Taggad: Run-Janne

En halvmålad runsten i Sturefors

Den nyligen uppmålade runstenen vid Vists kyrka, där ormen ännu har rumpan bar. Foto Magnus Källström

Till Runverkets uppgifter hör att registrera, undersöka och publicera Sveriges runinskrifter. Nya fynd görs årligen, men det finns faktiskt en hel del inskrifter som upptäcktes för rätt många år sedan och som ännu inte har presenterats i tryck. En av dessa är den runsten står vid Vists kyrka i Sturefors i Östergötland och som upptäcktes redan 1963.

Vists kyrka brann 1961 och det var i samband med uppröjningen efter branden som den tidigare helt okända runstenen framkom under kyrkans golv. I oktober 1965 lagades stenen och restes den intill den nyuppförda kyrkan. I samband med detta undersöktes och målades ristningen av Sven B. F. Jansson, som har beskrivit sina iakttagelser i en otryckt rapport i ATA. Han framhåller där att ristningsytan ”är svårt vitttrad, gropig och knottrig” och att ristningen på många ställen är ”mycket otydlig”, men lyckas ändå läsa följande runor:

hkun : þiʀ bṛu- : suniʀ : kunịta- -­-ṭu : -­-­-­-­-­- : -­-ḳ-­-­- -­-þ̣ụ- -­-­-
Hakon þæiʀ brøðr, syniʀ Gunn-…
”Håkon och hans bröder, Gunnhilds (?) söner /läto resa stenen efter … sin fader?/.”

Jansson har noggrant kommenterat sin läsning fram till och med skiljetecknet efter inskriftens tjugosjunde runa, men skriver sedan: ”Därefter kan spår av ett 20-tal runor iakttagas. I intet fall kan dessa skadade runor bestämmas med någon säkerhet. Inskriften kan tyvärr ej rekonstrueras.”

Här ser man som runolog direkt ett intressant problem och en spännande utmaning. För ganska exakt fem år sedan var jag vid kyrkan och gick noggrant igenom inskriften och tyckte mig då komma en bit längre än Jansson hade gjort. Jag måste erkänna att jag då hade en idé om det mesta utom den dödes namn. Förra året rengjordes stenen och igår var jag där igen för att granska inskriften ännu en gång och måla upp ristningen.

Jag kom dit vid tvåtiden och det rådde mycket goda undersökningsförhållanden med ett molnbeslöjat solljus som föll från höger över ristningsytan. Ganska snart upptäckte jag att jag nog varit lite väl övermodig vid min första undersökning, men de första 34 runorna gick i de allra flesta fall att etablera. Det står: hkun : þiʀ bṛþ̣r : suniʀ : kunita- · -­-­-ṭu : sn · iftʀ : det vill säga: ”Håkon och hans bröder, Gunnhilds söner, reste stenen efter”. Därefter ser man spår av runor som sträcker sig ända ut i svanspetsen på rundjuret, men de är minst sagt knepiga att reda ut. Jag vågade därför inte måla dem vid detta besök, utan ska komma tillbaka senare i sommar och ta en ny titt. Det är därför stenen nu ser ut som den gör, om någon skulle undra.

Stenen som den såg ut innan uppmålning med tydliga spår av den äldre uppmålningen. Foto Magnus Källström

En helt förutsättningslös undersökning går inte att göra, eftersom det i många ristningsspåren fortfarande finns spår av Janssons uppmålning från 1960-talet, där färgen har en mossgrön(!) nyans. Jag minns att jag när jag började intressera för runstenar i slutet av 1970-talet förvånades över att vissa runstenar var uppmålade med grön färg. Så har givetvis inte varit fallet, utan det är en ursprungligen röd färg som har förändrats. Påfallande ofta dyker tydliga spår av denna färg upp på runstenar som hittades på 1960-talet. Jag har bland annat sett det på det fragment som sitter inmurat i den södra väggen i Spånga kyrka i Uppland (upptäckt 1954, men målat 1961), liksom på U 707 i Kungs-Husby kyrka, som återfanns 1965.

Ryktet säger att det var en färg som Run-Janne själv hade blandat till, men enligt de efterlevande är detta nog inte sant. Antagligen har han i stället fått färgen av någon konservator som har experimenterat med att få fram en extra hållbar runstensfärg. Eftersom den med tiden blir helt grön så innehåller den förmodligen en hel del koppar.

Det är tveksamt om det finns något foto av stenen med Janssons uppmålning och den har därför aldrig fått någon stildatering enligt den gräslundska modellen. Det är dock rätt tydligt att den bär ett huvud avbildat i fågelperspektiv, även om bara det ena ögat säkert går att urskilja. Stenen bör följaktligen tillhöra 1000-talets första hälft.

Jag fick alltså lugna mig lite när det gäller målningen av runorna i inskriftens slut, men detta ger å andra sidan tillfälle för andra att bilda sig en uppfattning om vad det kan tänkas stå. Så den som vill pröva sina krafter som runläsare bör avlägga ett besök i Sturefors nu i sommar och då helst en solig eftermiddag!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I Samnordisk runtextdatabas har runstenen signum Ög ATA6225/65 för den som vill leta upp den. DS.