Taggad: Reading runes

Nyköpings närmaste runsten

Runstenen Sö 51 i Allhelgonakyrkan i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.
Runstenen Sö 51 i Allhelgonakyrkan i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.

Nästa vecka äger det åttonde internationella symposiet om runor och runinskrifter rum i Nyköping, en konferens som denna gång arrangeras av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Uppsala runforum vid Uppsala universitet. Omkring nittio runforskare från hela världen kommer då att samlas för att diskutera nya rön och samtidigt undersöka runstenar på olika platser i Södermanland.

Förhoppningsvis kommer många också att på egen hand besöka den enda runsten som har bevarats inne i Nyköpings stad, nämligen Sö 51, vilken sitter inmurad i Allhelgonakyrkans norra vägg. Stenen var känd redan av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hans nära relation till hertig Karl (sedermera Karl IX), som satt på Nyköpingshus. Även i de s.k. Rannsakningarna efter Antikviteter 1667-93 vår första fornminnesinventering  finns den omtalad, även om uppgiftslämnaren Johannes Luth har valt att reservera sig något: ”En steen i kyrkiowäggen, som förmeenes tecknadt medh Runeskrifft: hwilket står aff den att pröfwa, som sådant läsa kan.”

Runstenen Sö 51 i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.
Runstenen Sö 51 i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.

Att det rör sig om runor behöver inte betvivlas och inskriften är dessutom ovanligt lätt att läsa och tolka:

: kuþfastr : saiulfr : raistu : at : hulmstain : bruþur san : stain :
”Gudfast, Säulv, reste efter Holmsten, sin broder, stenen.”

Nu kan det tyckas att detta inte låter särskilt märkvärdigt och att stenen inte heller ser mycket ut för världen. Den saknar helt ornamentik och till och med det närmaste obligatoriska korset lyser med sin frånvaro. Den runkunnige lägger dock snabbt märke till ett par detaljer. Det ena är den lustiga placeringen av ordet stain ‘sten’ som har hamnat sist i texten. Det är som om ristaren först hoppat över detta ord som borde ha stått efter raistu ‘reste’ och lagt till det på slutet. Det andra är ordet för ‘sin’ som är stavat san. Eftersom a-runan aldrig står som tecken för i kan detta ord inte ha uttalats sinn utan vokalen måste ha varit e eller ä.

Stavningen san för detta ord är inte unik för Nyköpingsstenen utan förekommer på ytterligare några runstenar i närområdet, bl.a. på två som funnits uppe i Rönö en och halv mil norr om staden (Sö 145 och Sö 147). Båda är visserligen numera försvunna, men det finns lyckligtvis ett par äldre avbildningar som bekräftar varandra på denna punkt. Inskrifterna visar alltså att uttalet senn eller sänn även har funnits här och troligen har det handlat om en dialektal egenhet. Till skillnad från Nyköpingsstenen har dessa två stenar burit kors och då av en ovanlig typ som uppträder på andra runstenar i just detta område, bl.a. den berömda Sö 166 vid Grinda i Spelvik, rest efter Gudve, som var västerut och ”skiftade guld” och som stormade städer i Saxland.

Runsten Sö 166 vid Grinda i Spelvik. Stenen målades nyligen av Runverket. Foto Magnus Källström 2014.
Runsten Sö 166 vid Grinda i Spelvik. Stenen målades nyligen av Runverket. Foto Magnus Källström 2014.

Vägen från Rönö och ut i världen gick vid denna tid via platsen för dagens Nyköping så det är inte så konstigt att finna spår av denna dialektegenhet även här. Förmodligen sa också Gudve sänn där andra sa sinn och var man så framgångsrik som han var, kan detta uttal ha smittat av sig. Så den som vill ta del av en tusen år gammal sociolekt som bevarats i sten har bara att göra ett besök vid Allhelgonakyrkan i Nyköping.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

PS. Läs mer om sörmländska runstenar i Södermanlands runinskrifter!

Exit Tor vid Korpa bro

Runstenen vid Korpa bro som den såg ut när den undersöktes av Erik Brate 1899. Foto Erik Brate (ATA).
Runstenen vid Korpa bro som den såg ut när den undersöktes av Erik Brate 1899. Foto Erik Brate (ATA).

Runstenen Sö 140 vid Korpa bro i Ludgo utanför Nyköping tillhör en av Södermanlands mer gåtfulla runstenar, även om huvuddelen av texten egentligen inte är särskilt svår att förstå. Där står: ”Sandar reste denna sten efter Joar (eller: Ivar), sin frände. Ingen föder raskare son.”

Den stora svårigheten ligger i den kryssformiga bindruna, som är ristad upptill under slingan där man normalt brukar finna det kristna korset. Runologen Erik Brate, som var den förste att undersöka stenen år 1899, läste de olika komponenterna som siþi þur och tolkade detta som ”Tor skydde (vården)!”. Han jämförde texten med några danska runstenar där guden Tor uppmanas ”viga” minnesmärket eller runorna. Denna tolkning har fått stor spridning trots att verbet siða, som Brate ville anknyta till, inte alls betyder ’skydda’ utan ’lära upp i goda seder’ och till och med ’kristna’! Andra har antagit att det rör sig om verbet síða ’sejda’ och att det i stället handlar om ett angrepp på guden Tor: ”Tor må sejda” eller ”Tor (är) en sejdkarl”.

I sin avhandling 2010 kom Uppsalarunologen Marco Bianchi med ett helt nytt förslag till tolkningen av den kniviga bindrunan. Enligt honom är det sista tecknet inte någon r-runa utan en fristående i-runa, som han dessutom menar ska läsas först. Han får på så sätt sekvensen i siþiuþu som han tolkar som ”i Svitjod” och knyter till den föregående utsagan om att ”ingen föder en raskare son”.

Marco, Sonia och Erna granskar runstenarna Sö 139 och Sö 140 vid Korpa bro utanför Nyköping. Foto Magnus Källström.
Marco, Sonia och Erna granskar runstenarna Sö 139 och Sö 140 vid Korpa bro utanför Nyköping. Foto Magnus Källström.

I lördags var några av arrangörerna av höstens stora internationella runkonferens Reading runes: the 8th International Symposium on Runes and Runic Inscriptions i Nyköpingstrakten för att rekognosera inför kommande exkursioner. Bland annat besöktes då de två runstenarna vid Korpa bro (Sö 139 och Sö 140). Båda är nyligen rengjorda, men ännu inte uppmålade på nytt. Det är nu inte alls svårt att se att den runa som tidigare har uppfattats som r faktiskt bara utgörs av en vågrätt placerad i-runa precis som Marco har läst, medan det övriga är naturliga fördjupningar i stenytan. Samtidigt gick det också att göra en annan iakttagelse, nämligen att det som ser ut som en bakvänd k-bistav på den övre högra korsarmen – och som Marco har tolkat som u – nog också är en naturlig fåra. Visserligen är den fortfarande fylld med färg och därför svårbedömd, men den är skarp och ojämn och av en helt annan karaktär än de säkert ristade linjerna.

Runkrysset på Sö 140 som det tidigare har uppfattats och hur vi nu tror att det ser ut. Modifierad teckning från Bianchi 2010.
Runkrysset på Sö 140 som det tidigare har uppfattats och hur vi nu tror att det ser ut. Modifierad teckning från Bianchi 2010.

Den sannolikaste läsningen är alltså isiþiþu eller siþiþui beroende på var man vill placera den liggande i-runan längst ned. Tor har nu sedan länge lämnat inskriften vid Korpa bro och även det tilltalande förslaget ”i Svitjod” blir svårare att hävda.

Men vad vill inskriften i den komplicerade bindrunan egentligen säga? Helst skulle man ju skriva att vi inte vet, men jag kan inte låta bli att nämna ett hugskott som dök upp i morse. Det är ju mycket möjligt att runorna siþ återger en form av ordet siðr ‘sed’ och att de följande runorna iþu i så fall svarar mot en böjningsform av det fornvästnordiska substantivet iðja, fornsvenska idha, som betyder ‘sysselsättning, arbete, utövning’. Det intressanta är att ordet siðr också förekommer i betydelsen ‘religion, tro’ och det både kunde användas om hedendomen (heiðinn siðr) och kristendomen (hinn nýi siðr). I den fornvästnordiska skaldediktningen finns också flera liknande sammansättningar som siðferð, siðlæti och siðvendi f., vilka alla syftar på goda seder i religiöst hänseende.

Att den antagna frasen í *siðið(i)u ”i trosutövningen(?)” har dolts i en svårtydd bindruna kan bero på att det ännu var något som man inte skyltade med i onödan, men ändå ville förmedla till de invigda. Så även om vår asagud här har fått stryka på foten är det inte omöjligt att Sö 140 ändå ger ett vittnesbörd om skilda trosuppfattningar i 1000-talets Rönö.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. En tolkning av det slag som jag ovan har framkastat ska naturligtvis inte presenteras på detta sätt. Den kräver egentligen eftertanke och noggrant prövande av argument för och emot, men jag tar risken denna gång. DS