Taggad: runinskrifter

K-podd 50: Berättelser om Medelpads runor

K-podd firar 50! Eftersom Riksantikvarieämbetets podcast allt som oftast djupdyker i smala ämnen kunde vi inte komma på något mer passande än att ägna detta jubileum helt och hållet åt Medelpads runor och dess mysterier.

Var det Åsmund, en av de mest kända runristarna i Uppland,  som i sin ungdom på 1000-talet högg Attmarstenen i Medelpad? Är lilla Attmarstenen en Ingvarsten? Haveröstickan hittades i Medelpad och i det här avsnittet får du veta hur den sentida runraden på stickan hänger samman med de nyfunna ristningarna på Ersk Mats-gården i Hassela, på andra sidan landskapsgränsen söderut. Fynd som nu kan ge viktiga svar om något så avlägset som Kensingtonstenen som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet, världens kanske mest kända och omdebatterade runsten.

För expertisen i poddstudion står som så ofta tidigare Riksantikvarieämbetets runologer Magnus Källström, docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, docent i arkeologi. Gå gärna tillbaka till tidigare avsnitt och lyssna på när Laila och Magnus går igenom runinskrifter, landskap för landskap. Och de har många kvar att djupdyka i, så se fram emot fler!

Här på kartan ser du de platser som nämns i avsnittet. 

Den motvillige runforskaren

Linnés uppteckning av runorna på Lerkakastenen (Öl 37) i Runstens socken på Öland. Delar av denna inskrift saknas numera. Efter Linnés Öländska och Gothländska Resa (1745).

Tänk att behöva syssla med runor och runstenar fast man egentligen är intresserad av något helt annat. Detta drabbade en av våra främsta vetenskapsmän, nämligen ingen mindre än Carl von Linné. Botaniken och naturvetenskaperna var ju hans ämnen, men av någon anledning har han ägnat en hel del energi åt något som kan kallas praktisk fältrunologi.

Linné var som bekant en stor resenär och en runsten skymtar förbi redan i samband med hans Lapplandsresa 1732. På färden genom Medelpad band han nämligen sin häst vid Nolbystenen (M 1) i Njurunda för att bestiga det höga berget Nolbykullen. På resan till Dalarna två år senare noterade han i sin dagbok att bönderna i Älvdalen förutom att de använde kalenderstavar med runor ”skrifwa än i dag sina namn och bomärken med runska bokstäfwer, som synes på wäggar, skötstenar [dvs. nätsänken], skålar etc. Det man på intet annat ställe i Sverje ännu wet continueras”. Inget tyder på att Linné vid dessa tillfällen skulle ha upptecknat några runinskrifter, men när han sommaren 1741 beger sig till Öland och Gotland finner man plötsligt ett intresse för de runstenar som passerades.

I förordet till sin Öländska och Gothländska Resa, som utkom 1745, skriver Linné att ”RUNSTENAR har jag en stor hop uptecknat på Öland, at jag därmed måtte noga wisa andra hwar sådana kunna igienfås, men ingalunda at härmed lämna af dem någon tilförlitelig Copia, ty dels är denna wettenskapen intet min, dels har jag ei eller welat mig uppehålla wid dem, så länge, at jag dem ifrån den beswärlige måssan, som alla Ölandska Runstenar öfwerdrager, kunde rengiöra.” I hans bok avbryts frakturstilen i de småländska och öländska avsnitten med jämna mellanrum av återgivningar av runstenstexter med runor (se bilden ovan).

När han hade nått Gotland är det dock annorlunda och förklaringen ges i samma förord: ”Hwad de Gottländske Runstenarne angår, så har jag allenast nämt hwar jag dem sedt, utan at af dem afskrifwa någon Bokstaf, som jag har haft mig bekant, at den lärda Biskopen Dr. G. Wallin dem alla mycket noga aftagit, och dem ofelbart med första lärer utgifwa.”

Det intresse som den dåvarande superintendenten i Visby – sedermera biskopen i Göteborg – Georg Wallin hade visat för de gotländska runinskrifterna skulle alltså ha avhållit Linné från runstudier på denna ö. I verkligheten fortsatte han och hans följeslagare att uppteckna runinskrifter även här. Den 27 juni har han i sin dagbok exempelvis noterat följande från besöket i Hangvar: ”Om morgon kl. 4. woro wj uppe, at afteckna 4 st. Runstenar som logo strax wid hwar andra på Kyrkiogården the woro fuller, besynnerligen 2. nog nötta, men med arbete och flit lästes följande ord: [varefter de fyra inskrifterna återges med runor].”

De lavar som fanns på stenarna ställde dock till en hel del besvär vid undersökningen och i den tryckta reseberättelsen skriver Linné att ”Lichen crustaceus candidus crassus, tuberculis atris eller en hwit skårpa, som så mycket förhindrade wårt Runeläsande på Öland, märkte wi här hafwa sitt förnämsta tilhåld på Kalkstenar, at man endast genom henne, som nästan wäxte på hwar Kalksten, kunde på långt håll skilja Kalkstenar ifrån Gråstenar”.

Carl von Linnés uppteckning av en runsten på Mästerby kyrkogård (G 188). I dag återstår bara ett litet fragment av denna sten, som finns att beskåda i utställningen på Gotlands museum. Efter Gotlands runinskrifter 2 (1978).

Vid besöket vid Fårö kyrka tre dagar senare verkar det som om laven tvärtom skulle ha underlättat arbetet. I dagboken har han då noterat: ”Sedan wj om morgon läsit en Runsten på kyrkiogården, ty den andra kunde omöjeligen begripas, och näppeligen then förre, thärest icke ett litet lichen leprosus ferrugineus hade fästat sig just i sielfwa bokstäfwerne, och giordt större delen ganska tydelige, at man them på långt håll läsa kunde, men sedan samma lichen war afförder, war knapt möjeligit them at läsa.”

Sammanlagt undersökte Linné under sin Gotlandsresa ett trettiotal runinskrifter, de allra flesta på medeltida gravhällar, och han överlämnade sedermera dessa läsningar till Georg Wallin, som infogade dem i sina gotländska samlingar (Analecta Gothlandica). Trots den ansträngning som Linné hade lagt ned på uppteckna inskrifterna verkar detta inte ha varit ett arbete som han uppskattade. I Stiftsbiblioteket i Linköping stötte jag för ett antal år sedan på en förteckning med överskriften ”föliande stenar har jag sett på Gottland”. Förteckningen omfattar 27 runinskrifter med samma numrering som i Linnés dagbok och avslutas med orden: ”De andra på Gotland bryr jag mig intet med, och skall vara glad om jag wähl slipper ifrån dessa. Ups­[ala] d. 26 Nov. 1744. Carl Linnæus.”

Utsnitt ur förteckningen på Stiftsbiblioteket i Linköping. Foto Magnus Källström

Dokumentet är inget original utan en avskrift som av handstilen att döma härrör från en annan och något senare Gotlandsresenär, nämligen lektor J. H. Wallman. Vem förteckningen ursprungligen har varit avsedd för har jag ännu inte lyckats utröna.

Men varför ägnade då Linné dyrbar tid åt att uppteckna runor när han samtidigt var pressad av växternas korta blomningssäsong och annat som intresserade honom betydligt mer? Något påbud om att undersöka runstenar fanns inte i det uppdrag som han hade fått av rikets ständer inför resan. Här är perspektivet rent utilitaristiskt och inriktat på nyttigheter för staten och ekonomin: att uppspåra gräs och växter som kunde användas för färgning, lerarter för porslinstillverkning och kritpipor, medicinalväxter och allt som hörde till den inhemska floran och faunan: ”allehanda Träd och wäxter, Diur, Foglar, Kräk etc”. Det kulturhistoriska som ändå upptar en betydande del av reseberättelsen verkar nästan ha kommit med på köpet och på resenärens eget initiativ. I företalet skriver Linné också att han ”med flit beskrifwit mycket, som i Swerige är alment, därföre at det utomlands är sällsynt”. Hit räknade han uppenbarligen runstenarna.

Som runläsare var väl Linné egentligen inte särskilt framstående och i de fall där hans uppteckningar kan jämföras med ännu existerande runstenar ser man att de innehåller ganska många felläsningar. Detta beror säkert delvis på att de är gjorda under tidspress och utan att stenytan hade blivit rengjord. Själv menade Linné också att hans avskrifter inte skulle tas för mer än ”ett hastwärck och widermäle”.

Trots detta har hans undersökningar ett stort värde för dagens runforskning inte minst när det gäller numera försvunna eller skadade inskrifter. Eftersom Linné inte alls tycks ha intresserat sig för textinnehållet utan bara upptecknade de runor han trodde sig se, utgör hans läsningar – trots alla uppenbara brister – självständiga och på sitt sätt ovanligt objektiva textvittnen till en rad inskrifter.

Linnés intresse för runstensundersökningar blev inte särskilt långvarigt. När han under sin resa till Västergötland sommaren 1746 passerade Nastastenen (Nä 34) i Närke skriver han endast: ”RUNSTENEN, som stod jemte wägen wid Närstaby, lemnas åt Antiquariis, tillika med alla dem wi framdeles merkte på resan, emedan de til äfwentyrs icke tola, at man utmärker sådana stenar med några orediga bokstäfwer, då wår tid och ändamål ej tillät oss at derwid länge blifwa uppehålne.”

Man anar här att han fått utstå någon form av kritik för sina tidigare runläsningar, men också att han visste vilka förutsättningar som krävdes för ett gott resultat.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs originalutgåvan av Carl von Linnés Öländska och Gothländska Resa (1745) hos Litteraturbanken eller varför inte hans dagbok Iter Gotlandicum 1741 i faksimil hos Linnean Society i London! – Mer om Linnés arbete med de gotländska runinskrifterna finns i Helmer Gustavsons artikel ”Georg Wallin, Carl von Linné och de gotländska runmonumenten” i boken Spaden och pennan (2009). DS

Runringen från Väskinde revisited

Den runristade fingerringen från Klintegårda i Väskinde. Foto Magnus Källström

För drygt nio år sedan – den 6 maj 2010 – skrev jag mitt första K-blogginlägg. Det handlade om ett runfynd som jag hade gjort på nätet, nämligen i Gotlands museums digitala katalog. Där hade jag av en tillfällighet upptäckt att en runristad fingerring från Klintegårda i Väskinde, som ingen någonsin hade sett och som man trodde var förkommen sedan länge, verkade finnas i museets samlingar.

Det som jag då hade fått tag på var bara en kataloguppgift, men genom att runorna fanns avritade var det inga problem att se att det rörde sig om en medeltida inskrift. Texten var också ovanligt lätt att läsa och tolka. Det stod: guþ · sihni · þen · sumik · gierði det vill säga ”Gud signe den som gjorde mig”. Jag hade då inte sett ringen i verkligheten, men utlovade en fortsättning. Någon sådan kom dock aldrig, utan de följande inläggen handlade om helt andra inskrifter.

Under forntiden brukade man som bekant svära vid ringar. I Eddadikten Atlakvida talas om eder svurna at hringi Ullar »vid (guden) Ulls ring» och många menar att berömda Forsaringen från Hälsingland (Hs 7), som troligen är tillverkad i början av 900-talet, ursprungligen har fungerat som en sådan edsring. Om jag nu har lovat att skriva något mer om runringen från Väskinde så borde jag göra det, även om det har gått nio år.

Sanningen är att jag tillsammans med Thorgunn Snædal såg ringen på Gotlands museum inte särskilt långt efter att jag hade fått syn på den nämnda kataloguppgiften, närmare bestämt den 20 maj 2010. Skälet till att jag inte skrev något mer om den då var nog dubbelt. Dels visade sig inskriften se ut exakt som det var avritat i katalogen så det fanns inte så mycket att tillägga där, dels tog jag så usla fotografier att jag inte hade något att illustrera ett eventuellt blogginlägg med. Jag har inte sett ringen sedan dess, så de bilder som återges här är ett urval av de minst dåliga.

Ringen visade sig vara av brons eller någon annan kopparlegering och mäta 22–23 mm i diameter. På dess rombiska klack finns ett ristat rutmönster som jag tänkte kanske kunde imitera en ädelsten i en något mer exklusiv förlaga. Inskriften är ristad på ringens utsida och består av 2–3 mm höga runor, vilka är mycket lätta att läsa även om de ibland har naggats lite i kanterna.

Egentligen är meningen i denna text – ”Gud signe den som gjorde mig” – rätt påfallande. Man hade snarare väntat sig att bäraren vore den som skulle åtnjuta denna ynnest. Så står det t.ex. på den runristade guldringen från Väla i Viby socken i Närke (Nä 2): blæsar se sa er mik ber […] »Välsignad vare den som mig bär […]». Kanske beror Väskinderingens formulering på att tillverkaren och bäraren har varit en och samma person.

Gipsavgjutning av Välaringen i Otto von Friesens samling i Uppsala universitetsbibliotek (3D-avbildning är inget nytt!). Foto Magnus Källström

Sent om sider (i december förra året!) sände jag också bilder på ringen till Pia Bengtsson Melin på Historiska museet, som påpekade att den i sin utformning hade flera beröringspunkter med en fingerring som har påträffats i Birger Jarls grav i Varnhems klosterkyrka (SHM 16770:1). På denna finns en rombformad klack med bladkorsornament. Pia vill utifrån stilen spontant datera Väskinderingen till sent 1200-tal eller runt 1300. Detta tycks stämma med ett par av runformerna – m-runan med bistav enbart till vänster och den stungna þ-runan för [ð] – som verkar uppträda på Gotland först under denna tid. Samtidigt måste man räkna med möjligheten att det handlar om en imitation av en äldre ring som kanske har varit utförd i ädlare metall än brons.

Bara ett par år efter att jag hade sett runringen från Väskinde fick jag stifta bekantskap med en annan runristad fingerring och denna gång i guld! Den påstås ha påträffats i Visby omkring år 1900 och skänktes till Gotlands museum 2012. Själva ringen är senvikingatida eller tidigmedeltida, medan runformerna är av medeltida typ. Inte heller denna inskrift var särskilt svår att läsa och tolka. Det står: × sikþiauþ : a mik i agna bo dvs. ”Sigdjaud i Angelbos äger mig.» Sigþiauð är ett gutniskt kvinnonamn som är känt ifrån ett antal gotländska runinskrifter (G 115, G 195, G 196) och Angelbos, som ligger i Lärbro, är också tidigare belagt på ett par medeltida gravhällar med runor (G 283, G 294). Dessa omständigheter tillsammans med ett par ortografiska egenheter gör att jag inte helt har kunnat befria mig från misstanken att denna inskrift inte är genuin utan i stället en mycket talangfull förfalskning gjord utifrån kunskapen om tidigare kända gotländska runinskrifter. Om så verkligen är fallet vet jag fortfarande inte och detta är skälet till att jag ännu inte har skrivit något utförligare om denna inskrift, vilket jag naturligtvis någon gång ska göra. Därmed har jag avgett ett nytt löfte, som väl sinom tid kommer att infrias.

Guldringen med runor från Visby. Foto Magnus Källström

När Balder skulle brännas på sitt skepp efter att på Lokes anstiftan ha dödats av sin blinde bror Höder, lade Oden som bekant dit ringen Draupnir, den guldring som var så beskaffad att den var nionde natt, dröp ur sig åtta stycken exakt likadana ringar. För mig tog det nio år att få ur mig ovanstående fortsättning om runringen från Väskinde (fast det tog bara en halv kväll att skriva). Nu är i alla fall detta löfte uppfyllt, även om det inte var svuret vid Ulls ring.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om dateringen av medeltida runformer på Gotland i Alessandro Palumbos masteruppsats. DS.

K-podd 49: Hur lät runinskrifterna?

Hur lät det när människor läste runinskrifter högt för varandra? Den frågan har nu Riksantikvarieämbetet tillsammans med runologen Maja Bäckvall skänkt ljus – eller snarare ljud. Maja Bäckvall har läst in ett urval av runinskrifter, inspelningar som nu finns tillgängliga på Wikimedia Commons. Hör henne berätta mer om vad vi vet om hur runinskrifterna lät i senaste avsnittet av K-podd!

Här berättar Riksantikvarieämbetets Marcus Smith om projektet.

Finns det någon som inte gillar runor och runinskrifter? Tydligen få bland K-bloggs läsare – våra inlägg om runinskrifter blir konsekvent de mest besökta och lockar flest kommentarer på bloggen. Men ett intresse för runor är inte begränsat till de trogna, skarpsinniga och attraktiva människorna som läser vår blogg. Med detta i åtanke har vi på Riksantikvarieämbetets enhet för Digital Förmedling drivit ett kort pilotprojekt under april-maj 2019 för att göra runmaterialet lite mer tillgängligt även för andra.

Öl 1 – Karlevistenen
Öl 1 – Karlevistenen CC BY 4.0 Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet Creative Commons Attribution 4.0

Läs mer

Kensingtonrunor i Hälsingland

De hittills otolkade runorna i drängkammaren till Ersk-Mats i Hassela. Foto Anna Björk

Jag brukar säga att mitt jobb i huvudsak går ut på att läsa och tyda runor och att detta både kan vara lätt och extremt svårt. Ibland ser jag omedelbart vad det står och kan översätta inskriften på stående fot, i andra fall har jag trots att jag kanske har lagt ned lång tid på att beskriva och fundera på en inskrift – blivit tvungen att erkänna att jag inte begriper ett dugg. Glädjen över att plötsligt genomskåda en inskrift av det senare slaget är givetvis oerhörd, men den är minst lika stor när någon annan gör det.

Det senare fick jag erfara för någon månad sedan när jag fick ett mejl från Anna Björk, förstelärare i Hassela i Hälsingland. Mejlet handlade om några runinskrifter, vars existens jag tidigare bara hade haft en vag aning om. De är skrivna med två olika pennor i taket till drängkammaren på den så kallade Ersk-Matsgården i Hassela och har ansetts omöjliga att tyda.

Anna skriver i sitt mejl att hon just då undervisade om vikingatiden för fyrorna och hur hon hade berättat om runorna i taket på Ersk-Mats. Eleverna tyckte att de tillsammans borde försöka tolka dem. Anna hade svarat att ingen hittills hade lyckats och att det förmodligen bara var något som någon att krafsat ned.

Sent samma kväll gjorde hon dock ett försök. Hon satte sig ned och studerade några bilder som hon hade i mobilen och skrev ned runorna på ett papper. Hon ska då ha erinrat sig ett K-blogginlägg som jag hade skrivit om de så kallade Haverörunorna för ett par år sedan. Först fick hon ingen mening alls i runorna på papperet, men efter att ha ätit ett par skinkmackor insåg hon plötsligt vad det stod:

diefwelen

hansilffsn

Djävulen känns rätt given, skriver hon, men det senare var svårare att förstå och ett tredje ord framstod som obegripligt.

På historielektionen morgonen efter fick eleverna själva försöka tolka runorna och diskutera vad det kunde stå, vilket tydligen gick alldeles utmärkt. De menade att de senare måste vara ett namn. Frågan till mig i mejlet var om jag kunde hjälpa till med tydningen av denna runföljd.

När jag såg bilderna insåg jag att tolkningen av den första runföljden var helt evident. Det står utan tvivel diefvulen skrivet med samma typ av runor som på alnmåttet från Haverö, vilket i sin tur är samma runor som finns på den vittomtalade Kensingtonstenen i USA.

Att jag var lite bekant med runorna i Ersk-Matsgården sedan tidigare beror på att jag i Runverkets handarkiv någon gång hade sett en teckning av dem, som Länsmuseet i Gävleborg ska ha skickat in 1982. Detta är långt före min tid på Riksantikvarieämbetet och jag vet inte vad mina företrädare har sagt om dessa runor, men jag är misstänker att ingen har insett att det faktiskt rör sig om Kensingtonrunor. Anledningen är säkert att den karakteristiska a-runan saknas i denna runföljd och att de märkliga u-­ och v-runorna i hastigheten lätt kan tas för m-runor. Så hade i alla fall jag uppfattat dem.

Ytterligare runor från Ersk-Matsgården. Notera särskilt den karakteristiska a-runan, som vi känner igen från Kensingtonstenen. Foto Anna Björk

Om den andra inskriften i Ersk-Matsgården hade vi däremot inga tidigare uppgifter. Den består av samma typ av runor och innehåller dessutom den karakteristiska kryssformiga a-runa, som egentligen bara finns i detta runalfabet. Här tror jag att eleverna i Hassela har helt rätt när de menar att det handlar om ett personnamn. Först står det hans dvs. Hans, därefter gissar jag på (olofsn, vilket borde vara Olofsson, även om jag på fotografiet inte riktigt kan se om den första runan verkligen är o.

Den tredje inskriften som är skriven med blyertspenna och lyder ioos. Foto Anna Björk

Den tredje inskriften är däremot inte alls svår att förstå. Där står ioos, vilket bör vara sedvanliga initialer för ett namn J(an) O(lof) O(ls)s(on) eller något liknande. Enligt teckningen från 1982 ska det finnas ytterligare sådana initialer inristade med runor i taket: lens och his.

Med Anna Björks och hennes elevers tolkning av runorna i Hassela kan vi lägga ytterligare en förekomst av Kensingtonrunor i Sverige till de tidigare kända: bärträet från Månsta i Älvdalen, de runalfabet som bröderna Larsson från Dala-Floda har efterlämnat, lappen med ett runalfabet hos Gerda Werf i Älvdalen samt alnmåttet från Haverö i Medelpad.

Det allra bästa med Hasselarunorna är att teckenuppsättningen inte är helt identisk med någon av de tidigare kända varianterna. Runan för o har bistavarna till höger i stället för till vänster och n-runan har formen av en vikingatida k-runa. Den senare varianten finns även i bröderna Larssons runalfabet och har där antagits bero på ett misstag, vilket det alltså förmodligen inte är. Att runan har denna form visar att runorna i Hassela inte kan vara hämtade från någon tidningsartikel om Kensingtonstenen, eftersom denna sten har en n-runa av sedvanlig typ. Runan för u där formen varierar något i samtliga tidigare kända förekomster av detta runalfabet är däremot identisk i Hassela och i Kensington!

Jämförelse mellan de olika varianterna av Kensingtonalfabetet som i dag är kända. Bild: Magnus Källström

Hur gamla runorna i Ersk-Matsgården är vet jag inte, men denna gård anlades först i slutet av 1700-talet. I taket till drängkammaren ska också finnas årtal som 1868 och 1882. Hur dessa förhåller sig till runorna återstår att undersöka, men det verkar rimligt att även runinskrifterna tillhör 1800-talets senare hälft.

Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, kom som bekant från Forsa i Hälsingland och det har hela tiden funnits misstankar om att han även kan ha varit inblandad i ristningens tillkomst. Obekräftade uppgifter gör också gällande att han ska ha demonstrerat kunskap om runor när han arbetade på olika byggen runt staden Brandon, strax efter att han 1879 hade kommit till Amerika. Ersk-Matsgården ligger bara drygt 5 mil fågelvägen från Ohmans födelseort och det är knappast alltför djärvt att tänka sig att han har stött på denna variant av runor i något sammanhang under sin uppväxt.

Samtidigt tror jag inte att denna typ av runor har varit alltför välkända, utan förbehållna ett fåtal. I en tid då folkskoleundervisningen hade slagit igenom och de allra flesta var läs- och skrivkunniga kunde det finnas behov av en skrift som inte omedelbart kunde genomskådas av alla. Det är här som Kensingtonrunorna kommer in. De bör av allt att döma betraktas som en delvis nyskapad variant, som bygger de runtraditioner som har funnits på olika platser i Norden under nyare tid. Om man undantar dalrunorna, som troligen har en särskild historia, verkar de alla gå tillbaka på bröderna Magnus’ tryckta runalfabet från 1554 och 1555.

Att runkunskapen nog inte har varit särskilt spridd i Hälsingland under 1800-talet framgår också indirekt av runorna i Ersk-Matsgården. Om det hade varit allmänt känt i slutet av 1800-talet att det stod diefvulen i taket till drängkammaren hade denna inskrift knappast funnits kvar till idag.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ett stort tack till Anna Björk, inte bara för att hon tydde dessa inskrifter, utan också för att hon har låtit mig använda hennes fotografier. DS.

Kom runorna i mässboken från Sidensjö från Rom?

Mässboken från Sidensjö kyrka i Ångermanland. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag i Härnösand och Sundsvall för arkivstudier inför den utgåva av Medelpads runinskrifter, som jag just nu arbetar med inom projektet Evighetsrunor. När jag planerade denna resa slog det mig att det ju på landsarkivet i Härnösand finns en mässbok från 1500-talet med en text skriven med runor. Denna måste jag givetvis passa på att se i verkligheten.

Runorna står på ett pappersark som är inklistrat på insidan av bokens tjocka träpärm. På samma ark finns mycket annat: äldre ägarbeteckningar, årtal, korta latinska texter, början på ett alfabet, teckningar av människor och labyrinter. Det mesta är skrivet med bläck, men även blyerts och rödkrita har kommit till användning.

För drygt tio år sedan diskuterades runorna i denna mässbok i Arkeologiforum och det råder sedan dess ingen tvekan om hur de ska tolkas. Det står ”Andreas Olai” det vill säga den latiniserade formen av Anders Olofsson. Man har också velat identifiera denne med Herr Anders, som var den förste lutheranske kyrkoherden i Sidensjö 1542–56.

Om detta är riktigt skulle vi här få en ganska exakt datering av runorna i mässboken. Detta sammanfaller tidsmässigt med när man tror att prästen Johannes Olai Kalmarensis skrev sin välbekanta text med runor (Öl 34) på korväggen i Runstens kyrka på Öland: ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör sockenherren (dvs. kyrkoherden) kunna, runor läsas och skriva.” Samme man anses också ha skrivit ett par rader ur David psalm med runor i en tryckt mässbok från 1541 som fanns i kyrkan vid J. H. Rhezelius’ besök 1634. Denna inskrift (Öl 35) har betraktats som förlorad sedan länge, men i samband med vårt projekt har det visat sig att både bok och inskrift finns i tryggt förvar i Uppsala universitetsbibliotek.

Runorna i mässboken från Sidensjö. Foto Magnus Källström

Om det är den ovan nämnde Herr Anders som har skrivit runorna i mässboken i Sidensjö så har även han levt upp till det kompetenskrav som Johannes Olai från Kalmar stipulerade. Frågan är dock om runorna kan vara så gamla. Jan Owe har i den nämnda nätdiskussionen påpekat att teckenformerna påminner om det runalfabet som förekommer i de historiska verk som bröderna Johannes och Olaus Magnus gav ut i Rom 1554–55. Runan s är exempelvis av den s.k. gotländska typen, där det nedre ledet har full runhöjd. Inskriftens andra runa har formen av en k-runa, men som Owe har noterat finns hos bröderna Magnus en variant av n-runan, där den ensidiga bistaven går snett uppåt höger. Denna når visserligen inte så högt som i inskriften i mässboken, men eftersom alla a-runor i denna inskrift har bistaven neddragen till baslinjen råder det ingen större tvekan om att runan ska uppfattas som n, även om den formmässigt kommer att sammanfalla med den vanliga k-runan.

Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555.

Såväl s-runans som n-runans form talar för att det alfabet som har använts i Sidensjö återgår på det alfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555. Det betyder också att ett par andra tecken bör translittereras annorlunda än i en genuin medeltida runinskrift. Det som ser ut som runan þ är här tecknet för d och a-runan med dubbelsidig bistav som ju annars svarar mot æ ska uppfattas som e. Inskriften bör alltså återges som andreas olai.

Vad vi vet dog Herr Anders i Sidensjö 1556. Man undrar därför om det verkligen är möjligt att han kan ha hunnit ta del av de historiska verk som bröderna Magnus lät trycka nere i Italien ett eller ett par år tidigare. I mässboken från Sidensjö går dessutom bistaven i a-runan hela vägen ned till baslinjen, vilket är ett drag som ofta möter i senare runinskrifter från efterreformatorisk tid. Även om inskriften andreas olai skulle syfta på kyrkoherden i Sidensjö så kan han knappast ha skrivit runorna själv.

Under det runskrivna namnet står årtalet 1606 följt av två ord på latin (Valeat lector ”Må läsaren ha hälsa”). Detta ser ut att ha skrivits med samma bläck som runorna, men har knutits till ett annat namn som finns skrivet på insidan av pärmen, nämligen Andreas Petri Bothniensis som förekommer två gånger. Denne har ansetts vara identisk med Andreas Petri (Grubb), som föddes i Gävle 1525 och som var kyrkoherde i Nederluleå 1569–1611.

Vid jultiden år 1600 fick denne kyrkoherde besök av en släkting, nämligen den inte helt obekante Johan Bure (Johannes Bureus), som var ute på sin stora norrländska resa. Syftet med denna resa var att undersöka runinskrifter och uppteckna språk- och folkminnen, men Bure ville också söka sitt ursprung. Av Andreas Petri fick han flera uppgifter om sin morfar Andreas Olai (1512–1569), som ursprungligen kom från Uppsala, men som hade varit kyrkoherde i Skellefteå åren 1554–69. Man frågar sig givetvis om det inte kan vara namnet på denne Andreas Olai som finns i mässboken och om Bure kan ha något med saken att göra.

Bure kan dock knappast misstänkas ha skrivit dessa runor i mässboken. Även om han var bekant med Johannes Magnus’ runalfabet (det finns återgivet på hans stora runtavla från 1599) så är det väl inte särskilt troligt att han skulle ha använt just denna variant. Dessutom är handstilen är inte hans. Det är alltså fortfarande en gåta vem som skrev namnet andreas olai i mässboken från Sidensjö och vem som egentligen åsyftas.

Inte heller vet vi varifrån bröderna Magnus hämtade sin runkunskap, men det har påpekats att vissa av deras runformer, bl.a. s-runan påminner om de runor som användes på Gotland under medeltiden. En upptäckt som gjordes för ett par år sedan ser ut att kunna styrka denna teori.

Den svårlästa rödkriteinskriften i Lojsta kyrka på Gotland. Runalfabetet finns i raden näst längst ned. Foto Magnus Källström

I september 2016 var jag i Lojsta kyrka på Gotland för att försöka läsa något av den långa men ytterst skadade runtext som finns skriven med rödkrita på den södra tornportalen (G 83B). Denna inskrift avtecknades första gången av P. A. Säve 1864, men verkar inte ha undersökts i modern tid. I Gotlands runinskrifter (1962) återges ingen läsning, utan man har där nöjt sig med att citera några äldre undersökningar. Inskriften visade sig tyvärr så skadad att det inte gick att få någon begriplig mening ur textfragmenten med undantag för raden näst längst ned där jag till min stora förvåning upptäckte ett komplett runalfabet med runorna uppställda i ABC-ordning! Ett sådant runalfabet har i Sverige bara påträffats en gång tidigare och det så sent som 1996 inne i Gärdslösa kyrka på Öland.

Runalfabetet i Lojsta kyrka. Kalkering av Magnus Källström 2016.

Tyvärr är några av runorna i början av alfabetet i Lojsta nu helt oläsliga, men de övriga tecknen går att bestämma. Det står:

ạb-­-­-­-fg̣hiklmnopqrstuvxyð

Det intressantaste är att alfabetet slutar med en stungen þ-runa och att det inte finns några tecken för /æ/ och /ø/. Av allt att döma beror det på att detta är ett runalfabet avsett för att skriva forngutniska, där ju dessa ljud saknas. Inte heller i bröderna Magnus’ runalfabet finns några tecken för /æ/ och /ø/ och den runa med övertvärande bistav som annars brukar vara tecknet för æ är här placerat under e. Det senare stämmer med bruket på Gotland, där denna runa under medeltiden emellanåt används som tecken för /e/.

Mycket talar alltså för att det runalfabet som Johannes och Olaus Magnus lät trycka i Rom har gotländska rötter. Egentligen är detta kanske inte så konstigt. Bröderna Magnus kom från Linköping och Gotland tillhörde under medeltiden Linköpings stift. Troligen har ett gotländskt runalfabet av den typ som ännu finns på väggen i Lojsta letat sig in i de kyrkliga och lärda miljöerna på det svenska fastlandet och därifrån har tagits till Rom när de två katolska biskoparna flydde landet under reformationen. Det kan verka lite ironiskt att samma runalfabet genom deras tryckta skrifter har kommit tillbaka till Norden och då bland annat använts i ett par lutheranska mässböcker, den ena på Öland, den andra i Norrland.

De runor som finns i mässboken från Sidensjö har alltså ytterst sitt ursprung på Gotland, men har tagit omvägen via Rom.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Gömda runor och lucköppning i Lye

Väggskåpet i Lye kyrka som döljer de tidigare okända runinskrifterna. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runinskrifter kan upptäckas på många olika sätt. Ibland räcker det med att bara öppna ett skåp. Det gjorde en sommaranställd vid Lye kyrka – Sara Vends – nu i höstas och såg då att det fanns runor ristade på kanten av hyllplanen.

Vid kyrkan kände man till dessa runor sedan gammalt och man hade utgått från att de fanns registrerade och undersökta. När klockaren i Garde församling, Linda Anderberg Gustafson, kontaktade mig i slutet av oktober gällde det vad runorna betydde och var man kunde läsa mer om dem. Lye kyrka är ju som bekant full av runinskrifter. Fem stora medeltida gravhällar med runor (G 99–103) ligger i korgolvet och på väggarna inne kyrkan finns ett 40-tal runinskrifter ristade i putsen (alla samlade under G 104 i Gotlands runinskrifter). Så sent som vid restaureringen 2010 upptäcktes till med en runinskrift i putsen på kyrkans utsida, vilket är något mycket ovanligt. Att det skulle finnas runor ristade i ett skåp visste jag däremot inte. Jag bad att få några bilder och kunde då omedelbart konstatera att det rörde sig om medeltida inskrifter.

Egentligen ville jag åka till Lye direkt, men andra åtagande gjorde att det dröjde till ända till nu i tisdags. Fördelen med runfynd i kyrkomiljö är att de går att studera trots att det är sent på året. Runorna finns i ett skåp som är inbyggt i den norra korväggen. Enligt kyrkan inventarieförteckning härrör de väggfasta delarna av skåpet från 1300-talet, medan dörrarna är förhållandevis nytillverkade och antas ha tillkommit vid en restaurering 1891.

Namnet butuir som finns ristat i bakstycket till det högra skåpet. Foto Magnus Källström

De visade sig handla om ett tiotal olika inskrifter, alla visserligen rätt korta. En del hade jag genomskådat redan på bilderna som jag hade fått, andra var betydligt svårare att komma till rätta med. I fodret till det högra skåpet finns tre runföljder som lyder ar, butuir och iohannes. Det sista återger givetvis namnet Johannes. Detta namn finns tidigare belagt i två gotländska runinskrifter. Den ena gången är på dopfunten i Barlingbo (G 229), där det avser evangelisten Johannes, den andra gången är på den norra tornbågen i Lye kyrka, där namnet iohannes ma‑iksen Johannes Mariksen är skrivet med rödkrita (G 105). Runorna tillhör här en senare typ och har sannolikt inte tillkommit tidigare än i mitten av 1500-talet. Det är därför mindre troligt att det rör sig om samme Johannes. Å andra sidan är det inte uteslutet att så kan vara fallet. I de gotländska runinskrifterna från medeltiden används annars alltid den kortare formen Jo(­h­)an, även när det handlar om medlemmar av prästerskapet (t.ex. Herra Iōhan i G 122 och G 152C).

Runföljden butuir ser ut att svara mot ett mansnamn Būtvir eller Bōtvir, som tidigare verkar vara okänt. På en numera helt utnött gravhäll från Hablingbo kyrka (G 60) läste Jöran Wallin på 1700-talet ett namn botuir. Detta har hittills uppfattats som en felristning för det vanliga namnet Bōtviðr, men fyndet i Lye ger oss anledning att omvärdera denna tolkning. Vad den återstående runföljden ar syftar på kan jag inte säga. Förmodligen är det början av ytterligare ett namn som aldrig har blivit avslutat.

Ristningarna på kanten av hyllplanen i skåpet är lite svårare. I det vänstra skåpet står fyra runor som nog närmast ska läsas fo͡la͡kẹ. Kanske handlar det om namnet Folke, som i så fall är lite felristat. Därefter läser man sigta͡ruir , vilket finns upprepat ännu en gång, men då med grövre ristningslinjer och något annorlunda stavat: sig͡nta͡ruiri. Dessa runföljder erinrar om ett ortnamn. I Ortnamnsregistret förekommer Sigtare upptecknat som namn på en äga till Snevide gård i Lye och i Fröjels socken finns gården Sigdarve, vilken är tidigast belagd genom en mattis sigedarue i 1523 års skattebok.

Ändelsen -ir i namnet sigtar͡uir i Lye ser märklig ut i sammanhanget och tyder snarast på att det här inte handlar om gårdnamnet använt som binamn, utan om ett husbondenamn: *Sigdarver dvs. bonden i Sigdarve.

Ett ånamn från Alskog? Runföljden fita i mittskåpet. Foto Magnus Källström

I mittskåpet finns fyra olika inskrifter. I den längsta är flera runor svåra att bestämma och jag vill därför inte försöka mig på någon tolkning för tillfället. En annan består bara av några få tecken och verkar oavslutad. Den tredje läser man däremot utan tvekan som fita. En identiskt runföljd är sedan tidigare känd från ett runben, som hittades 1963 vid en arkeologisk utgrävning i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Ordet står här bland annat tillsammans med kvinnonamnet Þōra ”Tora” och när Helmer Gustavson publicerade inskriften i Fornvännen 1975 skrev han i eufemistiska ordalag att det ”[m]öjligen svarar […] mot ett av våra vanliga ’runda’ ord”. Detta kan givetvis också vara fallet i Lye, även om det är lite förvånade att finna ett sådant ord ristat inne i en kyrka. Det runklotter som förekommer i gotländska kyrkor brukar nämligen vad vi hittills har kunnat se aldrig vara av denna typ. Jag vill därför inte utesluta att det handlar om något annat och det kan nämnas att ett ånamn Fita finns upptecknat från Alskogs socken, vilket ju inte är alltför avlägset.

Det gåtfulla och rimmande runföljden sauel o͡k pauel i Lye. Foto Magnus Källström

Längst till höger på samma hyllplan läser man slutligen runföljden sauel o͡k pauel. De två senare orden bör givetvis tolkas som ”och Påvel”. Pāvel är den gängse formen av det inlånade namnet Paulus, men vad sauel står för vet jag inte. Aposteln Paulus, som ju är känd för sina brev i nya testamentet, hette innan sin omvändelse Saul (latiniserat till Saulus). Om Paulus kan utveckla sig till Pāvel så borde Saulus kunna bli Sāvel, men vad jag har kunnat se finns ingen sådan form belagd. Det finns ett litet avstånd mellan ordet o͡k och de omgivande runorna, vilket talar emot att man ska dela upp runföljden sauel och exempelvis anta ett sā vel ok Pāvel ”såg väl ock Påvel”. Är inskriften medeltida så kan den inte heller gärna innehålla ordet ”sa(de)”, eftersom det då ännu hette segði på Gotland.

Runorna på hyllkanten i det högra skåpet är delvis av en märklig typ och här har jag ännu inte fått fram någon mening. Två gånger förekommer runorna ruk sammanskrivna i en enda bindruna, där r-komponenten är bakvänd och k-bistaven är ansatt på bistaven till u. Hur denna runföljd ska tolkas vet jag inte.

Det kan verka konstigt att runorna i korskåpet inte har varit kända för forskningen trots att de övriga inskrifterna på väggarna i Lye har undersökts många gånger sedan de första ristningarna iakttogs av P. A. Säve 1863. Små bitar av kvarsittande vit färg visar dock att kanterna av hyllplanen någon gång har varit målade och i det högra skåpet är inte mindre än 33 centimeter av kantens ytskikt bortskuret. Det beror nog inte på att det här har stått runinskrifter med olämpligt innehåll, utan det har nog skett för att de på 1800-talet tillverkade luckorna skulle gå att stänga.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag fick förresten nyligen en fråga per mejl om bilden av G 104Ab från Lye kyrka på planch 46 i Gotlands runinskrifter 1 (1962) verkligen föreställer denna inskrift, eftersom den inte stämmer med vad som går att iaktta på väggen i dag. Tittar man närmare på bilden så ser man ju att detta inte alls är någon inskrift från Lye, utan en bild av G 107C i Garda kyrka! Tydligen har det skett någon förväxling i redaktionsarbetet. Det är alltså bara att gå in och ändra i era exemplar! DS.

Femton runor i Hackås kyrka

Runorna som är ristade i pusten på utsidan av koret till Hackås kyrka i Jämtland. Foto Magnus Källström

Ibland kan det dröja något mellan ett nyfynd av en runinskrift och den vetenskapliga undersökningen. I samband med renoveringen av Hackås kyrka i Jämtland påträffades i slutet av maj 1959 ett antal runor ristade i en putsfog på utsidan av kyrkan. Fyndet väckte stor uppmärksamhet och resulterade bland annat i en notis i Dagens Nyheter, där Sven B. F. Jansson – den tidens store auktoritet på runor – uttalade sig uppskattande om fyndet. Däremot är det oklart om han själv eller någon annan någonsin granskade och dokumenterade själva inskriften. En hel del tyder i stället på att den första undersökningen gjordes nu i fredags den 27 oktober 2017.

Anledningen till detta dröjsmål kan vara ristningen redan i september 1959 försågs med en skyddande ”järnram med glas och lucka över”, vilket har gjort det svårt att förutsättningslöst studera den. Trots detta finns en läsning av inskriften i Samnordisk runtextdatabas, där den uppges lyda: fuþarkhnis­­-mlʀ. Det rör sig alltså om en futharkinskrift, en återgivning av själva runalfabetet. Denna är dock inte helt felfri och det är exempelvis något förvånande att finna en a-runa på den plats där man i en medeltida runrad väntar o. I artikeln i Dagens Nyheter uppges också runorna vara femton till antalet, men räknar man efter i runtextdatabasens läsning så blir det inte mer än fjorton tecken. Det är alltså något som inte stämmer. En orsak är säkert att läsningen i databasen bygger på ett fotografi och inte på en undersökning av själva inskriften.

I slutet av förra veckan skulle jag göra en kortare tur till västra Medelpad för att studera en sentida runinskrift, som kommer att behandlas i utgåvan av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor. Eftersom det skulle ta lika lång tid att nå platsen från Östersund som från Sundsvall, valde jag det förra alternativet. Då kunde jag nämligen passa på att titta på lite annat. Jämtland och Härjedalen har visserligen inte många runinskrifter, men några av dem är mycket märkliga. På Frösön står som bekant Sveriges nordligaste runsten, rest av den man som lät kristna Jämtland och på en av bonaderna från Överhogdal i Härjedalen som visas på Jamtli i Östersund finns ett av de få exemplen på broderade­(!) runor. Och så har vi runorna på utsidan av koret till Hackås kyrka.

Att göra runundersökningar i slutet av oktober är inte det mest ideala och jag hade under ett par veckor oroligt följt väderleksrapporterna, som slutligen hade utlovat ett rejält snökaos just den dag som jag skulle resa upp. När jag landade på Frösön på onsdagseftermiddagen hade dock ovädret dragit förbi och snön smält undan. Besöket vid Hackås kyrka var dessutom planerat först till fredag förmiddag. Då var det lyckligtvis både uppehåll och tillräckligt många plusgrader i luften för att det skulle gå att arbeta.

Kalkering av runorna på plast mot hösthimlen över Storsjön. Foto Magnus Källström

Jag hade i förväg bett om att få glasskivan tillfälligt avlägsnad och hade alltså mycket goda förutsättningar att läsa inskriften. Den fjärde runan såg faktiskt ut som på det äldre fotografiet med en dubbelsidig bistav snett nedåt vänster och den skulle alltså kunna vara en variant av a-runan. Att den inte ska uppfattas så förstår man när man kommer längre fram i inskriften. Enligt den tidigare läsningen skulle a-runan saknas på sin förväntade plats och s följa direkt efter i. Denna s-runa såg på det tidigare fotografiet ut att vara bakvänd och ha s.k. gotländsk form. Så visade sig inte alls vara fallet. I stället finns här en lätt skadad a-runa med ensidig bistav följd av högst normal s-runa. Därefter följer en t-runa med ensidig bistav till vänster samt de avslutande runorna mlʀ. Detta gör sammanlagt femton runor och den runa som saknas är b.

Enligt det medeltida runsystemet borde den fjärde runan återge en æ-runa, men någon sådan förväntar man sig inte heller på denna plats i runraden. Den måste alltså tolkas som en misslyckad o-runa, där ristaren har glömt den ena bistaven. Här kan man tveka om det är riktigast att återge runan med eller med æ som teckenformen faktiskt svarar emot. Även translittereringen av den sista runan kan diskuteras trots att formen är helt klar. Jämtland tillhörde som bekant Norge under medeltiden och på norskt område blev den gamla ʀ-runan redan under senvikingatiden det vedertagna tecknet för /y/. I norska medeltidsinskrifter translittereras den alltid med y. I Sverige sker samma förändring, men en bit in i medeltiden och även här förvandlas ʀ-runan till en y-runa. Av tradition har vi i Sverige vanligtvis behållit ʀ när vi återger medeltida runtexter, vilket egentligen är rätt diskutabelt i de fall där runans ljudvärde går att bestämma. De flesta som använde denna runa på medeltiden hade förmodligen ingen aning om att den en gång hade stått för ett r-ljud. Men om jag här (tillfälligtvis) böjer mig för traditionen så kan runorna i Hackås kyrka återges på följande sätt: fuþọrkhniastmlʀ.

Varför har man ristat dessa runor på utsidan av kyrkans kor? Enligt notisen i Dagens Nyheter berodde det på att runraden ”ansågs besitta ett magiskt skydd mot onda makter och därför ofta ristades in i kyrkväggarna av besökande bybor”. Nu är det i detta fall mycket svårt att avgöra om ristningen har gjorts i våt eller torr puts, men de ganska breda linjerna kan tyda på det förra. I så fall bör den ha ristats när kyrkan byggdes och härröra från någon som varit syselsatt med kyrkbygget. En magisk avsikt kan väl inte uteslutas, men det är också möjligt att denna person bara ville demonstrera sin runkunnighet. Resultatet blev visserligen inte helt korrekt, vilket faktiskt är påfallande vanligt när det handlar om just futharkinskrifter. Kanske beror det på att många av dessa har tillkommit i någon form av undervisningssituation.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runraden som undervisningsinstrument i Helmer Gustavsons artikel Lära sig och lära ut runor – med hjälp av futharken? i Situne Dei 2013. DS

En återfunnen öländsk runinskrift

N. J. Ekdahls anteckningar i Liljegrens samling i ATA. Efter original i ATA.

Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter, men det händer också att tidigare kända inskrifter som varit försvunna dyker upp igen. I somras återfanns exempelvis ett stycke av runstenen U 168 Björkeby i Östra Ryd, som hade varit försvunnen sedan mitten av 1800-talet då den skulle ha sprängts sönder och lagts i kyrkans bogårdmur. Mycket riktigt var det också där som fragmentet påträffades och det är mycket troligt att resten av stenen finns i samma mur. Ett mera oväntat återfynd gjordes nu i tisdags vid lunchtid. Då återfanns nämligen den inskrift som i Ölands runinskrifter har beteckningen Öl 35.

Det som hittills har varit känt om denna inskrift bygger i huvudsak på de noteringar som Jonas Håkansson Rhezelius gjorde under sin forskningsresa på Öland 1634. Rhezelius var en av Riksantikvarien Johannes Bureus’ medhjälpare och hade sänts dit för att dokumentera kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. Detta arbete genomförde han med stor noggrannhet och hans avbildningar och anteckningar är ännu av oskattbart värde.

När Rhezelius den 6 augusti kom till Runstens kyrka på den östra delen av ön, upptecknade han en runinskrift som fanns på väggen i högkoret. Där stod bland annat att ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör kyrkoherden kunna: runor läsa och skriva” (Öl 34). Inskriften var dock inte särskilt gammal utan bör ha tillkommit knappt hundra år tidigare. Rhezelius noterade att runor också fanns skrivna i kyrkans ”gamble kyrkioordningz bok”. Dessa återgav ett par rader ur Davids psalm 150 i psaltaren:

Laudate Dominum in cimbalis et choro,
laudate eum in cordis et organo
”Prisa herren med tamburin och dans,
Prisa honom med strängaspel och flöjt.”

Enligt J.G. Liljegren (1832) ska runorna ha förekommit ”i en år 1541 tryckt Mässebok”, men detta är allt som har varit känt om denna inskrift och man har räknat den som försvunnen sedan länge.

För några år sedan fick jag i Liljegrens samling i ATA syn på ett pappersark som gav ytterligare några uppgifter om inskriften. Där stod: ”På Kongl. Bibliothekets duplett-auction (Mars 1832) såldes under No 491, 4o Olai Petri Handbok Stockh. 1531 och Messan på Swensko Upsala 1541. På sista bladet af den sistnämnde förekom följande med runeskrift: [varefter en runtext motsvarande den hos Rhezelius återges].”

Bladet är skrivet av fornforskaren N. J. Ekdahl, även känd som Kalvskinnsprästen för sitt idoga arbete att spåra upp och samla in medeltida pergamentbrev i framför allt Norrland. En intressant upplysning finns också i den sista raden på arket: ”Boken köptes af Jacob Westin för 4 RD Bo [=Riksdaler Banco].” Mässboken från Runstens kyrka hade alltså på något sätt hamnat i Kungliga biblioteket i Stockholm och därifrån sålts vidare så sent som på 1830-talet.

Jacob Westin var då ett okänt namn för mig, men jag har senare förstått att han var en hängiven boksamlare, som inför Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 skänkte hela sin omfattande och dyrbara boksamling till universitetet. När jag tittade i bibliotekets katalog på nätet hittade jag inte mindre än två exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko från 1541, som har tillhört honom. Ett av dessa skulle dessutom enligt en anmärkning i katalogen ha ”Strödda anteckningar i marginalen samt på sista bladet”! Kunde inte detta vara samma exemplar som Ekdahl hade sett 1832?

Denna lilla upptäckt gjorde jag redan i somras (mitt under semestern), men det dröjde fram till denna vecka innan jag fick tid att åka till Uppsala och titta i boken. Och minsann! Fanns det inte på det sista bladet tre rader med runor med det ovan nämnda citatet ur Davids psalm:

Runorna på sista bladet i Jacob Westins exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko (1541). Efter original i UUB.

la͡uþatæ × þo͡min͡um × in × cimpaḷis ×
æt × co͡ro × la͡uþatæ × æum × in ×
co͡rþis × æt × o͡rga͡no ÷ +

Runtexten överensstämmer inte helt med Rhezelius’ uppteckning och faktiskt inte heller med Ekdahls, men jag tror ändå att det rör sig om samma bok som 1634 fanns i Runstens kyrka. Möjligen ger handstilen i den latinska återgivningen av runtexten ett lite yngre intryck än de övriga anteckningarna i boken, som har en tydlig 1500-talsstil. Hur boken kom till Kungliga biblioteket vet jag inte. Kanske förvärvade Rhezelius den redan 1634 eller också kan den ha tagits till Stockholm av Johan Hadorph, som besökte samma kyrka under sin antikvariska resa 1673.

Inte heller vet vi säkert vem som har skrivit runorna i mässboken, även om man tidigare har gissat på den person som hade svarat för runorna i högkoret, en Johannes Olai från Kalmar. Han måste i så fall ha varit en prästman med ett musikaliskt intresse. Hela det första uppslaget i mässboken är nämligen fullskrivet med musiknoter och psalmtexter och även på de följande bladen finns noter ifyllda. Det kan här erinras om att reformatorn Martin Luther – som ju råkar jubilera just i år – faktiskt satte musiken som det högsta näst efter teologin. Musiken var enligt Luther ”en gåva från Gud och inte från människor, den gör hjärtan glada, den driver bort djävulen och den bereder oskyldiga fröjd”. Tydligen har prästen i Runsten resonerat på ett liknande sätt och fastnat för David psalm, där det inte bara handlar om sång och dans, utan också om tamburiner, stränginstrument och flöjt.

Runinskriften i mässboken kan av naturliga skäl ha tillkommit tidigast 1541 och den är alltså efterreformatorisk, men själva runorna är av den typ som användes under medeltiden. Det är för övrigt samma variant av runor som den svenske reformatorn Olaus Petri själv behärskade och som han hade använt i en inskrift på sitt hus i Storkyrkobrinken i Stockholm. Märkligt nog hade även denna nu försvunna runtext en viss anknytning till musiktemat:

skæggiot : haka : klæðær : ikkæ væl : i : dansæ :
”Skäggig haka passar inte väl i dans”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om återfyndet av U 168 i Östra Ryd på Jan Owes blogg. DS.

PPS. Det som har fått mig att tveka en smula om det verkligen är originalet från Runstens kyrka som nu har återfunnits, är de uppenbara misstag som finns på två ställen. I cimpalis är bistaven i l-runan placerad vid basen i stället för vid toppen och i ordet æum har skrivaren först föregripit bistaven i m när han skulle skriva u. Detta skulle ju kunna bero på kopieringsfel efter en förlaga, men är i detta fall ett tecken på inskriftens äkthet. Går man till Rhezelius’ originaluppteckning i Kungliga biblioteket ser man nämligen att l-runan i den ursprungliga blyertsuppteckningen har haft en lågt ansatt bistav, men att redan Rhezelius ändrade detta när han förtydligade sina anteckningar med bläck. DS.

Nytt runfynd avslöjat genom 3D-skanning

3D-modell av runstenen i St Knud. 3D-modell av www.s3di.com. Bild av Laila Kitzler Åhfeldt.

Uppmärksamma runföljare har kanske noterat att ett nytt runfynd blivit känt på Bornholm.

Jag har precis tillbringat en arbetsvecka i september med att 3D-skanna runstenar på Bornholm tillsammans med Teddy och Miranda från ett företag i Ystad. Vi har samlat forskningsmaterial till projektet Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm.

Fältarbetet på Bornholm var noga tidsplanerat, men kort tid innan fältveckan slängdes det in en extra runristning att undersöka. Helen Simonsson, utredare på Riksantikvarieämbetet och tillika samordnare av runstensvården, hade under sin sommarsemester fotograferat mycket på Bornholm och publicerat fotona på Flickr – bl.a. en runinskrift i St Knuds kyrka. Att det kunde vara en för runforskningen okänd runsten uppmärksammades av Jan Owe, som hittade bilden på Flickr. Det är Jan Owe som står bakom den helt oumbärliga runtextdatabasen, och han noterade att inskriften faktiskt inte var känd och registrerad vare sig på Bornholms museum, i runologiska kretsar eller i den danska motsvarigheten till fornminnesregistret.

Lisbeths Imer, runolog anställd av Nationalmuseum i Köpenhamn, kontaktades och beredde sig att åka till Bornholm och undersöka fyndet. Eftersom hon visste att jag var på väg dit med en 3D-skanner frågade hon om vi kunde tänka oss att dokumentera även denna. Den såg dock inte ut att vara äkta, runorna såg alltför taffliga ut. För säkerhets skull behövde den undersökas närmare, men det fanns egentligen inga större förhoppningar om att det skulle röra sig om en autentisk inskrift.

Eftersom fältarbetet på Bornholm var planerat sedan länge med noggrant urval och hårda prioriteringar (10 av ca 40 runstenar hade valts ut), var det lite motvilligt jag beredde mig att göra plats för en förmodligen icke-autentisk inskrift, när det nu fanns så mycket arbete med de vikingatida runstenarna. Å andra sidan är det viktigt att nyfynd blir noggrant undersökta. Vi kom överens om att Lisbeth skulle ta en titt först, och om hon bedömde att det var värt tiden skulle vi 3D-skanna dem.

Men nu var det så att en storm blåste in över Bornholm med hårda vindar och mycket regn. Färjorna ställdes in och Lisbeth kunde inte komma. När det inte gick att mäta ute passade Teddy på att 3D-skanna ristningen i St Knud och Miranda fixade 3D-modellen (man måste processa data). Tack vare 3D-modellen kunde jag sedan framställa en färgneutral bild som ”tog bort” färgen som fyllts i och belysa ristningen som med släpljus, fast på min datorskärm. Jag mailade bilden till Lisbeth och hon blev mycket glad! När hon såg 3D-bilden förstod hon omedelbart att det är en vikingatida runinskrift och att det är ett fragment av en tidigare helt okänd runsten. Formuleringen är enligt Lisbeth dessutom nära identisk med inskriften på en runsten på Svaneke kyrkogård (Østermarie 1, DR 390), så vi har nu fått förfrågan om att undersöka om det kan vara samma runristare som gjort de två stenarna.

Runstenen i St Knud. Foto: Helen Simonsson 2017.

Imålningen har uppenbarligen gjorts av någon som inte kan runor och den var helt felaktig. P.g.a. detta blev runristningens äkthet starkt betvivlad. Detta visar hur olämpligt det är att runor fylls i av någon som har bristande kunskaper. Det var först i samband med 3D-skanningen som det stod klart att runstenen är från vikingatiden.

Nu vet vi dock att Bornholm har ännu en runsten och detta blev den 28 september känt för allmänheten i dansk media. Lisbeth har fått reda på att den varit känd i församlingen, men det har inte kommit vidare därifrån. Så blir det ibland, en runinskrift sitter så till att alla tror att alla redan har sett den. Kanske har den kommit fram vid någon restaurering av kyrkan.

Men vad handlade Bornholmsbesöket om egentligen? Jo, bakgrunden är att runstenarna på Bornholm liknar mycket mer de östsvenska runstenarna än de danska. När de bornholmska runstenarna reses har runstensseden i stort sett redan upphört i hela det övriga danska området, men i ornamentik och språk finns likheter med de mellansvenska runstenarna. Det finns därför en gammal diskussion om huruvida de har något att göra med svenska områden, eller om det har kronologiska skäl – d.v.s. det beror på att de helt enkelt är mer samtida med de svenska runstenarna och därmed följer samma mode i ornamentik och formulering. Syftet med den här undersökningen är att se om det finns några kopplingar till svenska runstenar i ristningstekniken.

Det övergripande syftet med Runbruk på Östersjöns öar är att studera relationerna mellan Öland, Gotland och Bornholm utifrån ett tvärvetenskapligt runforskningsperspektiv som inkluderar arkeologi, runologi och laborativa metoder. Vem använde de runristade föremålen, vem ville ha runstenar och vem bar smycken med runor, i vilka miljöer och under vilka omständigheter? Det finns markanta skillnader mellan vilka attityder man har till runskrift på de olika öarna. Men detta får vi återkomma till när vi kommit lite längre.

Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm är en deluppgift i Runverkets projekt Evighetsrunor – en forskningsplattform för Sveriges runinskrifter.

Laila Kitzler Åhfeldt är arkeolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet