Taggad: restvärderäddning

Tänk i tid och underlätta samarbetet med räddningstjänsten

Den tragiska branden i Nationalmuseet i Rio de Janeiro väckte starka känslor hos befolkningen i Brasilien och blev mycket uppmärksammat i svenska medier. Hur skulle vi hantera en större brand i ett museum i Sverige? Har vi förberett oss för en liknande situation?

Övning med räddnignstjänst
Övning med Södertörns räddningstjänst i samband med kursen ”Praktisk restvärderäddning för museer”. Foto: Erika Hedhammar CC BY

För det första; har vi jobbat förebyggande så att en så stor brand inte kan uppstå? Och om det ändå händer; hur agerar vi då? Finns det planer så att räddningstjänst och museet kan samarbeta på ett effektivt och bra sätt? Planer för att säkerställa att så mycket som möjligt går att rädda av museet och museets samlingar? Det finns en rad olika planer och dokument som olika aktörer har nytta av i en sådan situation. Dessa beskrivs nedan.

Vilken information behöver räddningstjänsten innan den kommer fram till museet?

Till att börja med, vet räddningstjänsten att det är ett museum som ligger här? På den här adressen? För vissa fastigheter som har automatlarm finns ett så kallat framkörningskort. Det tas fram av räddningstjänsten och syftet är att de ska hitta till fastigheten, veta var de kan ställa sina fordon, ta sig in i byggnaden och annat som är betydelsefullt att veta innan de kommer fram till byggnaden.  Ta gärna reda på om detta finns för ditt museum eller om det finns behov av att ta fram det.

Vilken information behöver räddningstjänsten när det gör en insats i museet?

För att sedan kunna agera inne i byggnaden finns en insatsplan. Denna tas fram av fastighetsägaren och de som har verksamhet i byggnaden i samverkan med räddningstjänsten. Där finns mer detaljerad information som räddningstjänsten har nytta av under själva insatsen. I vissa byggnader har man tagit fram en fördjupad insatsplan där man exempelvis har markerat ut särskilt värdefulla delar av byggnaden. Har man ett sprinklersystem behöver man även ha en så kallad orienteringsritning för att veta mer om hur man hittar fram till den del av byggnaden där sprinklersystemet och/eller larmet har aktiverats samt var det stängs av.

Katastrofplan för ett museum

Men vad behöver då ett museum ha för planer? Utöver den krisplan man har för organisationen är en katastrofplan användbar. Den är ett stöd för att ta hand om samlingar, byggnader och annat av kulturhistoriskt värde.

Först och främst behöver räddningstjänsten ha information om vem de kontaktar om något händer i byggnaden. Det kan ju vara så att de kommer dit mitt i natten eller kanske på julafton. Vem kontaktar de då och hur når de dessa personer?

Sedan behöver museet ha en plan för hur man hanterar en situation där samlingarna hotas att skadas. Vem är det som kommer att göra vad? Ofta är den som ansvarar för en sak i den vardagliga verksamheten även ansvarig under en katastrof. Samlingsansvarig tar hand om samlingarna, pressansvarig har kontakt med pressen och så vidare. Det finns även en hel del arbete som kommer att behöva utföras snabbt och välorganiserat. Det kan handla om att evakuera och torka stora mängder föremål innan de riskerar att skadas mer. Vilka gör det? Och vilka leder och organiserar arbetet?

Västar för olika ansvarsområden
För att veta vem som har ansvar för vad finns västar märkta med olika ansvarsområden.                 Foto. Erika Hedhammar CC BY

Under en brand och i arbetet efter en brand behöver många beslut tas snabbt. Därför är det viktigt att veta vem som har mandat att göra det. Det kan exempelvis handla om att beställa fryscontainrar för att kunna frysa ner vattenskadade föremål. Eller ta beslut om vilka delar som ska prioriteras då räddningstjänsten har möjlighet att föra ut delar av samlingarna innan taket hotar att störta in. Vad vill vi då att de tar ut? Tavlan målad av den lokala konstnären, den orientaliska mattan eller böckerna som ska säljas i museets shop? Personalens datorer?

Museets restvärdeplan

Information om prioriteringar bör finnas samlad i en restvärdeplan. I den planen bör även finnas tydlig information om var de prioriterade föremålen förvaras och hur de ska evakueras eller skyddas.

För att restvärdesplanen ska kunna bli användbar bör man ta fram den i dialog med räddningstjänsten. Kommer de att kunna ta ut en dopfunt av sten som väger två ton? Vet de vad en barockbyrå är? Hur bär man ut en tavla med förgylld ram? För att detta ska bli tydligt har flera museer och kyrkor tagit fram dokumentation med fotografier, ritningar och instruktioner för räddningstjänsten. Hur dessa prioriteringskort ser ut och förvaras ser lite olika ut. På vissa museer är de förvarade i anslutning till ett larmskåp där räddningstjänsten kan hitta dem. I vissa kommuner finns de hos räddningstjänsten som pdf-filer att plocka fram vid larm. De kan även finnas på en plats som både museets personal och räddningstjänsten har tillgång till. Det finns många olika lösningar för detta, men viktigt är de sker i samverkan och att de inte blir tillgängliga för någon som kan ha för avsikt att stjäla föremålen.

Prioriteringskort i händelse av brand på museum
Prioriteringskort är en del av en restvärdeplan för museet. Detta exempel är från Historic Englands kurs. Det ska vara lätt att göra rätt för räddningstjänsten.

Prioriteringar, är allt lika viktigt?

På många museer är prioriteringar svårt och en källa till långa diskussioner. Det är ju klart att man vill bevara allt man har i samlingarna för eftervärlden, det är ju en del av museets uppdrag. Men är ALLT lika viktigt? Om taket är på väg att störta in, är det inte bättre att tydligt kunna vägleda räddningstjänsten till några utvalda föremål i samlingarna istället för att de ska ta något på måfå? Kanske står de framför smycken som ska säljas i museishopen? Hur ska de kunna se skillnaden? De har ju ingen aning om vad som är viktiga inmärkta föremål från museets samlingar och vad som är rekvisita. Jag tror ingen museianställd vill fundera ut vad de vill rädda först eller beskriva var dessa saker förvaras via telefon mitt i natten eller på semesterresan. Här kan man göra skillnad innan det händer något. Börja med bara ett fåtal prioriterade föremål. Det går alltid att uppdatera om man ändrar sig. När de prioriterade föremålen är evakuerade eller skyddade kan man givetvis gå vidare till att ta hand om resten av samlingarna.

Uppdatering och övning

När en katastrofplan med restvärdeplan och prioriteringskort finns behöver de hållas uppdaterade. Är kontaktpersonerna fortfarande kvar på museet? Har man flyttat de prioriterade föremålen? Kommer räddningstjänsten ihåg att det finns prioriteringskort?

Chansen att allt ska gå bra när man väl står där är större om man har fått möjlighet att öva. Vid en övning har man också möjlighet att justera saker i planen som inte fungerade.

Kursen ”Praktisk restvärderäddning för museer”

För att inspirera till att ta fram katastrofplaner och ge möjlighet att få öva med räddningstjänst har Brandskyddsföreningen tagit fram en utbildning tillsammans med Riksantikvarieämbetet. Utbildningen är framtagen efter en modell som har genomförts i England i många år. I våras deltog 16 personer i den första svenska övningsutbildningen. Där fick deltagarna testa att ta hand om en mindre, fingerad museisamling i samband med en brand. Till sin hjälp hade de en påhittad restvärdeplan. I denna plan fanns prioriteringskort för att kunna vägleda räddningstjänsten som var med och övade till rätt föremål. Deltagarna fick också testa att rökdyka i en iordningställd museimiljö. Syftet var att se vilka förutsättningar räddningstjänsten har när det brinner i en byggnad. Utbildningen är tänkt att genomföras flera gånger och nästa tillfälle blir i juni 2019.

Museipersonal testar brandmannens arbete
Vid kursen Praktisk restvärderäddning för museer fick deltagarna testa att rökdyka. Syftet var att de skulle få förståelse för räddningstjänstens arbete och begränsade möjligheter att rädda museiföremål. Foto: Erika Hedhammar CC-BY

Vad händer i framtiden? Händer det inte ert museum?

Tillbaka till frågan jag ställde i början. Har vi förberett oss för att kunna hantera en stor brand i ett museum som den som skedde i Rio de Janeiro? Vad behövs för att museerna i Sverige ska göra detta? Många har påbörjat arbetet, men långt ifrån alla. Vad behövs för att man sätter igång och färdigställer dessa planer? Kan vi från Riksantikvarieämbetet bidra med något mer för att katastrofplanerna ska tas fram? Nedan finns några tips.

Handböcker/kurser

Riksantikvarieämbetets Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning (RVR)

Brandskyddsföreningens kurs Praktisk restvärderäddning för museer

Artikel om kursen i tidningen Brandsäkert

Utländska liknande kurser

Historic England´s course Salvage and Disaster Recovery

ICCROMs course First Aid to Cultural Heritage in Times of Crisis (FAC)

Stöd för att ta fram katastrofplaner för museer (engelska)

ICCROM, Resource on First Aid to Cultural Heritage

Historic England Technical Advise Emergency and Fire

ICCROM Endangered Heritage Emergency Evacuation of Heritage Collections 

 

 

 

 

Övning för det som inte får hända – kurs i restvärdesräddning för kulturarv

Vi ser att rök tränger ut genom dörren på Dudley Manor Museum. Det brinner där inne. Några minuter senare kommer två brandbilar och en av brandmännen frågar efter en kontaktperson. Några andra brandmän börjar dra fram brandslangar och snart tar de sig in i byggnaden. Jag står där och tänker på alla museiföremål där inne. Vad kommer att hända med dem?

Riskantikvarieämbetets konservator Erika med rökdykningsutrustning
Erika Hedhammar på kurs vid Dudley brandstation i England. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens restvärderäddning.

Tack och lov är detta bara en övning. Det är slutövningen på kursen ”Salvage and Emergency Planning Course” som jag deltog i under några dagar i oktober. Kursen arrangeras av Historic England och är tänkt att ge de som jobbar på museer, slott och historiska hus en möjlighet att förbereda sig för en brand eller översvämning. Både genom att förebygga, men även genom att veta hur man kan agera för att skadorna ska bli så små som möjligt på inredning och föremål.

Kunskap och praktiska övningar under kursen
Under kursens första dag fick vi lära oss om regelverk för band och arbetsmiljö samt övade praktiskt på samarbete genom att leda bort vatten som forsade ner från en brusten ledning i ett övningshus. Vi fick även en instruktion om hur man använder stegar på ett säkert sätt, i detta fall för att evakuera en tavla.

Vattnet forsar ut ur en lednign i huset. Vi försöker leda bort vattnet.
Här övar vi oss på att leda bort vatten från en läckande ledning i ett hus. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.
Övning att hänga upp och ta ner en tavla säkert .
Övning att evakuera tavlor säkert för både personal och tavla. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Senare under kursen fick vi en introduktion i hur man hanterar och behandlar vatten- och brandskadade föremål. Bland annat att lyfta rätt, packa säkert för evakuering och torka olika slags föremål. Det gäller att effektivt kunna ta hand om så många föremål som möjligt på kort tid och att samtidigt göra det bra och säkert för både oss själva och föremålen. Därför behöver man göra en rad prioriteringar. Det känns lite ovant för mig som konservator eftersom jag då får göra många undantag från hur jag vanligtvis hanterar föremål – noggrannhet och försiktighetsprincipen får ta en paus.

Rökdykning för att förstå brandmännens arbetssituation
Andra dagen fick jag ta på mig stövlar, tunga men väldigt bekväma kläder och en mask med tuber som först skavde och kändes klaustrofobisk. När jag väl fick lite hjälp och andades lugnt var det mest kul. Under ledning av en brandman tågade vi in på led i den rökfyllda byggnaden. Tanken var att skapa förståelse för räddningstjänstens arbete. Jag såg bara vit rök och hörde lite spridda röster. Mitt fokus var att hålla handen på axeln på personen framför mig, för att inte komma bort. Efter ett tag hade jag ingen aning om var jag befann mig i huset. De ”museiföremål” (inhandlade på loppisar) som var utplacerade i husen var det sista jag tänkte på. Jag stötte emot en tavla på en vägg och en bordskant. Om jag hade haft i uppgift att ta ut något hade jag nog haft rätt dåliga chanser att klara av det.

Hur samarbetar man in en katastrofsituation?
Inför den stora slutövningen försågs vi med dokumentation av huset och dess inventarier. Där fanns tio föremål som värderades högst. De fanns utmärkta på en planritning och hade ett kort med information om hur de skulle hanteras. Vi bestämde vilka roller vi skulle ha i gruppen. En person var samordnare för hela arbetet från museets sida. Hon fick ha den första kontakten med räddningstjänsten. Vi utsåg också gruppledare, dels för de som utförde evakueringen av föremålen och dels för de som gjorde de första vårdåtgärderna på föremålen. Sedan bildade vi undergrupper och samarbetade kring att bära ut och ta hand om föremålen. Att dessa roller var klara från början var nog en föreutsättning för att arbetet löpte smidigt.

Vad ska räddas först?
Kort information om prioriterade föremål på Dudley Manor Museum.

I vår slutövning deltog även en grupp från en räddningstjänst. Deras uppgift var att gå in och släcka branden och sedan att rädda de två människor (dockor) som fanns i huset. När det var gjort kunde de även hjälp oss med att evakuera de första och högst prioriterade föremålen. Då kom korten med instruktioner och bilder väl till pass.

Övningen blev ett långt pass där vi bar och dokumenterade husets cirka 300 föremål. Många av dessa hade blivit rejält blöta av släckvatten. Några glas hade gått sönder, så vi fick hantera en orientalisk matta med glassplitter. Jag kunde konstatera att det tar stor plats att torka så mycket föremål på ett bra sätt. Böckerna kunde vi torka i vindtunnel som byggdes av bord och byggplast med en fläkt i ena änden.

Böcker torkas effektivt i en vindtunnel.
Vindtunnel för att torka böcker. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Dagen efter övningen fick vi respons på vårt agerande kring vad som hade fungerat bra och vad vi borde ha tänkt på. Vi fick en videohälsning från räddningstjänsten med några tankar om vårt agerande. Jag tog själv med mig budskapet om vikten av att vila och äta. Vi jobbade under rätt högt tempo med många snabba beslut. Det tär på kropp och huvud. Vi blev erbjudna både vatten, kaffe och kakor, men i stundens hetta är det rätt svårt att våga bryta och ta en paus. Det är något som alla som jobbar i liknande situationer bör tänka på. Planera in pauser, avbytare och möjlighet till vätska och mat. Man jobbar betydligt mer klokt och effektivt då.

Öva restvärderäddning för kulturarv i Sverige
Jag är än en gång tacksam för att få träna dessa kunskaper om hur man agerar i en katastrofsituation.  Vid kursen hade jag sällskap av två kollegor från Brandskyddsföreningens Restvärderäddning. De var med som observatörer och vi fick alla tre ta del av kursledningens erfarenheter och tankar, samt planeringen av kursen. I England har man erbjudit den här kursen i 20 år. Många av deltagarna hade haft nytta av detta när de blivit drabbade av brand eller översvämning på sina arbetsplatser. Tanken är att Brandskyddsföreningens Restvärderäddning i Sverige nu ska erbjuda en liknande kurs för personal på museer, kyrkor och andra miljöer med höga kulturvärden.

>>> Erika Hedhammar är utredare på Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning