Taggad: Runfynd

K-podd 50: Berättelser om Medelpads runor

K-podd firar 50! Eftersom Riksantikvarieämbetets podcast allt som oftast djupdyker i smala ämnen kunde vi inte komma på något mer passande än att ägna detta jubileum helt och hållet åt Medelpads runor och dess mysterier.

Var det Åsmund, en av de mest kända runristarna i Uppland,  som i sin ungdom på 1000-talet högg Attmarstenen i Medelpad? Är lilla Attmarstenen en Ingvarsten? Haveröstickan hittades i Medelpad och i det här avsnittet får du veta hur den sentida runraden på stickan hänger samman med de nyfunna ristningarna på Ersk Mats-gården i Hassela, på andra sidan landskapsgränsen söderut. Fynd som nu kan ge viktiga svar om något så avlägset som Kensingtonstenen som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet, världens kanske mest kända och omdebatterade runsten.

För expertisen i poddstudion står som så ofta tidigare Riksantikvarieämbetets runologer Magnus Källström, docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, docent i arkeologi. Gå gärna tillbaka till tidigare avsnitt och lyssna på när Laila och Magnus går igenom runinskrifter, landskap för landskap. Och de har många kvar att djupdyka i, så se fram emot fler!

Här på kartan ser du de platser som nämns i avsnittet. 

Roger Wikell till minne

Roger Wikell vid sitt sista stora runfynd Tormestahällen Sö 23B på Mörkö den 31 mars 2019. Foto Magnus Källström

Roger Wikell, en av våra flitigaste runstensfinnare, avled hastigt under måndagen mitt uppe i sin verksamhet. Roger var arkeolog med en passion för sten och särskilt ristad sådan. Han var bland mycket annat en outtröttlig upptäckare av stenåldersboplatser, hällristningar och – inte minst – runstenar.

När Roger ringde kunde man förvänta sig att det var något stort på gång, särskilt då samtalen på jobbmobilen kom på lite udda tider som 21.51 en fredagskväll eller under en söndagseftermiddag.

Bara för ett par månader sedan lyckades han spåra upp en runristning på Mörkö i Södermanland (Sö 23B), som tidigare bara hade setts av Johannes Bureus och som sedan dess förgäves har eftersökts. Roger tog dock fasta på de få uppgifter som Bureus hade efterlämnat: ”I Thormerstadz hammar” och eftersom ordet hammare i detta sammanhang betyder en stenig skogsbacke började han leta i de delar av Tormestas ägor som bäst motsvarade denna beskrivning – och fann ristningen! Man har alltid trott att de runor som Bureus har upptecknat fanns på en rest sten, men Roger hade börjat misstänka att det i stället handlade om en ristning i fast häll, vilket också visade sig stämma.

Den söndagen missade jag hans första samtal, vilket fick följden att han i stället föreslog att vi skulle invänta mörkret och göra en första besiktning på kvällen. Det var i slutet av mars och svinkallt, men det var onekligen en stor upplevelse att under sakkunnig ledning få möta denna länge försvunna runristning i ljuset av en pannlampa och med gemensamma ansträngningar läsa den svårt skadade texten. Samtidigt kunde vi konstatera att inskriften var i exakt samma skick som när Bureus ritade av den för mer än 400 år sedan.

Roger var en mycket flyhänt skribent och hans publikationslista är lika lång som varierad. Han publicerade i allt från hembygdsblad till Fornvännen och gärna med anknytning till upptäckter som han nyligen hade gjort. Läs till exempel hans artikel om en annan runhäll på Mörkö som han återfann för nästan tio år sedan.

Roger var den sanne och oförfalskade entusiasten som älskade det han sysslade med oavsett om det gav inkomster eller ej, men som alltid hade lika mycket tid för sin familj. Han besatt också en enorm humor, berättarglädje och självironi. De fältinventeringar som han gjorde på fritiden kallade han gärna för ”forntokerier”. I det sista mejl som jag fick från honom den 31 maj i år skrev han:

”I förrgår följde jag en lång hålväg i fin vikingamiljö. Vägen går förbi ett stort flyttblock vars ena sida vetter mot den vägfarande. Ingenting. Men två oregistrerade skeppssättningar – stäv mot stäv – räddade utflykten!”

Det är med stor sorg som jag tänker på hur många ristningar som nu förblir oupptäckta och på de goda historier som inte längre kommer att förmedlas genom hans entusiastiska påringningar. Roger är saknad av många, men vi bör nog följa den uppmaning som han själv ofta brukade avsluta sina runstensrelaterade mejl eller sms med:

Rock on!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Att avliva en runsten

En samling fragment från Hovs kyrka i Östergötland. Fråga till läsaren: Hur många runstenar eller gravmonument finns representerade på bilden? Foto Runverket

Ett par frågor som jag ofta får gäller dels hur många runstenar det finns i Sverige, dels hur många det en gång kan ha funnits. Båda är lika svåra att svara på, även om man kan tycka att det i det första fallet egentligen bara borde handla om att räkna rätt.

Problemet är att man får olika svar beroende på hur man räknar och hur man definierar en runsten. Det ska ju givetvis handla om en sten som bär en runinskrift och som företrädesvis tillhör vikingatiden. Ristningar i fasta hällar och flyttblock bör tas med, men ska man inkludera stenar som inte har runor utan bara runstensornamentik eller ett kors i runstensstil? Och hur gör man med fragment som i dag bara bär ornamentik, men som en gång kanske kan ha haft en inskrift? Ännu värre är det med de stenar som har ingått i senvikingatida gravkistor. Dessa är särskilt frekventa i Östergötland och på Öland och materialet är ofta mycket fragmenterat. Här kan dessutom ett enskilt monument ursprungligen ha varit sammansatt av mellan två och fem olika delar och blir det då rätt om man räknar varje sten eller fragment separat?

Ännu svårare är att säga hur många runstenar som det en gång kan ha funnits. Hur ska man egentligen kunna beräkna det? Varje år görs ju nya fynd och det händer även att tidigare försvunna runstenar åter kommer i dagen. Det senare har i år redan skett två gånger: en gång i Södermanland och en gång på Gotland. Emellanåt dyker det även upp äldre uppgifter om runinskrifter som har missats av forskningen. Ganska nyligen skrev Jan Owe i sin blogg om en sådan runsten från Östergötland som finns i en av de samlingar som har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor. Stenen som på 1700-talet fanns vid Hjulsbro i Landeryds socken i Östergötland är avritad av Petrus Millberg och ingår i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek. I samma handskrift har jag tidigare noterat ett par okända runstenar, men denna hade gått mig helt förbi. Eller rättare sagt: eftersom stenen bar något så sällsynt som en skeppsbild trodde jag att det rörde sig om en dålig avbildning av en tidigare känd sten med detta motiv (Ög 224 Stratomta i Törnevalla socken) och jag tittade aldrig på baksidan av arket, där det faktiskt står att stenen finns vid ”diursbro”.

Den nyupptäckta men sedan länge försvunna runstenen från Hjulsbro i Östergötland. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto Alvin

Med Jans fynd kan vi alltså lägga ytterligare en runsten till den svenska runkorpusen. Ibland får jag dock känslan att för varje ny runsten som blir känd så får vi stryka en annan. Jag menar då inte det fåtalet runstenar som då och då av olika skäl tyvärr kommer på avvägar, utan att vi i ungefär samma takt som nya runstenar dyker upp också får nya insikter som leder till att tidigare registrerade stenar måste avfärdas. Det kan bero på att fragment som har haft olika signum visar sig passa ihop eller att man upptäcker att en runsten har blivit dubbelregistrerad.

Ett fall av det senare slaget stötte jag på nu i veckan när jag satt på Kungliga biblioteket med ett par av Johannes Bureus’ handskrifter för att gå igenom hans undersökningar av runstenarna i Medelpad inför den kommande utgåvan av Medelpads runinskrifter. Det fantastiska med dessa handskrifter är att jag nästan varje gång jag konsulterar dem i ett visst syfte får syn på något annat som jag inte tidigare har tänkt på.

I Östergötlands runinskrifter har Erik Brate upptagit två runstenar från Lönnbro i Östra Husby socken, som båda sedan länge är försvunna: Ög 226 och Ög 227. Den första är känd från både Bureus och ett träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 924). Enligt uppgift ska den ha funnits kvar vid bron ännu i mitten av 1700-talet. Den andra runstenen är bara känd genom Bureus, som enligt Brate hade läst följande runor på stenen:

— fauþs o͡r h broþiʀ litu ristu iasa e þ o haftr þ…ark…sin

Genom att anta en hel del felläsningar gissar Brate att inskriften haft denna lydelse: ”—far och hans bröder läto rista dessa runor(?) efter þ…ar, sin fader.”

Jag har sedan tidigare lagt märke till att det på sidan 108C i Bureus’ handskrift F a 10:2 finns en synnerligen valhänt teckning av denna sten, men inte tänkt så mycket på den. Teckningen är faktiskt så illa utförd att jag har svårt att tro att det är Bureus själv som har gjort den, såvida det inte har skett i minusgrader mitt i vintern. Det jag nu lade märke till var att det i handskriften F a 6, som jag också hade beställt fram, fanns en utradning av en inskrift från ”Lönebro” med denna text:

al auk uslakr þiʀ litu raisa tsin þina aftiʀ hulma͡lr faþur sin

Bureus’ uppteckning av inskriften på Ög 226 Lönnbro i handskriften F a 6. Foto Anna Guldager, Kungliga biblioteket

Uppteckningen är till stora delar identiskt med den text som Hadorph hade läst på den andra runstenen vid Lönnbro (Ög 226), som ju fanns kvar ännu på 1700-talet:

þora : auk : uslakr : þiʀ : litu : reisa : tsin : þina : iftiʀ : inkmar : faþur sin :
”Tora och Åslak de lät resa denna sten efter Ingmar, sin fader.”

Uppteckningen måste givetvis avse inskriften på denna sten, men det märkliga är den hänvisning som finns strax under: ”alia lectio in 7 libro 108.C.” dvs. ”annan läsning i sjunde boken [på sidan] 108.C”, vilket syftar på den teckning i F a 10:2 som ju borde föreställa Ög 227. När jag gick till denna teckning i den aktuella handskriften lade jag där märke till en motsvarande hänvisning tillbaka till F a 6: ”alia lectio in libro primo” dvs. ”annan läsning i första boken”!

Det råder alltså ingen tvekan om att uppgifterna avser en och samma sten och detta blir också rätt uppenbart när man jämför teckningen i F a 10:2 med Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924).

Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924) av Ög 226 och teckningen i Bureus’ handskrift F a 10:2. I stället för korset på stenen har Bureus här sett ”en jungfru”(!). Foto Magnus Källström resp. Maja Atterstig, Kungliga biblioteket.

Tydligen är det först i den renskrift av sina samlingar som Bureus gjorde i handskriften F a 5, vilket är Brates källa, som de båda läsningarna antas representera två olika stenar och de har där också tilldelats olika nummer (se bilden nedan). Detta har sedan traderats vidare via Liljegrens Runurkunder (1833, nr 1117, 1118) till Östergötlands runinskrifter (1911‒18) och slutligen till dagens runtextdatabas.

Bureus’ renskrift i F a 5, där runstenen från Lönnbro plötsligt har blivit två. Foto Maja Atterstig, Kungliga biblioteket.

Även Arthur Nordén räknar i sitt opublicerade supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948 med två försvunna runstenar vid Lönnbro. Ingen verkar alltså ha gått tillbaka till originalkällorna, utan man har förlitat sig på föregångarna.

I Fornsök (RAÄ Östra Husby 394:4) refereras flera olika uppgifter och lokala traditioner om runstenar vid Lönnbro med slutsatsen ”[a]tt en markering av överfarten över ån funnits med minst 2, ev. 3 runstenar torde […] få anses säkert”. Jag är sedan i tisdags rätt säker på att det aldrig har funnits mer än en runsten på denna plats.

Jan Owes fynd i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek gav oss nyligen ytterligare en runsten i Östergötland. Mina iakttagelser i handskrifterna F a 6 och F a 10:2 i Kungliga biblioteket berövar oss nu en. Statistiken är alltså oförändrad!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En sak som man som runforskare ständigt blir påmind om är att man aldrig är först med något. När jag konsulterar L. C. Wiedes ”Östergötlands run-urkunder”, som publicerades i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1875 ser jag att han bara har upptagit en runsten vid ”Lönnebro” (nr 51). Hänvisningen till ”B. 924, L 1117(1118)” visar att han måste ha insett hur det förhöll sig. DS.

PPS. Det bör tilläggas att jag kanske aldrig hade gjort denna iakttagelse om jag inte hade känt till en artikel av Michael Lerche Nielsen, där en ”spökinskrift” av liknande typ avslöjas. Den anbefalles till läsning! DS.

En kyrkbrand och en märklig h-runa

Den återfunna minnesstenen i Hejde kyrka på fyndplatsen under golvet. Inskriften lyder: ”Kyrkan brann under en procession (eg. bildbärande) på (påsk)lördagen. Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden (på påsktavlan).” Foto Magnus Källström

”Kyrkan brann vid en procession på lördagen…”. Detta låter som ytterligare en deprimerande nyhet förmedlad av dagens moderna medier, men det är i stället något som höggs in med runor i en golvsten i Hejde kyrka på Gotland för mycket länge sedan. Genom en hänvisning till den så kallade påsktavlan — ”Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden” — ger inskriften också besked om när detta skedde: år 1492, det vill säga samma år som Columbus upptäckte Amerika.

Stenen som har bevarat minnet av den dramatiska händelsen i Hejde låg på 1600-talet i golvet innanför den södra korportalen. När P. A. Säve skulle rita av den 1854 fann han den på den motsatta sidan vid sakristiedörren. Sedan dess har stenen varit spårlöst försvunnen tills den 10 april i år, då den plötsligt åter kom i dagen. För detta kan vi tacka vissa fuktskador, som gjorde att man fick ta upp delar av trägolvet, men framför allt Gundemar Lindahl från Byggnadshyttan, som skulle palla upp kalkstenarna under de sviktande golvbjälkarna och då passade på att åla ytterligare fem-sex meter under golvet för att ta en bild av en mystisk sten som man hade skymtat längst in mot väggen. Gotlands museum kontaktades och det stod klart att det var den saknade minnesstenen över kyrkbranden som hade återfunnits.

Nu i fredags var jag där tillsammans med Johan Gardelin och Per Widerström från museet för att ta en närmare titt efter att man hade öppnat golvet på den plats där stenen ligger. Den visade sig vara i precis samma skick som på Säves tid, men låg helt lös under golvet. Mycket talar för att den kan ha återupptäckts och placerats på denna plats i samband med arbeten som gjordes i kyrkan på 1930-talet, men detta är i så fall inget som har nått de antikvariska myndigheterna.

Inskriften var tidigare bara känd genom avteckningar, men som rätt ofta är fallet kan man inte annat än beundra de dokumentationsinsatser som gjordes i äldre tid. I P. A. Säves läsning från 1854 behöver bara två små rättelser göras: i ordet sunnudagr ’söndag’ har han glömt det lilla tvärstreck som gör t-runan till en d-runa och i slutet av en av raderna har han ritat ett skiljetecken, som nog inte finns.

Stenen i Hejde dokumenterar en dramatisk händelse 1492 som inte är känd från någon annan källa. Spår av brända bjälkar har dock iakttagits i tornet och det har antagits att den branta takvinkeln på kortaket är ett resultat av en ombyggnation efter den nämnda branden. Detta gör den nu återfunna stenen till ett unikt historiskt dokument.

Den ovanliga h-runan på minnesstenen från Hejde kyrka. Foto Magnus Källström

En runforskare fångas dock även av annat i denna text som exempelvis den märkliga h-runan som ser ut som om den har vridits 90 grader och mest liknar en sorts stjärna. Att runan hade denna ovanliga form visste vi sedan tidigare, men eftersom stenen i Hejde har varit försvunnen har den inte uppmärksammats i den utsträckning som den förtjänar. På Gotland förekommer den även på en gravhäll i Havdhems kyrka (G 42), som grovt har daterats till 1400-talet, samt i en målad inskrift i Eke kyrka (G 48). Annars är detta en runform som dyker upp högst sporadiskt i efterreformatoriska sammanhang på några få och spridda ställen i Norden.

Utdrag ur Johannes Bureus’ redogörelse för de olika formerna av runan h i Runaräfst. På de nedersta raderna står: ”Dalakarlarna görom så h.” Efter handskriften F a 14 i KB.

Den förekommer exempelvis bland dalrunorna i Älvdalen som tecken för h och senare å. Detta bruk är tydligen gammalt, eftersom redan Johannes Bureus har med denna form bland dalrunorna på sin runtavla från 1599 liksom i sin Runaräfst några år senare. I Norge förekommer den endast i några efterreformatoriska inskrifter, varav den äldsta är från Thomaskirken i Valdres och daterad till 1694. Samma typ av h-runa finns även på en sten från Breiðabólstaðir på nordvästra Island, som daterar sig själv till 1681. De enda exempel på denna runa som har tillkommit under medeltiden finns alltså på Gotland.

Minnesstenen i Hejde tillhör 1400-talets slut, men det finns faktiskt en runinskrift i kyrkan som är ännu yngre. Den gravhäll som ligger i korgolvet till höger om altaret (G 170), har enligt hänvisning till påsktavlan tillkommit 1506, vilket gör den till den yngsta runristade gravhäll som har påträffats på Gotland.

I Hejde kyrka finns det faktiskt också runor på den kyrkklocka som ännu är i bruk (G 172). Där kan man läsa följande text:

+ ingema͡r : o͡k o͡la͡f · de : suensko : men : tair : guto : tisa : kllo : alo
”Ingemar och Olav, svenska män, de göt denna klocka helt och hållet”.

Klockan har alltså tillverkats av ett par klockgjutare som har kommit från fastlandet och man tror att denna klocka gjutits efter branden 1492, då den gamla klockan säkert hade förstörts. Dessutom finns i Sanda kyrka en snarlik runklocka (G 184) som kan ha samma upphovsmän och som genom påsktavlan daterar sig själv till år 1493, det vill säga året efter branden i Hejde.

Runklockan i Hejde (G 172), som enligt texten göts av Ingemar och Olav från det svenska fastlandet. Foto Magnus Källström

I fredags passade vi på att också gå upp i tornet i Hejde och titta på runklockan. Detta var första gången jag såg denna i verkligheten, men jag gick inte igenom inskriften särskilt noga. Först nu i efterhand jag inser vilken betydelse uppgifterna i denna inskrift faktiskt kan ha för vår kännedom runornas sena historia. Klockgjutarna sägs ju ha kommit från fastlandet, men de kan knappast ha åstadkommit denna inskrift på egen hand. Såväl runformerna som språket (t.ex. ordet tair ’de’ som skrivs med diftong) visar att de måste ha haft hjälp av en gotlänning.

På det svenska fastlandet är runinskrifter med datering till 1400-talet i stort sett okända och frågan är om inte runkunskapen där i stort sett har varit försvunnen, inte minst efter digerdödens härjningar. Detta står i stark kontrast till Gotland, där runbruket stod i full blom genom hela medeltiden och vidare in i nyare tid. ”De svenska män”, Ingemar och Olav, som reste över till Gotland för att gjuta kyrkklockor måste alltså ha mött en skriftkultur, som de förmodligen inte hade sett några motsvarigheter till tidigare. Man undrar om det kan finnas ett samband mellan detta besök av fastlänningar och de efterreformatoriska runtraditioner som dyker upp under 1500-talet som exempelvis dalrunorna i Ovansiljan.

Dalrunornas namn enligt Johannes Bureus’ runtavla från 1599. Namnen är uppställda i ABC-ordning: ar, birke, knäsol, dors etc.

Tanken kan verka djärv, men detta skulle kunna förklara varför den äldsta varianten av dalrunorna har en form av h-runan som under medeltiden bara verkar förekomma på Gotland. Många av de runnamn som Bureus kände från dalrunorna (som ur, hagal, sol, tir etc.) har också använts i sena runinskrifter på Gotland. Samtidigt skiljer sig dalrunorna på flera punkter från de gotländska medeltidsrunorna och man måste i så fall tänka sig några mellanliggande led under den hundraårsperiod som det handlar om. På Bureus’ runtavla från 1599 finns den stjärnformiga h-runan även bland de runor han kände från bröderna Olaus och Laurentius Petri, som ju var verksamma under 1500-talets första hälft. Kanske representerar detta en av de saknade mellanstationerna på den tänkta vägen från Gotland till Älvdalen: den lärda kyrkomiljön under reformationen.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Hela inskriften på G 171 lyder nu:

+ kirki͡an : br͡an : a : | beleþes : byrd : | l͡auga : dahe : ta | u͡ar : h : sunnu : | dahr : o͡k : s : pri|m : i : t͡ret͡ando : r͡aþo

DS.

Årets första runfynd 2019

Nattliga runstudier i skogen vid Tormesta på Mörkö. Upptäckaren till höger i bild. Foto Magnus Källström

Det har blivit en liten tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg. I år gjordes detta fynd söndagen den 31 mars och äran tillkommer arkeologen Roger Wikell, vars skarpsynthet och ihärdighet när det gäller att spåra upp ristningar i sten har få motstycken. Visserligen handlar det en runristning som vi känner sedan tidigare (Sö 23B) och som undersöktes redan av Johannes Bureus i början 1600-talet, men sedan dess har ingen sett till den. Man har inte vetat var den ursprungligen ska ha funnits eller ens hur den har sett ut.

Bureus’ platsangivelse för ristningen är nämligen högst lakonisk: ”I Thormerstadz hammar ibid. [dvs. på Mörkön]”. Många har genom århundradena försökt återfinna den. Fornforskaren Richard Dybeck uppger exempelvis i sin reseberättelse 1865 (ATA) att han efter att ha undersökt ett nyfunnet runstensfragment i Sorunda hade valt att göra återresan till Stockholm över Mörkön: ”Ändamålet dermed var i synnerhet att efterse, huruvida en af Bure uppgifven Runsten vid Tormsta derstädes ännu fanns. Han söktes förgäfves, men i närmaste granskap uppdagades en mindre icke tillförene beskrifven skeppssättning, omgifven af några grafkullar.” Också Sten Boije letade efter stenen utan framgång sommaren 1882.

Att Roger lyckades med det som alla andra hade misslyckats med var att han tog fasta på vad Bureus faktiskt hade skrivit: ”I Thormerstadz hammar”. Ordet hammare som bland annat ingår i det bekanta ortnamnet Hammarby syftar på en stenig backe, vilket gjorde att han kunde snäva in sökområdet. Eftersom det fanns många rundhällar i den kuperade terrängen vid Tormesta började han misstänka att det handlade om en ristning i en häll, vilket också visade sig stämma. Tidigare verkar alla ha utgått från att det rörde sig om en vanlig rest runsten.

De enda uppgifter som hittills har funnits om runristningen vid Tormesta: Bureus’ uppteckning i handskriften F a 6. Foto Anna Guldager, Kungliga biblioteket.

Fyndet gjordes som nämnts i söndags och eftersom jag hade lagt arbetstelefonen i köksfönstret och tagit en promenad på stan missade jag de första samtalen. Egentligen var detta nästan lite tur. I stället för en besiktning i vårsolen på eftermiddagen blev det en mycket givande mörkerundersökning på söndagskvällen med hemkomst strax efter midnatt.

Ristningen finns på en lodrät bergssida i skogen, men platsen ligger inte långt från Sörmlandsleden och inte heller från närmsta bilväg. Ett skäl till att denna ristning undgått upptäckt var säkert att ytan var täckt med torr lav, men inte mer än att Roger kunde få syn på en av ristningslinjerna genom lavtäcket.

Runhällen vid Tormesta i släpljusbelysning. Foto Magnus Källström

Det var en mycket speciell känsla att i en fullständigt kolmörk skog närma sig denna plats och i ljuset av en pannlampa för första gången se en runristning som ingen utom upptäckaren hade sett sedan Bureus’ dagar. Trots att runristningen är mycket hårt åtgången framgår det att den har bestått av två rundjur, som upptill har varit sammanhållna med en bandknut med en nedåtriktad bladformig palmett. Hela mittytan har däremot flagrat bort och endast spridda runföljder återstår längs kanterna. Av Bureus’ uppteckning framgår dock att det var precis så som ristningen såg ut när han var på platsen. Han läste då dessa runor:

…r · …i…riþ… · at · si…marki · bi…ur sin

Detta är i stort sett det som också går att se i dag, vilket betyder att inget mer egentligen har hänt med ristningen på fyra hundra år. Det är till och med så att man faktiskt kan upptäcka ytterligare några runspår, som Bureus har valt att hoppa över. Stenytan har samtidigt en del bomma partier och behöver säkert ses över. I sina anteckningar har Bureus skrivit ”brend?” och det är inte osannolikt att hällen någon gång har utsatts för kraftig eld, kanske i samband med någon skogsbrand under medeltiden.

Man har ur de brottstycken som Bureus upptecknade endast kunnat utläsa några spridda ord som ”… efter … minnesmärke … sin …”. Nu när vi har möjlighet att undersöka ristningen i original och se hur runföljderna förhåller sig till varandra står det klart att ett av dessa ord måste utgå. Utifrån Bureus’ uppteckning låg det nära till hands att anta att marki · bi… var resterna av ett mærki þe[­tta] eller mærki þe[­ssa] med b felläst för þ. På hällen står dock ett något skadat, men otvivelaktigt b som måste föras samman med runorna …ur · sin lite längre ned på ristningsytan. Vi har alltså att göra med den bekanta frasen b­[rōður sinn ”sin broder”.

Detalj av den övre högra delen av ristningen med rester av bandknuten och palmetten. Foto Magnus Källström

De föregående runorna marki (som de nog trots vissa skador ska läsas) kan då inte gärna tolkas som ordet ’minnesmärke’, särskilt som det strax till vänster i den vänstra slingan står · at · s-…, vilket måste vara prepositionen at ’efter’ följd av resterna av ett personnamn som har börjat på S-.

Avståndet talar emot att runorna marki skulle vara en del av detta personnamn. I stället måste man nog räkna med en bestämning av något slag: ett binamn eller kanske ett ortnamn. Innan läsningen är helt fastslagen (det är oklart om det kan ha funnits något mellan m och a och k-runan kan eventuellt också ha varit f) kanske man inte ska spekulera mer över detta, men jag kan inte låta bli att nämna att det på en dansk runsten (DR 237) förekommer en runföljd aþal : miki som har tolkats som ett binamn Aðalmærki med betydelsen ’huvudbanér’!

Även om vi kanske inte kommer att få fram så mycket mer av texten är detta ett glädjande återfynd. Av Mörkös fyra säkert dokumenterade runstenar var inte mindre än tre länge försvunna. Sommaren 2010 återfann Roger Wikell runhällen Sö 23 vid Skälby och nu har han även spårat upp Sö 23B vid Tormesta. Det som återstår är bara Sö 21, som Bureus såg ligga som trappsten vid slottet Hörningsholm, om man nu inte också ska denna uppgift hos Bureus på allvar: ”Vpå Mörkön […] I Sanda bakka står een Runasten, i hvilkom är Rubijnæ gryte inblandat månge städz.” I så fall finns det ytterligare en sten att leta efter.

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Anledningen till att runristningen vid Tormesta har fått det lite märkliga beteckningen Sö 23B beror på att Erik Brate av okänd orsak inte tilldelade denna inskrift något nummer i Södermanlands runinskrifter. Signumet Sö 23B skapades först när inskriften skulle inkluderas i Samnordisk runtextdatabas och anger att den finns omtalad efter Sö 23 i denna del av Sveriges runinskrifter. DS.

Hudiks försvunna runsten

Johannes Bureus’ uppteckning av inskriften på Hudikstenen (Hs 8)  i handskriften F a 5 (KB). Foto: Alvin

Det finns runstenar som har dykt upp, dokumenterats en enda gång, för att sedan åter försvinna. En sådant exempel är den runsten som 1886 grävdes upp på Ljusdals kyrkogård i Hälsingland (Hs 20), men som inte har setts till sedan dess. En annan hälsingsk runsten som länge har gäckat både antikvarier och andra runintresserade är den som sägs vara inmurad i Jakobs kyrka i Hudiksvall (Hs 8).

Uppgiften kommer från prosten Olof Broman, som i sitt stora verk Glysisvallur från 1700-talets första hälft uppger sig ha hört att en runsten tillsammans med andra stenar hade förts ”ifrån Hällänge, på Hornslandet, strax wid byn Arnön af Rogstad Sockn” för att användas vid bygget av den nya kyrkan. Vid fornminnesinventeringen har Hällänge till och med markerats som stenens ursprungliga plats, vilket förmodligen är felaktigt.

Den ende som vi vet har sett denna runsten i verkligheten är Johannes Bureus, vilket skedde på hans norrländska resa 1600–1601. Den fanns då vid ”Hudiks Boställe, Däd Hudiks Walds Stad nämnes utaf” och han upplyser att den ”Ligger för en höbode dör”. Stenen användes alltså som trappsten i byn Hudik, som var belägen intill den norrut gående vägen (nuvarande Sannavägen) i höjd med dagens Kristineberg. Runstenen bör alltså egentligen inte namnges efter Hudiksvalls kyrka, som hittills har gjorts, utan efter denna sedan länge försvunna bebyggelse.

Hudikstenen är en av fem hälsingska stenar som är ristade med hälsingerunor eller stavlösa runor, som de numera kallas. Bureus genomskådade aldrig principen bakom dessa runor, och kunde alltså inte själv läsa de tecken som han upptecknade från denna sten. Äran av att ha löst hälsingerunornas gåta tillkommer i stället Uppsalaprofessorn och matematikern Magnus Celsius. Med utgångspunkt i Bureus’ uppteckning lyckades han också dechiffrera stora delar av inskriften på Hudikstenen, men fortfarande finns det flera partier i denna inskrift som är höljda i dunkel. Om denna runsten skulle återfinnas vore det givetvis en stor sensation.

Det finns faktiskt ganska utförliga uppgifter om var i murverket på Hudiksvalls kyrka stenen ska finnas. Broman uppger nämligen att den sitter inmurad i det södra hörnet av kyrkans östra gavel. Här har många förgäves sökt efter den. En av dessa var assessorn vid Antikvitetsarkivet, Nils Reinhold Brocman, som 1763 företog en antikvarisk resa till Hälsingland. I sin reseberättelse meddelar han att runstenen ”i Hudiksvalls Kyrkomur, kunde uppå afl­[idne] Prosten Bromans Beskrifning öfver dess Läge och Figuren däröfver icke igenfinnas; Ehuru jag efter denna Beskrifning sökte i östra Gaflens södra Hörn och visste at han skulle vara 2 ⅛ Aln lång samt ½ Aln tjock med några Helsingrunor på ena Sidan.”

Hösten 1928 lät den dåvarande amanuensen vid museet i Hudiksvall, Mårten Stenberger, knacka bort delar av putsen på ett 4 × 4 m stort parti på den östra gaveln vid det södra hörnet, men utan att finna någon runsten. Han konstaterade att själva hörnstenen hade betydande dimensioner (1,60 × 0,5 × 0,5 m) och rensade denna sten från puts både på ovansidan och på den inåt muren vända sidan utan att finna några spår av ristning.

Besvikna runstensletare i Hudiksvall 1946. Efter klipp i ATA.

I samband med putsarbeten i november 1946 hade man återigen funnit en tänkbar kandidat i murverket och docent Sven B. F. Jansson från Stockholms högskola den bekante Run-Janne – kallades in på kort varsel för att övervaka uttagandet av stenen. Arbetet inleddes en fredag och avbröts vid mörkrets inbrott för att fortsätta på lördagsmorgonen. Den misstänkta stenen visade sig vara hårt inkilad i muren, men eftersom man på en mindre sten intill denna hade upptäckt ett påmålat svart kors trodde man sig vara den försvunna runstenen på spåren. När det 2 ton tunga stenblocket slutligen hade befriats ur murverket visade det sig till allas besvikelse helt sakna ristning.

Ingen av de stenar som man har hittills har undersökt vid den östra murens södra hörn har alltså varit den efterspanade runstenen. Mårten Stenberger antog i sin rapport 1928 att den kanske hade blivit insatt insidan av den östra muren och föreslog att man vid en framtida invändig renovering borde ägna denna del av muren en särskild uppmärksamhet. Just nu genomgår kyrkan faktiskt en sådan renovering, men det är mig obekant om det har gjorts några försök att leta efter runstenen på denna plats.

Ett stycke av murverket i Hudiksvalls kyrka. Teckning i handskriften R 555. Foto: Alvin

Det finns dock ytterligare en liten ledtråd till den gäckande runstenen som jag tror är tidigare okänd. Den döljer sig en av de handskrifter, som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor, nämligen R 555 i Uppsala universitetsbibliotek. Handskriften har tillhört Magnus Celsius’ son Olof Celsius och i den långa raden av runstensavbildningar från Hälsingland finns tre på varann följande bilder av en gråstensmur: först avbildad i en linjeteckning, därefter i en omsorgsfullt utförd lavering och slutligen stucken i koppar. En anteckning på laveringen klargör att det handlar om ett parti av Hudiksvalls nya kyrka. Teckningarna är av allt att döma utförda av Antikvitetskollegiets ritare Petter Lang, som i september 1675 följde Magnus Celsius till Hälsingland för att avbilda de fem runstenar med stavlösa runor som Bureus hade sett. Det intressantaste är dock en liten detalj på kopparsticket: från en av stenarna i den nedre delen av murhörnet går ett streck till en anteckning i marginalen: ”N­[ota] B­[ene] thetta är Runstenen».

Detalj av kopparsticket i handskriften R 555 med den föregivna runstenen markerad. Foto: Alvin

Här har vi alltså den föregivna runstenen i Hudiksvalls kyrka exakt utpekad i murverket! Om detta ska kunna föreställa en sten som sitter inmurad i det södra hörnet av den östra muren, måste dock kyrkan här vara avbildad från söder och runstenen har följaktligen även varit synlig sydsidan. Vad jag har förstått täcker den kvarvarande delen av kyrkans bogårdsmur just detta parti av muren närmast hörnet, vilket skulle kunna förklara varför stenen inte har kunnat återfinnas. Bogårdsmuren lär vara uppförd på 1750-talet, så denna del av sydmuren har länge varit oåtkomlig. Av teckningarna framgår att det inte har funnits några runor på de utåt vända delarna av den aktuella stenen och placeringen tillsammans med murens tjocklek talar också emot att någon del av denna sten skulle vara synlig på insidan.

Frågan är dock hur säkra vi ska vara på att runstenen verkligen blev inmurad i kyrkan i samband med kyrkbygget. Bromans uppgift om att den tillsammans med andra stenar skulle ha hämtats från Hällänge på Hornslandet i närheten av byn Arnön, som ligger 14 km bort, kan åtminstone inte vara riktig, när vi vet att stenen redan vid sekelskiftet 1600 fanns vid byn Hudik, bara ett par kilometer från den senare kyrkplatsen. Visserligen anför Broman en mycket bestämd källa för den långväga runstenstransporten, nämligen ”then gamle HandelsM­­[annen] Zacharias Larsson”, som ska ha varit kyrkvärd under den tid som den nya kyrkan uppfördes. Trots detta finns det goda skäl att misstänka att uppgiften kommer från ett annat håll.

Den förste som lyckades läsa och tyda Hudikstenens runor var som nämnts Magnus Celsius, vars tolkning Broman återger på följande sätt: ”Barir reste up stenen thenne, efter Un broder sin, som war Fanva Son, en härse öfwer Arnöarne.” Denna tolkning finns även i en annan uppsaliensisk handskrift, som vi har låtit digitalisera inom projektet, nämligen R 553. I detta fall är tolkningen på latin och slutet har fått formen ”præfecte insulæ Aquilarum. (Arnön)”. Det råder väl ingen större tvekan om att uppgiften om att stenen skulle ha förts från Arnön till kyrkbygget måste ha sitt ursprung i denna tolkning och förmodligen har Bromans sagesman lärt känna den i samband med Magnus Celsius’ besök 1675. Detta är nog inte första gången som en lärd tolkning på relativt kort tid har omvandlats till något som ser ut som en lokal tradition.

Markeringen för RAÄ Rogsta 140:1 borde alltså egentligen strykas – eller åtminstone förses med en kraftig varning – samtidigt som en ny markering bör sättas på platsen för den försvunna byn Hudik (det vill säga ungefär vid den södra rondellen vid Ica Maxi). Detta är ju stenens tidigast kända plats, som nog inte alltför avlägsen från den ursprungliga. Runstenar restes ju gärna vid viktiga vägar. Ett kort stycke åt nordost finns även ett litet järnåldersgravfält, som måste ha tillhört till denna bebyggelse.

Något ”Arnön” läser man inte längre på Hudikstenen. Inskriften brukar i dag i stället översättas på följande sätt: ”bariʀþ uppreste denna sten efter Un …, sin broder. Han var Ärenbjörns son … Hjälpe Gud Uns ande”.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Det kan nämnas att även markeringen för RAÄ Hudiksvall 3:1 bör korrigeras. Den har felaktigt råkat hamna på kyrkans nord(!)östra hörn. DS.

Runfynd från Lena del 3

Linda Qviström penslar fram sitt fynd i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

Det blir faktiskt ett tredje K-blogginlägg om förra måndagens begivenheter. Förutom de tre runstenar som i dag finns vid Lena kyrka har det en gång funnits en fjärde sten (U 1029). Enligt Johannes Bureus, som upptecknade delar av inskriften i början av 1600-talet, låg den då i ”Lena kyrkedör”. Stenen antas även ha iakttagits vid en inventering 1829, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

När vi kom till Lena i måndags förmiddag träffade vi Linda Qviström från Upplandsmuseet, som svarar för den arkeologiska kontrollen i samband med arbetena inne i kyrkan. Hon följde också med oss bort till hästhagen för att vara med och se om det senast funna fragmentet hade den passning som Robin hade antagit. När vi var på väg tillbaka till kyrkan passade jag på att fråga om hon möjligen hade sett några spår av den fjärde runstenen i Lena. Det hade hon inte, men att hon lovade att hålla ögonen öppna. Linda berättade också att den ursprungliga ingången i kyrkan hade gått genom ett numera rivet vapenhus, som hade legat på kyrkans sydsida.

Därmed var vi klara vid kyrkan och eftersom Mats G. Larsson hade lovat att bjuda Robin och mig på lunch, så gav vi oss iväg. Någon timme senare när vi satt vid kaffet, kom en påringning från Linda, som berättade att hon hade borstat på några stenar intill den södra väggen inne i kyrkan och fått syn på något som liknade en slinga. Hon skickade också ett par bilder och det rådde ingen större tvekan om att detta måste vara en del av en runristning. Det var alltså bara för oss att åka tillbaka till kyrkan igen.

Och visst var det en runsten! När Linda borstade vidare kunde man iaktta en 5 cm bred runslinga omgiven av flera smala ornamentslingor. Stenen, som sticker ut en knapp halvmeter från muren, har ursprungligen har utgjort tröskelstenen i den igensatta dörren mellan det gamla vapenhuset och långhuset. Ristningen finns endast bevarad på ett mindre parti, som måste ha legat vid sidan av den gamla portalen. På resten av stenytan är ristningen helt bortnött.

Ristningen finns bara bevarad på en liten del av stenen. Foto Magnus Källström

Stenen har en synlig längd av närmare två meter. Vid en schaktning utefter fasaden 2017 iakttogs en liknande sten på utsidan av kyrkan och om det rör sig om delar av samma sten bör den ursprungligen ha varit en mycket stor. Bureus har vid sitt besök endast upptecknat ett 15-tal runtecken. Det övriga var enligt hans anteckning ”bortnött af fötrene”. Hans runor är i flera fall stupvända och utifrån hans avbildning verkar det högst tveksamt om inskriften har haft någon språklig mening.

Johannes Bureus’ uppteckning av runorna på U 1029 i handskriften F.a.6. Foto ATA

I det lilla stycke av runslingan som nu är bevarad finns först ett skiljetecken i form av ett kort streck. Därefter ser ut att följa en t-runa med ensidig bistav, en n-runa med dubbelsidig lågt ansatt bistav, en u-­ eller r-runa samt ett otvetydigt s. Därefter är stenytan utnött. Oavsett om man läser · tnus… eller · tnrs… ser inte detta ut att kunna vara en del av något meningsfullt ord. Det är alltså möjligt att vi har att göra med en runinskrift utan språklig mening – en nonsensinskrift eller icke-lexikal inskrift som det numera ofta kallas. Det finns i Mälardalen ett 30-tal sådana runstenar kända sedan tidigare. Det som är speciellt med stenen i Lena är att den verkar ha varit så stor.

I Kyrkoinventarium 1829 omtalas en runsten som man har trott är identisk med den runsten som Bureus såg. Läser man lite noggrannare i denna handling så inser man dock att så inte kan vara fallet. Här omnämns nämligen först tre gravstenar från 1600-talet som ska ha legat i vapenhuset, varefter följer uppgiften att ”I yttre dörren ligger ett stycke af en Runsten med Slingor. Stilen oläslig.” Denna sten har alltså legat i vapenhusdörren ut mot kyrkogården och kan alltså inte vara samma sten som nu har dykt upp. Kanske handlar det i stället om U 1028 eller om ett tidigare okänt fragment. Eftersom murar tillhörande vapenhuset har framkommit både vid schaktningar 2014 och 2017 är det inte omöjligt att det finns ytterligare ett runstensfragment dolt under marken ute på kyrkogården.

Stenen ligger som trappsten i den gamla sydportalen och har utsatts för en omild behandling, förmodligen vid 1864 års renovering. Foto Magnus Källström

Uppgiften i Kyrkoinventarium visar också att vapenhuset på kyrkans södra sida fanns kvar ännu 1829. Man kan gissa att detta revs först 1864 i samband med den renovering som Dybeck omtalar. Vid detta tillfälle ska man enligt Dybeck förutom runstenen U 1026 även ha påträffat ”ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Vad som hände med detta fragment framgår inte. Kanske handlar det om samma sten som nu har kommit i dagen.

De tre nyfynden från Lena kyrka lägger visserligen tillsammans inte mer än elva runor till den samlade runkorpusen, men de har ändå ökat vår kunskap om runstenarna vid denna kyrka på en mängd olika sätt. Det är sällan som en måndag på jobbet blir så händelserik.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om icke-lexikala runinskrifter i Marco Bianchis avhandling Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland från 2010. DS.

PPS. Läs om runfynden i Lena kyrka även på Upplandsmuseets blogg. DS

Runfynd från Lena del 2

Runstenarna U 1026 (till höger) och U 1027 (till vänster) i hästhagen vid Lena kyrka i begynnande vinterskrud. Foto Magnus Källström

Något som jag inte nämnde i mitt tidigare inlägg är att vi vid vårt besök i Lena kyrka i måndags också hade med oss ett litet runstensfragment i bilen. Det hittades för några veckor sedan inne i kyrkan av Anna Ölund från Upplandsmuseet i samband med den arkeologiska övervakningen av de golvarbeten som just nu genomförs.

Här hade Robin Lucas redan listat ut var vart det hörde, men historien början egentligen för mer än 150 år sedan. I sin reseberättelse 1864 nämner fornforskaren Richard Dybeck att det vid en reparation av Lena kyrka detta år hade framkommit ”en hel runsten samt ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Den förstnämnda ”krossades af arbetarne” så att det vid hans ankomst endast återstod ”ett större stycke […] jämte några smärre bitar”. Dybeck lät flytta den nyfunna runstenen (U 1027) tillsammans med de tidigare kända runstenarna vid kyrkan (U 1026 och U 1028) till en kulle intill prästgården.

I samband med förberedelserna för utgivningen av Upplands runinskrifter lagades och restes stenen den 17 maj 1951 på samma plats av Riksantikvarieämbetets stenkonservator R. Wibeck. En dryg vecka senare – den 29 maj – var Sven B. F. Jansson där för att undersöka tre runstensfragment som hade upptäckts liggande i ett syrénsnår intill prästgården. Det visade sig att samtliga fragment tillhörde U 1027 och det måste alltså handla om de ”smärre bitar” av stenen som hade funnits vid Dybecks besök 1864. Endast ett fragment hade direkt passning till det större fragmentet och kunde sammanfogas med detta. De två övriga som endast bär ornamentik passade inbördes, men inte med resten av stenen.

I Upplands runinskrifter har inskriften på U 1027 återgivits på följande sätt :

[·] uk · ihul · uk · gisl · uitr · li…
… ok Igull ok Gisl, Øyindr(?) le[tu]
”… och Igul och Gisl och Önd(?) läto …”

Det fragment som framkom inne i kyrkan nu i november bär runorna …tu · a… och utgör som Robin hade räknat ut en direkt fortsättning på den tidigare kända inskriften. Även om den nyfunna delen av texten bara innehåller en enda runa som man inte skulle ha kunnat gissa sig till, så är detta ett viktigt tillskott till vår kännedom om inskriften. En a-runa i denna ställning kan knappast vara resterna  av något annat än a[kua] det vill säga verbet haggva ’hugga’. Formuleringen ”lät hugga” är ganska ovanlig när det inte handlar om ristningar i block eller fasta hällar, men just i områdena norr om Uppsala finns påfallande många exempel på vanliga resta stenar. Att det inledande h-ljudet saknas är dessutom ett välkänt uppländskt dialektdrag, som av runstenarna att döma har funnits redan på vikingatiden.

En mycket nöjd Robin Lucas från Upplandsmuseet passar in det nyfunna fragmentet på rätt plats. Foto Magnus Källström

Vi ville naturligtvis kontrollera att det nyfunna fragmentet verkligen hörde ihop med den kända delen av stenen och begav oss därför iväg till den hästhage intill kyrkan, där stenarna står resta. Ett tunt snölager hade lagt sig medan vi hade varit inne i kyrkan, men det var inga som helst svårigheter att passa in fragmentet på rätt plats upptill till höger på stenen.

På marken intill stenen låg de två sammanfogade fragmenten med ornamentik som man inte kunde passa ihop med resten av stenen 1951. Det var onekligen svårt att förstå var de skulle ha kunnat sitta, men när jag kom hem prövade jag på datorn om det gick att hitta någon passning. Det ser faktiskt ut att finnas en sådan, men som framgår bilden nedan kommer det att krävas ett helt nytt arrangemang av fragmenten. Samtidigt står stenen i dag ganska löst i marken så det skulle vara ett mycket lämpligt tillfälle att genomföra denna typ av mer omfattande åtgärder.

Fotomontage av U 1027 där de ornerade fragmenten har passats in nedtill till höger samt Dybecks teckning av den större stenen i Sverikes runurkunder (1860–76).

När Dybeck såg stenen 1864 fanns i början av runslingan också en n-runa, som idag troligen är dold i det betongblock som stenen är ingjuten i. Denna runa bör ha utgjort slutrunan i ett namn. Av fotomontaget framgår tydligt att detta namn måste ha inlett inskriften och att det dessutom inte kan ha varit särskilt långt. En god gissning är att det har handlat om det vanliga mansnamnet Svæinn skrivet [suai]n. Tyvärr kan man i detta fall inte vara lika säker på suppleringen som med a-runan på det nyfunna fragmentet.

Det har påståtts att de två stenarna U 1026 och U 1027 är ristade av samma runristare, vilket knappast är riktigt. Visserligen finns vissa likheter i ornamentiken, men samtidigt är det en stor kvalitetsskillnad mellan stenarna. U 1026 är av allt att döma ett verk av den kände runristaren Öpir, även om andra forskare har tvekat på denna punkt. Däremot ska man nog inte knyta U 1027 till denne ristare. Det framgår inte minst av det nu upptäckta ordet haggva ’hugga’ i resarformeln. Detta ord använder Öpir ytterst sällan och när det förekommer i denna ställning är det endast i ristningar på fasta block och aldrig på resta stenar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Fortsättning följer här.

Runfynd från Lena del 1

Det nyfunna fragmentet i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

I slutet av september påträffades ett tidigare okänt runstensfragment i samband med omläggningen av kyrkogårdsmuren vid Lena kyrka i Uppland. Trots att fragmentet bara bär fyra runor fick upptäckten ett stort genomslag i pressen. Detta berodde inte bara på det för uppländska förhållanden ovanliga stenmaterialet, nämligen kalksten, utan också på att fragmentet kunde kopplas till en tidigare känd runsten.

Av olika skäl har det tagit mig lång tid att komma ut till Lena kyrka och titta på nyfyndet, men i måndags åkte jag dit tillsammans med Robin Lucas från Upplandsmuseet. Vid kyrkan anslöt också Mats G. Larsson, som gärna ville ta det nyfunna fragmentet i närmare betraktande. Det visade sig bli en händelserik dag, vilket gör att jag nog får dela upp detta blogginlägg i flera delar.

Det stod redan när fragmentet först uppmärksammades klart att det måste vara en del av den tidigare kända U 1028 från Lena kyrka. Denna sten utgörs av ett större fragment, som har varit känt sedan Johannes Bureus’ dagar. Det låg då kyrkogården utanför vapenhusdörren och användes förmodligen som trappsten. 1864 lät Richard Dybeck flytta fragmentet till gravfältet söder om kyrkan tillsammans med runstenarna U 1026 och U 1027. Först 1951 fick det sin plats i Lena kyrka, där det ännu befinner sig. Den skadade inskriften har i Upplands runinskrifter (1953) lästs och tolkats på följande sätt:

… asbiurn · ạuk i[n]-… -­-[k]ụrụ….-­-­-…na-…anti kuþ suiki · þa iʀ h[a] sui[k]u
… Asbiorn ok …-[l]andi(?). Guð sviki þa, eʀ ha[nn] sviku.
”… Åsbjörn och …-land(?). Gud svike dem, som sveko honom.”

Att bli ”sviken” betydde att bli utsatt för förräderi med dödlig utgång och detta uttryck dyker emellanåt upp på runstenarna. En närmast identisk motsvarighet till bönen på U 1028 finns på en av de gotländska Sjonhemsstenarna (G 134) och på en nu försvunnen runsten från Söderby i Danmarks socken (U 954) stod det om den döde: En Sassurr drap hann ok gærði niðingsverk, svæik fēlaga sinn ”Men Sassur dräpte honom och gjorde nidingsverk, svek sin kamrat”.

Det tidigare kända fragmentet U 1028, som i dag finns inne i kyrkan. Foto Magnus Källström

Inskriften på det nyfunna fragmentet är egentligen inte särskilt märkvärdig. Redan på de fotografier som jag fick i september stod det klart hur runorna ska läsas …anua… och eftersom jag inte kunde komma på något lämpligt personnamn gissade jag på att det kunde vara resterna av exempelvis [h]ann va­[ʀ] ”han var” eller [h]­ann va­[] ”han blev”. Det finns nämligen nästan ingen ordskillnad på U 1028, så det är upp till läsaren att själv försöka avgöra var gränserna mellan orden går.

Fragmentet har ingen direkt passning till det tidigare kända fragmentet, men genom att studera deras utseende och tjocklek går det att bilda sig en uppfattning om var det kan ha suttit. Det stora fragmentet är 12 cm tjockt i den vänstra änden och 9 cm i den högra. Detta talar för att det har utgjort toppen av en runsten, som i sin nuvarande position vilar på den högra sidan. Det mindre fragmentet är 10 cm tjockt till vänster och 11,5 cm till höger. Detta motsvarar på det större fragmentet tjockleken i höjd med de runor som finns bevarade på den ursprungligen vänstra kanten. Det nyfunna fragmentet bör alltså ha tillhört stenens högra kant och har sannolikt suttit ungefär i jämnhöjd med dessa runor. Detta betyder också att jag måste ge upp min idé om att det har stått ”han var” eller ”han blev” på detta fragment. Det troligaste är i stället att vi här har resterna av namnet på någon av de personer som har låtit resa stenen. Det enda namn som ser ut att passa utan antagande av någon ovanligare skrivning är kvinnonamnet Rannvæig, som tidigare bland annat finns på en västgötsk runsten (Vg 118).

Detalj med den nyupptäckta n-runan nedtill till höger, som inte tidigare har noterats. Foto Magnus Källström

När vi skulle fotografera det större fragmentet och snedbelyste det med min medhavda bygglampa gjorde Robin Lucas en mycket intressant upptäckt. På den fria ytan vid ormens sammanrullade svans finns en 7,5 cm hög n-runa, som ingen tidigare har sett! Detta ger en förklaring till den lite förvånande formen h[a] för hann. Tydligen har ristaren först hoppat över n-runan och sedan lagt till den utanför slingan. I Upplands runinskrifter påstås att det inte går att avgöra om den andra runan i ordet har varit a eller n och att läsningen och tolkningen av detta ord därför ”i någon mån [är] osäker”. Vad jag kunde se finns tydliga spår av den vänstra delen av en a-bistav i den andra runan och med Robins nyupptäckta runa råder det ingen tvekan om att det står han på stenen! Det finns alltså inte längre någon anledning att reservera sig på denna punkt.

Det större fragmentet av U 1028 mäter i dag 0,73 × 0,82 m. Om man tänker sig att stenens mittaxel har gått där de två slingorna korsar varandra högst upp kan den ha varit bortåt en och halv meter bred. Detta öppnar också för att stenen ursprungligen bör ha varit mellan 2 och 2,5 meter hög. Med dessa dimensioner förstår man att den också måste ha burit en mycket lång text, av vilken vi idag bara har några få brottstycken. Det finns alltså goda skäl att hålla ögonen öppna när nästa sektion av kyrkogårdsmuren ska läggas om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Genom det pågående projektet Evighetsrunor har även en tidigare okänd avbildning av U 1028 uppmärksammats. Den finns i Olof Celsius’ handskrift R 554 och är utförd i augusti 1741 troligen av Sven Bælter. Teckningen är ritad i skala och mycket väl utförd, men inte heller denne undersökare har noterat den nu upptäckta n-runan. DS.

Fortsättning följer här.

Gömda runor och lucköppning i Lye

Väggskåpet i Lye kyrka som döljer de tidigare okända runinskrifterna. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runinskrifter kan upptäckas på många olika sätt. Ibland räcker det med att bara öppna ett skåp. Det gjorde en sommaranställd vid Lye kyrka – Sara Vends – nu i höstas och såg då att det fanns runor ristade på kanten av hyllplanen.

Vid kyrkan kände man till dessa runor sedan gammalt och man hade utgått från att de fanns registrerade och undersökta. När klockaren i Garde församling, Linda Anderberg Gustafson, kontaktade mig i slutet av oktober gällde det vad runorna betydde och var man kunde läsa mer om dem. Lye kyrka är ju som bekant full av runinskrifter. Fem stora medeltida gravhällar med runor (G 99–103) ligger i korgolvet och på väggarna inne kyrkan finns ett 40-tal runinskrifter ristade i putsen (alla samlade under G 104 i Gotlands runinskrifter). Så sent som vid restaureringen 2010 upptäcktes till med en runinskrift i putsen på kyrkans utsida, vilket är något mycket ovanligt. Att det skulle finnas runor ristade i ett skåp visste jag däremot inte. Jag bad att få några bilder och kunde då omedelbart konstatera att det rörde sig om medeltida inskrifter.

Egentligen ville jag åka till Lye direkt, men andra åtagande gjorde att det dröjde till ända till nu i tisdags. Fördelen med runfynd i kyrkomiljö är att de går att studera trots att det är sent på året. Runorna finns i ett skåp som är inbyggt i den norra korväggen. Enligt kyrkan inventarieförteckning härrör de väggfasta delarna av skåpet från 1300-talet, medan dörrarna är förhållandevis nytillverkade och antas ha tillkommit vid en restaurering 1891.

Namnet butuir som finns ristat i bakstycket till det högra skåpet. Foto Magnus Källström

De visade sig handla om ett tiotal olika inskrifter, alla visserligen rätt korta. En del hade jag genomskådat redan på bilderna som jag hade fått, andra var betydligt svårare att komma till rätta med. I fodret till det högra skåpet finns tre runföljder som lyder ar, butuir och iohannes. Det sista återger givetvis namnet Johannes. Detta namn finns tidigare belagt i två gotländska runinskrifter. Den ena gången är på dopfunten i Barlingbo (G 229), där det avser evangelisten Johannes, den andra gången är på den norra tornbågen i Lye kyrka, där namnet iohannes ma‑iksen Johannes Mariksen är skrivet med rödkrita (G 105). Runorna tillhör här en senare typ och har sannolikt inte tillkommit tidigare än i mitten av 1500-talet. Det är därför mindre troligt att det rör sig om samme Johannes. Å andra sidan är det inte uteslutet att så kan vara fallet. I de gotländska runinskrifterna från medeltiden används annars alltid den kortare formen Jo(­h­)an, även när det handlar om medlemmar av prästerskapet (t.ex. Herra Iōhan i G 122 och G 152C).

Runföljden butuir ser ut att svara mot ett mansnamn Būtvir eller Bōtvir, som tidigare verkar vara okänt. På en numera helt utnött gravhäll från Hablingbo kyrka (G 60) läste Jöran Wallin på 1700-talet ett namn botuir. Detta har hittills uppfattats som en felristning för det vanliga namnet Bōtviðr, men fyndet i Lye ger oss anledning att omvärdera denna tolkning. Vad den återstående runföljden ar syftar på kan jag inte säga. Förmodligen är det början av ytterligare ett namn som aldrig har blivit avslutat.

Ristningarna på kanten av hyllplanen i skåpet är lite svårare. I det vänstra skåpet står fyra runor som nog närmast ska läsas fo͡la͡kẹ. Kanske handlar det om namnet Folke, som i så fall är lite felristat. Därefter läser man sigta͡ruir , vilket finns upprepat ännu en gång, men då med grövre ristningslinjer och något annorlunda stavat: sig͡nta͡ruiri. Dessa runföljder erinrar om ett ortnamn. I Ortnamnsregistret förekommer Sigtare upptecknat som namn på en äga till Snevide gård i Lye och i Fröjels socken finns gården Sigdarve, vilken är tidigast belagd genom en mattis sigedarue i 1523 års skattebok.

Ändelsen -ir i namnet sigtar͡uir i Lye ser märklig ut i sammanhanget och tyder snarast på att det här inte handlar om gårdnamnet använt som binamn, utan om ett husbondenamn: *Sigdarver dvs. bonden i Sigdarve.

Ett ånamn från Alskog? Runföljden fita i mittskåpet. Foto Magnus Källström

I mittskåpet finns fyra olika inskrifter. I den längsta är flera runor svåra att bestämma och jag vill därför inte försöka mig på någon tolkning för tillfället. En annan består bara av några få tecken och verkar oavslutad. Den tredje läser man däremot utan tvekan som fita. En identiskt runföljd är sedan tidigare känd från ett runben, som hittades 1963 vid en arkeologisk utgrävning i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Ordet står här bland annat tillsammans med kvinnonamnet Þōra ”Tora” och när Helmer Gustavson publicerade inskriften i Fornvännen 1975 skrev han i eufemistiska ordalag att det ”[m]öjligen svarar […] mot ett av våra vanliga ’runda’ ord”. Detta kan givetvis också vara fallet i Lye, även om det är lite förvånade att finna ett sådant ord ristat inne i en kyrka. Det runklotter som förekommer i gotländska kyrkor brukar nämligen vad vi hittills har kunnat se aldrig vara av denna typ. Jag vill därför inte utesluta att det handlar om något annat och det kan nämnas att ett ånamn Fita finns upptecknat från Alskogs socken, vilket ju inte är alltför avlägset.

Det gåtfulla och rimmande runföljden sauel o͡k pauel i Lye. Foto Magnus Källström

Längst till höger på samma hyllplan läser man slutligen runföljden sauel o͡k pauel. De två senare orden bör givetvis tolkas som ”och Påvel”. Pāvel är den gängse formen av det inlånade namnet Paulus, men vad sauel står för vet jag inte. Aposteln Paulus, som ju är känd för sina brev i nya testamentet, hette innan sin omvändelse Saul (latiniserat till Saulus). Om Paulus kan utveckla sig till Pāvel så borde Saulus kunna bli Sāvel, men vad jag har kunnat se finns ingen sådan form belagd. Det finns ett litet avstånd mellan ordet o͡k och de omgivande runorna, vilket talar emot att man ska dela upp runföljden sauel och exempelvis anta ett sā vel ok Pāvel ”såg väl ock Påvel”. Är inskriften medeltida så kan den inte heller gärna innehålla ordet ”sa(de)”, eftersom det då ännu hette segði på Gotland.

Runorna på hyllkanten i det högra skåpet är delvis av en märklig typ och här har jag ännu inte fått fram någon mening. Två gånger förekommer runorna ruk sammanskrivna i en enda bindruna, där r-komponenten är bakvänd och k-bistaven är ansatt på bistaven till u. Hur denna runföljd ska tolkas vet jag inte.

Det kan verka konstigt att runorna i korskåpet inte har varit kända för forskningen trots att de övriga inskrifterna på väggarna i Lye har undersökts många gånger sedan de första ristningarna iakttogs av P. A. Säve 1863. Små bitar av kvarsittande vit färg visar dock att kanterna av hyllplanen någon gång har varit målade och i det högra skåpet är inte mindre än 33 centimeter av kantens ytskikt bortskuret. Det beror nog inte på att det här har stått runinskrifter med olämpligt innehåll, utan det har nog skett för att de på 1800-talet tillverkade luckorna skulle gå att stänga.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag fick förresten nyligen en fråga per mejl om bilden av G 104Ab från Lye kyrka på planch 46 i Gotlands runinskrifter 1 (1962) verkligen föreställer denna inskrift, eftersom den inte stämmer med vad som går att iaktta på väggen i dag. Tittar man närmare på bilden så ser man ju att detta inte alls är någon inskrift från Lye, utan en bild av G 107C i Garda kyrka! Tydligen har det skett någon förväxling i redaktionsarbetet. Det är alltså bara att gå in och ändra i era exemplar! DS.