Taggad: Projekt

Blogg 1 – Norska Tingenes Metode till Sverige

Tingenes Metode genomfördes av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum 2015 – 2017. Syftet med metoden var att vitalisera museernas interna och externa arbete med sina föremål och samlingar. Nu har Malmö museer tillsammans med Tekniska museet i Stockholm och Göteborg stadsmuseum beviljats utvecklingsbidrag från Kulturrådet för att realisera metoden i Sverige. Riksantikvarieämbetet har beslutat att de närmsta åren följa de tre museernas implementering av Tingens Metod inför kommande utställningsproduktioner.

Under flera år har museernas samlingar beskrivits som problem – svårigheter med förvaltning, klimatanpassning och säkerhet, man har tampats med kostsamma lagerutrymmen och kämpat med skadeangrepp och giftiga föremål. Ökade krav på museernas samtidsrelevans och utåtriktade arbete har också påverkat museernas relation till sina samlingar, likaså det omgivande samhällets efterfrågan på representativitet som ställt nya krav på att synliggöra och problematisera samlingarna.

Kanske är det denna komplexa situation som har gjort att det norska projektet Tingenes Metode inspirerat museer i Sverige? Metoden är vare sig ny eller revolutionerande, men den är begriplig i sin enkelhet, och den adresserar en rad aktuella frågor – samlingsförvalting, representation och tolkning av föremål, men även den högst aktuella bristen på enhetsövergripande samarbeten internt på museerna, såväl behoven av externa samarbeten.

Ofta behöver en metod testas för att förstås. Ibland är just testandet och formulerandet av en metod viktigare än att den är ny. Projektet Tingenes metode är intressant eftersom den utgår från reella behov som formulerats och strukturerats gemensamt av flera museer i samarbete, och som därefter implementerats och kommunicerats. På grund av detta helhetsgrepp har projektet inspirerat många andra och blivit ett intressant best-practice.

Tingenes Metode genomfördes 2015 till 2017 av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum i Norge med stöd av Norska Kulturrådets utvecklingsprogram. De tre museerna utgick från den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) och man inspirerades av sociologen Bruno Latour som sätter tinget/föremålet och dess olika relationer i fokus. Metoden kopplades till sex specifika utställningsproduktioner på de tre norska museerna, med projektteam från olika funktioner som tillsammans undersökte föremålsmagasinen, workshoppade kring föremålens olika betydelser och berättelser, och läste och delade forskningsrapporter och annan litteratur med varandra. Iden kring  Tingenes Metode byggde även på ett fysiskt labb som Norskt Teknisk Museum utvecklat – ett labb för kreativa möten där föremålsexperter, forskare, konservatorer och curatorer undersökte föremålens mångsidiga karaktär. Även museibesökarna bjöds in att kommentera och bidra med sin kunskap.

I Sverige uppmärksammades Tingenes Metode av Tekniska museet som redan hösten 2017 prövade metoden inför arbetet med en ny innovationsutställning. I början av 2018 ansökte Malmö museer tillsammans med Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum om utvecklingsbidrag från Kulturrådet, och i maj 2018 fick de det glädjande beskedet att ansökan beviljats. Under 2018 och 2019 kommer de tre museerna att implementera metoden inför kommande utställningsproduktioner – en arkeologisk utställning på Malmö museer, en utställning om 1900-talet på Göteborgs stadsmuseum och innovationsutställningen på Tekniska museet.

Riksantikvarieämbetet har med det nya regeringsuppdraget att främja utveckling och samarbete på museiområdet, att samla in och förmedla kunskap kring utställningsproduktion och erbjuda teknik- och metodstöd till museer. Med de svenska museernas arbete med Tingenes Metode har vi nu möjlighet att följa ett initiativ från museibranschen – en metod med stor potential som kan förmedlas vidare till hela museisektorn. Under det kommande året kommer jag därför att följa implementeringen på de tre museerna i Sverige och redovisa deras process på denna blogg. Charlotte Ahnlund Berg och Gabriella Ericson, båda utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer också att följa processen och föra in kunskap från projektet i Riksantikvarieämbetets övriga verksamhet.

Tingenes Metode aktualiserar många viktiga frågor. Som beskrivet kan metoden skapa förutsättningar för forskningen att bli en del av museernas praktik, men lika intressant är frågan hur den kunskap som skapas vid utställningsproduktioner blir del av den etablerade forskningen, och hur landar kunskapen i museernas databaser?

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar

FAKTA

Tingenes Metode i Oslo 2015 -2017 bestod av sex delprojekt på de tre museerna. Som en del av projektet utvecklades även en webbplats med information om projektet. I projektets publikation (kan laddas ner som pdf) finns fördjupade reflektioner kring metoden och processerna i delprojekten.

Tingenes Metode

 

Ett par okända runstenar ur arkiven

Den tidigare okända runstenen från Sankt Lars kyrka i Linköping. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto: Alvin

Projektet Evighetsrunor som Riksantikvarieämbetet driver tillsammans med Uppsala runforum innehåller flera delar. En handlar om att digitalisera tidigare svåråtkomligt källmaterial. I samarbete med Uppsala universitetsbibliotek har nu Otto von Friesens runologiska fältmaterial blivit tillgängligt, men också flera handskrifter efter 1700-talsforskaren Olof Celsius. Allt detta är publicerat på plattformen Alvin och kommer sedan att länkas till den forskningsplattform för Sveriges runinskrifter som vi arbetar med inom projektet.

Det finns mycket nytt att upptäcka i detta material. Särskilt Celsius’ samlingar i Uppsala har i förvånansvärt liten grad använts av forskningen, även om vissa referenser dyker upp här och var i verket Sveriges runinskrifter. Känslan är dock att dessa handskrifter aldrig har varit föremål för någon mer systematisk genomgång. Jag har tittat igenom dem vid några tillfällen och märkligt nog tycker jag alltid att jag stöter på något som jag inte visste om. Till och med tidigare okända runstenar kan dyka om mellan bladen om man har ögonen med sig och ger sig tid att stava sig igenom de inte helt lättlästa 1700-talshandstilarna.

För ett par år sedan fann jag exempelvis bland de handlingar som finns under signum R 554 en runsten från S:t Lars kyrka i Linköping, som vad jag vet inte tidigare har varit registrerad. Teckningen är försedd med följande mycket utförliga beskrivning:

”Denna sten ligger på Sankt Lars kyrkiogård uth med Kyrkiomuren A B på södra sidan, millan wåkenhuset och kordörren. A wäster. B öster. ligger horizontalt; men har der intet länge legat. är wid Kyrkians och Kyrkiotakets repare[r]ande brukad til någon tienst til rödfärg stötande etc hwar af han är med rödfärg och tiära så fördärfwad, så wäl som af watn och tiärdropp, at man nästan intet kan se at det warit någon runsten. Stenen är af en rödachtig, glittrande, hård och grof materia, och derföre gropug och förderfwad in superficie [dvs. på ytan] at man ingen wiss ritning kan finna […]”

Att inskriften på den misshandlade runstenen varit svår att läsa blir uppenbart när man försöker tyda runorna på teckningen. De ser närmast ut som …-­-­n × kiu × suislnlþs…, vilket knappast kan läggas till grund för något tolkningsförslag.

Teckningen är inte signerad, men av allt att döma härrör den från Petrus Millberg, lektor i matematik i Linköping och sedermera kyrkoherde i Landeryd. Upptill har nämligen Celsius lagt till att ”Mag. Milberg” den 4 oktober 1726 hade skrivit ”at man på denna sten ingen mehr rättelse kan hafva”. Det kan tyda på att den redan då har gått förlorad. I de av Brate utgivna delarna av Östergötlands runinskrifter lyser denne Millberg i stort sett med sin frånvaro (han nämns endast en gång under Ög 224), men när Sven B. F. Jansson 1976 skrev om Linköpingbygdens runstenar i Linköpings historia hänvisar han flera gånger till dennes teckningar i Celsius’ samlingar. Den här aktuella runstenen vid S:t Lars omtalas däremot inte.

Teckningen av runstenen från Sankt Lars kyrka, som finns i J. H. Wallmans samling. Efter original i Nordiska museets arkiv.

För ett tag sedan slog det mig att jag en gång faktiskt hade sett ytterligare en teckning av denna sten, nämligen i 1800-talsforskaren J. H. Wallmans samling i Nordiska museet. Någon platsangivelse finns inte på denna teckning, bara anteckningen att ”kan man intet finna annat än teckn till dessa bokstäfver, sedan tjära blifvit kokad på stenen”. Vid första anblicken ser det ut som om detta kunde vara en självständig avbildning och läsningen är något annorlunda (…-þn × kiu × suisliins…), men det troligaste är att det bara handlar om en lite slarvig kopia av teckningen i R 554. På samma ark finns nämligen också avbildningar av Ög 112 och Ög 129 som verkar vara kopior av just Millbergs teckningar.

Det går givetvis inte att göra så mycket av inskriften på denna sten, men det är tydligt att den har burit det mycket karakteristiska kors, som förekommer på flera runstenar i Östergötland.

En förbisedd runsten från Aspö kyrka

Efter att den ovan nämnda samlingen hade blivit digitaliserad, lade jag märke till att det här även fanns uppgifter om en tidigare förbisedd sörmländsk runsten. I ett brev till Olof Celsius 1743 har Axel Herman Wrangel lämnat en delvis ofullgången teckning av det berömda runblocket vid Lagnö (Sö 175) i Aspö socken, varefter han har följande intressanta notis:

”Uti Kyrkiodörren af Aspö Kyrkia ligger en sten [Sö 174] den dir[ektör] Palmschiöld skall hafva aftagit, iag kunde hel riktigt läsa honom, men gaf mig eij roo att afrita honom. Man wiste mig och en hop bitar af en runsten som sutit uti tornet den böndren nedkastat då de skulle laga det. Den stenen hade warit påtagligen ritad iag kunde eij på en bit läsa mer än …ita …iʀ · iftiʀ · bu…i.”

Axel Herman Wrangels anteckningar om runstenen från Aspö kyrka ur R 554 (UUB). Foto: Alvin

Det är inga märkvärdigheter som Wrangel har upptecknat och av inskriften går det inte att med säkerhet tolka mer än ordet ”efter”. Det märkliga är dock att han har avbildat både a-runan och den ena t-runan med ensidiga bistavar. Dessa runvarianter är mycket sällsynta i Södermanland, men desto vanligare i Uppland. Kanske ska man därför våga anta att stenen har varit ristad av en uppländsk runristare.

Förutom Sö 174 och Sö 175 har man i Aspö socken tidigare bara känt till ett mindre runstensfragment (Sö 375), som på 1930-talet påträffades i en terrassmur vid Lagnö. Det överlämnades 1934 till Historiska museet, där det har förvarats sedan dess. Av inskriften återstår endast runorna …at · a…, men på fragmentet finns rester av en rik slingornamentik. Stenmaterialet består av röd sandsten, vilket i Mälardalen främst förekommer i runstenar som har framkommit vid medeltida kyrkor. Man kan därför misstänka att detta fragment ursprungligen kommer från Aspö kyrka och kanske kan det – trots att såväl a som t här har dubbelsidiga bistavar – ha tillhört samma sten som Axel Herman Wrangel såg 1743. Det är väl inte heller omöjligt att det till och med är han som har fört det till Lagnö. Säteriet ägdes nämligen av hans farbror, riksrådet Erik Wrangel af Lindeberg.

Runstensfragmentet som på 1930-talet hittades vid Lagnö i Aspö socken. Efter Södermanlands runinskrifter (1924-36).

Av en tillfällighet såg jag faktiskt det nämnda fragmentet i Historiska museets magasin tidigare i höstas, eftersom det råkade ligga på samma pall som en runsten som jag skulle titta på. Jag noterade då att det endast var 3,5 cm tjockt och att det baksidan fanns böljeslagsmärken, vilket visar att detta måste den ursprungliga tjockleken. Stenens tunnhet tyder på hällen ursprungligen kan ha ingått i en kistkonstruktion, vilket man faktiskt tidigare också har övervägt. Detta är ytterligare ett indicium på att denna sten kan komma från kyrkan.

Axel Herman Wrangel är inget känt namn inom runforskningen, men sommaren 1742 hade han ritat av ett par småländska runstenar (Sm 132, Sm 133) i Flisby socken, norr om Eksjö, och senare under samma höst avbildade han också några runstenar i Västergötland. Dessa teckningar ingår också i handskriften R 554, men i detta fall finns de faktiskt omnämnda i Sveriges runinskrifter. Om hans liv i övrigt är det inte så mycket som direkt går att googla fram. Det man får veta är att han föddes 1822 på Aneby i Bredestads socken i Småland, att han var student i Uppsala samt att han dog ogift och barnlös 1753 i Italien under en utlandsresa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Prisat projekt använder Platsr

Skärmdump från Välkommen till min plats. Stockholmskällan.se

Skolprojektet ”Välkommen till min plats” mottog under museernas vårmöte i slutet av april utmärkelsen Årets pedagogiska pris.  En av de digitala plattformar som används i projektet är Riksantikvarieämbetets berättarsajt Platsr.

Det är Stockholmskällan och Wikimedia Sverige som ligger bakom projektet vars syfte är att skolelever ska söka, skapa och dela kunskaper om sin närmiljö för att lära sig mer om lokalhistoria och kulturarv. Genom att barnen utgår ifrån bekanta platser för att utforska dåtid, nutid och framtid får de en djupare förståelse av att historien är ständigt pågående. Bekanta platser i elevernas närhet förenar dessutom alla elever, oavsett vilken bakgrund de har. Det skapar också en känsla av att alla är en del av historien och är med och skapar den.

I ”Välkommen till min plats” har 250 elever i grundskola och gymnasieskola deltagit med 10 lärare och skolbibliotekarier i Stockholm stad. De har praktiskt arbetat med museernas samlingar genom att skriva på Wikipedia, Wikimini och Platsr.se.  Projektet har genomförts i Stockholm men ska kunna användas och utvecklas vidare av kommuner och skolor i hela Sverige.

Här berättar Sara Mörtsell, Wikimedia Sverige och Sofia Dahlquist, Stockholmskällan, kort om hur Riksantikvarieämbetets sajt för berättelser och minnen har använts i det prisade projektet:

Fältdatainsamlingen fortsätter

Vi har tidigare på bloggen skrivit lite om ett pågående arbete för att samla in, säkra upp, och tillgängliggöra digital arkeologisk fältdokumentation, och dessutom använda datan för att skapa ett rikstäckande register över arkeologiska uppdrag. Nu efter sommaren känns det passande med en kort statusuppdatering.

Arkeologisk undersökning av en förhistorisk grav. Två arkeologer mäter. (Obs. icke-digital dokumentation)
 Arkeologisk undersökning av en förhistorisk grav. Två arkeologer mäter. (Obs. icke-digital dokumentation)Public Domain

Läs mer

Samarbete för ett enklare, tydligare kulturmiljöarbete

Processen vid arkeologisk utredning och den som rör bidrag till kulturmiljövården ska göras enklare och mer tydlig. Det är visionen för ett pågående samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen.

– Det handlar om processen vid arkeologisk utredning och processen som rör bidrag till kulturmiljövård, säger Inga-Lill Segnestam, som tillsammans med Staffan Kjellman är projektledare för arbetet.

Vad är då målet med projektet?
– Att förenkla, förtydliga och höja kvaliteten på det offentliga kulturmiljöarbetet, kan man säga. Väldigt mycket fokus ligger på (…) användande av fornminnesinformation och att säkerställa att de pengar som avsätts för kulturmiljöbidrag används på rätt sätt. Vi ska till exempel förenkla och effektivisera för aktörerna inom samhällsutvecklingssektorn vid exploatering. Ska man till exempel gräva i en kommun som Sigtuna eller Täby, som har många fornlämningar, så behöver man i princip kolla upp fornminnesinformation varje vecka. Den processen ska bli enkel, rättssäker och transparent.

Staffan Kjellman och Inga-Lill Segnestam. Foto: Annalena Hansson CC BY
Staffan Kjellman och Inga-Lill Segnestam. Foto: Annalena Hansson CC BY

Hur då?
– Handläggarna ska få bättre arbetsverktyg för uppföljning och koppling till GIS (geografiskt informationssystem). Tillsammans med Riksantikvarieämbetets satsning DAP (Digital Arkeologisk Process) arbetar vi för att förenkla och snabba upp överföringen av uppdaterad uppföljningsinformation mellan Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. All information från den arkeologiska processen ska bli samordnad. Också privatpersoners kontakt med myndigheter såsom Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen ska bli effektivera, tydligare och mer rättssäker.

Hur ska det gå till?
– Att vi ser till så att dubbelarbete försvinner och att vi underlättar för sökande att göra ansökningar om bidrag till kulturmiljövård, så att de är kompletta när de kommer in till Länsstyrelsen. Och att Riksantikvarieämbetet på egen hand ska kunna hämta underlag från ärendehanteringssystem när det finns behov av uppföljning och analys, så att överinseendet underlättas.

Rapport om inventering av digital arkeologisk fältdokumentation ute nu!

Under våren och sommaren 2015 utfördes ett projekt inom DAP för att inventera den digitala arkeologiska fältdokumentationen hos landets samtliga arkeologiföretag. Nu har inventeringens slutrapport publicerats, med resultat från enkätundersökningen, iakttagelser, och rekommendationer.

Bilden 'Ytterligare ett grophus i Hämringe' https://www.flickr.com/photos/niklasstjerna/2286211769
Digital arkeologisk fältdokumentation.
Bearbetat från ”Ytterligare ett grophus i Hämringe” av Niklas Stjerna

Läs mer

Vad gömmer sig i samlingen? Expertnätverket om gift fortsätter

Ja, vad finns det för giftiga ämnen att se upp för i en museisamling egentligen? En hel del! I vissa fall kan föremål i sig vara giftiga på grund av att de innehåller giftiga pigment eller mineraler, kvicksilver, bly, asbest eller bekämpningsmedel, i andra fall för att de innehåller ämnen som kan medföra risk för brand eller explosion. Eftersom dessa farliga ämnen i de flesta fall inte är direkt synliga för ögat krävs mycket kunskap hos den som hanterar en samling.

För att öka medvetenheten om dessa ämnen har Riksantikvarieämbetet under 2015 med hjälp av FoU-medel initierat ett expertnätverk kring ämnet, tillsammans med representanter från flera museer runt om i Sverige samt Arbetsmiljöverket. Under året har nätverket träffats kontinuerligt och en stor uppgift var att anordna en seminariedag på temat gift i anslutning till Samlingsforum.

DSC00629
Maria Dahlin från Arbetsmiljöverket på Samlingsforum 2015. Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-BY)

Nätverket har valt att träffas på en ny plats vid varje möte, till exempel ute på de medverkande museerna. Detta har gett oss möjlighet att se hur arbetet går till på olika arbetsplatser vilket har varit både roligt och lärorikt. Det senaste mötet hölls på Etnografiska museet, där botaniserade vi runt i det stora magasinet och hittade många intressanta föremål. Ett och annat giftigt också… Att arbeta med ett bra och genomtänkt system för märkning av föremål är därför mycket viktigt.

Kaj Thuresson undersöker giftiga pilspetsar.
Kaj Thuresson undersöker giftiga pilspetsar. Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-BY)

Nätverket fortsätter under 2016 att öka medvetenheten om ohälsosamma ämnen i museisamlingar. Den stora uppgiften under året kommer vara att utveckla en online-utbildning riktad till personer med arbetsmiljöansvar på sin arbetsplats. Riksantikvarieämbetet har också påbörjat en serie av Vårda väl-blad som tar upp giftiga ämnen och hanteringen av dessa på ett kortfattat vis. Först ut var bladen om ”Kvicksilver i samlingar” samt ”Kemiska hälsorisker inom kulturvården – hur skyddar vi oss?”, som under 2016 kommer följas av en rad andra rådgivande blad om viktiga hälsorisker.

Ett exempel på en tydlig märkning av föremål innehållande asbest och kvicksilver. Foto: Thomas Gütebier

Medverkande i expertnätverket under 2015: Kaj Thuresson (Riksantikvarieämbetet), Sara Norrehed (Riksantikvarieämbetet), Carola Häggström (Riksantikvarieämbetet), Gabriella Ericsson (Riksantikvarieämbetet), Maria Dahlin (Arbetsmiljöverket), Thomas Gütebier (Medicinhistoriska museet Göteborg), Gunilla Lehman (Naturhistoriska riksmuseet), Anna Persson (Naturhistoriska riksmuseet), Karin Björling-Olausson (Nordiska museet) och Christian Stadius (Etnografiska museet).

Spectrum på svenska

Hur vet museipersonalen att det arbete de gör med föremål och samlingar hänger ihop, att man inte missar något viktigt samt att det görs effektivt? Jo genom att i de rutiner som ingår i samlingsförvaltning som lånehanteringen, vården, transporter, gallring och de lagliga spörsmålen använda sig av den internationella standarden Spectrum.

Riksantikvarieämbetet kommer att under 2014 och 2015 tillsammans med Digisam (Samordningssekretariatet för digitalisering) och en arbetsgrupp bestående av museirepresentanter översätta och bearbeta Spectrum.  Collections Trust tillhandahåller Spectrum, men den har skrivits av och för museipersonal i Storbritannien. Idag används Spectrum i mer än 40 länder och i nästan 8000 museum.

Vi ser att det finns ett värde i att Spectrum finns på svenska för att underlätta i arbetet med samlingar. Spectrum är ett stöd i arbetet samt underlättar i arbetet nationellt och internationellt. Vet man om att andra också arbetar utifrån Spectrum är det lättare att samarbeta och förebygga missförstånd.

Vårt arbete faller dessutom väl in i arbetet i Norge där de påbörjade arbetet med att översätta förra året och i Finland där Spectrum precis har översatts till finska men ska nu översättas till svenska. Här är vi alla klara med att det finns ett värde i att arbeta gemensamt i Norden då vi har många liknande rutiner och förhållningssätt till samlingsförvaltningsprocesser.

För att läsa mer om Spectrum se: http://www.collectionslink.org.uk/

Vill du ha information om arbetet med att översätta och bearbeta Spectrum eller kan tänka dig att delta i en referensgrupp, hör gärna av dig till: Ingela Chef Holmberg, 08-5191 8368, ingela.chef.holmberg@raa.se

Spectrum processer

Hur Spectrums processer förhåller sig till de olika delarna inom samlingsförvaltning. Bild från PAS 197 collections management structure.

 

 

Första referensgruppsmötet inom projektet ”Klimat- och miljöeffekters påverkan på kulturhistoriskt värdefull bebyggelse”

Översvämning_Östergravar_lekplats

Den 19 juni 2013 hölls det första stora heldagsmötet inom projektet ”Klimat- och miljöeffekters påverkan på kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.” Platsen var Förvaltningsavdelningens lokaler i Visby och Christian Runeby, enhetschef för enheten för Kulturvårdsstöd inledde med att hälsa referensgruppen välkommen till Gotland och berättade om Riksantikvarieämbetets och Förvaltningsavdelningens arbete och inriktning.

Projektledare och ordförande för mötena är Sune Lindkvist. Arbetsgruppen inom Riksantikvarieämbetet består av Camilla Altahr-Cederberg, Hugo Larsson, Helen Simonsson och Pål Anders Stensson. Närvarande personer i referensgruppen denna dag var: Hélène Hanes från Statens Fastighetsverk (SFV), Erik Kjellström från Rossby Center SMHI, Anders Nylander från Lunds stift, Suzanne Pluntke från Boverket, Tomas Risan från Riksantikvarieämbetet, Mattias Sörensen från Länsstyrelsen i Jönköpings län och Gustav Wallheden från Länsstyrelsen i Dalarna.

Sune Lindkvist startade mötet med att berätta om projektbeställningen och innehållet i projektplanen i dagsläget. Referensgruppen presenterade sig själva och sina respektive organisationer/myndigheter, berättade om sina erfarenheter inom området klimatförändringar och bebyggelse samt vad de har för förväntningar på projektet.

Arbetsgruppen presenterade varsin del av projektets nulägesstatus. Och på eftermiddagen diskuterades vem målgruppen/målgrupperna är, vem/vilka man anser att den färdiga handlingsplanen skall vända sig till. Övervakning togs även upp, hur styrmedel kan påverka både negativt och positivt, energieffektivisering och Vård- och underhållsplaner i förhållande till klimatanpassning. Höstens arbete började också planeras, datum och teman för workshops och seminarier.

Det var en mycket givande dag och nästa stora gemensamma arbetsmöte med referensgruppen blir i slutet på september 2013.