Taggad: Runfynd

Årets första nyfynd 2017

Runstensfragmentet som påträffades 2017 i kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm. Foto Magnus Källström.

Det har blivit något av en tradition att presentera årets första runfynd på K-blogg, så varför bryta denna? I år dök det upp den 2 februari det vill säga igår. Den lycklige upptäckaren var John Hamilton från Arkeologerna vid Statens historiska museer och nu på morgonen har jag varit ute på kontoret i Hägersten och tittat på fragmentet.

Fyndet gjordes i samband med omläggningen av en del av kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm, ett arbete som har föregått etappvisa under flera år och som också har bjudit på flera tidigare runstensfynd. Både 2014 och 2015 års första runfynd gjordes just i Spånga och det var faktiskt John som stod även för dessa.

Det nyfunna fragmentet från Spånga låg djupt ner i fyllningen i muren och tillhör de minsta som har framkommit vid denna kyrka. Det mäter inte mer än 6,5 × 10 cm och är bara 1,5 cm tjockt. Trots det lilla formatet har en bit av en runslinga med två runor bevarats. Den ena utgörs av resterna en a-runa. Den andra är svårare, eftersom den ligger precis intill den ena brottkanten, men det mesta talar för att denna runa har varit i. Däremot är det osäkert från vilket håll tecknen ska läsas. Står det ai eller ia? Någon originalkant som kan ge ledning finns inte bevarad, men runslingan är svagt böjd, vilket talar för att läsningen ai ligger närmast till hands.

Två runor är naturligtvis alldeles för litet för att man ska kunna säga något om innehållet i texten, men med tanke på att två av de vanligaste orden på runstenarna – efter ordet ok ’och’ – är ræisa ’resa’ och stæinn ’sten’ som båda kan innehålla teckenföljden ai kanske det inte är alltför djärvt att gissa att runorna har tillhört något av dessa ord. Åtminstone borde statistiken tala för detta.

Fragmentet är som nämnts påfallande tunt, bara 1,5 cm. Visserligen är det inte uteslutet att sandstenen kan ha skiktat sig och ursprungligen varit tjockare, men vi kan nog räkna med att stenen i sin helhet har varit relativt liten. Runorna är dock inte överdrivet små. Slingan mäter 7 cm och runtecknen bör ursprungligen ha varit 6 cm höga.

Även om fragmentet har blivit lite kantstött i senare tid är brottytorna uppenbarligen mycket gamla och det måste vara mycket länge sedan stenen slogs sönder. Genom fynd som tidigare har gjorts vid Spånga kyrka vet vi att en del av dessa stenar måste ha slagits sönder redan på 1100-talet. De var nämligen återanvända i anläggningar som måste tillhöra den tid då den äldsta stenkyrkan i Spånga uppfördes och flera har faktiskt fortfarande spår av ursprunglig bemålning.

Frågan är dock varför sandstensrunstenarna från Spånga är så fragmenterade. Av det 25-tal fragment som har hittats vid kyrkan under de senaste tjugo åren är det nästan inget som bär fler än två runor! Är detta resultatet av en avsiktlig och mycket grundlig förstörelse redan under tidig medeltid eller är det bara för att de tunna sandstenarna har varit skörare? Det kan nämnas att det också finns fyra runstenar av granit eller gnejs från Spånga kyrka och av dessa har tre använts som byggnadsmaterial i kyrkan mer eller mindre hela.

Årets första runfynd må vara mycket litet, men det väcker stora frågor!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Läs mer om undersökningarna vid Spånga kyrka hos Arkeologerna!

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att ristningarna och stenen i sig även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Men för att kunna göra det är den inledande hanteringen avgörande, både av fasta hällar och av lösa nyfynd i fält, under transport och förvaring. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår och bedöma om det kan finnas något som skulle kunna analyseras i ett laboratorium. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en rapport som beskriver hur stenen mår eller hur känslig den är.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering. Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla fotografier eller ritningar (skadekarteringar) som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör ha gjorts innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium. Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man har inte kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Finlands första runsten åter i fokus

Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.
Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.

1997 gjordes en sensationell upptäckt i skärgården utanför Åbo i Finland. En boende på Stora Ängesön i Hitis skulle avlägsna en sten som satt fast i sjöbottnen vid sin brygga fick till sin förvåning upp ett runstensfragment av sandsten. Något sådant hade inte tidigare påträffats i Finland och Marit Åhlén, som då jobbade på Runverket i Stockholm kontaktades. Efter att ha granskat stenen bedömde hon inskriften som vikingatida, även om bara ett par av de mer fullständiga runföljderna kunde tolkas. Hit hör namnet Torfast och en form av ett ord för ”tyda” (raþi ”må tyda”). Det senare jämfördes med ett mycket känt citat på Ågerstastenen (U 729) utanför Enköping: Raði d[r]ængʀ þaʀ rynn se runum þæim, sum Balli risti ”Tyde den man som runkunnig är de runor, som Balle ristade”

Tillsammans med finska kollegor publicerade Marit några artiklar om fyndet, men sedan dess har det (åtminstone från svensk sida) varit ganska tyst om stenen.

I måndags hölls ett heldagsseminarium om runinskrifter i Finland vid Åbo universitet. Sammankomsten var en del av den livaktiga kollokvieserien Runråd på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, som traditionsenligt också hade översatts till värdlandets språk: Riimuraati. (Som av en tillfällighet råkar den senare leden inte bara formmässigt likna ordet på Hitisstenen utan är också ett gammalt lån från nordiskt språk.)

Riimuraati

Jag deltog i detta möte med en förelagd uppgift, nämligen att försöka säga något om ristaren bakom runstensfragmenet från Hitis. Att döma av fotografier på nätet kunde ristningen knappast vara ett förstlingsverk och det borde ju gå att finna paralleller. Jag hade därför tidigt satt titeln ”Vem kan ha ristat runstenen från Hitis?” utan att egentligen veta vad jag skulle komma fram till. Ju mer tiden för sammankomsten närmade sig insåg jag att det här behövdes grundforskning. Det är ju svårt att säga något säkert om en ristning som man aldrig har sett. Jag tog därför kontakt med Museiverket i Helsingfors, där jag hade fått veta att stenen fanns, och för ett par veckor sedan åkte jag dit för att undersöka den.

På vägen dit bar jag på en liten gnagande oro att jag med min misstänksamma natur inte skulle bedöma fragmentet som äkta utan som ett sentida verk. Med fragmentet framför mig fanns det också en del, som jag inte tyckte stämde med de sandstensrunstenar som jag tidigare hade sett. Ristningslinjerna var genomgående mycket breda och utvittrade, men en runrest som står precis intill en av brottytorna visade sig vara grunt och försiktigt ristad som om denna avbrutna kant hade funnits redan när stenen höggs. Själva runformerna såg däremot mycket bra ut och kan mycket väl vara vikingatida. Visserligen har o-runan en mer ovanlig form, där bistavarna lutar mot vänster i stället för höger, men denna variant är ingalunda okänd. Jag reagerade också på skiljetecknen mellan orden. Dessa består antingen av en enkel punkt eller av två punkter ställda som ett kolon, men punkterna är inte runda utan ovala. Det märkligaste är dock att en del av ornamentiken är huggen i relief, vilket givetvis var känt sedan tidigare.

Reliefhuggna runstenar är ingen sällsynthet på exempelvis Öland eller Gotland, men dessa består nästan uteslutande av kalksten. Bland Mälardalens många runstenar finns det mig veterligen bara tre exempel på reliefhuggna sandstensrunstenar. En står vid Husby-Rekarne kyrka vid Eskilstuna (Sö 92), medan två finns i Löts kyrka utanför Enköping (U 721, U 722). Alla är märkligt nog huggna av samme man, den produktive runristaren Balle, och jag har alltid tyckt att det har funnits något i Hitisfragmentet som påminner om denne ristare.

De två runstenarna i Löts kyrka hade jag faktiskt inte heller sett, så min första åtgärd när jag kom tillbaka från Helsingfors var att kontakta kyrkvaktmästaren i Löt och be om att få bli insläppt. Det var inga problem och redan dagen efter var jag där.

Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström
Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström

Runstenarna i Löts kyrka står uppställda inne i koret på varsin sida om altaret. Den som står till vänster (U 722) är mycket djupt huggen och har förmodligen legat i en mycket skyddad miljö. Den upptäcktes först 1908 vid kyrkans restaurering, men det saknas närmare fynduppgifter. Mitt första intryck var att ristningstekniken i de reliefhuggna partierna inte alls liknade den på Hitisfragmentet. Dessutom är runorna här placerade på kanten av stenen. Eftersom jag aldrig tidigare hade sett stenen började jag dock noggrant gå igenom inskriften och gjorde då en märklig upptäckt. Skiljetecknen som omväxlande bestod av punkter och kolon var av någon anledning inte runda utan ovala! Här fanns alltså en oväntad överensstämmelse med Hitisfragmentet.

Jag gick därefter över till den andra stenen (U 721). Denna har varit känd sedan 1600-talet och var då inlagd i korgolvet. Den blev sedermera utbruten ur golvet och låg en period ute på kyrkogården innan den flyttades in i kyrkan igen. De reliefhuggna partierna är här betydligt grundare och ristningslinjerna i runorna är påtagligt vidgade genom vittring. Det ser väl inte exakt ut som på Hitisfragmentet, men stenmaterialet verkar ha uppfört sig på ett liknande sätt.

Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström
Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström

Min skepsis förbyttes så sakteliga mot att det nog kunde finnas en förbindelse mellan stenarna i Löt och fragmentet från Hitis. Skulle det senare kanske till och med kunna vara ett tidigare okänt verk av Balle? Här finns dock ett stort aber, nämligen o-runans form. Hos Balle lutar bistavarna i denna runa aldrig åt vänster utan alltid åt höger. Däremot finns det ett par exempel där bistavarna är närmast vågräta, vilket ju närmar sig den förra formen. Märkligt nog finns båda dessa stenar just i Löts socken och en av dem är den ovan nämnda Ågerstastenen U 729!

Stora Ängesön i Hitis ligger inte långt från en gammal segelled och nära Kyrksundet, där man har hittat spår efter en vikingatida handelsplats. Löt ligger långt från dagens strandlinje, men med fem meter högre vattenstånd blir socknen i stort sett omfluten av vatten. Under vikingatiden har det alltså inte funnits någon brist på kommunikationsmöjligheter mellan dessa områden.

Jag hade tänkt avsluta mitt föredrag i Åbo med att citera inskriften på den ena Lötstenen, men dessvärre glömde jag bort att visa den avslutande bilden i presentationen. U 722 är nämligen rest av en person som märkligt nog bär namnet Tafæistr ”Tavest”, vilket är ett ursprungligt binamn med betydelsen ’man från Tavastland’ dvs. ett av Finlands gamla landskap.

När det material man studerar börjar uppföra sig på detta sätt är det kanske bäst att besinna sig och tänka på att det faktiskt bara rör sig om en samling indicier som av en händelse råkar peka åt samma håll. Men jag kommer nog ändå arbeta vidare på dessa uppslag…

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I sin avhandling Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland (1999) har Per Stille hävdat att den dödes namn på U 722 inleds med en t-runa och inte en a-runa som det står i Upplands runinskrifter. Efter att ha granskat stenen kan jag bekräfta att detta är helt korrekt. DS.

 

Ett återfunnet runspänne och tolkningen som försvann

Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.
Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.

I augusti 1868 tillbringade den då 24-årige arkeologen Oscar Montelius två knappa veckor på Gotland. Anledningen var bland annat att han på ort och ställe skulle skaffa sig noggrannare fynduppgifter om en del av de fornfynd som Historiska museet hade löst in under de gångna åren. Bland dessa fanns ”en half söljering af silfver med runor”. Enligt de uppgifter som Montelius kunde inhämta hade ringen påträffats ett par år tidigare ”helt nära Wisby, vid vägen till Kopparsvik, under gräfning af grunden till major v. Post’s nya hus, Adolfsberg kalladt”. Fyndet hade gjorts av ynglingen Casimir Planting Bergloo och inlösts med 10 riksdaler riksmynt.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter, som sedan tio år tillbaka finns tillgängligt på vår hemsida, har spännet fått beteckningen G 350. Här uppges att det har inventarienummer 3527 i Historiska museet, men att det inte har kunnat återfinnas i samlingarna. Inskriften återges därför efter Montelius’ läsning som sikuar och tolkas i första hand som kvinnonamnet Sigvor eller möjligen mansnamnet Sigvarr.

Montelius är faktiskt inte den ende som har uppgifter om föremålet. I Carl Säves samling i ATA fick jag för några år sedan ögonen på en minimal papperslapp, där Säve har avbildat det aktuella föremålet i full skala. I Samnordisk runtextdatabas finns dessutom en länk till museets Medeltidskatalog där man till och med kan se spännet fotograferat. Jag började därför fundera på om det verkligen var försvunnet eller om uppgiften kanske var förlegad.

Förra veckan tog jag kontakt med Historiska museet och frågade efter spännet. Visst fanns det där! De hade inga problem att lokalisera det och i måndags fick jag möjlighet att titta närmare på inskriften.

Den återfunna silversöljan. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström
Den återfunna silversöljan från Visby. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström

Redan när jag såg fotografiet i museikatalogen hade jag insett att den tidigare tolkningen inte kunde vara den slutgiltiga. Spännet är ju fragmentariskt och det är därför inte särskilt troligt att sikuar svarade mot hela den ursprungliga texten. Runorna står mycket spatiöst, men har de varit symmetriskt placerade på ringen måste minst ett par tecken saknas.

Det är alltså inte särskilt troligt att det handlar om kvinnonamnet Sigvor. Visserligen finns i dag enligt namnstatistiken på nätet 42 kvinnor i Sverige som bär detta namn, men på medeltiden verkar det ha varit annorlunda. I samlingarna för Sveriges medeltida personnamn i Uppsala verkar det inte finnas ett enda belägg på detta namn. Däremot förekommer det ristat i runor på en vikingatida vävbricka från Lund (DR 311) med den fantasieggande texten ”Sigvors Ingemar ska få min gråt (eller: mina olyckor)”. Det fåtal personer som hette Sigvor under medeltiden verkar ha kommit från Norge och Island.

Annorlunda förhåller det sig med mansnamnet Sigvard, som är ett välkänt namn under samma period. Jag antog därför inskriften måste vara defekt i slutet och att man skulle läsa sikuar…, vilket lätt kan suppleras sikuar[þr] dvs. Sigvarðr. Kanske kunde det till och med finnas spår av en runa i brottkanten efter r-runan som bekräftade detta antagande.

Jag trodde alltså att allt var löst och att det bara var trava över till Historiska, kasta ett snabbt öga på inskriften och bekräfta det jag redan hade funderat ut. Så blev det inte. Att de sex runorna ska läsas sikuar råder det ingen tvekan om – även om s-runas form är något märklig – men några spår av någon runa efter r finns inte. I stället kan man här tydligt se att ringen har smalnat av och att detta måste vara den plats där spännets torne har varit fäst. Inskriften bör alltså ha avslutats med r! De runor som saknas måste ha stått i början av texten och den troligaste läsningen är i stället …sikuar, vilket inte är särskilt lätt att komplettera på något övertygande sätt.

Kanske skulle man kunna rädda stackars Sigvarðr genom att anta att inskriften inte har börjat till vänster direkt ovanför tornen, utan högst upp på ringen (vid ”klockan 12”). I så fall måste det före s-runan ha funnits någon form av markering var man ska börja läsa. Jag kan dock inte komma ifrån att detta förslag känns som en ren nödlösning.

För att sammanfatta: Silversöljan från Adolfsberg i Visby är lyckligt återfunnen, men den läsning och tolkning av inskriften som tidigare framstod som helt säker har förbytts i ovisshet. Sådan är dessvärre runologens vardag. En god idé kan lätt stjälpas av en liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Sedan mitten av veckan finns nu också nytagna bilder av spännet i Historiska museets digitala katalog. Gå in och fundera på hur rungåtan ska lösas! DS.

Årets första runfynd 2016

De nyupptäckta runstensfragmenten i Solna kyrka. Foto Magnus Källström
De nyupptäckta runstensfragmenten i Solna kyrka. Foto Magnus Källström

2015 dök årets första runsten upp mitt i vintern, den 8 januari. Det rörde som ett litet sandstensfragment som hittades Spånga kyrka i Stockholm. Detta är ett minst sagt ett svårslaget rekord, som dock tangerades redan i år. Årets första runfynd registrerades nämligen den 11 januari och även denna gång i en av Storstockholms kyrkor. Det var Åsa Berger på Arkeologikonsult och Cecilia Pantzar från Tyréns som i samband med ett projekt om Solna kyrka tittade in i en nisch i kyrkans kor och upptäckte att bottnen i denna nisch utgjordes av ett tidigare helt okänt runstensfragment. Runorna är mycket tydliga och det är märkligt att ingen verkar ha lagt märke till dem förr.

Genom Lars Andersson på Stockholms läns museum fick Runverket vetskap om fyndet samma eftermiddag som det gjordes och redan morgonen efter kunde vi sammanstråla för att ta en närmare titt på stenen. Egentligen är det två runstensfragment som ligger i botten av nischen, ett större och ett mindre. Båda ser ut att bestå av röd sandsten och de har förmodligen tillhört samma runsten. På det större läser man utan problem …a : stan : þi… dvs. … [ræis]a(?) stæin þe[nna] … ”… resa(?) denna sten …”. Ristningen på det mindre fragmentet är lite svårare att komma till rätta med, eftersom ytan delvis är täckt av puts, men förutom en bågböjd ornamentsslinga verkar det även här finnas ett par runor. Fragmenten har tillhört en ganska typisk runsten från 1000-talet.

Att just Solna får en ny runsten är mycket glädjande, eftersom det är ett område, där man genom århundradena har haft otur med sina runstenar. Det finns faktiskt inte mer än två hela runstenar kvar i kommunen, en vid Frösunda (U 121) och en i Karlbergs park (U 124), men genom äldre uppgifter vet vi att de varit fler.

Runhällen vid Karlberg (U 123) som den såg ut på 1600-talet. Träsnitt av Johan Hadorph och Johan Leitz. Foto ATA
Runhällen vid Karlberg (U 123) som den såg ut på 1600-talet. Träsnitt av Johan Hadorph och Johan Leitz. Foto ATA

Exempelvis fanns på 1600-talet vid Karlberg en ristning i fast häll (U 123), som faktiskt var en av de få där en namngiven runristare hade ristat runor till minne sig själv. ”Sigfast och Ärnfast de högg efter sig” löd den korta texten. Av de avbildningar som finns kvar framgår att Ärnfast måste vara identisk med den runristare som bland annat har signerat runstenen vid Hässelby slott i Spånga (U 79).

Tyvärr sprängdes runhällen vid Karlberg sönder i mitten av 1800-talet när järnvägen till Uppsala drogs fram. Det vet vi genom fornforskaren Richard Dybeck, som länge hade sökt efter ristningen, men som 1865 fick förklaringen varför den inte gick att återfinna:

Jag fann nemligen en dag ett litet stycke af en Runsten, insatt i muren till jernvägen, der denna afskär dammen norr om slottet, och vid efterfrågan upplystes, att det hört till en Berghäll derinvid, hvilken af arbetarne blifvit bortsprängd.

Tack vare dessa uppgifter vet vi var ristningen har legat och den som i dag åker på Pampaslänken förbi Karlbergsparken och ned mot Klarastrandsleden passerar rakt över den plats där Sigfast och Ärnfast en gång högg sina runor.

En annan av Solnas runstenar fanns vid Järva krog (U 122) och undersöktes redan i början av 1600-talet av Johannes Bureus. Den övre delen av stenen saknades då, men av det som fanns kvar framgick att den var ristad av den berömde runristaren Öpir. Runstenen vid Järva krog sågs senast 1763 när antikvarien N. R. Brocman stannade till vid den på sin resa till Hälsingland, men den har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

Också vid Överjärva gård har det funnits en runsten (U 126). Den upptäcktes i början av 1900-talet och undersöktes av runologen Erik Brate 1902, men försvann bara några år senare. Man tror att den blivit använd som vägfyllnad. Ett enda litet fragment med några få runor har senare återfunnits och finns nu i Historiska museets samlingar.

Med denna dystra statistik tycker man att Solna verkligen förtjänar att få en ny runsten, men det måste nämnas att det faktiskt inte har gått mer än 15 år sedan det senast gjordes ett nyfynd i just Solna. Det skedde vid Tomteboda och den gången rörde det sig om urnordiska runor från folkvandringstiden, något som vi ju inte är direkt bortskämda med.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fyndet vid Tomteboda 2001 här.

Årets andra runsten och något om runan r

Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrkogård till vänster och förra sommarens fynd från samma plats till höger. Foto Magnus Källström
Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrkogård till vänster och förra sommarens fynd från samma plats till höger. Foto Magnus Källström

Förra året dröjde länge innan det första runfyndet dök upp, i år kom det redan i januari. Nu i fredags var det dags igen. Då ringde John Hamilton från UV Mitt och meddelade att han hade hittat ännu ett runstensfragment vid Spånga kyrka. Även denna gång rörde det sig om ett litet fragment av röd sandsten, men till skillnad mot många av de tidigare runfynden från kyrkogården bär det spår av kalkbruk och har förmodligen i något skede varit inmurat i kyrkan.

Av inskriften återstår en fullständig r-runa samt i en korsande slinga resterna av ytterligare två runor. Runan r har en mycket karakteristisk form, där den övre delen av bistaven är mjukt bågböjd och där den nedre diagonala delen har huggits någon centimeter för långt åt vänster. Runan är faktiskt mycket lik den r-runa, som förekommer på det fragment som hittades i somras, men lägger man fragmenten bredvid varandra ser man att de inte kan ha tillhört samma runsten. Ristningslinjerna är nämligen helt olika. På det tidigare kända fragmentet är de breda och rätt flacka, medan det nyfunna fragmentet har smalare ristningslinjer med en tydlig v-formad profil.

Att r-runan har öppen form behöver egentligen inte påpekas. Det är nämligen den normala formen för denna runa under vikingatiden. En sluten form blir först vanlig under medeltiden och då förmodligen genom inflytande från den latinska bokstaven R.

Det som vi känner igen som ett typiskt ”run-r” med sluten form och skarpa vinklar förekommer däremot nästan aldrig i genuina runinskrifter utan brukar vara ett säkert tecken på ristningar som har gjorts i senare tid. Att denna variant är den vedertagna symbolen för fornlämning på kartor och i andra sammanhang har säkert också påverkat den allmänna uppfattningen om hur en r-runa ska se ut.

Så här ser runan r aldrig ut på runstenar.
Så här ser runan r aldrig ut på runstenar.

Runraden hade som bekant ytterligare en runa för r. Under vikingatiden hade den formen av en uppochnedvänd gaffel och som stod för ett särskilt r-ljud (s.k. ”palatalt r”), som inte längre finns kvar i svenskan. Det brukar ofta återges med R och kunde i stort sett bara förekomma i slutet av ord som t.ex. i æftiR ‘efter’ eller ulfR ‘Ulv’. Om man stöter på en runinskrift där R-runan markerar ett r-ljud, men står på andra platser i orden så är det ganska säkert att det handlar om en eftermedeltida inskrift.

Ett sådant exempel finns i en sentida runristning från Åmmeberg i södra Närke, som jag nyligen fick en fråga om. Jag var inte bekant med ristningen sedan tidigare, men den visade sig vara upptagen i FMIS som RAÄ Hammar 398:1 och där fanns också runorna avritade. Dessa var dock inte helt enkla att tyda. Translittererar man inskriften rätt upp och ned blir resultatet nämligen det gåtfulla emik ristmhR iRRerim×.

De sentida runorna i Åmmeberg så som de är avritade i inventeringsboken.
De sentida runorna i Åmmeberg så som de är avritade i inventeringsboken.

Efter att ha tittat ett tag på teckningen slog det mig att runorna R och m, som ju utgör spegelbilder av varandra, kanske hade förväxlats av ristaren. I så fall kunde det stå Åmmeberg på den sista raden (med r felläst för b och med en urnordisk g-runa på slutet) och emik skulle bli Erik. De återstående runorna borde om samma principer tillämpas kunna bilda ett efternamn på –ström, kanske Boström eller Byström.

”Erik Boström, Åmmeberg” är alltså en tänkbar tolkning. Längre än så tror jag inte att det går att komma utan att ha sett ristningen i verkligheten, men hamnar jag i trakterna av Åmmeberg så ska jag ta en närmare titt. Förmodligen är runristningen inte särskilt gammal. Om den urnordiska runan för g ingår är den förmodligen inte äldre än 1900-talet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första runfynd 2015

Spånga kyrka i vinterskrud. Foto Magnus Källström
Spånga kyrka i vinterskrud. Foto Magnus Källström

2014 blev ett ganska magert år när det gäller runfynd. Nytillskottet utgörs i stort sett av ett par runstensfragment, en tidigare oregistrerad inskrift med dalrunor på en kalenderstav samt ett par svårlästa runbleck från en museisamling. Vi fick också vänta länge på att något skulle dyka upp. Först i juni meddelade arkeologen John Hamilton vid UV Mitt att han hade hittat ett tidigare okänt runstensfragment vid Spånga kyrka i Stockholm.

I år blev inte väntan lika lång. Redan den 8 januari och innan min (något utsträckta) julledighet hade tagit slut fick jag ett telefonsamtal om att ett nytt runstensfragment hade kommit i dagen. Även denna gång var John upptäckaren och han innehar därmed ett förmodligen svårslaget rekord att två år i rad vara den som finner årets första runinskrift. Fyndplatsen var densamma, Spånga kyrka, där delar av kyrkogårdsmuren för närvarande läggs om.

Det är onekligen en stor ynnest att få ägna några timmar av årets första arbetsdag åt att granska en nyfunnen runsten. Dessutom befann den sig på bekvämt avstånd, bara tjugo minuters tunnelbaneresa till Tensta centrum och sedan en kort promenad genom snöfallet till kyrkan.

Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrka. Foto Magnus Källström
Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrka. Foto Magnus Källström

Nu tillhör väl inte årets första runfynd de allra märkligaste. Det består av en sandstensbit – stor som en handflata – med ett stycke av en böjd runslinga och rester av två runtecken. Om det rör sig om den nedre eller övre delen av runorna går egentligen inte att säga, men jag gissar på det senare. På den motsatta sidan finns nämligen ett stycke av den ursprungliga kanten bevarad och det vanligaste är att inskrifter på runstenar löper medsols. Det första tecknet har i så fall en dubbelsidig bistav snett nedåt höger och kan läsas som en n-runa. Bistaven sitter samtidigt ganska högt upp och det är därför kanske troligare att det handlar om en skadad o-runa. Av den andra runan ser man bara en bit av huvudstaven.

Givetvis går dessa runor inte att tolka, men fyndet är ändå av stort intresse. Eftersom materialet är röd sandsten kan fragmentet ha tillhört ett senvikingatida gravmonument, som har stått på den allra första kyrkogården i Spånga. Sammanlagt har genom åren ett 30-tal runstensfragment av sandsten påträffats vid denna kyrka och de bör vara resterna av minst ett 15-tal olika stenar. Om nyfyndet eventuellt kan höra ihop med någon av dessa vet vi ännu inte, men det mesta tyder nog på att det rör sig om en tidigare okänd runsten.

Många runstensfragmenten från Spånga är mycket små och ger endast en antydan om vad som en gång måste ha funnits på denna plats. Jag väntar därför med spänning på vad den fortsatta undersökningen kan tänkas ge.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om undersökningarna i Spånga här.

Runundersökningar i november (del 1)

Vinden på Marums kyrka i Västergötland. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström
Vinden på Marums kyrka i Västergötland i november. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström

Att ge sig ut och undersöka runinskrifter sent i november kanske inte verkar som en särskilt bra idé. Korta dagar, regn och mörker ger ju inga idealiska förutsättningar om man ska arbeta med en runsten ute i det fria. Om man däremot håller sig inomhus så är det en annan sak. Att det är mörkt blir då i stället mycket fördelaktigt, eftersom runristningar bäst studeras i släpljus från en stark lampa och ska man besöka kyrkvindar så är hösten en betydligt bättre årstid än sommaren då det kan bli olidligt varmt under plåt- och koppartak, vilket jag själv tidigare har erfarit.

Förra veckan gav jag mig av på en tredagarsresa till Västergötland och Östergötland för att undersöka ett antal nyfunna och några olästa runinskrifter. Första målet var just en kyrkvind, nämligen den i Marums kyrka utanför Skara, där man för ganska exakt ett år sedan hade upptäckt en tidigare helt okänd runinskrift på en av takbjälkarna. Upptäckare var Bengt Bygdén i nätverket Traditionsbärarna, som fick syn på ristningen när han var uppe på vinden för att studera de medeltida takstolarna. Att ingen tidigare hade lagt märke till runorna är inte så konstigt. Dels är de mycket fint ristade med en knivsudd och går knappast att se utan släpljus, dels kan vinden endast nås genom en lucka i långhusets tak, som sitter fem meter över golvet.

Runorna på takbjälken i Marums kyrka i Västergötland. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Foto Magnus Källström
Runorna på takbjälken i Marums kyrka. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Klicka på bilden så blir de lättare att se. Foto Magnus Källström

Runorna visade sig inte alls svåra att läsa och den läsning som Bengt hade skickat till mig redan förra året visade sig vara helt korrekt. Det står fþulfrtuti eller snarare fþ ulfr tuti, eftersom det är ett lite större avstånd mellan några av runorna. Runföljden ulfr borde givetvis återge namnet Ulv och även tuti skulle kunna vara ett namn, t.ex. något av de fornsvenska namnen Tote eller Totte. Det kan också handla om ett binamn till Ulv och i så fall kanske en motsvarighet till det fornvästnordiska binamnet Toti, som faktiskt antas betyda ‘nos’! Betydligt svårare är att förklara den första runföljden , där man ju måste supplera en vokal i mitten för att få något uttalbart och där de ord som då uppkommer inte verkar helt passande.

Runorna står upp och ned på takbjälken och måste därför ha ristats innan denna sattes upp, vilket gör att inskriften också kan dateras ganska exakt. Enligt en dendrokronologisk undersökning ska nämligen timret i takstolarna ha fällts någon gång i perioden 1130-40. Detta är mycket viktigt, eftersom det dels visar att t-runan med dubbelsidiga bistavar fortfarande var i bruk i Västergötland under första hälften av 1100-talet, dels att någon inskottsvokal ännu inte hade utbildat sig mellan [v] och [r] i namnet Ulfr (jämför fornsvenskans Ulver).

Dagen efter tillbringade jag i S:t Olofs kyrka i Falköping för att undersöka de runristningar som finns i en igenmurad portal i korets sydvägg. Dessa framkom vid kyrkans restaurering redan 1959, men blev kända för runforskningen först för några år sedan. Jag läste en del av dem förra sommaren, men fick avbryta arbetet på grund av tidsbrist. Denna gång hade jag mer tid och det blev inte mindre än fem och en halv timme i sträck innan jag kände mig någorlunda färdig. Mest ägnade jag mig åt den yta som jag knappt alls hade studerat 2013. Ristningarna är här delvis fyllda med yngre puts, men trots detta gick de flesta av runorna att identifiera.

Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Foto Magnus Källström
Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Här står det kuiss^um. Därefter följer kanske ordet Deus. Foto Magnus Källström

Inskrifterna är av allt att döma avfattade på latin och en av dem börjar kuiss^um, vilket säkert ska tolkas som Quis sum? dvs. ”Vem är jag?”. Märkligt nog är en runa ristad ovanpå den första s-runan. Denna liknar mest en bakvänd och stupad f-runa, men skulle också kunna vara en variant av runan d. I så fall står det i stället kuids^um, vilket kan svara mot latinets Quid sum? ”Vad är jag?”. Efter lite googlande på hotellrummet på kvällen förstod jag att begreppen quis sum och quid sum spelar en viktig roll i kyrkofadern Augustinus’ filosofi och att det måste vara därifrån som de är hämtade. Den första frågan (”Vem är jag?”) ställde Augustinus till sig själv, den andra (”Vad är jag?”) riktade han åt Gud. Det intressanta med ristningen i Falköping är att det ser ut som om någon först har ristat quis sum, vilket någon annan sedan har ändrat till quid sum.

Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström
Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström

Portalen i kyrkan var ursprungligen genomgående, men murades igen redan under medeltiden och försågs då med en nisch och ett liten rektangulär glugg. Man tror att denna nisch kan ha fungerat som ett kommunionsställe, där spetälska har kunnat motta nattvarden utan att behöva släppas in i kyrkan. Det blir naturligtvis då också intressant att fundera på om runtexterna eventuellt kan ha något samband med denna funktion eller om de har tillkommit medan portalen ännu var genomgående. De ristningar som finns i själva nischen är givetvis gjorda efter igenmurningen. Jag upptäckte här redan sommaren 2013 att det står deus dvs. latinets ord för  ‘Gud’ med runor i nischens tak. I nischens högra smyg finns också flera ristningar, bl.a. ett rutmönster och ett pentagram. Det senare är ju en känd Mariasymbol och den har här säkert haft ett skyddande syfte.

När jag lämnade S:t Olof hade jag gjort hälften av min novemberresa, men för att inte bli för långrandig spar jag resten av min berättelse till ett senare tillfälle. Då anländer runforskaren till Linköping och kryper åter ned i mörkret.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Olle i runor

En av de nyupptäckta putristningarna i Anga kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström/RAÄ.
En av de nyupptäckta putristningarna på västväggen i Anga kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.

När man undersöker en tidigare okänd runinskrift för första gången är det alltid med en viss spänning och förväntan. Kommer runorna att gå att läsa och framför allt kommer inskriften att gå att tolka? Får vi veta något helt nytt eller kanske något som gör att tidigare antaganden kan bekräftas eller förkastas? När det handlar om en vikingatida runsten kan man utgå från att det mesta nog kommer att vara begripligt, men beträffande inskrifter på metallbleck, djurben eller på kyrkväggar är utgången inte lika given. Här möter texter av vitt skilda slag och man måste egentligen vara beredd på vilket innehåll som helst.

I måndags var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt i Anga kyrka på Gotland för att granska ett par tidigare oregistrerade runristningar. De är gjorda i den medeltida putsen inne i kyrkan och hade rapporterats in av Gotlands museum, som i sin tur hade fått reda på dem genom den nya kyrkoherden i Östergarns församling, Magnus Hellström. Denne har ett förflutet som medeltidsarkeolog så vi behövde inte tveka om att det verkligen rörde sig om runor. Jag hade dessutom via mejl fått en skiss och ett par fotografier som bekräftade detta. En av runföljderna var i skissen återgiven som olli och i mitt svarsmejl skrev jag att det eventuellt kunde vara rester av namnet Olof.

Väl på plats stod det dock klart att runföljden skulle läsas just olli, även om det satt kvar lite yngre puts i en del av ristningsspåren. Att namnet Ole finns på ett par gotländska gravhällar visste jag ju sedan tidigare, men Olle? Låter inte det lite väl modernt? Att Olle fanns under medeltiden gick det dock att snabbt att bekräfta med hjälp av litteraturen, men jag var osäker på hur vanligt det hade varit. Jag kontaktade därför namnforskarna vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala och fick snabbt svar. Namnet förekommer i medeltida källor redan i slutet av 1200-talet. I de s.k. markgäldslängderna från 1312, som ger en mycket bra bild av det folkliga namnskicket i norra Uppland vid 1300-talets början, finns ett 20-tal belägg på detta namn och då ofta i den latiniserade formen Ollo.

Att hitta Olle på väggen i en gotländsk kyrka är alltså inget konstigt. Denna form av smeknamnsbildningar är dessutom urgammal. Namnet Olof har också funnits länge och vi vet att en kortform uppkom redan under urnordisk tid. Av den urnordiska varianten av detta namn, *Anulaibaz, bildades ett *Anula, vilken så småningom ledde fram till det vikingatida namnet Áli eller Óli. Olli utgår däremot från en yngre variant av samma namn, Ólafr och liknande. Man har räknat med att namnet Óli förekommer på ett senvikingatida gravmonument från Vreta kloster i Östergötland, som är uppfört efter en man som (i objektsform) kallas oln (vilket bör uppfattas som ola, eftersom ristaren systematiskt har vänt på alla a– och n-runor i den ena av slingorna, se bilden nedan). Vid närmare eftertanke borde dock runföljden här lika gärna kunna tolkas som Olli, eftersom man aldrig dubbelskrev konsonanter under vikingatiden.

En vikingatida Olle från Vreta i Östergötland? Texten lyder: ...etu : kiar-... (:) kumbl : : eftR : oln : botn : sia : koþ... "... lät göra minnesmärket efter Ole/Olle, sin gode make ..." Foto N. Åzelius 1932 (ATA).
En vikingatida Olle från Vreta i Östergötland? Texten lyder: …etu : kiar-… (:) kumbl : : eftR : oln : botn : sia : koþ… ”… lät göra minnesmärket efter Ole/Olle, sin gode make …” Foto N. Åzelius 1932 (ATA).

Dubbelteckning började först användas på medeltiden och då under inflytande från den latinska skriften. De två gotländska exemplen o^le (G 21) och oli (G 36) i Öja respektive Grötlingbo kyrkor borde därför återge Oli eller Ole, men tittar man närmare på inskrifterna märker man att inte heller ristarna bakom dessa använder dubbelteckning. Ordet herra ’herre’ skrivs exempelvis hera på båda stenarna. Rent teoretiskt skulle det alltså även här kunna handla om varianten Olli eller Olle. Om man därtill lägger att exemplen på ett fornsvenskt Ole är ganska få (endast ett tiotal belägg i samlingarna i Uppsala)  så är egentligen sannolikheten större för att det rör sig om namnet Olle. Olle i Anga behöver alltså inte ha varit den förste med detta namn som har fått det bevarat i runskrift.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Det var ju två nyfunna runristningar i Anga, men den andra gick jag tyvärr bet på. Det verkar stå ssiaadab och vad det ska betyda vet jag inte. Samtidigt kan jag inte låta bli att nämna att fick vi syn på ytterligare ett par oregistrerade runföljder i putsen i Anga kyrka, varav en sannolikt återger en variant av namnet Jakob. DS.

En uppmaning från medeltidens Falköping

Namnet Johannes ristat med runor i putsen inne i S:t Olofs kyrka i Falköping. Foto Magnus Källström
Namnet Johannes ristat med runor i putsen inne i S:t Olofs kyrka i Falköping. Foto Magnus Källström

Veckan efter midsommar befann jag mig på några dagars resa genom Västergötland och Östergötland för att göra lite undersökningar som hänger ihop mitt forskningsprojekt Runsvenska skrifttraditioner vid Riksantikvarieämbetet. På att-göra-listan stod dessutom att ta en lite närmare titt på några putsinskrifter i ett par västgötakyrkor, däribland S:t Olofs kyrka i Falköping. Dagen visade sig synnerligen väl vald, eftersom den första resdagens solsken över natten hade förbytts till ett ihållande regn. Alltså en utmärkt dag för inomhusarbete.

Runristningarna i S:t Olofs kyrka hade kommit till Runverkets kännedom för några år sedan, närmare bestämt 2009, men hade ännu inte blivit granskade. Den som har äran av att ha lagt märke till dem och fört uppgifterna vidare är Magnus Mårtensson, nu sedan länge värderad kollega på Förvaltningsavdelningen i Visby. Magnus hade också tagit ett par fotografier, där det tydligt framgick att det rörde sig om runor, även om det inte gick att få ut någon direkt mening.

Ristningarna visade sig finnas i den västra smygen av en djup nisch i den södra kormuren, men när jag började lysa runt med min medhavda halogenlampa upptäckta jag att det även fanns runor ristade i den östra smygen av samma nisch. Här fick jag nästan omedelbart syn på runföljden ioha=ne=s, ristad med otvetydiga medeltidsrunor. Det rör sig givetvis om namnet Johannes, där de sista runorna har sammanbundits parvis till s.k. bindrunor (vilket jag här i brist på bättre har markerat med ett likamedtecken). Den sista runan utgörs av ett s.k. gotländskt s, där det första ledet skärs av en dubbelsidig bistav snett nedåt höger. Denna del av runan, som liknar en vikingatida n-runa, skulle man kanske automatiskt uppfatta som en variant av den medeltida æ-runan, men vissa omständigheter har fått mig att här fastna för translittereringen e.

Latin med runor: ordet deus 'Gud'. Foto Magnus Källström
Latin med runor: ordet deus ‘Gud’. Foto Magnus Källström

Medan jag höll på med dokumentationen ringde nämligen mobiltelefonen och reflexmässigt lutade jag mig fram mot det lilla fönster som finns i nischen och fick då syn på ännu en runföljd, som var ristad högst upp i rundbågen ovanför detta fönster. Där stod deus dvs. ”Gud” på latin. Stingningen i d-runan utgjordes av en dubbelsidig bistav snett nedåt höger och det verkar då högst rimligt att även uppfatta motsvarande bistav i den följande runan som en ”stingning” och läsa denna runa som e. Den form som d-runan har i S:t Olofs kyrka tror jag faktiskt bara har en enda parallell i det svenska runmaterialet, nämligen i en av putsristningarna i Lye kyrka på Gotland (G 104Ee), och där i en otolkad runföljd. (Ett par timmar senare var jag i Kinneveds kyrka utanför Falköping och mötte där samma typ av ”stingning” i bindrunan a=u=e, som utan tvivel bör tolkas som latinets ave ”var hälsad”. Man börjar då givetvis fundera på om det kan röra sig om en lokal variant.)

Inte helt lättlästa runor, men det står faktiskt raþmik. Foto Magnus Källström
Inte helt lättlästa runor, men det står faktiskt raþmik. Foto Magnus Källström

En runföljd i den östra smygen beredde mig först mycket besvär. Jag kunde utan problem läsa raþ, vilket skulle kunna vara en form av verbet rāða ‘tyda, läsa’ eller eventuellt början av ett namn, men de sista tre runorna fick jag först ingen ordning på. Ristningslinjerna är nämligen delvis täckta av yngre puts och korsas dessutom av flera linjer som inte hör dit. Plötsligt såg jag dock vad det stod: raþmik dvs. Rāð mik! ”Tyd mig!”. Det är onekligen en viss känsla att inse att man just har följt en uppmaning från medeltiden, som nog inte har hörsammats sedan dess. Det fornsvenska verbet radha kan dock även ha andra betydelser, bl.a. ‘råda’ och ‘sörja för, styra, hjälpa’, och vid närmare eftertanke är det kanske troligare att inskriften ska tolkas som ”Råd mig!” eller ”Sörj för mig!”.

Vad jag vet har ingen tidigare läst dessa inskrifter, trots att de faktiskt har varit synliga i mer än ett halvsekel. När jag senare fördjupade mig i arkivmaterialet i ATA fick jag nämligen veta att ristningarna hade kommit fram vid kyrkans renovering 1959-61, närmare bestämt den 24 november 1959. Nischen, som ursprungligen varit en genomgående portal, hade tidigare varit dold av en stor gravhäll, som stod uppställd mot korväggen och som nu fick en annan placering. När man började avlägsna igensättningen i nischen upptäcktes putsade ytor som tillhörde en äldre igensättning gjord redan under medeltiden. Eftersom dessa putsytorna bar ”äldre inristningar” beslöt man ”att bibehålla denna nisch i konserverat skick”, som det heter i rapporten. Ingenstans talas här om runor, vilket kan vara en orsak att dessa inskrifter har undgått uppmärksamheten under så lång tid. En annan är säkert att besökaren vanligtvis inte har tillgång till kordelen av kyrkan. Den är nämligen larmad.

Runorna i S:t Olofs kyrka har alltså fått ruva på sin hemlighet fram till nu och de gör det delvis fortfarande. Jag hade inte föreställt mig att det skulle finnas så många och tiden som jag hade till mitt förfogande var alltför kort för att hinna dokumentera alla. Ironsikt nog hann jag inte riktigt med de ristningar som Magnus Mårtensson hade fotograferat och som ursprungligen hade fört mig Falköping. Jag får alltså återvända vid ett senare tillfälle och fortsätta undersökningarna.

Från medeltidens Falköping finns sedan tidigare bara en enda runinskrift registrerad, en sigillstamp (Vg 215), som bär runorna ku och som enligt en inskrift med latinska bokstäver har tillhört en man med namnet GOBBE STRET. I S:t Olofs kyrka kan vi nu räkna minst sju olika inskrifter, kanske fler, vilket inte är ett oävet nytillskott till vår kunskap om det medeltida runbruket i denna del av Västergötland.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Senare under samma eftermiddag var jag i Kinneveds kyrka, där konstnären Dan Malkolmsson har upptäckt runristningar i en motsvarande igensatt korportal, vilket man kan läsa om i hans artikel i Fornvännen 2007. Här tror jag att jag kom ett stycke vidare med den längsta av runföljderna. Man ska nog läsa (g)uþ o=k ua=r (f)r- dvs. ”Gud och vår fru”. En direkt motsvarighet till denna text är sedan tidigare känd från en putsristning i Vä kyrka i Skåne. DS.