Taggad: Personnamn

Ett återfunnet runspänne och tolkningen som försvann

Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.
Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.

I augusti 1868 tillbringade den då 24-årige arkeologen Oscar Montelius två knappa veckor på Gotland. Anledningen var bland annat att han på ort och ställe skulle skaffa sig noggrannare fynduppgifter om en del av de fornfynd som Historiska museet hade löst in under de gångna åren. Bland dessa fanns ”en half söljering af silfver med runor”. Enligt de uppgifter som Montelius kunde inhämta hade ringen påträffats ett par år tidigare ”helt nära Wisby, vid vägen till Kopparsvik, under gräfning af grunden till major v. Post’s nya hus, Adolfsberg kalladt”. Fyndet hade gjorts av ynglingen Casimir Planting Bergloo och inlösts med 10 riksdaler riksmynt.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter, som sedan tio år tillbaka finns tillgängligt på vår hemsida, har spännet fått beteckningen G 350. Här uppges att det har inventarienummer 3527 i Historiska museet, men att det inte har kunnat återfinnas i samlingarna. Inskriften återges därför efter Montelius’ läsning som sikuar och tolkas i första hand som kvinnonamnet Sigvor eller möjligen mansnamnet Sigvarr.

Montelius är faktiskt inte den ende som har uppgifter om föremålet. I Carl Säves samling i ATA fick jag för några år sedan ögonen på en minimal papperslapp, där Säve har avbildat det aktuella föremålet i full skala. I Samnordisk runtextdatabas finns dessutom en länk till museets Medeltidskatalog där man till och med kan se spännet fotograferat. Jag började därför fundera på om det verkligen var försvunnet eller om uppgiften kanske var förlegad.

Förra veckan tog jag kontakt med Historiska museet och frågade efter spännet. Visst fanns det där! De hade inga problem att lokalisera det och i måndags fick jag möjlighet att titta närmare på inskriften.

Den återfunna silversöljan. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström
Den återfunna silversöljan från Visby. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström

Redan när jag såg fotografiet i museikatalogen hade jag insett att den tidigare tolkningen inte kunde vara den slutgiltiga. Spännet är ju fragmentariskt och det är därför inte särskilt troligt att sikuar svarade mot hela den ursprungliga texten. Runorna står mycket spatiöst, men har de varit symmetriskt placerade på ringen måste minst ett par tecken saknas.

Det är alltså inte särskilt troligt att det handlar om kvinnonamnet Sigvor. Visserligen finns i dag enligt namnstatistiken på nätet 42 kvinnor i Sverige som bär detta namn, men på medeltiden verkar det ha varit annorlunda. I samlingarna för Sveriges medeltida personnamn i Uppsala verkar det inte finnas ett enda belägg på detta namn. Däremot förekommer det ristat i runor på en vikingatida vävbricka från Lund (DR 311) med den fantasieggande texten ”Sigvors Ingemar ska få min gråt (eller: mina olyckor)”. Det fåtal personer som hette Sigvor under medeltiden verkar ha kommit från Norge och Island.

Annorlunda förhåller det sig med mansnamnet Sigvard, som är ett välkänt namn under samma period. Jag antog därför inskriften måste vara defekt i slutet och att man skulle läsa sikuar…, vilket lätt kan suppleras sikuar[þr] dvs. Sigvarðr. Kanske kunde det till och med finnas spår av en runa i brottkanten efter r-runan som bekräftade detta antagande.

Jag trodde alltså att allt var löst och att det bara var trava över till Historiska, kasta ett snabbt öga på inskriften och bekräfta det jag redan hade funderat ut. Så blev det inte. Att de sex runorna ska läsas sikuar råder det ingen tvekan om – även om s-runas form är något märklig – men några spår av någon runa efter r finns inte. I stället kan man här tydligt se att ringen har smalnat av och att detta måste vara den plats där spännets torne har varit fäst. Inskriften bör alltså ha avslutats med r! De runor som saknas måste ha stått i början av texten och den troligaste läsningen är i stället …sikuar, vilket inte är särskilt lätt att komplettera på något övertygande sätt.

Kanske skulle man kunna rädda stackars Sigvarðr genom att anta att inskriften inte har börjat till vänster direkt ovanför tornen, utan högst upp på ringen (vid ”klockan 12”). I så fall måste det före s-runan ha funnits någon form av markering var man ska börja läsa. Jag kan dock inte komma ifrån att detta förslag känns som en ren nödlösning.

För att sammanfatta: Silversöljan från Adolfsberg i Visby är lyckligt återfunnen, men den läsning och tolkning av inskriften som tidigare framstod som helt säker har förbytts i ovisshet. Sådan är dessvärre runologens vardag. En god idé kan lätt stjälpas av en liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Sedan mitten av veckan finns nu också nytagna bilder av spännet i Historiska museets digitala katalog. Gå in och fundera på hur rungåtan ska lösas! DS.

Runstensundersökningar sent i september

Pågående 3D-skanning av runstenen Ög 237 vid Ållonö slott. Foto Magnus Källström
Pågående 3D-skanning av runstenen Ög 237 vid Ållonö slott. Foto Magnus Källström

I Sverige har runor studerats vetenskapligt sedan slutet av 1500-talet och det är lätt att tro att allt redan är gjort och att vi har definitiva läsningar (och tolkningar) av alla Sveriges runstenar. Så är det inte alls. Trots att systematiska och noggranna undersökningar har gjorts inför publiceringen i verket Sveriges runinskrifter finns det runstenar där vi faktiskt ännu inte vet exakt vad det står. Ofta beror det på att ristningen har skadats eller mattats så mycket att runorna blivit svåra att läsa, men det kan faktiskt också vara tvärt om. Otillräcklig rengöring eller dåliga belysningsförhållanden kan ha gjort att tidigare undersökare ibland har missat detaljer som utan problem kan ses i dag. Därför är det av största vikt att varje äldre läsning prövas när en runsten rengörs och målas upp på nytt. Det är nämligen just då som det finns de bästa förutsättningarna att göra nya iakttagelser.

I slutet av förra månaden var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på en tre dagar lång forskningsresa till Östergötland. Flera uppgifter stod på schemat. Dels tänkte vi måla upp ett antal runstenar, dels göra nyundersökningar av ett par mycket svåra inskrifter. Till de senare hör runstenen Ög 237 vid slottet Ållonö på Vikbolandet. Vad jag hade förstått av äldre uppgifter skulle ristningen på denna sten vara mycket svår att följa. Exempelvis har Helmer Gustavson, som granskade stenen 1978, antecknat följande i Runverkets fältex. C: ”Ristningen knappast synlig, utan ristningslinjerna får mestadels ’kännas fram’ med ett finger.” Jämför man det som Brate anför i Östergötlands runinskrifter (1911–18) med vad Arthur Nordén iakttog vid sina undersökningar på 1930- och 40-talen finner man också stora divergenser. Brate läste exempelvis i början av inskriften namnet Torsten stavat þurtsin. Även Nordén ansåg att inskriften inleddes med detta namn, men menade att det i stället var skrivet þurtsain och att flera av runorna stod upp och ned(!) i förhållande till vad Brate hade noterat. Det följande personnamnet hade Brate återgivit som sunuiþrʀ och uppfattat som ett annars okänt Sunviðr, medan Nordén på samma plats såg sunuaþrʀ, vilket kräver en annan tolkning.

Fotografier av Ållonöstenen tagna av Erik Brate respektive Arthur Nordén. Notera särskilt skillnaden i uppmålningen i den första runföljden. Foto ATA
Fotografier av Ållonöstenen tagna av Erik Brate respektive Arthur Nordén. Notera särskilt skillnaden i uppmålningen i den första runföljden. Foto ATA

Vid Ållonö gjorde vi två saker: dels genomförde jag en traditionell undersökning med hjälp av ögon och fingrar, penna och anteckningsbok, dels 3D-skannade Laila hela ristningen. Vi har alltså nu två av varandra oberoende dokumentationsmaterial, som vi kan jämföra. Det 3D-skannade materialet är ännu inte bearbetat, men redan av min undersökning framgår att inget av de två inledande namnen kan vara riktigt läst. Det första är av allt att döma inte namnet Torsten, men den exakta läsningen vill jag nog hålla på tills jag fått möjlighet att studera 3D-bilderna. Beträffande det andra namnet verkar den sannolikaste läsningen vara sunuairʀ, vilket faktiskt är precis den läsning som Brate kom fram till vid sitt första besök 1891, men som han senare ersatte med den som står i Östergötlands runinskrifter och som än idag är den officiella. Det råder dock inget tvivel om att runan efter u är a och inte i, vilket också Helmer noterade vid sin undersökning 1978. Den följande runan är mer svårbedömd, men det finns egentligen inget som talar för þ utan jag stannade vid att det nog snarast står i. Med den nya läsningen kan det naturligtvis inte längre handla om ett namn Sunviðr, men för att tolka runföljden krävs ett längre resonemang och jag får nog återkomma till den i ett annat sammanhang.

Dagen efter gjorde vi om samma sak vid Sjögestads kyrka utanför Mantorp, där det finns två runstenar. Den ena (Ög 184) är djupt huggen och det råder ingen tvekan om vad det står på stenen. Den andra (Ög ATA4905/48) är däremot ytterst svårläst med smala och grunda ristningslinjer. Denna sten upptäcktes först i juli 1948 i samband med att man lade om kyrkogårdsmuren och det verkar faktiskt bara existera en enda läsning av inskriften. Den gjordes av Sven B. F. Jansson (den legendariske ”Run-Janne”), som undersökte och målade upp ristningen den 1 oktober samma år. Däremot finns inget fotografi av stenen i uppmålat skick, varken i Runverkets samlingar eller i ATA. 1978 ska den ha målats igen, men inte heller från detta tillfälle går det att hitta några bilder. I dag är uppmålningen helt borta och det är inte särskilt lätt att få någon uppfattning om hur ristningen ser ut.

Runstenen vid Sjögestads kyrka, som hittades i kyrkogårdsmuren 1948. Foto Magnus Källström
Runstenen vid Sjögestads kyrka, som hittades i kyrkogårdsmuren 1948. Foto Magnus Källström

Vi gjorde här samma saker som vid Ållonö, men min granskning försvårades av att solen ständigt gick i moln och till slut in bakom ett träd. Den delen av undersökningen måste alltså kompletteras vid ett senare tillfälle. 3D-skanningen gick däremot utmärkt, även om det var lite svårt att få plats med tältet bland buskarna runt stenen. Medan Laila skannade stenen passade jag på att bättra på den blekta uppmålningen på den andra runstenen vid kyrkan. Egentligen skulle vi ha målat fler runstenar, men tyvärr regnade två av förmiddagarna bort och på våt sten fäster inte färgen. I stället åkte vi runt och besiktade runstenar i grannskapet inför kommande arbeten och när vi var på hemfärd kunde vi konstatera att vi på knappa tre dagar faktiskt hunnit se 43 av landskapets runstenar. Men så står ju dessa i Östergötland ovanligt tätt, många gånger flera tillsammans och ofta på lättillgängliga platser.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Det måste nämnas att jag senare fick ett tips om att höra med Östergötlands museum om de möjligen hade någon bild av Sjögestadsstenen i uppmålat skick. Och minsann fanns det inte en bild tagen av signaturen Ali (troligen den dåvarande amanuensen Anders Lindahl) just år 1948 när Jansson var där! Gå till museets fotosamling på nätet och välj ”Föremål” vid Motivgrupp och skriv ”Sjögestad” vid Socken, så dyker denna bild högst upp i listan. DS.

Runundersökningar i november (del 1)

Vinden på Marums kyrka i Västergötland. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström
Vinden på Marums kyrka i Västergötland i november. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström

Att ge sig ut och undersöka runinskrifter sent i november kanske inte verkar som en särskilt bra idé. Korta dagar, regn och mörker ger ju inga idealiska förutsättningar om man ska arbeta med en runsten ute i det fria. Om man däremot håller sig inomhus så är det en annan sak. Att det är mörkt blir då i stället mycket fördelaktigt, eftersom runristningar bäst studeras i släpljus från en stark lampa och ska man besöka kyrkvindar så är hösten en betydligt bättre årstid än sommaren då det kan bli olidligt varmt under plåt- och koppartak, vilket jag själv tidigare har erfarit.

Förra veckan gav jag mig av på en tredagarsresa till Västergötland och Östergötland för att undersöka ett antal nyfunna och några olästa runinskrifter. Första målet var just en kyrkvind, nämligen den i Marums kyrka utanför Skara, där man för ganska exakt ett år sedan hade upptäckt en tidigare helt okänd runinskrift på en av takbjälkarna. Upptäckare var Bengt Bygdén i nätverket Traditionsbärarna, som fick syn på ristningen när han var uppe på vinden för att studera de medeltida takstolarna. Att ingen tidigare hade lagt märke till runorna är inte så konstigt. Dels är de mycket fint ristade med en knivsudd och går knappast att se utan släpljus, dels kan vinden endast nås genom en lucka i långhusets tak, som sitter fem meter över golvet.

Runorna på takbjälken i Marums kyrka i Västergötland. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Foto Magnus Källström
Runorna på takbjälken i Marums kyrka. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Klicka på bilden så blir de lättare att se. Foto Magnus Källström

Runorna visade sig inte alls svåra att läsa och den läsning som Bengt hade skickat till mig redan förra året visade sig vara helt korrekt. Det står fþulfrtuti eller snarare fþ ulfr tuti, eftersom det är ett lite större avstånd mellan några av runorna. Runföljden ulfr borde givetvis återge namnet Ulv och även tuti skulle kunna vara ett namn, t.ex. något av de fornsvenska namnen Tote eller Totte. Det kan också handla om ett binamn till Ulv och i så fall kanske en motsvarighet till det fornvästnordiska binamnet Toti, som faktiskt antas betyda ’nos’! Betydligt svårare är att förklara den första runföljden , där man ju måste supplera en vokal i mitten för att få något uttalbart och där de ord som då uppkommer inte verkar helt passande.

Runorna står upp och ned på takbjälken och måste därför ha ristats innan denna sattes upp, vilket gör att inskriften också kan dateras ganska exakt. Enligt en dendrokronologisk undersökning ska nämligen timret i takstolarna ha fällts någon gång i perioden 1130-40. Detta är mycket viktigt, eftersom det dels visar att t-runan med dubbelsidiga bistavar fortfarande var i bruk i Västergötland under första hälften av 1100-talet, dels att någon inskottsvokal ännu inte hade utbildat sig mellan [v] och [r] i namnet Ulfr (jämför fornsvenskans Ulver).

Dagen efter tillbringade jag i S:t Olofs kyrka i Falköping för att undersöka de runristningar som finns i en igenmurad portal i korets sydvägg. Dessa framkom vid kyrkans restaurering redan 1959, men blev kända för runforskningen först för några år sedan. Jag läste en del av dem förra sommaren, men fick avbryta arbetet på grund av tidsbrist. Denna gång hade jag mer tid och det blev inte mindre än fem och en halv timme i sträck innan jag kände mig någorlunda färdig. Mest ägnade jag mig åt den yta som jag knappt alls hade studerat 2013. Ristningarna är här delvis fyllda med yngre puts, men trots detta gick de flesta av runorna att identifiera.

Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Foto Magnus Källström
Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Här står det kuiss^um. Därefter följer kanske ordet Deus. Foto Magnus Källström

Inskrifterna är av allt att döma avfattade på latin och en av dem börjar kuiss^um, vilket säkert ska tolkas som Quis sum? dvs. ”Vem är jag?”. Märkligt nog är en runa ristad ovanpå den första s-runan. Denna liknar mest en bakvänd och stupad f-runa, men skulle också kunna vara en variant av runan d. I så fall står det i stället kuids^um, vilket kan svara mot latinets Quid sum? ”Vad är jag?”. Efter lite googlande på hotellrummet på kvällen förstod jag att begreppen quis sum och quid sum spelar en viktig roll i kyrkofadern Augustinus’ filosofi och att det måste vara därifrån som de är hämtade. Den första frågan (”Vem är jag?”) ställde Augustinus till sig själv, den andra (”Vad är jag?”) riktade han åt Gud. Det intressanta med ristningen i Falköping är att det ser ut som om någon först har ristat quis sum, vilket någon annan sedan har ändrat till quid sum.

Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström
Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström

Portalen i kyrkan var ursprungligen genomgående, men murades igen redan under medeltiden och försågs då med en nisch och ett liten rektangulär glugg. Man tror att denna nisch kan ha fungerat som ett kommunionsställe, där spetälska har kunnat motta nattvarden utan att behöva släppas in i kyrkan. Det blir naturligtvis då också intressant att fundera på om runtexterna eventuellt kan ha något samband med denna funktion eller om de har tillkommit medan portalen ännu var genomgående. De ristningar som finns i själva nischen är givetvis gjorda efter igenmurningen. Jag upptäckte här redan sommaren 2013 att det står deus dvs. latinets ord för  ’Gud’ med runor i nischens tak. I nischens högra smyg finns också flera ristningar, bl.a. ett rutmönster och ett pentagram. Det senare är ju en känd Mariasymbol och den har här säkert haft ett skyddande syfte.

När jag lämnade S:t Olof hade jag gjort hälften av min novemberresa, men för att inte bli för långrandig spar jag resten av min berättelse till ett senare tillfälle. Då anländer runforskaren till Linköping och kryper åter ned i mörkret.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Runormen på vårdcentralen

Runstenen från Igelsta på sin nuvarande plats på  Fornhöjdens Vårdcentrum i Södertälje. Foto Magnus Källström
Runstenen från Igelsta på sin nuvarande plats på Fornhöjdens Vårdcentrum i Södertälje. Foto Magnus Källström

Den som första gången besöker Fornhöjdens Vårdcentrum i Södertälje möts av något oväntat, nämligen en alldeles äkta runsten. Den upptäcktes 1985 i samband med plöjning vid den närbelägna Igelsta gård och fick sin nuvarande plats på sensommaren 2003, då Thorgunn Snædal vid Runverket också målade upp ristningen.

Stenen är visserligen bara ett fragment, men den bär en mycket intressant ornamentik med ett särpräglat rundjurshuvud med uppspärrat gap, vassa huggtänder och lång tredelad tunga. Upptill på stenen finns resterna av ett mycket originellt kors, där ristaren för vissa detaljer har använt dubbla linjer så att dessa liknar ett rep med knutar. Tekniken påminner om den som förekommer i de mycket sällsynta knutrunorna.

Av inskriften återstår inte särskilt mycket, men det var faktiskt just den som nyligen förde mig till Södertälje. Jag har nämligen sedan flera år tillbaka haft en idé om hur runorna borde kunna tolkas, men eftersom jag bara kände stenen genom bilder ville jag först se inskriften med egna ögon.

Tyvärr är det mesta av texten borta, men det är tydligt att den har börjat till vänster vid rundjurets huvud, där det finns ett kolonformat skiljetecken samt delar av en runa som kan ha varit þ. Detta är säkerligen början av namnet på den som har rest stenen. Därefter måste ett långt stycke av texten saknas innan man kommer till det som finns bevarat nedtill. Här kan man i rundjurets svans läsa runorna …-(i)R eykr.

Runorna nedtill på Igelstastenen. Foto Magnus Källström.
Runorna nedtill på stenen. Foto Magnus Källström.

Det första ser ut som slutet av prepositionen æftiR ’efter’, vilket betyder att det senare borde vara ett personnamn. Jag tror dock inte att den r-runa som avslutar slingan är namnets sista runa utan att man också ska ta med det som står strax till vänster på stenen. Det har tidigare varit lite oklart hur dessa tecken ska uppfattas, men om man läser dem i samma riktning som runorna i runslingan (dvs. upp och ned) får man im. Runföljden blir då eykrim, vilket utan problem kan vara en skrivning för namnet ØygrīmR. Mig veterligen är detta namn tidigare endast känt genom en uppdiktad person i Hervararsagan, Eygrímr Bólmr, men båda namnlederna är välkända och namnet kan utan problem ha funnits i Sverige under vikingatiden. Inskriften bör alltså tolkas som ”… efter Ögrim …”.

Ormen är som bekant en gammal symbol för läkarvetenskapen så Igelstastenen befinner sig onekligen i en passande miljö. Samma sak gällde också runstenen U 216, som länge stod inne på apoteket Runan i Vallentuna centrum, men som efter att apoteket bytte ägare fick återvända till Historiska museets magasin. I den antikvariska litteraturen finns också uppgifter om att runstenar ibland har tillskrivits vissa läkande egenskaper. Exempelvis uppger Johan Hadorph 1673 att allmogen brukade offra knappnålar, småmynt och andra metallföremål vid Nastastenen i Närke (Nä 34) för att bota tandvärk och att man i samma syfte dessutom hade bitit så mycket i kanten av stenen att den blivit nött.

Runstenarna U 707 och U 708 vid Kungs-Husby kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström.
Runstenarna U 707 och U 708 vid Kungs-Husby kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström.

Förmodligen hade också medeltidens människor ett gott öga till runormarnas eventuella verkan och kanske var detta ett av skälen till att så många runstenar hamnade i stenkyrkornas murar. Vid det sydöstra hörnet av vapenhuset i Kungs-Husby kyrka i Uppland sitter exempelvis två rikt ornamenterade runstenar mitt emot varandra på varsin sida om hörnet. Man har tänkt sig att detta bara är avsett som ren dekoration, men egentligen är det betydligt troligare att ormfigurerna liksom de drakar och odjur, som ofta möter i järnsmidet på medeltida kyrkdörrar, skulle hålla de onda makterna borta. Kanske ligger det något liknande bakom den medeltida (o)vanan att använda runstenar som trösklar och trappstenar i ingången till kyrkan. Visserligen kan det ha funnits rent praktiska skäl eftersom stenarna ofta har en slät och plan yta, men det var säkert ingen nackdel att denna yta också var täckt av ormar och drakar, som kunde jaga det onda på flykt.

På så sätt faller även runstenen på vårdcentralen in i en urgammal tradition, även om jag givetvis inte vill rekommendera någon av de kurer som har nämnts ovan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Tvetydiga runor i Kinneved

Den längre inskriften som finns ristad i putsen till Kinneveds kyrka. Runorna lyder: "Gud och vår fru...". Foto Magnus Källström
Den längre inskriften som finns ristad i putsen till Kinneveds kyrka. Runorna lyder: ”Gud och vår fru…”. Foto Magnus Källström

När lektor Erik Brate i slutet av 1800-talet förberedde utgivningen av verket Sveriges runinskrifter ägnade han varje år en del av sin sommarledighet åt att med cykel ta sig mellan runstenarna i de mellansvenska landskapen, läsa inskrifterna och föra noggranna anteckningar. Slutligen kritade han upp ristningslinjerna på stenen och fotograferade den med sin lådkamera. Under vinterkvällarna – när det dagliga skolarbetet var avslutat – renskrev han sina anteckningar och funderade över inskrifternas tolkning.

Det är inte utan att jag har känt ett visst frändskap med Brate när jag för nyligen plockade fram mina anteckningar från i somras för att sammanställa några rapporter. Jag hade i juni bland annat besökt Kinneveds kyrka i Västergötland för att titta lite närmare på några putsristningar, som ännu inte blivit granskade av Runverket. Runorna kom förmodligen fram redan i början av 1950-talet i samband med att väggmålningarna i kyrkan renoverades, men de blev inte kända förrän 2007 då konstnären Dan Malkolmsson skrev ett par artiklar om dem (bland annat i Fornvännen).

Ristningarna finns i den ena smygen till en medeltida ingång till koret. Denna ingång har senare satts igen och fungerar nu som en nisch. Den längre av inskrifterna, vars innehåll har framstått som rätt dunkelt, lyckades jag läsa och tolka redan på plats. Det står av allt att döma guþo=kua=r(f)r- det vill säga ”Gud och vår fru”. Därefter finns några linjer som möjligen kan vara en misslyckad m-runa, vilket tyder på att ordet fru kan ha följts av namnet Maria.

Runföljden kar i Kinneveds kyrka. Foto Magnus Källström
Runföljden kar i Kinneveds kyrka. Foto Magnus Källström

Mina funderingar nu i vinter har i stället handlat om betydelsen av en annan av inskrifterna. Den består bara av tre runor och lyder kar. Det första man kommer att tänka på är givetvis att det måste röra sig om ett namn. Under vikingatiden fanns också ett mansnamn Karr ”Kår”, vilket till och med är belagt på ett par vikingatida runstenar i just Västergötland. Namnet är från början ett adjektiv som betyder ’krushårig’, men –karr kan i sammansättningar också ha betydelsen ’böjd för, benägen för’. Namnet Odinkar som förekommer på en del danska runstenar har exempelvis inget med guden Oden att göra utan betyder förmodligen ’den som är benägen för raseri eller galenskap’.

Den enklaste tolkningen borde vara att kar helt enkelt återger samma namn som på de vikingatida runstenarna. Det märkliga var att namnet inte verkade förekomma i några medeltida källor. För säkerhets skull kontaktade jag Lennart Ryman vid Namnarkivet i Uppsala, men inte heller han kunde spåra upp något säkert belägg på ett medeltida Kar i de stora samlingarna till Sveriges medeltida personnamn (SMP). Däremot hittade han en pædher kar från 1400-talets Kalmar, där Kar ser ut att ha använts som binamn.

Jag började därför överväga om inte runorna kar kunde betyda något annat. Ordet kar finns ju fortfarande kvar i nutida svenska och under medeltiden användes det också i betydelsen ’dopfunt’. antreos : kærþe kaR ”Andreas gjorde karet” står det exempelvis på dopfunten i Gällstads kyrka i Västergötland (Vg 252). I Måløv kirke på Själland i Danmark har någon dessutom ristat runorna kar mitt på långhusväggen, nära den plats där dopfunten ofta stod under medeltiden. Man har därför antagit att denna inskrift måste syfta på funten.

Runorna kar ristade ännu en gång och där kniven slant i sista runan. Foto Magnus Källström
Runorna kar ristade ännu en gång och där kniven slant i sista runan. Foto Magnus Källström

Kanske ska runorna i Kinneved tolkas på samma sätt. Det märkliga är att den okände runristaren här inte har skrivit ordet en gång utan flera. Strax ovan knähöjd står tre lite missformade runor, som knappast kan ha varit avsedda som något annat än kar, men där ristaren sluntit med kniven och dragit ut bistaven i r alldeles för långt. Lite högre upp finns runorna ka…, som kan vara början av samma ord. Frågan är om det är särskilt troligt att någon skulle ha stått i prästingången och nervöst ristat ”dopfunt, dopfunt, dopfunt” i smygen. Att upprepade gånger skriva sitt namn på en väggyta är däremot en tidlös sysselsättning. Det är väl därför rimligast att runorna kar i Kinneveds kyrka trots allt återger ett fornsvenskt namn Kar och att detta vikingatidsnamn har levt kvar i Västergötland även under medeltiden.

Tre till synes obetydliga runor på en kyrkvägg kan alltså ge ett helt nytt bidrag till namnhistorien.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.