Taggad: Rannsakningarna

Runstenen vid Stormarens strand

Den nyfunna runstenen vid Stora Tidö innanför Trafikverkets avspärrning. Inskriften lyder: ”Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.” Foto Magnus Källström

Den återfunna runstenen Sö 91 vid Stora Tidö utanför Eskilstuna har väckt stor uppmärksamhet i media ända sedan den första artikeln publicerades i Eskilstuna-Kuriren i onsdags kväll. Det känns därför som om allt som för tillfället kan sägas redan har sagts. Trots detta ska jag ändå försöka mig på att själv skriva några rader om detta synnerligen intressanta fynd.

Igår fredag var jag nämligen ute på ett hastigt besök vid stenen tillsammans med Länsstyrelsen i Södermanland och Trafikverket för att titta på stenen och diskutera vad som ska hända i nästa steg. Att det dyker upp försvunna eller ibland tidigare okända runstenar händer då och då, men det sällan som de har samma imponerande dimensioner som denna sten. Den mäter inte mindre än 4,2 meter i längd, varav det oristade rotpartiet bara utgör cirka 80 centimeter. I upprest skick kommer stenen alltså att mäta 3,4 meter över mark, vilket gör den till en av de högsta i Södermanland. Samtidigt är den inte särskilt tjock – endast cirka 35 centimeter på det tjockaste stället – så det är litet av ett under att den inte någon gång har knäckts på mitten.

Det kan verka märkligt att en så stor sten bara kan ha försvunnit, men går man tillbaka i källorna så får man en förklaring. Den äldsta uppgiften finns i de så kallade Rannsakningarna 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.”

Johan Peringskiölds teckning av stenen från sommaren 1686. Detta har hittills varit den enda kända avbildningen av stenen. Ur handskriften F l 5:5 i Kungliga biblioteket (efter mikrofilm i ATA)

Stenen låg alltså ned vid denna tid och förmodligen gjorde den också det när Peringskiöld var där 1686, även om det på hans träsnitt ser ut som om den var rest. Peringskiöld uppger att stenen finns ”I Tidöö gärde ey långt från Stårmare grinden hwarest berättas stått ett slag, i hwilket 3 bröder tillijka slagne blifvit.”

På träsnittet som är inklistrat på samma uppslag som hans originalteckning är detta antecknat intill den högra kanten av stenen, där han bland annat hade läst runorna buka : ali : sikstin. I det första häftet av Södermanlands runinskrifter (1924) tolkade Brate denna runsekvens som tre namn: ”Bugge, Alle, Sigsten”, och det är inte omöjligt att Peringskiöld har tänkt i liknande banor. Redan J. G. Liljegren (1833) gissade dock att ali kunde vara felläst för ordet auk ’och’. I det långa tillägg till Brates del av Södermanlands runinskrifter som Elias Wessén skrev 1936 föredras denna tolkning.

Detta var givetvis en av de saker som jag ville titta närmare på i fredags, men tyvärr visade det sig vara lite besvärligare än jag hade räknat med. Dels envisades solen länge med att hålla sig bakom molnen, dels var ristningsytan överdragen med tunt lager lera, som gjorde det svårt att  bedöma vad som var ristat. Något vatten att tvätta med fanns inte heller förutom det som hade samlats i bottnen av lerdiket. Trots förhållandena inte var ideala tror jag där att den andra runan i ordet är u och inte l och att det ursprungligen bör ha stått auk. I så fall är stenen rest till minne av två män och inte tre, som Brate trodde.

Ett försök att tvätta en del av stenen med vattnet från diket gjorde ristningen något tydligare. Här ser man bland annat korset upptill på stenen. Foto Magnus Källström

Historien om de tre fallna bröderna som Peringskiöld nedtecknade har alltså inte så mycket med verkligheten att göra. Att runstenar antogs vara minnen efter fältslag är inte alls ovanligt i den äldre folkliga traditionen och förmodligen har namnet Stormaregrinden här spätt på den uppfattningen. Enligt SAOB kunde ordet stormare under 1600-talet bland annat användas för en soldat som verkställde eller deltog i en stormning.

Jag tror inte att Stormaregrinden har något med stormare eller stormning att göra, utan gissar att det i stället handlar om namnet på en nu försvunnen vattensamling: *Stor-maren. Ordet mar(e) som är rätt vanligt i ortnamn, betyder bland annat ’grund vik, sumpig tjärn, sankmark’ och en sådan har på vikingatiden av allt att döma funnits strax nordost om den plats där stenen hittades. Förmodligen har den en gång rests vid kanten av denna vattensamling för att markera platsen för ett vad eller kanske början av en vägbank över vattnet. Den mycket leriga jorden – som jag fick stifta bekantskap med när jag på ett inte helt värdigt sätt tog mig ned till stenen i diket – har inte varit den bästa att resa en runsten i. Detta är säkert en av anledningarna till att den tidigt har fallit omkull och så småningom sjunkit ned under markytan.

Utsikt mot nordost och bort mot den plats där vattensamlingen *Stormaren en gång har legat. Foto Magnus Källström

Det som nu kommer hända är att stenen ska lyftas upp ur jorden och placeras på en tillfällig plats, där vi kan rengöra och undersöka den. Sedan ska den målas upp och resas i närheten av fyndplatsen, så att alla ska kunna se och uppleva den. Det kommer också att göras en arkeologisk undersökning för att se om det går att fastställa den plats där stenen en gång har varit rest. Rannsakningarnas uppgift om att den tidigare ”legadt vnder wägen” gör att vi givetvis måste hålla öppet för att den kan ha flyttats en bit redan på 1600-talet. Med tanke på stenens storlek kan det dock knappast ha handlat om någon längre sträcka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet