Taggad: Olaus Magnus

Kensingtonrunor i Hälsingland

De hittills otolkade runorna i drängkammaren till Ersk-Mats i Hassela. Foto Anna Björk

Jag brukar säga att mitt jobb i huvudsak går ut på att läsa och tyda runor och att detta både kan vara lätt och extremt svårt. Ibland ser jag omedelbart vad det står och kan översätta inskriften på stående fot, i andra fall har jag trots att jag kanske har lagt ned lång tid på att beskriva och fundera på en inskrift – blivit tvungen att erkänna att jag inte begriper ett dugg. Glädjen över att plötsligt genomskåda en inskrift av det senare slaget är givetvis oerhörd, men den är minst lika stor när någon annan gör det.

Det senare fick jag erfara för någon månad sedan när jag fick ett mejl från Anna Björk, förstelärare i Hassela i Hälsingland. Mejlet handlade om några runinskrifter, vars existens jag tidigare bara hade haft en vag aning om. De är skrivna med två olika pennor i taket till drängkammaren på den så kallade Ersk-Matsgården i Hassela och har ansetts omöjliga att tyda.

Anna skriver i sitt mejl att hon just då undervisade om vikingatiden för fyrorna och hur hon hade berättat om runorna i taket på Ersk-Mats. Eleverna tyckte att de tillsammans borde försöka tolka dem. Anna hade svarat att ingen hittills hade lyckats och att det förmodligen bara var något som någon att krafsat ned.

Sent samma kväll gjorde hon dock ett försök. Hon satte sig ned och studerade några bilder som hon hade i mobilen och skrev ned runorna på ett papper. Hon ska då ha erinrat sig ett K-blogginlägg som jag hade skrivit om de så kallade Haverörunorna för ett par år sedan. Först fick hon ingen mening alls i runorna på papperet, men efter att ha ätit ett par skinkmackor insåg hon plötsligt vad det stod:

diefwelen

hansilffsn

Djävulen känns rätt given, skriver hon, men det senare var svårare att förstå och ett tredje ord framstod som obegripligt.

På historielektionen morgonen efter fick eleverna själva försöka tolka runorna och diskutera vad det kunde stå, vilket tydligen gick alldeles utmärkt. De menade att de senare måste vara ett namn. Frågan till mig i mejlet var om jag kunde hjälpa till med tydningen av denna runföljd.

När jag såg bilderna insåg jag att tolkningen av den första runföljden var helt evident. Det står utan tvivel diefvulen skrivet med samma typ av runor som på alnmåttet från Haverö, vilket i sin tur är samma runor som finns på den vittomtalade Kensingtonstenen i USA.

Att jag var lite bekant med runorna i Ersk-Matsgården sedan tidigare beror på att jag i Runverkets handarkiv någon gång hade sett en teckning av dem, som Länsmuseet i Gävleborg ska ha skickat in 1982. Detta är långt före min tid på Riksantikvarieämbetet och jag vet inte vad mina företrädare har sagt om dessa runor, men jag är misstänker att ingen har insett att det faktiskt rör sig om Kensingtonrunor. Anledningen är säkert att den karakteristiska a-runan saknas i denna runföljd och att de märkliga u-­ och v-runorna i hastigheten lätt kan tas för m-runor. Så hade i alla fall jag uppfattat dem.

Ytterligare runor från Ersk-Matsgården. Notera särskilt den karakteristiska a-runan, som vi känner igen från Kensingtonstenen. Foto Anna Björk

Om den andra inskriften i Ersk-Matsgården hade vi däremot inga tidigare uppgifter. Den består av samma typ av runor och innehåller dessutom den karakteristiska kryssformiga a-runa, som egentligen bara finns i detta runalfabet. Här tror jag att eleverna i Hassela har helt rätt när de menar att det handlar om ett personnamn. Först står det hans dvs. Hans, därefter gissar jag på (olofsn, vilket borde vara Olofsson, även om jag på fotografiet inte riktigt kan se om den första runan verkligen är o.

Den tredje inskriften som är skriven med blyertspenna och lyder ioos. Foto Anna Björk

Den tredje inskriften är däremot inte alls svår att förstå. Där står ioos, vilket bör vara sedvanliga initialer för ett namn J(an) O(lof) O(ls)s(on) eller något liknande. Enligt teckningen från 1982 ska det finnas ytterligare sådana initialer inristade med runor i taket: lens och his.

Med Anna Björks och hennes elevers tolkning av runorna i Hassela kan vi lägga ytterligare en förekomst av Kensingtonrunor i Sverige till de tidigare kända: bärträet från Månsta i Älvdalen, de runalfabet som bröderna Larsson från Dala-Floda har efterlämnat, lappen med ett runalfabet hos Gerda Werf i Älvdalen samt alnmåttet från Haverö i Medelpad.

Det allra bästa med Hasselarunorna är att teckenuppsättningen inte är helt identisk med någon av de tidigare kända varianterna. Runan för o har bistavarna till höger i stället för till vänster och n-runan har formen av en vikingatida k-runa. Den senare varianten finns även i bröderna Larssons runalfabet och har där antagits bero på ett misstag, vilket det alltså förmodligen inte är. Att runan har denna form visar att runorna i Hassela inte kan vara hämtade från någon tidningsartikel om Kensingtonstenen, eftersom denna sten har en n-runa av sedvanlig typ. Runan för u där formen varierar något i samtliga tidigare kända förekomster av detta runalfabet är däremot identisk i Hassela och i Kensington!

Jämförelse mellan de olika varianterna av Kensingtonalfabetet som i dag är kända. Bild: Magnus Källström

Hur gamla runorna i Ersk-Matsgården är vet jag inte, men denna gård anlades först i slutet av 1700-talet. I taket till drängkammaren ska också finnas årtal som 1868 och 1882. Hur dessa förhåller sig till runorna återstår att undersöka, men det verkar rimligt att även runinskrifterna tillhör 1800-talets senare hälft.

Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, kom som bekant från Forsa i Hälsingland och det har hela tiden funnits misstankar om att han även kan ha varit inblandad i ristningens tillkomst. Obekräftade uppgifter gör också gällande att han ska ha demonstrerat kunskap om runor när han arbetade på olika byggen runt staden Brandon, strax efter att han 1879 hade kommit till Amerika. Ersk-Matsgården ligger bara drygt 5 mil fågelvägen från Ohmans födelseort och det är knappast alltför djärvt att tänka sig att han har stött på denna variant av runor i något sammanhang under sin uppväxt.

Samtidigt tror jag inte att denna typ av runor har varit alltför välkända, utan förbehållna ett fåtal. I en tid då folkskoleundervisningen hade slagit igenom och de allra flesta var läs- och skrivkunniga kunde det finnas behov av en skrift som inte omedelbart kunde genomskådas av alla. Det är här som Kensingtonrunorna kommer in. De bör av allt att döma betraktas som en delvis nyskapad variant, som bygger de runtraditioner som har funnits på olika platser i Norden under nyare tid. Om man undantar dalrunorna, som troligen har en särskild historia, verkar de alla gå tillbaka på bröderna Magnus’ tryckta runalfabet från 1554 och 1555.

Att runkunskapen nog inte har varit särskilt spridd i Hälsingland under 1800-talet framgår också indirekt av runorna i Ersk-Matsgården. Om det hade varit allmänt känt i slutet av 1800-talet att det stod diefvulen i taket till drängkammaren hade denna inskrift knappast funnits kvar till idag.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ett stort tack till Anna Björk, inte bara för att hon tydde dessa inskrifter, utan också för att hon har låtit mig använda hennes fotografier. DS.

Kom runorna i mässboken från Sidensjö från Rom?

Mässboken från Sidensjö kyrka i Ångermanland. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag i Härnösand och Sundsvall för arkivstudier inför den utgåva av Medelpads runinskrifter, som jag just nu arbetar med inom projektet Evighetsrunor. När jag planerade denna resa slog det mig att det ju på landsarkivet i Härnösand finns en mässbok från 1500-talet med en text skriven med runor. Denna måste jag givetvis passa på att se i verkligheten.

Runorna står på ett pappersark som är inklistrat på insidan av bokens tjocka träpärm. På samma ark finns mycket annat: äldre ägarbeteckningar, årtal, korta latinska texter, början på ett alfabet, teckningar av människor och labyrinter. Det mesta är skrivet med bläck, men även blyerts och rödkrita har kommit till användning.

För drygt tio år sedan diskuterades runorna i denna mässbok i Arkeologiforum och det råder sedan dess ingen tvekan om hur de ska tolkas. Det står ”Andreas Olai” det vill säga den latiniserade formen av Anders Olofsson. Man har också velat identifiera denne med Herr Anders, som var den förste lutherske kyrkoherden i Sidensjö 1542–56.

Om detta är riktigt skulle vi här få en ganska exakt datering av runorna i mässboken. Detta sammanfaller tidsmässigt med när man tror att prästen Johannes Olai Kalmarensis skrev sin välbekanta text med runor (Öl 34) på korväggen i Runstens kyrka på Öland: ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör sockenherren (dvs. kyrkoherden) kunna, runor läsas och skriva.” Samme man anses också ha skrivit ett par rader ur David psalm med runor i en tryckt mässbok från 1541 som fanns i kyrkan vid J. H. Rhezelius’ besök 1634. Denna inskrift (Öl 35) har betraktats som förlorad sedan länge, men i samband med vårt projekt har det visat sig att både bok och inskrift finns i tryggt förvar i Uppsala universitetsbibliotek.

Runorna i mässboken från Sidensjö. Foto Magnus Källström

Om det är den ovan nämnde Herr Anders som har skrivit runorna i mässboken i Sidensjö så har även han levt upp till det kompetenskrav som Johannes Olai från Kalmar stipulerade. Frågan är dock om runorna kan vara så gamla. Jan Owe har i den nämnda nätdiskussionen påpekat att teckenformerna påminner om det runalfabet som förekommer i de historiska verk som bröderna Johannes och Olaus Magnus gav ut i Rom 1554–55. Runan s är exempelvis av den s.k. gotländska typen, där det nedre ledet har full runhöjd. Inskriftens andra runa har formen av en k-runa, men som Owe har noterat finns hos bröderna Magnus en variant av n-runan, där den ensidiga bistaven går snett uppåt höger. Denna når visserligen inte så högt som i inskriften i mässboken, men eftersom alla a-runor i denna inskrift har bistaven neddragen till baslinjen råder det ingen större tvekan om att runan ska uppfattas som n, även om den formmässigt kommer att sammanfalla med den vanliga k-runan.

Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555.

Såväl s-runans som n-runans form talar för att det alfabet som har använts i Sidensjö återgår på det alfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555. Det betyder också att ett par andra tecken bör translittereras annorlunda än i en genuin medeltida runinskrift. Det som ser ut som runan þ är här tecknet för d och a-runan med dubbelsidig bistav som ju annars svarar mot æ ska uppfattas som e. Inskriften bör alltså återges som andreas olai.

Vad vi vet dog Herr Anders i Sidensjö 1556. Man undrar därför om det verkligen är möjligt att han kan ha hunnit ta del av de historiska verk som bröderna Magnus lät trycka nere i Italien ett eller ett par år tidigare. I mässboken från Sidensjö går dessutom bistaven i a-runan hela vägen ned till baslinjen, vilket är ett drag som ofta möter i senare runinskrifter från efterreformatorisk tid. Även om inskriften andreas olai skulle syfta på kyrkoherden i Sidensjö så kan han knappast ha skrivit runorna själv.

Under det runskrivna namnet står årtalet 1606 följt av två ord på latin (Valeat lector ”Må läsaren ha hälsa”). Detta ser ut att ha skrivits med samma bläck som runorna, men har knutits till ett annat namn som finns skrivet på insidan av pärmen, nämligen Andreas Petri Bothniensis som förekommer två gånger. Denne har ansetts vara identisk med Andreas Petri (Grubb), som föddes i Gävle 1525 och som var kyrkoherde i Nederluleå 1569–1611.

Vid jultiden år 1600 fick denne kyrkoherde besök av en släkting, nämligen den inte helt obekante Johan Bure (Johannes Bureus), som var ute på sin stora norrländska resa. Syftet med denna resa var att undersöka runinskrifter och uppteckna språk- och folkminnen, men Bure ville också söka sitt ursprung. Av Andreas Petri fick han flera uppgifter om sin morfar Andreas Olai (1512–1569), som ursprungligen kom från Uppsala, men som hade varit kyrkoherde i Skellefteå åren 1554–69. Man frågar sig givetvis om det inte kan vara namnet på denne Andreas Olai som finns i mässboken och om Bure kan ha något med saken att göra.

Bure kan dock knappast misstänkas ha skrivit dessa runor i mässboken. Även om han var bekant med Johannes Magnus’ runalfabet (det finns återgivet på hans stora runtavla från 1599) så är det väl inte särskilt troligt att han skulle ha använt just denna variant. Dessutom är handstilen är inte hans. Det är alltså fortfarande en gåta vem som skrev namnet andreas olai i mässboken från Sidensjö och vem som egentligen åsyftas.

Inte heller vet vi varifrån bröderna Magnus hämtade sin runkunskap, men det har påpekats att vissa av deras runformer, bl.a. s-runan påminner om de runor som användes på Gotland under medeltiden. En upptäckt som gjordes för ett par år sedan ser ut att kunna styrka denna teori.

Den svårlästa rödkriteinskriften i Lojsta kyrka på Gotland. Runalfabetet finns i raden näst längst ned. Foto Magnus Källström

I september 2016 var jag i Lojsta kyrka på Gotland för att försöka läsa något av den långa men ytterst skadade runtext som finns skriven med rödkrita på den södra tornportalen (G 83B). Denna inskrift avtecknades första gången av P. A. Säve 1864, men verkar inte ha undersökts i modern tid. I Gotlands runinskrifter (1962) återges ingen läsning, utan man har där nöjt sig med att citera några äldre undersökningar. Inskriften visade sig tyvärr så skadad att det inte gick att få någon begriplig mening ur textfragmenten med undantag för raden näst längst ned där jag till min stora förvåning upptäckte ett komplett runalfabet med runorna uppställda i ABC-ordning! Ett sådant runalfabet har i Sverige bara påträffats en gång tidigare och det så sent som 1996 inne i Gärdslösa kyrka på Öland.

Runalfabetet i Lojsta kyrka. Kalkering av Magnus Källström 2016.

Tyvärr är några av runorna i början av alfabetet i Lojsta nu helt oläsliga, men de övriga tecknen går att bestämma. Det står:

ạb-­-­-­-fg̣hiklmnopqrstuvxyð

Det intressantaste är att alfabetet slutar med en stungen þ-runa och att det inte finns några tecken för /æ/ och /ø/. Av allt att döma beror det på att detta är ett runalfabet avsett för att skriva forngutniska, där ju dessa ljud saknas. Inte heller i bröderna Magnus’ runalfabet finns några tecken för /æ/ och /ø/ och den runa med övertvärande bistav som annars brukar vara tecknet för æ är här placerat under e. Det senare stämmer med bruket på Gotland, där denna runa under medeltiden emellanåt används som tecken för /e/.

Mycket talar alltså för att det runalfabet som Johannes och Olaus Magnus lät trycka i Rom har gotländska rötter. Egentligen är detta kanske inte så konstigt. Bröderna Magnus kom från Linköping och Gotland tillhörde under medeltiden Linköpings stift. Troligen har ett gotländskt runalfabet av den typ som ännu finns på väggen i Lojsta letat sig in i de kyrkliga och lärda miljöerna på det svenska fastlandet och därifrån har tagits till Rom när de två katolska biskoparna flydde landet under reformationen. Det kan verka lite ironiskt att samma runalfabet genom deras tryckta skrifter har kommit tillbaka till Norden och då bland annat använts i ett par lutheranska mässböcker, den ena på Öland, den andra i Norrland.

De runor som finns i mässboken från Sidensjö har alltså ytterst sitt ursprung på Gotland, men har tagit omvägen via Rom.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet