Taggad: Richard Dybeck

Björnen från Håmö finns!

Håmöstenen U 901 utan uppmålning. Foto ATA.

Jag bad i ett tidigare inlägg om hjälp för att se om det möjligen kan finnas en tidigare förbisedd ristad figur på Håmöstenen (U 901), som numera står på universitetet i Umeå. Jag behöver inte längre denna hjälp, eftersom jag nu på morgonen har lyckats lösa gåtan själv.

Det slog mig nämligen att det kanske kunde finnas en bild av stenen utan uppmålning i samlingen av run- och bildstensbilder på ATA, som  vi har låtit digitalisera inom projektet Evighetsrunor. Detta visade sig vara riktigt och det fanns inte bara ett fotografi utan flera. Här ser man tydligt att det finns en ristad figur på det som en gång måste ha varit stenens topp. Allra tydligast är det på ett äldre fotografi som jag misstänker har Otto von Friesen till upphovsman. Att denna figur ska föreställa en björn råder det inte heller någon tvekan om. Liknande björnfigurer är kända från flera av Åsmund Kåressons runstenar.

Detalj av Håmöstenens topp där man tydligt ser björnfiguren som Dybeck har iakttagit. Efter äldre foto i ATA.

Richard Dybeck har ett blandat rykte som runstensundersökare och runstenstecknare. Redan riksantikvarien Hans Hildebrand var mycket kritisk och menade i en artikel 1884 att hans avbildningar var ”för små för att kunna hafva verklig trohet mot originalet” och att de dessutom var ”för slarfvigt ritade”. Även Elias Wessén har i inledningen till Södermanlands runinskrifter (tryckt 1936) en del synpunkter på Dybecks noggrannhet:

”Han klagar ofta över felaktigheter hos Bautil och Liljegren. Men huruvida han själv har varit en säkrare runläsare är mycket tvivelaktigt. I varje fall torde han i fråga om skarpsynt iakttagelseförmåga och erfarenhet stå tillbaka för Peringskiöld. Hans redogörelser och teckningar äro ofta ofullständiga vid behandlingen av svårare och mer kritiska punkter, där det dock är möjligt att avvinna originalen mera.”

Beträffande Håmöstenens bilder har dock Dybeck iakttagit något som såväl 1600-talets antikvarier som Wessén själv hade råkat förbise. Däremot är det tydligt av den ouppmålade stenen på fotografierna i ATA att djuret inte riktigt ser ut som Dybeck har ritat det. Att det handlar om en björn är som nämnts höjt över all tvivel!

Nu har jag all anledning att återvända till Umeå för att granska denna figur närmare. Vad den kan tänkas betyda ber jag att få återkomma till.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Bardalek i Umeå och en möjlig björn

Runstenen U 901 från Håmö i Läby på sin nuvarande plats på Umeå universitet. Texten lyder: ”[Jarl och] Karl och Igulbjörn lät uppresa dessa stenar och göra denna bro efter Jovur, sin fader. [Gud] hjälpe hans ande.” Foto Magnus Källström
Sveriges nordligaste runsten står som bekant inte på Frösön i Jämtland utan i Umeå, närmare bestämt i Humanisthuset på universitetet. Sedan 1988 är nämligen den uppländska Håmöstenen (U 901) från Läby utanför Uppsala deponerad där. Stenen är ristad av den berömde runristaren Åsmund Kåresson och bär bland mycket annat ett omdiskuterat bildmotiv.

Nu i veckan var jag i Umeå för att titta lite i arkeologen Gustaf Hallströms samling med anledning av mitt arbete med en utgåva av Medelpads runinskrifter. Runstenar tillhörde inte Hallströms huvudsakliga intresseområde, men han besökte flera av Medelpads runstenar på sina resor på 1920-talet. Bland de insatser som han gjorde finns bland annat resningen 1929 av Målstastenen (M 6) i Tuna socken, en sten som har haft mycket svårt att hålla sig på rätt köl genom århundradena.

Jag hittade också en hel del av intresse och även upplysningar om en del andra norrländska runstenar. Bland annat fick jag veta att de fragment av den försvunna Ljusdalsstenen (Hs 20), som påstås ha legat i ett fönster i kyrkan före renoveringen 1914, ska ha varit av sandsten, alltså samma material som de hälsingska runstenarna i Bollnäs och Norrala. Detta är en mycket viktig ledtråd för den som vill söka efter denna gåtfulla sten.

Innan jag lämnade Umeå tänkte jag att jag skulle passa på besöka Håmöstenen. Ofta tycker jag att man kan titta på en runsten hur många gånger som helst och ändå alltid upptäcka något nytt, särskilt om man ger sig tid att gå igenom den runa för runa. Den bevarade delen av inskriften börjar med en runföljd som har lästs …arl och som utan reservationer har tolkats som namnet Karl. Anledningen är att Håmöstenen har en parsten (U 904), som ännu står vid Västerby i Läby i ena änden av den broläggning som omtalas i inskrifterna, och där vi får veta att stenarna har rests av bröderna Jarl, Karl och Igulbjörn. Man får väl utgå från att bröderna har nämnts i samma ordning på stenarna och då borde det namn som finns på Håmöstenen vara Karl och inte Jarl. Jag har lärt mig att man alltid ska titta i brottytorna på skadade runstenar och minsann fanns det inte precis intill denna spetsen av bistaven till en f-­ eller k-runa, som inte är markerad i uppmålningen! Namnbelägget bör alltså framledes i stället återges som ḳarl.

Jag kunde också konstatera att det finns en del detaljer i bildframställningarna som inte är uppmålade på stenen. Exempelvis har hästen till vänster en mun bestående av ett lodrätt streck och dessutom en linje från pannan och uppåt som antingen markerar ett öra eller en pannlugg. Det var också ganska tydligt att den vänstra av de tre människofigurerna har en smal näsa ungefär av samma form som Dagobert Krikelin, om den daterade jämförelsen väcker några associationer.

De omtvistade bilderna på Håmöstenen: bakhåll eller begravning? Foto Magnus Källström

Annars var det just denna bildscen som jag ville passa på att titta på. Den har tidigare vanligtvis tolkats som en strid, där en man angriper en annan bakifrån med ett yxliknande föremål och där en tredje person redan ligger död på marken. Det finns dock en annan tolkning, som har blivit mycket populär (se exempelvis här). 1992 föreslog nämligen Bengt Hult att det som mannen håller i handen i stället är ett kors och att det i stället handlar om en begravningsscen.

Efter att ha studerat ristningen närmare tror jag att det är svårt att uppfatta föremålet som ett kors, eftersom det är så klumpigt och osymmetriskt. Ingen av de tänkta korsarmarna är lika lång eller bred som den andra. Det vänstra hörnet på det nedre utskottet är också svagt rundat. Jag är därför nästan helt säker på att det som ristaren velat framställa är någon form av yxa eller hammare. Detta intryck förstärks också av att rygglinjen på mannen som angrips är ristad tvärs igenom det nedre utskottet på föremålet, vilket inte heller än uppmålat på stenen. Dessutom har Åsmund på en annan av sina stenar (Gs 18 Björke) framställt en man med ett handburet kors och detta är av en betydligt smäckrare typ än det föregivna korset på Håmöstenen.

En man i en vagn med ett handburet kors på Gs 18c från Björke, Hille socken, Gästrikland. Stenen är ristad av Åsmund Kåresson. Foto ATA

Men varför avbildas en strid som närmast ser ut som ett bakhåll på Håmöstenen? Elias Wessén tänkte sig att bilden kunde ha verklighetsbakgrund och att den Jovur som tillägnats de båda stenarna hade dött en våldsam död. Richard Dybeck, som såg stenen på sin antikvariska resa 1876, har däremot sökt motivet i sagans värld och föreslår i förbigående att den ryttarlösa hästen kan vara Sigurd Fafnesbanes häst Grane. Han säger inte direkt vad stridsscenen skulle föreställa, men kanske har tänkt sig den som en framställning av Sigurds död.

Det finns olika bud om hur Sigurd togs av daga. I eddadikten Brot sägs att ”här går det till så som om de dräpte honom ute. Men somliga säger, att de dräpte honom inomhus i hans säng, sovande. Men tyska män säger att de dräpte honom ute i skogen.” Den anonyme författaren konstaterar avslutningsvis: ”Men det säger alla samstämmigt, att de svek honom mot tro och loven och angrep honom liggande och oförberedd.”

Denna beskrivning skulle kunna passa in på Håmöstenens bilder, men jag tror ändå att den ska tolkas i en annan riktning. Detta sparar jag dock till ett annat tillfälle.

Här skulle egentligen texten ha slutat, men när jag igår kväll satt på ett tåg från Falun till Stockholm och funderade på denna sten, kom jag att tänka på en detalj i Dybecks beskrivning av stenens bilder som jag aldrig har förstått. Han skriver nämligen:

”Man skådar tre män i handling, i strid med hvarandre, en häst som kunde göras till Grane, ett med honom samband egande slingdjur med klöf, samt sist ett utanför runslingan stående djur (?björn), som tyckes betrakta bardaleken.”

Var skulle denna eventuella björn finnas? Dybecks reseberättelse för 1876 publicerades i hans tidskrift Runa och lyckligtvis hade jag just dessa sidor skannande på datorn. Dybeck har där ritat av stenens bilder och märkligt nog finns upptill till höger något som faktiskt ser ut som en björn.

Richard Dybecks teckning av bilderna på Håmöstenen. Efter Runa 1876.

Har han bara misstolkat ojämnheter i ristningsytan eller finns det ännu en bild på Håmöstenen som alla tidigare och senare undersökare inklusive jag själv har missat? Den borde i så fall sökas i det parti upptill till höger på stenen som delvis är täckt av kvarsittande murbruk. De bilder av stenen som jag hade tagit med mobilen i onsdags gav inget besked, men när jag nu på morgonen plockar fram några digitalbilder från ett tidigare besök i Umeå så får jag för mig att det kan finns något ristat där. Eller är det bara inbillning?

Detalj av det parti där Dybeck såg en djurfigur. Kan det finnas något under bruket upptill på stenen? Foto Magnus Källström 2012

Kanske en vänlig Umebo kan gå dit med en ficklampa och titta efter? Finns det en björn på denna plats, så tror jag att det kan vara av stor betydelse för tolkningen av stenens övriga bilder.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första runfynd 2019

Nattliga runstudier i skogen vid Tormesta på Mörkö. Upptäckaren till höger i bild. Foto Magnus Källström

Det har blivit en liten tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg. I år gjordes detta fynd söndagen den 31 mars och äran tillkommer arkeologen Roger Wikell, vars skarpsynthet och ihärdighet när det gäller att spåra upp ristningar i sten har få motstycken. Visserligen handlar det en runristning som vi känner sedan tidigare (Sö 23B) och som undersöktes redan av Johannes Bureus i början 1600-talet, men sedan dess har ingen sett till den. Man har inte vetat var den ursprungligen ska ha funnits eller ens hur den har sett ut.

Bureus’ platsangivelse för ristningen är nämligen högst lakonisk: ”I Tormerstadz hammar ibid. [dvs. på Mörkön]”. Många har genom århundradena försökt återfinna den. Fornforskaren Richard Dybeck uppger exempelvis i sin reseberättelse 1865 (ATA) att han efter att ha undersökt ett nyfunnet runstensfragment i Sorunda hade valt att göra återresan till Stockholm över Mörkön: ”Ändamålet dermed var i synnerhet att efterse, huruvida en af Bure uppgifven Runsten vid Tormsta derstädes ännu fanns. Han söktes förgäfves, men i närmaste granskap uppdagades en mindre icke tillförene beskrifven skeppssättning, omgifven af några grafkullar.” Också Sten Boije letade efter stenen utan framgång sommaren 1882.

Att Roger lyckades med det som alla andra hade misslyckats med var att han tog fasta på vad Bureus faktiskt hade skrivit: ”I Tormerstadz hammar”. Ordet hammare som bland annat ingår i det bekanta ortnamnet Hammarby syftar på en stenig backe, vilket gjorde att han kunde snäva in sökområdet. Eftersom det fanns många rundhällar i den kuperade terrängen vid Tormesta började han misstänka att det handlade om en ristning i en häll, vilket också visade sig stämma. Tidigare verkar alla ha utgått från att det rörde sig om en vanlig rest runsten.

De enda uppgifter som hittills har funnits om runristningen vid Tormesta: Bureus’ uppteckning i handskriften F a 6. Foto Anna Guldager, Kungliga biblioteket.

Fyndet gjordes som nämnts i söndags och eftersom jag hade lagt arbetstelefonen i köksfönstret och tagit en promenad på stan missade jag de första samtalen. Egentligen var detta nästan lite tur. I stället för en besiktning i vårsolen på eftermiddagen blev det en mycket givande mörkerundersökning på söndagskvällen med hemkomst strax efter midnatt.

Ristningen finns på en lodrät bergssida i skogen, men platsen ligger inte långt från Sörmlandsleden och inte heller från närmsta bilväg. Ett skäl till att denna ristning undgått upptäckt var säkert att ytan var täckt med torr lav, men inte mer än att Roger kunde få syn på en av ristningslinjerna genom lavtäcket.

Runhällen vid Tormesta i släpljusbelysning. Foto Magnus Källström

Det var en mycket speciell känsla att i en fullständigt kolmörk skog närma sig denna plats och i ljuset av en pannlampa för första gången se en runristning som ingen utom upptäckaren hade sett sedan Bureus’ dagar. Trots att runristningen är mycket hårt åtgången framgår det att den har bestått av två rundjur, som upptill har varit sammanhållna med en bandknut med en nedåtriktad bladformig palmett. Hela mittytan har däremot flagrat bort och endast spridda runföljder återstår längs kanterna. Av Bureus’ uppteckning framgår dock att det var precis så som ristningen såg ut när han var på platsen. Han läste då dessa runor:

…r · …i…riþ… · at · si…marki · bi…ur sin

Detta är i stort sett det som också går att se i dag, vilket betyder att inget mer egentligen har hänt med ristningen på fyra hundra år. Det är till och med så att man faktiskt kan upptäcka ytterligare några runspår, som Bureus har valt att hoppa över. Stenytan har samtidigt en del bomma partier och behöver säkert ses över. I sina anteckningar har Bureus skrivit ”brend?” och det är inte osannolikt att hällen någon gång har utsatts för kraftig eld, kanske i samband med någon skogsbrand under medeltiden.

Man har ur de brottstycken som Bureus upptecknade endast kunnat utläsa några spridda ord som ”… efter … minnesmärke … sin …”. Nu när vi har möjlighet att undersöka ristningen i original och se hur runföljderna förhåller sig till varandra står det klart att ett av dessa ord måste utgå. Utifrån Bureus’ uppteckning låg det nära till hands att anta att marki · bi… var resterna av ett mærki þe[­tta] eller mærki þe[­ssa] med b felläst för þ. På hällen står dock ett något skadat, men otvivelaktigt b som måste föras samman med runorna …ur · sin lite längre ned på ristningsytan. Vi har alltså att göra med den bekanta frasen b­[rōður sinn ”sin broder”.

Detalj av den övre högra delen av ristningen med rester av bandknuten och palmetten. Foto Magnus Källström

De föregående runorna marki (som de nog trots vissa skador ska läsas) kan då inte gärna tolkas som ordet ’minnesmärke’, särskilt som det strax till vänster i den vänstra slingan står · at · s-…, vilket måste vara prepositionen at ’efter’ följd av resterna av ett personnamn som har börjat på S-.

Avståndet talar emot att runorna marki skulle vara en del av detta personnamn. I stället måste man nog räkna med en bestämning av något slag: ett binamn eller kanske ett ortnamn. Innan läsningen är helt fastslagen (det är oklart om det kan ha funnits något mellan m och a och k-runan kan eventuellt också ha varit f) kanske man inte ska spekulera mer över detta, men jag kan inte låta bli att nämna att det på en dansk runsten (DR 237) förekommer en runföljd aþal : miki som har tolkats som ett binamn Aðalmærki med betydelsen ’huvudbanér’!

Även om vi kanske inte kommer att få fram så mycket mer av texten är detta ett glädjande återfynd. Av Mörkös fyra säkert dokumenterade runstenar var inte mindre än tre länge försvunna. Sommaren 2010 återfann Roger Wikell runhällen Sö 23 vid Skälby och nu har han även spårat upp Sö 23B vid Tormesta. Det som återstår är bara Sö 21, som Bureus såg ligga som trappsten vid slottet Hörningsholm, om man nu inte också ska denna uppgift hos Bureus på allvar: ”Vpå Mörkön […] I Sanda bakka står een Runasten, i hvilkom är Rubijnæ gryte inblandat månge städz.” I så fall finns det ytterligare en sten att leta efter.

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Anledningen till att runristningen vid Tormesta har fått det lite märkliga beteckningen Sö 23B beror på att Erik Brate av okänd orsak inte tilldelade denna inskrift något nummer i Södermanlands runinskrifter. Signumet Sö 23B skapades först när inskriften skulle inkluderas i Samnordisk runtextdatabas och anger att den finns omtalad efter Sö 23 i denna del av Sveriges runinskrifter. DS.

Runstenar och grindstolpar

Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström
Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström

Våra runstenar har fyllt många praktiska ändamål genom århundradena. Oräkneliga stenar har använts som byggnadsmaterial eller hamnat som trappstenar och spishällar, vilket ofta har varit till men för ristningen. Grindstolpar är ett annat användningsområde. Detta låg naturligtvis nära till hands när det redan från början handlade om resta stenar och på vissa runstenar kan man ännu se spår av denna hantering. På U 92, som står vid Jakobsbergs folkhögskola i Järfälla utanför Stockholm, finns exempelvis fyra djupa borrhål på kanten som bör vara spår efter upphängningsanordningen för en grind.

Andra runstenar har utsatts för en mer våldsam behandling. En historia som har berättats många gånger förr, men som kan kanske tål att berättas en gång till handlar om hur Richard Dybeck på sin antikvariska resa sommaren 1867 länge sökte förgäves en av de runstenar som skulle finnas vid Gällsta i Vallentuna (U 231). Senare på hösten fick han veta att stenen blivit sprängd i två delar av en tidigare häradsdomare och att runstensstyckena stod som grindstolpar vid dennes gård. Dybeck for dit en kväll och fann – som han själv skriver ­– ”ganska riktigt de två runristade grindstolparne och sjelfve gamle häradsdomaren stående midt emellan dem. Nå, här har jag grisen i grind, tänkte jag och röck utan omsvep an med mitt ärende.” Häradsdomaren försvarade sitt tilltag med att marken var hans och följaktligen också stenen, och för säkerhets skull lade han till: ”för resten kunde inte sjelfva landtmätarn läsa de här seffrorna … så ingen kan komma åt mig!” Dybeck anmälde dock saken till Konungens befallningshavande och den gamle häradsdomaren blev tvungen att återföra stenen och sammanfoga de två styckena.

De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström
De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström

Det finns dock grindstolpar med runor som är avsedda som sådana redan från början, men de är inte vikingatida utan medeltida. Ett exempel finns vid Sigrajvs i Vamlingbo på södra Gotland, där man på den ena stolpen (G 8) kan man läsa att olafr : ṣuþr · giarþi us dvs. ”Olav Suders(?) gjorde oss”. Att ett runristat föremål på detta sätt talar om sig själv i första person är mycket typiskt för medeltida runinskrifter.

Det har faktiskt funnits ytterligare en grindstolpe med runor i just Vamlingbo. Den stod någon kilometer söderut vid gården Storms, men är sedan länge försvunnen. Allt som har varit känt är att lektor J. H. Wallman avbildade den på sin antikvariska resa på Gotland 1830 och att den 1844 undersöktes av Carl Säve. Den senare gav i sin avhandling Gutniska urkunder (1859) en läsning av inskriften, vilken också är den text som har legat till grund för behandlingen i Gotlands runinskrifter (1962). Inskriften har där fått beteckningen G 9 och utgivarna har bara tolkat ett enda ord, nämligen stulpa, som antas betyda ’stolpe’ eller ’stolpar’.

När jag i januari i år satt och tittade i Carl Säves samling i ATA upptäckte jag att Säve också hade gjort en teckning av grindstolpen, vilket inte var känt när första delen av Gotlands runinskrifter gavs ut. Teckningen ger en hel del nya upplysningar. Exempelvis ska grindstolpen har varit lägre än vad Wallman hade uppgivit (drygt tre fot i stället för fem) och vissa detaljer är annorlunda hos Säve. Man lägger bland annat märke till urtaget på stolpens framsida, som måste ha varit avsett för en grind och som inte har någon motsvarighet på den äldre teckningen.

Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo. Efter original i ATA
Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo (G 9). Efter original i ATA

Inskriften har enligt Säves teckning varit följande: k : stulpa : aḳs-nano-

Runföljden stulpa måste givetvis vara en form av ordet stulpi ’stolpe’ och då rimligtvis i pluralis, eftersom grindstolpar brukar vara två. Märkligt är att inskriften ser ut att ha börjat med en ensam k-runa. Stolpen verkar ju inte alls ha varit defekt så den enda rimliga slutsatsen är att början av inskriften har funnits på den andra – redan då försvunna – grindstolpen. En möjlighet är att k-runan har tillhört ordet högg (skrivet hiak eller liknande) och att ristaren har påbörjat detta ord på den andra stolpen, men inte fått rum med den sista runan. Inskriften bör i så fall ha inletts med stenmästarens namn. Vad som avses med den sista runföljden aḳs-nano- är osäkert. Enligt Säve kan det också ha stått af inledningsvis, vilket kan vara ordet af  ’från’. En möjlighet är i så fall att det följande har utgjorts av ett ortnamn. Här har Säve på sin teckning gjort en viktig anmärkning: ”Slutet af inskriften är trol. förderfvad med villoqvistar.” Någon har förmodligen skurit i den mjuka sandstenen med kniv och det är möjligt att några av bistavarna i den sista runföljden inte alls hör till den ursprungliga ristningen.

Om det har varit ett ortnamn som har stått på stolpen från Storms så måste det ha börjat på S- och kanske går det med lite arbete att genomskåda det. Det bästa vore givetvis om stolpen dök upp igen så att det gavs möjligheter till en ny undersökning. Men i väntan på detta får vi sända en tacksamhetens tanke åt J. H. Wallman och Carl Säve, som genom sina teckningar och noteringar räddade den från glömskan.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs hela historien om Dybeck och häradsdomaren här.