Taggad: Nyköping

Runläsning på fredagseftermiddagen

Den ena sidan av blyblecket från Skänninge. Det är i den andra raden uppifrån som nyläsningen gjordes. Foto Ola Myrin, Historiska museet (cc-by)

Att gå igenom en runinskrift och rita av den runa för runa och samtidigt beskriva varje tecken är ett ganska omständligt sätt att tillägna sig en text, men ofta är det så en runolog måste arbeta. Ibland ser man direkt vad det står, andra gånger är det först efter en utförlig beskrivning på papper som man förstår sammanhanget. Många gånger hjälper inte ens det och det kan dröja många år innan lösningen uppenbarar sig – om den nu någonsin gör det.

Allra besvärligast, men också de mest utmanande är nog inskrifter på föremål, där vi ju inte alltid vet vad vi har att vänta.

Nu i eftermiddags var jag uppe på Historiska museet och tittade på ett runfynd som har ett antal år på nacken. Det rör sig om ett litet blybleck som hittades 2004 i samband med en arkeologisk undersökning i kvarteret Munkgärdet i Skänninge. Blecket låg i fyllningen till en grav och är mycket märkligt genom att det bär inskrifter på både fornsvenska och latin. Man har också kunnat läsa och tolka det mesta av den fragmentariska texten: ”Igulfrid, signe dig Gud. Jes(us) … Maria, Sankta Mi(kael) … Ave Maria gra(tia) … AGLAsit bendict(a) … domus ecc­(lesia) …”

En rad har dock framstått svårläst och dunkel, nämligen den som börjar med runorna agla, vilket är en förkortning av ett hebreiskt uttryck som enligt expertisen ska återges på följande sätt: ’attâ gibbôr lecôlâm ’adônâj och betyda ”Du är stark i evighet, Herre”. Denna användes som skyddsformel under medeltiden och var mycket populär på bland annat blyamuletter.

Det var egentligen denna rad som intresserade mig mest, även om jag inte hade så stora förhoppningar om att knäcka den, men jag kunde ju alltid rita av och beskriva runorna och kanske skulle det dyka upp något. Den första runan efter agla hade formen av en vikingatida n-runa med dubbelsidig bistav snett nedåt höger, vilket i denna inskrift verkar vara en e-runa. Det förekommer nämligen också en t-runa som är försedd med samma typ av bistav och som uppenbarligen är en d-runa. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt höger ska alltså i detta fall uppfattas som en sorts stingning. Därefter kom något som liknade ett latinskt versalt M, men som måste vara två ihopskrivna runor (lt?). Nästa runa var jag först bombsäker på att den var en f-runa, men den hade tidigare lästs som ett stunget g och det verkade också fullt möjligt.

Så gick det på och till slut hade jag en fullständigt outtalbar runföljd i anteckningsboken. Så plötsligt såg jag vad det stod: agla e laga ḳala! Det kanske låter som rent tok, men en runforskare vet direkt vad det handlar om. De medeltida runristarna har nämligen ibland varierat Agla-formeln genom att kasta om bokstäverna till Laga och Gala. Detta är tidigare känt från amulettinskrifter från både Sverige och Danmark, men däremot inte från Norge, där man i stället har hållit hårt på det korrekta Agla (En norsk kollega har i ett mejl till mig påstått att det beror på att ”Nordmenn kunne skrive og visste at det het agla!”)

I Sverige har vi tidigare bara haft två exempel på den utvidgade varianten av denna formel, men en av dessa är den mest omfattande som vi känner till. På ett blykors från kvarteret Åkroken i Nyköping påträffat 2010 står nämligen: Agla gala laga gala laga – Deus meus (dvs. ”min Gud”) – agla gala laga agla.

Blykorset från Nyköping med den längsta Agla-formel som vi känner till. Foto Magnus Källström (cc-by)

I går läste jag sista korrektur på en kommande artikel om just denna inskrift, där jag bland annat tar upp alla exempel på utvidgade Agla-formler som jag då kände till. Skänningeblecket (där jag bara visste att ordet agla fanns) gick mig givetvis förbi. Detta är ödets ironi, men också en påminnelse om att forskningen hela tiden går framåt och att det alltid finns något nytt att upptäcka.

Jag noterade också en annan sak som jag inte tidigare varit medveten om. Det finns inga skiljetecken på runblecket från Skänninge, men flera av orden är faktiskt avdelade med ett litet avstånd precis som i latinskriften. Detta ser man ytterst sällan i runinskrifter, men kanske var det just det som gjorde att jag såg att det faktiskt stod Agla e(t?) laga gala och inget annat.

Trevlig helg!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Nyköpings närmaste runsten

Runstenen Sö 51 i Allhelgonakyrkan i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.
Runstenen Sö 51 i Allhelgonakyrkan i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.

Nästa vecka äger det åttonde internationella symposiet om runor och runinskrifter rum i Nyköping, en konferens som denna gång arrangeras av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Uppsala runforum vid Uppsala universitet. Omkring nittio runforskare från hela världen kommer då att samlas för att diskutera nya rön och samtidigt undersöka runstenar på olika platser i Södermanland.

Förhoppningsvis kommer många också att på egen hand besöka den enda runsten som har bevarats inne i Nyköpings stad, nämligen Sö 51, vilken sitter inmurad i Allhelgonakyrkans norra vägg. Stenen var känd redan av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hans nära relation till hertig Karl (sedermera Karl IX), som satt på Nyköpingshus. Även i de s.k. Rannsakningarna efter Antikviteter 1667-93 vår första fornminnesinventering  finns den omtalad, även om uppgiftslämnaren Johannes Luth har valt att reservera sig något: ”En steen i kyrkiowäggen, som förmeenes tecknadt medh Runeskrifft: hwilket står aff den att pröfwa, som sådant läsa kan.”

Runstenen Sö 51 i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.
Runstenen Sö 51 i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.

Att det rör sig om runor behöver inte betvivlas och inskriften är dessutom ovanligt lätt att läsa och tolka:

: kuþfastr : saiulfr : raistu : at : hulmstain : bruþur san : stain :
”Gudfast, Säulv, reste efter Holmsten, sin broder, stenen.”

Nu kan det tyckas att detta inte låter särskilt märkvärdigt och att stenen inte heller ser mycket ut för världen. Den saknar helt ornamentik och till och med det närmaste obligatoriska korset lyser med sin frånvaro. Den runkunnige lägger dock snabbt märke till ett par detaljer. Det ena är den lustiga placeringen av ordet stain ‘sten’ som har hamnat sist i texten. Det är som om ristaren först hoppat över detta ord som borde ha stått efter raistu ‘reste’ och lagt till det på slutet. Det andra är ordet för ‘sin’ som är stavat san. Eftersom a-runan aldrig står som tecken för i kan detta ord inte ha uttalats sinn utan vokalen måste ha varit e eller ä.

Stavningen san för detta ord är inte unik för Nyköpingsstenen utan förekommer på ytterligare några runstenar i närområdet, bl.a. på två som funnits uppe i Rönö en och halv mil norr om staden (Sö 145 och Sö 147). Båda är visserligen numera försvunna, men det finns lyckligtvis ett par äldre avbildningar som bekräftar varandra på denna punkt. Inskrifterna visar alltså att uttalet senn eller sänn även har funnits här och troligen har det handlat om en dialektal egenhet. Till skillnad från Nyköpingsstenen har dessa två stenar burit kors och då av en ovanlig typ som uppträder på andra runstenar i just detta område, bl.a. den berömda Sö 166 vid Grinda i Spelvik, rest efter Gudve, som var västerut och ”skiftade guld” och som stormade städer i Saxland.

Runsten Sö 166 vid Grinda i Spelvik. Stenen målades nyligen av Runverket. Foto Magnus Källström 2014.
Runsten Sö 166 vid Grinda i Spelvik. Stenen målades nyligen av Runverket. Foto Magnus Källström 2014.

Vägen från Rönö och ut i världen gick vid denna tid via platsen för dagens Nyköping så det är inte så konstigt att finna spår av denna dialektegenhet även här. Förmodligen sa också Gudve sänn där andra sa sinn och var man så framgångsrik som han var, kan detta uttal ha smittat av sig. Så den som vill ta del av en tusen år gammal sociolekt som bevarats i sten har bara att göra ett besök vid Allhelgonakyrkan i Nyköping.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

PS. Läs mer om sörmländska runstenar i Södermanlands runinskrifter!