Taggad: Putsinskrifter

Gömda runor och lucköppning i Lye

Väggskåpet i Lye kyrka som döljer de tidigare okända runinskrifterna. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runinskrifter kan upptäckas på många olika sätt. Ibland räcker det med att bara öppna ett skåp. Det gjorde en sommaranställd vid Lye kyrka – Sara Vends – nu i höstas och såg då att det fanns runor ristade på kanten av hyllplanen.

Vid kyrkan kände man till dessa runor sedan gammalt och man hade utgått från att de fanns registrerade och undersökta. När klockaren i Garde församling, Linda Anderberg Gustafson, kontaktade mig i slutet av oktober gällde det vad runorna betydde och var man kunde läsa mer om dem. Lye kyrka är ju som bekant full av runinskrifter. Fem stora medeltida gravhällar med runor (G 99–103) ligger i korgolvet och på väggarna inne kyrkan finns ett 40-tal runinskrifter ristade i putsen (alla samlade under G 104 i Gotlands runinskrifter). Så sent som vid restaureringen 2010 upptäcktes till med en runinskrift i putsen på kyrkans utsida, vilket är något mycket ovanligt. Att det skulle finnas runor ristade i ett skåp visste jag däremot inte. Jag bad att få några bilder och kunde då omedelbart konstatera att det rörde sig om medeltida inskrifter.

Egentligen ville jag åka till Lye direkt, men andra åtagande gjorde att det dröjde till ända till nu i tisdags. Fördelen med runfynd i kyrkomiljö är att de går att studera trots att det är sent på året. Runorna finns i ett skåp som är inbyggt i den norra korväggen. Enligt kyrkan inventarieförteckning härrör de väggfasta delarna av skåpet från 1300-talet, medan dörrarna är förhållandevis nytillverkade och antas ha tillkommit vid en restaurering 1891.

Namnet butuir som finns ristat i bakstycket till det högra skåpet. Foto Magnus Källström

De visade sig handla om ett tiotal olika inskrifter, alla visserligen rätt korta. En del hade jag genomskådat redan på bilderna som jag hade fått, andra var betydligt svårare att komma till rätta med. I fodret till det högra skåpet finns tre runföljder som lyder ar, butuir och iohannes. Det sista återger givetvis namnet Johannes. Detta namn finns tidigare belagt i två gotländska runinskrifter. Den ena gången är på dopfunten i Barlingbo (G 229), där det avser evangelisten Johannes, den andra gången är på den norra tornbågen i Lye kyrka, där namnet iohannes ma‑iksen Johannes Mariksen är skrivet med rödkrita (G 105). Runorna tillhör här en senare typ och har sannolikt inte tillkommit tidigare än i mitten av 1500-talet. Det är därför mindre troligt att det rör sig om samme Johannes. Å andra sidan är det inte uteslutet att så kan vara fallet. I de gotländska runinskrifterna från medeltiden används annars alltid den kortare formen Jo(­h­)an, även när det handlar om medlemmar av prästerskapet (t.ex. Herra Iōhan i G 122 och G 152C).

Runföljden butuir ser ut att svara mot ett mansnamn Būtvir eller Bōtvir, som tidigare verkar vara okänt. På en numera helt utnött gravhäll från Hablingbo kyrka (G 60) läste Jöran Wallin på 1700-talet ett namn botuir. Detta har hittills uppfattats som en felristning för det vanliga namnet Bōtviðr, men fyndet i Lye ger oss anledning att omvärdera denna tolkning. Vad den återstående runföljden ar syftar på kan jag inte säga. Förmodligen är det början av ytterligare ett namn som aldrig har blivit avslutat.

Ristningarna på kanten av hyllplanen i skåpet är lite svårare. I det vänstra skåpet står fyra runor som nog närmast ska läsas fo͡la͡kẹ. Kanske handlar det om namnet Folke, som i så fall är lite felristat. Därefter läser man sigta͡ruir , vilket finns upprepat ännu en gång, men då med grövre ristningslinjer och något annorlunda stavat: sig͡nta͡ruiri. Dessa runföljder erinrar om ett ortnamn. I Ortnamnsregistret förekommer Sigtare upptecknat som namn på en äga till Snevide gård i Lye och i Fröjels socken finns gården Sigdarve, vilken är tidigast belagd genom en mattis sigedarue i 1523 års skattebok.

Ändelsen -ir i namnet sigtar͡uir i Lye ser märklig ut i sammanhanget och tyder snarast på att det här inte handlar om gårdnamnet använt som binamn, utan om ett husbondenamn: *Sigdarver dvs. bonden i Sigdarve.

Ett ånamn från Alskog? Runföljden fita i mittskåpet. Foto Magnus Källström

I mittskåpet finns fyra olika inskrifter. I den längsta är flera runor svåra att bestämma och jag vill därför inte försöka mig på någon tolkning för tillfället. En annan består bara av några få tecken och verkar oavslutad. Den tredje läser man däremot utan tvekan som fita. En identiskt runföljd är sedan tidigare känd från ett runben, som hittades 1963 vid en arkeologisk utgrävning i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Ordet står här bland annat tillsammans med kvinnonamnet Þōra ”Tora” och när Helmer Gustavson publicerade inskriften i Fornvännen 1975 skrev han i eufemistiska ordalag att det ”[m]öjligen svarar […] mot ett av våra vanliga ’runda’ ord”. Detta kan givetvis också vara fallet i Lye, även om det är lite förvånade att finna ett sådant ord ristat inne i en kyrka. Det runklotter som förekommer i gotländska kyrkor brukar nämligen vad vi hittills har kunnat se aldrig vara av denna typ. Jag vill därför inte utesluta att det handlar om något annat och det kan nämnas att ett ånamn Fita finns upptecknat från Alskogs socken, vilket ju inte är alltför avlägset.

Det gåtfulla och rimmande runföljden sauel o͡k pauel i Lye. Foto Magnus Källström

Längst till höger på samma hyllplan läser man slutligen runföljden sauel o͡k pauel. De två senare orden bör givetvis tolkas som ”och Påvel”. Pāvel är den gängse formen av det inlånade namnet Paulus, men vad sauel står för vet jag inte. Aposteln Paulus, som ju är känd för sina brev i nya testamentet, hette innan sin omvändelse Saul (latiniserat till Saulus). Om Paulus kan utveckla sig till Pāvel så borde Saulus kunna bli Sāvel, men vad jag har kunnat se finns ingen sådan form belagd. Det finns ett litet avstånd mellan ordet o͡k och de omgivande runorna, vilket talar emot att man ska dela upp runföljden sauel och exempelvis anta ett sā vel ok Pāvel ”såg väl ock Påvel”. Är inskriften medeltida så kan den inte heller gärna innehålla ordet ”sa(de)”, eftersom det då ännu hette segði på Gotland.

Runorna på hyllkanten i det högra skåpet är delvis av en märklig typ och här har jag ännu inte fått fram någon mening. Två gånger förekommer runorna ruk sammanskrivna i en enda bindruna, där r-komponenten är bakvänd och k-bistaven är ansatt på bistaven till u. Hur denna runföljd ska tolkas vet jag inte.

Det kan verka konstigt att runorna i korskåpet inte har varit kända för forskningen trots att de övriga inskrifterna på väggarna i Lye har undersökts många gånger sedan de första ristningarna iakttogs av P. A. Säve 1863. Små bitar av kvarsittande vit färg visar dock att kanterna av hyllplanen någon gång har varit målade och i det högra skåpet är inte mindre än 33 centimeter av kantens ytskikt bortskuret. Det beror nog inte på att det här har stått runinskrifter med olämpligt innehåll, utan det har nog skett för att de på 1800-talet tillverkade luckorna skulle gå att stänga.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag fick förresten nyligen en fråga per mejl om bilden av G 104Ab från Lye kyrka på planch 46 i Gotlands runinskrifter 1 (1962) verkligen föreställer denna inskrift, eftersom den inte stämmer med vad som går att iaktta på väggen i dag. Tittar man närmare på bilden så ser man ju att detta inte alls är någon inskrift från Lye, utan en bild av G 107C i Garda kyrka! Tydligen har det skett någon förväxling i redaktionsarbetet. Det är alltså bara att gå in och ändra i era exemplar! DS.

Bortglömda runor i Sanda

Sanda kyrka. Foto: Magnus Källström

Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter, vilket gör att runforskningen hela tiden får ett nytt material att arbeta med. Men det finns också en del upptäckter som av olika skäl har glömts bort och därför inte kommit forskningen till godo. För ett par månader sedan fick jag exempelvis en fråga om vad det var för runor som fanns ristade i väggputsen inne i sakristian till Sanda kyrka på Gotland. Nu är detta inte mitt specialområde och jag har inte alla öns inskrifter i huvudet, men uppgiften verkade inte alls bekant. I Gotlands runinskrifter fanns inte heller några putsristningar upptagna från kyrkan, trots att den aktuella delen av verket utkom så sent som 1978.

Lite senare fick jag se ett par bilder av det aktuella väggpartiet och kunde då konstatera att det verkligen var medeltida runor, även om jag inte lyckades läsa dem på fotografierna. Här krävdes givetvis en inspektion på ort och ställe, vilket jag först fick tillfälle till för några veckor sedan. Trots att runorna var delvis övermålade med en text från 1700-talet, var de ganska tydliga och inskriften kunde både läsas och tolkas på stående fot.

De bortglömda runorna på sakristieväggen i Sanda. Foto: Magnus Källström

Klockaren, som hade släppt in mig i sakristian, trodde att runorna hade kommit fram vid en restaurering på 1950-talet, något som senare visade sig vara helt riktigt. När jag gick igenom handlingarna om kyrkan i Gotlands museums arkiv och i ATA i Stockholm fann jag att ristningen hade upptäckts redan 1956 i samband med en invändig restaurering. Upptäckaren var ingen mindre än den legendariske konstnären och konservatorn Erik Olsson i Sanda, som också var den som svarade för restaureringsarbetet. I sin handskrivna konserveringsrapport i ATA nämner han bland mycket annat att en målad text hade tagits fram på sakristians nordvägg, varefter han tillägger lakoniskt: ”Under denna ristade runor.” Att en sådan uppgift gömd mitt inne i en restaureringsrapport har kunnat förbises är inte särskilt konstigt. Dessutom är sakristian ett utrymme som normalt är låst och där man som kyrkobesökare inte utan vidare kommer in. Runorna har därför fått ruva på sin hemlighet i mer än femtio år efter upptäckten.

Men vad står det då på väggen i Sanda? Jo, det är två rader med text, där den första lyder lafran : tuar m- och den andra botul : þriar : mar. Runföljderna lafran och botul motsvarar givetvis namnen Lafrans och Botulf, tuar och þriar återger talen två och tre, medan de återstående runföljderna är lite knepigare. Nu är det så turligt att man i fornspråket även böjde talorden efter det ord som de bestämde. Formerna tvar och þriar visar att de följande orden måste ha feminint genus och det kan i så fall knappast röra sig om något annat än ofullständiga skrivningar för vikt- och myntenheten mark! Texten kan alltså översättas: ”Lafrans två mark. Botulf tre mark.”

Ett sådant meddelande från medeltiden sätter fantasin i rörelse. Varför har man skrivit det på sakristieväggen? Hade prästen i Sanda fordringar att kräva in? Eller handlar det om gåvor som Lafrans och Botulf har skänkt till kyrkan och som noterats på detta sätt? Kanske det senare är det riktiga. En parallell finns i Halla kyrka, där man 1970 upptäckte en runskrift tecknad med rödkrita på den norra korväggen (G 150). Början av texten är förstörd, men slutet lyder … um tolf mark dvs. ”… om tolv mark”. Enligt Elisabeth Svärdström i Gotlands runinskrifter rör det sig här sannolikt om ”en donation eller annan insats för kyrkan”.

Koret och sakristian i Sanda ska ha byggts omkring år 1300, så runorna i putsen kan tidigast vara från denna tid. Namnformen botul för Botulf ger här en viktig ledtråd i dateringsfrågan. En sådan skrivning är inte tidigare känd från de gotländska runinskrifterna, men i andra skrivna källor dyker varianter som Botol och Botel först upp under 1400-talet. Det är därför troligast att runorna från Sanda tillhör detta eller det följande århundradet. Botulf är ett ganska vanligt namn på Gotland under medeltiden och det ligger också till grund för gårdnamnet Båtels som lär finnas i sju gotländska socknar. Märkligt nog finns också en 1700-talsuppgift om en numera försvunnen bebyggelse med detta namn också i Sanda. Kanske har runinskriftens Botulf haft någon koppling dit.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs mer om de tidigare kända runinskrifterna i Sanda kyrka (G 181-184) i Gotlands runinskrifter 2 (1978), som nu finns i digital form på nätet.

Jungfru Maria eller Ove?


Foto: Magnus Källström

Förra sommaren stannade jag till vid Halls kyrka på norra Gotland för att ta en titt på de runristade gravhällar som ligger inlagda i kyrkans golv. Jag kunde då inte undgå att notera att det på den norra korväggen också fanns en kort runinskrift ristad i putsen med 1,5-3 cm höga runor. Den var mycket tydlig och jag utgick från att den måste vara registrerad sedan länge. Innehållet verkade också mycket enkelt att tolka. Det såg ut som början av änglahälsningen Ave Maria.

När jag senare fick möjlighet att titta i Runverkets samlingar och i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm, visade det sig att det inte fanns några tidigare uppgifter om denna ristning. Däremot kunde jag av handlingarna i ATA dra slutsatsen att den måste ha tagits fram i samband med en renovering 2007, även om den inte var explicit omnämnd i dokumentationen.

Nu i maj 2011 var jag tillbaka i Hall för att göra en lite noggrannare beskrivning av inskriften. Den består av fem runor, som jag först utan tvekan läste som aue ma, även om den första runan verkade ha fått en bistav för mycket. Denna sträcker sig långt ner åt vänster, som om ristaren hade råkat slinta med kniven. Linjen är också lite grundare än övriga ristningslinjer och jag funderade på om den möjligen kunde ha tillkommit i samband med framtagningen av ristningen.

Att träffa på en åkallan av jungfru Maria på en kyrkvägg är inget oväntat. De gotländska kyrkorna är fulla av sådana. I Garda kyrka kan man exempelvis på den södra väggen i valvbågen mellan tornet och långhuset läsa hi-lp ma=ria -uz modir ”Hjälp Maria, Guds moder” och på den norra väggen i samma valvbåge möter namnet Maria åtminstone två gånger.

Om den extra bistaven på den första runan i Halls kyrka däremot är avsiktlig måste runan läsas o, och då står det inte aue utan oue. Man tänker givetvis genast på mansnamnet Ove, men detta är inte något gammalt namn i Sverige, utan började här användas först på 1800-talet. Namnet antas ha sitt ursprung i en jylländsk dialektform av det forndanska Aghi och är i Danmark känt sedan 1400-talet.

Förmodligen tillhör runristningen i Halls kyrka en ganska sen tid. På samma vägg finns förutom skeppsbilder, versaler och bomärken, också en ristad vapensköld med årtalet 1594. Gotland var som bekant danskt fram till 1645 och det är inte helt ovanligt att man finner danska namn ristade eller målade i kyrkorna. I Lye kyrka har någon till exempel på tornbågen efterlämnat en runinskrift utförd med rödkrita som lyder: mathis, iohannes ma[r]iksen, hans mariksen, vilket helt säkert avser personer av dansk börd.

Vi kan alltså inte vara så säkra på att runorna på kyrkväggen i Hall verkligen ska tolkas som Ave Ma(ria), utan måste också räkna med exempelvis Ove Ma(thiesen).

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.