Taggad: runhäll

Runormens väg på hälleberget

Runristningen Ög 45 vid Björnsnäs utanför Norrköping. Foto Magnus Källström 2020.

Att hugga runor i fast häll verkar ha varit förbehållet landskapen kring Mälaren. Av det sextiotalet ristningar av denna typ som vi känner till från Sverige finns nästan alla i Uppland eller Södermanland. Givetvis kan detta bero på att tillgången på lämpliga isslipade hällar har varit bättre i dessa landskap, men det är förmodligen inte hela sanningen. Vikingatidens runristningar var offentliga monument som var tänkta att synas och det gör en rest sten. En ristning i en häll är inte synlig på samma sätt och höljs dessutom snabbt av vegetation och mossa.

Om man undantar några enstaka runristningar i Bohuslän och på Gotland, är Östergötland faktiskt det sydligaste landskapet där det fasta berget har utnyttjats för runristning. Sammanlagt finns fyra eller fem ristningar av denna typ beroende lite på hur man räknar. Märkligt nog är de alla olika och de tillhör skilda tider. Äldst är runristningen (Ög KJ54) på det stora hällristningsområdet vid Himmelstalund som är ristat med den urnordiska runraden kan härrör från en så avlägsen tid som romersk järnålder. Den utgörs av runorna braido, vilka har tolkats om ett kvinnonamn Braidō med betydelsen ”den breda”.

Till äldre vikingatid och kanske så tidigt som början av 800-talet, hör den märkliga Oklundaristningen i Östra Husby (Ög N288), ristad av Gunnar som hade sökt asyl för ett dråp vid en hednisk offerplats. Runorna består av kortkvistrunor, vilket är samma typ av runsystem som har använts på den berömda Rökstenen. Från början av 900-talet härrör troligen Ingelstadristningen (Ög 43) utanför Norrköping. I den ena av ristningens två rader står det lite gåtfullt att ”Salse gjorde solen”, vilket av allt att döma syftar på en djup huggen grop i berget, som är omgiven av tre grundare skålgropar och nio streck, som bildar en strålkrans.

Till 1000-talets första hälft hör runristningen (Ög 45) vid Björnsnäs i Kvillinge, också utanför Norrköping, som däremot innehåller en helt ordinär minnesinskrift av den typ som vi känner igen från tusentals runstenar. Slutligen finns vid Risinge utanför Finspång en runristning i fast häll huggen 1678 av prästsonen i Risinge, Eric Bruzæus.

Björnsnäsristningen före uppmålningen. Notera de märkliga strukturerna i berghällen. Foto Magnus Källström 2020.

Ristningarna vid Himmelstalund, Oklunda och Ingelstad har jag flera gånger haft anledning att besöka, men ristningen vid Björnsnäs såg jag för första gången nu i måndags under min sista arbetsvecka före semestern. Hällen rengjordes nämligen för ett antal år sedan och nu skulle jag granska och måla upp den. Att för första gången se denna ristning i verkligheten var en stor upplevelse, trots att jag har sett den på bild hur många gånger som helst. Den har nämligen en för runhällar helt unik utformning. I stället för att bilda en sluten krets har runristaren låtit runormen slingra sig över hällen och det är först när man står framför den i verkligheten som man förstår varför. Hällen utgörs nämligen inte alls av de ensartade ytor som de vikingatida runristarna normalt brukar föredra utan genomkorsas av slingrande ådror och band i kraftig rörelse som närmast liknar skummande vatten. Säkert är det detta som ristaren har lagt märke till och valt att utnyttja i sin komposition. Intrycket blir att runormen kommer simmande genom en fors, vilket ju är mycket passande när ett vattendrag finns strax bredvid och inskriften dessutom omtalar ett brobygge.

Ristningen vid Björnsnäs målades upp senaste gången 2002 av Helmer Gustavson, men det mesta av hans uppmålning var nu borta, vilket brukar ta runt tjugo år. Jag började mitt arbete med att metodiskt gå igenom själva läsningen och kommentera egenheter i de enskilda runorna. Detta brukar jag alltid göra när en runristning ska målas upp på nytt, eftersom det är då som man har de bästa möjligheterna att göra nyupptäckter. Vad gäller denna ristning hade jag inga större förhoppningar att se något nytt, eftersom den ju verkade högst okomplicerad.

Enligt Samnordisk runtextdatabas, som i detta fall bygger på Erik Brates utgåva av Östergötlands runinskrifter 1911–18, lyder inskrift:

: harþi : auk : sikrif : litu : haukua : haili : þaisi : auk : kairþu : buru : þaisi : aiftiʀ : nan : buþur : sin :
Harði ok Sigræifʀ letu haggva hælli þessi ok gærðu bro þessi æftiʀ Nann, broður sinn.
”Hårde och Sigrev lät hugga denna häll och gjorde denna bro efter Nan, sin broder.”

Om man undantar formen på några av skiljetecknen så var det endast på ett ställe, där jag såg anledning att avvika från tidigare undersökare. I inskriftens andra namn är den tredje runan vad jag kunde se inte k utan h. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt vänster var mycket tydlig och likaså den vänstra delen av den bistav som går snett nedåt höger. Ändå måste jag säga att jag tvekade lite innan jag målade den så. Alla de äldre undersökare som jag kände till från P. A. Säve 1861 via Brate 1891, Arthur Nordén 1936 och nu senast Helmer 2002 hade ju uppfattat den som en k-runa. På denna punkt går en av de karakteristiska ådrorna i hällen runbandet snett nedåt vänster, vilket gör runan något svårbedömd. Jag vill dock hävda att den sannolikaste läsningen är h och namnet bör följaktligen återges som sihrif, vilket dock inte alls ändrar något i tolkningen.

Ett visst stöd för den föreslagna nyläsningen fick jag senare när jag konsulterade det bildmaterial som jag genom åren har samlat på mig från arkiven på diverse usb-minnen. Den äldsta kända avbildningen finns i J. G. Liljegrens Fullständig Bautil på ATA och utgörs av en tuschlavering signerad A. T. K. Läsningen har visserligen en del brister, men jag kunde här notera att det andra namnet hade fått formen simiṇif. Detta var ju inte riktigt det som jag hade läst, men att tecknaren har återgivet den tredje runan med m och inte k, betyder att han har sett den vänstra delen av ristningslinjen snett nedåt höger som jag också hade lagt märke till.

Den äldsta kända avbildningen av Björnsnäsristningen, utförd 1829 av A. T. Kjellberg. Efter Liljegrens Fullständig Bautil (ATA).

Nu är det egentligen onödigt att bara skriva tecknaren, eftersom namnet bakom initialerna A. T. K är känt. De står för konstnären Albert Teophron Kjellberg. Han var son till notarien och skalden Johan Peter Kjellberg i Norrköping, som korresponderade med Liljegren och försåg honom med information och teckningar av bland annat runstenar. De senare utfördes ofta av sonen. Det var också den äldre Kjellberg som har de första uppgifterna om denna runhäll, vilka han förmedlade till Liljegren. I ett brev till den 8 juli 1829 (ATA) skriver han bland annat:

”[…] i Söndags vandrade jag, med Albert vid Sidan, til Björnsnäs, 1 mil ifrån Staden. Annan Frugt af Promenaden skördades likväl icke, än at göra de 2ne Afteckningar, hvilka här ödmjukast bifogas. Originalet til No 1 däraf befinner sig på en någorlunda jämn, utur Berget framskjutande fast Häll, uti Åkergärdet, par hundra Steg ifrån Gården. No 2 åter är, efter hvad anses kan, Halfparten af en nog skråflig Granitsten, för flera år sedan utur Åkern upbruten. Bägge röja samme Mästares Hand, som icke varit synnerligen öfvad. Med 3 par Ögon hafva vi sonderat dem, men icke förmått erhålla annan Picture än den åt Paperet öfverflyttade.”

Den andra runstenen som Kjellberg omtalar är sedan länge försvunna Ög 44. Albert Teophron Kjellberg som i litteraturen uppges vara född 1808 eller 1809, var vid detta tillfälle i den tidiga tjugoårsåldern, men skulle sedermera söka sig till Konstakademien i Stockholm. Senare erhöll han anställning på en större porslinsfabrik i Tyskland, där han bland annat ska han ha dekorerat praktpjäser för de bayerska och ryska hoven. Det är då lite lustigt att tänka sig att han började sin karriär med att rita av runstenar i Norrköpingstrakten.

Av korrespondensen framgår att fadern Johan Peter Kjellberg gärna företog långa fotvandringar runt staden i sällskap med sonen, vilket känns nog så aktuellt i dessa Coronatider. Så närmar man sig också Björnsnäsristningen bäst i dag. Vägen tillåter nämligen inte obehöriga motorfordon.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad de är för runristningar i häll som finns i Bohuslän och Gotland, så handlar det i det ena fallet om ett par runföljder på en bronsåldersristning vid Utby i Herrestad utanför Uddevalla. Dessa utgörs av kvinnonamnet asa ”Åsa” och det dunklare fuuor. Jag har tyvärr inte haft förmånen att se denna ristning i verkligheten, men den är av allt att döma genuin och bör vara vikingatida. Den andra ristningen är huggen i kalkgrunden intill en vät vid Stora Hoburga på Fårö (G 338). Den består av namnet petar ⁝ ”Peter” och har tydligt medeltida runformer. Se där ytterligare ett par tips inför sommaren!

Roger Wikell till minne

Roger Wikell vid sitt sista stora runfynd Tormestahällen Sö 23B på Mörkö den 31 mars 2019. Foto Magnus Källström

Roger Wikell, en av våra flitigaste runstensfinnare, avled hastigt under måndagen mitt uppe i sin verksamhet. Roger var arkeolog med en passion för sten och särskilt ristad sådan. Han var bland mycket annat en outtröttlig upptäckare av stenåldersboplatser, hällristningar och – inte minst – runstenar.

När Roger ringde kunde man förvänta sig att det var något stort på gång, särskilt då samtalen på jobbmobilen kom på lite udda tider som 21.51 en fredagskväll eller under en söndagseftermiddag.

Bara för ett par månader sedan lyckades han spåra upp en runristning på Mörkö i Södermanland (Sö 23B), som tidigare bara hade setts av Johannes Bureus och som sedan dess förgäves har eftersökts. Roger tog dock fasta på de få uppgifter som Bureus hade efterlämnat: ”I Tormerstadz hammar” och eftersom ordet hammare i detta sammanhang betyder en stenig skogsbacke började han leta i de delar av Tormestas ägor som bäst motsvarade denna beskrivning – och fann ristningen! Man har alltid trott att de runor som Bureus har upptecknat fanns på en rest sten, men Roger hade börjat misstänka att det i stället handlade om en ristning i fast häll, vilket också visade sig stämma.

Den söndagen missade jag hans första samtal, vilket fick följden att han i stället föreslog att vi skulle invänta mörkret och göra en första besiktning på kvällen. Det var i slutet av mars och svinkallt, men det var onekligen en stor upplevelse att under sakkunnig ledning få möta denna länge försvunna runristning i ljuset av en pannlampa och med gemensamma ansträngningar läsa den svårt skadade texten. Samtidigt kunde vi konstatera att inskriften var i exakt samma skick som när Bureus ritade av den för mer än 400 år sedan.

Roger var en mycket flyhänt skribent och hans publikationslista är lika lång som varierad. Han publicerade i allt från hembygdsblad till Fornvännen och gärna med anknytning till upptäckter som han nyligen hade gjort. Läs till exempel hans artikel om en annan runhäll på Mörkö som han återfann för nästan tio år sedan.

Roger var den sanne och oförfalskade entusiasten som älskade det han sysslade med oavsett om det gav inkomster eller ej, men som alltid hade lika mycket tid för sin familj. Han besatt också en enorm humor, berättarglädje och självironi. De fältinventeringar som han gjorde på fritiden kallade han gärna för ”forntokerier”. I det sista mejl som jag fick från honom den 31 maj i år skrev han:

”I förrgår följde jag en lång hålväg i fin vikingamiljö. Vägen går förbi ett stort flyttblock vars ena sida vetter mot den vägfarande. Ingenting. Men två oregistrerade skeppssättningar – stäv mot stäv – räddade utflykten!”

Det är med stor sorg som jag tänker på hur många ristningar som nu förblir oupptäckta och på de goda historier som inte längre kommer att förmedlas genom hans entusiastiska påringningar. Roger är saknad av många, men vi bör nog följa den uppmaning som han själv ofta brukade avsluta sina runstensrelaterade mejl eller sms med:

Rock on!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet