Taggad: Östra Sönnarslövs kyrka

Runstensfynd från soffhörnet

Platsen från vilken det går att upptäcka tidigare okända runstenar. Foto Magnus Källström

Att finna en tidigare okänd runsten är en särskild känsla. Själv har jag faktiskt gjort det flera gånger, men tyvärr alltid bara mindre fragment. Mitt första fynd gjorde jag vid Spånga kyrka 1997 när jag jobbade som arkeolog på Stockholms stadsmuseum. Detta är också den längsta runinskrift som jag kan påstå att jag själv har upptäckt. Den innehåller nämligen hela sex(!) runor, varav fem bildar det fantasieggande ordet æftiʀ ”efter”!

Bättre lycka har jag haft i arkiven och min bästa upptäckt i dessa sammanhang var nog när jag våren 2007 fick syn på en tidigare förbisedd teckning av runstenen U 1003 från Frötuna i Rasbo socken i ATA. Stenen var när den publicerades i Upplands runinskrifter bara känd genom två mindre fragment, där det enda tolkningsbara ordet råkade vara just æftiʀ, men i bildsamlingen i ATA fanns en 1700-talsteckning prydligt uppklistrad på bildarket utan att någon verkade ha ägnat den någon som helst uppmärksamhet. Dessutom hade teckningen funnits i arkivet länge. Den ingick nämligen i en stora samling av runstensbilder som friherre A. E. Ihre 1864 skänkte till Vitterhetsakademien och som tidigare hade legat inbladade i hans exemplar av Bautil. Av de runor som hade upptecknats framgick att stenen var rest efter en person som hade dött i Holmgård, det vill säga i Novgorod i Ryssland! Hur kunde en sådan teckning vara helt okänd? Jag tror att förklaringen är att den såg för konstig ut och att man inte trodde att det var en bild av någon riktig runsten. Vid denna tid hade man dessutom ännu inte hittat de två fragment som senare publicerades i Upplands runinskrifter.

Den länge förbisedda teckningen av Frötunastenen (U 1003) i Rasbo i Uppland. Teckning av Peter Boling 1769–70 i ATA

Det råder dock ingen som helst tvekan om att stenen med sina många bilder – varav en sannolikt har föreställt den korsfäste eller kanske snarare återuppståndne Kristus – verkligen har sett ut på detta sätt. Enligt en påskrift var den ”Aftagen och läsen 1769 och 1770 af mag. Boling”. Den som avses är Peter Boling, som vid denna tid var amanuens hos språkforskaren Johan Ihre i Uppsala och som sedermera blev rektor vid trivialskolan i Gävle. Boling har även avbildat en annan runsten i Rasbo, Lejstastenen U 1006, som fortfarande finns kvar och där man kan se hans avbildning är mycket korrekt.

Vad jag vet har Peter Boling bara efterlämnat ytterligare en runstensteckning. Den är utförd 1763 och föreställer en runsten vid Lilla Hälleberg (Sm 149) i Västra Eds socken, vilket faktiskt råkar samma socken där årets stora runstensfynd har gjorts. Även beträffande Sm 149 är Bolings teckning mycket värdefull, eftersom det i dag bara återstår ett större fragment av denna sten.

Den pågående Coronaepidemin gör att det nu är mycket glest mellan besöken på bibliotek och arkiv, men även för den håller sig hemma finns det möjligheter att göra upptäckter. Det fick jag erfara helt nyligen då jag satt i soffan och pröva en betaversion av forskningsplattformen Runor, som vi har arbetat med inom projektet Evighetsrunor och som kommer att lanseras nu på torsdag. I denna plattform kan man bland annat söka på olika typer av textbärare och få dem utprickade på en karta. Av någon anledning hade jag börjat intressera mig för sakordet dörr och hade klickat en markering för en sådan förekomst i nordöstra Skåne. Upp på skärmen kom uppgifter om DR 346†, en medeltida runinskrift som ska ha funnits på kyrkdörren i Östra Sönnarslövs kyrka. Denna inskrift hade jag inte tidigare lagt märke till, vilket kanske inte var så konstigt med tanke hur lite av inskriften som är känt.

Enligt Samnordisk runtextdatabas och databasen Danske Runeindskrifter ska den ha haft följande lydelse:

[…kr …an sin auft … kuþ]

Det som fångade min uppmärksamhet var att teckenföljden mer erinrade om brottstycken ur en vikingatida minnesinskrift än om något från medeltiden. Kanske var det i första hand runföljden auft… som ledde tankarna åt det hållet. Den påminner ju om prepositionerna æft och æftiʀ som i vikingatida runinskrifter ibland uppträder i formerna auft och auftiʀ. En snabb sökning på teckenföljden auft i betaversionen av den nya forskningsplattformen visade också att dessa skrivningar har sin främsta utbredning på vikingatida runstenar i Skåne och Danmark.

Spridningen av teckenföljden auft i runinskrifterna enligt en sökning i forskningsplattformen Runor.

Nu blev jag tvungen att resa mig ur soffan och plocka ned Danmarks runeindskrifter (1941–42) från bokhyllan för att kolla vad det egentligen var för runinskrift som skulle ha funnits i Östra Sönnarslövs kyrka. Här fick jag veta att inskriften ”kendes kun fra J. Bergmans gengivelse (med latinske bogstaver) i ett i Vitterhets-Akademiet i Stockholm beroende MS [dvs. manuskript]” och att ”Indskriften synes have sluttet med en gudsformel, og da den har været anbragt på en kirkedør, må den sikkert tidfæstes til Middelalderen”.

Detta var lite som att stöta på en gammal vän. Den som avses är nämligen Johan Bergman (död 1760), som var kanslist i Antikvitetsarkivet under en av dess mindre glansfyllda perioder. Litteraturhistorikern Henrik Schück, som utförligt har tecknat Vitterhetsakademiens historia och förhistoria i åtta band, hade inte mycket till övers för den som då stod vid rodret, Johan Helin, och har ägnat nästan ett helt band åt att redovisa dennes tillkortakommanden. I tredje upplagan av Illustrerad svensk litteraturhistoria beskriver han honom mera kortfattat som ”en varken obegåvad och okunnig man, men fruktansvärt lat, och under hans tid överfölls verket av en fullkomlig sömnsjuka. Ty som chefen voro även medarbetarna.” Den ende som tycks ha utfört något arbete var – om man får tro Schücks framställning – just Johan Bergman och detta tydligen utan att uppbära någon lön.

Bergmans ovan nämnda manuskript Lectiones variantes på Runstenar har jag tittat i några gånger. Egentligen handlar det bara om en lång förteckning över alla Sveriges vid den tiden kända runstenar med inskrifterna återgivna med vanliga bokstäver. De källor som har använts är den då tämligen nyutkomna träsnittssamlingen Bautil från 1750, men också Bureus’, Peringskiölds och Celsius’ arbeten har utnyttjats. Dessutom har Bergman gjort anteckningar om vilka runstenar som behövde avbildas, men också i vilken utsträckning det fanns färdiga tryckstockar. Det ser alltså ut som om denna handskrift har tillkommit som ett förarbete till en planerad utgåva av alla Sveriges runstenar.

Bergmans sjuttonhundratalsstil är inte särskilt lättläst och det är inte heller alltid som man har direkt tillgång till det bakomliggande ordförrådet. En sten i denna handskrift som jag tidigare har intresserat mig för beskrivs exempelvis som ”vitieust afritad”. Jag minns att jag när jag först läste denna passage hade svårt att hitta motsvarigheter till det första ordet i svenska ordböcker. Det hade då ännu inte hunnit behandlas i SAOB, men numera går det där att enkelt få reda på att vitiös betyder ’felaktig l. bristfällig l. klandervärd’, vilket man gärna håller med om man betraktar teckningen ifråga. Framför detta ord fanns ett annat ord som jag fick stirra länge på innan jag insåg att det stod ”outskuren”, vilket naturligtvis syftar på att det ännu inte fanns någon färdig tryckstock för denna sten. Det senare tog dock ett tag att inse.

Vad Bergman hade att säga om dörren i Östra Sönnarslövs kyrka kunde jag naturligtvis inte ta reda på från soffan, men jag hämtade ännu en bok från bokhyllan, nämligen J. G. Liljegrens Runurkunder (1833), där inskriften skulle finnas upptagen som nummer 1415. Det gjorde den också, men inte i avdelningen för ”Kyrkdörrar” som man kanske skulle förvänta sig, utan i den för ordinära runstenar eller ”Runhällar” som Liljegren har valt att kalla dem. Rubriken var Sönnerslöfs kyrkodörr, vilket ju enligt vanligt mönster egentligen bara pekar ut platsen. Placeringen hos Liljegren var ytterligare ett indicium på att det handlade om en runsten och inte om någon inskrift på en kyrkdörr.

J. G. Liljegrens återgivning av inskriften från Östra Sönnarslöv (L 1415) i Runurkunder (1833).

Längre än så gick det inte att komma från hemmafronten och sökningar på nätet visade sig helt fruktlösa. Återstod alltså att lämna soffhörnet och boka tid på arkivet.

Nu i veckan var jag där. Det tog ett litet tag innan jag hittade den nämnda inskriften i Bergmans arbete, men till slut fick jag syn på den på en tätskriven sida. Vid nummer 4004 stod: ”Gers Hærad Sönnerlöfs Kyrkedör N. W.” Därefter följde en delvis svårläst mening och sedan inskriften återgiven med bokstäver som:

– – Gr – ansin auft – – Gud.

I det svårlästa avsnittet stod något om ”ett fragm.”, men det var faktiskt inte förrän på kvällen som jag lyckades få ut hela meningen. Den lyder av allt att döma ”På samma stock ett fragm.”. Kanske är det denna notering som har fått utgivarna av Danmarks runeindskrifter att tro att det handlade om något ristat i trä, men detta bör väl snarare vara en upplysning om att det på samma tryckstock även fanns ett fragment avbildat!

Inskriften i Östra Sönnarslövs kyrka enligt Johan Bergmans anteckningar. Efter original i ATA

En särskilt viktig upplysning var bokstäverna ”N. W.”, som visar att uppgifterna kommer från 1700-talsantikvarien Nils Wessman, har avbildat en rad skånska runstenar. Ett par av hans teckningar har också legat till grund för träsnitt som trycktes i den ovan nämnda publikationen Bautil (B 1159, B 1163). Av allt att döma ska vi räkna med att det en gång funnits en teckning av Wessman av inskriften i Östra Sönnarslövs kyrka. Det verkar också ganska otroligt att det skulle ha rört sig om något annat än en vikingatida runsten, som på vanligt sätt hade använts som trappsten i kyrkdörren.

Om jag har rätt – vilket jag nog tror att jag har – så har Gärds härad nu fått sin första vikingatida runsten, låt vara att vi inte vet hur den ser ut och att den är försvunnen sedan länge. Om det i framtiden görs reparationsarbeten i denna kyrka som berör platsen där det gamla vapenhuset har legat så finns det all anledning att titta extra noggrant på dörrtrösklarna.

Kanske går det också i Nils Wessmans antikvariska kvarlåtenskap att hitta ytterligare spår av denna runsten om man letar riktigt noga. Själv är jag inte alls särskilt bekant med hans verksamhet och materialet ska dessutom finnas utspritt på biblioteken i Stockholm, Uppsala och Lund. Närmare efterforskningar får alltså anstå till ett senare tillfälle.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om Frötunastenen har jag skrivit utförligt i en artikel i Fornvännen 2008. Den som är intresserad av den digitala lanseringen av forskningsplattformen Runor nu på torsdag den 3 december kl. 15.15 kan anmäla sig här.

Tillägg den 4 december: Nu är forskningsplattformen uppe och rullar. Pröva den här. DS.