Taggad: Olaus Petri

En kyrkbrand och en märklig h-runa

Den återfunna minnesstenen i Hejde kyrka på fyndplatsen under golvet. Inskriften lyder: ”Kyrkan brann under en procession (eg. bildbärande) på (påsk)lördagen. Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden (på påsktavlan).” Foto Magnus Källström

”Kyrkan brann vid en procession på lördagen…”. Detta låter som ytterligare en deprimerande nyhet förmedlad av dagens moderna medier, men det är i stället något som höggs in med runor i en golvsten i Hejde kyrka på Gotland för mycket länge sedan. Genom en hänvisning till den så kallade påsktavlan — ”Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden” — ger inskriften också besked om när detta skedde: år 1492, det vill säga samma år som Columbus upptäckte Amerika.

Stenen som har bevarat minnet av den dramatiska händelsen i Hejde låg på 1600-talet i golvet innanför den södra korportalen. När P. A. Säve skulle rita av den 1854 fann han den på den motsatta sidan vid sakristiedörren. Sedan dess har stenen varit spårlöst försvunnen tills den 10 april i år, då den plötsligt åter kom i dagen. För detta kan vi tacka vissa fuktskador, som gjorde att man fick ta upp delar av trägolvet, men framför allt Gundemar Lindahl från Byggnadshyttan, som skulle palla upp kalkstenarna under de sviktande golvbjälkarna och då passade på att åla ytterligare fem-sex meter under golvet för att ta en bild av en mystisk sten som man hade skymtat längst in mot väggen. Gotlands museum kontaktades och det stod klart att det var den saknade minnesstenen över kyrkbranden som hade återfunnits.

Nu i fredags var jag där tillsammans med Johan Gardelin och Per Widerström från museet för att ta en närmare titt efter att man hade öppnat golvet på den plats där stenen ligger. Den visade sig vara i precis samma skick som på Säves tid, men låg helt lös under golvet. Mycket talar för att den kan ha återupptäckts och placerats på denna plats i samband med arbeten som gjordes i kyrkan på 1930-talet, men detta är i så fall inget som har nått de antikvariska myndigheterna.

Inskriften var tidigare bara känd genom avteckningar, men som rätt ofta är fallet kan man inte annat än beundra de dokumentationsinsatser som gjordes i äldre tid. I P. A. Säves läsning från 1854 behöver bara två små rättelser göras: i ordet sunnudagr ’söndag’ har han glömt det lilla tvärstreck som gör t-runan till en d-runa och i slutet av en av raderna har han ritat ett skiljetecken, som nog inte finns.

Stenen i Hejde dokumenterar en dramatisk händelse 1492 som inte är känd från någon annan källa. Spår av brända bjälkar har dock iakttagits i tornet och det har antagits att den branta takvinkeln på kortaket är ett resultat av en ombyggnation efter den nämnda branden. Detta gör den nu återfunna stenen till ett unikt historiskt dokument.

Den ovanliga h-runan på minnesstenen från Hejde kyrka. Foto Magnus Källström

En runforskare fångas dock även av annat i denna text som exempelvis den märkliga h-runan som ser ut som om den har vridits 90 grader och mest liknar en sorts stjärna. Att runan hade denna ovanliga form visste vi sedan tidigare, men eftersom stenen i Hejde har varit försvunnen har den inte uppmärksammats i den utsträckning som den förtjänar. På Gotland förekommer den även på en gravhäll i Havdhems kyrka (G 42), som grovt har daterats till 1400-talet, samt i en målad inskrift i Eke kyrka (G 48). Annars är detta en runform som dyker upp högst sporadiskt i efterreformatoriska sammanhang på några få och spridda ställen i Norden.

Utdrag ur Johannes Bureus’ redogörelse för de olika formerna av runan h i Runaräfst. På de nedersta raderna står: ”Dalakarlarna görom så h.” Efter handskriften F a 14 i KB.

Den förekommer exempelvis bland dalrunorna i Älvdalen som tecken för h och senare å. Detta bruk är tydligen gammalt, eftersom redan Johannes Bureus har med denna form bland dalrunorna på sin runtavla från 1599 liksom i sin Runaräfst några år senare. I Norge förekommer den endast i några efterreformatoriska inskrifter, varav den äldsta är från Thomaskirken i Valdres och daterad till 1694. Samma typ av h-runa finns även på en sten från Breiðabólstaðir på nordvästra Island, som daterar sig själv till 1681. De enda exempel på denna runa som har tillkommit under medeltiden finns alltså på Gotland.

Minnesstenen i Hejde tillhör 1400-talets slut, men det finns faktiskt en runinskrift i kyrkan som är ännu yngre. Den gravhäll som ligger i korgolvet till höger om altaret (G 170), har enligt hänvisning till påsktavlan tillkommit 1506, vilket gör den till den yngsta runristade gravhäll som har påträffats på Gotland.

I Hejde kyrka finns det faktiskt också runor på den kyrkklocka som ännu är i bruk (G 172). Där kan man läsa följande text:

+ ingema͡r : o͡k o͡la͡f · de : suensko : men : tair : guto : tisa : kllo : alo
”Ingemar och Olav, svenska män, de göt denna klocka helt och hållet”.

Klockan har alltså tillverkats av ett par klockgjutare som har kommit från fastlandet och man tror att denna klocka gjutits efter branden 1492, då den gamla klockan säkert hade förstörts. Dessutom finns i Sanda kyrka en snarlik runklocka (G 184) som kan ha samma upphovsmän och som genom påsktavlan daterar sig själv till år 1493, det vill säga året efter branden i Hejde.

Runklockan i Hejde (G 172), som enligt texten göts av Ingemar och Olav från det svenska fastlandet. Foto Magnus Källström

I fredags passade vi på att också gå upp i tornet i Hejde och titta på runklockan. Detta var första gången jag såg denna i verkligheten, men jag gick inte igenom inskriften särskilt noga. Först nu i efterhand jag inser vilken betydelse uppgifterna i denna inskrift faktiskt kan ha för vår kännedom runornas sena historia. Klockgjutarna sägs ju ha kommit från fastlandet, men de kan knappast ha åstadkommit denna inskrift på egen hand. Såväl runformerna som språket (t.ex. ordet tair ’de’ som skrivs med diftong) visar att de måste ha haft hjälp av en gotlänning.

På det svenska fastlandet är runinskrifter med datering till 1400-talet i stort sett okända och frågan är om inte runkunskapen där i stort sett har varit försvunnen, inte minst efter digerdödens härjningar. Detta står i stark kontrast till Gotland, där runbruket stod i full blom genom hela medeltiden och vidare in i nyare tid. ”De svenska män”, Ingemar och Olav, som reste över till Gotland för att gjuta kyrkklockor måste alltså ha mött en skriftkultur, som de förmodligen inte hade sett några motsvarigheter till tidigare. Man undrar om det kan finnas ett samband mellan detta besök av fastlänningar och de efterreformatoriska runtraditioner som dyker upp under 1500-talet som exempelvis dalrunorna i Ovansiljan.

Dalrunornas namn enligt Johannes Bureus’ runtavla från 1599. Namnen är uppställda i ABC-ordning: ar, birke, knäsol, dors etc.

Tanken kan verka djärv, men detta skulle kunna förklara varför den äldsta varianten av dalrunorna har en form av h-runan som under medeltiden bara verkar förekomma på Gotland. Många av de runnamn som Bureus kände från dalrunorna (som ur, hagal, sol, tir etc.) har också använts i sena runinskrifter på Gotland. Samtidigt skiljer sig dalrunorna på flera punkter från de gotländska medeltidsrunorna och man måste i så fall tänka sig några mellanliggande led under den hundraårsperiod som det handlar om. På Bureus’ runtavla från 1599 finns den stjärnformiga h-runan även bland de runor han kände från bröderna Olaus och Laurentius Petri, som ju var verksamma under 1500-talets första hälft. Kanske representerar detta en av de saknade mellanstationerna på den tänkta vägen från Gotland till Älvdalen: den lärda kyrkomiljön under reformationen.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Hela inskriften på G 171 lyder nu:

+ kirki͡an : br͡an : a : | beleþes : byrd : | l͡auga : dahe : ta | u͡ar : h : sunnu : | dahr : o͡k : s : pri|m : i : t͡ret͡ando : r͡aþo

DS.

En återfunnen öländsk runinskrift

N. J. Ekdahls anteckningar i Liljegrens samling i ATA. Efter original i ATA.

Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter, men det händer också att tidigare kända inskrifter som varit försvunna dyker upp igen. I somras återfanns exempelvis ett stycke av runstenen U 168 Björkeby i Östra Ryd, som hade varit försvunnen sedan mitten av 1800-talet då den skulle ha sprängts sönder och lagts i kyrkans bogårdmur. Mycket riktigt var det också där som fragmentet påträffades och det är mycket troligt att resten av stenen finns i samma mur. Ett mera oväntat återfynd gjordes nu i tisdags vid lunchtid. Då återfanns nämligen den inskrift som i Ölands runinskrifter har beteckningen Öl 35.

Det som hittills har varit känt om denna inskrift bygger i huvudsak på de noteringar som Jonas Håkansson Rhezelius gjorde under sin forskningsresa på Öland 1634. Rhezelius var en av Riksantikvarien Johannes Bureus’ medhjälpare och hade sänts dit för att dokumentera kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. Detta arbete genomförde han med stor noggrannhet och hans avbildningar och anteckningar är ännu av oskattbart värde.

När Rhezelius den 6 augusti kom till Runstens kyrka på den östra delen av ön, upptecknade han en runinskrift som fanns på väggen i högkoret. Där stod bland annat att ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör kyrkoherden kunna: runor läsa och skriva” (Öl 34). Inskriften var dock inte särskilt gammal utan bör ha tillkommit knappt hundra år tidigare. Rhezelius noterade att runor också fanns skrivna i kyrkans ”gamble kyrkioordningz bok”. Dessa återgav ett par rader ur Davids psalm 150 i psaltaren:

Laudate Dominum in cimbalis et choro,
laudate eum in cordis et organo
”Prisa herren med tamburin och dans,
Prisa honom med strängaspel och flöjt.”

Enligt J.G. Liljegren (1832) ska runorna ha förekommit ”i en år 1541 tryckt Mässebok”, men detta är allt som har varit känt om denna inskrift och man har räknat den som försvunnen sedan länge.

För några år sedan fick jag i Liljegrens samling i ATA syn på ett pappersark som gav ytterligare några uppgifter om inskriften. Där stod: ”På Kongl. Bibliothekets duplett-auction (Mars 1832) såldes under No 491, 4o Olai Petri Handbok Stockh. 1531 och Messan på Swensko Upsala 1541. På sista bladet af den sistnämnde förekom följande med runeskrift: [varefter en runtext motsvarande den hos Rhezelius återges].”

Bladet är skrivet av fornforskaren N. J. Ekdahl, även känd som Kalvskinnsprästen för sitt idoga arbete att spåra upp och samla in medeltida pergamentbrev i framför allt Norrland. En intressant upplysning finns också i den sista raden på arket: ”Boken köptes af Jacob Westin för 4 RD Bo [=Riksdaler Banco].” Mässboken från Runstens kyrka hade alltså på något sätt hamnat i Kungliga biblioteket i Stockholm och därifrån sålts vidare så sent som på 1830-talet.

Jacob Westin var då ett okänt namn för mig, men jag har senare förstått att han var en hängiven boksamlare, som inför Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 skänkte hela sin omfattande och dyrbara boksamling till universitetet. När jag tittade i bibliotekets katalog på nätet hittade jag inte mindre än två exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko från 1541, som har tillhört honom. Ett av dessa skulle dessutom enligt en anmärkning i katalogen ha ”Strödda anteckningar i marginalen samt på sista bladet”! Kunde inte detta vara samma exemplar som Ekdahl hade sett 1832?

Denna lilla upptäckt gjorde jag redan i somras (mitt under semestern), men det dröjde fram till denna vecka innan jag fick tid att åka till Uppsala och titta i boken. Och minsann! Fanns det inte på det sista bladet tre rader med runor med det ovan nämnda citatet ur Davids psalm:

Runorna på sista bladet i Jacob Westins exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko (1541). Efter original i UUB.

la͡uþatæ × þo͡min͡um × in × cimpaḷis ×
æt × co͡ro × la͡uþatæ × æum × in ×
co͡rþis × æt × o͡rga͡no ÷ +

Runtexten överensstämmer inte helt med Rhezelius’ uppteckning och faktiskt inte heller med Ekdahls, men jag tror ändå att det rör sig om samma bok som 1634 fanns i Runstens kyrka. Möjligen ger handstilen i den latinska återgivningen av runtexten ett lite yngre intryck än de övriga anteckningarna i boken, som har en tydlig 1500-talsstil. Hur boken kom till Kungliga biblioteket vet jag inte. Kanske förvärvade Rhezelius den redan 1634 eller också kan den ha tagits till Stockholm av Johan Hadorph, som besökte samma kyrka under sin antikvariska resa 1673.

Inte heller vet vi säkert vem som har skrivit runorna i mässboken, även om man tidigare har gissat på den person som hade svarat för runorna i högkoret, en Johannes Olai från Kalmar. Han måste i så fall ha varit en prästman med ett musikaliskt intresse. Hela det första uppslaget i mässboken är nämligen fullskrivet med musiknoter och psalmtexter och även på de följande bladen finns noter ifyllda. Det kan här erinras om att reformatorn Martin Luther – som ju råkar jubilera just i år – faktiskt satte musiken som det högsta näst efter teologin. Musiken var enligt Luther ”en gåva från Gud och inte från människor, den gör hjärtan glada, den driver bort djävulen och den bereder oskyldiga fröjd”. Tydligen har prästen i Runsten resonerat på ett liknande sätt och fastnat för David psalm, där det inte bara handlar om sång och dans, utan också om tamburiner, stränginstrument och flöjt.

Runinskriften i mässboken kan av naturliga skäl ha tillkommit tidigast 1541 och den är alltså efterreformatorisk, men själva runorna är av den typ som användes under medeltiden. Det är för övrigt samma variant av runor som den svenske reformatorn Olaus Petri själv behärskade och som han hade använt i en inskrift på sitt hus i Storkyrkobrinken i Stockholm. Märkligt nog hade även denna nu försvunna runtext en viss anknytning till musiktemat:

skæggiot : haka : klæðær : ikkæ væl : i : dansæ :
”Skäggig haka passar inte väl i dans”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om återfyndet av U 168 i Östra Ryd på Jan Owes blogg. DS.

PPS. Det som har fått mig att tveka en smula om det verkligen är originalet från Runstens kyrka som nu har återfunnits, är de uppenbara misstag som finns på två ställen. I cimpalis är bistaven i l-runan placerad vid basen i stället för vid toppen och i ordet æum har skrivaren först föregripit bistaven i m när han skulle skriva u. Detta skulle ju kunna bero på kopieringsfel efter en förlaga, men är i detta fall ett tecken på inskriftens äkthet. Går man till Rhezelius’ originaluppteckning i Kungliga biblioteket ser man nämligen att l-runan i den ursprungliga blyertsuppteckningen har haft en lågt ansatt bistav, men att redan Rhezelius ändrade detta när han förtydligade sina anteckningar med bläck. DS.