Taggad: runhäll

Runstudier genom bilfönstret

Runstenarna vid Kumla (U 453 och U 454) i Odensala. Foto Magnus Källström

I min bokhylla har jag boken ”Jyske runestene” av Anders Bæksted i två olika upplagor. Den ena är tryckt 1968 och utgiven i serien Handskerumsbøgerne. I denna serie bidrog en rad olika experter med behändiga guideböcker om olika kulturlämningar i Danmark så att ”Turisten og søndagsbilisten” lätt kunde ta del av deras kunskap på sina färder. Som framgår av seriens namn var böckerna avsedda för handskfacket och på omslaget i svart och gult avbildas Bækkestenen genom en vindruta.

På samma sätt kan den som vill i dag använda söktjänsten Runor i mobilen och då röra sig över betydligt större områden. Själv fick jag möjlighet att pröva den i praktiken så sent som nu i måndags, då jag hade ett runärende i Knivstatrakten. Det slog mig nämligen att det fanns en del annat som jag kanske skulle passa på att se när jag ändå var ute och åkte. Genom att markera min plats på kartan kunde jag lätt söka mig fram till Särstastenen (U 471) i Knivsta, som jag av någon anledning inte tidigare hade sett.

Särstastenen (U 471) i Knivsta, ristad av Fot och rest till minne av en man vid namn Anund. Foto Magnus Källström

Stenen står rest vid Sankta Birgittakyrkan intill Häradsvägen och är ett vackert exempel på ristaren Fots ristningskonst (även om det på vår skylt intill stenen står att runristaren är okänd). När jag var där hade jag känslan av att det var något mer med denna sten som jag då inte omedelbart kom ihåg, men nu när jag skriver denna text och läser på i Upplands runinskrifter ser jag att redan Johan Hadorph anmärkte att det på platsen även fanns ”många, märkelige ättegrafvar med stora stenar i quadrat lagde”. Detta gravfält som ligger på en annan tomt bara ett tjugotal meter söder om runstenen missade jag dessvärre att titta på (här skulle jag naturligtvis ha bytt till Fornsök). Kvadratiska och rektangulära stensättningar belägna på gravfält är som bekant typiska gravformer för tidiga kristna gravarna i vikingatidens slutskede och det är i Uppland inte alls ovanligt att runstenar har rests i direkt anslutning till denna typ av gravanläggningar.

Från Särstas gamla marker gick min färd till Kumla i Odensala, där jag ville kasta en blick på de båda runstenar (U 453 och U 454) som flyttades härom året. Anledningen var att en av dem (U 454) hade blivit påkörd av en bil och slagits av på mitten. Lyckligtvis gick den av i en gammal lagning och blev inte skadad i övrigt. Stenen som var hel när den hittades 1887 restes 1915 vid vägen, men har senare fallit omkull och då gått av på mitten. Den lagades och restes därför på nytt 1940. Även den andra stenen är avslagen och lagad på ungefär samma ställe. Om den vet att den 1926 blev påkörd av en lastbil och man kan misstänka även den tidigare nämnda stenen har varit utsatt för något liknande. I den skarpa kurva där dessa stenar blev placerade har de lidit onödigt mycket av bilismens framfart.

Kumlastenarna på sin nuvarande plats. Stenarna är ristade och signerade av runmästaren Visäte. Foto Magnus Källström

Nu har båda stenarna i stället flyttats in från vägen och fått en annan orientering som bör trygga deras framtid. Båda är hittade i åkern i närheten av den nuvarande platsen, men exakt hur de ursprungligen har varit placerade vet vi inte. Eftersom det på platsen har funnits ett vad, ”Kumla örn”, kan man misstänka att de en gång har stått på varsin sida om ett vattendrag, om det nu inte har funnits fler stenar som vi inte känner till.

I måndags var det ett utmärkt väder för en runstensutflykt, visserligen bara några plusgrader i luften men strålande sol. På onsdagen när jag skulle ge mig ut igen var det i stället snö och minusgrader. Daniel Sahlén från Stockholms läns museum hade nämligen bett mig följa med ut till några runstensplatser i Haninge som ska ingå i en kommande informationssatsning. En av dessa var runhällen vid Runmarsvreten vid Berga intill Dalarövägen.

Runristningen vid Runmarsvreten i Haninge. Foto Magnus Källström

Här har jag varit flera gånger. Ristningen finns på en lodrät häll vänd åt väster och liksom på många andra runhällar har den nedre delen av ristningen flagrat av. Av de namn som inleder inskriften har man därför i stort sett bara lyckats läsa de inledande runorna ku av det första namnet, medan det sista som lyder kuna har tolkats som kvinnonamnet Gunna. När jag tittade närmare på de första runorna såg jag att det dels att inskriften inleddes med ett skiljetecken, dels att det efter u-runan fanns spår av en klubbformad ornamentsflik som verkade korsa slingan. Därefter var stenytan helt förstörd och en runa har säkert försvunnit, men efter detta syntes den övre delen av en huvudstav som möjligen också hade spår av en a-bistav till höger. Sedan följde vad jag kunde se en otvetydig r-runa och efter denna rester av ytterligare ett korsformigt skiljetecken. Inskriftens början ska i så fall läsas + ku…ạr +, vilket knappast kan vara resterna av något annat än namnet ku[n]ạr Gunnarr! Detta var ett förhållandevis vanligt namn på vikingatiden, men det man givetvis kommer att tänka på är att just detta namn inleder inskriften på den runsten som 2010 upptäcktes i en åker vid Småhamra i Österhaninge. Denna gård ligger i dalgången knappt 4 kilometer rakt österut från runhällen. Skulle det kanske kunna handla om samma person?

Partiet där jag tror mig kunna läsa namnet Gunnarr. Foto Magnus Källström

Läst på detta sätt blir det inte plats för så förtvivlat många runor fram till runföljden kuna så frågan är om namnet verkligen har varit Gunna eller om vi ska räkna med ett sammansatt namn av typen Þōrgunna eller Borggunna. I så fall har inte fler än två personer varit omnämnda i början av denna inskrift. Det var som sagt minusgrader i onsdags och inget idealiskt väder för runstensundersökningar och jag borde egentligen inte skriva detta, utan att ha varit där en gång till för att kontrollera att jag verkligen har uppfattat allt rätt. Kanske ska jag ta tur dit nu i helgen och om jag har haft fel får jag i så fall komma med ett beriktigande.

Upptäckten av denna runhäll har sin särskilda historia. Den kom nämligen i dagen först 1964 genom den runintresserade militärmeterologen Harry Runqvist. Han hade nämligen fått syn på ortnamnet Runmars wreten på en 1700-talskarta och tänkte att detta namn måste syfta på en runristning på platsen. Han åkte dit och fann omedelbart den tidigare helt okända runhällen i vårsolen. Detta var den 14 mars, så i morgon söndag är det faktiskt ett 57-årsjubileum för denna upptäckt!

Detta är inte enda gången som en runristning har lokaliserats med hjälp av ett ortnamn. I sin reseberättelse för 1867 meddelar fornforskaren Richard Dybeck mycket lakoniskt: ”För att taga kännedom om en hittills icke bekant runsten vid Johannisberg i Gottröra socken (Långhundra härad) begaf jag mig dit”. Dybeck fick uppenbarligen tips om runstenar från vitt skilda håll, men i detta fall tror jag att jag vet hur det har gått till. På Generalstabskartan över området som trycktes just detta år finns ett torp med namnet Ransten utsatt sydost om Johannisberg. Givetvis måste det vara detta ortnamn som Dybeck hade sett på kartan och som föranlett honom att åka dit och leta. I dag bär platsen namnet Runsten och den runsten som Dybeck mycket riktigt fann på platsen har fått beteckningen U 500 i Upplands runinskrifter.

Än är det kanske lite för kallt i luften, men snart kommer nog våren på riktigt och då kan det bli tid för både runstensutflykter och nya upptäckter!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. På ristningen vid Runmarsvreten har man tidigare upptäckt flera förbisedda detaljer. Roger Wikell har bland annat skrivit om den fågelfigur som pryder korset. Om han också någonstans har kommit in på läsningen av inskriften vet jag inte. DS.

PPS. Fenomenet med runstenar och rektangulära stensättningar har jag tidigare berört i denna artikel. DS.

Runormens väg på hälleberget

Runristningen Ög 45 vid Björnsnäs utanför Norrköping. Foto Magnus Källström 2020.

Att hugga runor i fast häll verkar ha varit förbehållet landskapen kring Mälaren. Av det sextiotalet ristningar av denna typ som vi känner till från Sverige finns nästan alla i Uppland eller Södermanland. Givetvis kan detta bero på att tillgången på lämpliga isslipade hällar har varit bättre i dessa landskap, men det är förmodligen inte hela sanningen. Vikingatidens runristningar var offentliga monument som var tänkta att synas och det gör en rest sten. En ristning i en häll är inte synlig på samma sätt och höljs dessutom snabbt av vegetation och mossa.

Om man undantar några enstaka runristningar i Bohuslän och på Gotland, är Östergötland faktiskt det sydligaste landskapet där det fasta berget har utnyttjats för runristning. Sammanlagt finns fyra eller fem ristningar av denna typ beroende lite på hur man räknar. Märkligt nog är de alla olika och de tillhör skilda tider. Äldst är runristningen (Ög KJ54) på det stora hällristningsområdet vid Himmelstalund som är ristat med den urnordiska runraden kan härrör från en så avlägsen tid som romersk järnålder. Den utgörs av runorna braido, vilka har tolkats om ett kvinnonamn Braidō med betydelsen ”den breda”.

Till äldre vikingatid och kanske så tidigt som början av 800-talet, hör den märkliga Oklundaristningen i Östra Husby (Ög N288), ristad av Gunnar som hade sökt asyl för ett dråp vid en hednisk offerplats. Runorna består av kortkvistrunor, vilket är samma typ av runsystem som har använts på den berömda Rökstenen. Från början av 900-talet härrör troligen Ingelstadristningen (Ög 43) utanför Norrköping. I den ena av ristningens två rader står det lite gåtfullt att ”Salse gjorde solen”, vilket av allt att döma syftar på en djup huggen grop i berget, som är omgiven av tre grundare skålgropar och nio streck, som bildar en strålkrans.

Till 1000-talets första hälft hör runristningen (Ög 45) vid Björnsnäs i Kvillinge, också utanför Norrköping, som däremot innehåller en helt ordinär minnesinskrift av den typ som vi känner igen från tusentals runstenar. Slutligen finns vid Risinge utanför Finspång en runristning i fast häll huggen 1678 av prästsonen i Risinge, Eric Bruzæus.

Björnsnäsristningen före uppmålningen. Notera de märkliga strukturerna i berghällen. Foto Magnus Källström 2020.

Ristningarna vid Himmelstalund, Oklunda och Ingelstad har jag flera gånger haft anledning att besöka, men ristningen vid Björnsnäs såg jag för första gången nu i måndags under min sista arbetsvecka före semestern. Hällen rengjordes nämligen för ett antal år sedan och nu skulle jag granska och måla upp den. Att för första gången se denna ristning i verkligheten var en stor upplevelse, trots att jag har sett den på bild hur många gånger som helst. Den har nämligen en för runhällar helt unik utformning. I stället för att bilda en sluten krets har runristaren låtit runormen slingra sig över hällen och det är först när man står framför den i verkligheten som man förstår varför. Hällen utgörs nämligen inte alls av de ensartade ytor som de vikingatida runristarna normalt brukar föredra utan genomkorsas av slingrande ådror och band i kraftig rörelse som närmast liknar skummande vatten. Säkert är det detta som ristaren har lagt märke till och valt att utnyttja i sin komposition. Intrycket blir att runormen kommer simmande genom en fors, vilket ju är mycket passande när ett vattendrag finns strax bredvid och inskriften dessutom omtalar ett brobygge.

Ristningen vid Björnsnäs målades upp senaste gången 2002 av Helmer Gustavson, men det mesta av hans uppmålning var nu borta, vilket brukar ta runt tjugo år. Jag började mitt arbete med att metodiskt gå igenom själva läsningen och kommentera egenheter i de enskilda runorna. Detta brukar jag alltid göra när en runristning ska målas upp på nytt, eftersom det är då som man har de bästa möjligheterna att göra nyupptäckter. Vad gäller denna ristning hade jag inga större förhoppningar att se något nytt, eftersom den ju verkade högst okomplicerad.

Enligt Samnordisk runtextdatabas, som i detta fall bygger på Erik Brates utgåva av Östergötlands runinskrifter 1911–18, lyder inskrift:

: harþi : auk : sikrif : litu : haukua : haili : þaisi : auk : kairþu : buru : þaisi : aiftiʀ : nan : buþur : sin :
Harði ok Sigræifʀ letu haggva hælli þessi ok gærðu bro þessi æftiʀ Nann, broður sinn.
”Hårde och Sigrev lät hugga denna häll och gjorde denna bro efter Nan, sin broder.”

Om man undantar formen på några av skiljetecknen så var det endast på ett ställe, där jag såg anledning att avvika från tidigare undersökare. I inskriftens andra namn är den tredje runan vad jag kunde se inte k utan h. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt vänster var mycket tydlig och likaså den vänstra delen av den bistav som går snett nedåt höger. Ändå måste jag säga att jag tvekade lite innan jag målade den så. Alla de äldre undersökare som jag kände till från P. A. Säve 1861 via Brate 1891, Arthur Nordén 1936 och nu senast Helmer 2002 hade ju uppfattat den som en k-runa. På denna punkt går en av de karakteristiska ådrorna i hällen runbandet snett nedåt vänster, vilket gör runan något svårbedömd. Jag vill dock hävda att den sannolikaste läsningen är h och namnet bör följaktligen återges som sihrif, vilket dock inte alls ändrar något i tolkningen.

Ett visst stöd för den föreslagna nyläsningen fick jag senare när jag konsulterade det bildmaterial som jag genom åren har samlat på mig från arkiven på diverse usb-minnen. Den äldsta kända avbildningen finns i J. G. Liljegrens Fullständig Bautil på ATA och utgörs av en tuschlavering signerad A. T. K. Läsningen har visserligen en del brister, men jag kunde här notera att det andra namnet hade fått formen simiṇif. Detta var ju inte riktigt det som jag hade läst, men att tecknaren har återgivet den tredje runan med m och inte k, betyder att han har sett den vänstra delen av ristningslinjen snett nedåt höger som jag också hade lagt märke till.

Den äldsta kända avbildningen av Björnsnäsristningen, utförd 1829 av A. T. Kjellberg. Efter Liljegrens Fullständig Bautil (ATA).

Nu är det egentligen onödigt att bara skriva tecknaren, eftersom namnet bakom initialerna A. T. K är känt. De står för konstnären Albert Teophron Kjellberg. Han var son till notarien och skalden Johan Peter Kjellberg i Norrköping, som korresponderade med Liljegren och försåg honom med information och teckningar av bland annat runstenar. De senare utfördes ofta av sonen. Det var också den äldre Kjellberg som har de första uppgifterna om denna runhäll, vilka han förmedlade till Liljegren. I ett brev till den 8 juli 1829 (ATA) skriver han bland annat:

”[…] i Söndags vandrade jag, med Albert vid Sidan, til Björnsnäs, 1 mil ifrån Staden. Annan Frugt af Promenaden skördades likväl icke, än at göra de 2ne Afteckningar, hvilka här ödmjukast bifogas. Originalet til No 1 däraf befinner sig på en någorlunda jämn, utur Berget framskjutande fast Häll, uti Åkergärdet, par hundra Steg ifrån Gården. No 2 åter är, efter hvad anses kan, Halfparten af en nog skråflig Granitsten, för flera år sedan utur Åkern upbruten. Bägge röja samme Mästares Hand, som icke varit synnerligen öfvad. Med 3 par Ögon hafva vi sonderat dem, men icke förmått erhålla annan Picture än den åt Paperet öfverflyttade.”

Den andra runstenen som Kjellberg omtalar är sedan länge försvunna Ög 44. Albert Teophron Kjellberg som i litteraturen uppges vara född 1808 eller 1809, var vid detta tillfälle i den tidiga tjugoårsåldern, men skulle sedermera söka sig till Konstakademien i Stockholm. Senare erhöll han anställning på en större porslinsfabrik i Tyskland, där han bland annat ska ha dekorerat praktpjäser för de bayerska och ryska hoven. Det är då lite lustigt att tänka sig att han började sin karriär med att rita av runstenar i Norrköpingstrakten.

Av korrespondensen framgår att fadern Johan Peter Kjellberg gärna företog långa fotvandringar runt staden i sällskap med sonen, vilket känns nog så aktuellt i dessa Coronatider. Så närmar man sig också Björnsnäsristningen bäst i dag. Vägen tillåter nämligen inte obehöriga motorfordon.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad de är för runristningar i häll som finns i Bohuslän och Gotland, så handlar det i det ena fallet om ett par runföljder på en bronsåldersristning vid Utby i Herrestad utanför Uddevalla. Dessa utgörs av kvinnonamnet asa ”Åsa” och det dunklare fuuor. Jag har tyvärr inte haft förmånen att se denna ristning i verkligheten, men den är av allt att döma genuin och bör vara vikingatida. Den andra ristningen är huggen i kalkgrunden intill en vät vid Stora Hoburga på Fårö (G 338). Den består av namnet petar ⁝ ”Peter” och har tydligt medeltida runformer. Se där ytterligare ett par tips inför sommaren!

Roger Wikell till minne

Roger Wikell vid sitt sista stora runfynd Tormestahällen Sö 23B på Mörkö den 31 mars 2019. Foto Magnus Källström

Roger Wikell, en av våra flitigaste runstensfinnare, avled hastigt under måndagen mitt uppe i sin verksamhet. Roger var arkeolog med en passion för sten och särskilt ristad sådan. Han var bland mycket annat en outtröttlig upptäckare av stenåldersboplatser, hällristningar och – inte minst – runstenar.

När Roger ringde kunde man förvänta sig att det var något stort på gång, särskilt då samtalen på jobbmobilen kom på lite udda tider som 21.51 en fredagskväll eller under en söndagseftermiddag.

Bara för ett par månader sedan lyckades han spåra upp en runristning på Mörkö i Södermanland (Sö 23B), som tidigare bara hade setts av Johannes Bureus och som sedan dess förgäves har eftersökts. Roger tog dock fasta på de få uppgifter som Bureus hade efterlämnat: ”I Tormerstadz hammar” och eftersom ordet hammare i detta sammanhang betyder en stenig skogsbacke började han leta i de delar av Tormestas ägor som bäst motsvarade denna beskrivning – och fann ristningen! Man har alltid trott att de runor som Bureus har upptecknat fanns på en rest sten, men Roger hade börjat misstänka att det i stället handlade om en ristning i fast häll, vilket också visade sig stämma.

Den söndagen missade jag hans första samtal, vilket fick följden att han i stället föreslog att vi skulle invänta mörkret och göra en första besiktning på kvällen. Det var i slutet av mars och svinkallt, men det var onekligen en stor upplevelse att under sakkunnig ledning få möta denna länge försvunna runristning i ljuset av en pannlampa och med gemensamma ansträngningar läsa den svårt skadade texten. Samtidigt kunde vi konstatera att inskriften var i exakt samma skick som när Bureus ritade av den för mer än 400 år sedan.

Roger var en mycket flyhänt skribent och hans publikationslista är lika lång som varierad. Han publicerade i allt från hembygdsblad till Fornvännen och gärna med anknytning till upptäckter som han nyligen hade gjort. Läs till exempel hans artikel om en annan runhäll på Mörkö som han återfann för nästan tio år sedan.

Roger var den sanne och oförfalskade entusiasten som älskade det han sysslade med oavsett om det gav inkomster eller ej, men som alltid hade lika mycket tid för sin familj. Han besatt också en enorm humor, berättarglädje och självironi. De fältinventeringar som han gjorde på fritiden kallade han gärna för ”forntokerier”. I det sista mejl som jag fick från honom den 31 maj i år skrev han:

”I förrgår följde jag en lång hålväg i fin vikingamiljö. Vägen går förbi ett stort flyttblock vars ena sida vetter mot den vägfarande. Ingenting. Men två oregistrerade skeppssättningar – stäv mot stäv – räddade utflykten!”

Det är med stor sorg som jag tänker på hur många ristningar som nu förblir oupptäckta och på de goda historier som inte längre kommer att förmedlas genom hans entusiastiska påringningar. Roger är saknad av många, men vi bör nog följa den uppmaning som han själv ofta brukade avsluta sina runstensrelaterade mejl eller sms med:

Rock on!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet