Taggad: Östergötland

Rökstenens förlorade minnen

Vägen till Rökstenen. Foto Magnus Källström

Mina känslor inför Rökstenen har inte varit helt olika dem som jag länge hyste för den amerikanska Kensingtonstenen, nämligen att det aldrig skulle bli något som jag på allvar skulle syssla med. Frågorna kring denna långa och dunkla inskrift framstår nämligen som alltför omfattande och komplexa för att jag skulle tro att det är möjligt att komma med något vägande inlägg. Lite olika omständigheter har jag dock fått mig att börja fundera lite mer på denna sten än vad jag hade tänkt.

Det främsta skälet är att jag för en dryg månad sedan, den 21 september i år, hade fått det hedrande uppdraget att opponera på Hanna Åkerströms doktorsavhandling i Nordiska språk: Visuella textkonventioner i den tidiga vikingatidens runristningar. Avhandlingen handlar om hur läsordningen i runinskrifter från vikingatidens två första århundraden signaleras med andra medel än det språkliga innehållet i texten. En av de studier som ingår i avhandlingen rör just läsordningen på Rökstenen och detta gav mig anledning att fördjupa mig i en hel del Rökstenslitteratur som tidigare legat halvt oläst.

Läsordningen på Rökstenen är faktiskt inte alls så given som man lätt kan få intryck av när man läser de vanligaste tolkningarna. Till en början är det dock inga som helst problem. Inskriften börjar längst till vänster i de två lodräta rader som har störst runor och som innehåller det välbekanta ”Till minne av Vamod stå dessa runor. Men Varin, fadern, skrev dem efter den döde sonen”. Sedan är det bara att fortsätta i de rader som följer tills man når den högra kanten av stenen. Då har läsaren också fått ta del av två ”minnen” som det berättas om på stenen: ”Jag säger det folkminnet …”, ”Det säger jag som det andra …”

Rökstenens samtliga sidor (även undersidan!) ritade av P. A. Säve 1862. Efter original i ATA.

Därefter fortsätter texten i de två vågräta raderna nedtill på samma sida med den berömda strofen om Tjodrik den djärve, som i senare tid har fått konkurrens av alternativa tolkningar. Hela strofen har inte rymts på framsidan, utan fortsätter upp längs den högra smalsidan. Så långt är allt väl, men var tar texten vägen sedan? Ska man rikta blicken upp mot de korsformiga lönnrunorna på stenens topp eller ska man gå över till baksidan? Och om man väljer det senare alternativet: Var ska man egentligen börja läsa? Här finns såväl lodräta som vågräta rader och i ett par av de senare står runorna upp och ned. Dessutom används förutom kortkvistrunor av den typ som finns på framsidan och den högra smalsidan även ett antal mer eller mindre intrikata lönnrunesystem.

Enligt den vanligaste uppfattningen börjar texten på Rökstenens baksida i det stora mittpartiet i lodräta rader, som är ristat med vanliga kortkvistrunor. Detta kan verka rimligt, eftersom det här handlar om ”minnen” av samma typ som på stenens framsida uttryckta i klartext. Det som förvirrar är numreringen: ”Det säger jag som det tolfte …”, ”Det säger jag som det trettonde …” Med tanke på att det föregående ”minnet” var det andra verkar det här som om det skulle saknas en hel del. Detta har vissa forskare som exempelvis Otto von Friesen försökt lösa genom att läsa andra delar av inskriften före detta parti. Andra har antagit att det som Varin presenterar bara är ett urval av hans vetande eller att de saknade ”minnena” har funnits framställda någonstans utanför stenen.

Den danska runologen Lis Jacobsen föreslog i en artikel i Arkiv för nordisk filologi 1961 att Rökstenen inte har varit ensam, utan att den likt många andra runstenar hade ingått i ett större monument bestående av flera resta stenar. Hon jämförde med det tyvärr splittrade Hunnestadsmonumentet i Skåne, som enligt en avbildning hos Ole Worm på 1600-talet bestod av inte mindre än åtta stenar, varav två var försedda med runinskrifter, tre helt oristade och tre bar olika typer av bildframställningar. Bilderna visade olika mytologiska motiv som jättinnan Hyrrokkin och Fenrisulven, vilket kunde ses som en sorts motsvarighet till Rökstenens ”minnen”. Jacobsen lät till och med göra en skiss över hur tänkta stenarna med de saknade ”minnena” hade kunnat vara uppställda kring Rökstenen.

Lis Jacobsens förslag till ett monument kring Rökstenen (nr I) bestående av flera runristade stenar. Efter Jacobsen 1961.

Sex år senare presenterade arkeologen Sune Lindqvist i samma tidskrift en ny idé om den ursprungliga miljön kring Rökstenen. Han menade att stenen ursprungligen borde ha haft en annan vinkel än den har i dag så att runraderna på stenen blev mer vinkelräta mot markytan. Stenen kommer då att likna stäven på ett skepp och Lindqvist antog att den ursprungligen varit stävsten i en stor skeppssättning. Enligt Lindqvist krävdes inte ”mycken fantasi för att tycka sig stå vid den genom skriften dekorerade stävplankan till ett skepp, vars skrov dolts i jorden”. Han uteslöt inte heller ”att man ännu under vikingatid ordnat vissa av de s.k. båtgravarna så, att stävtopparna till det i gruset dolda skrovet stuckit upp”. Man kommer här osökt att tänka på Osebergsskeppet, där ju den främre delen enligt senare rön i ett skede ska ha stuckit ut ur högen. Detta monument tillhör ju ungefär samma tid som Rökstenen.

Sune Lindqvists rekonstruktion av Rökstenen som stävsten i en stor skeppssättning. Efter Lindqvist 1967.

Lindqvist erinrade även om runstenen Sö 137 vid Aspa löt i Södermanland, som till formen påminner en del om Rökstenen och som enligt inskriften dessutom ska ha rests på en tingsplats. Även denna sten tänkte han sig som stävstenen i en försvunnen skeppssättning uppförd på tingsplatsen.

Lindqvists förslag om Rökstenens ursprungliga placering verkar onekligen mycket bestickande och den går också att kombinera med Jacobsens idé om flera runristade stenar. Av Hanna Åkerströms analys av läsordningen på Rökstenen framgår att det finns ett tydligt brott mellan texten på stenens högra smalsida och resten av inskriften (där det gåtfulla hoppet från det andra till det tolfte minnet sker). Om stenen har stått som stävsten i en skeppssättning måste denna smalsida ha varit vänd in mot skeppet, vilket betyder att andra eventuella runristade stenar har varit placerade snett bakom denna. Har dessa stenar bara varit två till antalet så borde läsaren här först ha gått till den vänstra och sedan den högra stenen. Rimligtvis har väl även dessa stenar haft inskrifter på flera sidor och med en läsordning motsols runt varje sten borde detta på ett naturligt sätt ha lotsat läsaren fram till det som i dag uppfattas som Rökstenens baksida och det tolfte minnet.

Själv gjorde inte Lindqvist någon koppling till flera runristade stenar i den tänkta skeppssättningen, vilket säkert beror på att han anslöt sig till von Friesens läsordning och därför inte besvärades av några saknade ”minnen”.

Monumentala skeppssättningar knutna till viktiga samlingsplatser förekommer som bekant på flera håll. Tankarna går här till de två stora skeppssättningarna vid Anundshögen utanför Västerås, där vi vet att ting hölls under medeltiden, men också till den 50 meter långa skeppssättning, vars fundament upptäcktes 1990 inne i Linköping i Östergötland.

Att runstenar har rests tillsammans med skeppssättningar och ibland till och med ingått i sådana är också ett känt fenomen. Det kanske mest berömda exemplet är Glavendrupstenen (DR 209) på Fyn i Danmark, som än i dag står i den ena änden av en stor skeppssättning, där den vänder den ena bredsidan in mot skeppet. Detta är dock en sekundär uppställning i samband med rekonstruktionen av skeppssättningen. När stenen påträffades i början av 1800-talet låg den omkullfallen och nedsjunken i en låg hög, som den senare flyttades ifrån.

Skeppssättningen och runstenen vid Glavendrup avbildade 1871 av J. Magnus Petersen. Foto Nationalmuseet i Köpenhamn (Public Domain).

Glavendrupstenen är ristad på de båda bredsidorna samt på den ena smalsidan. Bredsidorna upptas av minnesinskrifter, medan smalsidan bär en förbannelse riktad mot den som på något sätt åverkar stenen: ”Till en ’rädde’ må den bli som denna sten ödelägger(?) eller drar efter någon annan!” Ludvig Wimmer menade att stenen ursprungligen har haft samma orientering som den har i dag, men som stävsten i en skeppssättning förväntar man sig snarare att den har följt skeppets längdriktning och den runristade smalsidan med förbannelsen borde väl i så fall ha varit vänd framåt. Placerad på detta sätt blir Glavendrupstenen inte helt olik Rökstenen, där den smalsida som måste ha varit vänd framåt i det tänkta skeppets färdriktning istället innehåller en åkallan av guden Tor i lönnskrift.

Glavendrupstenen (DR 209) på Fyn i Danmark och Rökstenen. Foto Magnus Källström

Idén att det ursprungligen kan ha funnits mer än en runsten i Rök är faktiskt inte helt gripen ur luften. I sin artikel nämner Lis Jacobsen en passage i C. F. Nordenskjölds reseberättelse från 1873 där förekomsten av åtminstone ytterligare en sten till finns antydd:

”Vid kyrkobyggnaden upptäcktes enligt Pastor Björlingssons uppgift, som då bodde i Rök, ännu en runsten inunder gamla kyrkogolfvet och blefvo arbetarena af honom uppmärksammade på stenens värde: den lärer detta oaktadt vara sönderslagen och har ej kunnat återfinnas.”

Det är givetvis svårt att bestämma sanningshalten i en sådan uppgift, men vid rivningen av den gamla medeltidskyrkan gjorde man bevisligen en del oväntade fynd. I Vitterhetsakademiens dagbok från den 18 april 1843 står nämligen att läsa:

”Herr Wallman hade äfven meddeladt ett bref från Prosten och Kyrkoherden i Heda och Rök i Östergötland, Hr Hedmark, angående ett märkligt fynd af 5 lerurnor, till någon del fyllda med aska och brända ben, samt med en tegelsten betäckta, anträffade i kulliggande ställning i östra gafvelmuren af Röks kyrka, då denna för några år sedan nedbröts. Akademien uppdrog åt Sekreteraren att rörande detta fynd söka inhemta närmare upplysningar genom brefvexling med prosten Hedmark.”

Den 6 februari påföljande år återkommer man i dagboken till fyndet:

”För Akademien uppvisades 2ne betydligt skadade lerurnor jemte åtskilliga bitar af dylika, hvilka, enligt förut i Akademien meddelade upplysningar, förleden sommar anträffats, till någon del fylda med aska och ben, jemte tegelbitar och kalkbruk, insatta i ett tomt rum i sjelfva gafvelmuren af Röks kyrka i Östergötland, då denna nedrefs, och på hösten blifvit uppsända genom prosten Hedmarks försorg.”

Även Nordenskjöld har känt till fynden och har tillfogat ytterligare några upplysningar: ”Röks kyrka lärer vara bygd på ett forntida minnesmärke och sannolikt är att de vid kyrkans ombyggnad funna inmurade lerurnorna blifvit anträffade vid grundgräfningen. Vid sprängning uti ett berg i och för erhållande af byggnadssten fanns uti en jordfylld spricka ett menniskoskelett.” I en not tillägger han: ”Lerurnorna, fyllda med aska, stodo i små uti korrunden 8 f. högt från golfvet anbringade nischer. Äfven funnos väggmålningar med klara väl bibehållna färger.”

Urnorna tillhör idag Historiska Museets samlingar (inventarienummer 1104) och har i museets katalog klassificerats som ett järnåldersfynd. Det verkar mycket rimligt att dessa urnor påträffades när 1100-talskyrkan uppfördes och att de av pietet för de döda hade murats in i kyrkans absid på samma sätt som man satte in Rökstenen oskadad med framsidan utåt i tiondeboden. Kanske fanns det i bygden då ännu en tradition om vad dessa representerade. Om urnorna kan ha haft något samband med den av Lindqvist antagna skeppssättningen är givetvis omöjligt att säga.

Rökstenens bakdsida och vänstra smalsida. Det är här det gäller att finna läsvägen genom texten. Foto Magnus Källström

I vilken ordning ska då resten av Rökstenens text läsas? Hanna Åkerströms analys resulterar i nio olika alternativ och hon menar att det kan ha varit meningen att det här inte skulle finnas en enda väg genom texten, utan att flera läsordningar med skiftande resultat skulle vara möjliga samtidigt. Med en upphovsman som Varin, som excellerar i dunkla utsagor och kunskap om olika lönnrunor vore något sådant kanske inte helt oväntat.

Jag tror dock att ett av de föreslagna alternativen är sannolikare än de övriga och det har sitt ursprung i en av Åkerström framhävd iakttagelse av den ovan nämnda Lis Jacobsen i kombination med ett uppslag av Olov Lönnqvist från 1999. Lönnqvist menar att man efter att ha läst alla de vertikala raderna med kortkvistrunor på baksidan ska gå över på den återstående smalsidan och läsa lönnrunorna som handlat om Tor och som sträcker sig uppifrån och ned. På slutet hamnar man i höjd med den vågräta rad där chiffret bygger på en variant av de äldre runorna. Runorna i denna rad står upp och ned och läses från höger till vänster. Samma typ av runor finns sedan i den lodräta rad som följer den vänstra kanten upp mot toppen. Där vidtar i tre horisontella rader med en ny lönnskrift (ett förskjutningschiffer), där runorna i den nedersta raden är vända upp och ned och alltså måste läsas från höger till vänster. Den uppochnedvända raden indikerar att man vid slutet ska rikta blicken uppåt och då återstår bara ett oläst parti: de sex stora runkorsen högst upp på baksidan och på toppen, som säkert tillsammans bildar en enhet och utgör inskriftens stora final.

Läst i denna ordning inleds varje nytt chiffer med runföljden sakum ”jag säger” som är den genomgående nyckeln till de olika lönnrunesystemen. Först i finalen saknas denna nyckelfras, men här består lönnrunorna bara av en variant av en lönnskrift som redan har förekommit i inskriften.

Vad texten sedan säger är en annan sak och förmodligen kommer vi aldrig att till fullo förstå den. Om mina funderingar ovan skulle råka vara riktiga är dessutom inskriften – trots att det handlar om världens längsta runinskrift – kanske bara ett fragment av en större helhet.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Några andra aspekter av tolkningen av Rökstenen har jag nyligen berört här. DS.

Runormens väg på hälleberget

Runristningen Ög 45 vid Björnsnäs utanför Norrköping. Foto Magnus Källström 2020.

Att hugga runor i fast häll verkar ha varit förbehållet landskapen kring Mälaren. Av det sextiotalet ristningar av denna typ som vi känner till från Sverige finns nästan alla i Uppland eller Södermanland. Givetvis kan detta bero på att tillgången på lämpliga isslipade hällar har varit bättre i dessa landskap, men det är förmodligen inte hela sanningen. Vikingatidens runristningar var offentliga monument som var tänkta att synas och det gör en rest sten. En ristning i en häll är inte synlig på samma sätt och höljs dessutom snabbt av vegetation och mossa.

Om man undantar några enstaka runristningar i Bohuslän och på Gotland, är Östergötland faktiskt det sydligaste landskapet där det fasta berget har utnyttjats för runristning. Sammanlagt finns fyra eller fem ristningar av denna typ beroende lite på hur man räknar. Märkligt nog är de alla olika och de tillhör skilda tider. Äldst är runristningen (Ög KJ54) på det stora hällristningsområdet vid Himmelstalund som är ristat med den urnordiska runraden kan härrör från en så avlägsen tid som romersk järnålder. Den utgörs av runorna braido, vilka har tolkats om ett kvinnonamn Braidō med betydelsen ”den breda”.

Till äldre vikingatid och kanske så tidigt som början av 800-talet, hör den märkliga Oklundaristningen i Östra Husby (Ög N288), ristad av Gunnar som hade sökt asyl för ett dråp vid en hednisk offerplats. Runorna består av kortkvistrunor, vilket är samma typ av runsystem som har använts på den berömda Rökstenen. Från början av 900-talet härrör troligen Ingelstadristningen (Ög 43) utanför Norrköping. I den ena av ristningens två rader står det lite gåtfullt att ”Salse gjorde solen”, vilket av allt att döma syftar på en djup huggen grop i berget, som är omgiven av tre grundare skålgropar och nio streck, som bildar en strålkrans.

Till 1000-talets första hälft hör runristningen (Ög 45) vid Björnsnäs i Kvillinge, också utanför Norrköping, som däremot innehåller en helt ordinär minnesinskrift av den typ som vi känner igen från tusentals runstenar. Slutligen finns vid Risinge utanför Finspång en runristning i fast häll huggen 1678 av prästsonen i Risinge, Eric Bruzæus.

Björnsnäsristningen före uppmålningen. Notera de märkliga strukturerna i berghällen. Foto Magnus Källström 2020.

Ristningarna vid Himmelstalund, Oklunda och Ingelstad har jag flera gånger haft anledning att besöka, men ristningen vid Björnsnäs såg jag för första gången nu i måndags under min sista arbetsvecka före semestern. Hällen rengjordes nämligen för ett antal år sedan och nu skulle jag granska och måla upp den. Att för första gången se denna ristning i verkligheten var en stor upplevelse, trots att jag har sett den på bild hur många gånger som helst. Den har nämligen en för runhällar helt unik utformning. I stället för att bilda en sluten krets har runristaren låtit runormen slingra sig över hällen och det är först när man står framför den i verkligheten som man förstår varför. Hällen utgörs nämligen inte alls av de ensartade ytor som de vikingatida runristarna normalt brukar föredra utan genomkorsas av slingrande ådror och band i kraftig rörelse som närmast liknar skummande vatten. Säkert är det detta som ristaren har lagt märke till och valt att utnyttja i sin komposition. Intrycket blir att runormen kommer simmande genom en fors, vilket ju är mycket passande när ett vattendrag finns strax bredvid och inskriften dessutom omtalar ett brobygge.

Ristningen vid Björnsnäs målades upp senaste gången 2002 av Helmer Gustavson, men det mesta av hans uppmålning var nu borta, vilket brukar ta runt tjugo år. Jag började mitt arbete med att metodiskt gå igenom själva läsningen och kommentera egenheter i de enskilda runorna. Detta brukar jag alltid göra när en runristning ska målas upp på nytt, eftersom det är då som man har de bästa möjligheterna att göra nyupptäckter. Vad gäller denna ristning hade jag inga större förhoppningar att se något nytt, eftersom den ju verkade högst okomplicerad.

Enligt Samnordisk runtextdatabas, som i detta fall bygger på Erik Brates utgåva av Östergötlands runinskrifter 1911–18, lyder inskrift:

: harþi : auk : sikrif : litu : haukua : haili : þaisi : auk : kairþu : buru : þaisi : aiftiʀ : nan : buþur : sin :
Harði ok Sigræifʀ letu haggva hælli þessi ok gærðu bro þessi æftiʀ Nann, broður sinn.
”Hårde och Sigrev lät hugga denna häll och gjorde denna bro efter Nan, sin broder.”

Om man undantar formen på några av skiljetecknen så var det endast på ett ställe, där jag såg anledning att avvika från tidigare undersökare. I inskriftens andra namn är den tredje runan vad jag kunde se inte k utan h. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt vänster var mycket tydlig och likaså den vänstra delen av den bistav som går snett nedåt höger. Ändå måste jag säga att jag tvekade lite innan jag målade den så. Alla de äldre undersökare som jag kände till från P. A. Säve 1861 via Brate 1891, Arthur Nordén 1936 och nu senast Helmer 2002 hade ju uppfattat den som en k-runa. På denna punkt går en av de karakteristiska ådrorna i hällen runbandet snett nedåt vänster, vilket gör runan något svårbedömd. Jag vill dock hävda att den sannolikaste läsningen är h och namnet bör följaktligen återges som sihrif, vilket dock inte alls ändrar något i tolkningen.

Ett visst stöd för den föreslagna nyläsningen fick jag senare när jag konsulterade det bildmaterial som jag genom åren har samlat på mig från arkiven på diverse usb-minnen. Den äldsta kända avbildningen finns i J. G. Liljegrens Fullständig Bautil på ATA och utgörs av en tuschlavering signerad A. T. K. Läsningen har visserligen en del brister, men jag kunde här notera att det andra namnet hade fått formen simiṇif. Detta var ju inte riktigt det som jag hade läst, men att tecknaren har återgivet den tredje runan med m och inte k, betyder att han har sett den vänstra delen av ristningslinjen snett nedåt höger som jag också hade lagt märke till.

Den äldsta kända avbildningen av Björnsnäsristningen, utförd 1829 av A. T. Kjellberg. Efter Liljegrens Fullständig Bautil (ATA).

Nu är det egentligen onödigt att bara skriva tecknaren, eftersom namnet bakom initialerna A. T. K är känt. De står för konstnären Albert Teophron Kjellberg. Han var son till notarien och skalden Johan Peter Kjellberg i Norrköping, som korresponderade med Liljegren och försåg honom med information och teckningar av bland annat runstenar. De senare utfördes ofta av sonen. Det var också den äldre Kjellberg som har de första uppgifterna om denna runhäll, vilka han förmedlade till Liljegren. I ett brev till den 8 juli 1829 (ATA) skriver han bland annat:

”[…] i Söndags vandrade jag, med Albert vid Sidan, til Björnsnäs, 1 mil ifrån Staden. Annan Frugt af Promenaden skördades likväl icke, än at göra de 2ne Afteckningar, hvilka här ödmjukast bifogas. Originalet til No 1 däraf befinner sig på en någorlunda jämn, utur Berget framskjutande fast Häll, uti Åkergärdet, par hundra Steg ifrån Gården. No 2 åter är, efter hvad anses kan, Halfparten af en nog skråflig Granitsten, för flera år sedan utur Åkern upbruten. Bägge röja samme Mästares Hand, som icke varit synnerligen öfvad. Med 3 par Ögon hafva vi sonderat dem, men icke förmått erhålla annan Picture än den åt Paperet öfverflyttade.”

Den andra runstenen som Kjellberg omtalar är sedan länge försvunna Ög 44. Albert Teophron Kjellberg som i litteraturen uppges vara född 1808 eller 1809, var vid detta tillfälle i den tidiga tjugoårsåldern, men skulle sedermera söka sig till Konstakademien i Stockholm. Senare erhöll han anställning på en större porslinsfabrik i Tyskland, där han bland annat ska han ha dekorerat praktpjäser för de bayerska och ryska hoven. Det är då lite lustigt att tänka sig att han började sin karriär med att rita av runstenar i Norrköpingstrakten.

Av korrespondensen framgår att fadern Johan Peter Kjellberg gärna företog långa fotvandringar runt staden i sällskap med sonen, vilket känns nog så aktuellt i dessa Coronatider. Så närmar man sig också Björnsnäsristningen bäst i dag. Vägen tillåter nämligen inte obehöriga motorfordon.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad de är för runristningar i häll som finns i Bohuslän och Gotland, så handlar det i det ena fallet om ett par runföljder på en bronsåldersristning vid Utby i Herrestad utanför Uddevalla. Dessa utgörs av kvinnonamnet asa ”Åsa” och det dunklare fuuor. Jag har tyvärr inte haft förmånen att se denna ristning i verkligheten, men den är av allt att döma genuin och bör vara vikingatida. Den andra ristningen är huggen i kalkgrunden intill en vät vid Stora Hoburga på Fårö (G 338). Den består av namnet petar ⁝ ”Peter” och har tydligt medeltida runformer. Se där ytterligare ett par tips inför sommaren!

Runstenen på Sörby gamla kyrkoplats

Runstenen Ög 197 på Sörby gamla kyrkoplats i Mjölby i Östergötland. Foto Magnus Källström

Riksantikvarieämbetet har sedan mer än en och en halv månads tid påbjudit hemarbete för dem som har möjlighet. Om man som jag ägnar sig åt runforskning och har ett hyfsat handbibliotek i ämnet är det inga större problem att byta kontoret mot hemmiljön. Att jag numera har fyra kilometers gångväg till skrivaren får väl bara räknas som hälsosamma avbrott i arbetet samtidigt som det också reducerar pappersåtgången.

Däremot har det ännu inte blivit så mycket av fältundersökningar än, även att detta är en möjlighet nu när vädret blir varmare. Att i ensamhet och i lugn och ro gå igenom en runinskrift och föra noggranna anteckningar brukar åtminstone för mig vara den mest givande undersökningsmetoden, även om det då och då också kan vara bra att ha någon att diskutera svårigheter med.

Ett litet avbrott kom i tisdags, då andra åtaganden förde mig på en dagsutflykt till Rökstenen. När jag ändå befann mig i dessa trakter passade jag på att granska runstenen Ög 197 i utkanten av Mjölby. Stenen namnges i litteraturen normalt efter Sörby kyrka, men själva kyrkan är riven sedan 1791 och går inte att hitta på kartor. Däremot finns kyrkogården finns kvar och enligt Lantmäteriet är det officiella namnet numera Sörby gamla kyrkoplats.

Länsstyrelsen gjorde förra året vårdinsatser på denna sten och hade bett mig att måla upp ristningen, men det dåliga vädret i höstas gjorde att jag hade fått skjuta detta på framtiden. Det ska också erkännas att jag inte heller hade så stora förhoppningar på att jag skulle upptäcka något nytt. Stenen har ju varit känd sedan 1600-talet och inskriften verkade ju okomplicerad. Enligt Samnordisk runtextdatabas lyder den:

¤ uikutr ¤ risþi ¤ stina ¤ þisi ¤ ift(i)(R) ¤ [þu]rkut × bruþur ¤ sin
Vigautr ræisþi stæina þessi æftiR Þorgaut, broður sinn.

Det som i databasen har återgivits med ¤ motsvaras på stenen av skiljetecken i form av dubbelkryss. Underlaget för läsningen i databasen har också en viss ålder. Den går tillbaka på Erik Brates återgivning i Östergötlands runinskrifter, som publicerades mellan 1911 och 1918. Själva undersökningen av denna sten gjordes ännu tidigare, nämligen sommaren 1894, då Brates hade installerat sin familj på Fågelvik i Tryserums socken i Norra Tjust i dåvarande Kalmar län, och från den 12 juni och till den 7 juli på egen hand ägnat sig åt att undersöka östgötska runstenar.

Sörbystenen i kyrkogårdsmuren vid Erik Brates undersökning 1894. Foto ATA

Sörbystenen var då inlagd i den östra kyrkogårdsmuren, med ungefär hälften av inskriften dold under markytan. När det sista häftet av Östergötlands runinskrifter kom ut 1918 hade den blivit uttagen ur muren och rest på kyrkogården, där den ännu står.

När jag kom platsen var det mulet och ganska kallt i luften, men plötsligt bröt solen igenom molnen och skapade ett utmärkt släpljus över ristningsytan. Det märkligaste med Sörbystenen är att den rakt igenom är ristad med spegelvända runor (så kallade vändrunor). Detta är inte bara till besvär för den sentida läsaren, utan också har berett ristaren vissa svårigheter. En av de nyupptäckter som jag gjorde var att den andra u-runan i det inledande namnet uikutr också har en bistav till t på den högra sidan. Tydligen har ristaren föregripit den följande t-runan, men upptäckt sitt misstag och gjort om den till u.

Detalj av det inledande namnet uikutr med felristningen i den andra u-runan. Foto Magnus Källström

Att ristaren har haft problem även på andra ställen framgår bland annat av den märkliga placeringen av skiljetecknet efter ordet bruþur liksom av den misslyckade formen på s-runan i det följande sin. I tidigare uppmålningar har man antagit att runslingan gör en liten sväng runt det ena krysset i det nämnda skiljetecknet, men vad jag kunde se finns det här bara en naturlig kant i ristningsytan.

Men varför har ristaren envisats med att rista vändrunor när det uppenbarligen inte har varit helt enkelt? Jag tror förklaringen finns i inskriften. Det står där att en man rest stæina þessi ”dessa stenar”. Sörbystenen har alltså ursprungligen ingått i ett monument bestående av flera stenar. Från Uppland finns exempel på parstensmonument, där den ena stenen har rättvända runor och den andra vändrunor. Så är fallet med Yttergärdestenarna U 343–344 i Orkesta liksom U 763–764 vid Klista i Vårfukyrka. Jag misstänker att runristaren i Sörby hade eftersträvat en liknande effekt och att den okända parstenen i Sörby har haft rättvända runor.

Runstenen Ög 197 som den såg ut på 1600-talet när den låg som trappsten i kyrkan. Efter träsnitt i Bautil (B 899). Foto Alvin

Den dödes namn återges av Brate och i runtextdatabasen som [þu]rkut, som om de två första runorna någon gång hade iakttagits på stenen. Går man tillbaka till den äldsta avbildningen, vilket är Hadorphs och Leitz träsnitt från 1600-talet ser man dock att början av namnet var bortnött redan då med undantag för toppen av den första runan. Runorna þu är alltså bara gissade och har ingen plats i en modern translitterering, även om det troligtvis är dessa runor som en gång har funnits på stenen. Den lilla stavresten som Hadorph såg finns även hos Brate, men är i dag bortvittrad. Namnet på den döde brodern bör alltså återges som []…rkut.

Inskriften tolkas av Brate som ”Vigot reste dessa stenar efter Torgot, sin broder”. Denna tolkning återkommer i alla senare sammanhang, vilket inkluderar såväl Riksantikvarieämbetets skylt intill stenen som artikeln i Wikipedia. Man undrar dock vad som är motivet att återge den senare leden i namnen med just ”-got” när den ursprungliga formen var -­gautr. Visserligen utvecklades denna i fornsvenskan enligt två olika linjer till -­gøt resp. -­got, men att utifrån skrivningen kut avgöra den senvikingatida ljudbilden är här omöjligt, eftersom u-runan kan svara mot båda ljuden. I de fall där namnet Þōrgautr förekommer i andra östgötska runinskrifter har Brate valt formen ”Torgöt”. Jag ser ingen anledning att göra något annat i Sörbystenens text och vill därför för framtiden förorda denna tolkning av inskriften: ”Vigöt reste dessa stenar efter Torgöt, sin broder.”

Det kan nämnas att inte heller Erik Brate hade något emot längre promenader. Efter att ha återvänt till Tryserum och sin sommarbostad för året, fick han tydligen lust att undersöka ännu en östgötsk runsten. I sin rapport till Vitterhetsakademien skriver han nämligen: ”Den 30–31 juli företog jag från Fågelvik en fotvandring för att afbilda runstenen Wiede 56 [Ög 100] i Ringarum.” Detta bör ha varit en vandring på minst 3 mil i bara en riktning och han måste dessutom ha medfört sin lådkamera.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag kan också passa på att rätta en annan uppgift om stenen. Både i sitt undersökningsprotokoll 1894 och i Östergötlands runinskrifter uppger Brate att stenen är 2,64 m hög, men så reslig har denna sten aldrig varit. Jag mätte höjden till 2,17 m från den flata sten som den är placerad på. Troligen har Brate råkat läsa fel på någon otydlig siffra i sina fältanteckningar. DS.

Att avliva en runsten

En samling fragment från Hovs kyrka i Östergötland. Fråga till läsaren: Hur många runstenar eller gravmonument finns representerade på bilden? Foto Runverket

Ett par frågor som jag ofta får gäller dels hur många runstenar det finns i Sverige, dels hur många det en gång kan ha funnits. Båda är lika svåra att svara på, även om man kan tycka att det i det första fallet egentligen bara borde handla om att räkna rätt.

Problemet är att man får olika svar beroende på hur man räknar och hur man definierar en runsten. Det ska ju givetvis handla om en sten som bär en runinskrift och som företrädesvis tillhör vikingatiden. Ristningar i fasta hällar och flyttblock bör tas med, men ska man inkludera stenar som inte har runor utan bara runstensornamentik eller ett kors i runstensstil? Och hur gör man med fragment som i dag bara bär ornamentik, men som en gång kanske kan ha haft en inskrift? Ännu värre är det med de stenar som har ingått i senvikingatida gravkistor. Dessa är särskilt frekventa i Östergötland och på Öland och materialet är ofta mycket fragmenterat. Här kan dessutom ett enskilt monument ursprungligen ha varit sammansatt av mellan två och fem olika delar och blir det då rätt om man räknar varje sten eller fragment separat?

Ännu svårare är att säga hur många runstenar som det en gång kan ha funnits. Hur ska man egentligen kunna beräkna det? Varje år görs ju nya fynd och det händer även att tidigare försvunna runstenar åter kommer i dagen. Det senare har i år redan skett två gånger: en gång i Södermanland och en gång på Gotland. Emellanåt dyker det även upp äldre uppgifter om runinskrifter som har missats av forskningen. Ganska nyligen skrev Jan Owe i sin blogg om en sådan runsten från Östergötland som finns i en av de samlingar som har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor. Stenen som på 1700-talet fanns vid Hjulsbro i Landeryds socken i Östergötland är avritad av Petrus Millberg och ingår i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek. I samma handskrift har jag tidigare noterat ett par okända runstenar, men denna hade gått mig helt förbi. Eller rättare sagt: eftersom stenen bar något så sällsynt som en skeppsbild trodde jag att det rörde sig om en dålig avbildning av en tidigare känd sten med detta motiv (Ög 224 Stratomta i Törnevalla socken) och jag tittade aldrig på baksidan av arket, där det faktiskt står att stenen finns vid ”diursbro”.

Den nyupptäckta men sedan länge försvunna runstenen från Hjulsbro i Östergötland. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto Alvin

Med Jans fynd kan vi alltså lägga ytterligare en runsten till den svenska runkorpusen. Ibland får jag dock känslan att för varje ny runsten som blir känd så får vi stryka en annan. Jag menar då inte det fåtalet runstenar som då och då av olika skäl tyvärr kommer på avvägar, utan att vi i ungefär samma takt som nya runstenar dyker upp också får nya insikter som leder till att tidigare registrerade stenar måste avfärdas. Det kan bero på att fragment som har haft olika signum visar sig passa ihop eller att man upptäcker att en runsten har blivit dubbelregistrerad.

Ett fall av det senare slaget stötte jag på nu i veckan när jag satt på Kungliga biblioteket med ett par av Johannes Bureus’ handskrifter för att gå igenom hans undersökningar av runstenarna i Medelpad inför den kommande utgåvan av Medelpads runinskrifter. Det fantastiska med dessa handskrifter är att jag nästan varje gång jag konsulterar dem i ett visst syfte får syn på något annat som jag inte tidigare har tänkt på.

I Östergötlands runinskrifter har Erik Brate upptagit två runstenar från Lönnbro i Östra Husby socken, som båda sedan länge är försvunna: Ög 226 och Ög 227. Den första är känd från både Bureus och ett träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 924). Enligt uppgift ska den ha funnits kvar vid bron ännu i mitten av 1700-talet. Den andra runstenen är bara känd genom Bureus, som enligt Brate hade läst följande runor på stenen:

— fauþs o͡r h broþiʀ litu ristu iasa e þ o haftr þ…ark…sin

Genom att anta en hel del felläsningar gissar Brate att inskriften haft denna lydelse: ”—far och hans bröder läto rista dessa runor(?) efter þ…ar, sin fader.”

Jag har sedan tidigare noterat att det på sidan 108C i Bureus’ handskrift F a 10:2 finns en synnerligen valhänt teckning av denna sten, men inte tänkt så mycket på den. Teckningen är faktiskt så illa utförd att jag har svårt att tro att det är Bureus själv som har gjort den, såvida det inte har skett i minusgrader mitt i vintern. Det jag nu lade märke till var att det i handskriften F a 6, som jag också hade beställt fram, fanns en utradning av en inskrift från ”Lönebro” med denna text:

al auk uslakr þiʀ litu raisa tsin þina aftiʀ hulma͡lr faþur sin

Bureus’ uppteckning av inskriften på Ög 226 Lönnbro i handskriften F a 6. Foto Anna Guldager, Kungliga biblioteket

Uppteckningen är till stora delar identiskt med den text som Hadorph hade läst på den andra runstenen vid Lönnbro (Ög 226), som ju fanns kvar ännu på 1700-talet:

þora : auk : uslakr : þiʀ : litu : reisa : tsin : þina : iftiʀ : inkmar : faþur sin :
”Tora och Åslak de lät resa denna sten efter Ingmar, sin fader.”

Uppteckningen måste givetvis avse inskriften på denna sten, men det märkliga är den hänvisning som finns strax under: ”alia lectio in 7 libro 108.C.” dvs. ”annan läsning i sjunde boken [på sidan] 108.C”, vilket syftar på den teckning i F a 10:2 som ju borde föreställa Ög 227. När jag gick till denna teckning i den aktuella handskriften upptäckte jag där en motsvarande hänvisning tillbaka till F a 6: ”alia lectio in libro primo” dvs. ”annan läsning i första boken”!

Det råder alltså ingen tvekan om att uppgifterna avser en och samma sten och detta blir också rätt uppenbart när man jämför teckningen i F a 10:2 med Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924).

Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924) av Ög 226 och teckningen i Bureus’ handskrift F a 10:2. I stället för korset på stenen har Bureus här sett ”en jungfru”(!). Foto Magnus Källström resp. Maja Atterstig, Kungliga biblioteket.

Tydligen är det först i den renskrift av sina samlingar som Bureus gjorde i handskriften F a 5, vilket är Brates källa, som de båda läsningarna antas representera två olika stenar och de har där också tilldelats olika nummer (se bilden nedan). Detta har sedan traderats vidare via Liljegrens Runurkunder (1833, nr 1117, 1118) till Östergötlands runinskrifter (1911‒18) och slutligen till dagens runtextdatabas.

Bureus’ renskrift i F a 5, där runstenen från Lönnbro plötsligt har blivit två. Foto Maja Atterstig, Kungliga biblioteket.

Även Arthur Nordén räknar i sitt opublicerade supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948 med två försvunna runstenar vid Lönnbro. Ingen verkar alltså ha gått tillbaka till originalkällorna, utan man har förlitat sig på föregångarna.

I Fornsök (RAÄ Östra Husby 394:4) refereras flera olika uppgifter och lokala traditioner om runstenar vid Lönnbro med slutsatsen ”[a]tt en markering av överfarten över ån funnits med minst 2, ev. 3 runstenar torde […] få anses säkert”. Jag är sedan i tisdags rätt säker på att det aldrig har funnits mer än en runsten på denna plats.

Jan Owes fynd i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek gav oss nyligen ytterligare en runsten i Östergötland. Mina iakttagelser i handskrifterna F a 6 och F a 10:2 i Kungliga biblioteket berövar oss nu en. Statistiken är alltså oförändrad!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En sak som man som runforskare ständigt blir påmind om är att man aldrig är först med något. När jag konsulterar L. C. Wiedes ”Östergötlands run-urkunder”, som publicerades i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1875 ser jag att han bara har upptagit en runsten vid ”Lönnebro” (nr 51). Hänvisningen till ”B. 924, L 1117(1118)” visar att han måste ha insett hur det förhöll sig. DS.

PPS. Det bör tilläggas att jag kanske aldrig hade gjort denna iakttagelse om jag inte hade känt till en artikel av Michael Lerche Nielsen, där en ”spökinskrift” av liknande typ avslöjas. Den anbefalles till läsning! DS.

Ett par okända runstenar ur arkiven

Den tidigare okända runstenen från Sankt Lars kyrka i Linköping. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto: Alvin

Projektet Evighetsrunor som Riksantikvarieämbetet driver tillsammans med Uppsala runforum innehåller flera delar. En handlar om att digitalisera tidigare svåråtkomligt källmaterial. I samarbete med Uppsala universitetsbibliotek har nu Otto von Friesens runologiska fältmaterial blivit tillgängligt, men också flera handskrifter efter 1700-talsforskaren Olof Celsius. Allt detta är publicerat på plattformen Alvin och kommer sedan att länkas till den forskningsplattform för Sveriges runinskrifter som vi arbetar med inom projektet.

Det finns mycket nytt att upptäcka i detta material. Särskilt Celsius’ samlingar i Uppsala har i förvånansvärt liten grad använts av forskningen, även om vissa referenser dyker upp här och var i verket Sveriges runinskrifter. Känslan är dock att dessa handskrifter aldrig har varit föremål för någon mer systematisk genomgång. Jag har tittat igenom dem vid några tillfällen och märkligt nog tycker jag alltid att jag stöter på något som jag inte visste om. Till och med tidigare okända runstenar kan dyka om mellan bladen om man har ögonen med sig och ger sig tid att stava sig igenom de inte helt lättlästa 1700-talshandstilarna.

För ett par år sedan fann jag exempelvis bland de handlingar som finns under signum R 554 en runsten från S:t Lars kyrka i Linköping, som vad jag vet inte tidigare har varit registrerad. Teckningen är försedd med följande mycket utförliga beskrivning:

”Denna sten ligger på Sankt Lars kyrkiogård uth med Kyrkiomuren A B på södra sidan, millan wåkenhuset och kordörren. A wäster. B öster. ligger horizontalt; men har der intet länge legat. är wid Kyrkians och Kyrkiotakets repare[r]ande brukad til någon tienst til rödfärg stötande etc hwar af han är med rödfärg och tiära så fördärfwad, så wäl som af watn och tiärdropp, at man nästan intet kan se at det warit någon runsten. Stenen är af en rödachtig, glittrande, hård och grof materia, och derföre gropug och förderfwad in superficie [dvs. på ytan] at man ingen wiss ritning kan finna […]”

Att inskriften på den misshandlade runstenen varit svår att läsa blir uppenbart när man försöker tyda runorna på teckningen. De ser närmast ut som …-­-­n × kiu × suislnlþs…, vilket knappast kan läggas till grund för något tolkningsförslag.

Teckningen är inte signerad, men av allt att döma härrör den från Petrus Millberg, lektor i matematik i Linköping och sedermera kyrkoherde i Landeryd. Upptill har nämligen Celsius lagt till att ”Mag. Milberg” den 4 oktober 1726 hade skrivit ”at man på denna sten ingen mehr rättelse kan hafva”. Det kan tyda på att den redan då har gått förlorad. I de av Brate utgivna delarna av Östergötlands runinskrifter lyser denne Millberg i stort sett med sin frånvaro (han nämns endast en gång under Ög 224), men när Sven B. F. Jansson 1976 skrev om Linköpingbygdens runstenar i Linköpings historia hänvisar han flera gånger till dennes teckningar i Celsius’ samlingar. Den här aktuella runstenen vid S:t Lars omtalas däremot inte.

Teckningen av runstenen från Sankt Lars kyrka, som finns i J. H. Wallmans samling. Efter original i Nordiska museets arkiv.

För ett tag sedan slog det mig att jag en gång faktiskt hade sett ytterligare en teckning av denna sten, nämligen i 1800-talsforskaren J. H. Wallmans samling i Nordiska museet. Någon platsangivelse finns inte på denna teckning, bara anteckningen att ”kan man intet finna annat än teckn till dessa bokstäfver, sedan tjära blifvit kokad på stenen”. Vid första anblicken ser det ut som om detta kunde vara en självständig avbildning och läsningen är något annorlunda (…-þn × kiu × suisliins…), men det troligaste är att det bara handlar om en lite slarvig kopia av teckningen i R 554. På samma ark finns nämligen också avbildningar av Ög 112 och Ög 129 som verkar vara kopior av just Millbergs teckningar.

Det går givetvis inte att göra så mycket av inskriften på denna sten, men det är tydligt att den har burit det mycket karakteristiska kors, som förekommer på flera runstenar i Östergötland.

En förbisedd runsten från Aspö kyrka

Efter att den ovan nämnda samlingen hade blivit digitaliserad, lade jag märke till att det här även fanns uppgifter om en tidigare förbisedd sörmländsk runsten. I ett brev till Olof Celsius 1743 har Axel Herman Wrangel lämnat en delvis ofullgången teckning av det berömda runblocket vid Lagnö (Sö 175) i Aspö socken, varefter han har följande intressanta notis:

”Uti Kyrkiodörren af Aspö Kyrkia ligger en sten [Sö 174] den dir[ektör] Palmschiöld skall hafva aftagit, iag kunde hel riktigt läsa honom, men gaf mig eij roo att afrita honom. Man wiste mig och en hop bitar af en runsten som sutit uti tornet den böndren nedkastat då de skulle laga det. Den stenen hade warit påtagligen ritad iag kunde eij på en bit läsa mer än …ita …iʀ · iftiʀ · bu…i.”

Axel Herman Wrangels anteckningar om runstenen från Aspö kyrka ur R 554 (UUB). Foto: Alvin

Det är inga märkvärdigheter som Wrangel har upptecknat och av inskriften går det inte att med säkerhet tolka mer än ordet ”efter”. Det märkliga är dock att han har avbildat både a-runan och den ena t-runan med ensidiga bistavar. Dessa runvarianter är mycket sällsynta i Södermanland, men desto vanligare i Uppland. Kanske ska man därför våga anta att stenen har varit ristad av en uppländsk runristare.

Förutom Sö 174 och Sö 175 har man i Aspö socken tidigare bara känt till ett mindre runstensfragment (Sö 375), som på 1930-talet påträffades i en terrassmur vid Lagnö. Det överlämnades 1934 till Historiska museet, där det har förvarats sedan dess. Av inskriften återstår endast runorna …at · a…, men på fragmentet finns rester av en rik slingornamentik. Stenmaterialet består av röd sandsten, vilket i Mälardalen främst förekommer i runstenar som har framkommit vid medeltida kyrkor. Man kan därför misstänka att detta fragment ursprungligen kommer från Aspö kyrka och kanske kan det – trots att såväl a som t här har dubbelsidiga bistavar – ha tillhört samma sten som Axel Herman Wrangel såg 1743. Det är väl inte heller omöjligt att det till och med är han som har fört det till Lagnö. Säteriet ägdes nämligen av hans farbror, riksrådet Erik Wrangel af Lindeberg.

Runstensfragmentet som på 1930-talet hittades vid Lagnö i Aspö socken. Efter Södermanlands runinskrifter (1924-36).

Av en tillfällighet såg jag faktiskt det nämnda fragmentet i Historiska museets magasin tidigare i höstas, eftersom det råkade ligga på samma pall som en runsten som jag skulle titta på. Jag noterade då att det endast var 3,5 cm tjockt och att det baksidan fanns böljeslagsmärken, vilket visar att detta måste den ursprungliga tjockleken. Stenens tunnhet tyder på hällen ursprungligen kan ha ingått i en kistkonstruktion, vilket man faktiskt tidigare också har övervägt. Detta är ytterligare ett indicium på att denna sten kan komma från kyrkan.

Axel Herman Wrangel är inget känt namn inom runforskningen, men sommaren 1742 hade han ritat av ett par småländska runstenar (Sm 132, Sm 133) i Flisby socken, norr om Eksjö, och senare under samma höst avbildade han också några runstenar i Västergötland. Dessa teckningar ingår också i handskriften R 554, men i detta fall finns de faktiskt omnämnda i Sveriges runinskrifter. Om hans liv i övrigt är det inte så mycket som direkt går att googla fram. Det man får veta är att han föddes 1822 på Aneby i Bredestads socken i Småland, att han var student i Uppsala samt att han dog ogift och barnlös 1753 i Italien under en utlandsresa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

En halvmålad runsten i Sturefors

Den nyligen uppmålade runstenen vid Vists kyrka, där ormen ännu har rumpan bar. Foto Magnus Källström

Till Runverkets uppgifter hör att registrera, undersöka och publicera Sveriges runinskrifter. Nya fynd görs årligen, men det finns faktiskt en hel del inskrifter som upptäcktes för rätt många år sedan och som ännu inte har presenterats i tryck. En av dessa är den runsten står vid Vists kyrka i Sturefors i Östergötland och som upptäcktes redan 1963.

Vists kyrka brann 1961 och det var i samband med uppröjningen efter branden som den tidigare helt okända runstenen framkom under kyrkans golv. I oktober 1965 lagades stenen och restes den intill den nyuppförda kyrkan. I samband med detta undersöktes och målades ristningen av Sven B. F. Jansson, som har beskrivit sina iakttagelser i en otryckt rapport i ATA. Han framhåller där att ristningsytan ”är svårt vitttrad, gropig och knottrig” och att ristningen på många ställen är ”mycket otydlig”, men lyckas ändå läsa följande runor:

hkun : þiʀ bṛu- : suniʀ : kunịta- -­-ṭu : -­-­-­-­-­- : -­-ḳ-­-­- -­-þ̣ụ- -­-­-
Hakon þæiʀ brøðr, syniʀ Gunn-…
”Håkon och hans bröder, Gunnhilds (?) söner /läto resa stenen efter … sin fader?/.”

Jansson har noggrant kommenterat sin läsning fram till och med skiljetecknet efter inskriftens tjugosjunde runa, men skriver sedan: ”Därefter kan spår av ett 20-tal runor iakttagas. I intet fall kan dessa skadade runor bestämmas med någon säkerhet. Inskriften kan tyvärr ej rekonstrueras.”

Här ser man som runolog direkt ett intressant problem och en spännande utmaning. För ganska exakt fem år sedan var jag vid kyrkan och gick noggrant igenom inskriften och tyckte mig då komma en bit längre än Jansson hade gjort. Jag måste erkänna att jag då hade en idé om det mesta utom den dödes namn. Förra året rengjordes stenen och igår var jag där igen för att granska inskriften ännu en gång och måla upp ristningen.

Jag kom dit vid tvåtiden och det rådde mycket goda undersökningsförhållanden med ett molnbeslöjat solljus som föll från höger över ristningsytan. Ganska snart upptäckte jag att jag nog varit lite väl övermodig vid min första undersökning, men de första 34 runorna gick i de allra flesta fall att etablera. Det står: hkun : þiʀ bṛþ̣r : suniʀ : kunita- · -­-­-ṭu : sn · iftʀ : det vill säga: ”Håkon och hans bröder, Gunnhilds söner, reste stenen efter”. Därefter ser man spår av runor som sträcker sig ända ut i svanspetsen på rundjuret, men de är minst sagt knepiga att reda ut. Jag vågade därför inte måla dem vid detta besök, utan ska komma tillbaka senare i sommar och ta en ny titt. Det är därför stenen nu ser ut som den gör, om någon skulle undra.

Stenen som den såg ut innan uppmålning med tydliga spår av den äldre uppmålningen. Foto Magnus Källström

En helt förutsättningslös undersökning går inte att göra, eftersom det i många ristningsspåren fortfarande finns spår av Janssons uppmålning från 1960-talet, där färgen har en mossgrön(!) nyans. Jag minns att jag när jag började intressera för runstenar i slutet av 1970-talet förvånades över att vissa runstenar var uppmålade med grön färg. Så har givetvis inte varit fallet, utan det är en ursprungligen röd färg som har förändrats. Påfallande ofta dyker tydliga spår av denna färg upp på runstenar som hittades på 1960-talet. Jag har bland annat sett det på det fragment som sitter inmurat i den södra väggen i Spånga kyrka i Uppland (upptäckt 1954, men målat 1961), liksom på U 707 i Kungs-Husby kyrka, som återfanns 1965.

Ryktet säger att det var en färg som Run-Janne själv hade blandat till, men enligt de efterlevande är detta nog inte sant. Antagligen har han i stället fått färgen av någon konservator som har experimenterat med att få fram en extra hållbar runstensfärg. Eftersom den med tiden blir helt grön så innehåller den förmodligen en hel del koppar.

Det är tveksamt om det finns något foto av stenen med Janssons uppmålning och den har därför aldrig fått någon stildatering enligt den gräslundska modellen. Det är dock rätt tydligt att den bär ett huvud avbildat i fågelperspektiv, även om bara det ena ögat säkert går att urskilja. Stenen bör följaktligen tillhöra 1000-talets första hälft.

Jag fick alltså lugna mig lite när det gäller målningen av runorna i inskriftens slut, men detta ger å andra sidan tillfälle för andra att bilda sig en uppfattning om vad det kan tänkas stå. Så den som vill pröva sina krafter som runläsare bör avlägga ett besök i Sturefors nu i sommar och då helst en solig eftermiddag!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I Samnordisk runtextdatabas har runstenen signum Ög ATA6225/65 för den som vill leta upp den. DS.

Runstensundersökningar sent i september

Pågående 3D-skanning av runstenen Ög 237 vid Ållonö slott. Foto Magnus Källström
Pågående 3D-skanning av runstenen Ög 237 vid Ållonö slott. Foto Magnus Källström

I Sverige har runor studerats vetenskapligt sedan slutet av 1500-talet och det är lätt att tro att allt redan är gjort och att vi har definitiva läsningar (och tolkningar) av alla Sveriges runstenar. Så är det inte alls. Trots att systematiska och noggranna undersökningar har gjorts inför publiceringen i verket Sveriges runinskrifter finns det runstenar där vi faktiskt ännu inte vet exakt vad det står. Ofta beror det på att ristningen har skadats eller mattats så mycket att runorna blivit svåra att läsa, men det kan faktiskt också vara tvärt om. Otillräcklig rengöring eller dåliga belysningsförhållanden kan ha gjort att tidigare undersökare ibland har missat detaljer som utan problem kan ses i dag. Därför är det av största vikt att varje äldre läsning prövas när en runsten rengörs och målas upp på nytt. Det är nämligen just då som det finns de bästa förutsättningarna att göra nya iakttagelser.

I slutet av förra månaden var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på en tre dagar lång forskningsresa till Östergötland. Flera uppgifter stod på schemat. Dels tänkte vi måla upp ett antal runstenar, dels göra nyundersökningar av ett par mycket svåra inskrifter. Till de senare hör runstenen Ög 237 vid slottet Ållonö på Vikbolandet. Vad jag hade förstått av äldre uppgifter skulle ristningen på denna sten vara mycket svår att följa. Exempelvis har Helmer Gustavson, som granskade stenen 1978, antecknat följande i Runverkets fältex. C: ”Ristningen knappast synlig, utan ristningslinjerna får mestadels ’kännas fram’ med ett finger.” Jämför man det som Brate anför i Östergötlands runinskrifter (1911–18) med vad Arthur Nordén iakttog vid sina undersökningar på 1930- och 40-talen finner man också stora divergenser. Brate läste exempelvis i början av inskriften namnet Torsten stavat þurtsin. Även Nordén ansåg att inskriften inleddes med detta namn, men menade att det i stället var skrivet þurtsain och att flera av runorna stod upp och ned(!) i förhållande till vad Brate hade noterat. Det följande personnamnet hade Brate återgivit som sunuiþrʀ och uppfattat som ett annars okänt Sunviðr, medan Nordén på samma plats såg sunuaþrʀ, vilket kräver en annan tolkning.

Fotografier av Ållonöstenen tagna av Erik Brate respektive Arthur Nordén. Notera särskilt skillnaden i uppmålningen i den första runföljden. Foto ATA
Fotografier av Ållonöstenen tagna av Erik Brate respektive Arthur Nordén. Notera särskilt skillnaden i uppmålningen i den första runföljden. Foto ATA

Vid Ållonö gjorde vi två saker: dels genomförde jag en traditionell undersökning med hjälp av ögon och fingrar, penna och anteckningsbok, dels 3D-skannade Laila hela ristningen. Vi har alltså nu två av varandra oberoende dokumentationsmaterial, som vi kan jämföra. Det 3D-skannade materialet är ännu inte bearbetat, men redan av min undersökning framgår att inget av de två inledande namnen kan vara riktigt läst. Det första är av allt att döma inte namnet Torsten, men den exakta läsningen vill jag nog hålla på tills jag fått möjlighet att studera 3D-bilderna. Beträffande det andra namnet verkar den sannolikaste läsningen vara sunuairʀ, vilket faktiskt är precis den läsning som Brate kom fram till vid sitt första besök 1891, men som han senare ersatte med den som står i Östergötlands runinskrifter och som än idag är den officiella. Det råder dock inget tvivel om att runan efter u är a och inte i, vilket också Helmer noterade vid sin undersökning 1978. Den följande runan är mer svårbedömd, men det finns egentligen inget som talar för þ utan jag stannade vid att det nog snarast står i. Med den nya läsningen kan det naturligtvis inte längre handla om ett namn Sunviðr, men för att tolka runföljden krävs ett längre resonemang och jag får nog återkomma till den i ett annat sammanhang.

Dagen efter gjorde vi om samma sak vid Sjögestads kyrka utanför Mantorp, där det finns två runstenar. Den ena (Ög 184) är djupt huggen och det råder ingen tvekan om vad det står på stenen. Den andra (Ög ATA4905/48) är däremot ytterst svårläst med smala och grunda ristningslinjer. Denna sten upptäcktes först i juli 1948 i samband med att man lade om kyrkogårdsmuren och det verkar faktiskt bara existera en enda läsning av inskriften. Den gjordes av Sven B. F. Jansson (den legendariske ”Run-Janne”), som undersökte och målade upp ristningen den 1 oktober samma år. Däremot finns inget fotografi av stenen i uppmålat skick, varken i Runverkets samlingar eller i ATA. 1978 ska den ha målats igen, men inte heller från detta tillfälle går det att hitta några bilder. I dag är uppmålningen helt borta och det är inte särskilt lätt att få någon uppfattning om hur ristningen ser ut.

Runstenen vid Sjögestads kyrka, som hittades i kyrkogårdsmuren 1948. Foto Magnus Källström
Runstenen vid Sjögestads kyrka, som hittades i kyrkogårdsmuren 1948. Foto Magnus Källström

Vi gjorde här samma saker som vid Ållonö, men min granskning försvårades av att solen ständigt gick i moln och till slut in bakom ett träd. Den delen av undersökningen måste alltså kompletteras vid ett senare tillfälle. 3D-skanningen gick däremot utmärkt, även om det var lite svårt att få plats med tältet bland buskarna runt stenen. Medan Laila skannade stenen passade jag på att bättra på den blekta uppmålningen på den andra runstenen vid kyrkan. Egentligen skulle vi ha målat fler runstenar, men tyvärr regnade två av förmiddagarna bort och på våt sten fäster inte färgen. I stället åkte vi runt och besiktade runstenar i grannskapet inför kommande arbeten och när vi var på hemfärd kunde vi konstatera att vi på knappa tre dagar faktiskt hunnit se 43 av landskapets runstenar. Men så står ju dessa i Östergötland ovanligt tätt, många gånger flera tillsammans och ofta på lättillgängliga platser.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Det måste nämnas att jag senare fick ett tips om att höra med Östergötlands museum om de möjligen hade någon bild av Sjögestadsstenen i uppmålat skick. Och minsann fanns det inte en bild tagen av signaturen Ali (troligen den dåvarande amanuensen Anders Lindahl) just år 1948 när Jansson var där! Gå till museets fotosamling på nätet och välj ”Föremål” vid Motivgrupp och skriv ”Sjögestad” vid Socken, så dyker denna bild högst upp i listan. DS.

Runundersökningar i november (del 2)

Den olästa rungravhällen i S:t Lars kyrka i Linköping. Foto Magnus Källström
Den olästa rungravhällen i S:t Lars kyrka i Linköping. Foto Magnus Källström

November lider nu mot sitt slut och det kanske är dags att fortsätta berättelsen. Efter att ha jobbat klart i S:t Olofs kyrka i Falköping blev det en mycket sen lunch på en ödslig kinarestaurang innan jag begav mig av mot Linköping. Hos UV Öst väntade nämligen höstens nyfynd, ett runstensfragment från Hagby kyrka i Småland, som jag ville undersöka. Man kan dock inte gärna färdas genom runrika trakter som dessa utan att passa på att också göra annat. Jag hade därför kontaktat S:t Lars kyrka i Linköping för att titta närmare på de runristade gravhällar som förvaras där.

Större delen av min sista fältdag kom jag att tillbringa i källaren till denna kyrka, där grundmurarna av den medeltida föregångaren ligger framgrävda sedan 1950-talet. Här förvaras också fyra runristade gravhällar och ett större antal fragment av tidigmedeltida gravmonument, som framkom vid den arkeologiska undersökningen. Den bäst bevarade av gravhällarna finns uppe i kyrkan, men de övriga når man genom en smal skyttegravsliknande gång som zickzackar sig fram mellan murrester och enstaka kvarlämnade skelett. De ristade stenarna förvaras nämligen längst in i ett för runundersökningar behagligt halvdunkel.

Två av dessa gravhällar blev faktiskt aldrig slutgiltigt undersökta på 1950-talet och för en av dem finns vad jag vet inte ens någon läsning. Det var naturligtvis den som i första hand hade lockat mig till S:t Lars. Dessvärre visade sig inskriften vara ytterst svårläst. Stenytan är nämligen mycket gropig och det var inte särskilt lätt att avgöra vilka fördjupningar som är ristade och vilka som har uppkommit på ett naturligt sätt.

Inte helt lättlästa runor, men tittar man noga står det faktiskt lakþu längs kanten (fast upp och ned). Foto Magnus Källström
Inte helt lättlästa runor, men tittar man noga står det faktiskt lakþu längs kanten (fast upp och ned). Foto Magnus Källström

Till slut lyckades jag dock identifiera åtminstone tre ord: … lagðu stæin æftiR … ”… lade stenen efter …”, även om jag inte var helt säker på läsningen av varje enskilt tecken. Detta låter kanske inte som någon särskilt märkvärdig upptäckt, men det går faktiskt att dra en del slutsatser. Pluralböjningen av verbet læggia visar t.ex. att det måste ha stått flera namn i början av inskriften. Att hällen kallas stæin ’sten’ och inte kumbl ’märke’ och att prepositionen är æftiR ’efter’ och inte yfiR ’över’ tyder på att denna inskrift ligger närmare de texter som finns på de vikingatida runstenarna.  Hällen bär också ett rundjur med huvudet i fågelperspektiv, vilket tyder på att den är äldre än de övriga gravhällarna vid S:t Lars.

Jag tillbringade nästan lika lång tid under denna kyrka som jag hade gjort i S:t Olof i Falköping, men här kände jag mig inte alls färdig utan kommer att behöva återvända och ha en ny dust med dessa inskrifter. I stället åkte jag till UV Öst för att titta på det lilla runstensfragment som under hösten hade påträffats vid en arkeologisk undersökning i Hagby kyrka utanför Kalmar.

Det nyfunna fragmentet från Hagby kyrka i Småland. Foto Magnus Källström
Det nyfunna fragmentet från Hagby kyrka i Småland. Foto Magnus Källström

Visserligen är det inte så mycket av inskriften som återstår, men man läser utan problem …(r) × auk × , där det senare givetvis är ordet ’och’ och där r-runan bör ha utgjort slutet av ett namn. Det intressantaste är dock att det rör sig om en tidigare helt okänd runsten från denna runstensfattiga del av Småland. Eftersom materialet är kalksten och runorna står på smalsidan av stenen, vill man ju gärna tänka sig någon form av liggande gravmonument, men den varierande tjockleken på fragmentet talar nog mer för en rest sten. Enligt Rikard Hedvall, som tog emot mig på UV Öst, finns det inte heller något i Hagby som tyder på att det funnits någon kyrka före den nuvarande kyrkan, vilken är daterad till 1200-tal. Runstensfragmentet har däremot typiska vikingatidsrunor och tillhör säkert 1000-talet. Här skulle man bra gärna vilja ha ytterligare delar av stenen för att kunna sätta in den i ett större sammanhang.

Under min tredagarsresa stannade jag också till på några andra platser som låg i min väg. Jag besökte bland annat Norra Vånga, där en av Västergötlands runstenar med urnordiska runor står (Vg 65), och vid Järstorps kyrka i Småland kastade jag ett öga på den efterreformatoriska inskrift som är huggen i en av kyrkans grundstenar (Sm 119). Jag ägnade också någon timme åt den rätt knepiga runstenen med kortkvistrunor i Slaka kyrka (Ög 117). Det går alltså att hinna med en del även om dagarna är korta och jag har nu rätt mycket att fundera på under kommande mörka vinterkvällar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Historien började här. DS.

 

Rungravhällen vid Heda kyrka


Helmer undersöker runorna. Foto: Magnus Källström

Nyligen besökte jag och Helmer Gustavson Heda kyrka i Östergötland. Anledningen var att en runristad gravhäll hade kommit i dagen i samband schaktningar för en åskledare på kyrkogården. Lyckligtvis utfördes grävningarna med arkeologisk övervakning och stenen låg därför ännu i orubbat läge. Den hade dock fått utstå mycket genom århundradena. Endast den övre hälften fanns kvar och genom trycket från en trappsten hade hällen splittrats i flera bitar. I mitten saknades dessutom ett stycke som måste ha försvunnit vid något tidigare tillfälle.

Stenkonservatorer från Göteborg hade tillkallats för att ta hand om den mycket sköra stenen, och vår uppgift var att dokumentera inskriften innan bitarna kunde lyftas. Detta skulle ske efter lunch så det blev en tidig avfärd från Stockholm. När vi kom fram regnade det, något som inte brukar inte vara det lämpligaste vädret för runundersökningar, men i detta fall gjorde den våta stenen att ristningslinjerna framträdde extra tydligt.


Gravhällen i vätan. Foto: Magnus Källström

Det tog oss därför bara ett par minuter att läsa och tolka inskriften. Det stod: …ualf : þas…R : kuþlug : muþur : -… det vill säga:  ”… detta valv över(?) Gudlög, [sin] moder …” På mitten av stenen fanns ett flätkors av en typ som förekommer på några runstenar i trakten, bl.a. den berömda Högbystenen (Ög 81). Detta tillsammans med de typiskt vikingatida runformerna och några egenheter i stavningen gjorde att vi ganska snart förstod att gravhällen var vikingatida och att den borde dateras till första hälften av 1000-talet eller senast till 1000-talets mitt.

Flätkorset på Högbystenen. Foto: Magnus Källström

Stenen har ursprungligen lagts över en kvinna vid namn Gudlög. Namnet är ganska vanligt på runstenarna i Mälardalen, men i Östergötland har det tidigare bara påträffats en enda gång. Belägget kommer från Skänninge och finns märkligt nog också på en gravhäll av senvikingatida typ (Ög 239). Den hittades i början av 1900-talet inmurad i en bakugn.

De runstenar som restes under vikingatiden är till övervägande del resta till minnet av män, men när det gäller senvikingatida gravmonument vid kyrkor har det noterats att fördelningen mellan kvinnor och män verkar ha varit mera jämn. Att gravhällen från Heda är tillägnad en kvinna faller väl in i detta mycket intressanta mönster.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.