Taggad: runor

Rökstenens förlorade minnen

Vägen till Rökstenen. Foto Magnus Källström

Mina känslor inför Rökstenen har inte varit helt olika dem som jag länge hyste för den amerikanska Kensingtonstenen, nämligen att det aldrig skulle bli något som jag på allvar skulle syssla med. Frågorna kring denna långa och dunkla inskrift framstår nämligen som alltför omfattande och komplexa för att jag skulle tro att det är möjligt att komma med något vägande inlägg. Lite olika omständigheter har jag dock fått mig att börja fundera lite mer på denna sten än vad jag hade tänkt.

Det främsta skälet är att jag för en dryg månad sedan, den 21 september i år, hade fått det hedrande uppdraget att opponera på Hanna Åkerströms doktorsavhandling i Nordiska språk: Visuella textkonventioner i den tidiga vikingatidens runristningar. Avhandlingen handlar om hur läsordningen i runinskrifter från vikingatidens två första århundraden signaleras med andra medel än det språkliga innehållet i texten. En av de studier som ingår i avhandlingen rör just läsordningen på Rökstenen och detta gav mig anledning att fördjupa mig i en hel del Rökstenslitteratur som tidigare legat halvt oläst.

Läsordningen på Rökstenen är faktiskt inte alls så given som man lätt kan få intryck av när man läser de vanligaste tolkningarna. Till en början är det dock inga som helst problem. Inskriften börjar längst till vänster i de två lodräta rader som har störst runor och som innehåller det välbekanta ”Till minne av Vamod stå dessa runor. Men Varin, fadern, skrev dem efter den döde sonen”. Sedan är det bara att fortsätta i de rader som följer tills man når den högra kanten av stenen. Då har läsaren också fått ta del av två ”minnen” som det berättas om på stenen: ”Jag säger det folkminnet …”, ”Det säger jag som det andra …”

Rökstenens samtliga sidor (även undersidan!) ritade av P. A. Säve 1862. Efter original i ATA.

Därefter fortsätter texten i de två vågräta raderna nedtill på samma sida med den berömda strofen om Tjodrik den djärve, som i senare tid har fått konkurrens av alternativa tolkningar. Hela strofen har inte rymts på framsidan, utan fortsätter upp längs den högra smalsidan. Så långt är allt väl, men var tar texten vägen sedan? Ska man rikta blicken upp mot de korsformiga lönnrunorna på stenens topp eller ska man gå över till baksidan? Och om man väljer det senare alternativet: Var ska man egentligen börja läsa? Här finns såväl lodräta som vågräta rader och i ett par av de senare står runorna upp och ned. Dessutom används förutom kortkvistrunor av den typ som finns på framsidan och den högra smalsidan även ett antal mer eller mindre intrikata lönnrunesystem.

Enligt den vanligaste uppfattningen börjar texten på Rökstenens baksida i det stora mittpartiet i lodräta rader, som är ristat med vanliga kortkvistrunor. Detta kan verka rimligt, eftersom det här handlar om ”minnen” av samma typ som på stenens framsida uttryckta i klartext. Det som förvirrar är numreringen: ”Det säger jag som det tolfte …”, ”Det säger jag som det trettonde …” Med tanke på att det föregående ”minnet” var det andra verkar det här som om det skulle saknas en hel del. Detta har vissa forskare som exempelvis Otto von Friesen försökt lösa genom att läsa andra delar av inskriften före detta parti. Andra har antagit att det som Varin presenterar bara är ett urval av hans vetande eller att de saknade ”minnena” har funnits framställda någonstans utanför stenen.

Den danska runologen Lis Jacobsen föreslog i en artikel i Arkiv för nordisk filologi 1961 att Rökstenen inte har varit ensam, utan att den likt många andra runstenar hade ingått i ett större monument bestående av flera resta stenar. Hon jämförde med det tyvärr splittrade Hunnestadsmonumentet i Skåne, som enligt en avbildning hos Ole Worm på 1600-talet bestod av inte mindre än åtta stenar, varav två var försedda med runinskrifter, tre helt oristade och tre bar olika typer av bildframställningar. Bilderna visade olika mytologiska motiv som jättinnan Hyrrokkin och Fenrisulven, vilket kunde ses som en sorts motsvarighet till Rökstenens ”minnen”. Jacobsen lät till och med göra en skiss över hur tänkta stenarna med de saknade ”minnena” hade kunnat vara uppställda kring Rökstenen.

Lis Jacobsens förslag till ett monument kring Rökstenen (nr I) bestående av flera runristade stenar. Efter Jacobsen 1961.

Sex år senare presenterade arkeologen Sune Lindqvist i samma tidskrift en ny idé om den ursprungliga miljön kring Rökstenen. Han menade att stenen ursprungligen borde ha haft en annan vinkel än den har i dag så att runraderna på stenen blev mer vinkelräta mot markytan. Stenen kommer då att likna stäven på ett skepp och Lindqvist antog att den ursprungligen varit stävsten i en stor skeppssättning. Enligt Lindqvist krävdes inte ”mycken fantasi för att tycka sig stå vid den genom skriften dekorerade stävplankan till ett skepp, vars skrov dolts i jorden”. Han uteslöt inte heller ”att man ännu under vikingatid ordnat vissa av de s.k. båtgravarna så, att stävtopparna till det i gruset dolda skrovet stuckit upp”. Man kommer här osökt att tänka på Osebergsskeppet, där ju den främre delen enligt senare rön i ett skede ska ha stuckit ut ur högen. Detta monument tillhör ju ungefär samma tid som Rökstenen.

Sune Lindqvists rekonstruktion av Rökstenen som stävsten i en stor skeppssättning. Efter Lindqvist 1967.

Lindqvist erinrade även om runstenen Sö 137 vid Aspa löt i Södermanland, som till formen påminner en del om Rökstenen och som enligt inskriften dessutom ska ha rests på en tingsplats. Även denna sten tänkte han sig som stävstenen i en försvunnen skeppssättning uppförd på tingsplatsen.

Lindqvists förslag om Rökstenens ursprungliga placering verkar onekligen mycket bestickande och den går också att kombinera med Jacobsens idé om flera runristade stenar. Av Hanna Åkerströms analys av läsordningen på Rökstenen framgår att det finns ett tydligt brott mellan texten på stenens högra smalsida och resten av inskriften (där det gåtfulla hoppet från det andra till det tolfte minnet sker). Om stenen har stått som stävsten i en skeppssättning måste denna smalsida ha varit vänd in mot skeppet, vilket betyder att andra eventuella runristade stenar har varit placerade snett bakom denna. Har dessa stenar bara varit två till antalet så borde läsaren här först ha gått till den vänstra och sedan den högra stenen. Rimligtvis har väl även dessa stenar haft inskrifter på flera sidor och med en läsordning motsols runt varje sten borde detta på ett naturligt sätt ha lotsat läsaren fram till det som i dag uppfattas som Rökstenens baksida och det tolfte minnet.

Själv gjorde inte Lindqvist någon koppling till flera runristade stenar i den tänkta skeppssättningen, vilket säkert beror på att han anslöt sig till von Friesens läsordning och därför inte besvärades av några saknade ”minnen”.

Monumentala skeppssättningar knutna till viktiga samlingsplatser förekommer som bekant på flera håll. Tankarna går här till de två stora skeppssättningarna vid Anundshögen utanför Västerås, där vi vet att ting hölls under medeltiden, men också till den 50 meter långa skeppssättning, vars fundament upptäcktes 1990 inne i Linköping i Östergötland.

Att runstenar har rests tillsammans med skeppssättningar och ibland till och med ingått i sådana är också ett känt fenomen. Det kanske mest berömda exemplet är Glavendrupstenen (DR 209) på Fyn i Danmark, som än i dag står i den ena änden av en stor skeppssättning, där den vänder den ena bredsidan in mot skeppet. Detta är dock en sekundär uppställning i samband med rekonstruktionen av skeppssättningen. När stenen påträffades i början av 1800-talet låg den omkullfallen och nedsjunken i en låg hög, som den senare flyttades ifrån.

Skeppssättningen och runstenen vid Glavendrup avbildade 1871 av J. Magnus Petersen. Foto Nationalmuseet i Köpenhamn (Public Domain).

Glavendrupstenen är ristad på de båda bredsidorna samt på den ena smalsidan. Bredsidorna upptas av minnesinskrifter, medan smalsidan bär en förbannelse riktad mot den som på något sätt åverkar stenen: ”Till en ’rädde’ må den bli som denna sten ödelägger(?) eller drar efter någon annan!” Ludvig Wimmer menade att stenen ursprungligen har haft samma orientering som den har i dag, men som stävsten i en skeppssättning förväntar man sig snarare att den har följt skeppets längdriktning och den runristade smalsidan med förbannelsen borde väl i så fall ha varit vänd framåt. Placerad på detta sätt blir Glavendrupstenen inte helt olik Rökstenen, där den smalsida som måste ha varit vänd framåt i det tänkta skeppets färdriktning istället innehåller en åkallan av guden Tor i lönnskrift.

Glavendrupstenen (DR 209) på Fyn i Danmark och Rökstenen. Foto Magnus Källström

Idén att det ursprungligen kan ha funnits mer än en runsten i Rök är faktiskt inte helt gripen ur luften. I sin artikel nämner Lis Jacobsen en passage i C. F. Nordenskjölds reseberättelse från 1873 där förekomsten av åtminstone ytterligare en sten till finns antydd:

”Vid kyrkobyggnaden upptäcktes enligt Pastor Björlingssons uppgift, som då bodde i Rök, ännu en runsten inunder gamla kyrkogolfvet och blefvo arbetarena af honom uppmärksammade på stenens värde: den lärer detta oaktadt vara sönderslagen och har ej kunnat återfinnas.”

Det är givetvis svårt att bestämma sanningshalten i en sådan uppgift, men vid rivningen av den gamla medeltidskyrkan gjorde man bevisligen en del oväntade fynd. I Vitterhetsakademiens dagbok från den 18 april 1843 står nämligen att läsa:

”Herr Wallman hade äfven meddeladt ett bref från Prosten och Kyrkoherden i Heda och Rök i Östergötland, Hr Hedmark, angående ett märkligt fynd af 5 lerurnor, till någon del fyllda med aska och brända ben, samt med en tegelsten betäckta, anträffade i kulliggande ställning i östra gafvelmuren af Röks kyrka, då denna för några år sedan nedbröts. Akademien uppdrog åt Sekreteraren att rörande detta fynd söka inhemta närmare upplysningar genom brefvexling med prosten Hedmark.”

Den 6 februari påföljande år återkommer man i dagboken till fyndet:

”För Akademien uppvisades 2ne betydligt skadade lerurnor jemte åtskilliga bitar af dylika, hvilka, enligt förut i Akademien meddelade upplysningar, förleden sommar anträffats, till någon del fylda med aska och ben, jemte tegelbitar och kalkbruk, insatta i ett tomt rum i sjelfva gafvelmuren af Röks kyrka i Östergötland, då denna nedrefs, och på hösten blifvit uppsända genom prosten Hedmarks försorg.”

Även Nordenskjöld har känt till fynden och har tillfogat ytterligare några upplysningar: ”Röks kyrka lärer vara bygd på ett forntida minnesmärke och sannolikt är att de vid kyrkans ombyggnad funna inmurade lerurnorna blifvit anträffade vid grundgräfningen. Vid sprängning uti ett berg i och för erhållande af byggnadssten fanns uti en jordfylld spricka ett menniskoskelett.” I en not tillägger han: ”Lerurnorna, fyllda med aska, stodo i små uti korrunden 8 f. högt från golfvet anbringade nischer. Äfven funnos väggmålningar med klara väl bibehållna färger.”

Urnorna tillhör idag Historiska Museets samlingar (inventarienummer 1104) och har i museets katalog klassificerats som ett järnåldersfynd. Det verkar mycket rimligt att dessa urnor påträffades när 1100-talskyrkan uppfördes och att de av pietet för de döda hade murats in i kyrkans absid på samma sätt som man satte in Rökstenen oskadad med framsidan utåt i tiondeboden. Kanske fanns det i bygden då ännu en tradition om vad dessa representerade. Om urnorna kan ha haft något samband med den av Lindqvist antagna skeppssättningen är givetvis omöjligt att säga.

Rökstenens bakdsida och vänstra smalsida. Det är här det gäller att finna läsvägen genom texten. Foto Magnus Källström

I vilken ordning ska då resten av Rökstenens text läsas? Hanna Åkerströms analys resulterar i nio olika alternativ och hon menar att det kan ha varit meningen att det här inte skulle finnas en enda väg genom texten, utan att flera läsordningar med skiftande resultat skulle vara möjliga samtidigt. Med en upphovsman som Varin, som excellerar i dunkla utsagor och kunskap om olika lönnrunor vore något sådant kanske inte helt oväntat.

Jag tror dock att ett av de föreslagna alternativen är sannolikare än de övriga och det har sitt ursprung i en av Åkerström framhävd iakttagelse av den ovan nämnda Lis Jacobsen i kombination med ett uppslag av Olov Lönnqvist från 1999. Lönnqvist menar att man efter att ha läst alla de vertikala raderna med kortkvistrunor på baksidan ska gå över på den återstående smalsidan och läsa lönnrunorna som handlat om Tor och som sträcker sig uppifrån och ned. På slutet hamnar man i höjd med den vågräta rad där chiffret bygger på en variant av de äldre runorna. Runorna i denna rad står upp och ned och läses från höger till vänster. Samma typ av runor finns sedan i den lodräta rad som följer den vänstra kanten upp mot toppen. Där vidtar i tre horisontella rader med en ny lönnskrift (ett förskjutningschiffer), där runorna i den nedersta raden är vända upp och ned och alltså måste läsas från höger till vänster. Den uppochnedvända raden indikerar att man vid slutet ska rikta blicken uppåt och då återstår bara ett oläst parti: de sex stora runkorsen högst upp på baksidan och på toppen, som säkert tillsammans bildar en enhet och utgör inskriftens stora final.

Läst i denna ordning inleds varje nytt chiffer med runföljden sakum ”jag säger” som är den genomgående nyckeln till de olika lönnrunesystemen. Först i finalen saknas denna nyckelfras, men här består lönnrunorna bara av en variant av en lönnskrift som redan har förekommit i inskriften.

Vad texten sedan säger är en annan sak och förmodligen kommer vi aldrig att till fullo förstå den. Om mina funderingar ovan skulle råka vara riktiga är dessutom inskriften – trots att det handlar om världens längsta runinskrift – kanske bara ett fragment av en större helhet.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Några andra aspekter av tolkningen av Rökstenen har jag nyligen berört här. DS.

Gästblogg: Återupptäckt runfynd i Brunflo

Tornet vid Brunflo kyrka. Foto: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Olof Holm är fil.dr i historia, redaktör vid Riksdagsbiblioteket och medverkar också i redaktionen för Det medeltida Sverige vid Riksarkivet. Här berättar han om sökandet efter en runinskrift i Brunflo, Jämtland, som egentligen blev upptäckt redan för hundra sedan. Efter nya efterforskningar kan de glömda runorna ses och tolkas igen. 

Text: Olof Holm

Jämtland är inte känt för att ha många runinskrifter, men en inskrift är desto mera berömd. Jag syftar förstås på runstenen på Frösön, som bland annat talar om Jämtlands kristnande. I övrigt finns en återgivning av runalfabetet på utsidan av Hackås kyrka från omkring 1150–1175, och på en sländtrissa av täljsten, funnen i ett vägdike i Brunflo, finns en latinsk runinskrift som tyder på att föremålet har burits som en amulett av någon. I dagarna har det emellertid uppdagats ytterligare en runinskrift i Jämtland. Eller rättare sagt återupptäckts, för den har inte varit helt okänd. Låt mig berätta hur det gick till.

Ristningen i kastalen

Jag har under en tid intresserat mig för det märkliga stentornet som står intill Brunflo kyrka, vanligtvis kallat ”Brunflo kastal”. Av den anledningen gick jag igenom en del arbetspapper efter arkeologen Gustaf Hallström (1880–1962), förvarade vid Umeå universitetsbibliotek. Hallström hade tänkt skriva om tornet, vilket inte blev av. Till min förvåning stötte jag här på en anteckning om att studenten Erik Lundberg (sedermera en känd arkitekturhistoriker) år 1918 (?) skulle ha observerat en runinskrift i ”torntrappöppningen” i Brunflo. Kunde det verkligen stämma, varför förmådde då inte Hallström, som var där och gjorde uppmätningar 1929, återfinna ristningen? Och varför har ingen annan dokumenterat den? Jag planerade därför att undersöka saken på plats, måndagen den 28 september 2020.

Nu visade det sig emellertid, när jag råkade nämna mina planer för Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström, att han också hade varit och grävt i Hallströms papper i Umeå. Han hade tittat i en annan kapsel, där Hallström samlat anteckningar om alla möjliga runristningar i Norrland. Även där fanns en anteckning om Lundbergs observation av en runristning i Brunflotornet. Dessutom hade Magnus hittat en anteckning om samma observation av en runristning, ”å en sten i torntrappingången”, av Lundberg i Erik Brates samling i ATA. Det lustiga var att Magnus Källström hade planerat att åka till Brunflo söndagen den 27 september. Nog måste det betecknas som ett nästintill otroligt sammanträffande: att två forskare ovetandes om varandra, planerar att åka för att kontrollera en observation som varit bortglömd i hundra år  – med blott en dags mellanrum!

Hur som helst så fick Magnus förhinder som gjorde att han inte kunde genomföra sin planerade resa förbi Brunflo. Och det var tur för mig, annars hade han hunnit före.

Tolkning av runorna

Väl på plats slogs jag av mörkret längst ned i västra murens spiraltrappa. Man ser inte mycket utan en ficklampa, men å andra sidan är mörker bra för att kunna studera stenytor i släpljus. Jag synade kalkstensblock efter kalkstensblock, belysta från alla möjliga vinklar, men fann ingenting – bara fossiler. Kunde det ha stått fel i papperen? Hade Lundberg i själva verket observerat en runristning gjord i kalkbruket mellan stenarna? Jag övergick till att studera alla kalkbruksytor och mycket riktigt, i ögonhöjd på höger sida, fanns runorna som Erik Lundberg såg! De är ristade med kniv och ser inte mycket ut för världen. Jag kan förstå att tusentals besökare genom åren har passerat den mörka och trånga trappuppgången utan att lägga märke till dem.

Runorna som är ristade i kalkbruket i tornet vid Brunflo kyrka i Jämtland. Foto: Olof Holm (CC BY)

Men vad betyder ristningen? Som framgår av fotot ovan är ristningsytan (kalkbruket) inte jämn överallt. Det gäller därför att skilja på vad som är ristat med kniv och vad som enbart är sprickor eller gropar. Men såvitt jag kunde se rörde det sig om sex runor, inte fler. De tre första är tämligen lättlästa: sta. Det kan kommenteras att t– och a-runorna har ensidiga bistavar precis som i runalfabetet på kyrkväggen i Hackås, men till skillnad från den kanske 60–100 år äldre Frösöstenen, där motsvarande runor har tvåsidiga bistavar. Den femte runan är också lättläst: u. Den föregås såvitt jag kunde se av en r-runa vars ögla upptill dock är något otydlig. Den sista runan gjorde mig mest brydd. Efter att ha prövat flera olika alternativ stannade jag vid att läsa den som en i-runa. Jag antog att ristaren först placerat knivspetsen på lagom avstånd från den föregående u-runan men sedan valt att dra strecket (staven) som bildar i-runan snett nedåt åt höger, istället för rakt ned, för att undvika den ojämnhet som finns på det aktuella stället. Därför har runan blivit lutande.

Hela runföljden blir därmed starui. Denna läsning bör betraktas som preliminär och jag är öppen för att den kan behöva justeras efter att Riksantikvarieämbetets erfarna runologer fått tid att granska ristningen. Men jag vill ändå föreslå en tolkning. Jag menar att ristningen skulle kunna avse substantivet starfi (uttal: [starvi]) som brukades i fornvästnordiskt språk med innebörden ’tungt arbete’. Ordet hänger ihop med verbet starva som har levt kvar, bland annat i norrländska dialekter, med betydelserna ’arbeta hårt; dö’. Att runan u använts i stället för väntat f för att beteckna v-ljud finns det paralleller till i norska ristningar från medeltiden, till exempel sta·ue för stafi (N 13), to^ue för mansnamnet Tófi (N 126†) och he^uir för hefir (N B145 i Samnordisk runtextdatabas.)

Tungt arbete

Den aktuella ristningen syns som sagt väldigt dåligt, annat än med hjälp av konstgjord belysning. Men medan tornet var under uppbyggnad, när det inte fanns något tak och murarna bara var några meter höga, borde den ha synts i dagsljus. Med hänsyn till att runristningar i allmänhet har varit avsedda att synas och kunna läsas, så menar jag att det mest troliga är att ristningen härrör från byggnadstiden någon gång på 1100-talet eller 1200-talet. Jag föreställer mig att en run-kunnig bonde (eller dräng) som deltog i arbetet tog fram sin kniv under en paus och ristade ett ord som beskrev sinnesstämningen: starui ’tungt arbete’.

Kors i trappuppgången i det raserade tornet vid Sunne kyrka. Foto: Olof Holm (CC BY)

Efter att ha återupptäckt denna runinskrift valde jag att åka till Sunne kyrkoruin, belägen ett par mil från Brunflo, där det har stått ett liknande torn på kyrkogården och där nedersta delen av spiraltrappan i västra muren är bevarad. Där fann jag tyvärr ingen runristning men väl ett kors, som någon verkar ha åstadkommit med fingret i det våta kalkbruket på vänster sida i trappingången, antagligen i ont-avvärjande syfte.

Oktober 2020
Olof Holm
Kontakt: olof.holm@historia.su.se

Tack till personalen vid Forskningsarkivet vid Umeå UB som tillhandahöll kopior ur Hallströms arkiv och till Magnus Källström som försåg mig med exempel på u-runans användning i norska runinskrifter.

När björnen blev en fågel och korset förbyttes i runor

Henrik Zedig skannar en av runstenarna vid Attmars kyrka (M 4). Foto Magnus Källström

Förra veckan tog arbetet med Medelpads runinskrifter ett rejält steg framåt. Då fick vi äntligen möjligheter att genomföra den 3D-skanning av Medelpads runstenar som vi länge hade planerat och som vi hoppas ska bidra till den slutgiltiga läsningen av några av de svårare inskrifterna. I några fall hade jag redan på andra vägar funnit en lösning, men behövde pröva den på ett mer objektivt sätt, i andra visade sig den digitala bilden bjuda på oväntade överraskningar. 

Vi var tre stycken som hade tagit oss upp till Medelpad. Själva skanningen utfördes av Henrik Zedig från länsstyrelsen i Västra Götaland tillsammans med Laila Kitzler Åhfeldt från Riksantikvarieämbetet, medan jag mest stod bredvid och försökte snappa upp detaljer allteftersom ristningen växte fram på skärmen. Att vid en runsten även kunna se ristningen utan den nuvarande uppmålningen och i en generaliserad färgskala var en mycket speciell upplevelse.

Digital bild av Svalastenen (M 2), som i dag står vid Njurunda kyrka. Foto Magnus Källström

På tre dagar skannade vi alla Medelpads 14 bevarade runstenar. En inskrift som särskilt intresserade mig är den som finns på den mindre av de två runstenar som står vid Sköns kyrka, nämligen M 16. Enligt litteraturen är detta den senast funna runstenen i Medelpad, som ska ha påträffats i september 1911 av den förste ordföranden i Medelpads fornminnesförening Anders Wide och författaren Olof Högberg. Stenen ska då ha legat med ristningen uppåt ”i en kyrkstallplan invid Sköns kyrka”. I en tidningsartikel från 1912, där Wide intervjuas har jag dock funnit att den egentliga upptäckaren var ”en 18-årig yngling från Målås i Skön”, som vid denna tidpunkt hade anmält sitt fynd till föreningen. Att döma av en kort tidningsnotis om uppförandet av den nya kyrkan i Skön från november 1848 verkar det samtidigt som om som den faktiskt kan ha upptäckts redan då. I så fall är det i stället den stora Attmarstenen M 5 – funnen den 26 augusti 1875 – som är det senaste runfyndet i Medelpad.

Laila arbetar vid Bergastenen (M 3) i Njurunda. Fältutrustningen i förgrunden. Foto Magnus Källström

Trots att stenen från Skön har varit känd i mer än hundra år, verkar den aldrig ha blivit ordentligt runologiskt undersökt, utan den läsning och tolkning som är den officiella har egentligen en mycket märkligt bakgrund. Ytterst går den tillbaka på en uppteckning som gjordes 1969 av den dåvarande intendenten vid Sundsvalls museum Björn Hallerdt och som han meddelade den runintresserade Algot Hellbom. Denne gjorde i sin bok Medelpads runstenar (1979) i sin tur en del ändringar för att få mening i texten. I Samnordisk runtextdatabas har inskriften fått följande redaktion med ledning av Hellboms bok:

bia(r)(n) raiti … …þur sin : kuþ hialbi ant hans … …ti runaR
Biorn ræisti … [fa]ður/[bro]ður sinn. Guð hialpi and hans … [ris]ti runaR.

Eller som det blir på dagens svenska:

”Björn reste …, sin fader (eller: broder). Gud hjälpe hans ande. … ristade runorna.”

När stenen målades upp av Runverket i slutet av 1990-talet  kunde man inte återfinna allt detta, men man valde ändå att i många stycken följa Hellbom. Att vissa detaljer inte stämmer upptäckte jag redan 2006, när jag höll på med min avhandling. Exempelvis såg jag redan då att ant hans inte finns på stenen, utan att det sannolikt bara står ordet salu dvs. ”själ”. Detta parti hade också lämnats utan uppmålning. De inledande runorna var målade som biari, vilket ju inte borde återge namnet Björn utan i stället det mer sällsynta Bjare, som faktiskt också betyder ’björn’. Att den sista runföljden borde återge en ristarsignatur köpte jag då, även om jag inte riktigt kunde föreställa mig hur denna del av texten ursprungligen hade varit arrangerad på ristningsytan.

Under senare år har jag gått igenom denna inskrift vid flera tillfällen och gradvis upptäckt att den på ytterligare punkter måste läsas helt annorlunda. Bland annat döljer den fjärde runan som har målats som r egentligen de två runorna li, som av allt att döma är en del av ordet lēt ’lät’.

Runstenen M 16 vid Sköns kyrka. Foto Magnus Källström resp. Henrik Zedig

Inför veckans undersökningar hade jag rest upp en dag före Laila och Henrik för att pröva mina senaste idéer, som jag också tyckte bekräftades av ristningen så långt det nu gick att bedöma. På torsdagsmorgonen blev det äntligen dags att skanna denna sten. Eftersom radio P4 Västernorrland hade visat intresse för vårt arbete, bestämde vi att göra detta i direktsändning, vilket ju var ett litet vågspel ifall mina iakttagelser skulle visa sig vara helt fel och allt bli ett stort antiklimax. Ordet salu och några andra detaljer kom först mycket tydligt fram på skärmen. Därefter nådde vi de inledande runorna som är målade bia, men som jag i stället kunde läsa som bai. Detta känns vid första anblicken inte som något vikingatida namn. Man ska dock komma ihåg att b-runan också kan stå för /p/ och i så fall får vi mansnamnet Pāi. Detta förekommer i flera olika källor (bland annat som binamn på islänningen Óláfr Pái Hǫskuldsson), men det har aldrig tidigare har setts på en vikingatida runsten. Namnet betyder ’påfågel’ och man tror att det ursprungligen har uppkommit som binamn på personer med svaghet för färggranna kläder.

Något som vi också fick bekräftat, men som inte hanns med under den korta tiden i etern, var att den föregivna ristarsignaturen saklöst kan strykas. I stället för tirunaʀ står det av allt att döma biurna-…, där alltså namnet Björn ser ut att återuppstå på stenen! Det kunde ligga nära till hands att här se en bestämning till det föregående sālu ’själ’, men det är omöjligt eftersom namnet Biǫrn i genitiv har formen Biarnaʀ med a. Det troligaste är i stället att namnet står i grundform och att runorna i slingan på mittytan är början på en ny sats.

Just nu tror jag att hela inskriften ska läsas på detta sätt:

bai li- raita …[aþu]r sin : kuþ hialbi salu | biurn a-…
Pāi lē[t] rētta … [f]aður sinn. Guð hialpi sālu. Biǫrn o[k](?)…
”Påe lät uppresa …, sin fader. Gud hjälpe själen. Björn och(?) …”

De runor som står inom hakparentes är i dag dolda under mark i den betong som stenen av någon anledning göts in i när den placerades på sin nuvarande plats vid kyrkans restaurering 1969. Att jag ändå vet att stenen bär dessa runor och att släktskapsordet varit just ordet fader beror på att jag har fått tillgång till undersökningar av stenen som arkeologen och Timrå- och Skönsättlingen Ingmar Jansson gjorde som gymnasist i början av 1960-talet. Ingmar var dessutom den förste att läsa biurna-… i slingan på mittytan, även om det också tog honom flera besök.

Runstenen M 14 vid Byn i Sättna. Foto Magnus Källström

Vid lunchtid lämnade vi Skön för att göra de två sista runstenarna på vår tur: Oxstastenen i Selånger (M 13) och runstenen vid Byn i Sättna (M 14). Den senare avbildades första gången 1724 av Erik Julius Biörner, som har efterlämnat en läsning och tolkning som var så fantasifull – stenen antogs här vara rest av tre män som kallade sig ”namnkunnige Asiefarare” – att de mer sansade 1700-talsforskarna misstänkte att den var påhittad. Nils Reinhold Brocman besökte platsen på sin resa till Hälsingland 1763, fann stenen och lät den medföljande tecknaren Olof Rehn avbilda den. Denna teckning finns i två olika versioner och har sedan dess varit vägledande för denna mycket vittrade och nötta inskrift.

N. R. Brocmans och Olof Rehns teckning av runstenen i Byn 1763. Foto: ATA

Min förhoppning var att vi här bland annat skulle kunna fastställa namnet på den som stenen har varit rest efter och vars namn Brocman och Rehn hade läst som ihul, men vårt intresse kom snabbt att upptas av en helt annan del av ristningen. På mittytan finns ett ganska skevt kors uppmålat, men detta gick inte alls att återfinna i 3D-bilden. Plötsligt upptäckte Laila, Henrik och stenens fadder Mikael (oklart vem som var först), att det inte alls var något kors, utan det i stället fanns runor på denna plats. Trots att vi både hade stenen och själva 3D-bilden att jämföra med var det inte helt lätt att få ordning på hela texten, men det rådde inget tvivel om att man kunde läsa ulf följt av en runa som antingen var r eller b. Det såg också ut som om dessa runor begränsades av ett textband som reste sig upp från rundjurets huvud. Efter att ha granskat partiet närmare kunde vi också fastslå att de runor som går att skymta i rundjurets hals ska läsas i motsatt riktning och att namnet suain ”Sven” som står i slingan till vänster måste utgöra början av inskriften och vara inskriftens första namn.

De nyfunna runorna på M 14 i nattbelysning och i 3D-version. Runorna går i lodrät riktning och följer den högra sidan av det som tidigare antogs vara ett kors. Foto Magnus Källström resp. Henrik Zedig

För att även få möjlighet att titta på ristningen i släpljus bestämde vi oss för att återvända när det hade mörknat. Tyvärr hade det då också börjat regna, men med paraply och en bygglampa kunde vi bekräfta de runor som vi hade sett tidigare på dan. Det var samtidigt svårt att få fason på det som borde vara rundjurets huvud, men så mycket är säkert att det aldrig har funnits något kors på denna sten. Här har Rehns teckning misslett senare undersökare.

Det ska tilläggas att det när man väl har fått syn på dessa runor inte är några problem att se åtminstone u-runan även på tidigare fotografier.

Detta var torsdag kväll och när jag på fredagsmorgonen bläddrade i mitt preliminära manus till Medelpads runinskrifter gjorde jag en nästan lika oväntad upptäckt. Bland de äldre avbildningarna av M 14 finns en mycket valhänt teckning av Nils Johan Ekdahl från 1829, som jag inte har haft så stor tilltro till eftersom den innehåller flera märkliga runformer. Nu såg jag till min förvåning att han på mittytan hade avbildat de runor som vi trodde oss vara först att upptäcka!

N. J. Ekdahls teckning av M 14 från 1829. Efter original i ATA.

Våra upplevelser vid runstenen i Byn ger ett par viktiga påminnelser för fältrunologen. När man studerar en runsten är det alltid nödvändigt att förhålla sig kritisk till vad tidigare undersökare har sett och hålla öppet för att verkligheten kan vara en annan. Samtidigt ska man inte underskatta föregångarna och de gamla antikvarierna, utan noga begrunda vad de har noterat. I detta fall har Brocman förlett oss med sitt kors, medan Ekdahls taffliga teckning egentligen visade den rätta vägen. Det bör samtidigt framhållas att Brocman ingalunda var säker på sin uppfattning. I sin reseberättelse skriver han nämligen:

”Jag tilstår likväl at jag en annan Dag ännu gärna set denne Sten för dess Ojämnheter och flera Rister skull. Ty hvad förste Gången i sådant fall icke kan vinnas, det gifver ofta en annan Tid bätre. Sålunda ser jag i Domprosten Celsii Anteckningar, at han läst månge Runstenar 2, 3, ja 4. Gånger, några År ofta imellan hvar Gången. Hvarföre jag til denne icke själfkloke, utan af Flit, Möda och Eftertanka kloke Mannens Runradningar hafver mera Förtroende, än til hans både Förgänges- och Samtida Mäns. Han höll för skamligt at påbörda någon sina Meningar, förr än han själf om dem var öfvertygad: var icke häller så lättsinnig, at han snart lät inbilla sig det, som sakernas Natur och andra Efterrättelser, dem han väl viste, emotsade.”

Detta är mycket kloka ord, även om det säkert hade kunnat uttryckas lite enklare.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I höst kommer M 16 vid Sköns kyrka att grävas upp och befrias från betongen som nu täcker en del av ristningen. Då kan vi kanske komma ytterligare en bit med läsningen och tolkningen av denna inskrift. Och skulle någon veta vem den 18-åriga ynglingen från Målås var, så är jag givetvis intresserad. DS.

Årets runfynd 2020

Den nyfunna runstenen från Hellerö i Västra Ed. Foto Magnus Källström

”Årets första runfynd” har sedan några år varit en stående rubrik på K-blogg, men i år har den inte kommit till användning. Skälet är att fynden har låtit vänta på sig. Visserligen fick vi redan i våras rapporter om ett par mindre fragment, men dessa har endast runstensornamentik och inga runor. För någon månad sedan fick vi också veta att ett större runstensfragment med minst tre ord hade hittats i Västergötland. Detta bör nog räknas som årets första runfynd, men tyvärr har vi ännu inte haft möjlighet att undersöka det och mycket tyder på att det kan höra ihop med en tidigare känd sten. Så nu förra onsdagen slog det till när en hel och tidigare fullständigt okänd runsten upptäcktes i Hellerö i Västra Ed utanför Västervik i Småland.

Hur fyndet gick till har redan rapporterats i olika medier och det finns egentligen ingen anledning att upprepa detta, även om man kan säga att det nästan är ett klassiskt sätt för hur okända runstenar brukar dyka upp. Någon vänder på en stor sten i en åker och baksidan visar sig vara ristad med runor. Jag fick reda på fyndet redan dagen efter när Veronica Palm från Västerviks museum ringde mig och berättade om stenen. Det stod från början helt klart att det rörde sig om en äkta runsten och jag bestämde på stående fot att åka ned morgonen efter, något annat var väl egentligen otänkbart.

När jag kom till Hellerö möttes jag av en entusiastisk skara av boende och tillresta som hade samlats kring stenen och det var bara att falla ned på knä och börja läsa. I pressmeddelandet från Västerviks museum står att jag ”omgående” kunde tolka inskriften, men detta faktiskt en sanning med viss modifikation.

De första två runorna var lätta att läsa. Där stod k, sedan en stungen i-runa det vill säga e, men den tredje runan gick jag bet på. Huvudstaven var tydlig och det såg ut som det kunde finnas en bistav till en l-runa, men det kunde kanske också röra sig om en i-runa. Sedan kom en tydlig þ-runa och en a-runa, men sedan var det svårt att läsa igen. Här såg det mest ut som resterna av en utvittrad þ-runa. Ur detta kunde jag inte få fram något begripligt namn och verkade därför klokast att snabbt hoppa framåt i texten. Där hittade jag ordet ”reste” och därefter var det ingen svårighet att på stående fot läsa och tolka resten av texten: ”denna sten efter Sigbjörn, sin fader, Ögärds make.”

Med tanke på hur lättläst resten av texten är var det frustrerande att jag inte kunde få fram det första namnet, men jag gjorde som jag brukar göra. Jag började metodiskt rita av och kommentera varje runa, men inte heller det verkade hjälpa. Det blev dags att åka iväg och äta lunch, vilket visade sig vara ett lyckosamt avbrott. När jag kom tillbaka tog jag tag i den motspänstiga tredje runan igen och det dröjde inte länge förrän jag såg att den ju var r! Då föll plötsligt alla bitarna på plats. Det stod givetvis kerþar det vill säga namnet Gerðarr ”Gärdar” som finns på ett flertal runstenar i Uppland, Södermanland och Östergötland. Sista runan i namnet är som nämnts vittrad, men den kan mycket väl ha varit r.

Hela inskriften blir då:

kerþaṛ raisþi : stin : þansi : at : sitiarf : faþur : sin : buanta : aykerþaʀ
Gerðarr ræisþi stæin þannsi at Sigdiarf, faður sin, bōanda Øygærðaʀ.
”Gärdar reste denna sten efter Sigdjärv, sin fader, Ögärds make.”

Ett litet tolkningsproblem finns dock. Ska runföljden sitiarf uppfattas som namnet Sigdiarfʀ eller Sædiarfʀ? Utifrån stavningen borde det senare ligga närmast, men samtidigt undrar man varför inte i-runan är stungen, när ristaren annars använder e för /æ/ (och /e/). Jag tror därför att Sigdiarfʀ är att föredra.

Det allra roligaste är dock det avslutande namnet, som återger kvinnonamnet Øygærðr. Detta har inte tidigare funnits belagt i runinskrifterna och tycks även ha varit sällsynt under medeltiden. På nutida svenskt område finns några spridda belägg från Bohuslän och Jämtland, men detta var egentligen Norge när runstenen restes. De namnleder som ingår in namnet är dock välkända från runstenarna och genom att många av de sammansatta namnen bildades genom att namnleder kombinerades fritt kunde ett sådant namn uppkomma helt spontant utan att man behöver räkna med norska kontakter.

På stenens mittyta finns det sedvanliga korset. Ett kors av liknande typ finns på en runsten i Mörlunda (Sm 152). Kanske finns det något samband? Foto Magnus Källström

Läsningen ovan är ännu preliminär, men eftersom ristningen är så pass tydlig tror inte att den kommer att ändras i någon större utsträckning. Rundjurets huvud som finns på mittytan har en originell utformning och liknar inte alls det vi brukar finna på de småländska eller östgötska runstenarna. Möjligen kan detta tyda på att ristaren har kommit utifrån. Vissa av detaljerna i detta huvud ger också möjlighet att datera ristningen, som jag tror ska placeras någonstans mellan ca 1020 och 1050.

Man undrar givetvis om det kan finnas något samband mellan runstenen och den silverskatt som 2008 hittades vid gården. I denna skatt ingår både mynt präglade under Olof Skötkonung 994–1022 och den danske kungen Knut den store 1016–1035. Detta stämmer ganska väl med den tid som jag tror att runstenen kan ha tillkommit och en silverskatt tyder på resurser och kontakter utöver det vanliga.

Stenen är som nämnts bara preliminärt undersökt och jag hoppas att jag snart ska få möjlighet att besöka den igen. Framför allt är det detaljerna i rundjurets huvud som jag vill studera närmare. Jag tvekade inte heller att omedelbart utnämna denna runsten till ”Årets runfynd”. Hela okända runstenar dyker nog bara upp med tio års mellanrum och ett finare fynd än detta lär vi knappast få se i år!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Faktiskt är det ganska jämt tio år sedan en fullständig och tidigare helt okänd runsten dök upp. Då gjordes fyndet i en åker vid gården Småhamra i Österhaninge utanför Stockholm. Läs vidare om detta fynd i Thorgunn Snædals inlägg på K-blogg. DS.

Runornas väg från Hassela till Minnesota

Kensingtonstenen som hittades i svenskbygderna i Minnesota 1898 av utvandrade Olof Ohman är världens kanske mest kända och omdiskuterade runsten. En majoritet av forskarna avfärdade den tidigt som falsk, men ändå har den utgjort en olöst gåta. 2019 hjälpte en mellanstadielärare och hennes fjärdeklass i Hassela i Hälsingland till att kasta nytt ljus över den märkliga runraden på stenen.   

This article in English: How the runes went from Hassela to Minnesota

Runinskriptionen på Kensingtonstenen innehåller information om att åtta göter och 22 norrmän var på upptäcktsfärd och reste stenen 1362. De märkliga runorna på stenen hade inte dokumenterats tidigare och kom därför att kallas Kensingtonrunor. Om dateringen på stenen vore riktig skulle det kasta om historieskrivningen och visa att skandinaver reste betydligt djupare in i kontinenten än tidigare dokumenterade strandhugg. Många vill fortfarande tro att det var så.

Kensingtonstenen (PD)

Runraden länge ett mysterium

Magnus Källström är inte en av dem. Han är runolog och docent i Nordiska språk vid Riksantikvarieämbetet. Hans arbete på myndigheten är att tyda runinskrifter och sätta in dem i sitt historiska sammanhang. Kensingtonstenen var han länge helt ointresserad av.

– Skriften på stenen blandar svenska, norska och engelska språkformer och det är tydligt att det är mer nutida ordformer som använts. Det fanns inget sådant här runsystem under medeltiden. Däremot vet vi nu att det fanns ett likadant under sent 1800-tal åtminstone i Hälsingland och Medelpad, säger han.

Det är först på senare år som Magnus Källström och andra runkännare kunnat bringa reda i var runraden på stenen egentligen kommer ifrån. Det första genombrottet kom 2003 när stenen lånades ut till Historiska museet i Stockholm. Då kunde lingvisten Tryggve Sköld vid Umeå universitet koppla stenens runrad till en bouppteckning i Dala-Floda i Dalarna. Handskrivna blad daterade 1883 och 1885 innehöll liknande runor, men med vissa skillnader. Det var första gången som runraden på Kensingtonstenen kunde kopplas till andra skrifter.

Haveröstaven nästa bevis

I mars 2017 gick Magnus Källström igenom en låda som tidigare runolog Helmer Gustavson vid Riksantikvarieämbetet lämnat till honom. Bland papper och pärmar hittade han en fotostatkopia av en tidningsartikel från 1944 med rubriken Haverörunor. Pulsen ökade när Magnus såg runraden.

– Jag såg direkt att det var Kensingtonrunor. Runorna var en avskrift av en runstav som skulle finnas på Haverö hembygdsgård i Medelpad. Jag kastade mig på luren och mycket riktigt hade de trästaven kvar. Jag som aldrig brytt mig om Kensingtonstenen blev nu extremt intresserad av den, berättar han.

Artikeln som Magnus Källström påträffade i lådan. (ur Sundsvalls Tidnings julnummer 1944.)

 

I oktober 2017 kunde han besöka hembygdsgården. Staven som visade sig vara ett alnmått innehöll precis samma runrad som Kensingtonstenen. Det faktum att de var ristade på ett alnmått utgör också en datering i sig. 1889 förbjöds alnen i Sverige då metermåttet infördes. Runraden på Kensingtonstenen hade alltså varit i bruk i området kring Medelpad redan på 1880-talet, drygt tio mil från platsen där Olof Öhman bodde, innan han utvandrade till Minnesota och blev Olof Ohman.

Runstaven från Haverö. Egentligen är det måttredskap anpassat efter den s.k. Stockholmsalnen. Eftersom de äldre måttenheterna inte fick användas efter 1888 kan den knappast ha tillkommit efter detta årtal. Foto: Magnus Källström (CCBY)

Djävulen i Ersk-Mats-gården

Samtidigt satt läraren och runfantasten Anna Björk i Hassela i Hälsingland, tre mil från Haverö, och funderade över Kensingtonstenen. Hon hade läst Mats G Larssons bok från 2012, ”Kensington 1898. Runfyndet som gäckade världen…” och hon hade också i 20 år försökt tyda de runor som finns ritade i drängkammaren på Ersk Mats-gården i Hassela, till synes otydbara. Ersk-Mats gården ingår i Unescos världsarv Hälsingegårdarna. Runorna i Ersk-Mats-gården kom på tal när hon undervisade sin skolklass om vikingatiden.

– Jag sa till eleverna att ”det går inte att tyda de runorna”. När jag sen läste Magnus artikel om Haveröstaven var det som att det snäppte till i huvet. Då föll allt på plats och jag sa till eleverna: ”vi gör det i morgon”, berättar hon.

Taket i drängkammaren med ordet diefvulen skrivet med rödkrita. Foto: Magnus Källström(CCBY)

Med hjälp av runraden från Haveröstaven tog det inte Anna och barnen många minuter att tyda ut vad som stod skrivet i taket i drängkammaren: ”Diefvulen”. Där fanns också ett namn: ”Hans Olofsson”.

– Det gick en rysning genom kroppen, minst sagt. Sen visade det sig att guiden på gården hade likadana runor på sin loge i närheten och där fanns två namn till nertecknade.

Anna Björk kontaktade Magnus Källström och Mats G Larsson och tillsammans lyckades de utläsa namnen i grannladan, skrivna med samma typ av röda krita som i drängkammaren i Ersk-Mats. De var dessutom daterade 1870 respektive 1877. Det är de första dokumenterade Kensingtonrunorna som är daterade innan Olof Ohman emigrerade till Amerika 1879 och 28 år innan Kensingtonstenen grävdes fram.

Femteklassen prisades

Vetenskapsradion Historia i P1 och Lilla Aktuellt vallfärdade till Hassela för att återge historien om de runläsande tioåringarna. Och i oktober 2019, lagom till att eleverna börjat i femte klass, dök riksantikvarien upp i sällskap med Magnus Källström för att dela ut Riksantikvarieämbetets  förtjänstmedalj till Anna Björk och eleverna i hennes fjärdeklass för deras upptäckter.

– För mig är förtjänstmedaljen det största som har hänt, men barnen upplevde nog snarare att deras peak var när de var med i Lilla Aktuellt och en fråga i radioprogrammet ”Vi i femman” handlade om dem, säger Anna och skrattar åt det omtumlande minnet och faktumet att vuxna och barn har sina olika perspektiv på tillvaron.

Klass 5 på Arthur Engbergskolan i Hassela mottar Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj av riksantikvarie Lars Amréus. Foto: Henrik Löwenhamn (CCBY)

Spåren leder vidare till Amerika

Anna Björk har fortsatt söka i arkiven efter de tre namnen som finns nertecknade med runor i Hassela. Hon har lyckats spåra en av dem: Olof Danielsson Oskar, i Amerika omdöpt till Osher.

– Jag letade och letade bland tusentals namn i register och till slut hittade jag honom. Han dog tyvärr av lunginflammation tre månader efter att han kom till St Paul i Minnesota. Hans fru Karin gifte om sig med en annan Hasselabo, William Ward.

Annas nästa mål är att åka till USA och Isanti där många Hasselabor slog sig ner. Planer som tillfälligt pausats på grund av den globala coronapandemin.

– Jag är säker på att det finns mer Kensingtonrunor. Är jag i en lada här i trakten är jag ju där direkt och kollar väggarna med släpljus från ficklampan. Det vore drömmen att åka över till Isanti, leta efter avlägsna släktingar och söka igenom gamla lador med ficklampa även där.

Vem som ristade själva Kensingtonstenen får vi kanske aldrig veta. Möjligen var det Olof Ohman, möjligen någon i hans närhet. Ett annat alternativ är att det var någon som ville driva med Ohman. Allt klarare framstår det dock som att kunskapen om Kensingtonrunorna följde med det sena 1800-talets utvandrarvåg till Amerika från trakterna kring Hälsingland och Medelpad.

Anna Björk och Magnus Källström vid utdelningsceremonin i Hassela. Foto: Henrik Löwenhamn, (CC BY).

 

 

 

 

 

 

 

Vidare läsning

Här på K-blogg och på Raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta? 
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen

Articles in English:

The Haverö runes – the key to the mystery of the Kensington Stone?

Kensington runes in Hälsingland

How the runes went from Hassela to Minnesota

Runstenen på Sörby gamla kyrkoplats

Runstenen Ög 197 på Sörby gamla kyrkoplats i Mjölby i Östergötland. Foto Magnus Källström

Riksantikvarieämbetet har sedan mer än en och en halv månads tid påbjudit hemarbete för dem som har möjlighet. Om man som jag ägnar sig åt runforskning och har ett hyfsat handbibliotek i ämnet är det inga större problem att byta kontoret mot hemmiljön. Att jag numera har fyra kilometers gångväg till skrivaren får väl bara räknas som hälsosamma avbrott i arbetet samtidigt som det också reducerar pappersåtgången.

Däremot har det ännu inte blivit så mycket av fältundersökningar än, även att detta är en möjlighet nu när vädret blir varmare. Att i ensamhet och i lugn och ro gå igenom en runinskrift och föra noggranna anteckningar brukar åtminstone för mig vara den mest givande undersökningsmetoden, även om det då och då också kan vara bra att ha någon att diskutera svårigheter med.

Ett litet avbrott kom i tisdags, då andra åtaganden förde mig på en dagsutflykt till Rökstenen. När jag ändå befann mig i dessa trakter passade jag på att granska runstenen Ög 197 i utkanten av Mjölby. Stenen namnges i litteraturen normalt efter Sörby kyrka, men själva kyrkan är riven sedan 1791 och går inte att hitta på kartor. Däremot finns kyrkogården finns kvar och enligt Lantmäteriet är det officiella namnet numera Sörby gamla kyrkoplats.

Länsstyrelsen gjorde förra året vårdinsatser på denna sten och hade bett mig att måla upp ristningen, men det dåliga vädret i höstas gjorde att jag hade fått skjuta detta på framtiden. Det ska också erkännas att jag inte heller hade så stora förhoppningar på att jag skulle upptäcka något nytt. Stenen har ju varit känd sedan 1600-talet och inskriften verkade ju okomplicerad. Enligt Samnordisk runtextdatabas lyder den:

¤ uikutr ¤ risþi ¤ stina ¤ þisi ¤ ift(i)(R) ¤ [þu]rkut × bruþur ¤ sin
Vigautr ræisþi stæina þessi æftiR Þorgaut, broður sinn.

Det som i databasen har återgivits med ¤ motsvaras på stenen av skiljetecken i form av dubbelkryss. Underlaget för läsningen i databasen har också en viss ålder. Den går tillbaka på Erik Brates återgivning i Östergötlands runinskrifter, som publicerades mellan 1911 och 1918. Själva undersökningen av denna sten gjordes ännu tidigare, nämligen sommaren 1894, då Brates hade installerat sin familj på Fågelvik i Tryserums socken i Norra Tjust i dåvarande Kalmar län, och från den 12 juni och till den 7 juli på egen hand ägnat sig åt att undersöka östgötska runstenar.

Sörbystenen i kyrkogårdsmuren vid Erik Brates undersökning 1894. Foto ATA

Sörbystenen var då inlagd i den östra kyrkogårdsmuren, med ungefär hälften av inskriften dold under markytan. När det sista häftet av Östergötlands runinskrifter kom ut 1918 hade den blivit uttagen ur muren och rest på kyrkogården, där den ännu står.

När jag kom platsen var det mulet och ganska kallt i luften, men plötsligt bröt solen igenom molnen och skapade ett utmärkt släpljus över ristningsytan. Det märkligaste med Sörbystenen är att den rakt igenom är ristad med spegelvända runor (så kallade vändrunor). Detta är inte bara till besvär för den sentida läsaren, utan också har berett ristaren vissa svårigheter. En av de nyupptäckter som jag gjorde var att den andra u-runan i det inledande namnet uikutr också har en bistav till t på den högra sidan. Tydligen har ristaren föregripit den följande t-runan, men upptäckt sitt misstag och gjort om den till u.

Detalj av det inledande namnet uikutr med felristningen i den andra u-runan. Foto Magnus Källström

Att ristaren har haft problem även på andra ställen framgår bland annat av den märkliga placeringen av skiljetecknet efter ordet bruþur liksom av den misslyckade formen på s-runan i det följande sin. I tidigare uppmålningar har man antagit att runslingan gör en liten sväng runt det ena krysset i det nämnda skiljetecknet, men vad jag kunde se finns det här bara en naturlig kant i ristningsytan.

Men varför har ristaren envisats med att rista vändrunor när det uppenbarligen inte har varit helt enkelt? Jag tror förklaringen finns i inskriften. Det står där att en man rest stæina þessi ”dessa stenar”. Sörbystenen har alltså ursprungligen ingått i ett monument bestående av flera stenar. Från Uppland finns exempel på parstensmonument, där den ena stenen har rättvända runor och den andra vändrunor. Så är fallet med Yttergärdestenarna U 343–344 i Orkesta liksom U 763–764 vid Klista i Vårfukyrka. Jag misstänker att runristaren i Sörby hade eftersträvat en liknande effekt och att den okända parstenen i Sörby har haft rättvända runor.

Runstenen Ög 197 som den såg ut på 1600-talet när den låg som trappsten i kyrkan. Efter träsnitt i Bautil (B 899). Foto Alvin

Den dödes namn återges av Brate och i runtextdatabasen som [þu]rkut, som om de två första runorna någon gång hade iakttagits på stenen. Går man tillbaka till den äldsta avbildningen, vilket är Hadorphs och Leitz träsnitt från 1600-talet ser man dock att början av namnet var bortnött redan då med undantag för toppen av den första runan. Runorna þu är alltså bara gissade och har ingen plats i en modern translitterering, även om det troligtvis är dessa runor som en gång har funnits på stenen. Den lilla stavresten som Hadorph såg finns även hos Brate, men är i dag bortvittrad. Namnet på den döde brodern bör alltså återges som []…rkut.

Inskriften tolkas av Brate som ”Vigot reste dessa stenar efter Torgot, sin broder”. Denna tolkning återkommer i alla senare sammanhang, vilket inkluderar såväl Riksantikvarieämbetets skylt intill stenen som artikeln i Wikipedia. Man undrar dock vad som är motivet att återge den senare leden i namnen med just ”-got” när den ursprungliga formen var -­gautr. Visserligen utvecklades denna i fornsvenskan enligt två olika linjer till -­gøt resp. -­got, men att utifrån skrivningen kut avgöra den senvikingatida ljudbilden är här omöjligt, eftersom u-runan kan svara mot båda ljuden. I de fall där namnet Þōrgautr förekommer i andra östgötska runinskrifter har Brate valt formen ”Torgöt”. Jag ser ingen anledning att göra något annat i Sörbystenens text och vill därför för framtiden förorda denna tolkning av inskriften: ”Vigöt reste dessa stenar efter Torgöt, sin broder.”

Det kan nämnas att inte heller Erik Brate hade något emot längre promenader. Efter att ha återvänt till Tryserum och sin sommarbostad för året, fick han tydligen lust att undersöka ännu en östgötsk runsten. I sin rapport till Vitterhetsakademien skriver han nämligen: ”Den 30–31 juli företog jag från Fågelvik en fotvandring för att afbilda runstenen Wiede 56 [Ög 100] i Ringarum.” Detta bör ha varit en vandring på minst 3 mil i bara en riktning och han måste dessutom ha medfört sin lådkamera.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag kan också passa på att rätta en annan uppgift om stenen. Både i sitt undersökningsprotokoll 1894 och i Östergötlands runinskrifter uppger Brate att stenen är 2,64 m hög, men så reslig har denna sten aldrig varit. Jag mätte höjden till 2,17 m från den flata sten som den är placerad på. Troligen har Brate råkat läsa fel på någon otydlig siffra i sina fältanteckningar. DS.

Runläsning på distans

Äldre fotografi av Pireuslejonets högra sida. Det är oklart om det togs i samband med Nils Fredrik Sanders undersökningar på 1890-talet eller av Erik Brate 1913. Foto: ATA

Inom den inte allt för stora miljön av runforskare finns det en viss föreställning om en uppdelning mellan ”fältrunologer” och ”skrivbordsrunologer”. Den senare beteckningen har en viss förklenade klang: Runologen som sitter vid sitt skrivbord och tolkar runinskrifter som han eller hon aldrig har sett i verkligheten. Alla vill därför helst framhålla sig som fullfjädrade fältrunologer och ”fält” behöver då inte nödvändigtvis betyda en vistelse ute i naturen. Det kan lika gärna handla om att krypa in på en dammig kyrkvind eller att sitta lutad över ett mikroskop i ett källarmagasin.

Själv anser jag mig vara ungefär lika delar fältrunolog och skrivbordsrunolog och båda erfarenheterna behövs. Jag tycker det är ytterst sällan som man inte gör någon liten upptäckt när man för första gången besöker en runsten som man inte tidigare har sett. Och ger man sig tid att noggrant gå igenom inskriften, så leder det nästan alltid till nya insikter i stort och smått. Samtidigt är det mycket som jag har kommit på framför datorn och vid läsandet av litteraturen. Men för att våga tro på upptäckten och för att kolla om den verkligen stämmer brukar jag alltid försöka få se inskriften i verkligheten och ibland kan det dröja många år beroende på var den finns. Sedan måste man också vara beredd på att det man var helt övertygad om på hemmaplan kanske inte stämmer med verkligheten och då förkasta idén.

En som verkligen måste ha erfarit svårigheterna av att vara långt ifrån sitt studieobjekt var en av Pireuslejonets många uttolkare, lektorn vid Högre Allmänna läroverket vid Gävle, Karl Hjalmar Kempff. Han såg lejonet för första gången på en resa i Italien i december 1868 och tycks därefter ha varit närmast besatt av att lösa dess gåtor. Det största problemet var givetvis att lejonet stod i Venedig och att Kempff bodde i Gävle. Vid besöket 1868 kunde han bara ägna en dag åt lejonets inskrifter, men han skaffade sig så många fotografier av lejonet som han kunde komma över.

Pireuslejonet som det avbildas i C. C. Rafns bok Runeindskrift i Piraeus : Inscription runique du Pirée (1856).

Kempff visste då inte att den danske fornforskaren Carl Christian Rafn tolv år tidigare hade publicerat en tolkning av inskriften på både franska och danska. Enligt Rafns uppfattning handlade texten om ingen mindre än den norske vikingahövdingen Harald Hårdråde, som ju under många år vistades hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. På lejonets ena sida stod det enligt Rafn:

”Hakon indtog i Forening med Ulf og Asmund og Örn denne Havn; disse Mænd og Harald den Höie paalagde Landets Indbyggere betydlige Pengebøder formedelst Grækerfolkets Opstand. Dalk forblev nødtvungen i fjerne Lande; Egil var paa Toget med Ragnar til Ru(manien) og Armenien.”

Och på den andra:

”Asmund indhuggede disse Runer i Forening med Asgeir och Thorleif, Thord og Ivar efter Begjering af Harald den Höie, endskjönt Grækerne udgrundede (Meningen og forbøde det).”

Kempff var uppenbarligen av en annan uppfattning och åtta år senare – i maj 1876 – återkom han till Venedig. Denna gång hade han avsatt åtta dagar för sina studier av inskrifterna. Ödet ville dock något annat. Kempff skriver:

”Men nu kommo två mig helt oväntade motgångar. Under hela denna vecka jag ägde att egna mig åt lejonet, regnade det hvarenda dag, ösregnade : och när det någon stund så mycket höll uppe att jag kunde arbeta vid lejonet, vardt det mig förbudet af den soldat som där stod på vakt, att på något sätt röra vid det med handen. Jag fick endast med ögat ett stycke ifrån följa dess slingor och ristningar. För att få röra vid det skulle jag äga särskild “permesso“, jag minnes ej hvarifrån. Till detta var ingen tid.”

Utdelningen av besöket i Venedig blev alltså inte alls vad Kempff hade hoppats på, och man hade kanske trott att han därmed skulle ha gett upp tankarna på tydningen av lejonets inskrifter, men så var inte fallet. I samband med ett besök på Historiska museet i Stockholm 1889 fick han se de fullskaleavbildningar av lejonets inskrifter som den danske arkitekturmålaren J. T. Hansen hade utfört i Venedig 1885–86 på uppdrag av Vitterhetsakademien. Kempff insåg genast att han här hade funnit det hjälpmedel han behövde och skaffade fotografiska kopior av dem.

En av arkitekturmålarens J. T. Hansens avritningar i full skala av Pireuslejonets runristningar. Originalet finns i ATA. Foto Magnus Källström

Med dessa tillsammans med de turistfotografier av lejonet som han hade köpt i Venedig satt han sedan på sin kammare och försökte läsa och tyda lejonets inskrifter. Resultatet publicerade han i skriften Piræeuslejonets runristningar som utkom 1894.

På lejonets båda sidor fann han denna inskrift:

” – – – runar dessa:
Asger och hans folk (jordade) där Ulf [och Thordh, och Sigrid : Thorer högg], Slädbjörn, Ugge [och hans bröder], Verkbjörn, Svartdis, Ulfs hustru [Hon och Ulf foro ut till Jerusalem]
Jag Un högg nu rätta runar
– – – g s – – markade; (och) Vevan dödsvigde (l. ritade?)
Rollef riste: läs du, om du orkar.

Jag Vee högg :
Ulfugg och hans män hade (sitt) nattläger i denna hamn;
Snöulf och hans folk bröto byar som kämpade imot;
Arnlög, Snöulfs broder, led stor skada i Thins;
Borta vardt Ulf asklett som på hitfärden slog Umkel.”

I en tredje rad med runor som finns ovan lejonets vänstra länd läste han: ”(Jag – högg) nu : (B)ernger lät rista ru(nar efter) G(e)rbe(r)n.”

Förutom dessa sedan gammalt kända inskrifter trodde Kempff sig även på sina i Venedig anskaffade fotografier finna tidigare okända inskrifter. Dessa blir fler och fler ju längre fram i hans skrift man kommer och det verkar nästan som om de upptäcks en efter en samtidigt som han skriver om dem. Innehållet i dessa antagna inskrifter har en högst monoton prägel:

”Styrme högg.
Styrbjörn högg rätta runar efter Usufr broder
Styrme
Thorvard högg
(A)nund lät rista runar
Jag Öj – högg
– fus dog
Rörik dog, bro(der –)”
osv.

Något som sticker ut är en föregiven inskrift som ska handla om två kapplöpande kvinnor i poetisk form:

”Ringa höll Gerthrud
Gunlöga (i att ränna)
Gunlöga rann,
Gunlöga vann.”

Kempff skulle inte länge få stå ensam med sin nytolkning av Pireuslejonets runor. Redan påföljande år publicerade skalden och kanslirådet Nils Fredrik Sander en helt ny tolkning, som först inflöt i Post- och Inrikes Tidningar. Liksom Kempff hade Sander i huvudsak grundat sin läsning på J. T. Hansens avritningar, men han hade också fått tillstånd att göra en gipsavgjutning av hela lejonet. Denna hade utförts av gipsgjutaren De Biasi vid konstakademien i Venedig under tillsyn av bildhuggaren Dal Zotto. Därefter transporterades lejonet med båt från Italien till Stockholm, där det ställdes upp på Nationalmuseet.

Sanders version av J. T. Hansens avbildning av ristningen på lejonets högersida. Som Kempff upptäckte hade Sander gjort vissa ändringar gentemot källan. Efter Sanders bok ”Marmorlejonet från Piræeus med nordiska runinskrifter. En undersökning och förklaring” (1896).

Sanders tolkning avvek nästan i varje detalj från den som Kempff hade levererat, men hade en viss likhet med Rafns:

”Håkan, Vandir, Ulf och deras medreseutfarare plöjde (ankrade) å denna hamn; dessa män iverksatte, på anmodan, för indrifvande med vapenmakt af böter, utförselförbud och en (väpnad) härflock gentemot Grekfolkets vård (lejonet); en af nödtvång tillgripen hake å hamnen i ett upproriskt land; till ett vanmärke för de fega upprorsmännen ritade dessa runor. Germe högg (dem).”

”Skeppshärmännen rikligt drucko å hamngästabudets gille till uppkomsten af en våldsam träta, men G(rek)hopen beskärmade sig illa öfver vanheder … Asmund högg dessa runor.”

En intressant reaktion på de olika uttydningarna av Pireuslejonets inskrifter kom den 9 december 1895 – inte långt efter att Sander hade publicerat sitt förslag i Posttidningen. I en artikel med titeln ”De lärde” i Jämtlandsposten refererades de tre olika tolkningarna samtidigt som det konstateras:

”Såsom våra läsare se, finnes ingen annan öfverensstämmelse mellan de tre tolkningarna än att de antyda strider mellan nordbor och andra folk, men hvad i öfrigt beträffar innehålla de olika namn och uppgifter. Väl må man då fråga, huruvida dylika lärospån kunna sägas vara af vetenskapligt värde, och om icke »de lärde», som här brytt sina hjärnor, lämnat stoff till ett osläckligt löje.”

Den anonyme skribenten vill dock inte själv vara sämre, utan levererar ett eget tolkningsförslag:

”Rafn högg, Kem[p]ff högg. Sander högg. Alla högg de i sten. Den af nödtvång tillgripna haken hakade upp sig vid Thins. Rumänien är nu inskränkt konungadöme. Gåtan tydes, när mjöllik afbild (gipsafgjutning?) uppsättes i Stielig pelarhall (nationalmuseet är, som bekant, uppfört efter ritning af Stieler), och totalt bränvinsförbud utfärdats i Norge.”

Slutklämmen är inte heller dålig: ”Vi djärfvas antaga, att vår tolkning kommer sanningen lika nära som de andra herrarnas.”

En värre sågning av en runtolkning är svår att tänka sig, men det bekom åtminstone inte Kempff och Sander (om de någonsin fick läsa den lilla notisen). De fortsatte sina studier i stort sett efter samma linjer som de hade börjat och skulle ganska snart hamna i en våldsam inbördes strid om vem som hade rätt. Av allt att döma hade ingen av dem det, mer än i kanske någon liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Pireuslejonets runor fortsätter att fascinera. Läs om var forskningen står i dag i Thorgunn Snædals bok Runinskrifterna på Pireuslejonet i Venedig (2014). DS.

Ett förbryllande runstensmotiv från Kalmar

Runstenen U 632 från Kalmar kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström

Runologer beskylls ibland för att inte intressera sig för mer än det språkliga innehållet i själva inskriften, men ingenting kan vara mera felaktigt. Runologi är per definition tvärvetenskap och för den sanne runologen är allt i och runt en runinskrift av intresse. Problemet är snarare för runforskaren att skaffa sig tillräckligt goda insikter i granndisciplinerna för att kunna säga något av värde.

I verket Sveriges runinskrifter står – som också framgår av titeln – inskrifterna i centrum, men den digra publikationen innehåller också mycket annat. Här finns utförliga beskrivningar av fyndförhållanden och runstenarnas äldre historia, uppgifter om samband med andra fornlämningar, men också kulturhistoriska och historiska utflykter i vitt skilda ämnen. Möjligen kan man tycka att vissa områden som exempelvis runstenarnas ornamentik och bilder ibland blir lite styvmoderligt behandlade. En tydlig tendens är också att de mest tongivande utgivarna – Elias Wessén och Sven B. F. Jansson – ofta har värjt sig mot att försöka tolka dessa bilder, om det inte har rört sig om mer uppenbara motiv som exempelvis scener ur sagan om Sigurd Fafnesbane.

Framför allt märker man en tydlig ovilja mot att inläsa en symbolisk mening, vilket ibland har resulterat i rena ad hoc-förklaringar som att ristaren har ”tecknat sina figurer helt enkelt därför att det har roat honom och att de bara fläckarna på stenytan lockade till utfyllnad”. Även om vi inte vet vad en runristare kunde ta sig till, så måste man väl ändå utgå från att de bilder som finns på runstenarna har haft en särskild mening.

Från Kalmar kyrka i Håbo kommun kommer ett runstenspar (U 631 och U 632) med några märkliga bilder. Stenarna har tidigare varit inmurade i kyrkan, men de finns i dag på olika håll. Den ena tillhör Historiska museet i Stockholm och visas ofta i utställningen, medan den andra förvaras i kyrkan. Stenarna består av röd sandsten och är ristade på båda sidor. Att de hör ihop framgår av att de är tillägnade en och samma person. Av allt att döma har de ingått i någon form av gravmonument som har stått i eller vid den tidigaste kyrkan.

Paret i pärleporten på runstenen (U 631) i Historiska museet. Foto SHM

Stenen i Historiska museet har blivit särskilt känd för baksidans ristning, som visar ett par människor framför något som ser ut som en dörröppning. De håller armarna om varandras axlar och den ena har ett stavkors i högerhanden. Enligt en vanlig tolkning är detta en framställning av hur de träder in i paradiset.

Den andra stenen finns som nämnts kvar vid kyrkan och jag hade för några år sedan förmånen att se den. Den står i dag en trappa upp i tornet, men är där tyvärr placerad mot en vägg så att baksidans ristning (som utgörs av ett kors) inte går att se. Bildframställningen på denna sten är egentligen inte mindre märklig än den på Historiska museet och när jag var där fick jag frågan om det verkligen var en riktig runsten, vilket det givetvis är.

Den övre delen av runstenen, som den såg ut 1921. Foto ATA

Frågan är inte alls särskilt konstig om man tittar lite närmare på rundjuren, vars ansikten avbildas framifrån och närmast erinrar om klassiska teatermasker. Hans Christiansson skrev om just dessa ormfigurer i en artikel i Tor 1995 (”Den onda ormen: Runstensornamentikens kristna budskap. Ett tolkningsförsök”) och jämförde de med medeltidens framställning av syndafallet, där ormen ofta har ett illasinnat enfaceställt huvud. Enligt Christiansson återger ormfigurerna på runstenarna ingen mindre än Satan som försöker hindra människorna att komma till paradiset och som därför måste bindas med runor.

En förbryllande ornamental detalj på U 632. Foto Magnus Källström

Det finns dock på samma sida av stenen ytterligare en figur som Christiansson inte alls kommenterar och som alltid har förbryllat mig. Denna är ristad intill kroppen på en av de mindre ormfigurerna och liknar närmast en bläckfisk i rastafarimössa.

För ett antal år sedan blev jag genom ett numismatiskt föredrag på någon konferens bekant med ett motiv som jag direkt associerade med bilden på Kalmarstenen, nämligen ”Guds hand”. Detta motiv förekommer bland annat på mynt präglade under den engelske kungen Æthelred II, som regerade mellan 978 och 1016. Han var alltså kung i England under danagäldernas tid och sådana mynt måste ha nått Norden i mängder. Motivet plockades senare också upp av danska kungar som Knut den store, Hardeknut, Magnus den gode och Sven Estridsson.

Exempel på motivet ”Guds hand” från några danska vikingatidsmynt. Efter Hauberg 1900.

Man behöver bara bläddra i någon numismatisk publikation för att inse hur många av myntmotiven som har motsvarigheter på de senvikingatida runstenarna. Här finns kors, Guds lamm, fågelfigurer och triquetror. Så varför skulle man inte på en runsten också ha kunnat avbilda Guds hand?

När jag påbörjade detta blogginlägg var jag övertygad om att detta var den rätta tolkningen av bilden på U 632, även om jag nog besvärades lite av ringfingrets och lillfingrets längd i förhållande till de övriga fingrarna.

En fördel med att skriva en text som denna är att man får anledning att konsultera olika källor och det slog mig att den förste som enligt Upplands runinskrifter hade undersökt den nämnda stenen var professor Otto von Friesen i Uppsala. I projektet Evighetsrunor har vi bland annat digitaliserat hans anteckningsböcker och det var inte svårt att leta upp de sidor där stenen behandlas. Det visade sig att von Friesen hade varit där den 18 september 1919 tillsammans med en fornminnesintresserad generalkonsul vid namn Emanuel Öhlén och den inte helt obekante arkeologen Sune Lindqvist.

Av den aktuella stenen låg då ett fragment på kyrkogården, medan det andra satt inmurat som tak i en glugg i sakristians nordgavel. Beträffande det senare har von Friesen noterat att det där fanns ”[e]­tt bidjur med vinge”. Han har alltså tolkat den bläckfiskliknande figuren som en vinge till den ormfigur som den ansluter till.

Runstenen i den vinkel som den sågs från marken av von Friesen 1919. Foto ATA

Som stenen satt inmurad i kyrkan kunde den då bara ses i en sned vinkel från marken och tittar man på ett samtida fotografi som publicerades i Dagens Nyheter 1921 verkar det helt klart att det är så figuren ska uppfattas. Betraktar man stenen rakt framifrån är det däremot inte alls lika givet.

Kan detta vara gjort med avsikt för att bilden skulle kunna tolkas på två olika sätt beroende på i vilken vinkel stenen betraktades? Och varför har ristaren i så fall gett motivet denna utformning? Är det för ”att det har roat honom” eller har det funnits en djupare tanke? Eller beror allt bara på bristande övning i att rista en hand eller drakvinge i sten?

Med sådana avväganden gör runologen kanske bäst i att hålla sig till det skrivna ordet, där marken är fastare. Inskrifterna på de två stenarna är tämligen okomplicerade. På U 631 är den runristade sidan i stort sett förstörd, men tack vare avbildningar från 1600-talet känner vi hela inskriften: ”Nigulas lät uppresa stenarna efter Sögse, sin fader.” På U 632 finns texten kvar, men med större luckor: ”… och Stenbjörn (eller: Arinbjörn) … [efter] sin broder Sögse.”

Namnet på den döde skrivs syhsa (i ackusativ) på båda stenarna. Detta stod länge som  otolkat så kallat ”fetstilsbelägg” i översättningarna, men 2001 publicerade Patrik Larsson en studie som visade att det troligen rör sig om ett ursprungligt binamn Søgsi, bildat till ett ord med betydelsen ’tumult, stoj’. Om den som runstenarna från Kalmar har tillägnats är den förste som har begåvats med detta namn, så har han nog varit en lite besvärlig person. Är det kanske här som handen kommer in?

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Till minnet av en runstenstecknare

Johan Peringskiölds teckning från 1684 av ristningen på Ramsundsberget utanför Eskilstuna. Foto KB.

I dag den 24 mars är det exakt 300 år sedan en av det sena 1600-talets främsta runstenstecknare, Johan Peringskiöld, gick ur tiden. Peringskiöld ägnade sig inte bara åt att rita av runstenar utan var också riksantikvarie mellan åren 1693 och 1720. Han började dock sin bana inom den antikvariska forskningen som kopparstickare.

Peringskiöld, som innan han adlades hette Peringer, var sörmlänning till börden och född i Strängnäs 1654. Han kom sedermera som student till Uppsala, där han bland annat läste isländska för professor Olof Verelius. 1680 anställdes han vid Antikvitetsarkivet för att utföra kopparstick. Arkivet förestods av den energiske Johan Hadorph, som årligen företog antikvariska resor till olika delar av Sverige för att avbilda kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. I maj 1684 följde Peringer med honom för att avbilda runstenar i Uppland och resan visade sig så framgångsrik att han samma höst fick uppdraget att på egen hand fortsätta att arbeta i Södermanland. Under de kommande åren avverkade han också runstenarna i större delen av landskapet.

Teckningarna från de antikvariska resorna bildade underlag till träsnitt, som skulle användas i en planerad utgåva av Sveriges runstenar, men som först sent omsider trycktes 1750 i en stor volym som fick det bekanta namnet Bautil. Flera av Peringskiölds ritböcker från sörmlandsresorna finns ännu bevarade i Kungliga biblioteket och dessa teckningar är ofta förbluffande exakta, vilket framgår av teckningen ovan av den bekanta Sigurdsristningen (Sö 101) utanför Eskilstuna. Ett skäl var naturligtvis Peringskiölds konstnärliga ådra, men som framgår av teckningen arbetade han också med ett rutsystem för att få rätt proportioner.

Samtidigt var han uppenbarligen en mycket noggrann iakttagare. Detta fick vi en påminnelse om för ett par år sedan när runstenen Sö 91 återupptäcktes vid Stora Tidö, också utanför Eskilstuna. Denna var tidigare bara avbildad av Peringskiöld, som bland annat hade läst en runföljd þuþ, där man skulle vänta runorna kuþ. Detta såg ut som en ren felläsning, men nu när stenen åter blev tillgänglig kunde vi konstatera att det av allt att döma står þuþ på stenen. Här var det alltså ristaren och inte Peringskiöld som hade gjort ett misstag.

Något som är mycket tydligt hos Peringskiöld var att är inte bara var intresserad av själva runstenen och dess inskrift utan även av sambandet med andra fornlämningar och av det omgivande landskapet. På hans originalteckningar är omgivningarna ofta antydda, men det är inte alltid som dessa har tagits med på de slutgiltiga träsnitten.

Peringskiölds träsnitt av Nolbystenen (M 1) i Njurunda. Efter mikrofilm i ATA.

När Peringskiöld sommaren 1687 avbildade Medelpads runstenar tog han gärna med en del av landskapet, kanske för att han som sörmlänning uppfattade det som lite exotiskt. Bakom Nolbystenen i Njurunda ser man exempelvis det stora berget Nolbykullen skymta i bakgrunden, på bilden av Högomstenen i Selånger förekommer en av de stora gravhögarna på det bekanta Högomgravfältet och på Selångers kyrkogård har han låtit de märkliga gravvårdarna bilda bakgrund till runstenen.

Peringskiölds egentliga uppdrag med denna resa var att avbilda den runsten med de tre kronorna som påstods finnas i Tornedalen, men som senare har visat sig vara en naturbildning. På återfärden från Torneå tog han vägen över Frösön i Jämtland för att rita av Sveriges nordligaste runsten, som då ändå stod på näset på den östra sidan om sundet. Så har stenen också avbildats på det träsnitt som bland annat trycktes i hans Ättartal (utgiven av sonen Johan Fredrik Peringskiöld 1725) och i Bautil (1750).

Till skillnad mot runstenarna i Medelpad finns Peringskiölds originalteckning av Fröstenen kvar, vilket jag inte tror att så många känner till. Den ingår i en handskrift i den Palmskiöldska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek och har digitaliserats av Alvin. Denna med lätt hand utförda bläckteckning ger en helt annan upplevelse av både stenen och den ursprungliga miljön än det stiliserade och statiska träsnittet. På bilden finns ännu ingen bebyggelse runt sundet, utan miljön har förmodligen varit i stort sett densamma som när runstenen restes mer än sexhundra år tidigare.

Peringskiölds originalteckning av Frösöstenen från 1687. Foto Alvin

Som runstensavbildare var Peringskiöld den nyktre och vakne iakttagaren, som runstenstolkare var han ett barn av sin tid och var inte främmande för Olof Rudbecks fantasifulla idéer om Sveriges ursprung. Han kunde därför utan större betänkligheter läsa namnet på Noaks sonson Magog (under namnet ”Ogg then stora”) på en runsten vid Vallentunasjöns strand och han drog sig inte för att i runföljden kalmarna · sutuma på en sörmländsk runsten finna namnet på både Galileiska havet och Sodom. I verkligheten handlar det i det senare fallet om en udda skrivning för Kalmarsund!

Men även om Peringskiöld var en hängiven rudbeckian, fanns det fall där han insåg att läromästaren måste ha tagit fel. När Rudbeck hävdade att han funnit en runstensfras harþa kuþan tryg som skulle betyda ”den hårde gudens tjänare” och där den ”hårde guden” skulle syfta på den romerska guden Mars, förstod Peringskiöld att meningen nog var en annan. Genom sin erfarenhet av runstensundersökningar visste han att det bakom runföljden i stället dolde sig det berömmande epitetet harða gōðan dræng ”en mycket god (ung) man”. En strid blossade upp mellan de båda runtolkarna, men den kvävdes snabbt genom statsmakternas ingripande. Lösningen var dock inte alls den man önskar i en sund vetenskaplig diskussion. Peringskiöld gavs nämligen rätten att läsa och tolka de runinskrifter som ännu var outgivna som han ville, men han fick absolut inte avvika från eller kritisera de läsningar och tolkningar som Rudbeck och tidigare antikvarier hade framfört!

Peringskiöld var i fältet en noggrann iakttagare och en konstnär av rang. Många av de sörmländska stenar som han avbildade under sina resor på 1680-talet har senare försvunnit. Det är mycket möjligt att en del av dessa liksom Tidöstenen kommer att återupptäckas, men tills dess är framför allt hans teckningar som vi får bygga på. Detta räcker många gånger långt.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Tack till Jan Owe som i söndags tipsade mig om denna märkesdag och på så sätt lurade mig att skriva denna text. DS.

PPS. Den som grunnar på vad Bautil egentligen betyder kan läsa Staffan Fridells artikel i tidskriften Futhark. DS.

Nya runor från Sproge

Sproge kyrka nu i tisdags. Foto Magnus Källström

Nu i veckan var jag på Gotland för att granska de putsinskrifter som finns på bottenvåningen till tornet i Sproge kyrka. Kyrkan genomgår nämligen just nu en renovering och konservator Rebeca Kettunen som arbetar med denna vägg hade bett mig att komma och titta på runinskrifterna i samband med rengöringen. Ristningarna togs fram vid en renovering redan 1965, men man har hittills inte fått någon mening i de skadade runinskrifterna.

Jag kan inte säga att jag kom så mycket längre, men om några runor gick det att säga lite mer. På den aktuella väggen som utgör sydväggen i tornet finns även två skepp avbildade. Enligt boken Skeppsristningar på Gotland (1993) ska det större av skeppen föreställa ett inhemskt handelsfartyg, som liknar ett av de båtfynd som har gjorts i Kalmar slottfjärd (”Kalmar 1”) och som dateras till 1200-talets början. Ett par av runföljderna är skrivna nedanför kölen på denna fartygsbild och har antingen tillkommit samtidigt eller efter denna.

Runristningarna G 374B och G 374C i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Den ena läste jag som han-… : ḷaki (G 274B), den andra (G 374C) som h…-ạṛin-. Egentligen är detta helt omöjligt att tolka, men eftersom jag mitt i arbetet blev intervjuad av radion tvingades jag på stående fot åtminstone komma med några förslag. Dessa blev av lätt insedda skäl rätt hypotetiska, men jag är ganska säker på att runorna på något sätt hänger samman med skeppsbilden. Så som runorna är placerade under skeppet får man också intrycket av att de hör ihop och att de ska läsas i en följd och inte som två separata inskrifter.

Eftersom det ser ut att handla om en längre utsaga, är det frestande att tänka sig att inskriften har inletts med ett personnamn och bland de medeltida namnen ligger Hans eller Hannes närmast. Detta är en utveckling av namnet Johannes som först verkar uppträda i Sverige och Danmark i mitten av 1300-talet. Man måste i så fall tänka sig att runorna är minst hundra år yngre än skeppsristningen. En annan möjlighet är att det handlar om pronomenet hann ’han’. Det följande ordet ser ut att vara laki, men det är inte uteslutet att den första runan är u och att den nedre delen av bistaven är fylld med puts. Om vi läser uaki skulle detta kunna vara en konjunktivform med betydelsen ’må vaka’.

Den andra raden är egentligen också alltför skadad för att man ska ha en uppfattning om innehållet, men en möjlighet är att det har stått h[i]arini, vilket skulle kunna motsvara hiar inni ’här inne’.

Jag måste poängtera att denna tolkning bara är en möjlighet utifrån de bevarade runspåren och att det säkert finns andra. Samtidigt kan jag inte låta bli att associera till en putsristning (N 502) i Nidarosdomen i Trondheim i Norge, som lyder: nikuḷạṣ ua^r hẹ^r inẹ ẹ^r -­-­-­ṛ Nikulás var hér inni, er [hann fó]r ”Nikulas var här inne, när han for.”

Den föregivna inskriften G 374A som nog inte består av runor utan av majuskler. Nedanför finns ett pentagram. Foto Magnus Källström

En annan sak som jag upptäckte först efter att radion hade åkt därifrån var att den inskrift som tidigare har lästs -­ạṛụạạ och fått signum G 374A nog inte alls består av runor. Flera av tecknen har märkliga former och jag undrar om det inte istället handlar om en inskrift med majuskler. Eventuellt kan de sista av dessa tecken i så fall läsas MARIA, vilket skulle kunna stödjas av att det strax under finns en femuddig stjärna – ett så kallat pentagram – som ju är en känd Mariasymbol. På flera ställen på putsytan finns V-formade vinklar som sannolikt är spår av försök att rista fler sådana pentagram.

De tidigare oregistrerade runorna ro i Sproge kyrka. Foto Magnus Källström

Om min läsning är riktig försvinner alltså en av runinskrifterna i Sproge, men det kompenseras av att det strax nedanför denna ristning finns ett par runor ro som inte tidigare har varit registrerade. Jag såg dem faktiskt redan 2011 när jag var på ett kort besök i kyrkan. Vad jag upptäckte först nu är att det ovanför dessa finns en blad- eller knoppformig figur ristad. Kanske har vi här ännu en Mariasymbol och en ytterst djärv gissning är att de två runorna är rester av ordet ros.

Det finns mer än putsristningar i Sproge kyrka. I korgolvet ligger fyra medeltida gravhällar med runor (G 65–68), som tidigare fanns på kyrkogården, men som fick sin nuvarande placering i samband med restaureringen 1965. Vid samma tillfälle upptäckte man i en nisch i koret också en sönderslagen runbildsten (G 373), som hade huggits om till en piscina. Denna sten sitter i dag uppsatt på den norra väggen i kyrkan.

Runbildstenen G 373 som den såg ut när den upptäcktes 1965. Foto Erik Olsson/Kulturmiljöbild

Från Sproge kyrka kommer också ett runristat gravmonument (G 69) som antas vara utfört av ingen mindre än den gotländske stenmästaren Sigraf, som har svarat för den berömda dopfunten i Åker (DR 373) på Bornholm. Gravmonumentet som är hugget i sandsten finns i dag i Gotlands museum. Ristningen består av Guds lamm som håller ett rikt ornerat stavkors, som också bär runorna.

Enligt Gotlands runinskrifter är inskriften högst lakonisk:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giạṛạ
”Sigraiv gjorde (stenen). Johan lät göra.”

Elias Wessén räknar där inte med att inskriften har varit längre, trots att bröderna Säve har antytt att det tidigare fanns rester av en fortsättning. Carl Säve har från sin undersökning den 23 augusti 1844 dessutom efterlämnat en teckning av stenen, som Wessén tydligen inte har känt till. Den är försedd med följande påskrift:

Gotland. – Sproge, å kyrkogården. Runsten af sandsten, 3’67 hög, 1’83 bred (ofvan), 1’67 (nedan). Stod (d. 23 Aug. 1844) löst uppställd vid S. kyrkogårdsmuren, men hade blifvit funnen (stående) dold och inmurad i S. dörrsmygen, och derföre voro sirater och runor ännu till en del fyllda af kalk och murbruk. – Korset och alla sirater är starkt upphöjda, men hela nedre delen var redan då mycket vittrad och anfrätt, så att runorna nedåt voro mest oläsliga (Runorna omkr. 2 tum höga) och skola sedan blifvit ännu otydligare. – En af Gotlands få runstenar af sandsten!”

Carl Säves teckning från 1844 av gravhällen G 69 i Sproge kyrka. Efter original i ATA.

Inskriften läser Säve som:

sihraifr : giarþi : iohan : lit : giara …ʀ̣ · ag̣ṇạṛ…ahu : bi…

Några av runorna har han visserligen endast antytt med prickar, men Säve var en mycket god runläsare och det finns därför goda skäl att tro att inskriften har haft en fortsättning utöver de runor som är bevarade i dag. Hans ʀ-runa skulle t.ex. kunna vara slutrunan i prepositionen eftiʀ ’efter’ eller yfiʀ ’över’ och i de osäkert lästa runorna därefter har Säve uppenbarligen tänkt sig en motsvarighet till namnet Agnarr. Detta namn är visserligen med undantag för en dansk sagokung hos Saxo endast känt från västnordiskt område.

De följande runorna …ahu : bi… skulle kanske kunna dölja resterna av ett ortnamn på -­by eller -­bo, men det är också möjligt att bi… har utgjort början på ordet biðin ’bedjen’ och att det här har funnits en uppmaning att läsa en bön för den dödes själ.

Stenen finns som nämnts numera i Gotlands museum och jag har bara sett den en gång helt flyktigt. Kanske kan det fortfarande finnas spår på stenen som kan stödja Säves läsning från 1844. Detta får dock bli en uppgift vid ett kommande Gotlandsbesök.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runinskrifterna från Sproge kyrka i Gotlands runinskrifter 1 (G 6569) och 3 (G 373374). DS.