Taggad: Riksantikvarieämbetet

I von Friesens fotspår genom Medelpad

Otto von Friesens fotografier av Högomstenen (M 11) på Norra stadsberget i Sundsvall i juni 1915. Från Alvin: plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturav

Projektet Evighetsrunor, som genomförs med finansiering från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien, har nu sparkat igång. I projektet kommer vi att skapa en infrastruktur för information och forskning om runor och runinskrifter genom att bland annat knyta samman de digitaliserade delarna av bokverket Sveriges runinskrifter med Samnordisk runtextdatabas. Samtidigt kommer vi genom olika digitaliseringsinsatser att göra tidigare svåråtkomligt dokumentationsmaterial om runinskrifter tillgängligt direkt på webben.

Projektet genomförs i samarbete med Uppsala runforum vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek och Högskolan Dalarna. Vi kommer inte bara att strukturera och tillhandahålla källor om runor, utan också genomföra tre större forskningsuppgifter som utgår från detta material: en vetenskaplig utgåva av ”Medelpads runinskrifter” som en del i verket Sveriges runinskrifter, ”Östersjöns öar” och ”Otto von Friesen som runolog”. De två första utförs vid Riksantikvarieämbetet, den tredje vid Uppsala universitet.

I onsdags hade jag och Marco Bianchi, som bland annat kommer att arbeta med von Friesens material, ett möte med Uppsala universitetsbibliotek. De av bibliotekets samlingar som vi har valt ut för projektet utgörs dels av ett antal tjocka handskrifter av Uppsalaprofessorn Olof Celsius från 1700-talet, dels Otto von Friesens fältanteckningsböcker och fotografier. von Friesen var professor i Nordiska språk vid Uppsala universitet i början av förra seklet och har kallats ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”.

Biblioteket har redan nu hunnit digitalisera mer än 500 av Otto von Friesens glasnegativ och gjort dem tillgängliga i portalen Alvin, där de kommer att förvaras och dit Evighetsrunor sedan ska länka. Många av dessa bilder har tidigare var helt okända för forskningen. Vi kommer inom projektet att identifiera runinskrifterna på bilderna och märka upp dem och sedan knyta dem till fältanteckningarna, som står näst på tur för digitalisering.

På mötet i onsdags fick Marco och jag instruktioner hur vi skulle göra registreringen i Alvin och bara för att se hur det fungerade gjorde jag i förrgår på prov nio bilder, där glasnegativen tidigare hade förvarats i en ask märkt ”Medelpad, Jämtland”. Anledningen till att jag valde just dessa bilder är givetvis att jag svarar för forskningsuppgiften att göra en vetenskaplig utgåva om Medelpads runinskrifter.

Otto von Friesen hade på sin tid bland annat fått uppdraget att ge ut Norrlands runinskrifter i verket Sveriges runinskrifter och han gjorde också flera resor dit. Av hans anteckningsböcker framgår att de ovan nämnda fotografierna är tagna i juni 1915, då han under knappa två veckor även undersökte och dokumenterade runstenar i Hälsingland och Jämtland. von Friesen verkar ha börjat med Jättendalsstenen (Hs 21) i Hälsingland den 4 juni och mest ägnat sig åt runstenarna i detta landskap, men den 11 juni var han vid runstenen på Frösön i Jämtland och dagen efter på Norra stadsberget i Sundsvall, där Högomstenen (M 11) då stod rest. I samlingen finns två fotografier av denna sten: en med runorna uppmålade med vit färg och en med mörk färg. Förklaringen till detta finner man i en tidningsartikel publicerad i Sundsvalls Posten den 19 juni 1915:

Prof. F. […] tillbringade i lördags större delen av dagen å Fornhemsområdet, där han var fullt sysselsatt med att uppmäta, fotografera o. s. v. Högomstenen. Fotograferingen är framför allt ett synnerligen tidsödande arbete, ity att runorna först måste kalkstrykas för att bättre framträda på plåten. […]

Innan prof. F. lämnade stadsberget hade han det utsökta tillmötesgåendet att rödmåla runorna å stenen, sedan dessa först nota bene hade blifvit befriade från sin tillfälliga hvita skrud, ett äfven det mycket tålamodspröfvande måleri. Härigenom framträda nu runorna mycket tydligare än förut var fallet på samma gång stenen fått ett mera prydligt utseende.

Dagen efter undersökte von Friesen Nolbystenen i Njurunda (M 1) och påföljande dag de två runstenarna i Attmar (M 4 och M 5). I sina anteckningsböcker hade han samlat uppgifter om 22 föregivna runinskrifter i Medelpad, men av dessa dokumenterade han av allt att döma endast fyra stycken. Tre ynka dagar, lördag till måndag, den 12–14 juni 1915, verkar ha varit den tid som von Friesen ägnade Medelpads runinskrifter och han tycks aldrig ha återvänt. När han 1934 skriver en ännu mycket läsvärd artikel om några av dessa runstenar i  årsboken Ångermanland–Medelpad är det uppenbarligen sina anteckningar 19 år tidigare som han faller tillbaka på.

Den mindre av runstenarna vid Attmars kyrka i Medelpad (M 4). Foto Otto von Friesen 1915. Från Alvin.

Även om alla fyra medelpadska stenar fortfarande finns kvar, är von Friesens dokumentation oskattbar. En av de runstenar som han besökte, den lilla Attmarstenen (M 4), är faktiskt ännu inte slutgiltigt läst eller tydd, trots att den varit känd i mer än tvåhundra år. När Marit Åhlén och Jan Axelson från Runverket målade upp stenen år 2000 gjordes en oväntad upptäckt, nämligen att den kunde vara rest till minne av en person som färdats med den välkände vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I en del av texten läste de nämligen fur austr · miʀ iị…ri och tolkade det som … for austr meðr Ing­[vari ”for österut med Ingvar”. ”Vi gnuggade oss nog i ögonen en och två gånger när vi anade vad vi hade framför oss” meddelade Marit den lokala pressen.

Vad som hittills har varit okänt är att von Friesen tänkte i samma banor redan 1915. Ovanför den skadade sekvensen i-­-…ri har han nämligen antecknat ”ikuari?”.

Otto von Friesens anteckningar om inskriften på den lilla Attmarstenen (M 4). Anteckningsboken kommer att digitaliseras inom projektet.

Det är nog mer än möjligt att vi här verkligen har Sveriges nordligaste Ingvarssten, men efter den ovannämnda uppgiften följer en lång sekvens med runor som hittills har trotsat alla tolkningsförsök. Genom att granska inskriften i original och noggrant studera vad föregångarna har läst, hoppas jag att den till slut ska gå att både läsa och tyda, men det krävs nog också lite tur och ett och annat lyckligt infall. Vi får se hur det går.

Nu blev detta inte någon längre promenad i professor von Friesens sällskap (vi lämnade ju knappt Sundsvall), men jag vet att Marcos forskningar i ämnet kommer att föra oss betydligt längre.

>> Magnus Källström är runolog, docent, forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet samt projektledare för Evighetsrunor

PS. Läs med om tolkningen av den lilla Attmarstenen i Marit Åhléns artikel En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka, i: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (2006), s. 283 ff.

En månad in i förstudiearbetet: Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser

Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY
Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY

I september har förstudien Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser pågått en månad. Som projektledare och ny på Riksantikvarieämbetet har den första månaden inneburit ett delvis osynligt arbete, det att lära sig att hitta och förstå. Det har också inneburit en räcka fantastiska möten och samtal. Denna blogg viger jag åt att beskriva hur ett projekt avhängigt av intervjuer kan te sig.

Vilka är frågorna och behoven i förstudien?

I december ska jag presentera en studie av vad det byggnadsvårdande fältet önskar för landets utveckling inom färganalys. Önskemålens ramar anger jag: Aktörerna får välja mellan scenarios där Riksantikvarieämbetet står fast som kunskapsnod, blir en plats där de får större användning för analysutrustning i Kulturvårdslaboratoriet och möten med andra discipliner eller – lite nyheter – utvecklar Kulturvårdlabbet till ett labb som utför analystjänster mot ersättning. De tillåts även att tänka fritt och stort.

Vilka blir tillfrågade?

De som får beskriva om sina önskemål är lite förenklat utförarna, beställarna och tillståndsgivarna. Mitt arbetssätt består i att tråla branschens åsikter genom att ringa upp personer ur ett brett urvalsperspektiv. En telefonintervju senare har jag vanligtvis fått ett sammansatt intervjuresultat med många sidospår och berättelser från verkligheten. Förutom att samtalen är informativa är de fantastiskt spännande och trevliga.

De som ställer sig först i ledet för att bli intervjuade är yrkesmänniskor som är aktiva i till exempel Färgforum och som har en koppling till Riksantikvarieämbetet. De kan ha varit med för att lobba för landets kunskapsutveckling inom APR och ser nu chansen att ge energi till ett framtida färglabb eller bättre nätverk för forskning på färg.

De som är svårare att få till samtal med tycker ofta att frågan har en allt för visionär prägel. Personerna beskriver att färgundersökningar är en del i projekten som sällan hinns med, inte finns ekonomi för eller inte anses behövas. Jag kontrar ibland med kommentaren: Men om det fanns enkla riktlinjer kring färgundersökningar och stöd för kunskapsuppbyggande insatser från myndigheterna (Länsstyreler och Riksantikvarieämbetet), skulle det bredda vägen i arbetet med dokumentation och färganalys? Kanske, blir ofta svaret. Alltid något!

Hur ska alla svar förvaltas och bearbetas?

Alla svar förkortas och stuvas in i ett större sammanhang där svaren från respektive yrkesgrupp sorteras. Den sammanlagda bilden blir mer komplex för varje samtal. Svarskolumnerna växer långsamt och parallellt pågår samtal även utanför intervjuramen.

Arbete utanför intervjuramen

Ett intressant nedslag i forskarvälden kommer göras på torsdag 29 september på Arkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet. Här jobbar nu Yvonne Fors med bindemedelanalyser kopplade till projektet om Hälsingegårdarnas inredningsmåleri. Yvonne Fors utvecklar metoder för att preparera nedbruten färg inför bindemedelsanalys, för att göra materialet lättare att avläsa. Yvonne förklarar att metoden inte är ny men modifieras nu för att passa analyserna av hälsingematerialet. Yvonnes forskning ligger i framkant vad gäller färgforskning och besöket på AFL kommer att utgöra nästa K-blogg-inlägg från mig.

 

Jag som är projektledare för studien heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på avdelningen för Konserveringsvetenskap (Kvv). Projektets främsta frågeställning är om kulturvårdslabbet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

Archaeological Resources in Cultural Heritage. A European Standard. (ARCHES)

Före sommaren gick startskottet för EU-projektet ARCHES vars syfte är att skapa en europeisk standard och en “best practice“guide för skapande och förvaltande av arkeologiskt arkivmaterial. Projektet har initierats av Archives som är en arbetsgrupp under European Archaeological Council (EAC) och ska syfta till att underlätta tillgängliggörandet för det europeiska gemensamma kulturarvet, stödja arbetet med att förvalta arkivmaterial runtomkring i hela Europa och stimulera till ökad rörlighet för arbetskraft inom Europa.  Arkeologiska arkiv definieras av EAC och i projektet som:

all moveable remains/heritage, data and documentation from any archaeological observation or intervention.“

Det innebär alltså att arkeologiskt arkiv är allt det som anses värt att spara efter alla typer av arkeologiska projekt. Det består av allt skrivet, ritat, fotografiskt och digitalt material, men även fynd, fyndsamlingar och prover. Standarden och guiden är tänkt att omfatta hela kedjan från producerande, sammanställning, överföring och arkivering/förvaltning av arkivmaterialet.

Sverige och Riksantikvarieämbetet deltar under 2012-2014 genom att leverera in svenska lagar, riktlinjer och vägledningar och diskuterar innehållet i vägledningen och guiden som skrivs. En enkätundersökning och en workshop kommer att hållas under 2012 och 2013 dit verksamma inom området bjuds in. Standarden och guiden kommer slutligen att godkännas av EAC:s styrelse och ambitionen är att det kommer att bli ett dokument som kan användas och implementeras i hela Europa för höja medvetandet om och standarden på den arkeologiska arkiveringen.

Annika Carlsson, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet, tel: 08-51918351

Läs mer:

EAC. Workinggroup Archives: http://www.european-archaeological-council.org/13-0-Archives.html

Linkedin: http://www.linkedin.com/groups/ARCHES-Archaeological-Resources-in-Cultural-4482324?trk=myg_ugrp_ovr

Ett projekt finansierat av europakomissionens Culture Programme.    

 

 

 

 

Platsr’s mobilapp!

Platsrs mobilapplikation är en betaversion för Android-mobiler, och finns tillgänglig för alla från december förra året. Den finns att ladda ner gratis från Android Market.  Den har nu alltså fått vara ut i drift ett tag för att se hur den funkar i skarpt läge. Några smågrejer har vi fixat under denna perioden, t ex att inloggning och utloggning är stabilt, (den hoppade lite hit och dit innan) samt att vi har korrigerat textkodsbuggar, bokstäverna å, ä, ö var lite krångliga.

Men nu är det en fullt fungerande beta som kan söka och visa platser där du står med bild, text och ljud! Dessutom kan du skapa platser i mobilt läge och ladda upp bilder och länka in ljud. Vi är väldigt tacksamma för att Västmanlands läns museum varit med och stöttat oss finansiellt och projektmässigt hela vägen! Så nu uppmanar vi till att testa på så mycket som möjligt, ladda ner appen här.  Hela utvecklingsprojektet går också att följa i tidigare inlägg på bloggen här, här och här.

I övrigt så har också Kulturrådet tillsammans med Riksantikvarieämbetet och Riksteatern tagit fram en rapport som lyfter exempel på hur kulturinstitutioner kan involvera
det civila samhällets organisationer och andra ideella krafter i sina verksamheter. Platsr bidrog med filmerna från digital storytelling-workshopen Malmberget som finns på Platsr som ett exempel!

Måndagen 30/1, 2012 hölls ett event på Södra teatern, Kägelbanan, då rapporten överlämnades till kulturministern. Ni kan se klippet här.

Maria Logothetis jobbar med Platsr på Riksantikvarieämbetet.
Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by)

Platsr projekt – slutrapporterat, godkänt och driftsatt!

Pojkar sittande i rad som uppvisar glädje
Foto: Nationaal Archeif, 1931
Då var dagen slutligen här då, dagen då Platsr-projektet godkänns av styrgruppen, officiellt driftsätts som en 1.0 och sålunda övergår i förvaltning..! Det känns skönt att få ett avslut och godkännande på utvecklingsprojektet efter månaders arbete och i synnerhet intensiva veckor nu mot slutet.

Godkännandet av Platsr-projektet innebär att utvecklingsperioden är över för denna gång, nu gäller det att sätta bra rutiner för det redaktionella arbetet för Platsr-communityn i samarbete med It-avdelningen och Platsrs användare under 2011, utvärdera hur förvaltningsplanen fungerar samt att lägga mycket tid och resurser på att göra Platsr till en välkänd och välanvänd community för digitala berättelser om platser med historia och historier.

För att vi som jobbar med att förvalta Platsr ska veta hur vi hanterar vissa situationer som kan inträffa, både ur redaktionell och teknisk aspekt, har vi arbetat fram en handlingsplan tillsammans med Platsrs juridikstöd som på ett tydligt sätt beskriver handlingsförlopp och tillvägagångssätt vid olika incidenter – om det skulle bli nödvändigt.

Vi letar aktivt efter bra samarbetsprojekt, vi vill bygga bra cases tillsammans med användare eller partners för att fler ska upptäcka Platsr, hur kul och användbar sajten är ur flera olika användarperspektiv: som privatperson, som digitalt verktyg i skola eller annan pedagogogisk undervisning eller som dialogplattform för exempelvis olika processer i stadsplanering. Vi skissar också på idéer för nyutveckling under 2011. Några av de tyngre utvecklingspaketen är mobilapplikation till Platsr samt läns/regionsingångar till Platsr, något av detta hoppas vi kunna realisera under 2011.

Under Riksantikvarieämbetets höstmöte i Stockholm förra veckan, var vi med som utställare med egen monter, informationsblad, flyers och vi visade också hur Platsr ser ut och fungerar via en laptop för intresserade besökare. De kunde även på egen hand pröva att skapa en plats eller navigera runt på sajten. Det kom fram en hel del intressanta idéer och förslag till samarbeten framöver, detta ska vi odla och försöka spinna vidare på nu under kommande månader.

Följ oss även på Platsr-bloggen och på Platsrs Facebook-sida.

Maria Logothetis jobbar med Platsr på Riksantikvarieämbetet.

Vem ska betala för digitalisering?

Om det och frågan om vem ska få titta på och använda det digitaliserade kulturarvet handlade DIK:s frukostseminarium om i Rindi denna almedalstisdag. DIK:s förbundsordförande Karin Linder inledde med att konstatera att digitalisering är ett ord som används flitigt av partierna idag. Karin fortsatte med att citera vad olika partiföreträdare sagt  i  ämnet vilket gjorde det tydligt att  digitalisering är ett vitt och något otydligt begrepp.

Den här morgonen var det digitalisering av kulturarvsinformation som avhandlades. Johanna Berg,  Riksantikvarieämbetet och Katarina Renman Claesson, doktorand i civilrätt (immaterialrätt) och rättsinformatik satt i panelen.  På fråga inledde Johanna med att konstatera att med de stora mängder analog kulturarvsinformation som finns vill det till att vi väljer ut vad som är viktigast att börja med och ha en klar idé om hur vi väljer.

Frågan om vem som ska betala diskuterades och jag uppfattade det som att panelen och de flesta i publiken var överens om att det inte var en intressant fråga. Medel måste hämtas från många håll och det viktiga är att information som är fri idag inte låses in när den digitaliseras.

Karin Linder, DIK och Johanna Berg, Riksantikvarieämbetet under frukostseminariet i Rindi.

Foto: Rolf Källman (CC-BY)

Men, är det verkligen meningsfullt att t.ex. digitalisera alla föremål av en rikt representerad kategori? Svaret är att det bara är i användningssituationen man kan svara på frågan. Genom att kombinera olika slags information på t.ex. ett kartskikt så kan informationen för en användare ofta bli många gånger mer intressant och användbar http://www.kringla.nu/kringla/

Och när vi gör våra prioriteringar, hur ska vi då  kunna välja ut det som kommer att vara mest intressant för framtida användare.  För mig är svaret det självklara, att om framtiden vet vi ingenting. Vi kan bara välja utifrån vad vi själva sätter upp som viktiga kriterier. Vi måste tänka nu och långsiktigt på samma gång och tydligt redovisa hur vi resonerat. Då är också chansen störst att det vi lämnar efter oss blir intressant även i framtiden, om inte av andra skäl, så åtminstone som ett avtryck av vår egen tids syn på samhälle och kulturarv. Och så var det det här med finansieringen. Självklart måste det tillföras resurser, men vi måste också städa på vår egen trapp och sluta satsa pengar på projekt som inte har en plan för långsiktig drift och förvaltning eller på parallella insatser och dubbelarbete utan samverkan och samordning.

Följ flytten till Visby på bloggen: Ny vy, tack!

Nu har jag suttit med huvudet lutat mot ett tågfönster i två och ett halvt år. Jag känner igen en del pendlare, Linköpingsbor som jag: Även i Norrköping kliver det på några välbekanta, sömninga nunor. Pendlingsritualen är densamma.  Sätter mig ner, lutar huvudet mot rutan (brukar alltid ha fönsterplats) och tittar ut på ett fram- eller bortspringande landskap som mestadels består av skog.

Ganska snart blir jag snurrig av skådespelet och ögonlocken slår igen. Och glider motståndslöst in i ett slummer. Men det varar inte länge. Tåget rullar in i Norrköping. Där blandas de luttrade pendlarveteranerna ofta upp med ett eller fler sällskap bestående av förväntansfulla och häpnadsväckande uppspelta män och kvinnor, på väg inför ett (sällsynt?) besök i Stockholm. Dessa överåriga skolklassresenärer underhåller alla i vagnen med högljudda redogörelser om allt och inget. Där brukar jag kapitulera. Det är lika bra att sätta igång att jobba.

Datorn åker fram, likaså mp3-spelaren. Analysen av läget på diverse norrköpingska arbetsplatser intresserar mig inte så mycket. Tyvärr räcker det inte med Arvo Pärt för att stänga ute det ofta påfallande, påträngande pratet. Det är tunga grejer som gäller: LOK, Rammstein, AC/DC, Stones och liknande.

Från och med måndag den 30 är det Visbys hus- och murfasader som kantar min promenadväg till jobbet i Riksantikvarieämbetets nya hus på gamla A7-området. Och skulle nu någon utmed vägen skvallra om sin arbetsplats lär jag inte begripa så mycket… :-)

Nedtecknat av Lars Lundqvist som arbetar på Riksantikvarieämbetet och är en av de som valt att flytta med till Gotland.

Ännu ett Riksantikvarieämbete

I bakgrunden gammeldags 1600-talstext, Placat och Påbudh från 1666. Ovanför en del av RAÄ:s logga samt årtalet 2008.Jag jobbar på en urgammal myndighet, Riksantikvarieämbetet. Det finns uppenbarligen någon sorts hållbarhet i verket, som gör att ämbetet lyckats överleva samhällsförändringar, ända sedan stormaktsambitionernas 1600-tal. Någonstans finns väl en koppling till ett mänskligt behov av att fundera kring sin egen och mänsklighetens historia. Och vi vill gärna ha redskap för att kunna utveckla reflektionen om tiden för länge sedan. Ur den synvinkeln är det inte så konstigt att det finns arkeologiföreningar, hembygdsföreningar, kulturmiljölagstiftning, forskning, institutioner för kulturmiljöns vård och tillsyn, museer och – ett Riksantikvarieämbete. Nu är ju inte tillvaron statisk utan kulturarvssystem måste anpassa sig till samhällets utveckling för att svara upp till samtidens krav på verksamheten. Därför finns nu ett nytt Riksantikvarieämbetet från den 1 januari 2008. Eller i vart fall en ny organsiation… Vilken version det är i ordningen har jag ingen aning om. Men varför ett nytt RAÄ och hur kommer det se ut?

Varför då då?
Tanken med RAÄ årsmodell 2008 är att fokusera mer på de faktorer som är avgörande för att kulturarvet ska upplevas som intressant, lätt att komma åt och vara användbart för alla. Ganska mycket tid och kraft har ägnast åt att klura ut en bättre ansvarsfördelning inom organisationen. Vi ska bli försöka agera utifrån en helhetssyn och tänka mer på det större sammanhang som vi jobbar inom. För att underlätta det utvecklar vi gemensamma organisationsprinciper och en enhetlig terminologi och förhållningssättet ska präglas samverkan, öppenhet och professionalism.

Sex avdelningar
Det nya Riksantikvarieämbetet kommer att bestå av sex avdelningar:

  • Administration – Ska utveckla myndighetens administrativa stöd och styrsystem samt den interna och externa kommunikationen.
  • Verkssekretariatet – Ska stödja ledningen med verksamhetens inriktning och samordningen av verksövergripande frågor.
  • Samhälle – Ska utveckla och hantera kunskaper och styrmedel för kulturarvets tillvaratagande i olika samhällsprocesser.
  • Förvaltning – Ska utveckla kunskaper och samordna kunskapsutveckling för förvaltning av kulturarvet.
  • Information – Ska utveckla och tillhandahålla information och infrastruktur för information om kulturarvet.
  • Arkeologisk uppdragsverksamhet – Ska på uppdrag arbeta med arkeologiska utredningar och undersökningar samt förse samhället med nya och efterfrågade arkeologiska resultat.

Alltså, nya avdelningsnamn att lära sig, både för oss och för dig. En del av verksamheten kommer ju att förläggas till Gotland vilket också kommer att prägla det nya Ämbetet. En annan fråga som ännu inte är avgjord är vad som ska ske med den arkeologiska uppdragsverksamheten (UV). Det (kanske) bestäms under året. Eller inte. Hur som helst så lär det hända en hel del saker på RAÄ och det finns säkert anledning att berätta mer vad som händer och sker.

>>Lars Lundqvist, jobbar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.