Taggad: Runfynd

Årets första runfynd och sentida runstensresare i Kverrestad

Det nyfunna runstensfragmentet från Eggeby i Spånga. Foto Magnus Källström

Åter igen har vi fått vänta på årets första runfynd. Visserligen har det kommit in meddelanden om möjliga fynd, men dessa har antingen kunnat avfärdas eller väntar på att granskas. Men i tisdags hände det. Då ringde Johan Runer på Uppdrag arkeologi och meddelade att han hade hittat ett runstensfragment i samband med en arkeologisk undersökning vid Eggeby på Järvafältet utanför Stockholm.

Jag satt just då i en bil någonstans söder om Jönköping på väg hem från en längre undersökningsresa i Sydsverige. När jag stannade till för att titta på den bild som jag hade fått mig tillsänd såg jag direkt att det utan tvekan handlade om en bit av en äkta runsten. Stenen hade dessutom framkommit under torven vid maskinavbaningen och måste ha legat på platsen under en relativt lång tid.

Fragmentet är inte större än en handflata och bara en enda runa återstår. Den kan antingen läsas som m eller ʀ beroende på hur man vänder fragmentet. Samtidigt har det en slät kant som måste vara ursprunglig, och eftersom det vanligaste är att runinskrifter löper medsols med runornas toppar vända ut mot kanten bör det röra sig om en ʀ-runa. Under vikingatiden stod denna runa för ett speciellt r-ljud som i stort sett bara kunde förekomma i slutet av ord och som exempelvis finns i det på runstenar ytterst frekventa ordet æftiʀ ’efter’. Av statistiska skäl skulle man därför kunna hävda att det troligtvis är detta ord som runan har tillhört, men säker kan man naturligtvis inte vara.

Fyndplatsen för runstensfragmentet som är nog så intressant. Foto Magnus Källström

Det märkligaste är dock stenmaterialet. Fragmentet är nämligen av röd sandsten och inte mer än drygt 4 cm tjockt, vilket av allt att döma har varit stenens ursprungliga tjocklek. Det har alltså tillhört en runsten av den typ som man brukar hitta vid medeltida kyrkor i Uppland. De antas med goda skäl ha tillhört någon form av senvikingatida gravmonument som varit resta på tidiga kristna kyrkogårdar. Vid Spånga kyrka, som ligger på andra sidan E 18, omkring 750 meter åt sydväst, har mängder av fragment från sådana runstenar påträffats. Kan fragmentet kanske ha kommit därifrån? Eller har en runsten av liknande typ också rests vid Eggeby under samma tid? Eggeby var nämligen Spångas prästgård under medeltiden och en förbindelse med kyrkplatsen kan ju ha funnits tidigare. Dessa frågor kan vi nog först få svar på när utgrävningen har framskridit ytterligare.

Den sentida runstenen i fattigmagasinet vid Kverrestads kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Innan jag fick det uppiggande samtalet om nyfyndet vid Eggeby hade jag varit i Skåne, där jag bland annat ägnade mig åt att lösa ett litet tolkningsproblem, som jag länge hade gått bet på. För drygt ett år sedan fick jag en fråga om en sentida runsten, som sitter i det ena hörnet av ett fattigmagasin uppfört 1802–03 vid Kverrestads kyrka. Stenen finns upptagen som Raä 4:1 i Fornminnesregistret och bär en klockbild med tre rader med runor. Enligt uppgift fanns det till och med en sägen om att detta var gravstenen över kyrkans byggmästare.

På fotografier och en teckning som jag fått mig tillsända, hade jag kunnat läsa orden ʀaistu : stain i den nedersta raden och dessutom sett att det troligen stod nyman i den översta. Jag gissade då att den sistnämnda runföljden kunde syfta på den kulturintresserade Carl Fredric Nyman (1745–1818), som var prost i Kverrestads församling när byggnaden uppfördes. Mittraden hade jag däremot inte lyckats begripa.

Väl på knä framför stenen var det inga problem att läsa och förstå inskriften. Där står:

nyman :
ok : ulla :
ʀaistu : stain :
det vill säga ”Nyman och Ulla reste stenen”.

Formen på de två sista orden tyder på att Nyman har varit förtrogen med stavningen på de vikingatida runstenarna, men han har tydligen inte känt till att ʀ-runan aldrig kan stå som första runa i ett ord. Runan t har av någon anledning endast bistav till vänster, medan runorna a och n har dubbelsidiga bistavar med undantag för a-runan i ulla, som bara har bistav till vänster. Man kan därför fundera på om ristaren här kan ha avsett något annat ljud, exempelvis /e/.

Med hjälp av Lunds Stifts Herdaminne är det inte heller svårt att avgöra vem denna ulla (eller ulle?) var. Där framgår att Carl Fredric Nyman sedan 1789 var gift med Ulrika Möller, prästdotter från Glemminge.

I herdaminnet uppges att Nyman ”ihågkommes som en allwarsam och hederlig man”, men tydligen har han inte dragit sig för att låta hugga sitt och hustruns namn med runor i grundmuren till det hus, där naturaprodukterna för socknens fattiga skulle förvaras. På en fyrkantig sten som sitter högre upp i muren finns en mer officiell inskrift med latinska bokstäver: ”Qverrestads sockens Sädes Magazin Inrättadt 1803 C. F. N.”

Därmed var denna runstens gåta löst och vi får leta efter kyrkobyggmästarens gravsten någon annanstans.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om de senaste årens runstensfynd vid Spånga kyrka i rapporter från Stockholms stadsmuseum respektive Arkeologerna. DS.

Tänkvärd rungraffiti från Angerdshestra

Detalj av några av de runor som finns ristade på stockarna från Angerdshestra kyrka. Foto Magnus Källström

Det har blivit lite av en tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg, men vi är bara en vecka in på det nya året och något sådant har ännu inte dykt upp. I stället tänkte jag ägna mig lite åt en runinskrift, som jag mer av en tillfällighet lyckades begripa för några år sedan, men som jag inte tidigare har skrivit något om. Den är inristad med kniv på en trästock, som ursprungligen kommer från Angerdshestra sydväst om Jönköping i Småland, men som sedan länge finns i Historiska museets samlingar i Stockholm.

Det hela började i juli 1910 när man bröt upp golvet i Angerdshestra kyrka och fann ett trettiotal tillhuggna stockar från en äldre knuttimrad kyrka. På vissa fanns rester av målningar, på andra ristade runinskrifter. Kyrkans komminister Richard Österdahl underrättade Vitterhetsakademien om upptäckten och riksantikvarien sände ut den nyanställde amanuensen Andreas Lindblom att undersöka fyndet. Resultatet blev att 16 av stockarna togs tillvara och redan i augusti samma år skickades de med tåg till Stockholm.

Både Österdahl och Lindblom ritade av de runinskrifter som de kunde upptäcka, vilket visade sig vara mycket lyckosamt. Stockarna var nämligen delvis starkt angripna av trämask och en del av de runor som de såg 1910 är i dag försvunna. Enligt Ragnar Kinander, som 1961 publicerade inskrifterna som Sm 114 i det andra häftet av Smålands runinskrifter, ska de tolkas på följande sätt:

Kristus (D)o(mi)n(us)(?), Kristus kon(ungr?), Kristus sunr … skrifaði mik á Óláfs degi … Guð mik signi … millesimo ducentesi(mo) …
”Kristus Herren(?), Kristus konungen(?), Kristus sonen … skrev mig på Olovs dag … Gud välsigne mig … (året) tolvhundra …”

Texterna är skrivna på både folkspråket och latin och antas ha tillkommit i samband med att kyrkan uppfördes. Det verkar till och med ha funnits en datering på latin innehållande ordet ”tolvhundra” och när stockarna senare dendrodaterades gav de årtalet 1226, vilket ser ut att stämma mycket bra.

Det är dock inte alla inskrifter på stockarna från Angerdshestra som är tolkade. Den som skrev runor på Olofs dag (det vill säga den 29 juli) ska enligt Kinander ha burit namnet iokis, vilket ser mycket märkligt ut. På samma stock finns också en lång runföljd som Kinander har läst som ærækomræ-þium : f[il] : þisræ-þiumị, men som aldrig verkar ha blivit tydd.

Andreas Lindbloms uppteckningar från 1910 av runorna på stockarna från Angerdshestra kyrka. Efter original i ATA.

Det är denna inskrift som jag för några år sedan mer av en tillfällighet lyckades genomskåda. Egentligen är det Andreas Lindblom som jag ska tacka. Det var nämligen genom hans uppteckning i Historiska museets digitala katalog som jag fick syn på några detaljer som jag tidigare aldrig hade tänkt på, men som bar på lösningen till gåtan. Det hela började nog med att jag såg att ordet Kristus genomgående var skrivet med l och inte med t, och att det egentligen stod krislus. Ristaren hade alltså förväxlat t och l som i den medeltida runraden utgör spegelbilder av varandra. Jag noterade också att de två oidentifierade runorna i runföljden ærækomræ-þium : f[il] : þisræ-þiumị mest liknande n-runor med bistaven dragen ända ned till baslinjen, en variant som brukar vara typisk för efterreformatoriska runinskrifter. Det märkligaste var dock att Lindblom hade återgivit r-runorna i denna runföljd som stungna. Detta är en synnerligen ovanlig runform som har använts i ett fåtal medeltida inskrifter för att markera så kallat palatalt r. I ett fall där Kinander har en r-runa hade Lindblom däremot ritat en stungen b-runa dvs. p.

Detta gav mig infallet att försöka läsa även de andra r-runorna i denna inskrift som p-runor. Tillsammans med den antagna n-runan fick jag då fram en runföljd kompænþium, som såg ut som ett högst begripligt ord. Vad ett kompendium är på nutida svenska vet jag ju, men vad betyder det på latin? Tyvärr måste jag erkänna att mina kunskaper i detta språk är rätt begränsade, men slå i en ordbok kan jag. Denna gav beskedet att compendium på latin betyder ’besparing’ och vid en affär ’vinst, överskott’. Det såg ju lovande ut och när jag prövade att läsa runorna på samma sätt i den sista runföljden fick jag (om jag bortsåg från den sista i-runan) þispænþium. En slagning på dispendium i samma ordbok gav här betydelsen ’penningutgift, kostnad, förlust’.

Vinst, förlust…! Jag insåg med ens att jag måste vara den rätta tolkningen på spåren och att det borde gå att få fram hela meningen. Mellan ordet compendium och dispendium stod runorna f[il]. Med den ovan nämnda skrivningen krislus i bakhuvudet var det inte svårt att lista ut att detta skulle uppfattas som fit och svara mot tredje person presens indikativ av det oregelbundna verbet fio, factus sum, fiere ’göra, bliva, ske’.

Richard Österdahls kalkering av den aktuella runföljden från 1910. Efter original i ATA.

Det som nu återstod var bara de inledande runorna, där Kinander hade läst æræ, men där Lindblom hade runorna sæpæ med en lite underligt utformad s-runa. Detta kunde knappast vara något annat än adverbet saepe ’ofta’. Hela meningen borde då vara: Saepe compendium fit dispendium ”En vinst blir ofta en förlust’!

Detta ser ju ut som ett gammalt tänkespråk, som rimligtvis måste vara hämtat någonstans ifrån, men märkligt nog har jag trots sökande ännu inte hittat någon direkt parallell. Ett snarlikt uttryck är dock unius compendium, alterius dispendium ”den enes vinst, den andres förlust”.

Men varför skriver man ”En vinst blir ofta en förlust” på en kyrkvägg. Är det timmermannen eller byggmästaren som varit missnöjd med betalningen för uppförandet av kyrkan? Eller har ristningarna tillkommit vid en senare tidpunkt och i ett annat sammanhang? På flera de andra av stockarna förekommer rester av målningar som har daterats till 1500-talet. Det kan nämnas att verbet skriva (som kommer av latinets scribo, scribere) under medeltiden inte bara betydde ’skriva’ utan även ’måla’. Kanske härrör runorna från en missnöjd 1500-talsmålare. Den långa bistaven i n-runan och att /d/ återges med þ passar egentligen bättre efter reformationen. Samtidigt är det känt att þ-runan i just runinskrifter på latin kan användas som tecken för /d/. På en dopfunt från Pjätteryds kyrka i Småland (Sm 38), daterad till tiden omkring 1200, står exempelvis både þominus dominus och bænæþ[ikta] benedicta.

Trästockarna i Historiska museets magasin. De längsta inskrifterna finns på insidan av stocken längst åt höger närmast väggen. Foto Magnus Källström

Det kan nämnas att jag den gången inte bara nöjde mig med det som fanns i arkiven, utan att jag i oktober 2014 också tog en närmare titt på inskrifterna i verkligheten. Stockarna förvaras i Historiska museets magasin i Tumba, men var inte helt oproblematiska att studera. De mäter nämligen närmare 9 meter i längd och låter sig därför inte flyttas så lätt. Dessutom råkade de intressantaste inskrifterna vara vända mot en vägg och för att undersöka dem måste jag lägga mig raklång på golvet i det smala utrymmet mellan stocken och väggen.

I denna något besvärliga studieställning fick jag förklaringen till varför p-runorna och n-runorna såg ut som de gjorde. De lodräta linjerna i runorna är dragna hela vägen ned till kanten på stocken (se bilden högst upp) och förmodligen har flera av dem haft en fortsättning på ett nedre stockvarv. Såväl p-runan som n-runan får i så fall för medeltiden mer normala former.

Granskningen av inskrifterna ledde också till en del andra upptäckter. Enligt Kinander ska det på den aktuella stocken finnas en runföljd [gu]ri. I verkligheten rör det sig om två olika runföljder som båda finns kvar, men som är ristade i varsin­(!) ände av stocken. Den ena ska läsas ri följt av något som kan vara en lönnruna 3:6 (dvs. k), medan den andra ser ut att lyda k͡nụ. Kanske rör det sig om ett par påbörjade, men aldrig avslutade personnamn.

Namnet på den som skrev (eller målade) på Olofs dag ska inte heller läsas iokis, som man hittills har trott, utan snarast -ok͡nis. Bindrunan mellan k och n har redan Österdahl och Lindblom sett och den första runan är skadad upptill och kan ha haft en bistav åt vänster. Hur namnet ska tolkas vet jag däremot inte.

Det är faktiskt inte ens säkert att det på en av stockarna står ordet ”tolvhundra” på latin. Jämför man med Lindbloms läsning står det klart att en del runor bör ha varit andra än dem Kinander har räknat med. Denna inskrift var betydligt lättare att komma åt i magasinet, men är dessvärre är den aktuella stocken rejält maskstungen. Dessutom ligger den så att runorna är vända upp och ned, vilket inte gjorde det lättare att hålla reda på de otydliga strecken i virrvarret av maskgångar och samtidigt jämföra med det som Lindblom och Kinander hade läst.

Jag måste erkänna att jag den gången i oktober 2014 nöjde mig med att hastigt rita av det jag omedelbart tyckte mig se för att fortsätta vid ett annat tillfälle. Detta återbesök har ännu inte blivit av, men kanske ska detta bli ett nyårslöfte för 2018. Rungraffitin från Angerdshestra är ingalunda färdigutforskad.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Vi väntar ännu på årets första nyfynd i Sverige, men i Danmark har mycket spännande fynd gjorts alldeles nyligen. DS.

Ett par okända runstenar ur arkiven

Den tidigare okända runstenen från Sankt Lars kyrka i Linköping. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto: Alvin

Projektet Evighetsrunor som Riksantikvarieämbetet driver tillsammans med Uppsala runforum innehåller flera delar. En handlar om att digitalisera tidigare svåråtkomligt källmaterial. I samarbete med Uppsala universitetsbibliotek har nu Otto von Friesens runologiska fältmaterial blivit tillgängligt, men också flera handskrifter efter 1700-talsforskaren Olof Celsius. Allt detta är publicerat på plattformen Alvin och kommer sedan att länkas till den forskningsplattform för Sveriges runinskrifter som vi arbetar med inom projektet.

Det finns mycket nytt att upptäcka i detta material. Särskilt Celsius’ samlingar i Uppsala har i förvånansvärt liten grad använts av forskningen, även om vissa referenser dyker upp här och var i verket Sveriges runinskrifter. Känslan är dock att dessa handskrifter aldrig har varit föremål för någon mer systematisk genomgång. Jag har tittat igenom dem vid några tillfällen och märkligt nog tycker jag alltid att jag stöter på något som jag inte visste om. Till och med tidigare okända runstenar kan dyka om mellan bladen om man har ögonen med sig och ger sig tid att stava sig igenom de inte helt lättlästa 1700-talshandstilarna.

För ett par år sedan fann jag exempelvis bland de handlingar som finns under signum R 554 en runsten från S:t Lars kyrka i Linköping, som vad jag vet inte tidigare har varit registrerad. Teckningen är försedd med följande mycket utförliga beskrivning:

”Denna sten ligger på Sankt Lars kyrkiogård uth med Kyrkiomuren A B på södra sidan, millan wåkenhuset och kordörren. A wäster. B öster. ligger horizontalt; men har der intet länge legat. är wid Kyrkians och Kyrkiotakets repare[r]ande brukad til någon tienst til rödfärg stötande etc hwar af han är med rödfärg och tiära så fördärfwad, så wäl som af watn och tiärdropp, at man nästan intet kan se at det warit någon runsten. Stenen är af en rödachtig, glittrande, hård och grof materia, och derföre gropug och förderfwad in superficie [dvs. på ytan] at man ingen wiss ritning kan finna […]”

Att inskriften på den misshandlade runstenen varit svår att läsa blir uppenbart när man försöker tyda runorna på teckningen. De ser närmast ut som …-­-­n × kiu × suislnlþs…, vilket knappast kan läggas till grund för något tolkningsförslag.

Teckningen är inte signerad, men av allt att döma härrör den från Petrus Millberg, lektor i matematik i Linköping och sedermera kyrkoherde i Landeryd. Upptill har nämligen Celsius lagt till att ”Mag. Milberg” den 4 oktober 1726 hade skrivit ”at man på denna sten ingen mehr rättelse kan hafva”. Det kan tyda på att den redan då har gått förlorad. I de av Brate utgivna delarna av Östergötlands runinskrifter lyser denne Millberg i stort sett med sin frånvaro (han nämns endast en gång under Ög 224), men när Sven B. F. Jansson 1976 skrev om Linköpingbygdens runstenar i Linköpings historia hänvisar han flera gånger till dennes teckningar i Celsius’ samlingar. Den här aktuella runstenen vid S:t Lars omtalas däremot inte.

Teckningen av runstenen från Sankt Lars kyrka, som finns i J. H. Wallmans samling. Efter original i Nordiska museets arkiv.

För ett tag sedan slog det mig att jag en gång faktiskt hade sett ytterligare en teckning av denna sten, nämligen i 1800-talsforskaren J. H. Wallmans samling i Nordiska museet. Någon platsangivelse finns inte på denna teckning, bara anteckningen att ”kan man intet finna annat än teckn till dessa bokstäfver, sedan tjära blifvit kokad på stenen”. Vid första anblicken ser det ut som om detta kunde vara en självständig avbildning och läsningen är något annorlunda (…-þn × kiu × suisliins…), men det troligaste är att det bara handlar om en lite slarvig kopia av teckningen i R 554. På samma ark finns nämligen också avbildningar av Ög 112 och Ög 129 som verkar vara kopior av just Millbergs teckningar.

Det går givetvis inte att göra så mycket av inskriften på denna sten, men det är tydligt att den har burit det mycket karakteristiska kors, som förekommer på flera runstenar i Östergötland.

En förbisedd runsten från Aspö kyrka

Efter att den ovan nämnda samlingen hade blivit digitaliserad, lade jag märke till att det här även fanns uppgifter om en tidigare förbisedd sörmländsk runsten. I ett brev till Olof Celsius 1743 har Axel Herman Wrangel lämnat en delvis ofullgången teckning av det berömda runblocket vid Lagnö (Sö 175) i Aspö socken, varefter han har följande intressanta notis:

”Uti Kyrkiodörren af Aspö Kyrkia ligger en sten [Sö 174] den dir[ektör] Palmschiöld skall hafva aftagit, iag kunde hel riktigt läsa honom, men gaf mig eij roo att afrita honom. Man wiste mig och en hop bitar af en runsten som sutit uti tornet den böndren nedkastat då de skulle laga det. Den stenen hade warit påtagligen ritad iag kunde eij på en bit läsa mer än …ita …iʀ · iftiʀ · bu…i.”

Axel Herman Wrangels anteckningar om runstenen från Aspö kyrka ur R 554 (UUB). Foto: Alvin

Det är inga märkvärdigheter som Wrangel har upptecknat och av inskriften går det inte att med säkerhet tolka mer än ordet ”efter”. Det märkliga är dock att han har avbildat både a-runan och den ena t-runan med ensidiga bistavar. Dessa runvarianter är mycket sällsynta i Södermanland, men desto vanligare i Uppland. Kanske ska man därför våga anta att stenen har varit ristad av en uppländsk runristare.

Förutom Sö 174 och Sö 175 har man i Aspö socken tidigare bara känt till ett mindre runstensfragment (Sö 375), som på 1930-talet påträffades i en terrassmur vid Lagnö. Det överlämnades 1934 till Historiska museet, där det har förvarats sedan dess. Av inskriften återstår endast runorna …at · a…, men på fragmentet finns rester av en rik slingornamentik. Stenmaterialet består av röd sandsten, vilket i Mälardalen främst förekommer i runstenar som har framkommit vid medeltida kyrkor. Man kan därför misstänka att detta fragment ursprungligen kommer från Aspö kyrka och kanske kan det – trots att såväl a som t här har dubbelsidiga bistavar – ha tillhört samma sten som Axel Herman Wrangel såg 1743. Det är väl inte heller omöjligt att det till och med är han som har fört det till Lagnö. Säteriet ägdes nämligen av hans farbror, riksrådet Erik Wrangel af Lindeberg.

Runstensfragmentet som på 1930-talet hittades vid Lagnö i Aspö socken. Efter Södermanlands runinskrifter (1924-36).

Av en tillfällighet såg jag faktiskt det nämnda fragmentet i Historiska museets magasin tidigare i höstas, eftersom det råkade ligga på samma pall som en runsten som jag skulle titta på. Jag noterade då att det endast var 3,5 cm tjockt och att det baksidan fanns böljeslagsmärken, vilket visar att detta måste den ursprungliga tjockleken. Stenens tunnhet tyder på hällen ursprungligen kan ha ingått i en kistkonstruktion, vilket man faktiskt tidigare också har övervägt. Detta är ytterligare ett indicium på att denna sten kan komma från kyrkan.

Axel Herman Wrangel är inget känt namn inom runforskningen, men sommaren 1742 hade han ritat av ett par småländska runstenar (Sm 132, Sm 133) i Flisby socken, norr om Eksjö, och senare under samma höst avbildade han också några runstenar i Västergötland. Dessa teckningar ingår också i handskriften R 554, men i detta fall finns de faktiskt omnämnda i Sveriges runinskrifter. Om hans liv i övrigt är det inte så mycket som direkt går att googla fram. Det man får veta är att han föddes 1822 på Aneby i Bredestads socken i Småland, att han var student i Uppsala samt att han dog ogift och barnlös 1753 i Italien under en utlandsresa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Femton runor i Hackås kyrka

Runorna som är ristade i pusten på utsidan av koret till Hackås kyrka i Jämtland. Foto Magnus Källström

Ibland kan det dröja något mellan ett nyfynd av en runinskrift och den vetenskapliga undersökningen. I samband med renoveringen av Hackås kyrka i Jämtland påträffades i slutet av maj 1959 ett antal runor ristade i en putsfog på utsidan av kyrkan. Fyndet väckte stor uppmärksamhet och resulterade bland annat i en notis i Dagens Nyheter, där Sven B. F. Jansson – den tidens store auktoritet på runor – uttalade sig uppskattande om fyndet. Däremot är det oklart om han själv eller någon annan någonsin granskade och dokumenterade själva inskriften. En hel del tyder i stället på att den första undersökningen gjordes nu i fredags den 27 oktober 2017.

Anledningen till detta dröjsmål kan vara ristningen redan i september 1959 försågs med en skyddande ”järnram med glas och lucka över”, vilket har gjort det svårt att förutsättningslöst studera den. Trots detta finns en läsning av inskriften i Samnordisk runtextdatabas, där den uppges lyda: fuþarkhnis­­-mlʀ. Det rör sig alltså om en futharkinskrift, en återgivning av själva runalfabetet. Denna är dock inte helt felfri och det är exempelvis något förvånande att finna en a-runa på den plats där man i en medeltida runrad väntar o. I artikeln i Dagens Nyheter uppges också runorna vara femton till antalet, men räknar man efter i runtextdatabasens läsning så blir det inte mer än fjorton tecken. Det är alltså något som inte stämmer. En orsak är säkert att läsningen i databasen bygger på ett fotografi och inte på en undersökning av själva inskriften.

I slutet av förra veckan skulle jag göra en kortare tur till västra Medelpad för att studera en sentida runinskrift, som kommer att behandlas i utgåvan av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor. Eftersom det skulle ta lika lång tid att nå platsen från Östersund som från Sundsvall, valde jag det förra alternativet. Då kunde jag nämligen passa på att titta på lite annat. Jämtland och Härjedalen har visserligen inte många runinskrifter, men några av dem är mycket märkliga. På Frösön står som bekant Sveriges nordligaste runsten, rest av den man som lät kristna Jämtland och på en av bonaderna från Överhogdal i Härjedalen som visas på Jamtli i Östersund finns ett av de få exemplen på broderade­(!) runor. Och så har vi runorna på utsidan av koret till Hackås kyrka.

Att göra runundersökningar i slutet av oktober är inte det mest ideala och jag hade under ett par veckor oroligt följt väderleksrapporterna, som slutligen hade utlovat ett rejält snökaos just den dag som jag skulle resa upp. När jag landade på Frösön på onsdagseftermiddagen hade dock ovädret dragit förbi och snön smält undan. Besöket vid Hackås kyrka var dessutom planerat först till fredag förmiddag. Då var det lyckligtvis både uppehåll och tillräckligt många plusgrader i luften för att det skulle gå att arbeta.

Kalkering av runorna på plast mot hösthimlen över Storsjön. Foto Magnus Källström

Jag hade i förväg bett om att få glasskivan tillfälligt avlägsnad och hade alltså mycket goda förutsättningar att läsa inskriften. Den fjärde runan såg faktiskt ut som på det äldre fotografiet med en dubbelsidig bistav snett nedåt vänster och den skulle alltså kunna vara en variant av a-runan. Att den inte ska uppfattas så förstår man när man kommer längre fram i inskriften. Enligt den tidigare läsningen skulle a-runan saknas på sin förväntade plats och s följa direkt efter i. Denna s-runa såg på det tidigare fotografiet ut att vara bakvänd och ha s.k. gotländsk form. Så visade sig inte alls vara fallet. I stället finns här en lätt skadad a-runa med ensidig bistav följd av högst normal s-runa. Därefter följer en t-runa med ensidig bistav till vänster samt de avslutande runorna mlʀ. Detta gör sammanlagt femton runor och den runa som saknas är b.

Enligt det medeltida runsystemet borde den fjärde runan återge en æ-runa, men någon sådan förväntar man sig inte heller på denna plats i runraden. Den måste alltså tolkas som en misslyckad o-runa, där ristaren har glömt den ena bistaven. Här kan man tveka om det är riktigast att återge runan med eller med æ som teckenformen faktiskt svarar emot. Även translittereringen av den sista runan kan diskuteras trots att formen är helt klar. Jämtland tillhörde som bekant Norge under medeltiden och på norskt område blev den gamla ʀ-runan redan under senvikingatiden det vedertagna tecknet för /y/. I norska medeltidsinskrifter translittereras den alltid med y. I Sverige sker samma förändring, men en bit in i medeltiden och även här förvandlas ʀ-runan till en y-runa. Av tradition har vi i Sverige vanligtvis behållit ʀ när vi återger medeltida runtexter, vilket egentligen är rätt diskutabelt i de fall där runans ljudvärde går att bestämma. De flesta som använde denna runa på medeltiden hade förmodligen ingen aning om att den en gång hade stått för ett r-ljud. Men om jag här (tillfälligtvis) böjer mig för traditionen så kan runorna i Hackås kyrka återges på följande sätt: fuþọrkhniastmlʀ.

Varför har man ristat dessa runor på utsidan av kyrkans kor? Enligt notisen i Dagens Nyheter berodde det på att runraden ”ansågs besitta ett magiskt skydd mot onda makter och därför ofta ristades in i kyrkväggarna av besökande bybor”. Nu är det i detta fall mycket svårt att avgöra om ristningen har gjorts i våt eller torr puts, men de ganska breda linjerna kan tyda på det förra. I så fall bör den ha ristats när kyrkan byggdes och härröra från någon som varit syselsatt med kyrkbygget. En magisk avsikt kan väl inte uteslutas, men det är också möjligt att denna person bara ville demonstrera sin runkunnighet. Resultatet blev visserligen inte helt korrekt, vilket faktiskt är påfallande vanligt när det handlar om just futharkinskrifter. Kanske beror det på att många av dessa har tillkommit i någon form av undervisningssituation.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runraden som undervisningsinstrument i Helmer Gustavsons artikel Lära sig och lära ut runor – med hjälp av futharken? i Situne Dei 2013. DS

Nytt runfynd avslöjat genom 3D-skanning

3D-modell av runstenen i St Knud. 3D-modell av www.s3di.com. Bild av Laila Kitzler Åhfeldt.

Uppmärksamma runföljare har kanske noterat att ett nytt runfynd blivit känt på Bornholm.

Jag har precis tillbringat en arbetsvecka i september med att 3D-skanna runstenar på Bornholm tillsammans med Teddy och Miranda från ett företag i Ystad. Vi har samlat forskningsmaterial till projektet Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm.

Fältarbetet på Bornholm var noga tidsplanerat, men kort tid innan fältveckan slängdes det in en extra runristning att undersöka. Helen Simonsson, utredare på Riksantikvarieämbetet och tillika samordnare av runstensvården, hade under sin sommarsemester fotograferat mycket på Bornholm och publicerat fotona på Flickr – bl.a. en runinskrift i St Knuds kyrka. Att det kunde vara en för runforskningen okänd runsten uppmärksammades av Jan Owe, som hittade bilden på Flickr. Det är Jan Owe som står bakom den helt oumbärliga runtextdatabasen, och han noterade att inskriften faktiskt inte var känd och registrerad vare sig på Bornholms museum, i runologiska kretsar eller i den danska motsvarigheten till fornminnesregistret.

Lisbeths Imer, runolog anställd av Nationalmuseum i Köpenhamn, kontaktades och beredde sig att åka till Bornholm och undersöka fyndet. Eftersom hon visste att jag var på väg dit med en 3D-skanner frågade hon om vi kunde tänka oss att dokumentera även denna. Den såg dock inte ut att vara äkta, runorna såg alltför taffliga ut. För säkerhets skull behövde den undersökas närmare, men det fanns egentligen inga större förhoppningar om att det skulle röra sig om en autentisk inskrift.

Eftersom fältarbetet på Bornholm var planerat sedan länge med noggrant urval och hårda prioriteringar (10 av ca 40 runstenar hade valts ut), var det lite motvilligt jag beredde mig att göra plats för en förmodligen icke-autentisk inskrift, när det nu fanns så mycket arbete med de vikingatida runstenarna. Å andra sidan är det viktigt att nyfynd blir noggrant undersökta. Vi kom överens om att Lisbeth skulle ta en titt först, och om hon bedömde att det var värt tiden skulle vi 3D-skanna dem.

Men nu var det så att en storm blåste in över Bornholm med hårda vindar och mycket regn. Färjorna ställdes in och Lisbeth kunde inte komma. När det inte gick att mäta ute passade Teddy på att 3D-skanna ristningen i St Knud och Miranda fixade 3D-modellen (man måste processa data). Tack vare 3D-modellen kunde jag sedan framställa en färgneutral bild som ”tog bort” färgen som fyllts i och belysa ristningen som med släpljus, fast på min datorskärm. Jag mailade bilden till Lisbeth och hon blev mycket glad! När hon såg 3D-bilden förstod hon omedelbart att det är en vikingatida runinskrift och att det är ett fragment av en tidigare helt okänd runsten. Formuleringen är enligt Lisbeth dessutom nära identisk med inskriften på en runsten på Svaneke kyrkogård (Østermarie 1, DR 390), så vi har nu fått förfrågan om att undersöka om det kan vara samma runristare som gjort de två stenarna.

Runstenen i St Knud. Foto: Helen Simonsson 2017.

Imålningen har uppenbarligen gjorts av någon som inte kan runor och den var helt felaktig. P.g.a. detta blev runristningens äkthet starkt betvivlad. Detta visar hur olämpligt det är att runor fylls i av någon som har bristande kunskaper. Det var först i samband med 3D-skanningen som det stod klart att runstenen är från vikingatiden.

Nu vet vi dock att Bornholm har ännu en runsten och detta blev den 28 september känt för allmänheten i dansk media. Lisbeth har fått reda på att den varit känd i församlingen, men det har inte kommit vidare därifrån. Så blir det ibland, en runinskrift sitter så till att alla tror att alla redan har sett den. Kanske har den kommit fram vid någon restaurering av kyrkan.

Men vad handlade Bornholmsbesöket om egentligen? Jo, bakgrunden är att runstenarna på Bornholm liknar mycket mer de östsvenska runstenarna än de danska. När de bornholmska runstenarna reses har runstensseden i stort sett redan upphört i hela det övriga danska området, men i ornamentik och språk finns likheter med de mellansvenska runstenarna. Det finns därför en gammal diskussion om huruvida de har något att göra med svenska områden, eller om det har kronologiska skäl – d.v.s. det beror på att de helt enkelt är mer samtida med de svenska runstenarna och därmed följer samma mode i ornamentik och formulering. Syftet med den här undersökningen är att se om det finns några kopplingar till svenska runstenar i ristningstekniken.

Det övergripande syftet med Runbruk på Östersjöns öar är att studera relationerna mellan Öland, Gotland och Bornholm utifrån ett tvärvetenskapligt runforskningsperspektiv som inkluderar arkeologi, runologi och laborativa metoder. Vem använde de runristade föremålen, vem ville ha runstenar och vem bar smycken med runor, i vilka miljöer och under vilka omständigheter? Det finns markanta skillnader mellan vilka attityder man har till runskrift på de olika öarna. Men detta får vi återkomma till när vi kommit lite längre.

Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm är en deluppgift i Runverkets projekt Evighetsrunor – en forskningsplattform för Sveriges runinskrifter.

Laila Kitzler Åhfeldt är arkeolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första nyfynd 2017

Runstensfragmentet som påträffades 2017 i kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm. Foto Magnus Källström.

Det har blivit något av en tradition att presentera årets första runfynd på K-blogg, så varför bryta denna? I år dök det upp den 2 februari det vill säga igår. Den lycklige upptäckaren var John Hamilton från Arkeologerna vid Statens historiska museer och nu på morgonen har jag varit ute på kontoret i Hägersten och tittat på fragmentet.

Fyndet gjordes i samband med omläggningen av en del av kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm, ett arbete som har föregått etappvisa under flera år och som också har bjudit på flera tidigare runstensfynd. Både 2014 och 2015 års första runfynd gjordes just i Spånga och det var faktiskt John som stod även för dessa.

Det nyfunna fragmentet från Spånga låg djupt ner i fyllningen i muren och tillhör de minsta som har framkommit vid denna kyrka. Det mäter inte mer än 6,5 × 10 cm och är bara 1,5 cm tjockt. Trots det lilla formatet har en bit av en runslinga med två runor bevarats. Den ena utgörs av resterna en a-runa. Den andra är svårare, eftersom den ligger precis intill den ena brottkanten, men det mesta talar för att denna runa har varit i. Däremot är det osäkert från vilket håll tecknen ska läsas. Står det ai eller ia? Någon originalkant som kan ge ledning finns inte bevarad, men runslingan är svagt böjd, vilket talar för att läsningen ai ligger närmast till hands.

Två runor är naturligtvis alldeles för litet för att man ska kunna säga något om innehållet i texten, men med tanke på att två av de vanligaste orden på runstenarna – efter ordet ok ’och’ – är ræisa ’resa’ och stæinn ’sten’ som båda kan innehålla teckenföljden ai kanske det inte är alltför djärvt att gissa att runorna har tillhört något av dessa ord. Åtminstone borde statistiken tala för detta.

Fragmentet är som nämnts påfallande tunt, bara 1,5 cm. Visserligen är det inte uteslutet att sandstenen kan ha skiktat sig och ursprungligen varit tjockare, men vi kan nog räkna med att stenen i sin helhet har varit relativt liten. Runorna är dock inte överdrivet små. Slingan mäter 7 cm och runtecknen bör ursprungligen ha varit 6 cm höga.

Även om fragmentet har blivit lite kantstött i senare tid är brottytorna uppenbarligen mycket gamla och det måste vara mycket länge sedan stenen slogs sönder. Genom fynd som tidigare har gjorts vid Spånga kyrka vet vi att en del av dessa stenar måste ha slagits sönder redan på 1100-talet. De var nämligen återanvända i anläggningar som måste tillhöra den tid då den äldsta stenkyrkan i Spånga uppfördes och flera har faktiskt fortfarande spår av ursprunglig bemålning.

Frågan är dock varför sandstensrunstenarna från Spånga är så fragmenterade. Av det 25-tal fragment som har hittats vid kyrkan under de senaste tjugo åren är det nästan inget som bär fler än två runor! Är detta resultatet av en avsiktlig och mycket grundlig förstörelse redan under tidig medeltid eller är det bara för att de tunna sandstenarna har varit skörare? Det kan nämnas att det också finns fyra runstenar av granit eller gnejs från Spånga kyrka och av dessa har tre använts som byggnadsmaterial i kyrkan mer eller mindre hela.

Årets första runfynd må vara mycket litet, men det väcker stora frågor!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Läs mer om undersökningarna vid Spånga kyrka hos Arkeologerna!

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.

Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.

Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Finlands första runsten åter i fokus

Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.
Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.

1997 gjordes en sensationell upptäckt i skärgården utanför Åbo i Finland. En boende på Stora Ängesön i Hitis skulle avlägsna en sten som satt fast i sjöbottnen vid sin brygga fick till sin förvåning upp ett runstensfragment av sandsten. Något sådant hade inte tidigare påträffats i Finland och Marit Åhlén, som då jobbade på Runverket i Stockholm kontaktades. Efter att ha granskat stenen bedömde hon inskriften som vikingatida, även om bara ett par av de mer fullständiga runföljderna kunde tolkas. Hit hör namnet Torfast och en form av ett ord för ”tyda” (raþi ”må tyda”). Det senare jämfördes med ett mycket känt citat på Ågerstastenen (U 729) utanför Enköping: Raði d[r]ængʀ þaʀ rynn se runum þæim, sum Balli risti ”Tyde den man som runkunnig är de runor, som Balle ristade”

Tillsammans med finska kollegor publicerade Marit några artiklar om fyndet, men sedan dess har det (åtminstone från svensk sida) varit ganska tyst om stenen.

I måndags hölls ett heldagsseminarium om runinskrifter i Finland vid Åbo universitet. Sammankomsten var en del av den livaktiga kollokvieserien Runråd på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, som traditionsenligt också hade översatts till värdlandets språk: Riimuraati. (Som av en tillfällighet råkar den senare leden inte bara formmässigt likna ordet på Hitisstenen utan är också ett gammalt lån från nordiskt språk.)

Riimuraati

Jag deltog i detta möte med en förelagd uppgift, nämligen att försöka säga något om ristaren bakom runstensfragmenet från Hitis. Att döma av fotografier på nätet kunde ristningen knappast vara ett förstlingsverk och det borde ju gå att finna paralleller. Jag hade därför tidigt satt titeln ”Vem kan ha ristat runstenen från Hitis?” utan att egentligen veta vad jag skulle komma fram till. Ju mer tiden för sammankomsten närmade sig insåg jag att det här behövdes grundforskning. Det är ju svårt att säga något säkert om en ristning som man aldrig har sett. Jag tog därför kontakt med Museiverket i Helsingfors, där jag hade fått veta att stenen fanns, och för ett par veckor sedan åkte jag dit för att undersöka den.

På vägen dit bar jag på en liten gnagande oro att jag med min misstänksamma natur inte skulle bedöma fragmentet som äkta utan som ett sentida verk. Med fragmentet framför mig fanns det också en del, som jag inte tyckte stämde med de sandstensrunstenar som jag tidigare hade sett. Ristningslinjerna var genomgående mycket breda och utvittrade, men en runrest som står precis intill en av brottytorna visade sig vara grunt och försiktigt ristad som om denna avbrutna kant hade funnits redan när stenen höggs. Själva runformerna såg däremot mycket bra ut och kan mycket väl vara vikingatida. Visserligen har o-runan en mer ovanlig form, där bistavarna lutar mot vänster i stället för höger, men denna variant är ingalunda okänd. Jag reagerade också på skiljetecknen mellan orden. Dessa består antingen av en enkel punkt eller av två punkter ställda som ett kolon, men punkterna är inte runda utan ovala. Det märkligaste är dock att en del av ornamentiken är huggen i relief, vilket givetvis var känt sedan tidigare.

Reliefhuggna runstenar är ingen sällsynthet på exempelvis Öland eller Gotland, men dessa består nästan uteslutande av kalksten. Bland Mälardalens många runstenar finns det mig veterligen bara tre exempel på reliefhuggna sandstensrunstenar. En står vid Husby-Rekarne kyrka vid Eskilstuna (Sö 92), medan två finns i Löts kyrka utanför Enköping (U 721, U 722). Alla är märkligt nog huggna av samme man, den produktive runristaren Balle, och jag har alltid tyckt att det har funnits något i Hitisfragmentet som påminner om denne ristare.

De två runstenarna i Löts kyrka hade jag faktiskt inte heller sett, så min första åtgärd när jag kom tillbaka från Helsingfors var att kontakta kyrkvaktmästaren i Löt och be om att få bli insläppt. Det var inga problem och redan dagen efter var jag där.

Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström
Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström

Runstenarna i Löts kyrka står uppställda inne i koret på varsin sida om altaret. Den som står till vänster (U 722) är mycket djupt huggen och har förmodligen legat i en mycket skyddad miljö. Den upptäcktes först 1908 vid kyrkans restaurering, men det saknas närmare fynduppgifter. Mitt första intryck var att ristningstekniken i de reliefhuggna partierna inte alls liknade den på Hitisfragmentet. Dessutom är runorna här placerade på kanten av stenen. Eftersom jag aldrig tidigare hade sett stenen började jag dock noggrant gå igenom inskriften och gjorde då en märklig upptäckt. Skiljetecknen som omväxlande bestod av punkter och kolon var av någon anledning inte runda utan ovala! Här fanns alltså en oväntad överensstämmelse med Hitisfragmentet.

Jag gick därefter över till den andra stenen (U 721). Denna har varit känd sedan 1600-talet och var då inlagd i korgolvet. Den blev sedermera utbruten ur golvet och låg en period ute på kyrkogården innan den flyttades in i kyrkan igen. De reliefhuggna partierna är här betydligt grundare och ristningslinjerna i runorna är påtagligt vidgade genom vittring. Det ser väl inte exakt ut som på Hitisfragmentet, men stenmaterialet verkar ha uppfört sig på ett liknande sätt.

Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström
Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström

Min skepsis förbyttes så sakteliga mot att det nog kunde finnas en förbindelse mellan stenarna i Löt och fragmentet från Hitis. Skulle det senare kanske till och med kunna vara ett tidigare okänt verk av Balle? Här finns dock ett stort aber, nämligen o-runans form. Hos Balle lutar bistavarna i denna runa aldrig åt vänster utan alltid åt höger. Däremot finns det ett par exempel där bistavarna är närmast vågräta, vilket ju närmar sig den förra formen. Märkligt nog finns båda dessa stenar just i Löts socken och en av dem är den ovan nämnda Ågerstastenen U 729!

Stora Ängesön i Hitis ligger inte långt från en gammal segelled och nära Kyrksundet, där man har hittat spår efter en vikingatida handelsplats. Löt ligger långt från dagens strandlinje, men med fem meter högre vattenstånd blir socknen i stort sett omfluten av vatten. Under vikingatiden har det alltså inte funnits någon brist på kommunikationsmöjligheter mellan dessa områden.

Jag hade tänkt avsluta mitt föredrag i Åbo med att citera inskriften på den ena Lötstenen, men dessvärre glömde jag bort att visa den avslutande bilden i presentationen. U 722 är nämligen rest av en person som märkligt nog bär namnet Tafæistr ”Tavest”, vilket är ett ursprungligt binamn med betydelsen ’man från Tavastland’ dvs. ett av Finlands gamla landskap.

När det material man studerar börjar uppföra sig på detta sätt är det kanske bäst att besinna sig och tänka på att det faktiskt bara rör sig om en samling indicier som av en händelse råkar peka åt samma håll. Men jag kommer nog ändå arbeta vidare på dessa uppslag…

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I sin avhandling Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland (1999) har Per Stille hävdat att den dödes namn på U 722 inleds med en t-runa och inte en a-runa som det står i Upplands runinskrifter. Efter att ha granskat stenen kan jag bekräfta att detta är helt korrekt. DS.

 

Ett återfunnet runspänne och tolkningen som försvann

Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.
Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.

I augusti 1868 tillbringade den då 24-årige arkeologen Oscar Montelius två knappa veckor på Gotland. Anledningen var bland annat att han på ort och ställe skulle skaffa sig noggrannare fynduppgifter om en del av de fornfynd som Historiska museet hade löst in under de gångna åren. Bland dessa fanns ”en half söljering af silfver med runor”. Enligt de uppgifter som Montelius kunde inhämta hade ringen påträffats ett par år tidigare ”helt nära Wisby, vid vägen till Kopparsvik, under gräfning af grunden till major v. Post’s nya hus, Adolfsberg kalladt”. Fyndet hade gjorts av ynglingen Casimir Planting Bergloo och inlösts med 10 riksdaler riksmynt.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter, som sedan tio år tillbaka finns tillgängligt på vår hemsida, har spännet fått beteckningen G 350. Här uppges att det har inventarienummer 3527 i Historiska museet, men att det inte har kunnat återfinnas i samlingarna. Inskriften återges därför efter Montelius’ läsning som sikuar och tolkas i första hand som kvinnonamnet Sigvor eller möjligen mansnamnet Sigvarr.

Montelius är faktiskt inte den ende som har uppgifter om föremålet. I Carl Säves samling i ATA fick jag för några år sedan ögonen på en minimal papperslapp, där Säve har avbildat det aktuella föremålet i full skala. I Samnordisk runtextdatabas finns dessutom en länk till museets Medeltidskatalog där man till och med kan se spännet fotograferat. Jag började därför fundera på om det verkligen var försvunnet eller om uppgiften kanske var förlegad.

Förra veckan tog jag kontakt med Historiska museet och frågade efter spännet. Visst fanns det där! De hade inga problem att lokalisera det och i måndags fick jag möjlighet att titta närmare på inskriften.

Den återfunna silversöljan. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström
Den återfunna silversöljan från Visby. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström

Redan när jag såg fotografiet i museikatalogen hade jag insett att den tidigare tolkningen inte kunde vara den slutgiltiga. Spännet är ju fragmentariskt och det är därför inte särskilt troligt att sikuar svarade mot hela den ursprungliga texten. Runorna står mycket spatiöst, men har de varit symmetriskt placerade på ringen måste minst ett par tecken saknas.

Det är alltså inte särskilt troligt att det handlar om kvinnonamnet Sigvor. Visserligen finns i dag enligt namnstatistiken på nätet 42 kvinnor i Sverige som bär detta namn, men på medeltiden verkar det ha varit annorlunda. I samlingarna för Sveriges medeltida personnamn i Uppsala verkar det inte finnas ett enda belägg på detta namn. Däremot förekommer det ristat i runor på en vikingatida vävbricka från Lund (DR 311) med den fantasieggande texten ”Sigvors Ingemar ska få min gråt (eller: mina olyckor)”. Det fåtal personer som hette Sigvor under medeltiden verkar ha kommit från Norge och Island.

Annorlunda förhåller det sig med mansnamnet Sigvard, som är ett välkänt namn under samma period. Jag antog därför inskriften måste vara defekt i slutet och att man skulle läsa sikuar…, vilket lätt kan suppleras sikuar[þr] dvs. Sigvarðr. Kanske kunde det till och med finnas spår av en runa i brottkanten efter r-runan som bekräftade detta antagande.

Jag trodde alltså att allt var löst och att det bara var trava över till Historiska, kasta ett snabbt öga på inskriften och bekräfta det jag redan hade funderat ut. Så blev det inte. Att de sex runorna ska läsas sikuar råder det ingen tvekan om – även om s-runas form är något märklig – men några spår av någon runa efter r finns inte. I stället kan man här tydligt se att ringen har smalnat av och att detta måste vara den plats där spännets torne har varit fäst. Inskriften bör alltså ha avslutats med r! De runor som saknas måste ha stått i början av texten och den troligaste läsningen är i stället …sikuar, vilket inte är särskilt lätt att komplettera på något övertygande sätt.

Kanske skulle man kunna rädda stackars Sigvarðr genom att anta att inskriften inte har börjat till vänster direkt ovanför tornen, utan högst upp på ringen (vid ”klockan 12”). I så fall måste det före s-runan ha funnits någon form av markering var man ska börja läsa. Jag kan dock inte komma ifrån att detta förslag känns som en ren nödlösning.

För att sammanfatta: Silversöljan från Adolfsberg i Visby är lyckligt återfunnen, men den läsning och tolkning av inskriften som tidigare framstod som helt säker har förbytts i ovisshet. Sådan är dessvärre runologens vardag. En god idé kan lätt stjälpas av en liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Sedan mitten av veckan finns nu också nytagna bilder av spännet i Historiska museets digitala katalog. Gå in och fundera på hur rungåtan ska lösas! DS.

Årets första runfynd 2016

De nyupptäckta runstensfragmenten i Solna kyrka. Foto Magnus Källström
De nyupptäckta runstensfragmenten i Solna kyrka. Foto Magnus Källström

2015 dök årets första runsten upp mitt i vintern, den 8 januari. Det rörde som ett litet sandstensfragment som hittades Spånga kyrka i Stockholm. Detta är ett minst sagt ett svårslaget rekord, som dock tangerades redan i år. Årets första runfynd registrerades nämligen den 11 januari och även denna gång i en av Storstockholms kyrkor. Det var Åsa Berger på Arkeologikonsult och Cecilia Pantzar från Tyréns som i samband med ett projekt om Solna kyrka tittade in i en nisch i kyrkans kor och upptäckte att bottnen i denna nisch utgjordes av ett tidigare helt okänt runstensfragment. Runorna är mycket tydliga och det är märkligt att ingen verkar ha lagt märke till dem förr.

Genom Lars Andersson på Stockholms läns museum fick Runverket vetskap om fyndet samma eftermiddag som det gjordes och redan morgonen efter kunde vi sammanstråla för att ta en närmare titt på stenen. Egentligen är det två runstensfragment som ligger i botten av nischen, ett större och ett mindre. Båda ser ut att bestå av röd sandsten och de har förmodligen tillhört samma runsten. På det större läser man utan problem …a : stan : þi… dvs. … [ræis]a(?) stæin þe[nna] … ”… resa(?) denna sten …”. Ristningen på det mindre fragmentet är lite svårare att komma till rätta med, eftersom ytan delvis är täckt av puts, men förutom en bågböjd ornamentsslinga verkar det även här finnas ett par runor. Fragmenten har tillhört en ganska typisk runsten från 1000-talet.

Att just Solna får en ny runsten är mycket glädjande, eftersom det är ett område, där man genom århundradena har haft otur med sina runstenar. Det finns faktiskt inte mer än två hela runstenar kvar i kommunen, en vid Frösunda (U 121) och en i Karlbergs park (U 124), men genom äldre uppgifter vet vi att de varit fler.

Runhällen vid Karlberg (U 123) som den såg ut på 1600-talet. Träsnitt av Johan Hadorph och Johan Leitz. Foto ATA
Runhällen vid Karlberg (U 123) som den såg ut på 1600-talet. Träsnitt av Johan Hadorph och Johan Leitz. Foto ATA

Exempelvis fanns på 1600-talet vid Karlberg en ristning i fast häll (U 123), som faktiskt var en av de få där en namngiven runristare hade ristat runor till minne sig själv. ”Sigfast och Ärnfast de högg efter sig” löd den korta texten. Av de avbildningar som finns kvar framgår att Ärnfast måste vara identisk med den runristare som bland annat har signerat runstenen vid Hässelby slott i Spånga (U 79).

Tyvärr sprängdes runhällen vid Karlberg sönder i mitten av 1800-talet när järnvägen till Uppsala drogs fram. Det vet vi genom fornforskaren Richard Dybeck, som länge hade sökt efter ristningen, men som 1865 fick förklaringen varför den inte gick att återfinna:

Jag fann nemligen en dag ett litet stycke af en Runsten, insatt i muren till jernvägen, der denna afskär dammen norr om slottet, och vid efterfrågan upplystes, att det hört till en Berghäll derinvid, hvilken af arbetarne blifvit bortsprängd.

Tack vare dessa uppgifter vet vi var ristningen har legat och den som i dag åker på Pampaslänken förbi Karlbergsparken och ned mot Klarastrandsleden passerar rakt över den plats där Sigfast och Ärnfast en gång högg sina runor.

En annan av Solnas runstenar fanns vid Järva krog (U 122) och undersöktes redan i början av 1600-talet av Johannes Bureus. Den övre delen av stenen saknades då, men av det som fanns kvar framgick att den var ristad av den berömde runristaren Öpir. Runstenen vid Järva krog sågs senast 1763 när antikvarien N. R. Brocman stannade till vid den på sin resa till Hälsingland, men den har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

Också vid Överjärva gård har det funnits en runsten (U 126). Den upptäcktes i början av 1900-talet och undersöktes av runologen Erik Brate 1902, men försvann bara några år senare. Man tror att den blivit använd som vägfyllnad. Ett enda litet fragment med några få runor har senare återfunnits och finns nu i Historiska museets samlingar.

Med denna dystra statistik tycker man att Solna verkligen förtjänar att få en ny runsten, men det måste nämnas att det faktiskt inte har gått mer än 15 år sedan det senast gjordes ett nyfynd i just Solna. Det skedde vid Tomteboda och den gången rörde det sig om urnordiska runor från folkvandringstiden, något som vi ju inte är direkt bortskämda med.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fyndet vid Tomteboda 2001 här.