man har räknat med att namnet Óli förekommer på ett senvikingatida gravmonument från Vreta kloster i Östergötland, som är uppfört efter en man som (i objektsform) kallas oln (vilket bör uppfattas som ola, eftersom ristaren systematiskt har vänt på alla a– och n-runor i den ena av slingorna, se bilden nedan). Vid närmare eftertanke borde dock runföljden här lika gärna kunna tolkas som Olli, eftersom man aldrig dubbelskrev konsonanter under vikingatiden.

En vikingatida Olle från Vreta i Östergötland? Texten lyder: ...etu : kiar-... (:) kumbl : : eftR : oln : botn : sia : koþ... "... lät göra minnesmärket efter Ole/Olle, sin gode make ..." Foto N. Åzelius 1932 (ATA).
En vikingatida Olle från Vreta i Östergötland? Texten lyder: …etu : kiar-… (:) kumbl : : eftR : oln : botn : sia : koþ… ”… lät göra minnesmärket efter Ole/Olle, sin gode make …” Foto N. Åzelius 1932 (ATA).

Dubbelteckning började först användas på medeltiden och då under inflytande från den latinska skriften. De två gotländska exemplen o^le (G 21) och oli (G 36) i Öja respektive Grötlingbo kyrkor borde därför återge Oli eller Ole, men tittar man närmare på inskrifterna märker man att inte heller ristarna bakom dessa använder dubbelteckning. Ordet herra ’herre’ skrivs exempelvis hera på båda stenarna. Rent teoretiskt skulle det alltså även här kunna handla om varianten Olli eller Olle. Om man därtill lägger att exemplen på ett fornsvenskt Ole är ganska få (endast ett tiotal belägg i samlingarna i Uppsala)  så är egentligen sannolikheten större för att det rör sig om namnet Olle. Olle i Anga behöver alltså inte ha varit den förste med detta namn som har fått det bevarat i runskrift.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Det var ju två nyfunna runristningar i Anga, men den andra gick jag tyvärr bet på. Det verkar stå ssiaadab och vad det ska betyda vet jag inte. Samtidigt kan jag inte låta bli att nämna att fick vi syn på ytterligare ett par oregistrerade runföljder i putsen i Anga kyrka, varav en sannolikt återger en variant av namnet Jakob. DS.