Taggad: Östergötlands runinskrifter

Runormens väg på hälleberget

Runristningen Ög 45 vid Björnsnäs utanför Norrköping. Foto Magnus Källström 2020.

Att hugga runor i fast häll verkar ha varit förbehållet landskapen kring Mälaren. Av det sextiotalet ristningar av denna typ som vi känner till från Sverige finns nästan alla i Uppland eller Södermanland. Givetvis kan detta bero på att tillgången på lämpliga isslipade hällar har varit bättre i dessa landskap, men det är förmodligen inte hela sanningen. Vikingatidens runristningar var offentliga monument som var tänkta att synas och det gör en rest sten. En ristning i en häll är inte synlig på samma sätt och höljs dessutom snabbt av vegetation och mossa.

Om man undantar några enstaka runristningar i Bohuslän och på Gotland, är Östergötland faktiskt det sydligaste landskapet där det fasta berget har utnyttjats för runristning. Sammanlagt finns fyra eller fem ristningar av denna typ beroende lite på hur man räknar. Märkligt nog är de alla olika och de tillhör skilda tider. Äldst är runristningen (Ög KJ54) på det stora hällristningsområdet vid Himmelstalund som är ristat med den urnordiska runraden kan härrör från en så avlägsen tid som romersk järnålder. Den utgörs av runorna braido, vilka har tolkats om ett kvinnonamn Braidō med betydelsen ”den breda”.

Till äldre vikingatid och kanske så tidigt som början av 800-talet, hör den märkliga Oklundaristningen i Östra Husby (Ög N288), ristad av Gunnar som hade sökt asyl för ett dråp vid en hednisk offerplats. Runorna består av kortkvistrunor, vilket är samma typ av runsystem som har använts på den berömda Rökstenen. Från början av 900-talet härrör troligen Ingelstadristningen (Ög 43) utanför Norrköping. I den ena av ristningens två rader står det lite gåtfullt att ”Salse gjorde solen”, vilket av allt att döma syftar på en djup huggen grop i berget, som är omgiven av tre grundare skålgropar och nio streck, som bildar en strålkrans.

Till 1000-talets första hälft hör runristningen (Ög 45) vid Björnsnäs i Kvillinge, också utanför Norrköping, som däremot innehåller en helt ordinär minnesinskrift av den typ som vi känner igen från tusentals runstenar. Slutligen finns vid Risinge utanför Finspång en runristning i fast häll huggen 1678 av prästsonen i Risinge, Eric Bruzæus.

Björnsnäsristningen före uppmålningen. Notera de märkliga strukturerna i berghällen. Foto Magnus Källström 2020.

Ristningarna vid Himmelstalund, Oklunda och Ingelstad har jag flera gånger haft anledning att besöka, men ristningen vid Björnsnäs såg jag för första gången nu i måndags under min sista arbetsvecka före semestern. Hällen rengjordes nämligen för ett antal år sedan och nu skulle jag granska och måla upp den. Att för första gången se denna ristning i verkligheten var en stor upplevelse, trots att jag har sett den på bild hur många gånger som helst. Den har nämligen en för runhällar helt unik utformning. I stället för att bilda en sluten krets har runristaren låtit runormen slingra sig över hällen och det är först när man står framför den i verkligheten som man förstår varför. Hällen utgörs nämligen inte alls av de ensartade ytor som de vikingatida runristarna normalt brukar föredra utan genomkorsas av slingrande ådror och band i kraftig rörelse som närmast liknar skummande vatten. Säkert är det detta som ristaren har lagt märke till och valt att utnyttja i sin komposition. Intrycket blir att runormen kommer simmande genom en fors, vilket ju är mycket passande när ett vattendrag finns strax bredvid och inskriften dessutom omtalar ett brobygge.

Ristningen vid Björnsnäs målades upp senaste gången 2002 av Helmer Gustavson, men det mesta av hans uppmålning var nu borta, vilket brukar ta runt tjugo år. Jag började mitt arbete med att metodiskt gå igenom själva läsningen och kommentera egenheter i de enskilda runorna. Detta brukar jag alltid göra när en runristning ska målas upp på nytt, eftersom det är då som man har de bästa möjligheterna att göra nyupptäckter. Vad gäller denna ristning hade jag inga större förhoppningar att se något nytt, eftersom den ju verkade högst okomplicerad.

Enligt Samnordisk runtextdatabas, som i detta fall bygger på Erik Brates utgåva av Östergötlands runinskrifter 1911–18, lyder inskrift:

: harþi : auk : sikrif : litu : haukua : haili : þaisi : auk : kairþu : buru : þaisi : aiftiʀ : nan : buþur : sin :
Harði ok Sigræifʀ letu haggva hælli þessi ok gærðu bro þessi æftiʀ Nann, broður sinn.
”Hårde och Sigrev lät hugga denna häll och gjorde denna bro efter Nan, sin broder.”

Om man undantar formen på några av skiljetecknen så var det endast på ett ställe, där jag såg anledning att avvika från tidigare undersökare. I inskriftens andra namn är den tredje runan vad jag kunde se inte k utan h. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt vänster var mycket tydlig och likaså den vänstra delen av den bistav som går snett nedåt höger. Ändå måste jag säga att jag tvekade lite innan jag målade den så. Alla de äldre undersökare som jag kände till från P. A. Säve 1861 via Brate 1891, Arthur Nordén 1936 och nu senast Helmer 2002 hade ju uppfattat den som en k-runa. På denna punkt går en av de karakteristiska ådrorna i hällen runbandet snett nedåt vänster, vilket gör runan något svårbedömd. Jag vill dock hävda att den sannolikaste läsningen är h och namnet bör följaktligen återges som sihrif, vilket dock inte alls ändrar något i tolkningen.

Ett visst stöd för den föreslagna nyläsningen fick jag senare när jag konsulterade det bildmaterial som jag genom åren har samlat på mig från arkiven på diverse usb-minnen. Den äldsta kända avbildningen finns i J. G. Liljegrens Fullständig Bautil på ATA och utgörs av en tuschlavering signerad A. T. K. Läsningen har visserligen en del brister, men jag kunde här notera att det andra namnet hade fått formen simiṇif. Detta var ju inte riktigt det som jag hade läst, men att tecknaren har återgivet den tredje runan med m och inte k, betyder att han har sett den vänstra delen av ristningslinjen snett nedåt höger som jag också hade lagt märke till.

Den äldsta kända avbildningen av Björnsnäsristningen, utförd 1829 av A. T. Kjellberg. Efter Liljegrens Fullständig Bautil (ATA).

Nu är det egentligen onödigt att bara skriva tecknaren, eftersom namnet bakom initialerna A. T. K är känt. De står för konstnären Albert Teophron Kjellberg. Han var son till notarien och skalden Johan Peter Kjellberg i Norrköping, som korresponderade med Liljegren och försåg honom med information och teckningar av bland annat runstenar. De senare utfördes ofta av sonen. Det var också den äldre Kjellberg som har de första uppgifterna om denna runhäll, vilka han förmedlade till Liljegren. I ett brev till den 8 juli 1829 (ATA) skriver han bland annat:

”[…] i Söndags vandrade jag, med Albert vid Sidan, til Björnsnäs, 1 mil ifrån Staden. Annan Frugt af Promenaden skördades likväl icke, än at göra de 2ne Afteckningar, hvilka här ödmjukast bifogas. Originalet til No 1 däraf befinner sig på en någorlunda jämn, utur Berget framskjutande fast Häll, uti Åkergärdet, par hundra Steg ifrån Gården. No 2 åter är, efter hvad anses kan, Halfparten af en nog skråflig Granitsten, för flera år sedan utur Åkern upbruten. Bägge röja samme Mästares Hand, som icke varit synnerligen öfvad. Med 3 par Ögon hafva vi sonderat dem, men icke förmått erhålla annan Picture än den åt Paperet öfverflyttade.”

Den andra runstenen som Kjellberg omtalar är sedan länge försvunna Ög 44. Albert Teophron Kjellberg som i litteraturen uppges vara född 1808 eller 1809, var vid detta tillfälle i den tidiga tjugoårsåldern, men skulle sedermera söka sig till Konstakademien i Stockholm. Senare erhöll han anställning på en större porslinsfabrik i Tyskland, där han bland annat ska han ha dekorerat praktpjäser för de bayerska och ryska hoven. Det är då lite lustigt att tänka sig att han började sin karriär med att rita av runstenar i Norrköpingstrakten.

Av korrespondensen framgår att fadern Johan Peter Kjellberg gärna företog långa fotvandringar runt staden i sällskap med sonen, vilket känns nog så aktuellt i dessa Coronatider. Så närmar man sig också Björnsnäsristningen bäst i dag. Vägen tillåter nämligen inte obehöriga motorfordon.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad de är för runristningar i häll som finns i Bohuslän och Gotland, så handlar det i det ena fallet om ett par runföljder på en bronsåldersristning vid Utby i Herrestad utanför Uddevalla. Dessa utgörs av kvinnonamnet asa ”Åsa” och det dunklare fuuor. Jag har tyvärr inte haft förmånen att se denna ristning i verkligheten, men den är av allt att döma genuin och bör vara vikingatida. Den andra ristningen är huggen i kalkgrunden intill en vät vid Stora Hoburga på Fårö (G 338). Den består av namnet petar ⁝ ”Peter” och har tydligt medeltida runformer. Se där ytterligare ett par tips inför sommaren!

Runstenen på Sörby gamla kyrkoplats

Runstenen Ög 197 på Sörby gamla kyrkoplats i Mjölby i Östergötland. Foto Magnus Källström

Riksantikvarieämbetet har sedan mer än en och en halv månads tid påbjudit hemarbete för dem som har möjlighet. Om man som jag ägnar sig åt runforskning och har ett hyfsat handbibliotek i ämnet är det inga större problem att byta kontoret mot hemmiljön. Att jag numera har fyra kilometers gångväg till skrivaren får väl bara räknas som hälsosamma avbrott i arbetet samtidigt som det också reducerar pappersåtgången.

Däremot har det ännu inte blivit så mycket av fältundersökningar än, även att detta är en möjlighet nu när vädret blir varmare. Att i ensamhet och i lugn och ro gå igenom en runinskrift och föra noggranna anteckningar brukar åtminstone för mig vara den mest givande undersökningsmetoden, även om det då och då också kan vara bra att ha någon att diskutera svårigheter med.

Ett litet avbrott kom i tisdags, då andra åtaganden förde mig på en dagsutflykt till Rökstenen. När jag ändå befann mig i dessa trakter passade jag på att granska runstenen Ög 197 i utkanten av Mjölby. Stenen namnges i litteraturen normalt efter Sörby kyrka, men själva kyrkan är riven sedan 1791 och går inte att hitta på kartor. Däremot finns kyrkogården finns kvar och enligt Lantmäteriet är det officiella namnet numera Sörby gamla kyrkoplats.

Länsstyrelsen gjorde förra året vårdinsatser på denna sten och hade bett mig att måla upp ristningen, men det dåliga vädret i höstas gjorde att jag hade fått skjuta detta på framtiden. Det ska också erkännas att jag inte heller hade så stora förhoppningar på att jag skulle upptäcka något nytt. Stenen har ju varit känd sedan 1600-talet och inskriften verkade ju okomplicerad. Enligt Samnordisk runtextdatabas lyder den:

¤ uikutr ¤ risþi ¤ stina ¤ þisi ¤ ift(i)(R) ¤ [þu]rkut × bruþur ¤ sin
Vigautr ræisþi stæina þessi æftiR Þorgaut, broður sinn.

Det som i databasen har återgivits med ¤ motsvaras på stenen av skiljetecken i form av dubbelkryss. Underlaget för läsningen i databasen har också en viss ålder. Den går tillbaka på Erik Brates återgivning i Östergötlands runinskrifter, som publicerades mellan 1911 och 1918. Själva undersökningen av denna sten gjordes ännu tidigare, nämligen sommaren 1894, då Brates hade installerat sin familj på Fågelvik i Tryserums socken i Norra Tjust i dåvarande Kalmar län, och från den 12 juni och till den 7 juli på egen hand ägnat sig åt att undersöka östgötska runstenar.

Sörbystenen i kyrkogårdsmuren vid Erik Brates undersökning 1894. Foto ATA

Sörbystenen var då inlagd i den östra kyrkogårdsmuren, med ungefär hälften av inskriften dold under markytan. När det sista häftet av Östergötlands runinskrifter kom ut 1918 hade den blivit uttagen ur muren och rest på kyrkogården, där den ännu står.

När jag kom platsen var det mulet och ganska kallt i luften, men plötsligt bröt solen igenom molnen och skapade ett utmärkt släpljus över ristningsytan. Det märkligaste med Sörbystenen är att den rakt igenom är ristad med spegelvända runor (så kallade vändrunor). Detta är inte bara till besvär för den sentida läsaren, utan också har berett ristaren vissa svårigheter. En av de nyupptäckter som jag gjorde var att den andra u-runan i det inledande namnet uikutr också har en bistav till t på den högra sidan. Tydligen har ristaren föregripit den följande t-runan, men upptäckt sitt misstag och gjort om den till u.

Detalj av det inledande namnet uikutr med felristningen i den andra u-runan. Foto Magnus Källström

Att ristaren har haft problem även på andra ställen framgår bland annat av den märkliga placeringen av skiljetecknet efter ordet bruþur liksom av den misslyckade formen på s-runan i det följande sin. I tidigare uppmålningar har man antagit att runslingan gör en liten sväng runt det ena krysset i det nämnda skiljetecknet, men vad jag kunde se finns det här bara en naturlig kant i ristningsytan.

Men varför har ristaren envisats med att rista vändrunor när det uppenbarligen inte har varit helt enkelt? Jag tror förklaringen finns i inskriften. Det står där att en man rest stæina þessi ”dessa stenar”. Sörbystenen har alltså ursprungligen ingått i ett monument bestående av flera stenar. Från Uppland finns exempel på parstensmonument, där den ena stenen har rättvända runor och den andra vändrunor. Så är fallet med Yttergärdestenarna U 343–344 i Orkesta liksom U 763–764 vid Klista i Vårfukyrka. Jag misstänker att runristaren i Sörby hade eftersträvat en liknande effekt och att den okända parstenen i Sörby har haft rättvända runor.

Runstenen Ög 197 som den såg ut på 1600-talet när den låg som trappsten i kyrkan. Efter träsnitt i Bautil (B 899). Foto Alvin

Den dödes namn återges av Brate och i runtextdatabasen som [þu]rkut, som om de två första runorna någon gång hade iakttagits på stenen. Går man tillbaka till den äldsta avbildningen, vilket är Hadorphs och Leitz träsnitt från 1600-talet ser man dock att början av namnet var bortnött redan då med undantag för toppen av den första runan. Runorna þu är alltså bara gissade och har ingen plats i en modern translitterering, även om det troligtvis är dessa runor som en gång har funnits på stenen. Den lilla stavresten som Hadorph såg finns även hos Brate, men är i dag bortvittrad. Namnet på den döde brodern bör alltså återges som []…rkut.

Inskriften tolkas av Brate som ”Vigot reste dessa stenar efter Torgot, sin broder”. Denna tolkning återkommer i alla senare sammanhang, vilket inkluderar såväl Riksantikvarieämbetets skylt intill stenen som artikeln i Wikipedia. Man undrar dock vad som är motivet att återge den senare leden i namnen med just ”-got” när den ursprungliga formen var -­gautr. Visserligen utvecklades denna i fornsvenskan enligt två olika linjer till -­gøt resp. -­got, men att utifrån skrivningen kut avgöra den senvikingatida ljudbilden är här omöjligt, eftersom u-runan kan svara mot båda ljuden. I de fall där namnet Þōrgautr förekommer i andra östgötska runinskrifter har Brate valt formen ”Torgöt”. Jag ser ingen anledning att göra något annat i Sörbystenens text och vill därför för framtiden förorda denna tolkning av inskriften: ”Vigöt reste dessa stenar efter Torgöt, sin broder.”

Det kan nämnas att inte heller Erik Brate hade något emot längre promenader. Efter att ha återvänt till Tryserum och sin sommarbostad för året, fick han tydligen lust att undersöka ännu en östgötsk runsten. I sin rapport till Vitterhetsakademien skriver han nämligen: ”Den 30–31 juli företog jag från Fågelvik en fotvandring för att afbilda runstenen Wiede 56 [Ög 100] i Ringarum.” Detta bör ha varit en vandring på minst 3 mil i bara en riktning och han måste dessutom ha medfört sin lådkamera.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag kan också passa på att rätta en annan uppgift om stenen. Både i sitt undersökningsprotokoll 1894 och i Östergötlands runinskrifter uppger Brate att stenen är 2,64 m hög, men så reslig har denna sten aldrig varit. Jag mätte höjden till 2,17 m från den flata sten som den är placerad på. Troligen har Brate råkat läsa fel på någon otydlig siffra i sina fältanteckningar. DS.