Taggad: runor

Runstenen på Sörby gamla kyrkoplats

Runstenen Ög 197 på Sörby gamla kyrkoplats i Mjölby i Östergötland. Foto Magnus Källström

Riksantikvarieämbetet har sedan mer än en och en halv månads tid påbjudit hemarbete för dem som har möjlighet. Om man som jag ägnar sig åt runforskning och har ett hyfsat handbibliotek i ämnet är det inga större problem att byta kontoret mot hemmiljön. Att jag numera har fyra kilometers gångväg till skrivaren får väl bara räknas som hälsosamma avbrott i arbetet samtidigt som det också reducerar pappersåtgången.

Däremot har det ännu inte blivit så mycket av fältundersökningar än, även att detta är en möjlighet nu när vädret blir varmare. Att i ensamhet och i lugn och ro gå igenom en runinskrift och föra noggranna anteckningar brukar åtminstone för mig vara den mest givande undersökningsmetoden, även om det då och då också kan vara bra att ha någon att diskutera svårigheter med.

Ett litet avbrott kom i tisdags, då andra åtaganden förde mig på en dagsutflykt till Rökstenen. När jag ändå befann mig i dessa trakter passade jag på att granska runstenen Ög 197 i utkanten av Mjölby. Stenen namnges i litteraturen normalt efter Sörby kyrka, men själva kyrkan är riven sedan 1791 och går inte att hitta på kartor. Däremot finns kyrkogården finns kvar och enligt Lantmäteriet är det officiella namnet numera Sörby gamla kyrkoplats.

Länsstyrelsen gjorde förra året vårdinsatser på denna sten och hade bett mig att måla upp ristningen, men det dåliga vädret i höstas gjorde att jag hade fått skjuta detta på framtiden. Det ska också erkännas att jag inte heller hade så stora förhoppningar på att jag skulle upptäcka något nytt. Stenen har ju varit känd sedan 1600-talet och inskriften verkade ju okomplicerad. Enligt Samnordisk runtextdatabas lyder den:

¤ uikutr ¤ risþi ¤ stina ¤ þisi ¤ ift(i)(R) ¤ [þu]rkut × bruþur ¤ sin
Vigautr ræisþi stæina þessi æftiR Þorgaut, broður sinn.

Det som i databasen har återgivits med ¤ motsvaras på stenen av skiljetecken i form av dubbelkryss. Underlaget för läsningen i databasen har också en viss ålder. Den går tillbaka på Erik Brates återgivning i Östergötlands runinskrifter, som publicerades mellan 1911 och 1918. Själva undersökningen av denna sten gjordes ännu tidigare, nämligen sommaren 1894, då Brates hade installerat sin familj på Fågelvik i Tryserums socken i Norra Tjust i dåvarande Kalmar län, och från den 12 juni och till den 7 juli på egen hand ägnat sig åt att undersöka östgötska runstenar.

Sörbystenen i kyrkogårdsmuren vid Erik Brates undersökning 1894. Foto ATA

Sörbystenen var då inlagd i den östra kyrkogårdsmuren, med ungefär hälften av inskriften dold under markytan. När det sista häftet av Östergötlands runinskrifter kom ut 1918 hade den blivit uttagen ur muren och rest på kyrkogården, där den ännu står.

När jag kom platsen var det mulet och ganska kallt i luften, men plötsligt bröt solen igenom molnen och skapade ett utmärkt släpljus över ristningsytan. Det märkligaste med Sörbystenen är att den rakt igenom är ristad med spegelvända runor (så kallade vändrunor). Detta är inte bara till besvär för den sentida läsaren, utan också har berett ristaren vissa svårigheter. En av de nyupptäckter som jag gjorde var att den andra u-runan i det inledande namnet uikutr också har en bistav till t på den högra sidan. Tydligen har ristaren föregripit den följande t-runan, men upptäckt sitt misstag och gjort om den till u.

Detalj av det inledande namnet uikutr med felristningen i den andra u-runan. Foto Magnus Källström

Att ristaren har haft problem även på andra ställen framgår bland annat av den märkliga placeringen av skiljetecknet efter ordet bruþur liksom av den misslyckade formen på s-runan i det följande sin. I tidigare uppmålningar har man antagit att runslingan gör en liten sväng runt det ena krysset i det nämnda skiljetecknet, men vad jag kunde se finns det här bara en naturlig kant i ristningsytan.

Men varför har ristaren envisats med att rista vändrunor när det uppenbarligen inte har varit helt enkelt? Jag tror förklaringen finns i inskriften. Det står där att en man rest stæina þessi ”dessa stenar”. Sörbystenen har alltså ursprungligen ingått i ett monument bestående av flera stenar. Från Uppland finns exempel på parstensmonument, där den ena stenen har rättvända runor och den andra vändrunor. Så är fallet med Yttergärdestenarna U 343–344 i Orkesta liksom U 763–764 vid Klista i Vårfukyrka. Jag misstänker att runristaren i Sörby hade eftersträvat en liknande effekt och att den okända parstenen i Sörby har haft rättvända runor.

Runstenen Ög 197 som den såg ut på 1600-talet när den låg som trappsten i kyrkan. Efter träsnitt i Bautil (B 899). Foto Alvin

Den dödes namn återges av Brate och i runtextdatabasen som [þu]rkut, som om de två första runorna någon gång hade iakttagits på stenen. Går man tillbaka till den äldsta avbildningen, vilket är Hadorphs och Leitz träsnitt från 1600-talet ser man dock att början av namnet var bortnött redan då med undantag för toppen av den första runan. Runorna þu är alltså bara gissade och har ingen plats i en modern translitterering, även om det troligtvis är dessa runor som en gång har funnits på stenen. Den lilla stavresten som Hadorph såg finns även hos Brate, men är i dag bortvittrad. Namnet på den döde brodern bör alltså återges som []…rkut.

Inskriften tolkas av Brate som ”Vigot reste dessa stenar efter Torgot, sin broder”. Denna tolkning återkommer i alla senare sammanhang, vilket inkluderar såväl Riksantikvarieämbetets skylt intill stenen som artikeln i Wikipedia. Man undrar dock vad som är motivet att återge den senare leden i namnen med just ”-got” när den ursprungliga formen var -­gautr. Visserligen utvecklades denna i fornsvenskan enligt två olika linjer till -­gøt resp. -­got, men att utifrån skrivningen kut avgöra den senvikingatida ljudbilden är här omöjligt, eftersom u-runan kan svara mot båda ljuden. I de fall där namnet Þōrgautr förekommer i andra östgötska runinskrifter har Brate valt formen ”Torgöt”. Jag ser ingen anledning att göra något annat i Sörbystenens text och vill därför för framtiden förorda denna tolkning av inskriften: ”Vigöt reste dessa stenar efter Torgöt, sin broder.”

Det kan nämnas att inte heller Erik Brate hade något emot längre promenader. Efter att ha återvänt till Tryserum och sin sommarbostad för året, fick han tydligen lust att undersöka ännu en östgötsk runsten. I sin rapport till Vitterhetsakademien skriver han nämligen: ”Den 30–31 juli företog jag från Fågelvik en fotvandring för att afbilda runstenen Wiede 56 [Ög 100] i Ringarum.” Detta bör ha varit en vandring på minst 3 mil i bara en riktning och han måste dessutom ha medfört sin lådkamera.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag kan också passa på att rätta en annan uppgift om stenen. Både i sitt undersökningsprotokoll 1894 och i Östergötlands runinskrifter uppger Brate att stenen är 2,64 m hög, men så reslig har denna sten aldrig varit. Jag mätte höjden till 2,17 m från den flata sten som den är placerad på. Troligen har Brate råkat läsa fel på någon otydlig siffra i sina fältanteckningar. DS.

Runläsning på distans

Äldre fotografi av Pireuslejonets högra sida. Det är oklart om det togs i samband med Nils Fredrik Sanders undersökningar på 1890-talet eller av Erik Brate 1913. Foto: ATA

Inom den inte allt för stora miljön av runforskare finns det en viss föreställning om en uppdelning mellan ”fältrunologer” och ”skrivbordsrunologer”. Den senare beteckningen har en viss förklenade klang: Runologen som sitter vid sitt skrivbord och tolkar runinskrifter som han eller hon aldrig har sett i verkligheten. Alla vill därför helst framhålla sig som fullfjädrade fältrunologer och ”fält” behöver då inte nödvändigtvis betyda en vistelse ute i naturen. Det kan lika gärna handla om att krypa in på en dammig kyrkvind eller att sitta lutad över ett mikroskop i ett källarmagasin.

Själv anser jag mig vara ungefär lika delar fältrunolog och skrivbordsrunolog och båda erfarenheterna behövs. Jag tycker det är ytterst sällan som man inte gör någon liten upptäckt när man för första gången besöker en runsten som man inte tidigare har sett. Och ger man sig tid att noggrant gå igenom inskriften, så leder det nästan alltid till nya insikter i stort och smått. Samtidigt är det mycket som jag har kommit på framför datorn och vid läsandet av litteraturen. Men för att våga tro på upptäckten och för att kolla om den verkligen stämmer brukar jag alltid försöka få se inskriften i verkligheten och ibland kan det dröja många år beroende på var den finns. Sedan måste man också vara beredd på att det man var helt övertygad om på hemmaplan kanske inte stämmer med verkligheten och då förkasta idén.

En som verkligen måste ha erfarit svårigheterna av att vara långt ifrån sitt studieobjekt var en av Pireuslejonets många uttolkare, lektorn vid Högre Allmänna läroverket vid Gävle, Karl Hjalmar Kempff. Han såg lejonet för första gången på en resa i Italien i december 1868 och tycks därefter ha varit närmast besatt av att lösa dess gåtor. Det största problemet var givetvis att lejonet stod i Venedig och att Kempff bodde i Gävle. Vid besöket 1868 kunde han bara ägna en dag åt lejonets inskrifter, men han skaffade sig så många fotografier av lejonet som han kunde komma över.

Pireuslejonet som det avbildas i C. C. Rafns bok Runeindskrift i Piraeus : Inscription runique du Pirée (1856).

Kempff visste då inte att den danske fornforskaren Carl Christian Rafn tolv år tidigare hade publicerat en tolkning av inskriften på både franska och danska. Enligt Rafns uppfattning handlade texten om ingen mindre än den norske vikingahövdingen Harald Hårdråde, som ju under många år vistades hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. På lejonets ena sida stod det enligt Rafn:

”Hakon indtog i Forening med Ulf og Asmund og Örn denne Havn; disse Mænd og Harald den Höie paalagde Landets Indbyggere betydlige Pengebøder formedelst Grækerfolkets Opstand. Dalk forblev nødtvungen i fjerne Lande; Egil var paa Toget med Ragnar til Ru(manien) og Armenien.”

Och på den andra:

”Asmund indhuggede disse Runer i Forening med Asgeir och Thorleif, Thord og Ivar efter Begjering af Harald den Höie, endskjönt Grækerne udgrundede (Meningen og forbøde det).”

Kempff var uppenbarligen av en annan uppfattning och åtta år senare – i maj 1876 – återkom han till Venedig. Denna gång hade han avsatt åtta dagar för sina studier av inskrifterna. Ödet ville dock något annat. Kempff skriver:

”Men nu kommo två mig helt oväntade motgångar. Under hela denna vecka jag ägde att egna mig åt lejonet, regnade det hvarenda dag, ösregnade : och när det någon stund så mycket höll uppe att jag kunde arbeta vid lejonet, vardt det mig förbudet af den soldat som där stod på vakt, att på något sätt röra vid det med handen. Jag fick endast med ögat ett stycke ifrån följa dess slingor och ristningar. För att få röra vid det skulle jag äga särskild “permesso“, jag minnes ej hvarifrån. Till detta var ingen tid.”

Utdelningen av besöket i Venedig blev alltså inte alls vad Kempff hade hoppats på, och man hade kanske trott att han därmed skulle ha gett upp tankarna på tydningen av lejonets inskrifter, men så var inte fallet. I samband med ett besök på Historiska museet i Stockholm 1889 fick han se de fullskaleavbildningar av lejonets inskrifter som den danske arkitekturmålaren J. T. Hansen hade utfört i Venedig 1885–86 på uppdrag av Vitterhetsakademien. Kempff insåg genast att han här hade funnit det hjälpmedel han behövde och skaffade fotografiska kopior av dem.

En av arkitekturmålarens J. T. Hansens avritningar i full skala av Pireuslejonets runristningar. Originalet finns i ATA. Foto Magnus Källström

Med dessa tillsammans med de turistfotografier av lejonet som han hade köpt i Venedig satt han sedan på sin kammare och försökte läsa och tyda lejonets inskrifter. Resultatet publicerade han i skriften Piræeuslejonets runristningar som utkom 1894.

På lejonets båda sidor fann han denna inskrift:

” – – – runar dessa:
Asger och hans folk (jordade) där Ulf [och Thordh, och Sigrid : Thorer högg], Slädbjörn, Ugge [och hans bröder], Verkbjörn, Svartdis, Ulfs hustru [Hon och Ulf foro ut till Jerusalem]
Jag Un högg nu rätta runar
– – – g s – – markade; (och) Vevan dödsvigde (l. ritade?)
Rollef riste: läs du, om du orkar.

Jag Vee högg :
Ulfugg och hans män hade (sitt) nattläger i denna hamn;
Snöulf och hans folk bröto byar som kämpade imot;
Arnlög, Snöulfs broder, led stor skada i Thins;
Borta vardt Ulf asklett som på hitfärden slog Umkel.”

I en tredje rad med runor som finns ovan lejonets vänstra länd läste han: ”(Jag – högg) nu : (B)ernger lät rista ru(nar efter) G(e)rbe(r)n.”

Förutom dessa sedan gammalt kända inskrifter trodde Kempff sig även på sina i Venedig anskaffade fotografier finna tidigare okända inskrifter. Dessa blir fler och fler ju längre fram i hans skrift man kommer och det verkar nästan som om de upptäcks en efter en samtidigt som han skriver om dem. Innehållet i dessa antagna inskrifter har en högst monoton prägel:

”Styrme högg.
Styrbjörn högg rätta runar efter Usufr broder
Styrme
Thorvard högg
(A)nund lät rista runar
Jag Öj – högg
– fus dog
Rörik dog, bro(der –)”
osv.

Något som sticker ut är en föregiven inskrift som ska handla om två kapplöpande kvinnor i poetisk form:

”Ringa höll Gerthrud
Gunlöga (i att ränna)
Gunlöga rann,
Gunlöga vann.”

Kempff skulle inte länge få stå ensam med sin nytolkning av Pireuslejonets runor. Redan påföljande år publicerade skalden och kanslirådet Nils Fredrik Sander en helt ny tolkning, som först inflöt i Post- och Inrikes Tidningar. Liksom Kempff hade Sander i huvudsak grundat sin läsning på J. T. Hansens avritningar, men han hade också fått tillstånd att göra en gipsavgjutning av hela lejonet. Denna hade utförts av gipsgjutaren De Biasi vid konstakademien i Venedig under tillsyn av bildhuggaren Dal Zotto. Därefter transporterades lejonet med båt från Italien till Stockholm, där det ställdes upp på Nationalmuseet.

Sanders version av J. T. Hansens avbildning av ristningen på lejonets högersida. Som Kempff upptäckte hade Sander gjort vissa ändringar gentemot källan. Efter Sanders bok ”Marmorlejonet från Piræeus med nordiska runinskrifter. En undersökning och förklaring” (1896).

Sanders tolkning avvek nästan i varje detalj från den som Kempff hade levererat, men hade en viss likhet med Rafns:

”Håkan, Vandir, Ulf och deras medreseutfarare plöjde (ankrade) å denna hamn; dessa män iverksatte, på anmodan, för indrifvande med vapenmakt af böter, utförselförbud och en (väpnad) härflock gentemot Grekfolkets vård (lejonet); en af nödtvång tillgripen hake å hamnen i ett upproriskt land; till ett vanmärke för de fega upprorsmännen ritade dessa runor. Germe högg (dem).”

”Skeppshärmännen rikligt drucko å hamngästabudets gille till uppkomsten af en våldsam träta, men G(rek)hopen beskärmade sig illa öfver vanheder … Asmund högg dessa runor.”

En intressant reaktion på de olika uttydningarna av Pireuslejonets inskrifter kom den 9 december 1895 – inte långt efter att Sander hade publicerat sitt förslag i Posttidningen. I en artikel med titeln ”De lärde” i Jämtlandsposten refererades de tre olika tolkningarna samtidigt som det konstateras:

”Såsom våra läsare se, finnes ingen annan öfverensstämmelse mellan de tre tolkningarna än att de antyda strider mellan nordbor och andra folk, men hvad i öfrigt beträffar innehålla de olika namn och uppgifter. Väl må man då fråga, huruvida dylika lärospån kunna sägas vara af vetenskapligt värde, och om icke »de lärde», som här brytt sina hjärnor, lämnat stoff till ett osläckligt löje.”

Den anonyme skribenten vill dock inte själv vara sämre, utan levererar ett eget tolkningsförslag:

”Rafn högg, Kem[p]ff högg. Sander högg. Alla högg de i sten. Den af nödtvång tillgripna haken hakade upp sig vid Thins. Rumänien är nu inskränkt konungadöme. Gåtan tydes, när mjöllik afbild (gipsafgjutning?) uppsättes i Stielig pelarhall (nationalmuseet är, som bekant, uppfört efter ritning af Stieler), och totalt bränvinsförbud utfärdats i Norge.”

Slutklämmen är inte heller dålig: ”Vi djärfvas antaga, att vår tolkning kommer sanningen lika nära som de andra herrarnas.”

En värre sågning av en runtolkning är svår att tänka sig, men det bekom åtminstone inte Kempff och Sander (om de någonsin fick läsa den lilla notisen). De fortsatte sina studier i stort sett efter samma linjer som de hade börjat och skulle ganska snart hamna i en våldsam inbördes strid om vem som hade rätt. Av allt att döma hade ingen av dem det, mer än i kanske någon liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Pireuslejonets runor fortsätter att fascinera. Läs om var forskningen står i dag i Thorgunn Snædals bok Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig (2014). DS.

Ett förbryllande runstensmotiv från Kalmar

Runstenen U 632 från Kalmar kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström

Runologer beskylls ibland för att inte intressera sig för mer än det språkliga innehållet i själva inskriften, men ingenting kan vara mera felaktigt. Runologi är per definition tvärvetenskap och för den sanne runologen är allt i och runt en runinskrift av intresse. Problemet är snarare för runforskaren att skaffa sig tillräckligt goda insikter i granndisciplinerna för att kunna säga något av värde.

I verket Sveriges runinskrifter står – som också framgår av titeln – inskrifterna i centrum, men den digra publikationen innehåller också mycket annat. Här finns utförliga beskrivningar av fyndförhållanden och runstenarnas äldre historia, uppgifter om samband med andra fornlämningar, men också kulturhistoriska och historiska utflykter i vitt skilda ämnen. Möjligen kan man tycka att vissa områden som exempelvis runstenarnas ornamentik och bilder ibland blir lite styvmoderligt behandlade. En tydlig tendens är också att de mest tongivande utgivarna – Elias Wessén och Sven B. F. Jansson – ofta har värjt sig mot att försöka tolka dessa bilder, om det inte har rört sig om mer uppenbara motiv som exempelvis scener ur sagan om Sigurd Fafnesbane.

Framför allt märker man en tydlig ovilja mot att inläsa en symbolisk mening, vilket ibland har resulterat i rena ad hoc-förklaringar som att ristaren har ”tecknat sina figurer helt enkelt därför att det har roat honom och att de bara fläckarna på stenytan lockade till utfyllnad”. Även om vi inte vet vad en runristare kunde ta sig till, så måste man väl ändå utgå från att de bilder som finns på runstenarna har haft en särskild mening.

Från Kalmar kyrka i Håbo kommun kommer ett runstenspar (U 631 och U 632) med några märkliga bilder. Stenarna har tidigare varit inmurade i kyrkan, men de finns i dag på olika håll. Den ena tillhör Historiska museet i Stockholm och visas ofta i utställningen, medan den andra förvaras i kyrkan. Stenarna består av röd sandsten och är ristade på båda sidor. Att de hör ihop framgår av att de är tillägnade en och samma person. Av allt att döma har de ingått i någon form av gravmonument som har stått i eller vid den tidigaste kyrkan.

Paret i pärleporten på runstenen (U 631) i Historiska museet. Foto SHM

Stenen i Historiska museet har blivit särskilt känd för baksidans ristning, som visar ett par människor framför något som ser ut som en dörröppning. De håller armarna om varandras axlar och den ena har ett stavkors i högerhanden. Enligt en vanlig tolkning är detta en framställning av hur de träder in i paradiset.

Den andra stenen finns som nämnts kvar vid kyrkan och jag hade för några år sedan förmånen att se den. Den står i dag en trappa upp i tornet, men är där tyvärr placerad mot en vägg så att baksidans ristning (som utgörs av ett kors) inte går att se. Bildframställningen på denna sten är egentligen inte mindre märklig än den på Historiska museet och när jag var där fick jag frågan om det verkligen var en riktig runsten, vilket det givetvis är.

Den övre delen av runstenen, som den såg ut 1921. Foto ATA

Frågan är inte alls särskilt konstig om man tittar lite närmare på rundjuren, vars ansikten avbildas framifrån och närmast erinrar om klassiska teatermasker. Hans Christiansson skrev om just dessa ormfigurer i en artikel i Tor 1995 (”Den onda ormen: Runstensornamentikens kristna budskap. Ett tolkningsförsök”) och jämförde de med medeltidens framställning av syndafallet, där ormen ofta har ett illasinnat enfaceställt huvud. Enligt Christiansson återger ormfigurerna på runstenarna ingen mindre än Satan som försöker hindra människorna att komma till paradiset och som därför måste bindas med runor.

En förbryllande ornamental detalj på U 632. Foto Magnus Källström

Det finns dock på samma sida av stenen ytterligare en figur som Christiansson inte alls kommenterar och som alltid har förbryllat mig. Denna är ristad intill kroppen på en av de mindre ormfigurerna och liknar närmast en bläckfisk i rastafarimössa.

För ett antal år sedan blev jag genom ett numismatiskt föredrag på någon konferens bekant med ett motiv som jag direkt associerade med bilden på Kalmarstenen, nämligen ”Guds hand”. Detta motiv förekommer bland annat på mynt präglade under den engelske kungen Æthelred II, som regerade mellan 978 och 1016. Han var alltså kung i England under danagäldernas tid och sådana mynt måste ha nått Norden i mängder. Motivet plockades senare också upp av danska kungar som Knut den store, Hardeknut, Magnus den gode och Sven Estridsson.

Exempel på motivet ”Guds hand” från några danska vikingatidsmynt. Efter Hauberg 1900.

Man behöver bara bläddra i någon numismatisk publikation för att inse hur många av myntmotiven som har motsvarigheter på de senvikingatida runstenarna. Här finns kors, Guds lamm, fågelfigurer och triquetror. Så varför skulle man inte på en runsten också ha kunnat avbilda Guds hand?

När jag påbörjade detta blogginlägg var jag övertygad om att detta var den rätta tolkningen av bilden på U 632, även om jag nog besvärades lite av ringfingrets och lillfingrets längd i förhållande till de övriga fingrarna.

En fördel med att skriva en text som denna är att man får anledning att konsultera olika källor och det slog mig att den förste som enligt Upplands runinskrifter hade undersökt den nämnda stenen var professor Otto von Friesen i Uppsala. I projektet Evighetsrunor har vi bland annat digitaliserat hans anteckningsböcker och det var inte svårt att leta upp de sidor där stenen behandlas. Det visade sig att von Friesen hade varit där den 18 september 1919 tillsammans med en fornminnesintresserad generalkonsul vid namn Emanuel Öhlén och den inte helt obekante arkeologen Sune Lindqvist.

Av den aktuella stenen låg då ett fragment på kyrkogården, medan det andra satt inmurat som tak i en glugg i sakristians nordgavel. Beträffande det senare har von Friesen noterat att det där fanns ”[e]­tt bidjur med vinge”. Han har alltså tolkat den bläckfiskliknande figuren som en vinge till den ormfigur som den ansluter till.

Runstenen i den vinkel som den sågs från marken av von Friesen 1919. Foto ATA

Som stenen satt inmurad i kyrkan kunde den då bara ses i en sned vinkel från marken och tittar man på ett samtida fotografi som publicerades i Dagens Nyheter 1921 verkar det helt klart att det är så figuren ska uppfattas. Betraktar man stenen rakt framifrån är det däremot inte alls lika givet.

Kan detta vara gjort med avsikt för att bilden skulle kunna tolkas på två olika sätt beroende på i vilken vinkel stenen betraktades? Och varför har ristaren i så fall gett motivet denna utformning? Är det för ”att det har roat honom” eller har det funnits en djupare tanke? Eller beror allt bara på bristande övning i att rista en hand eller drakvinge i sten?

Med sådana avväganden gör runologen kanske bäst i att hålla sig till det skrivna ordet, där marken är fastare. Inskrifterna på de två stenarna är tämligen okomplicerade. På U 631 är den runristade sidan i stort sett förstörd, men tack vare avbildningar från 1600-talet känner vi hela inskriften: ”Nigulas lät uppresa stenarna efter Sögse, sin fader.” På U 632 finns texten kvar, men med större luckor: ”… och Stenbjörn (eller: Arinbjörn) … [efter] sin broder Sögse.”

Namnet på den döde skrivs syhsa (i ackusativ) på båda stenarna. Detta stod länge som  otolkat så kallat ”fetstilsbelägg” i översättningarna, men 2001 publicerade Patrik Larsson en studie som visade att det troligen rör sig om ett ursprungligt binamn Søgsi, bildat till ett ord med betydelsen ’tumult, stoj’. Om den som runstenarna från Kalmar har tillägnats är den förste som har begåvats med detta namn, så har han nog varit en lite besvärlig person. Är det kanske här som handen kommer in?

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Till minnet av en runstenstecknare

Johan Peringskiölds teckning från 1684 av ristningen på Ramsundsberget utanför Eskilstuna. Foto KB.

I dag den 24 mars är det exakt 300 år sedan en av det sena 1600-talets främsta runstenstecknare, Johan Peringskiöld, gick ur tiden. Peringskiöld ägnade sig inte bara åt att rita av runstenar utan var också riksantikvarie mellan åren 1693 och 1720. Han började dock sin bana inom den antikvariska forskningen som kopparstickare.

Peringskiöld, som innan han adlades hette Peringer, var sörmlänning till börden och född i Strängnäs 1654. Han kom sedermera som student till Uppsala, där han bland annat läste isländska för professor Olof Verelius. 1680 anställdes han vid Antikvitetsarkivet för att utföra kopparstick. Arkivet förestods av den energiske Johan Hadorph, som årligen företog antikvariska resor till olika delar av Sverige för att avbilda kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. I maj 1684 följde Peringer med honom för att avbilda runstenar i Uppland och resan visade sig så framgångsrik att han samma höst fick uppdraget att på egen hand fortsätta att arbeta i Södermanland. Under de kommande åren avverkade han också runstenarna i större delen av landskapet.

Teckningarna från de antikvariska resorna bildade underlag till träsnitt, som skulle användas i en planerad utgåva av Sveriges runstenar, men som först sent omsider trycktes 1750 i en stor volym som fick det bekanta namnet Bautil. Flera av Peringskiölds ritböcker från sörmlandsresorna finns ännu bevarade i Kungliga biblioteket och dessa teckningar är ofta förbluffande exakta, vilket framgår av teckningen ovan av den bekanta Sigurdsristningen (Sö 101) utanför Eskilstuna. Ett skäl var naturligtvis Peringskiölds konstnärliga ådra, men som framgår av teckningen arbetade han också med ett rutsystem för att få rätt proportioner.

Samtidigt var han uppenbarligen en mycket noggrann iakttagare. Detta fick vi en påminnelse om för ett par år sedan när runstenen Sö 91 återupptäcktes vid Stora Tidö, också utanför Eskilstuna. Denna var tidigare bara avbildad av Peringskiöld, som bland annat hade läst en runföljd þuþ, där man skulle vänta runorna kuþ. Detta såg ut som en ren felläsning, men nu när stenen åter blev tillgänglig kunde vi konstatera att det av allt att döma står þuþ på stenen. Här var det alltså ristaren och inte Peringskiöld som hade gjort ett misstag.

Något som är mycket tydligt hos Peringskiöld var att är inte bara var intresserad av själva runstenen och dess inskrift utan även av sambandet med andra fornlämningar och av det omgivande landskapet. På hans originalteckningar är omgivningarna ofta antydda, men det är inte alltid som dessa har tagits med på de slutgiltiga träsnitten.

Peringskiölds träsnitt av Nolbystenen (M 1) i Njurunda. Efter mikrofilm i ATA.

När Peringskiöld sommaren 1687 avbildade Medelpads runstenar tog han gärna med en del av landskapet, kanske för att han som sörmlänning uppfattade det som lite exotiskt. Bakom Nolbystenen i Njurunda ser man exempelvis det stora berget Nolbykullen skymta i bakgrunden, på bilden av Högomstenen i Selånger förekommer en av de stora gravhögarna på det bekanta Högomgravfältet och på Selångers kyrkogård har han låtit de märkliga gravvårdarna bilda bakgrund till runstenen.

Peringskiölds egentliga uppdrag med denna resa var att avbilda den runsten med de tre kronorna som påstods finnas i Tornedalen, men som senare har visat sig vara en naturbildning. På återfärden från Torneå tog han vägen över Frösön i Jämtland för att rita av Sveriges nordligaste runsten, som då ändå stod på näset på den östra sidan om sundet. Så har stenen också avbildats på det träsnitt som bland annat trycktes i hans Ättartal (utgiven av sonen Johan Fredrik Peringskiöld 1725) och i Bautil (1750).

Till skillnad mot runstenarna i Medelpad finns Peringskiölds originalteckning av Fröstenen kvar, vilket jag inte tror att så många känner till. Den ingår i en handskrift i den Palmskiöldska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek och har digitaliserats av Alvin. Denna med lätt hand utförda bläckteckning ger en helt annan upplevelse av både stenen och den ursprungliga miljön än det stiliserade och statiska träsnittet. På bilden finns ännu ingen bebyggelse runt sundet, utan miljön har förmodligen varit i stort sett densamma som när runstenen restes mer än sexhundra år tidigare.

Peringskiölds originalteckning av Frösöstenen från 1687. Foto Alvin

Som runstensavbildare var Peringskiöld den nyktre och vakne iakttagaren, som runstenstolkare var han ett barn av sin tid och var inte främmande för Olof Rudbecks fantasifulla idéer om Sveriges ursprung. Han kunde därför utan större betänkligheter läsa namnet på Noaks sonson Magog (under namnet ”Ogg then stora”) på en runsten vid Vallentunasjöns strand och han drog sig inte för att i runföljden kalmarna · sutuma på en sörmländsk runsten finna namnet på både Galileiska havet och Sodom. I verkligheten handlar det i det senare fallet om en udda skrivning för Kalmarsund!

Men även om Peringskiöld var en hängiven rudbeckian, fanns det fall där han insåg att läromästaren måste ha tagit fel. När Rudbeck hävdade att han funnit en runstensfras harþa kuþan tryg som skulle betyda ”den hårde gudens tjänare” och där den ”hårde guden” skulle syfta på den romerska guden Mars, förstod Peringskiöld att meningen nog var en annan. Genom sin erfarenhet av runstensundersökningar visste han att det bakom runföljden i stället dolde sig det berömmande epitetet harða gōðan dræng ”en mycket god (ung) man”. En strid blossade upp mellan de båda runtolkarna, men den kvävdes snabbt genom statsmakternas ingripande. Lösningen var dock inte alls den man önskar i en sund vetenskaplig diskussion. Peringskiöld gavs nämligen rätten att läsa och tolka de runinskrifter som ännu var outgivna som han ville, men han fick absolut inte avvika från eller kritisera de läsningar och tolkningar som Rudbeck och tidigare antikvarier hade framfört!

Peringskiöld var i fältet en noggrann iakttagare och en konstnär av rang. Många av de sörmländska stenar som han avbildade under sina resor på 1680-talet har senare försvunnit. Det är mycket möjligt att en del av dessa liksom Tidöstenen kommer att återupptäckas, men tills dess är framför allt hans teckningar som vi får bygga på. Detta räcker många gånger långt.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Tack till Jan Owe som i söndags tipsade mig om denna märkesdag och på så sätt lurade mig att skriva denna text. DS.

PPS. Den som grunnar på vad Bautil egentligen betyder kan läsa Staffan Fridells artikel i tidskriften Futhark. DS.

Nya runor från Sproge

Sproge kyrka nu i tisdags. Foto Magnus Källström

Nu i veckan var jag på Gotland för att granska de putsinskrifter som finns på bottenvåningen till tornet i Sproge kyrka. Kyrkan genomgår nämligen just nu en renovering och konservator Rebeca Kettunen som arbetar med denna vägg hade bett mig att komma och titta på runinskrifterna i samband med rengöringen. Ristningarna togs fram vid en renovering redan 1965, men man har hittills inte fått någon mening i de skadade runinskrifterna.

Jag kan inte säga att jag kom så mycket längre, men om några runor gick det att säga lite mer. På den aktuella väggen som utgör sydväggen i tornet finns även två skepp avbildade. Enligt boken Skeppsristningar på Gotland (1993) ska det större av skeppen föreställa ett inhemskt handelsfartyg, som liknar ett av de båtfynd som har gjorts i Kalmar slottfjärd (”Kalmar 1”) och som dateras till 1200-talets början. Ett par av runföljderna är skrivna nedanför kölen på denna fartygsbild och har antingen tillkommit samtidigt eller efter denna.

Runristningarna G 374B och G 374C i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Den ena läste jag som han-… : ḷaki (G 274B), den andra (G 374C) som h…-ạṛin-. Egentligen är detta helt omöjligt att tolka, men eftersom jag mitt i arbetet blev intervjuad av radion tvingades jag på stående fot åtminstone komma med några förslag. Dessa blev av lätt insedda skäl rätt hypotetiska, men jag är ganska säker på att runorna på något sätt hänger samman med skeppsbilden. Så som runorna är placerade under skeppet får man också intrycket av att de hör ihop och att de ska läsas i en följd och inte som två separata inskrifter.

Eftersom det ser ut att handla om en längre utsaga, är det frestande att tänka sig att inskriften har inletts med ett personnamn och bland de medeltida namnen ligger Hans eller Hannes närmast. Detta är en utveckling av namnet Johannes som först verkar uppträda i Sverige och Danmark i mitten av 1300-talet. Man måste i så fall tänka sig att runorna är minst hundra år yngre än skeppsristningen. En annan möjlighet är att det handlar om pronomenet hann ’han’. Det följande ordet ser ut att vara laki, men det är inte uteslutet att den första runan är u och att den nedre delen av bistaven är fylld med puts. Om vi läser uaki skulle detta kunna vara en konjunktivform med betydelsen ’må vaka’.

Den andra raden är egentligen också alltför skadad för att man ska ha en uppfattning om innehållet, men en möjlighet är att det har stått h[i]arini, vilket skulle kunna motsvara hiar inni ’här inne’.

Jag måste poängtera att denna tolkning bara är en möjlighet utifrån de bevarade runspåren och att det säkert finns andra. Samtidigt kan jag inte låta bli att associera till en putsristning (N 502) i Nidarosdomen i Trondheim i Norge, som lyder: nikuḷạṣ ua^r hẹ^r inẹ ẹ^r -­-­-­ṛ Nikulás var hér inni, er [hann fó]r ”Nikulas var här inne, när han for.”

Den föregivna inskriften G 374A som nog inte består av runor utan av majuskler. Nedanför finns ett pentagram. Foto Magnus Källström

En annan sak som jag upptäckte först efter att radion hade åkt därifrån var att den inskrift som tidigare har lästs -­ạṛụạạ och fått signum G 374A nog inte alls består av runor. Flera av tecknen har märkliga former och jag undrar om det inte istället handlar om en inskrift med majuskler. Eventuellt kan de sista av dessa tecken i så fall läsas MARIA, vilket skulle kunna stödjas av att det strax under finns en femuddig stjärna – ett så kallat pentagram – som ju är en känd Mariasymbol. På flera ställen på putsytan finns V-formade vinklar som sannolikt är spår av försök att rista fler sådana pentagram.

De tidigare oregistrerade runorna ro i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Om min läsning är riktig försvinner alltså en av runinskrifterna i Sproge, men det kompenseras av att det strax nedanför denna ristning finns ett par runor ro som inte tidigare har varit registrerade. Jag såg dem faktiskt redan 2011 när jag var på ett kort besök i kyrkan. Vad jag upptäckte först nu är att det ovanför dessa finns en blad- eller knoppformig figur ristad. Kanske har vi här ännu en Mariasymbol och en ytterst djärv ristning är att de två runorna är rester av ordet ros.

Det finns mer än putsristningar i Sproge kyrka. I korgolvet ligger fyra medeltida gravhällar med runor (G 65–68), som tidigare fanns på kyrkogården, men som fick sin nuvarande placering i samband med restaureringen 1965. Vid samma tillfälle upptäckte man i en nisch i koret också en sönderslagen runbildsten (G 373), som hade huggits om till en piscina. Denna sten sitter i dag uppsatt på den norra väggen i kyrkan.

Runbildstenen G 373 som den såg ut när den upptäcktes 1965. Foto Erik Olsson/Kulturmiljöbild

Från Sproge kyrka kommer också ett runristat gravmonument (G 69) som antas vara utfört av ingen mindre än den gotländske stenmästaren Sigraf, som har svarat för den berömda dopfunten i Åker (DR 373) på Bornholm. Gravmonumentet som är hugget i sandsten finns i dag i Gotlands museum. Ristningen består av Guds lamm som håller ett rikt ornerat stavkors, som också bär runorna.

Enligt Gotlands runinskrifter är inskriften högst lakonisk:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giạṛạ
”Sigraiv gjorde (stenen). Johan lät göra.”

Elias Wessén räknar där inte med att inskriften har varit längre, trots att bröderna Säve har antytt att det tidigare fanns rester av en fortsättning. Carl Säve har från sin undersökning den 23 augusti 1844 dessutom efterlämnat en teckning av stenen, som Wessén tydligen inte har känt till. Den är försedd med följande påskrift:

Gotland. – Sproge, å kyrkogården. Runsten af sandsten, 3’67 hög, 1’83 bred (ofvan), 1’67 (nedan). Stod (d. 23 Aug. 1844) löst uppställd vid S. kyrkogårdsmuren, men hade blifvit funnen (stående) dold och inmurad i S. dörrsmygen, och derföre voro sirater och runor ännu till en del fyllda af kalk och murbruk. – Korset och alla sirater är starkt upphöjda, men hela nedre delen var redan då mycket vittrad och anfrätt, så att runorna nedåt voro mest oläsliga (Runorna omkr. 2 tum höga) och skola sedan blifvit ännu otydligare. – En af Gotlands få runstenar af sandsten!”

Carl Säves teckning från 1844 av gravhällen G 69 i Sproge kyrka. Efter original i ATA.

Inskriften läser Säve som:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giara …ʀ̣ · ag̣ṇạṛ…ahu : bi…

Några av runorna har han visserligen endast antytt med prickar, men Säve var en mycket god runläsare och det finns därför goda skäl att tro att inskriften har haft en fortsättning utöver de runor som är bevarade i dag. Hans ʀ-runa skulle t.ex. kunna vara slutrunan i prepositionen eftiʀ ’efter’ eller yfiʀ ’över’ och i de osäkert lästa runorna därefter har Säve uppenbarligen tänkt sig en motsvarighet till namnet Agnarr. Detta namn är visserligen med undantag för en dansk sagokung hos Saxo endast känt från västnordiskt område.

De följande runorna …ahu : bi… skulle kanske kunna dölja resterna av ett ortnamn på -­by eller -­bo, men det är också möjligt att bi… har utgjort början på ordet biðin ’bedjen’ och att det här har funnits en uppmaning att läsa en bön för den dödes själ.

Stenen finns som nämnts numera i Gotlands museum och jag har bara sett den en gång helt flyktigt. Kanske kan det fortfarande finnas spår på stenen som kan stödja Säves läsning från 1844. Detta får dock bli en uppgift vid ett kommande Gotlandsbesök.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runinskrifterna från Sproge kyrka i Gotlands runinskrifter 1 (G 6569) och 3 (G 373374). DS.

Sentida runor från Lärbro prästgård

Det nyligen uppmärksammade stenfragmentet med runor från Lärbro prästgård. Foto Magnus Källström

Runverkets främsta uppgift är som bekant att undersöka, tolka och publicera runinskrifter. I samband med detta försöker vi också avgöra om den aktuella inskriften ska räknas till någon av de genuina runtraditionerna eller om det handlar om en sentida inskrift eller rent av en förfalskning. Samtidigt kan även de sentida runinskrifterna många gånger vara av stort intresse, vilket inte minst de under förra året uppmärksammade Hasselarunorna har visat.

Nu i veckan var jag på Gotland för att prata lite om projektet Evighetsrunor på ett personalmöte, men jag passade också på att tillbringa en eftermiddag i Gotlands museums föremålsmagasin. För någon vecka sedan meddelade nämligen Per Widerström vid museet att han i samlingarna hade stött på ett runristat kalkstensfragment från Lärbro prästgård som han misstänkte att jag inte hade sett.

Detta var mycket riktigt. Däremot visste jag genom museets digitala katalog om att det skulle finnas ett sådant fragment i samlingarna under inventarienummer C9707. Jag hade tidigare gissat att det måste handla om en sten som redan Carl Säve hade lagt märkte till vid ett besök i Lärbro den 1 augusti 1854. I sin avhandling Gutniska urkunder (1859) skriver han nämligen: ”Å en huggen hörnsten (som förut varit en hvalfsten) i prestgårdens stora ladugårdsport, lästes 1854 vändrunorna: fis (= sif).”

Carl Säves återgivning av inskriften G 303a i Lärbro prästgård i en egenhändig förteckning över Gotlands runinskrifter. Efter original i ATA.

Stenen har därefter försvunnit, men våren 1951 återfanns den i samband med rivningen av prästladugården och den dåvarande landsantikvarien Greta Arwidsson underrättade entusiastiskt Sven B. F. Jansson om fyndet i ett brev den 11 april samma år. En månad senare granskade Jansson fyndet tillsammans med Arwidsson och kunde då konstatera att stenen ”bar tre skickligt huggna runor (f, i, s) samt ett litet djurornament”. Han meddelar också att stenen hade förts till fornsalen i Visby. Där tycks spåren upphöra.

Jag trodde alltså att det vara detta fragment som Per hade hittat, men de bilder som han skickade mig visade en sten med helt andra runor och egentligen var det kanske inte så konstigt. Det runristade stenfragment som förvaras under inventarienummer C9707 skulle nämligen enligt museets katalog vara ”[p]åträffat vid restaureringen 1944” och det är ju sju år innan prästladugården i Lärbro revs.

Vid mitt Gotlandsbesök i onsdags fick jag alltså förmånen att få undersöka en mig tidigare helt okänd runinskrift. Samtidigt hade jag redan av Pers bilder fått intrycket av att den inte var medeltida, utan snarare tillkommen under en senare period. Det bevarade stenstycket, som inte är mer är 15 × 17,5 × 8 cm stort, har en rak ursprunglig kant och runorna står fritt i två raka rader orienterade efter denna kant. Jag läste där utan större svårigheter:

…an ler i sin -…
…nick · þa

Det som gjorde att jag misstänkte att ristningen inte är medeltida är främst formen på s-runan som har en tredelad form och ett rakt mellanled, vilket klart avviker från de s-runor som var i bruk på Gotland under medeltiden. Också runorna för l och k ser lite märkliga ut med sina bågböjda huvudstavar. Om inskriften är sentida bör inte þ-runan återges på det sätt som jag har gjort ovan utan med d.

Man tycker sig också ana ett ”han ler i sin …” på vanlig svenska i den övre raden, medan runorna i den nedre raden verkar mer gåtfulla. Med dagens digitala sökmotorer är det dessutom inte svårt att hitta en text som skulle kunna passa in. I en minst sagt okänd Bellmantext med titeln Kämpe-visa öfver Segren vid Hogland den 17 juli 1788, utgiven postumt av Per Adolf Sondén i Fredmans Handskrifter 1813, lyder slutstrofen:

Apollo, höj lyran och lofsången sjung:
Tänk ryktet i dag näns ej ljuga,
Prins CARL har som hjelte, och bror af sin Kung
Den äran med segren sig buga.
Lofsjungen dess kämpar båd’ gammal och ung,
Från rik och förnäm till tiggarn der han ler i sin stuga.

Det kan givetvis vara en ren tillfällighet att orden i den sista raden råkar stämma med stenfragmentet från Lärbro och dikten innehåller inte heller något som skulle kunna komplettera den dunkla nedre raden. Däremot skulle tiden – slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet – kunna passa rätt bra som datering för dessa runor. Man kan jämföra med det spisöverstycke från 1768 som finns i Bottarve i Vamlingbo och där en Anders S. Hanssen eller kanske hellre prästen Johan Andersson Hansén i Vamlingbo har skrivit sitt namn med runor (and : s : hans-en). Här har dock s-runan en annorlunda form än i Lärbro, men de andra tecknen är ganska lika.

Man kommer också att tänka på de sentida runor, som fanns inhuggna i en häll vid Broskog på Fårö (G 339) och som bland annat bestod av namnet Sven Hanssen.

Den sentida runristningen vid Broskog på Fårö (G 339). Foto av J. W. Hamner 1922 i Otto v. Friesens samling i UUB. Efter Alvin.

Men vad hände med den sten från Lärbro med runorna fis som Säve och Jansson såg med ungefär hundra års mellanrum? Och hur gamla var dessa runor? Detta är ännu en gåta och så vitt jag vet finns varken teckningar eller fotografier av denna sten. Av Säves återgivning framgår dock att s-runan inte tycks ha haft den typiskt medeltida gotländska formen, vilket kan tala för ett sentida ursprung även här. Kanske rör det sig om initialer för ett namn F(redik) J(ons)s(on) eller liknande.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om den sentida runristningen vid Broskog i Thorgunn Snædals artikel om runristningarna i Fårö socken i manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter.

Knepiga runor i Åhus och välsignelsen i Lyngsjö

Runorna på tornmuren i Lyngsjö kyrka. Foto Magnus Källström

Ibland kan man tycka att tiden har alltför snabba fötter. Det man gjorde alldeles nyss ligger plötsligt ett år tillbaka i tiden och sådant som man borde ha skrivit då är ännu oskrivet. I mars förra året var jag exempelvis i Skåne tillsammans med min kollega Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn för att bland annat undersöka de putsristningar som finns på en pelare i Sankta Maria kyrka i Åhus.

Ristningarna har visserligen undersökts flera gånger förut, men nu skulle de täckas med skyddande glasskivor och vi ville framför allt se om det skulle gå att komma lite längre med den långa inskrift som finns på sydsidan av pelaren (DR EM85;438A) och som hittills har trotsat alla tydningsförsök. Vi lyckades också läsa en hel del av runorna, men fick aldrig något riktigt genombrott beträffande innehållet i texten. En misstanke är att det handlar om en text på latin, men inte heller med denna utgångspunkt kunde vi identifiera något helt otvetydigt ord.

Den långa inskriften på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka (DR EM85;438A), som ännu ruvar på sitt innehåll. Foto Magnus Källström

Det kan nämnas att det nedanför denna ristning finns en kort runföljd ma, som jag såg redan 2016 när jag var i Åhus. Eftersom ristningen finns i Sankta Maria kyrka är det knappast för djärvt att anta att det är hennes namn som någon har börjat skriva, men av någon anledning avbrutit efter bara två runor. Att denna tolkning är riktig styrks av det snett ovanför dessa runor finns ett pentagram ristat, vilket ju är en känd Mariasymbol. Från nordsidan av pelaren känner man sedan tidigare två inskrifter som innehåller början av bönen Ave Maria. Ovanför en av dessa avbildas en rosenknopp.

Runorna ma på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka. Troligen handlar det om början av namnet Maria. Foto Magnus Källström

Kalle Melin, som hade tagit emot oss Åhus, ville att vi också skulle passa på att avlägga ett besök i Lyngsjö kyrka för att bl.a. titta på en misstänkt ristning på en takbjälke som han hade upptäckt. Från denna kyrka finns sedan tidigare ett par runristningar i puts kända. Den ena är inte längre åtkomlig, men den andra finns på den västra innerväggen en trappa upp i tornet (DR EM85;432H). Den upptäcktes 1979 av Ulla Haastrup och undersöktes första gången 1981 av Erik Moltke och Marie Stoklund.

I Samnordisk runtextdatabas återges inskriften efter Moltkes bok Runes and their origin. Denmark and elsewhere (1985) på följande sätt:

gesus k^rist ¶ -ni ÷ þan ær mik ÷ skref
Iesus Krist … þann ær mik skræif.

Moltke översätter detta som ”Jesus Christ, reward (help) him who wrote me.” Samma läsning återkommer också i databasen Danske Runeindskrifter.

Några små korrigeringar kunde göras i denna text. Allra först i den översta raden finns exempelvis ett snedställt korsat kors, som naturligtvis markerar början av inskriften. Detta kors har tidigare undersökare givetvis sett, men av någon anledning inte tagit med i läsningen. De övriga skiljetecknen är också fler än vad som tidigare har angetts. Efter gesus finns ett sådant bestående av fyra korta lodräta streck och ett skiljetecken bestående av tre korta streck finns även på slutet efter skref. I det ord som tidigare har lästs þan har den andra runan dubbelsidig bistav. Ordet ska alltså läsas þæn, vilket stämmer med den form som ordet har i andra danska medeltidsinskrifter. Dessutom finns upptill till höger om den något skadade n-runan i detta ord ett kort lodrätt streck som kan ha tillhört ett skiljetecken.

Början av den andra raden i Lyngsjö kyrka. Bruket till vänster är yngre och raden är alltså defekt. Foto Magnus Källström

Märkligt nog verkar ingen på allvar ha försökt att tolka det runor som inleder andra raden och som Moltke förslagsvis har fyllt ut med ”reward (help)”. Det är dock rätt givet att det här måste ha stått signi, rimligtvis i formen [sih]ni. Det som har bevarats av runan framför n kan nämligen förlikas med en h-runa, men inte med k eller g. Denna rad är dessutom defekt i början, vilket givetvis ska markeras i läsningen.

Inskriften bör alltså i stället återges som:

× gesus ⁞ k͡rist
…-ni þæn · ær mik skref
”Jesus Krist signe den, som skrev mig.”

Formuleringen har på danskt område en god parallell på ett runristat rökelsekar från Ulbølle på Fyn (DR 183), där det bland annat står guþ : sihnn : þæn : mik : kørþæ ”Gud signe den som gjorde mig”.

Hur var det då med ristningen i takbjälken? Här pekade Kalle på en trång glugg där man kunde ta sig ut på kyrkvinden, men jag insåg direkt att det nog inte var något som jag skulle pröva om jag inte ville dela de erfarenheter som en känd sagobjörn gjorde i ett kaninhål. Lisbeth hade däremot inga betänkligheter mot att krypa in i denna glugg och återkom efter ett tag med mobilbilder som tydligt visade att de aktuella ristningarna inte kunde klassificeras som runor.

Med ännu ett gott danskt-svenskt samarbete hade vi alltså gjort ett antal viktiga iakttagelser, även om det grämer mig lite att vi inte lyckades få tag något hållbart uppslag för den långa inskriften i Åhus kyrka. Kanske kan en närmare analys av vår dokumentation så småningom leda till ett genombrott.

Runföljden DR EM85;438I på nordsidan av pelaren i Åhus kyrka. Runföljden har antagits innehålla namnet Mikael. Foto Magnus Källström

Beträffande en av de kortare inskrifterna på nordsidan av samma pelare – med signum DR EM85;438I i runtextdatabasen – tror jag däremot att jag har ett litet bidrag att komma med. Inskriften återges av Moltke som s micael, medan den i databasen har formen (s)a misael, vilket har tolkats som en återgivning av ”Sankt Mikael”. Att ett s har kommit in i det antagna namnet beror säkert på ett misstag genom att olika translittereringsprinciper har råkat krocka. Med den form som runan här har, råder det ingen tvekan om att det rör sig om en c-runa, såsom Moltke har återgett den. Däremot undrar jag om det verkligen har funnits en s-runa framför a. Den aktuella runföljden är inramad av en ristad rektangel och även om ytan till vänster är skadad och senare lagad ser det inte som det finns plats för någon ytterligare runa utan att den linje som finns här tillhör den vänstra kortsidan av ramen. Läsningen är alltså snarast amicael. Slutligen kan det noteras att den avslutande l-runan har en diagonal fördjupning mitt på huvudstaven. Tyvärr går det inte att avgöra om det handlar om en skada eller avsiktlig stingning, vilket ju i det senare fallet skulle göra denna runa till L.

Beträffande tolkningen kanske vi inte ska stirra oss blinda på att det måste handla om en återgivning av namnet Mikael, som ju för det mesta skrivs med k-runa även i latinska sammanhang. Kanske finns det andra möjligheter att uppfatta runföljden. Bland ristningarna på pelaren finns flera runföljder som inte är särskilt svåra att läsa, men där innehållet framstår som kryptiskt. Hit hör såväl DR EM85;438J som utgörs av runföljderna riska : ditema som DR EM85;438K, där läsningen snarast är tu͡reneius eller möjligen du͡reneius.

Det finns alltså mycket kvar att fundera på när det gäller runristningarna på pelaren i Åhus kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Runristarbestämningar av tryckfelsnisse

Runstenen U 410 vid Norrtil utanför Sigtuna. Foto Magnus Källström

Runstenar gör sig ofta mycket bra i snö. Min favorit är STF:s fotograf Pål-Nils Nilssons bild av runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby. I år har det inte kommit någon snö så jag återger här i stället en bild som jag tog i mars 2014 av en av runstenarna vid Norrtil utanför Sigtuna (U 410). Stenen är intressant av flera skäl, inte minst för att den står i kanten av en rektangulär stensättning, där kanske den som stenen har tillägnats också vilar.

Uppland är ju som bekant ett av våra runstensrikaste landskap och också det landskap där vi har flest namngivna runristare. Några av dessa ristare var också mycket produktiva och har i vissa fall efterlämnat bortåt åttio och i ett fall sannolikt mer än hundra ristningar. Endast en mindre del av dessa ristningar är signerade, men när det handlar om de mer produktiva ristarna är den sällan särskilt svårt att identifiera ristaren. Sådant har runforskare ägnat sig åt åtminstone sedan 1700-talet och i Samnordisk runtextdatabas ges ofta uppgifter om ristare även om signaturen saknas. Dessa bygger i de allra flesta fall på den förtjänstfulla och mycket användbara skriften Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade inskrifter (1993) av den nu i november hastigt bortgångne runologen Jan Axelson, som under många år var verksam vid Runverket på Riksantikvarieämbetet.

Den som har använt databasen vet att det ibland ges flera bud på vem som har ristat en viss sten och att man emellanåt kan mötas av minst sagt förvirrande namnräckor som ”Torgöt Fotsarve (A); Tjälve 1 (S); Orökja 2 (S); Fot 2 (A)” (U 948) eller ”Vigmund (S) och Åfrid (S); Fot 2 (A); Önjut (A)” (U 1011). Det är sällan som alla dessa namn är relevanta för den aktuella ristningen, utan de speglar i stället forskningshistorien, där olika forskare har kommit till skilda resultat. Här måste man alltid återvända till Jans arbete och läsa vad som har sagts om ristningen och ibland även gå vidare till de källor som han har använt. Samtidigt ska man komma ihåg att Jans text med avsikt är strikt refererande och att han aldrig avslöjar vad han själv ansåg i frågan. Det är alltså upp till läsaren att göra en egen bedömning utifrån det material som presenteras.

Den ovan nämnda runstenen U 410 ska enligt vad som står i databasen ha attribuerats till runristaren Torfast, en uppgift som också går att hitta runtom på Internet. Det som kan förvåna en runolog är att stenen inte alls ser ut som en Torfastristning, utan snarare som något som kunde vara utfört av ristaren Fot.

Uppgiften som databasen bygger på finns på s. 150 i den fjärde delen av Upplands runinskrifter, där Elias Wessén efter att ha tillskrivit ristaren Torfast den osignerade U 987 Funbo kyrka nämner att ”v. Friesen vill, säkerligen med all rätt, till Torfast attribuera även U 410, 418 och 419”. Med hjälp av Jan Axelsons arbete är det lätt att hitta den rätta förklaringen. Här får man veta att redan den amerikanske runologen Claiborne W. Thompson i sin avhandling Studies in Upplandic Runography från 1975 (s. 126 noten) hade insett att det handlar om ett tryckfel. Den sten som von Friesen och Wessén har avsett är inte U 410 utan uppenbarligen U 409 vid Lövstaholm i S:t Olofs socken. Runstenen vid Norrtil har alltså egentligen aldrig attribuerats till Torfast.

U 967 Vaksala kyrka och U 971 Eke, Vaksala socken. Efter Upplands runinskrifter

Ett par andra stenar som har fått lite förvånade attribueringar är U 967 Vaksala kyrka och U 971 vid Eke i Vaksala socken. Båda stenarna uppges vara ristade av den berömde ristaren Öpir, fastän de inte är ett spår lika de ristningar som denna ristare i övrigt har efterlämnat. Marit Åhlén som 1997 skrev om Öpir avfärdar dem också med rätta. Även om U 967 och U 971 har en hel del likheter inbördes, så undrar man vad utgivarna i detta fall kan ha tänkt på.

Lösningen är även här rätt enkel. Uppgiften om ristarbestämningarna finns under U 973 Gränby i Vaksala, som inte bara är en mycket typisk öpirristning utan även är signerad av honom. Wessén skriver där (s. 117): ”Runorna äro djupt huggna, ramlinjen däremot grunt, delvis endast svagt antydd, delvis säkerligen ej alls huggen. Jfr liknande förhållanden på U 967 och U 971, båda ristade av Öpir.” Det som Wessén kommenterar är att Öpir ibland har underlåtit sig att hugga ramlinjerna utan troligen – vilket man i ett fall (U 880) har kunnat konstatera – bara målat dem på stenen. I Vaksala socken finns två sådana Öpirristningar, där delar av ramlinjerna saknas: U 970 och U 974. Det är givetvis dessa två ristningar som Wessén har avsett. Numreringen är alltså i båda fallen förskjuten tre steg bakåt. Av allt att döma handlar det om en preliminär numrering av de uppländska runinskrifterna som på just detta ställe har råkat bli kvar i manus. Beträffande de aktuella runstenarna vid Vaksala kyrka och Eke har Wessén aldrig haft en tanke på den ristare som de senare har kommit att knytas till.

Runstenarna som Wessén egentligen avsåg: U 970 Bolsta och U 974 Jädra, båda i Vaksala socken och ristade av Öpir. Efter Upplands runinskrifter

Jag om någon vet hur lätt det är trycka på fel tangent och hur ofta man missar något vid korrekturläsningen. Den som är uppmärksam kommer säkert att hitta ett och annat i denna text. Fördelen med en bloggtext är ju att man alltid kan gå in och rätta sina fel, allteftersom man får syn på dem (eller får dem påpekade).

Syftet med detta inlägg är givetvis inte att förringa insatserna av kollegor och föregångare, utan endast att fästa uppmärksamheten på en viktig punkt. Om något verkar konstigt eller ologiskt, konsultera alltid källan. Det kan handla om ett simpelt tryckfel.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad (S) och (A) står för i texten ovan, så anger (S) signerad ristning och (A) en attribuerad sådan. Siffrorna efter vissa av namnen beror på att det finns (eller har antagits finnas) flera ristare med samma namn. DS.

PPS. Thompsons slutsats angående U 410 bekräftas av von Friesens anteckningsbok II (s. 1) i Uppsala universitetsbibliotek, där det klart framgår att den sten som denne har avsett är U 409 och ingen annan. DS.

Björnen från Håmö finns!

Håmöstenen U 901 utan uppmålning. Foto ATA.

Jag bad i ett tidigare inlägg om hjälp för att se om det möjligen kan finnas en tidigare förbisedd ristad figur på Håmöstenen (U 901), som numera står på universitetet i Umeå. Jag behöver inte längre denna hjälp, eftersom jag nu på morgonen har lyckats lösa gåtan själv.

Det slog mig nämligen att det kanske kunde finnas en bild av stenen utan uppmålning i samlingen av run- och bildstensbilder på ATA, som  vi har låtit digitalisera inom projektet Evighetsrunor. Detta visade sig vara riktigt och det fanns inte bara ett fotografi utan flera. Här ser man tydligt att det finns en ristad figur på det som en gång måste ha varit stenens topp. Allra tydligast är det på ett äldre fotografi som jag misstänker har Otto von Friesen till upphovsman. Att denna figur ska föreställa en björn råder det inte heller någon tvekan om. Liknande björnfigurer är kända från flera av Åsmund Kåressons runstenar.

Detalj av Håmöstenens topp där man tydligt ser björnfiguren som Dybeck har iakttagit. Efter äldre foto i ATA.

Richard Dybeck har ett blandat rykte som runstensundersökare och runstenstecknare. Redan riksantikvarien Hans Hildebrand var mycket kritisk och menade i en artikel 1884 att hans avbildningar var ”för små för att kunna hafva verklig trohet mot originalet” och att de dessutom var ”för slarfvigt ritade”. Även Elias Wessén har i inledningen till Södermanlands runinskrifter (tryckt 1936) en del synpunkter på Dybecks noggrannhet:

”Han klagar ofta över felaktigheter hos Bautil och Liljegren. Men huruvida han själv har varit en säkrare runläsare är mycket tvivelaktigt. I varje fall torde han i fråga om skarpsynt iakttagelseförmåga och erfarenhet stå tillbaka för Peringskiöld. Hans redogörelser och teckningar äro ofta ofullständiga vid behandlingen av svårare och mer kritiska punkter, där det dock är möjligt att avvinna originalen mera.”

Beträffande Håmöstenens bilder har dock Dybeck iakttagit något som såväl 1600-talets antikvarier som Wessén själv hade råkat förbise. Däremot är det tydligt av den ouppmålade stenen på fotografierna i ATA att djuret inte riktigt ser ut som Dybeck har ritat det. Att det handlar om en björn är som nämnts höjt över all tvivel!

Nu har jag all anledning att återvända till Umeå för att granska denna figur närmare. Vad den kan tänkas betyda ber jag att få återkomma till.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Bardalek i Umeå och en möjlig björn

Runstenen U 901 från Håmö i Läby på sin nuvarande plats på Umeå universitet. Texten lyder: ”[Jarl och] Karl och Igulbjörn lät uppresa dessa stenar och göra denna bro efter Jovur, sin fader. [Gud] hjälpe hans ande.” Foto Magnus Källström
Sveriges nordligaste runsten står som bekant inte på Frösön i Jämtland utan i Umeå, närmare bestämt i Humanisthuset på universitetet. Sedan 1988 är nämligen den uppländska Håmöstenen (U 901) från Läby utanför Uppsala deponerad där. Stenen är ristad av den berömde runristaren Åsmund Kåresson och bär bland mycket annat ett omdiskuterat bildmotiv.

Nu i veckan var jag i Umeå för att titta lite i arkeologen Gustaf Hallströms samling med anledning av mitt arbete med en utgåva av Medelpads runinskrifter. Runstenar tillhörde inte Hallströms huvudsakliga intresseområde, men han besökte flera av Medelpads runstenar på sina resor på 1920-talet. Bland de insatser som han gjorde finns bland annat resningen 1929 av Målstastenen (M 6) i Tuna socken, en sten som har haft mycket svårt att hålla sig på rätt köl genom århundradena.

Jag hittade också en hel del av intresse och även upplysningar om en del andra norrländska runstenar. Bland annat fick jag veta att de fragment av den försvunna Ljusdalsstenen (Hs 20), som påstås ha legat i ett fönster i kyrkan före renoveringen 1914, ska ha varit av sandsten, alltså samma material som de hälsingska runstenarna i Bollnäs och Norrala. Detta är en mycket viktig ledtråd för den som vill söka efter denna gåtfulla sten.

Innan jag lämnade Umeå tänkte jag att jag skulle passa på besöka Håmöstenen. Ofta tycker jag att man kan titta på en runsten hur många gånger som helst och ändå alltid upptäcka något nytt, särskilt om man ger sig tid att gå igenom den runa för runa. Den bevarade delen av inskriften börjar med en runföljd som har lästs …arl och som utan reservationer har tolkats som namnet Karl. Anledningen är att Håmöstenen har en parsten (U 904), som ännu står vid Västerby i Läby i ena änden av den broläggning som omtalas i inskrifterna, och där vi får veta att stenarna har rests av bröderna Jarl, Karl och Igulbjörn. Man får väl utgå från att bröderna har nämnts i samma ordning på stenarna och då borde det namn som finns på Håmöstenen vara Karl och inte Jarl. Jag har lärt mig att man alltid ska titta i brottytorna på skadade runstenar och minsann fanns det inte precis intill denna spetsen av bistaven till en f-­ eller k-runa, som inte är markerad i uppmålningen! Namnbelägget bör alltså framledes i stället återges som ḳarl.

Jag kunde också konstatera att det finns en del detaljer i bildframställningarna som inte är uppmålade på stenen. Exempelvis har hästen till vänster en mun bestående av ett lodrätt streck och dessutom en linje från pannan och uppåt som antingen markerar ett öra eller en pannlugg. Det var också ganska tydligt att den vänstra av de tre människofigurerna har en smal näsa ungefär av samma form som Dagobert Krikelin, om den daterade jämförelsen väcker några associationer.

De omtvistade bilderna på Håmöstenen: bakhåll eller begravning? Foto Magnus Källström

Annars var det just denna bildscen som jag ville passa på att titta på. Den har tidigare vanligtvis tolkats som en strid, där en man angriper en annan bakifrån med ett yxliknande föremål och där en tredje person redan ligger död på marken. Det finns dock en annan tolkning, som har blivit mycket populär (se exempelvis här). 1992 föreslog nämligen Bengt Hult att det som mannen håller i handen i stället är ett kors och att det i stället handlar om en begravningsscen.

Efter att ha studerat ristningen närmare tror jag att det är svårt att uppfatta föremålet som ett kors, eftersom det är så klumpigt och osymmetriskt. Ingen av de tänkta korsarmarna är lika lång eller bred som den andra. Det vänstra hörnet på det nedre utskottet är också svagt rundat. Jag är därför nästan helt säker på att det som ristaren velat framställa är någon form av yxa eller hammare. Detta intryck förstärks också av att rygglinjen på mannen som angrips är ristad tvärs igenom det nedre utskottet på föremålet, vilket inte heller än uppmålat på stenen. Dessutom har Åsmund på en annan av sina stenar (Gs 18 Björke) framställt en man med ett handburet kors och detta är av en betydligt smäckrare typ än det föregivna korset på Håmöstenen.

En man i en vagn med ett handburet kors på Gs 18c från Björke, Hille socken, Gästrikland. Stenen är ristad av Åsmund Kåresson. Foto ATA

Men varför avbildas en strid som närmast ser ut som ett bakhåll på Håmöstenen? Elias Wessén tänkte sig att bilden kunde ha verklighetsbakgrund och att den Jovur som tillägnats de båda stenarna hade dött en våldsam död. Richard Dybeck, som såg stenen på sin antikvariska resa 1876, har däremot sökt motivet i sagans värld och föreslår i förbigående att den ryttarlösa hästen kan vara Sigurd Fafnesbanes häst Grane. Han säger inte direkt vad stridsscenen skulle föreställa, men kanske har tänkt sig den som en framställning av Sigurds död.

Det finns olika bud om hur Sigurd togs av daga. I eddadikten Brot sägs att ”här går det till så som om de dräpte honom ute. Men somliga säger, att de dräpte honom inomhus i hans säng, sovande. Men tyska män säger att de dräpte honom ute i skogen.” Den anonyme författaren konstaterar avslutningsvis: ”Men det säger alla samstämmigt, att de svek honom mot tro och loven och angrep honom liggande och oförberedd.”

Denna beskrivning skulle kunna passa in på Håmöstenens bilder, men jag tror ändå att den ska tolkas i en annan riktning. Detta sparar jag dock till ett annat tillfälle.

Här skulle egentligen texten ha slutat, men när jag igår kväll satt på ett tåg från Falun till Stockholm och funderade på denna sten, kom jag att tänka på en detalj i Dybecks beskrivning av stenens bilder som jag aldrig har förstått. Han skriver nämligen:

”Man skådar tre män i handling, i strid med hvarandre, en häst som kunde göras till Grane, ett med honom samband egande slingdjur med klöf, samt sist ett utanför runslingan stående djur (?björn), som tyckes betrakta bardaleken.”

Var skulle denna eventuella björn finnas? Dybecks reseberättelse för 1876 publicerades i hans tidskrift Runa och lyckligtvis hade jag just dessa sidor skannande på datorn. Dybeck har där ritat av stenens bilder och märkligt nog finns upptill till höger något som faktiskt ser ut som en björn.

Richard Dybecks teckning av bilderna på Håmöstenen. Efter Runa 1876.

Har han bara misstolkat ojämnheter i ristningsytan eller finns det ännu en bild på Håmöstenen som alla tidigare och senare undersökare inklusive jag själv har missat? Den borde i så fall sökas i det parti upptill till höger på stenen som delvis är täckt av kvarsittande murbruk. De bilder av stenen som jag hade tagit med mobilen i onsdags gav inget besked, men när jag nu på morgonen plockar fram några digitalbilder från ett tidigare besök i Umeå så får jag för mig att det kan finns något ristat där. Eller är det bara inbillning?

Detalj av det parti där Dybeck såg en djurfigur. Kan det finnas något under bruket upptill på stenen? Foto Magnus Källström 2012

Kanske en vänlig Umebo kan gå dit med en ficklampa och titta efter? Finns det en björn på denna plats, så tror jag att det kan vara av stor betydelse för tolkningen av stenens övriga bilder.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet