Taggad: runinskrifter

Runor och latinskrift: De vikingatida spåren

Karlevistenen (Öl 1) på Öland bär inte bara runor utan också en gåtfull inskrift med latinska bokstäver. Foto Magnus Källström

Runorna är vårt första kända skriftspråk och ersattes som bekant med den latinska skriften i början av medeltiden. Detta var dock en lång process och länge existerade de båda skriftsystemen sida vid sida, vilket inte minst framgår av mängden runinskrifter från medeltiden. Men runorna och den latinska skriften har en gemensam historia i Norden långt innan dess. Mycket talar för att runraden bygger på det latinska alfabetet och på de lyxföremål som letade sig upp från romarriket under romersk järnålder var skriften många gånger närvarande.

Någon större betydelse fick inte latinskriften förrän i samband med kyrkans etablering under tidig medeltid. Man måste dock räkna med att den har varit välbekant långt tidigare, inte minst genom de kristna missionärernas verksamhet. Enligt Rimbert ska exempelvis Ansgar på sin första resa till Birka 829 ha fört med sig fyrtio böcker, men råkade ut för sjörövare och förlorade dem. Man undra vad sjörövarna hade för glädje av just detta byte, men det går ju att leka med tanken att det på 800-talet någonstans i Danmark eller Sverige har suttit en hårdför viking med ett större bibliotek av religiös litteratur på latin.

Rimbert berättar också att Ansgar när han reste hem fick med sig ”ett brev av kungens hand, skrivet på svenskarnas speciella sätt” till den tyske kejsaren Ludvig den fromme. Vissa har hävdat att det måste ha rört sig om en träpinne med runor, som kung Björn i Birka hade ristat. Om så verkligen var fallet kan man gissa att den tyske kejsaren hade vissa problem att tillägna sig innehållet.

När Olof Skötkonung började prägla sina mynt i Sigtuna omkring 995 var det med hjälp av engelska myntmästare och mynten bar texter på latin skrivna med latinska bokstäver. Gissningsvis var det ganska få i den inhemska befolkningen som kunde läsa dessa texter och inskriptionerna blev med tiden alltmer förvirrade.

Runbenet (Sl 85) från kvarteret Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg/Kulturmiljöbild

Från Sigtuna har vi också ett av de allra första exemplen på latinsk skrift, som både ger mening och kan misstänkas vara producerat av en inhemsk skribent. Vid de arkeologiska undersökningarna 1999 i kvarteret Professorn 1 hittades ett djurben med både runor och latinska bokstäver (Sl 85). Benet har utifrån fyndomständigheterna har daterats till perioden ca 1073–93. Texten lyder PAX TEC, vilket ska utläsas som det latinska Pax tecum ”Frid vare med dig”. På benet finns också de två runorna fr inristade. Helmer Gustavson, som först läste och tolkade denna inskrift, har föreslagit att ristaren först hade tänkt rista ordet friðr ’frid’ på inhemskt språk, men ändrat sig och i stället skrivit samma sak med latin och latinska bokstäver.

Det finns ännu ett ben med både runor och latinsk skrift från Sigtuna (Sl 115). Det hittades 2011 av i samband med en schaktkontroll i kvarteret Kammakaren 5, men kom i ett omrört lager och det går därför inte att säga något mera exakt om åldern. Det anses dock kunna härröra från 1100-talet eller senare.

Runbenet (Sl 115) som hittades 2011 i kvarteret Kammakaren. Foto Magnus Källström

Ristningarna på detta ben är inte helt lätta att genomskåda. Runorna utgörs av den outtalbara sekvensen lþu, som inte går att tolka med mindre än att man antar att någon runa har hoppats över. Latininskriften lyder AIHN eller AIMN och är inte mindre svårbegriplig. När Helmer skrev om denna inskrift i artikeln till Sigtunas lösföremål tillbakavisade han möjligheten att det skulle kunna handla om det välbekanta ordet amen ”med tanke på den gängse skriv­ningen amen av detta ord”. Detta stämmer ju om vi håller oss till inskrifter med latinska bokstäver, men för en person som kanske var mer bevandrad i runskrift borde det inte ha varit främmande att skriva i istället för e. Denna stavning av ordet förekommer faktiskt också i runskrift. På ett kopparbleck från Boge på Gotland (G 278), med en tidigmedeltida runinskrift på latin, står amin och exakt samma skrivning möter även på det välbekanta blyblecket från Alvastra (Ög 248). Samtidigt bör det nämnas att ordet amen enligt Victor Frans’ tolkning också förekommer på ett av de runbleck (U DLM;70) som 1925 påträffades i en skelettgrav vid Vassunda prästgård inte långt från Sigtuna, och att det där är skrivet amen med en tydlig e-runa.

Att det är rimligt att tolka teckenföljden på runbenet från Kammakaren  i ett religiöst sammanhang antyds inte minst av det korsade kors som följer efter bokstäverna.

Bokstavsinskriften på Karlevistenens baksida. Foto Magnus Källström

Man kan här inte låta bli att tänka på en annan berömd inskrift med latinska bokstäver, nämligen den som finns på baksidan av Karlevistenen (Öl 1) på Öland. Innebörden och åldern på denna inskrift är mycket omtvistad, men så mycket är säkert att den fanns på stenen 1634, då Jonas Håkansson Rhezelius ritade av den. Inskriften var redan då skadad och hade samma lydelse som den har i dag. Det är dock inte helt klart i vilken riktning hur bokstäverna ska läsas. Den högra raden går antingen att läsa uppifrån som

…-NINONI +

Eller nedifrån som

+ INONIN-…

Den andra raden verkar rimligast att läsa uppifrån om inte bokstaven E ska bli bakvänd:

…EH +

Flera olika uppfattningar har framställts om denna text. Den frejdige engelske runforskaren George Stephens, som inte besvärades av att finna oväntade språk- och namnformer, tänkte sig att det rörde sig om en ristarsignatur NINONI + EH + »Ninoni högg (detta)”. En av hans samtida, den norske runologen Sophus Bugge, menade att det i stället kunde handla om namnet på en man av keltiskt ursprung. Erik Brate spann vidare på denna idé i sin del av Ölands runinskrifter (1906) och föreslog att denne man kanske hade fått sin gravplats i den andra av de två gravhögar som en gång ska ha funnits vid Karlevistenen och att denne man ”äfven fått en minnesskrift på stenen, förmodligen utförd af någon landsman i följet”.

Bugges lärjunge, Magnus Olsen, som skrev om inskriften på Karlevistenen 1957 frågade sig om det inte bakom NINONI kunde dölja sig ”et hørselintrykk som hade festet sig hos en «ulerd», religiøst indifferent och helt verdsligsinnet ‘farmann’ eller ‘viking’.” Olsen antog att det nog handlade om en kristen liturgisk formel och att man för NINONI nog bara kunde ”tenke på in nomine (patris, etc.) i forvansket muntlig gjengivelse”. Han gissade också att ristaren hade hämtat kunskapen om den latinska skriften från sin samtids myntinskrifter.

Olsens idé om en latinsk formel är den som senare medvetet eller omedvetet har slagit igenom även bland dem som läser högerraden i motsatt riktning som + INONIN-… Exempelvis föreslog Helmer Gustavson 1994 ett ursprungligt IN NOMINE IHV dvs. ”I Jesu namn”, vilket förutsätter vissa felstavningar i texten. I en artikel 2007 framhöll Anders Andrén likheten med par tidigmedeltida latininskrifter från Danmark, där formeln In nomine Domini ”I Guds namn” uppträder i högst korrupta former som INNIOMMHDII och INOMNEDM.

Enligt Andrén kan latininskriften på Karlevistenen vara den äldsta bevarade kristna bönen i Skandinavien. Han menar också att den antyder att det har funnits en präst i krigarföljet, som hade dikterat den för runristaren. Samtidigt kan man tycka att en präst som behärskade latin rimligtvis borde ha varit någorlunda läs- och skrivkunnig och lätt kunnat påtala misstagen i texten.

För ett tag sedan bläddrade jag i en bok om svärd på Vitterhetsakademiens bibliotek och råkade då slå upp en sida som visade inskrifter på svärdsklingor. Vad som direkt fångade min blick var att ett par av dessa på ett slående sätt påminde om texten på Karlevistenen, nämligen:

Inskrifterna på ett par svärdsklingor från Stade i Nordtyskland. Efter Müller-Wille 1977.

Inte bara orden och teckenformerna var slående lika utan också att texten var omgiven av likarmade kors. Kan det helt enkelt vara en svärdsinskrift som har kopierats på stenen? Inte minst av det översta exemplet framgår hur ett IN NOMINE lätt måste ha kunnat förvandlas till INONIN[E] eller NINONI. Vad jag har förstått har de svärd som bär formeln In nomine Domini på den ena sidan ofta en tillverkarsignatur på den andra. Den defekta vänsterraden …EH + skulle i så fall kanske kunna vara resterna av det senare, även om jag inte har hittat något som otvunget passar in.

Den svärdstyp som bär de nämnda inskrifterna förekommer redan under 1000-talet, men då under den senare delen av århundradet och inte kring tusenårsskiftet dit Karlevistenen hör. Om det är en svärdsinskrift som har varit förlagan för de latinska bokstäverna på denna sten, kan dessa inte ha ristats samtidigt med runinskriften, utan bör vara ett senare tillägg.

Allt hänger alltså på om latininskriften är samtida med runristningen eller om den har tillkommit vid ett senare tillfälle. Min kollega Laila Kitzler Åhfeldt vid Runverket har inom projektet Evighetsrunor låtit skanna hela ristningen på denna sten för att bland annat undersöka förhållandet mellan dessa ristningar. Jag är för närvarande okunnig om resultatet av dessa undersökningar, men väntar givetvis med spänning!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En svärdsklinga med texten +NNOMINEDO… har för övrigt även hittats vid utgrävning 1976 i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Fyndet gjordes på en nivå som har daterats till mitten av 1200-talet eller början av 1300-talet, men svärdet antas på grund av tillverkarsignaturen på den andra sidan vara äldre. Läs mer här.

Runläsning på distans

Äldre fotografi av Pireuslejonets högra sida. Det är oklart om det togs i samband med Nils Fredrik Sanders undersökningar på 1890-talet eller av Erik Brate 1913. Foto: ATA

Inom den inte allt för stora miljön av runforskare finns det en viss föreställning om en uppdelning mellan ”fältrunologer” och ”skrivbordsrunologer”. Den senare beteckningen har en viss förklenade klang: Runologen som sitter vid sitt skrivbord och tolkar runinskrifter som han eller hon aldrig har sett i verkligheten. Alla vill därför helst framhålla sig som fullfjädrade fältrunologer och ”fält” behöver då inte nödvändigtvis betyda en vistelse ute i naturen. Det kan lika gärna handla om att krypa in på en dammig kyrkvind eller att sitta lutad över ett mikroskop i ett källarmagasin.

Själv anser jag mig vara ungefär lika delar fältrunolog och skrivbordsrunolog och båda erfarenheterna behövs. Jag tycker det är ytterst sällan som man inte gör någon liten upptäckt när man för första gången besöker en runsten som man inte tidigare har sett. Och ger man sig tid att noggrant gå igenom inskriften, så leder det nästan alltid till nya insikter i stort och smått. Samtidigt är det mycket som jag har kommit på framför datorn och vid läsandet av litteraturen. Men för att våga tro på upptäckten och för att kolla om den verkligen stämmer brukar jag alltid försöka få se inskriften i verkligheten och ibland kan det dröja många år beroende på var den finns. Sedan måste man också vara beredd på att det man var helt övertygad om på hemmaplan kanske inte stämmer med verkligheten och då förkasta idén.

En som verkligen måste ha erfarit svårigheterna av att vara långt ifrån sitt studieobjekt var en av Pireuslejonets många uttolkare, lektorn vid Högre Allmänna läroverket vid Gävle, Karl Hjalmar Kempff. Han såg lejonet för första gången på en resa i Italien i december 1868 och tycks därefter ha varit närmast besatt av att lösa dess gåtor. Det största problemet var givetvis att lejonet stod i Venedig och att Kempff bodde i Gävle. Vid besöket 1868 kunde han bara ägna en dag åt lejonets inskrifter, men han skaffade sig så många fotografier av lejonet som han kunde komma över.

Pireuslejonet som det avbildas i C. C. Rafns bok Runeindskrift i Piraeus : Inscription runique du Pirée (1856).

Kempff visste då inte att den danske fornforskaren Carl Christian Rafn tolv år tidigare hade publicerat en tolkning av inskriften på både franska och danska. Enligt Rafns uppfattning handlade texten om ingen mindre än den norske vikingahövdingen Harald Hårdråde, som ju under många år vistades hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. På lejonets ena sida stod det enligt Rafn:

”Hakon indtog i Forening med Ulf og Asmund og Örn denne Havn; disse Mænd og Harald den Höie paalagde Landets Indbyggere betydlige Pengebøder formedelst Grækerfolkets Opstand. Dalk forblev nødtvungen i fjerne Lande; Egil var paa Toget med Ragnar til Ru(manien) og Armenien.”

Och på den andra:

”Asmund indhuggede disse Runer i Forening med Asgeir och Thorleif, Thord og Ivar efter Begjering af Harald den Höie, endskjönt Grækerne udgrundede (Meningen og forbøde det).”

Kempff var uppenbarligen av en annan uppfattning och åtta år senare – i maj 1876 – återkom han till Venedig. Denna gång hade han avsatt åtta dagar för sina studier av inskrifterna. Ödet ville dock något annat. Kempff skriver:

”Men nu kommo två mig helt oväntade motgångar. Under hela denna vecka jag ägde att egna mig åt lejonet, regnade det hvarenda dag, ösregnade : och när det någon stund så mycket höll uppe att jag kunde arbeta vid lejonet, vardt det mig förbudet af den soldat som där stod på vakt, att på något sätt röra vid det med handen. Jag fick endast med ögat ett stycke ifrån följa dess slingor och ristningar. För att få röra vid det skulle jag äga särskild “permesso“, jag minnes ej hvarifrån. Till detta var ingen tid.”

Utdelningen av besöket i Venedig blev alltså inte alls vad Kempff hade hoppats på, och man hade kanske trott att han därmed skulle ha gett upp tankarna på tydningen av lejonets inskrifter, men så var inte fallet. I samband med ett besök på Historiska museet i Stockholm 1889 fick han se de fullskaleavbildningar av lejonets inskrifter som den danske arkitekturmålaren J. T. Hansen hade utfört i Venedig 1885–86 på uppdrag av Vitterhetsakademien. Kempff insåg genast att han här hade funnit det hjälpmedel han behövde och skaffade fotografiska kopior av dem.

En av arkitekturmålarens J. T. Hansens avritningar i full skala av Pireuslejonets runristningar. Originalet finns i ATA. Foto Magnus Källström

Med dessa tillsammans med de turistfotografier av lejonet som han hade köpt i Venedig satt han sedan på sin kammare och försökte läsa och tyda lejonets inskrifter. Resultatet publicerade han i skriften Piræeuslejonets runristningar som utkom 1894.

På lejonets båda sidor fann han denna inskrift:

” – – – runar dessa:
Asger och hans folk (jordade) där Ulf [och Thordh, och Sigrid : Thorer högg], Slädbjörn, Ugge [och hans bröder], Verkbjörn, Svartdis, Ulfs hustru [Hon och Ulf foro ut till Jerusalem]
Jag Un högg nu rätta runar
– – – g s – – markade; (och) Vevan dödsvigde (l. ritade?)
Rollef riste: läs du, om du orkar.

Jag Vee högg :
Ulfugg och hans män hade (sitt) nattläger i denna hamn;
Snöulf och hans folk bröto byar som kämpade imot;
Arnlög, Snöulfs broder, led stor skada i Thins;
Borta vardt Ulf asklett som på hitfärden slog Umkel.”

I en tredje rad med runor som finns ovan lejonets vänstra länd läste han: ”(Jag – högg) nu : (B)ernger lät rista ru(nar efter) G(e)rbe(r)n.”

Förutom dessa sedan gammalt kända inskrifter trodde Kempff sig även på sina i Venedig anskaffade fotografier finna tidigare okända inskrifter. Dessa blir fler och fler ju längre fram i hans skrift man kommer och det verkar nästan som om de upptäcks en efter en samtidigt som han skriver om dem. Innehållet i dessa antagna inskrifter har en högst monoton prägel:

”Styrme högg.
Styrbjörn högg rätta runar efter Usufr broder
Styrme
Thorvard högg
(A)nund lät rista runar
Jag Öj – högg
– fus dog
Rörik dog, bro(der –)”
osv.

Något som sticker ut är en föregiven inskrift som ska handla om två kapplöpande kvinnor i poetisk form:

”Ringa höll Gerthrud
Gunlöga (i att ränna)
Gunlöga rann,
Gunlöga vann.”

Kempff skulle inte länge få stå ensam med sin nytolkning av Pireuslejonets runor. Redan påföljande år publicerade skalden och kanslirådet Nils Fredrik Sander en helt ny tolkning, som först inflöt i Post- och Inrikes Tidningar. Liksom Kempff hade Sander i huvudsak grundat sin läsning på J. T. Hansens avritningar, men han hade också fått tillstånd att göra en gipsavgjutning av hela lejonet. Denna hade utförts av gipsgjutaren De Biasi vid konstakademien i Venedig under tillsyn av bildhuggaren Dal Zotto. Därefter transporterades lejonet med båt från Italien till Stockholm, där det ställdes upp på Nationalmuseet.

Sanders version av J. T. Hansens avbildning av ristningen på lejonets högersida. Som Kempff upptäckte hade Sander gjort vissa ändringar gentemot källan. Efter Sanders bok ”Marmorlejonet från Piræeus med nordiska runinskrifter. En undersökning och förklaring” (1896).

Sanders tolkning avvek nästan i varje detalj från den som Kempff hade levererat, men hade en viss likhet med Rafns:

”Håkan, Vandir, Ulf och deras medreseutfarare plöjde (ankrade) å denna hamn; dessa män iverksatte, på anmodan, för indrifvande med vapenmakt af böter, utförselförbud och en (väpnad) härflock gentemot Grekfolkets vård (lejonet); en af nödtvång tillgripen hake å hamnen i ett upproriskt land; till ett vanmärke för de fega upprorsmännen ritade dessa runor. Germe högg (dem).”

”Skeppshärmännen rikligt drucko å hamngästabudets gille till uppkomsten af en våldsam träta, men G(rek)hopen beskärmade sig illa öfver vanheder … Asmund högg dessa runor.”

En intressant reaktion på de olika uttydningarna av Pireuslejonets inskrifter kom den 9 december 1895 – inte långt efter att Sander hade publicerat sitt förslag i Posttidningen. I en artikel med titeln ”De lärde” i Jämtlandsposten refererades de tre olika tolkningarna samtidigt som det konstateras:

”Såsom våra läsare se, finnes ingen annan öfverensstämmelse mellan de tre tolkningarna än att de antyda strider mellan nordbor och andra folk, men hvad i öfrigt beträffar innehålla de olika namn och uppgifter. Väl må man då fråga, huruvida dylika lärospån kunna sägas vara af vetenskapligt värde, och om icke »de lärde», som här brytt sina hjärnor, lämnat stoff till ett osläckligt löje.”

Den anonyme skribenten vill dock inte själv vara sämre, utan levererar ett eget tolkningsförslag:

”Rafn högg, Kem[p]ff högg. Sander högg. Alla högg de i sten. Den af nödtvång tillgripna haken hakade upp sig vid Thins. Rumänien är nu inskränkt konungadöme. Gåtan tydes, när mjöllik afbild (gipsafgjutning?) uppsättes i Stielig pelarhall (nationalmuseet är, som bekant, uppfört efter ritning af Stieler), och totalt bränvinsförbud utfärdats i Norge.”

Slutklämmen är inte heller dålig: ”Vi djärfvas antaga, att vår tolkning kommer sanningen lika nära som de andra herrarnas.”

En värre sågning av en runtolkning är svår att tänka sig, men det bekom åtminstone inte Kempff och Sander (om de någonsin fick läsa den lilla notisen). De fortsatte sina studier i stort sett efter samma linjer som de hade börjat och skulle ganska snart hamna i en våldsam inbördes strid om vem som hade rätt. Av allt att döma hade ingen av dem det, mer än i kanske någon liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Pireuslejonets runor fortsätter att fascinera. Läs om var forskningen står i dag i Thorgunn Snædals bok Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig (2014). DS.

Knepiga runor i Åhus och välsignelsen i Lyngsjö

Runorna på tornmuren i Lyngsjö kyrka. Foto Magnus Källström

Ibland kan man tycka att tiden har alltför snabba fötter. Det man gjorde alldeles nyss ligger plötsligt ett år tillbaka i tiden och sådant som man borde ha skrivit då är ännu oskrivet. I mars förra året var jag exempelvis i Skåne tillsammans med min kollega Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn för att bland annat undersöka de putsristningar som finns på en pelare i Sankta Maria kyrka i Åhus.

Ristningarna har visserligen undersökts flera gånger förut, men nu skulle de täckas med skyddande glasskivor och vi ville framför allt se om det skulle gå att komma lite längre med den långa inskrift som finns på sydsidan av pelaren (DR EM85;438A) och som hittills har trotsat alla tydningsförsök. Vi lyckades också läsa en hel del av runorna, men fick aldrig något riktigt genombrott beträffande innehållet i texten. En misstanke är att det handlar om en text på latin, men inte heller med denna utgångspunkt kunde vi identifiera något helt otvetydigt ord.

Den långa inskriften på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka (DR EM85;438A), som ännu ruvar på sitt innehåll. Foto Magnus Källström

Det kan nämnas att det nedanför denna ristning finns en kort runföljd ma, som jag såg redan 2016 när jag var i Åhus. Eftersom ristningen finns i Sankta Maria kyrka är det knappast för djärvt att anta att det är hennes namn som någon har börjat skriva, men av någon anledning avbrutit efter bara två runor. Att denna tolkning är riktig styrks av det snett ovanför dessa runor finns ett pentagram ristat, vilket ju är en känd Mariasymbol. Från nordsidan av pelaren känner man sedan tidigare två inskrifter som innehåller början av bönen Ave Maria. Ovanför en av dessa avbildas en rosenknopp.

Runorna ma på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka. Troligen handlar det om början av namnet Maria. Foto Magnus Källström

Kalle Melin, som hade tagit emot oss Åhus, ville att vi också skulle passa på att avlägga ett besök i Lyngsjö kyrka för att bl.a. titta på en misstänkt ristning på en takbjälke som han hade upptäckt. Från denna kyrka finns sedan tidigare ett par runristningar i puts kända. Den ena är inte längre åtkomlig, men den andra finns på den västra innerväggen en trappa upp i tornet (DR EM85;432H). Den upptäcktes 1979 av Ulla Haastrup och undersöktes första gången 1981 av Erik Moltke och Marie Stoklund.

I Samnordisk runtextdatabas återges inskriften efter Moltkes bok Runes and their origin. Denmark and elsewhere (1985) på följande sätt:

gesus k^rist ¶ -ni ÷ þan ær mik ÷ skref
Iesus Krist … þann ær mik skræif.

Moltke översätter detta som ”Jesus Christ, reward (help) him who wrote me.” Samma läsning återkommer också i databasen Danske Runeindskrifter.

Några små korrigeringar kunde göras i denna text. Allra först i den översta raden finns exempelvis ett snedställt korsat kors, som naturligtvis markerar början av inskriften. Detta kors har tidigare undersökare givetvis sett, men av någon anledning inte tagit med i läsningen. De övriga skiljetecknen är också fler än vad som tidigare har angetts. Efter gesus finns ett sådant bestående av fyra korta lodräta streck och ett skiljetecken bestående av tre korta streck finns även på slutet efter skref. I det ord som tidigare har lästs þan har den andra runan dubbelsidig bistav. Ordet ska alltså läsas þæn, vilket stämmer med den form som ordet har i andra danska medeltidsinskrifter. Dessutom finns upptill till höger om den något skadade n-runan i detta ord ett kort lodrätt streck som kan ha tillhört ett skiljetecken.

Början av den andra raden i Lyngsjö kyrka. Bruket till vänster är yngre och raden är alltså defekt. Foto Magnus Källström

Märkligt nog verkar ingen på allvar ha försökt att tolka det runor som inleder andra raden och som Moltke förslagsvis har fyllt ut med ”reward (help)”. Det är dock rätt givet att det här måste ha stått signi, rimligtvis i formen [sih]ni. Det som har bevarats av runan framför n kan nämligen förlikas med en h-runa, men inte med k eller g. Denna rad är dessutom defekt i början, vilket givetvis ska markeras i läsningen.

Inskriften bör alltså i stället återges som:

× gesus ⁞ k͡rist
…-ni þæn · ær mik skref
”Jesus Krist signe den, som skrev mig.”

Formuleringen har på danskt område en god parallell på ett runristat rökelsekar från Ulbølle på Fyn (DR 183), där det bland annat står guþ : sihnn : þæn : mik : kørþæ ”Gud signe den som gjorde mig”.

Hur var det då med ristningen i takbjälken? Här pekade Kalle på en trång glugg där man kunde ta sig ut på kyrkvinden, men jag insåg direkt att det nog inte var något som jag skulle pröva om jag inte ville dela de erfarenheter som en känd sagobjörn gjorde i ett kaninhål. Lisbeth hade däremot inga betänkligheter mot att krypa in i denna glugg och återkom efter ett tag med mobilbilder som tydligt visade att de aktuella ristningarna inte kunde klassificeras som runor.

Med ännu ett gott danskt-svenskt samarbete hade vi alltså gjort ett antal viktiga iakttagelser, även om det grämer mig lite att vi inte lyckades få tag något hållbart uppslag för den långa inskriften i Åhus kyrka. Kanske kan en närmare analys av vår dokumentation så småningom leda till ett genombrott.

Runföljden DR EM85;438I på nordsidan av pelaren i Åhus kyrka. Runföljden har antagits innehålla namnet Mikael. Foto Magnus Källström

Beträffande en av de kortare inskrifterna på nordsidan av samma pelare – med signum DR EM85;438I i runtextdatabasen – tror jag däremot att jag har ett litet bidrag att komma med. Inskriften återges av Moltke som s micael, medan den i databasen har formen (s)a misael, vilket har tolkats som en återgivning av ”Sankt Mikael”. Att ett s har kommit in i det antagna namnet beror säkert på ett misstag genom att olika translittereringsprinciper har råkat krocka. Med den form som runan här har, råder det ingen tvekan om att det rör sig om en c-runa, såsom Moltke har återgett den. Däremot undrar jag om det verkligen har funnits en s-runa framför a. Den aktuella runföljden är inramad av en ristad rektangel och även om ytan till vänster är skadad och senare lagad ser det inte som det finns plats för någon ytterligare runa utan att den linje som finns här tillhör den vänstra kortsidan av ramen. Läsningen är alltså snarast amicael. Slutligen kan det noteras att den avslutande l-runan har en diagonal fördjupning mitt på huvudstaven. Tyvärr går det inte att avgöra om det handlar om en skada eller avsiktlig stingning, vilket ju i det senare fallet skulle göra denna runa till L.

Beträffande tolkningen kanske vi inte ska stirra oss blinda på att det måste handla om en återgivning av namnet Mikael, som ju för det mesta skrivs med k-runa även i latinska sammanhang. Kanske finns det andra möjligheter att uppfatta runföljden. Bland ristningarna på pelaren finns flera runföljder som inte är särskilt svåra att läsa, men där innehållet framstår som kryptiskt. Hit hör såväl DR EM85;438J som utgörs av runföljderna riska : ditema som DR EM85;438K, där läsningen snarast är tu͡reneius eller möjligen du͡reneius.

Det finns alltså mycket kvar att fundera på när det gäller runristningarna på pelaren i Åhus kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Orådet i När

Runstenen G 95 vid Siglajvs i Närs socken på Gotland. Foto Magnus Källström 2019

Vid Siglajvs i När socken på sydöstra Gotland finns en av Gotlands få runstenar som inte är av kalksten eller sandsten utan enligt uppgift av hornbländeskiffer. Inskriften består av sex runor, som är placerade i lodrät rad på stenen. När man först ser stenen går tankarna till danska runstenar av tidigvikingatida typ som exempelvis den relativt nyfunna Faaborgstenen på Fyn, men runformerna visar att det i stället handlar om en medeltida inskrift. Samtidigt verkar denna inskrift ha tillkommit i ett mycket speciellt sammanhang.

Jag har länge velat besöka denna plats, men av någon anledning har det aldrig blivit av. I samband med de fältstudier som jag och Michael Lerche Nielsen gjorde under några dagar nu i september blev det äntligen tillfälle att göra det. Stenen var inte särskilt svår att hitta, utan den står i en hage i slutet av en grusväg, inte långt från havsstranden. Själva stenen mäter inte mer än 70 centimeter över marken, men med den kala omgivningen och i mulnande höstväder gav den onekligen ett rätt dramatiskt intryck. Den nuvarande platsen är dock inte den ursprungliga utan före 1968 stod stenen i åkern ca 140 meter åt VNV, men flyttades därifrån eftersom den var till hinder för jordbruket.

Den främsta anledningen till att jag ville titta närmare på denna sten var att jag hade börjat tvivla på läsningen i det första bandet av Gotlands runinskrifter från 1962. Wessén läser där urad͡þit och skriver rörande den fjärde runan att den ”är något osäker, på grund av avflagring nedtill; den kan ha varit stunget t, d. v. s. d, eller en binderuna (däremot knappast þ ensamt)”. Otto von Friesen som var på platsen den 7 juli 1923 har däremot läsningen uradit med en d-runa med en stingning bestående av en liten romb. I sin anteckningsbok har han också noterat ”Runorna klara” och att inskriften är ”säkert läslig”.

Otto von Friesen undersöker runstenen vid Siglajvs i När sommaren 1923. I sin anteckningsbok har han noterat: ”Situationsbilden har Kapellsudden i bakgrunden.” Foto J. W. Hamner/Alvin

Märkligt nog verkar det aktuella runtecknet trots sin ovanliga form hittills inte ha tilldragit sig någon som helst uppmärksamhet. Vår undersökning i fält visade att man ska läsa som von Friesen hade gjort. Ristningsytan är i dag visserligen ganska lavbeväxt, men det står klart att den fjärde runan inte är någon bindruna, utan att den rombiska figuren på mitten av staven ska uppfattas som en stingning. Läsningen i Gotlands runinskrifter förklaras av att romben inte är helt sluten till vänster.

Runstenen vid Siglajvs med runorna uppmålade av Otto von Friesen 1923. Foto J. W. Hamner/Alvin

Det står alltså uradit och inget annat. Trots att Wessén tvekade om läsningen har han en uppfattning om innehållet i den korta inskriften. Han skriver: ”Att inskriften har haft en verklig innebörd, torde vara sannolikt. Språkligt ligger det närmast till hands att tolka den som oradhit, d. v. s. bestämd form av oradh n. oråd, oklok åtgärd, olyckligt företag. Men vad detta skulle kunna åsyfta, är svårt att veta. Naturligtvis skulle formen även kunna vara ett particip oradhin i neutrum ’oklokt, olyckligt’ o. dyl.”

Samma tolkning ges egentligen redan av Carl Säve, trots att denne inte hade varit på platsen och dessutom bara hade J. G. Liljegrens förvillande återgivning ”vra þit” att bygga på. I Gutniska urkunder (1859) skriver han: ”Om hela inskriften från början icke innehållit mer, än det enda ordet uraþit (orådet!), för att kanske utmärka stället, der någon stor och då allom bekant ogerning begåtts, så har man också icke kunnat välja ett på en gång kortare och hemskare uttryck”.

Säve hade mer rätt än han och någon annan hade kunnat ana. När runstenen skulle flyttas i december 1968 skedde det under arkeologisk övervakning av Hans-Åke Nordström från Gotlands fornsal, och under stenen framkom resterna av en hällkista med ett skelett av en människa. Stenen hade alltså varit rest på en grav.

Graven som hittades under runstenen vid undersökningen 1968. Foto ATA

Stenkistan var orienterad i NNO-SSV och i graven fanns förutom skelettet bland annat en järnsölja, en kam, en kniv, ett bryne och en börs med fjorton tyska silvermynt. Enligt de myntbestämningar som gjordes kunde det yngsta myntet tidigast vara präglat år 1046, vilket visar att graven är vikingatida och att den troligen är anlagd kring mitten av 1000-talet. Några andra gravar är inte kända från detta ställe, utan den verkar ha legat helt ensam i det som senare kom att bli en åker.

Föremålen utgörs av personliga föremål och sådant som måste ha tillhört klädedräkten och fyndsammansättningen visar att det bör ha varit en man som har gravlagts. Att denne också hade en börs med silvermynt tyder på att han har varit ute på resa när dödsfallet inträffade.

Man drar sig här till minnes en passus i en Upplandslagens Manhelgdsbalk som handlar om en man som blir sjuk på ett skepp. Då ska man vårda honom på skeppet ända tills ”alla säga honom vara död och ingen levande” och därefter föra honom till en obebodd ö och ”lägga honom där mellan sten och torv”.

På en av runstenarna från Torsätra i Västra Ryd (U 614) i Uppland berättas om den Husbjörn som stenen har tillägnats att ”Han blev sjuk ute, då de tog gäld på Gotland”. Inskriften har satts i samband med Gutasagans uppgift om att gotlänningarna frivilligt hade ingått en överenskommelse med sveakungen att årligen betala 60 marker för hans beskydd och man har tänkt sig att Husbjörn varit på väg att hämta denna skatt när han insjuknade och dog. Sannolikt gjorde skeppsfolket då på samma sätt som beskrivs i Upplandslagen: de landade skeppet vid närmaste kust och begravde honom där. De båda Torsätrastenarna är ristade av den berömde runristaren Visäte, som var verksam från mitten av 1000-talet. Den är alltså mer eller mindre samtida med graven i När, men det är nog lite för djärvt att föreslå att det skulle vara just Husbjörns grav som har återfunnits.

Runorna på stenen i När kan däremot inte vara från samma tid som graven, utan måste på grund av d-runans form tillhöra medeltiden. Eftersom denna runa används för äldre ð kan inskriften dessutom tidigast ha tillkommit under 1400-talet.

Profilritning av runstenen och graven vid Siglajvs i När. Efter original i ATA.

Studerar man dokumentationen från utgrävningen som finns i ATA ser man att nedgrävningen för runstenen tydligt skär igenom graven och att den delvis har förstört den. Förmodligen har man någon gång under senmedeltiden stött på denna grav och förstått att det var benen av en människa som låg i jorden. Kanske insåg man inte att graven redan då var flera hundra år gammal, utan trodde att det handlade om ett undangömt lik eller om en missdådare som inte hade fått begravas på kyrkogården. För att markera platsen och avhålla andra från att gräva där satte man upp stenen och försåg den samtidigt med en varning uttryckt i ett enda ord:

”Orådet!”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Torsätrastenarna finns på Historiska museet i Stockholm. DS.

Höstliga runstudier i Bollnäs och Färila

Runstensfragmenten från Vevlinge i Bollnäs socken (Hs 1). Foto Magnus Källström

I fredags mottog Anna Björk och hennes elever Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj ur riksantikvariens hand. Denna fick de för att de så förtjänstfullt har tolkat och spridit kunskap om de tidigare nästan helt okända runorna i Ersk-Matsgården i Hassela. Den välbesökta ceremonin ägde rum i Hasselagården mitt i samhället och jag var också med på ett litet hörn för att berätta om dessa runor och sambandet med den amerikanska Kensingtonstenen.

Eftersom ceremonin skulle börja redan kl. 10 på fredagen åkte jag upp till Hälsingland redan dagen före för att passa på att undersöka ett par andra hälsingska runinskrifter, som jag ännu inte hade sett i verkligheten. Det hade varnats för minusgrader och snö i de trakter som jag skulle besöka så för säkerhets skull satte jag på vinterdäcken på morgonen innan jag lämnade Stockholm.

Mitt första mål var hembygdsgården Kämpens i Bollnäs, där jag skulle titta på ett par runstensfragment (Hs 1) som hittades i juni 1942 av verkstadsarbetaren Ragnar Zevgren i samband med nyodling på den tomt som han hade förvärvat. Fragmenten ska enligt uppgift ha legat på tre decimeters djup under marken. Sven B. F. Jansson besökte fyndplatsen redan i mars året efter, men trots att han letade igenom de stenhögar som hade uppkommit vid odlingsarbetet påträffades inga fler fragment.

Även om det alltid är roligt att se runsten som man inte tidigare har sett, hade jag inte så stora förväntningar på dessa fragment. De var ju redan sakkunnigt undersökta och publicerade, och det skulle inte heller finnas så förtvivlat många runor på dem. På det större hade man läst × -­-…-­-bia… och på det mindre endast en ensam h-runa. Redan Jansson gissade att de tre runorna bia kunde ha tillhört namnet Biǫrn eller ett sammansatt namn på -­biǫrn. När jag förra året arbetade på ett föredrag och sedermera en artikel om språket i de norrländska runinskrifterna, ägnade jag några tankar åt denna inskrift. Det var nämligen det enda möjliga exemplet på att brytningsdiftongen iǫ återgavs med runorna ia på en norrländsk runsten. Den enarådande beteckningen verkade i stället vara iu norr om Dalälven.

När jag granskade det större av fragmenten från Vevlinge såg jag att det i kanten efter a-runan fanns spetsen av den vänstra delen av bistaven till en n-runa. Det står alltså …-­-biaṇ… i denna rad och om det ska röra sig om en form av namnet Biǫrn måste man räkna med en felristning.

Också på det mindre fragmentet fanns mer att se. Redan Jansson anmärker i sin rapport från 1943 att det i kanten efter denna runa finns ”svaga spår av en huvudstav” och det råder ingen tvekan om att man här ser rester av en runa. Även vid den motsatta kanten finns spår av ristning i form av en bågböjd linje som bör ha tillhört bistaven i en þ-runa. En teckenkombination …þh-… väcker vissa associationer eftersom det ju mycket väl kan vara resterna av ett [Gu]ð h­­[ialpi] ”Gud hjälpe”. Det var givetvis mycket frestande att tänka sig att den direkta fortsättningen var att söka på det större fragmentet som i så fall skulle kunna delas upp i runföljderna …-­-bi aṇ… och tolkas som [hial]pi an[d] ”hjälpe anden”. Även om den första av de defekta runorna till nöds skulle kunna vara resterna av en a-runa med högt ansatt bistav, kan den andra runan omöjligen ha varit l (om man inte räknar med att runan har stått upp och ned). Någon direkt passning mellan fragmenten finns inte heller.

Det är därför klokast att stanna vid att runorna på det mindre fragmentet antyder att det kan röra sig om resterna av en böneformel. Det viktigaste är dock att vi kan avskriva förekomsten av namnet ”Björn” (eller ”…-björn”) på stenen och att de norrländska runristarna är helt konsekventa i sin återgivning av brytningsdiftongen iǫ.

Besöket i hembygdsgården i Bollnäs blev alltså en påminnelse att det alltid är bra att ha sett de runinskrifter som man forskar om. (Lyckligtvis fick jag aldrig utrymme i min artikel att skriva något om beteckningen av brytningsdiftongerna i Norrland, så jag klarade mig denna gång.)

Rundjurets huvud på Järvsöstenen (Hs 6), där ristaren bland annat har utnyttjat naturliga ojämnheter i stenytan för att skapa relief. Foto Magnus Källström

Från Bollnäs begav jag mig vidare norrut samtidigt som himlen mörknade betänkligt och det började regna. Först gjorde jag ett hastigt stopp vid runstenen i Järvsö (Hs 6), som jag faktiskt inte hade sett sedan början av 2000-talet och som jag nog aldrig har gått igenom i detalj. Ristningen är dock mycket djupt huggen och det är knappast troligt att det här finns något nytt att upptäcka i läsningen. Jag noterade dock att ristaren på ett mycket skickligt sätt hade skapat en reliefverkan kring rundjurets huvud genom att utnyttja de naturliga ojämnheter som finns i stenytan nedtill på stenen.

Därifrån fortsatte jag till Färila för att titta på den sentida runsten, som jag har skrivit om i ett tidigare K-blogginlägg. Den finns vid Ygsbo på den norra stranden av Ljusnan. Trots att det i Fornminnesregistret refereras en felaktig tradition om innehållet i denna inskrift lyckades Gunnar Larsson på SMHI utifrån teckningen i inventeringsboken ge en fullständigt övertygande tolkning av texten: ”Där jag står nådde vårfloden 1879”.

Den sentida runstenen vid Ygsbo i Färila, som berättar om vårfloden 1879. I ristningslinjerna finns rester av vit färg. Foto Magnus Källström

Det som särskilt intresserade mig var formen på den runa som stod för å i inskriften, eftersom jag misstänkte att det kunde vara en missuppfattad variant av den å-runa som är känd från Haveröstaven och Larssonrunorna. När jag i mars 2018 fick reda på denna inskrift var det inte långt ifrån att jag gav mig i väg till Färila för att titta på stenen. Jag är glad att inte gjorde det då. Stenen är inte mer än drygt en halvmeter hög och den hade säkert varit helt dold under snön och omöjlig att lokalisera. Nu var den däremot inte särskilt svår att hitta. Jag parkerade bilen uppe vid vägen och följde sedan den vandringsled som går längs stranden (Ljusnanleden). Stenen stod ungefär på det ställe som är utmärkt i registret, men närmare stigen än man får intryck av där. Inskriften har denna lydelse:

der.iag.står.nådde
vårfloden.1879
p.f.

Avritningen i inventeringsboken visade sig vara bättre än jag hade trott och å-runan hade inte den form som jag hade gissat på. Den är inte alls kryssformig utan ser ut som en vanlig o-runa med en prick över, men med det undantaget att den övre bistaven bara finns på den vänstra sidan av huvudstaven. Man ska alltså inte räkna med något direkt samband med Haveröstavens å-runa utan runorna på Färilastenen representerar en annan sentida runtradition. Liksom i Haveröstavens alfabet förekommer det dock nyuppfunna tecken för de runor som inte finns direkt representerade i den genuina runraden. Jag kunde exempelvis konstatera att v-runan på stenen utgörs av en stungen u-runa, alltså samma tecken som traditionellt brukar translittereras y.

Även om runsystemet är ett annat än på Kensingtonstenen finns en likhet i hur runorna har arrangerats i horisontella rader på ristningsytan utan tillstymmelse till ramlinjer. Färilastenen är också viktig genom att den visar att det i slutet av 1800-talet har funnits kunskap om runor på olika platser i Hälsingland.

Utsikt över Ljusnan från den norra stranden vid Ygsbo. Foto Magnus Källström

Det hade varit isande kallt och duggregn i Järvsö, men i Färila hade det klarnat upp. När jag väl satt i bilen för att åka till Hudiksvall för övernattning började det regna igen. Jag hade uppenbarligen vädergudarna på min sida under denna höstliga undersökningsresa. Och snön kom först på morgonen efter.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon har en idé om vem som kan ha haft initialerna P. F. i Ygsbo i Färila 1879, så är jag naturligtvis mycket intresserad. DS.

PPS. Om Järvsöstenen kan man läsa mer i Sven B. F. Janssons klassiska artikel i Fornvännen 1952. DS.

K-podd 50: Berättelser om Medelpads runor

K-podd firar 50! Eftersom Riksantikvarieämbetets podcast allt som oftast djupdyker i smala ämnen kunde vi inte komma på något mer passande än att ägna detta jubileum helt och hållet åt Medelpads runor och dess mysterier.

Var det Åsmund, en av de mest kända runristarna i Uppland,  som i sin ungdom på 1000-talet högg Attmarstenen i Medelpad? Är lilla Attmarstenen en Ingvarsten? Haveröstickan hittades i Medelpad och i det här avsnittet får du veta hur den sentida runraden på stickan hänger samman med de nyfunna ristningarna på Ersk Mats-gården i Hassela, på andra sidan landskapsgränsen söderut. Fynd som nu kan ge viktiga svar om något så avlägset som Kensingtonstenen som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet, världens kanske mest kända och omdebatterade runsten.

För expertisen i poddstudion står som så ofta tidigare Riksantikvarieämbetets runologer Magnus Källström, docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, docent i arkeologi. Gå gärna tillbaka till tidigare avsnitt och lyssna på när Laila och Magnus går igenom runinskrifter, landskap för landskap. Och de har många kvar att djupdyka i, så se fram emot fler!

Här på kartan ser du de platser som nämns i avsnittet. 

Den motvillige runforskaren

Linnés uppteckning av runorna på Lerkakastenen (Öl 37) i Runstens socken på Öland. Delar av denna inskrift saknas numera. Efter Linnés Öländska och Gothländska Resa (1745).

Tänk att behöva syssla med runor och runstenar fast man egentligen är intresserad av något helt annat. Detta drabbade en av våra främsta vetenskapsmän, nämligen ingen mindre än Carl von Linné. Botaniken och naturvetenskaperna var ju hans ämnen, men av någon anledning har han ägnat en hel del energi åt något som kan kallas praktisk fältrunologi.

Linné var som bekant en stor resenär och en runsten skymtar förbi redan i samband med hans Lapplandsresa 1732. På färden genom Medelpad band han nämligen sin häst vid Nolbystenen (M 1) i Njurunda för att bestiga det höga berget Nolbykullen. På resan till Dalarna två år senare noterade han i sin dagbok att bönderna i Älvdalen förutom att de använde kalenderstavar med runor ”skrifwa än i dag sina namn och bomärken med runska bokstäfwer, som synes på wäggar, skötstenar [dvs. nätsänken], skålar etc. Det man på intet annat ställe i Sverje ännu wet continueras”. Inget tyder på att Linné vid dessa tillfällen skulle ha upptecknat några runinskrifter, men när han sommaren 1741 beger sig till Öland och Gotland finner man plötsligt ett intresse för de runstenar som passerades.

I förordet till sin Öländska och Gothländska Resa, som utkom 1745, skriver Linné att ”RUNSTENAR har jag en stor hop uptecknat på Öland, at jag därmed måtte noga wisa andra hwar sådana kunna igienfås, men ingalunda at härmed lämna af dem någon tilförlitelig Copia, ty dels är denna wettenskapen intet min, dels har jag ei eller welat mig uppehålla wid dem, så länge, at jag dem ifrån den beswärlige måssan, som alla Ölandska Runstenar öfwerdrager, kunde rengiöra.” I hans bok avbryts frakturstilen i de småländska och öländska avsnitten med jämna mellanrum av återgivningar av runstenstexter med runor (se bilden ovan).

När han hade nått Gotland är det dock annorlunda och förklaringen ges i samma förord: ”Hwad de Gottländske Runstenarne angår, så har jag allenast nämt hwar jag dem sedt, utan at af dem afskrifwa någon Bokstaf, som jag har haft mig bekant, at den lärda Biskopen Dr. G. Wallin dem alla mycket noga aftagit, och dem ofelbart med första lärer utgifwa.”

Det intresse som den dåvarande superintendenten i Visby – sedermera biskopen i Göteborg – Georg Wallin hade visat för de gotländska runinskrifterna skulle alltså ha avhållit Linné från runstudier på denna ö. I verkligheten fortsatte han och hans följeslagare att uppteckna runinskrifter även här. Den 27 juni har han i sin dagbok exempelvis noterat följande från besöket i Hangvar: ”Om morgon kl. 4. woro wj uppe, at afteckna 4 st. Runstenar som logo strax wid hwar andra på Kyrkiogården the woro fuller, besynnerligen 2. nog nötta, men med arbete och flit lästes följande ord: [varefter de fyra inskrifterna återges med runor].”

De lavar som fanns på stenarna ställde dock till en hel del besvär vid undersökningen och i den tryckta reseberättelsen skriver Linné att ”Lichen crustaceus candidus crassus, tuberculis atris eller en hwit skårpa, som så mycket förhindrade wårt Runeläsande på Öland, märkte wi här hafwa sitt förnämsta tilhåld på Kalkstenar, at man endast genom henne, som nästan wäxte på hwar Kalksten, kunde på långt håll skilja Kalkstenar ifrån Gråstenar”.

Carl von Linnés uppteckning av en runsten på Mästerby kyrkogård (G 188). I dag återstår bara ett litet fragment av denna sten, som finns att beskåda i utställningen på Gotlands museum. Efter Gotlands runinskrifter 2 (1978).

Vid besöket vid Fårö kyrka tre dagar senare verkar det som om laven tvärtom skulle ha underlättat arbetet. I dagboken har han då noterat: ”Sedan wj om morgon läsit en Runsten på kyrkiogården, ty den andra kunde omöjeligen begripas, och näppeligen then förre, thärest icke ett litet lichen leprosus ferrugineus hade fästat sig just i sielfwa bokstäfwerne, och giordt större delen ganska tydelige, at man them på långt håll läsa kunde, men sedan samma lichen war afförder, war knapt möjeligit them at läsa.”

Sammanlagt undersökte Linné under sin Gotlandsresa ett trettiotal runinskrifter, de allra flesta på medeltida gravhällar, och han överlämnade sedermera dessa läsningar till Georg Wallin, som infogade dem i sina gotländska samlingar (Analecta Gothlandica). Trots den ansträngning som Linné hade lagt ned på uppteckna inskrifterna verkar detta inte ha varit ett arbete som han uppskattade. I Stiftsbiblioteket i Linköping stötte jag för ett antal år sedan på en förteckning med överskriften ”föliande stenar har jag sett på Gottland”. Förteckningen omfattar 27 runinskrifter med samma numrering som i Linnés dagbok och avslutas med orden: ”De andra på Gotland bryr jag mig intet med, och skall vara glad om jag wähl slipper ifrån dessa. Ups­[ala] d. 26 Nov. 1744. Carl Linnæus.”

Utsnitt ur förteckningen på Stiftsbiblioteket i Linköping. Foto Magnus Källström

Dokumentet är inget original utan en avskrift som av handstilen att döma härrör från en annan och något senare Gotlandsresenär, nämligen lektor J. H. Wallman. Vem förteckningen ursprungligen har varit avsedd för har jag ännu inte lyckats utröna.

Men varför ägnade då Linné dyrbar tid åt att uppteckna runor när han samtidigt var pressad av växternas korta blomningssäsong och annat som intresserade honom betydligt mer? Något påbud om att undersöka runstenar fanns inte i det uppdrag som han hade fått av rikets ständer inför resan. Här är perspektivet rent utilitaristiskt och inriktat på nyttigheter för staten och ekonomin: att uppspåra gräs och växter som kunde användas för färgning, lerarter för porslinstillverkning och kritpipor, medicinalväxter och allt som hörde till den inhemska floran och faunan: ”allehanda Träd och wäxter, Diur, Foglar, Kräk etc”. Det kulturhistoriska som ändå upptar en betydande del av reseberättelsen verkar nästan ha kommit med på köpet och på resenärens eget initiativ. I företalet skriver Linné också att han ”med flit beskrifwit mycket, som i Swerige är alment, därföre at det utomlands är sällsynt”. Hit räknade han uppenbarligen runstenarna.

Som runläsare var väl Linné egentligen inte särskilt framstående och i de fall där hans uppteckningar kan jämföras med ännu existerande runstenar ser man att de innehåller ganska många felläsningar. Detta beror säkert delvis på att de är gjorda under tidspress och utan att stenytan hade blivit rengjord. Själv menade Linné också att hans avskrifter inte skulle tas för mer än ”ett hastwärck och widermäle”.

Trots detta har hans undersökningar ett stort värde för dagens runforskning inte minst när det gäller numera försvunna eller skadade inskrifter. Eftersom Linné inte alls tycks ha intresserat sig för textinnehållet utan bara upptecknade de runor han trodde sig se, utgör hans läsningar – trots alla uppenbara brister – självständiga och på sitt sätt ovanligt objektiva textvittnen till en rad inskrifter.

Linnés intresse för runstensundersökningar blev inte särskilt långvarigt. När han under sin resa till Västergötland sommaren 1746 passerade Nastastenen (Nä 34) i Närke skriver han endast: ”RUNSTENEN, som stod jemte wägen wid Närstaby, lemnas åt Antiquariis, tillika med alla dem wi framdeles merkte på resan, emedan de til äfwentyrs icke tola, at man utmärker sådana stenar med några orediga bokstäfwer, då wår tid och ändamål ej tillät oss at derwid länge blifwa uppehålne.”

Man anar här att han fått utstå någon form av kritik för sina tidigare runläsningar, men också att han visste vilka förutsättningar som krävdes för ett gott resultat.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs originalutgåvan av Carl von Linnés Öländska och Gothländska Resa (1745) hos Litteraturbanken eller varför inte hans dagbok Iter Gotlandicum 1741 i faksimil hos Linnean Society i London! – Mer om Linnés arbete med de gotländska runinskrifterna finns i Helmer Gustavsons artikel ”Georg Wallin, Carl von Linné och de gotländska runmonumenten” i boken Spaden och pennan (2009). DS

Runringen från Väskinde revisited

Den runristade fingerringen från Klintegårda i Väskinde. Foto Magnus Källström

För drygt nio år sedan – den 6 maj 2010 – skrev jag mitt första K-blogginlägg. Det handlade om ett runfynd som jag hade gjort på nätet, nämligen i Gotlands museums digitala katalog. Där hade jag av en tillfällighet upptäckt att en runristad fingerring från Klintegårda i Väskinde, som ingen någonsin hade sett och som man trodde var förkommen sedan länge, verkade finnas i museets samlingar.

Det som jag då hade fått tag på var bara en kataloguppgift, men genom att runorna fanns avritade var det inga problem att se att det rörde sig om en medeltida inskrift. Texten var också ovanligt lätt att läsa och tolka. Det stod: guþ · sihni · þen · sumik · gierði det vill säga ”Gud signe den som gjorde mig”. Jag hade då inte sett ringen i verkligheten, men utlovade en fortsättning. Någon sådan kom dock aldrig, utan de följande inläggen handlade om helt andra inskrifter.

Under forntiden brukade man som bekant svära vid ringar. I Eddadikten Atlakvida talas om eder svurna at hringi Ullar »vid (guden) Ulls ring» och många menar att berömda Forsaringen från Hälsingland (Hs 7), som troligen är tillverkad i början av 900-talet, ursprungligen har fungerat som en sådan edsring. Om jag nu har lovat att skriva något mer om runringen från Väskinde så borde jag göra det, även om det har gått nio år.

Sanningen är att jag tillsammans med Thorgunn Snædal såg ringen på Gotlands museum inte särskilt långt efter att jag hade fått syn på den nämnda kataloguppgiften, närmare bestämt den 20 maj 2010. Skälet till att jag inte skrev något mer om den då var nog dubbelt. Dels visade sig inskriften se ut exakt som det var avritat i katalogen så det fanns inte så mycket att tillägga där, dels tog jag så usla fotografier att jag inte hade något att illustrera ett eventuellt blogginlägg med. Jag har inte sett ringen sedan dess, så de bilder som återges här är ett urval av de minst dåliga.

Ringen visade sig vara av brons eller någon annan kopparlegering och mäta 22–23 mm i diameter. På dess rombiska klack finns ett ristat rutmönster som jag tänkte kanske kunde imitera en ädelsten i en något mer exklusiv förlaga. Inskriften är ristad på ringens utsida och består av 2–3 mm höga runor, vilka är mycket lätta att läsa även om de ibland har naggats lite i kanterna.

Egentligen är meningen i denna text – ”Gud signe den som gjorde mig” – rätt påfallande. Man hade snarare väntat sig att bäraren vore den som skulle åtnjuta denna ynnest. Så står det t.ex. på den runristade guldringen från Väla i Viby socken i Närke (Nä 2): blæsar se sa er mik ber […] »Välsignad vare den som mig bär […]». Kanske beror Väskinderingens formulering på att tillverkaren och bäraren har varit en och samma person.

Gipsavgjutning av Välaringen i Otto von Friesens samling i Uppsala universitetsbibliotek (3D-avbildning är inget nytt!). Foto Magnus Källström

Sent om sider (i december förra året!) sände jag också bilder på ringen till Pia Bengtsson Melin på Historiska museet, som påpekade att den i sin utformning hade flera beröringspunkter med en fingerring som har påträffats i Birger Jarls grav i Varnhems klosterkyrka (SHM 16770:1). På denna finns en rombformad klack med bladkorsornament. Pia vill utifrån stilen spontant datera Väskinderingen till sent 1200-tal eller runt 1300. Detta tycks stämma med ett par av runformerna – m-runan med bistav enbart till vänster och den stungna þ-runan för [ð] – som verkar uppträda på Gotland först under denna tid. Samtidigt måste man räkna med möjligheten att det handlar om en imitation av en äldre ring som kanske har varit utförd i ädlare metall än brons.

Bara ett par år efter att jag hade sett runringen från Väskinde fick jag stifta bekantskap med en annan runristad fingerring och denna gång i guld! Den påstås ha påträffats i Visby omkring år 1900 och skänktes till Gotlands museum 2012. Själva ringen är senvikingatida eller tidigmedeltida, medan runformerna är av medeltida typ. Inte heller denna inskrift var särskilt svår att läsa och tolka. Det står: × sikþiauþ : a mik i agna bo dvs. ”Sigdjaud i Angelbos äger mig.» Sigþiauð är ett gutniskt kvinnonamn som är känt ifrån ett antal gotländska runinskrifter (G 115, G 195, G 196) och Angelbos, som ligger i Lärbro, är också tidigare belagt på ett par medeltida gravhällar med runor (G 283, G 294). Dessa omständigheter tillsammans med ett par ortografiska egenheter gör att jag inte helt har kunnat befria mig från misstanken att denna inskrift inte är genuin utan i stället en mycket talangfull förfalskning gjord utifrån kunskapen om tidigare kända gotländska runinskrifter. Om så verkligen är fallet vet jag fortfarande inte och detta är skälet till att jag ännu inte har skrivit något utförligare om denna inskrift, vilket jag naturligtvis någon gång ska göra. Därmed har jag avgett ett nytt löfte, som väl sinom tid kommer att infrias.

Guldringen med runor från Visby. Foto Magnus Källström

När Balder skulle brännas på sitt skepp efter att på Lokes anstiftan ha dödats av sin blinde bror Höder, lade Oden som bekant dit ringen Draupnir, den guldring som var så beskaffad att den var nionde natt, dröp ur sig åtta stycken exakt likadana ringar. För mig tog det nio år att få ur mig ovanstående fortsättning om runringen från Väskinde (fast det tog bara en halv kväll att skriva). Nu är i alla fall detta löfte uppfyllt, även om det inte var svuret vid Ulls ring.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om dateringen av medeltida runformer på Gotland i Alessandro Palumbos masteruppsats. DS.

K-podd 49: Hur lät runinskrifterna?

Hur lät det när människor läste runinskrifter högt för varandra? Den frågan har nu Riksantikvarieämbetet tillsammans med runologen Maja Bäckvall skänkt ljus – eller snarare ljud. Maja Bäckvall har läst in ett urval av runinskrifter, inspelningar som nu finns tillgängliga på Wikimedia Commons. Hör henne berätta mer om vad vi vet om hur runinskrifterna lät i senaste avsnittet av K-podd!

Här berättar Riksantikvarieämbetets Marcus Smith om projektet.

Finns det någon som inte gillar runor och runinskrifter? Tydligen få bland K-bloggs läsare – våra inlägg om runinskrifter blir konsekvent de mest besökta och lockar flest kommentarer på bloggen. Men ett intresse för runor är inte begränsat till de trogna, skarpsinniga och attraktiva människorna som läser vår blogg. Med detta i åtanke har vi på Riksantikvarieämbetets enhet för Digital Förmedling drivit ett kort pilotprojekt under april-maj 2019 för att göra runmaterialet lite mer tillgängligt även för andra.

Öl 1 – Karlevistenen
Öl 1 – Karlevistenen CC BY 4.0 Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet Creative Commons Attribution 4.0

Läs mer

Kensingtonrunor i Hälsingland

De hittills otolkade runorna i drängkammaren till Ersk-Mats i Hassela. Foto Anna Björk

Jag brukar säga att mitt jobb i huvudsak går ut på att läsa och tyda runor och att detta både kan vara lätt och extremt svårt. Ibland ser jag omedelbart vad det står och kan översätta inskriften på stående fot, i andra fall har jag trots att jag kanske har lagt ned lång tid på att beskriva och fundera på en inskrift – blivit tvungen att erkänna att jag inte begriper ett dugg. Glädjen över att plötsligt genomskåda en inskrift av det senare slaget är givetvis oerhörd, men den är minst lika stor när någon annan gör det.

Det senare fick jag erfara för någon månad sedan när jag fick ett mejl från Anna Björk, förstelärare i Hassela i Hälsingland. Mejlet handlade om några runinskrifter, om vars existens jag tidigare bara hade haft en vag aning om. De är skrivna med två olika pennor i taket till drängkammaren på den så kallade Ersk-Matsgården i Hassela och har ansetts omöjliga att tyda.

Anna skriver i sitt mejl att hon just då undervisade om vikingatiden för fyrorna och hur hon hade berättat om runorna i taket på Ersk-Mats. Eleverna tyckte att de tillsammans borde försöka tolka dem. Anna hade svarat att ingen hittills hade lyckats och att det förmodligen bara var något som någon att krafsat ned.

Sent samma kväll gjorde hon dock ett försök. Hon satte sig ned och studerade några bilder som hon hade i mobilen och skrev ned runorna på ett papper. Hon ska då ha erinrat sig ett K-blogginlägg som jag hade skrivit om de så kallade Haverörunorna för ett par år sedan. Först fick hon ingen mening alls i runorna på papperet, men efter att ha ätit ett par skinkmackor insåg hon plötsligt vad det stod:

diefwelen

hansilffsn

Djävulen känns rätt given, skriver hon, men det senare var svårare att förstå och ett tredje ord framstod som obegripligt.

På historielektionen morgonen efter fick eleverna själva försöka tolka runorna och diskutera vad det kunde stå, vilket tydligen gick alldeles utmärkt. De menade att de senare måste vara ett namn. Frågan till mig i mejlet var om jag kunde hjälpa till med tydningen av denna runföljd.

När jag såg bilderna insåg jag att tolkningen av den första runföljden var helt evident. Det står utan tvivel diefvulen skrivet med samma typ av runor som på alnmåttet från Haverö, vilket i sin tur är samma runor som finns på den vittomtalade Kensingtonstenen i USA.

Att jag var lite bekant med runorna i Ersk-Matsgården sedan tidigare beror på att jag i Runverkets handarkiv någon gång hade sett en teckning av dem, som Länsmuseet i Gävleborg ska ha skickat in 1982. Detta är långt före min tid på Riksantikvarieämbetet och jag vet inte vad mina företrädare har sagt om dessa runor, men jag är misstänker att ingen har insett att det faktiskt rör sig om Kensingtonrunor. Anledningen är säkert att den karakteristiska a-runan saknas i denna runföljd och att de märkliga u-­ och v-runorna i hastigheten lätt kan tas för m-runor. Så hade i alla fall jag uppfattat dem.

Ytterligare runor från Ersk-Matsgården. Notera särskilt den karakteristiska a-runan, som vi känner igen från Kensingtonstenen. Foto Anna Björk

Om den andra inskriften i Ersk-Matsgården hade vi däremot inga tidigare uppgifter. Den består av samma typ av runor och innehåller dessutom den karakteristiska kryssformiga a-runa, som egentligen bara finns i detta runalfabet. Här tror jag att eleverna i Hassela har helt rätt när de menar att det handlar om ett personnamn. Först står det hans dvs. Hans, därefter gissar jag på (olofsn, vilket borde vara Olofsson, även om jag på fotografiet inte riktigt kan se om den första runan verkligen är o.

Den tredje inskriften som är skriven med blyertspenna och lyder ioos. Foto Anna Björk

Den tredje inskriften är däremot inte alls svår att förstå. Där står ioos, vilket bör vara sedvanliga initialer för ett namn J(an) O(lof) O(ls)s(on) eller något liknande. Enligt teckningen från 1982 ska det finnas ytterligare sådana initialer inristade med runor i taket: lens och his.

Med Anna Björks och hennes elevers tolkning av runorna i Hassela kan vi lägga ytterligare en förekomst av Kensingtonrunor i Sverige till de tidigare kända: bärträet från Månsta i Älvdalen, de runalfabet som bröderna Larsson från Dala-Floda har efterlämnat, lappen med ett runalfabet hos Gerda Werf i Älvdalen samt alnmåttet från Haverö i Medelpad.

Det allra bästa med Hasselarunorna är att teckenuppsättningen inte är helt identisk med någon av de tidigare kända varianterna. Runan för o har bistavarna till höger i stället för till vänster och n-runan har formen av en vikingatida k-runa. Den senare varianten finns även i bröderna Larssons runalfabet och har där antagits bero på ett misstag, vilket det alltså förmodligen inte är. Att runan har denna form visar att runorna i Hassela inte kan vara hämtade från någon tidningsartikel om Kensingtonstenen, eftersom denna sten har en n-runa av sedvanlig typ. Runan för u där formen varierar något i samtliga tidigare kända förekomster av detta runalfabet är däremot identisk i Hassela och i Kensington!

Jämförelse mellan de olika varianterna av Kensingtonalfabetet som i dag är kända. Bild: Magnus Källström

Hur gamla runorna i Ersk-Matsgården är vet jag inte, men denna gård anlades först i slutet av 1700-talet. I taket till drängkammaren ska också finnas årtal som 1868 och 1882. Hur dessa förhåller sig till runorna återstår att undersöka, men det verkar rimligt att även runinskrifterna tillhör 1800-talets senare hälft.

Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, kom som bekant från Forsa i Hälsingland och det har hela tiden funnits misstankar om att han även kan ha varit inblandad i ristningens tillkomst. Obekräftade uppgifter gör också gällande att han ska ha demonstrerat kunskap om runor när han arbetade på olika byggen runt staden Brandon, strax efter att han 1879 hade kommit till Amerika. Ersk-Matsgården ligger bara drygt 5 mil fågelvägen från Ohmans födelseort och det är knappast alltför djärvt att tänka sig att han har stött på denna variant av runor i något sammanhang under sin uppväxt.

Samtidigt tror jag inte att denna typ av runor har varit alltför välkända, utan förbehållna ett fåtal. I en tid då folkskoleundervisningen hade slagit igenom och de allra flesta var läs- och skrivkunniga kunde det finnas behov av en skrift som inte omedelbart kunde genomskådas av alla. Det är här som Kensingtonrunorna kommer in. De bör av allt att döma betraktas som en delvis nyskapad variant, som bygger de runtraditioner som har funnits på olika platser i Norden under nyare tid. Om man undantar dalrunorna, som troligen har en särskild historia, verkar de alla gå tillbaka på bröderna Magnus’ tryckta runalfabet från 1554 och 1555.

Att runkunskapen nog inte har varit särskilt spridd i Hälsingland under 1800-talet framgår också indirekt av runorna i Ersk-Matsgården. Om det hade varit allmänt känt i slutet av 1800-talet att det stod diefvulen i taket till drängkammaren hade denna inskrift knappast funnits kvar till idag.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ett stort tack till Anna Björk, inte bara för att hon tydde dessa inskrifter, utan också för att hon har låtit mig använda hennes fotografier. DS.