Taggad: runor

Femton runor i Hackås kyrka

Runorna som är ristade i pusten på utsidan av koret till Hackås kyrka i Jämtland. Foto Magnus Källström

Ibland kan det dröja något mellan ett nyfynd av en runinskrift och den vetenskapliga undersökningen. I samband med renoveringen av Hackås kyrka i Jämtland påträffades i slutet av maj 1959 ett antal runor ristade i en putsfog på utsidan av kyrkan. Fyndet väckte stor uppmärksamhet och resulterade bland annat i en notis i Dagens Nyheter, där Sven B. F. Jansson – den tidens store auktoritet på runor – uttalade sig uppskattande om fyndet. Däremot är det oklart om han själv eller någon annan någonsin granskade och dokumenterade själva inskriften. En hel del tyder i stället på att den första undersökningen gjordes nu i fredags den 27 oktober 2017.

Anledningen till detta dröjsmål kan vara ristningen redan i september 1959 försågs med en skyddande ”järnram med glas och lucka över”, vilket har gjort det svårt att förutsättningslöst studera den. Trots detta finns en läsning av inskriften i Samnordisk runtextdatabas, där den uppges lyda: fuþarkhnis­­-mlʀ. Det rör sig alltså om en futharkinskrift, en återgivning av själva runalfabetet. Denna är dock inte helt felfri och det är exempelvis något förvånande att finna en a-runa på den plats där man i en medeltida runrad väntar o. I artikeln i Dagens Nyheter uppges också runorna vara femton till antalet, men räknar man efter i runtextdatabasens läsning så blir det inte mer än fjorton tecken. Det är alltså något som inte stämmer. En orsak är säkert att läsningen i databasen bygger på ett fotografi och inte på en undersökning av själva inskriften.

I slutet av förra veckan skulle jag göra en kortare tur till västra Medelpad för att studera en sentida runinskrift, som kommer att behandlas i utgåvan av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor. Eftersom det skulle ta lika lång tid att nå platsen från Östersund som från Sundsvall, valde jag det förra alternativet. Då kunde jag nämligen passa på att titta på lite annat. Jämtland och Härjedalen har visserligen inte många runinskrifter, men några av dem är mycket märkliga. På Frösön står som bekant Sveriges nordligaste runsten, rest av den man som lät kristna Jämtland och på en av bonaderna från Överhogdal i Härjedalen som visas på Jamtli i Östersund finns ett av de få exemplen på broderade­(!) runor. Och så har vi runorna på utsidan av koret till Hackås kyrka.

Att göra runundersökningar i slutet av oktober är inte det mest ideala och jag hade under ett par veckor oroligt följt väderleksrapporterna, som slutligen hade utlovat ett rejält snökaos just den dag som jag skulle resa upp. När jag landade på Frösön på onsdagseftermiddagen hade dock ovädret dragit förbi och snön smält undan. Besöket vid Hackås kyrka var dessutom planerat först till fredag förmiddag. Då var det lyckligtvis både uppehåll och tillräckligt många plusgrader i luften för att det skulle gå att arbeta.

Kalkering av runorna på plast mot hösthimlen över Storsjön. Foto Magnus Källström

Jag hade i förväg bett om att få glasskivan tillfälligt avlägsnad och hade alltså mycket goda förutsättningar att läsa inskriften. Den fjärde runan såg faktiskt ut som på det äldre fotografiet med en dubbelsidig bistav snett nedåt vänster och den skulle alltså kunna vara en variant av a-runan. Att den inte ska uppfattas så förstår man när man kommer längre fram i inskriften. Enligt den tidigare läsningen skulle a-runan saknas på sin förväntade plats och s följa direkt efter i. Denna s-runa såg på det tidigare fotografiet ut att vara bakvänd och ha s.k. gotländsk form. Så visade sig inte alls vara fallet. I stället finns här en lätt skadad a-runa med ensidig bistav följd av högst normal s-runa. Därefter följer en t-runa med ensidig bistav till vänster samt de avslutande runorna mlʀ. Detta gör sammanlagt femton runor och den runa som saknas är b.

Enligt det medeltida runsystemet borde den fjärde runan återge en æ-runa, men någon sådan förväntar man sig inte heller på denna plats i runraden. Den måste alltså tolkas som en misslyckad o-runa, där ristaren har glömt den ena bistaven. Här kan man tveka om det är riktigast att återge runan med eller med æ som teckenformen faktiskt svarar emot. Även translittereringen av den sista runan kan diskuteras trots att formen är helt klar. Jämtland tillhörde som bekant Norge under medeltiden och på norskt område blev den gamla ʀ-runan redan under senvikingatiden det vedertagna tecknet för /y/. I norska medeltidsinskrifter translittereras den alltid med y. I Sverige sker samma förändring, men en bit in i medeltiden och även här förvandlas ʀ-runan till en y-runa. Av tradition har vi i Sverige vanligtvis behållit ʀ när vi återger medeltida runtexter, vilket egentligen är rätt diskutabelt i de fall där runans ljudvärde går att bestämma. De flesta som använde denna runa på medeltiden hade förmodligen ingen aning om att den en gång hade stått för ett r-ljud. Men om jag här (tillfälligtvis) böjer mig för traditionen så kan runorna i Hackås kyrka återges på följande sätt: fuþọrkhniastmlʀ.

Varför har man ristat dessa runor på utsidan av kyrkans kor? Enligt notisen i Dagens Nyheter berodde det på att runraden ”ansågs besitta ett magiskt skydd mot onda makter och därför ofta ristades in i kyrkväggarna av besökande bybor”. Nu är det i detta fall mycket svårt att avgöra om ristningen har gjorts i våt eller torr puts, men de ganska breda linjerna kan tyda på det förra. I så fall bör den ha ristats när kyrkan byggdes och härröra från någon som varit syselsatt med kyrkbygget. En magisk avsikt kan väl inte uteslutas, men det är också möjligt att denna person bara ville demonstrera sin runkunnighet. Resultatet blev visserligen inte helt korrekt, vilket faktiskt är påfallande vanligt när det handlar om just futharkinskrifter. Kanske beror det på att många av dessa har tillkommit i någon form av undervisningssituation.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runraden som undervisningsinstrument i Helmer Gustavsons artikel Lära sig och lära ut runor – med hjälp av futharken? i Situne Dei 2013. DS

En återfunnen öländsk runinskrift

N. J. Ekdahls anteckningar i Liljegrens samling i ATA. Efter original i ATA.

Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter, men det händer också att tidigare kända inskrifter som varit försvunna dyker upp igen. I somras återfanns exempelvis ett stycke av runstenen U 168 Björkeby i Östra Ryd, som hade varit försvunnen sedan mitten av 1800-talet då den skulle ha sprängts sönder och lagts i kyrkans bogårdmur. Mycket riktigt var det också där som fragmentet påträffades och det är mycket troligt att resten av stenen finns i samma mur. Ett mera oväntat återfynd gjordes nu i tisdags vid lunchtid. Då återfanns nämligen den inskrift som i Ölands runinskrifter har beteckningen Öl 35.

Det som hittills har varit känt om denna inskrift bygger i huvudsak på de noteringar som Jonas Håkansson Rhezelius gjorde under sin forskningsresa på Öland 1634. Rhezelius var en av Riksantikvarien Johannes Bureus’ medhjälpare och hade sänts dit för att dokumentera kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. Detta arbete genomförde han med stor noggrannhet och hans avbildningar och anteckningar är ännu av oskattbart värde.

När Rhezelius den 6 augusti kom till Runstens kyrka på den östra delen av ön, upptecknade han en runinskrift som fanns på väggen i högkoret. Där stod bland annat att ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör kyrkoherden kunna: runor läsa och skriva” (Öl 34). Inskriften var dock inte särskilt gammal utan bör ha tillkommit knappt hundra år tidigare. Rhezelius noterade att runor också fanns skrivna i kyrkans ”gamble kyrkioordningz bok”. Dessa återgav ett par rader ur Davids psalm 150 i psaltaren:

Laudate Dominum in cimbalis et choro,
laudate eum in cordis et organo
”Prisa herren med tamburin och dans,
Prisa honom med strängaspel och flöjt.”

Enligt J.G. Liljegren (1832) ska runorna ha förekommit ”i en år 1541 tryckt Mässebok”, men detta är allt som har varit känt om denna inskrift och man har räknat den som försvunnen sedan länge.

För några år sedan fick jag i Liljegrens samling i ATA syn på ett pappersark som gav ytterligare några uppgifter om inskriften. Där stod: ”På Kongl. Bibliothekets duplett-auction (Mars 1832) såldes under No 491, 4o Olai Petri Handbok Stockh. 1531 och Messan på Swensko Upsala 1541. På sista bladet af den sistnämnde förekom följande med runeskrift: [varefter en runtext motsvarande den hos Rhezelius återges].”

Bladet är skrivet av fornforskaren N. J. Ekdahl, även känd som Kalvskinnsprästen för sitt idoga arbete att spåra upp och samla in medeltida pergamentbrev i framför allt Norrland. En intressant upplysning finns också i den sista raden på arket: ”Boken köptes af Jacob Westin för 4 RD Bo [=Riksdaler Banco].” Mässboken från Runstens kyrka hade alltså på något sätt hamnat i Kungliga biblioteket i Stockholm och därifrån sålts vidare så sent som på 1830-talet.

Jacob Westin var då ett okänt namn för mig, men jag har senare förstått att han var en hängiven boksamlare, som inför Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 skänkte hela sin omfattande och dyrbara boksamling till universitetet. När jag tittade i bibliotekets katalog på nätet hittade jag inte mindre än två exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko från 1541, som har tillhört honom. Ett av dessa skulle dessutom enligt en anmärkning i katalogen ha ”Strödda anteckningar i marginalen samt på sista bladet”! Kunde inte detta vara samma exemplar som Ekdahl hade sett 1832?

Denna lilla upptäckt gjorde jag redan i somras (mitt under semestern), men det dröjde fram till denna vecka innan jag fick tid att åka till Uppsala och titta i boken. Och minsann! Fanns det inte på det sista bladet tre rader med runor med det ovan nämnda citatet ur Davids psalm:

Runorna på sista bladet i Jacob Westins exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko (1541). Efter original i UUB.

la͡uþatæ × þo͡min͡um × in × cimpaḷis ×
æt × co͡ro × la͡uþatæ × æum × in ×
co͡rþis × æt × o͡rga͡no ÷ +

Runtexten överensstämmer inte helt med Rhezelius’ uppteckning och faktiskt inte heller med Ekdahls, men jag tror ändå att det rör sig om samma bok som 1634 fanns i Runstens kyrka. Möjligen ger handstilen i den latinska återgivningen av runtexten ett lite yngre intryck än de övriga anteckningarna i boken, som har en tydlig 1500-talsstil. Hur boken kom till Kungliga biblioteket vet jag inte. Kanske förvärvade Rhezelius den redan 1634 eller också kan den ha tagits till Stockholm av Johan Hadorph, som besökte samma kyrka under sin antikvariska resa 1673.

Inte heller vet vi säkert vem som har skrivit runorna i mässboken, även om man tidigare har gissat på den person som hade svarat för runorna i högkoret, en Johannes Olai från Kalmar. Han måste i så fall ha varit en prästman med ett musikaliskt intresse. Hela det första uppslaget i mässboken är nämligen fullskrivet med musiknoter och psalmtexter och även på de följande bladen finns noter ifyllda. Det kan här erinras om att reformatorn Martin Luther – som ju råkar jubilera just i år – faktiskt satte musiken som det högsta näst efter teologin. Musiken var enligt Luther ”en gåva från Gud och inte från människor, den gör hjärtan glada, den driver bort djävulen och den bereder oskyldiga fröjd”. Tydligen har prästen i Runsten resonerat på ett liknande sätt och fastnat för David psalm, där det inte bara handlar om sång och dans, utan också om tamburiner, stränginstrument och flöjt.

Runinskriften i mässboken kan av naturliga skäl ha tillkommit tidigast 1541 och den är alltså efterreformatorisk, men själva runorna är av den typ som användes under medeltiden. Det är för övrigt samma variant av runor som den svenske reformatorn Olaus Petri själv behärskade och som han hade använt i en inskrift på sitt hus i Storkyrkobrinken i Stockholm. Märkligt nog hade även denna nu försvunna runtext en viss anknytning till musiktemat:

skæggiot : haka : klæðær : ikkæ væl : i : dansæ :
”Skäggig haka passar inte väl i dans”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om återfyndet av U 168 i Östra Ryd på Jan Owes blogg. DS.

PPS. Det som har fått mig att tveka en smula om det verkligen är originalet från Runstens kyrka som nu har återfunnits, är de uppenbara misstag som finns på två ställen. I cimpalis är bistaven i l-runan placerad vid basen i stället för vid toppen och i ordet æum har skrivaren först föregripit bistaven i m när han skulle skriva u. Detta skulle ju kunna bero på kopieringsfel efter en förlaga, men är i detta fall ett tecken på inskriftens äkthet. Går man till Rhezelius’ originaluppteckning i Kungliga biblioteket ser man nämligen att l-runan i den ursprungliga blyertsuppteckningen har haft en lågt ansatt bistav, men att redan Rhezelius ändrade detta när han förtydligade sina anteckningar med bläck. DS.

Nytt runfynd avslöjat genom 3D-skanning

3D-modell av runstenen i St Knud. 3D-modell av www.s3di.com. Bild av Laila Kitzler Åhfeldt.

Uppmärksamma runföljare har kanske noterat att ett nytt runfynd blivit känt på Bornholm.

Jag har precis tillbringat en arbetsvecka i september med att 3D-skanna runstenar på Bornholm tillsammans med Teddy och Miranda från ett företag i Ystad. Vi har samlat forskningsmaterial till projektet Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm.

Fältarbetet på Bornholm var noga tidsplanerat, men kort tid innan fältveckan slängdes det in en extra runristning att undersöka. Helen Simonsson, utredare på Riksantikvarieämbetet och tillika samordnare av runstensvården, hade under sin sommarsemester fotograferat mycket på Bornholm och publicerat fotona på Flickr – bl.a. en runinskrift i St Knuds kyrka. Att det kunde vara en för runforskningen okänd runsten uppmärksammades av Jan Owe, som hittade bilden på Flickr. Det är Jan Owe som står bakom den helt oumbärliga runtextdatabasen, och han noterade att inskriften faktiskt inte var känd och registrerad vare sig på Bornholms museum, i runologiska kretsar eller i den danska motsvarigheten till fornminnesregistret.

Lisbeths Imer, runolog anställd av Nationalmuseum i Köpenhamn, kontaktades och beredde sig att åka till Bornholm och undersöka fyndet. Eftersom hon visste att jag var på väg dit med en 3D-skanner frågade hon om vi kunde tänka oss att dokumentera även denna. Den såg dock inte ut att vara äkta, runorna såg alltför taffliga ut. För säkerhets skull behövde den undersökas närmare, men det fanns egentligen inga större förhoppningar om att det skulle röra sig om en autentisk inskrift.

Eftersom fältarbetet på Bornholm var planerat sedan länge med noggrant urval och hårda prioriteringar (10 av ca 40 runstenar hade valts ut), var det lite motvilligt jag beredde mig att göra plats för en förmodligen icke-autentisk inskrift, när det nu fanns så mycket arbete med de vikingatida runstenarna. Å andra sidan är det viktigt att nyfynd blir noggrant undersökta. Vi kom överens om att Lisbeth skulle ta en titt först, och om hon bedömde att det var värt tiden skulle vi 3D-skanna dem.

Men nu var det så att en storm blåste in över Bornholm med hårda vindar och mycket regn. Färjorna ställdes in och Lisbeth kunde inte komma. När det inte gick att mäta ute passade Teddy på att 3D-skanna ristningen i St Knud och Miranda fixade 3D-modellen (man måste processa data). Tack vare 3D-modellen kunde jag sedan framställa en färgneutral bild som ”tog bort” färgen som fyllts i och belysa ristningen som med släpljus, fast på min datorskärm. Jag mailade bilden till Lisbeth och hon blev mycket glad! När hon såg 3D-bilden förstod hon omedelbart att det är en vikingatida runinskrift och att det är ett fragment av en tidigare helt okänd runsten. Formuleringen är enligt Lisbeth dessutom nära identisk med inskriften på en runsten på Svaneke kyrkogård (Østermarie 1, DR 390), så vi har nu fått förfrågan om att undersöka om det kan vara samma runristare som gjort de två stenarna.

Runstenen i St Knud. Foto: Helen Simonsson 2017.

Imålningen har uppenbarligen gjorts av någon som inte kan runor och den var helt felaktig. P.g.a. detta blev runristningens äkthet starkt betvivlad. Detta visar hur olämpligt det är att runor fylls i av någon som har bristande kunskaper. Det var först i samband med 3D-skanningen som det stod klart att runstenen är från vikingatiden.

Nu vet vi dock att Bornholm har ännu en runsten och detta blev den 28 september känt för allmänheten i dansk media. Lisbeth har fått reda på att den varit känd i församlingen, men det har inte kommit vidare därifrån. Så blir det ibland, en runinskrift sitter så till att alla tror att alla redan har sett den. Kanske har den kommit fram vid någon restaurering av kyrkan.

Men vad handlade Bornholmsbesöket om egentligen? Jo, bakgrunden är att runstenarna på Bornholm liknar mycket mer de östsvenska runstenarna än de danska. När de bornholmska runstenarna reses har runstensseden i stort sett redan upphört i hela det övriga danska området, men i ornamentik och språk finns likheter med de mellansvenska runstenarna. Det finns därför en gammal diskussion om huruvida de har något att göra med svenska områden, eller om det har kronologiska skäl – d.v.s. det beror på att de helt enkelt är mer samtida med de svenska runstenarna och därmed följer samma mode i ornamentik och formulering. Syftet med den här undersökningen är att se om det finns några kopplingar till svenska runstenar i ristningstekniken.

Det övergripande syftet med Runbruk på Östersjöns öar är att studera relationerna mellan Öland, Gotland och Bornholm utifrån ett tvärvetenskapligt runforskningsperspektiv som inkluderar arkeologi, runologi och laborativa metoder. Vem använde de runristade föremålen, vem ville ha runstenar och vem bar smycken med runor, i vilka miljöer och under vilka omständigheter? Det finns markanta skillnader mellan vilka attityder man har till runskrift på de olika öarna. Men detta får vi återkomma till när vi kommit lite längre.

Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm är en deluppgift i Runverkets projekt Evighetsrunor – en forskningsplattform för Sveriges runinskrifter.

Laila Kitzler Åhfeldt är arkeolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Oläsliga runor lästa i Ganthem och Lärbro

Detalj av de nyfunna runorna på väggen i Ganthems kyrka. Foto Magnus Källström

Runor kan vara oläsliga på mer än ett sätt. Ibland är inskrifterna så skadade att vi har svårt att identifiera tecknen och därför går det inte att få något sammanhang i texten. I andra fall är det ingen svårighet att läsa själva runorna, men den teckenföljd som uppkommer ger inga som helst associationer. Här kan det ibland vara svårt att avgöra om någon mening ursprungligen har funnits eller om det är våra nutida kunskaper som inte räcker till.

I torsdags var jag på Gotland för att granska en nyfunnen runinskrift i Ganthems kyrka och fick då tillfällighet möta båda dessa fenomen. I tornrummet finns en hel del runristningar i putsen (G 142A–I) och vid en renovering nu i somras upptäcktes ännu en av konservator Rebeca Kettunen. Typiskt nog hade jag varit där bara några dagar tidigare för att gå igenom de tidigare kända ristningarna, men denna hade missat helt trots att jag måste hade stått precis under den. Förklaringen är kanske att den sitter betydligt högre upp än de övriga ristningarna, mer än två meter över golvet. Ristaren verkar ha följt den övre kanten av ett stort standar som finns ristat och målat med rödkrita på den norra väggen.

De målade runorna på samma vägg. Tydligast är u-runan till höger. Foto Magnus Källström

Runorna visade sig inte alls vara särskilt svåra att läsa. Det verkar stå erhakoh͡b, men vad detta ska tänkas betyda är en annan sak. Medan jag dokumenterade denna ristning lade jag märke till att det lite längre ned också fanns en rad med decimeterhöga runor målade med en grå färg. Dessa var betydligt svårare att läsa och jag fick inte fram mer än -­u-­kru-­, vilket är ungefär lika obegripligt som den tidigare inskriften men av andra skäl. En nyfunnen runinskrift är givetvis intressant i sig själv, men det är ju alltid frusterande när man inte kan säga något  om vad det betyder.

Jag hade dock fler saker på agendan och en av dessa var att åka till Lärbro kyrka och ta en närmare titt på gravhällen G 293, som jag tidigare har skrivit om i olika sammanhang. Besöket hade ett tvåfaldigt syfte. Dels var jag intresserad av den speciella stungna n-runa som förekommer i denna inskrift och som verkar ha använts för en speciell kvalitet av /n/, nämligen i anslutning till dentala konsonanter som /t/ eller /d/ men också när n-ljudet var långt. Enligt den traditionella läsningen av inskriften var dock n-runan i ordet minna ostungen trots att man här skulle vänta en stingning. Samtidigt hade jag sett ett fotografi där det såg ut som om runan ändå kunde ha en stingning. Det andra skälet var ett runristat gravhällsfragment hos länsstyrelsen på Gotland där jag mig i ett tidigare inlägg tror mig ha framfört goda skäl för att det en gång kan ha varit del av denna häll. Ett av dessa var att avståndet mellan kanten och runbandet uppgick till 3 cm och att det på fotografier såg ut att vara samma förhållanden på Lärbrohällen.

Gravhällen G 293 i Lärbro kyrka. Man måste lyfta på mattan för att kunna granska hela texten. Foto Magnus Källström

För att göra en lång historia kort: n-runan i fråga visade sig vara stungen och avståndet mellan kanten och runbandet längs den vänstra sidan av stenen var just 3 cm. Därmed hade jag bekräftat det jag hade misstänkt, vilket ju var trevligt men som också lämnade efter sig en viss tomhet. Vad skulle jag göra nu? Det var ju ännu åtskilliga timmar kvar innan planet mot Stockholm skulle lyfta. Blicken föll på den söndertrasade runinskrift som finns i ringen runt det stora korset på hällens mitt. Lärbrohällen blev nämligen återanvänd på 1600-talet och en ny minnesinskrift höggs in, vilken i stort sett har utplånat denna del av texten.

Korset på Lärbrohällen med den ytterst fragmentariska inskriften. Foto Magnus Källström

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter återges partiet på följande sätt med början till höger om den övre korsarmen:

-­-­-­-­-­r | -­- : -­- : -­ : r | -­-afr | -­- : -­… : …-­…

Samtidigt bör det påpekas att korset delar ringen i fyra kvadranter och att vi egentligen inte vet var texten börjar. Jag har alltid uppfattat denna del av inskriften som fullständigt hopplös, men eftersom jag ändå hade tid över fick jag för mig att jag skulle gå igenom den systematiskt. Ganska snart såg jag att det fanns en otvetydig d-runa i slingan till höger om den övre korsarmen och därefter upptäckte jag resterna av en bindruna o͡k nedanför den högra korsarmen. Efter ett kolonformat skiljetecken följde sedan runorna ur och därefter fanns en ensam runa omgiven av skiljetecken. Denna hade till vänster något som liknade bistaven till a. Den ensamma runan ledde direkt tankarna till de dateringar efter den så kallade påsktavlan som finns i många gotländska runinskrifter. ”Då var f söndagsbokstav och l prim(stav) [dvs. gyllental] i trettonde raden på tavlan” kan det exempelvis stå (G 70 Urgude, Sproge socken). Kunde det vara så att det i korsringen på Lärbrohällen stod ”och var a”. Knappt hade jag hunnit tänka klart denna tanke förrän jag insåg att runföljden till höger om den övre korsarmen ursprungligen måste ha utgjorts av ordet sunnudagr ’söndag(sbokstav)’.

Nu rådde det ingen tvekan om i vilken riktning jag borde söka. Jag tog en paus och gick ut på kyrkogården och satte mig på en bänk i solskenet. Där plockade jag fram min dator och sökte i Samnordisk runtextdatabassunnudagr för att få exempel på hur de nämnda dateringarna brukar vara formulerade. Jag behövde inte gå igenom särskilt många poster förrän jag insåg att runföljden afr i korsringen nedtill till vänster givetvis måste vara slutet av ordet primstafr ’primstav’, vilket jag egentligen borde ha förstått långt tidigare. Min a-runa måste alltså ha varit gyllental år 1350. Då kunde man ju också ta reda på vilken söndagsbokstav detta år hade genom att titta i påsktavlan. Lyckligtvis hade jag även den inskannad på datorn, men här kom en oväntad överraskning. Söndagsbokstaven för år 1350 var runan þ, men gyllentalet var inte a, utan u. Hur kunde detta vara möjligt? Och varför såg det ut som om det stod rimstafr och inte primstafr på hällen? Det var bara att gå in i kyrkan och ge sig i kast med inskriften igen. Det visade sig faktiskt finnas en p-runa, men förutom den övre delen av huvudstaven och svaga spår av den övre bistaven återstår bara de två stingningarna, vilka tidigare har tolkats som ett skiljetecken. Det som jag hade uppfattat som en a-bistav på samma runa måste alltså vara något annat (troligen en skada). Jag insåg då också att de föregående runorna ur inte kunde vara resterna av ordet var, utan att de naturligtvis återgav u-runans namn: ūr ’duggregn; slagg’. Ibland skrivs nämligen hela runnamnet ut i dessa dateringar. ”Då var ūr primstav och þurs söndagsbokstav” står det exempelvis på en gravhäll i Hangvars kyrka (G 308).

Detalj av inskriften i ringen runt korset. Före r-runan till höger ser man spår av den p-runa som tidigare togs för ett skiljetecken. Foto Magnus Källström

Därmed var faktiskt hela inskriften löst och med den nyvunna kunskapen var det också  möjligt att identifiera tämligen diffusa spår av runor. Inskriften i korsringen börjar inte högst upp i ringen utan till vänster ovanför den vänstra korsarmen. Texten bör enligt min mening läsas:

ð̣ạ : u-­- : -­-… sụɴud-­-r ọ͡k : ur : pr-­-­s-­afr
Þā v[ar þors] sunnud[ag]r ok ūr pr[īm]s[t]afr.
”Då var þurs söndagsbokstav och ūr primstav.”

Det är naturligtvis lätt att känna sig lite mallig när man med utgångspunkt i endast fem säkert lästa runor och en helt oviss läsordning slutligen lyckas få fram en hel mening på sju ord. Den mer renlärige fältrunologen skulle här säkert påpeka att man först ska läsa och dokumentera inskriften helt förutsättningslöst och därefter börja fundera på tolkningen, men i praktiken kan det vara svårt att hålla dessa delar helt åtskilda. Vinsten med att vi nu kan förstå denna till synes omöjliga del av inskriften måste ändå väga tyngre trots vissa genvägar. Dessutom var jag på grund av en felläsning ett tag ute på helt fel spår, även om detta uppslag till slut ändå ledde rätt.

När jag återvänder till Helmer Gustavsons noggranna kommentarer till läsningen av inskriften i manuset till Gotlands runinskrifter 3 ser jag också att de flesta av mina iakttagelser rörande de enskilda tecknen finns redan där. Det som behövdes var egentligen en trådända att börja nysta i och denna fick jag tag i när jag identifierade det lilla ordet ok ’och’.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den n-runa som förekommer i ordet sunnudagr är av allt att döma stungen, vilket med inskriftens ortografi är det förväntade, eftersom n-ljudet i detta ord är långt. Att detta tecken förekommer här är lite lustigt, eftersom jag ursprungligen åkte till Lärbro för att bland annat kontrollera en annan n-runa med just detta ljudvärde. Inte anade jag då att det skulle finnas ett exempel till i samma inskrift. DS.

Ett gotländskt runmysterium och något om runan för c och z

Gravhällsfragmentet som förvaras hos Länsstyrelsen på Gotland. Foto Magnus Källström

I slutet av maj var jag på Gotland för att studera ett antal mer eller mindre nyfunna runinskrifter. Bland dessa fanns ett fragment av en medeltida gravhäll som förvaras hos Länsstyrelsen i Visby, men där det är oklart var och när det har tillvaratagits.

Jag fick första gången vetskap om detta fragment i mars i år när Daniel Langhammer på Länsstyrelsen skickade ett foto till mig med frågan om jag visste något om det. Det gjorde jag inte, men samtidigt fanns det något mycket bekant över de runor som gick att urskilja på bilden. Intill den ena kanten läste jag utan problem su, där s-runan har en typisk ”gotländsk” form. Jag kom omedelbart att tänka på en rapport som Per Widerström på Gotlands museum hade mejlat till mig fem månader tidigare med en liknande fråga. Han hade stött på denna rapport av en tillfällighet när han bytte tjänsterum och den rörde en arkeologisk kontroll som museet hade gjort vid Lärbro kyrka den 24 oktober 1998 i samband med schaktning för en åskledare. Vid detta tillfälle framkom ett antal gravhällsfragment däribland ett med tre runor, där de två sista kunde läsas su och var påfallande lika dem på det nu aktuella fragmentet. Före dessa ska det ha funnits något som påminde om en bakvänd u-runa, men så tycktes inte motsvarande tecken på Länsstyrelsens fragment se ut.

Anteckningar ur rapporten från schaktövervakningen vid Lärbro kyrka 1998.

Väl på plats i Visby och med lite snedbelysning var det inte svårt att bestämma formen på den första runan som hade varit ganska otydlig på det fotografi som jag hade sett. Den utgörs av en halv stav uppifrån och avslutas nedtill med en ring (se bilden ovan). Denna runform stöter man inte på så ofta, men det är en variant av den medeltida runan för c eller z. Hur den ska translittereras beror faktiskt på vilket språk som har använts i inskriften. I inskrifter på fornsvenska eller forngutniska står den för det mesta för ljudförbindelsen /ts/ eller /ds/ och återges då bäst med z. Om inskriften är på latin svarar den däremot mot c. Eftersom texterna på de gotländska gravhällarna med runor brukar vara avfattade på folkspråket ska nog inskriften återges som … z : su….

Under senvåren hade Daniel gjort lite efterforskningar och bland annat kontaktat Cathrine Sjölund, som var den arkeolog som gjorde schaktövervakningen vid Lärbro kyrka. Trots att det var nästan tjugo år sedan och handlade om en enda dags arbete mindes hon tillfället mycket väl. Fragmentet hade framkommit i schaktet nära kyrkobyggnaden och det skulle ha varit misstänkt likt det fragment som Länsstyrelsen nu förvarade, även om hon inte helt säkert kunde säga att det handlade om samma sten.

Vi vet alltså ännu inte om fragmentet hos Länsstyrelsen verkligen är det fragment som hittades i Lärbro 1998. Här kan den nämnda z-runan bidra med en liten ledtråd. Denna variant med ringformig avslutning är nämligen relativt sällsynt och förekommer bara i fem gotländska runinskrifter (G 195, G­ 293, G 312, G ­334, G 344). Samtliga tillhör den norra hälften av ön – från Tofta i söder till Fårö i norr – vilket är ett starkt indicium på att fragmentet kommer från detta område. En av inskrifterna framstår också som särskilt intressant, nämligen gravhällen G 293 som ligger i golvet till Lärbro kyrka.

Fotändan av gravhällen G 293 i Lärbro kyrka som bland annat daterar sig efter Adams skapelse. Foto Magnus Källström

Lärbrohällen bär en mycket spännande inskrift, inte minst genom att den daterar sig själv till 1350 – pestens år i Sverige – på ett lika exakt som omständligt sätt:

”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra. Fem tusen år och ett år mindre än tvåhundra år var från Adam och till Guds födelse och ett tusen år och trehundra år och femtio år var från Guds födelse och till digerdöden(!) …”

När jag undersökte fragmentet hos Länsstyrelsen hade jag noterat att runorna var 5 cm höga och att avståndet mellan det yttre runbandet och kanten uppgick till 3 cm. G 293 ska enligt uppgift också ha 5 cm höga runor. Hur stort avståndet är mellan runbandet och hällens kant vet jag inte, men tittar man på bilder av stenen och jämför med bredden på runbandet så kan det mycket väl röra sig om 3 cm även här. En närmare granskning av z-runan på gravhällen i Lärbro visar dessutom att ringen i denna runa är något förskjuten åt höger i förhållande till den lodräta staven, vilket också är fallet på fragmentet. Jag tror därför att det är mer än möjligt att detta fragment en gång har tillhört just denna gravhäll.

Detalj av en z-runa på Lärbrohällen jämförd med motsvarande runa på det nyfunna fragmentet. Foto Helmer Gustavson 1980 (Runverkets samlingar) resp. Magnus Källström

Lärbrohällen var redan då den undersöktes av N. J. Ekdahl 1826 delvis defekt och i dag saknas inskriftens början. Denna del av hällen fanns kvar vid Carl Säves besök den 1 augusti 1854 och ska enligt en sammanställning av gotländska runinskrifter som finns i hans samling i ATA ha lytt: ”+ Guþ : naþi : Hehuars : sial : sum : h— — ….u .. : gera :” det vill säga ”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra.” Det är ju inte omöjligt att passa in fragmentets …z : su… i denna runföljd om man exempelvis antar att det har stått [han]z : su[n] ”hans son”, [lafran]z : su[n]  ”Lafrans’ son” eller något liknande.

Flera indicier tyder alltså på att fragmentet hos Länsstyrelsen har tillhört samma sten som G 293 och att det följaktligen bör komma från Lärbro kyrka. Det verkar då rimligt att det också är identiskt med det fragment som 1998 grävdes upp på kyrkogården. För detta talar även en annan omständighet. När jag undersökte fragmentet nu i maj lade jag märke till att det fanns sandig jord kvar på kanterna, vilket visar att det för inte alltför länge sedan måste ha legat i marken.

Jag vill därmed inte säga att mysteriet med det runristade gravhällsfragmentet är löst, men om inga nya uppgifter tillkommer tror jag att det är i denna riktning vi ska söka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Inskriften på Lärbrohällen G 293 upptecknad i Kyrkoinventarium 1830. Efter original i ATA.

PS. Egentligen är det rätt osäkert vilket namn den döde på Lärbrohällen har burit. Ekdahl läste nihua͡r, medan Säve har hehuars. I Kyrkoinventarium 1830 finns en ganska förbisedd uppteckning, där läsningen i stället är hihụalẓ, vilket tyder på att det också kan ha handlat om det välkända namnet Hägvald. Att både Ekdahl och Säve har läst r talar dock för den traditionella tolkningen Hägvard, även om detta namn tycks ha varit mycket sällsynt. Däremot kan vi med ledning av uppteckningen i Kyrkoinventarium slå fast att runföljden bör ha avslutats med en z-runa och inte s. Säve gör nämligen ingen skillnad mellan dessa två varianter i sin translitterering utan återger båda med s. Det senare är något som jag inte visste när jag påbörjade denna text. DS.

En halvmålad runsten i Sturefors

Den nyligen uppmålade runstenen vid Vists kyrka, där ormen ännu har rumpan bar. Foto Magnus Källström

Till Runverkets uppgifter hör att registrera, undersöka och publicera Sveriges runinskrifter. Nya fynd görs årligen, men det finns faktiskt en hel del inskrifter som upptäcktes för rätt många år sedan och som ännu inte har presenterats i tryck. En av dessa är den runsten står vid Vists kyrka i Sturefors i Östergötland och som upptäcktes redan 1963.

Vists kyrka brann 1961 och det var i samband med uppröjningen efter branden som den tidigare helt okända runstenen framkom under kyrkans golv. I oktober 1965 lagades stenen och restes den intill den nyuppförda kyrkan. I samband med detta undersöktes och målades ristningen av Sven B. F. Jansson, som har beskrivit sina iakttagelser i en otryckt rapport i ATA. Han framhåller där att ristningsytan ”är svårt vitttrad, gropig och knottrig” och att ristningen på många ställen är ”mycket otydlig”, men lyckas ändå läsa följande runor:

hkun : þiʀ bṛu- : suniʀ : kunịta- -­-ṭu : -­-­-­-­-­- : -­-ḳ-­-­- -­-þ̣ụ- -­-­-
Hakon þæiʀ brøðr, syniʀ Gunn-…
”Håkon och hans bröder, Gunnhilds (?) söner /läto resa stenen efter … sin fader?/.”

Jansson har noggrant kommenterat sin läsning fram till och med skiljetecknet efter inskriftens tjugosjunde runa, men skriver sedan: ”Därefter kan spår av ett 20-tal runor iakttagas. I intet fall kan dessa skadade runor bestämmas med någon säkerhet. Inskriften kan tyvärr ej rekonstrueras.”

Här ser man som runolog direkt ett intressant problem och en spännande utmaning. För ganska exakt fem år sedan var jag vid kyrkan och gick noggrant igenom inskriften och tyckte mig då komma en bit längre än Jansson hade gjort. Jag måste erkänna att jag då hade en idé om det mesta utom den dödes namn. Förra året rengjordes stenen och igår var jag där igen för att granska inskriften ännu en gång och måla upp ristningen.

Jag kom dit vid tvåtiden och det rådde mycket goda undersökningsförhållanden med ett molnbeslöjat solljus som föll från höger över ristningsytan. Ganska snart upptäckte jag att jag nog varit lite väl övermodig vid min första undersökning, men de första 34 runorna gick i de allra flesta fall att etablera. Det står: hkun : þiʀ bṛþ̣r : suniʀ : kunita- · -­-­-ṭu : sn · iftʀ : det vill säga: ”Håkon och hans bröder, Gunnhilds söner, reste stenen efter”. Därefter ser man spår av runor som sträcker sig ända ut i svanspetsen på rundjuret, men de är minst sagt knepiga att reda ut. Jag vågade därför inte måla dem vid detta besök, utan ska komma tillbaka senare i sommar och ta en ny titt. Det är därför stenen nu ser ut som den gör, om någon skulle undra.

Stenen som den såg ut innan uppmålning med tydliga spår av den äldre uppmålningen. Foto Magnus Källström

En helt förutsättningslös undersökning går inte att göra, eftersom det i många ristningsspåren fortfarande finns spår av Janssons uppmålning från 1960-talet, där färgen har en mossgrön(!) nyans. Jag minns att jag när jag började intressera för runstenar i slutet av 1970-talet förvånades över att vissa runstenar var uppmålade med grön färg. Så har givetvis inte varit fallet, utan det är en ursprungligen röd färg som har förändrats. Påfallande ofta dyker tydliga spår av denna färg upp på runstenar som hittades på 1960-talet. Jag har bland annat sett det på det fragment som sitter inmurat i den södra väggen i Spånga kyrka i Uppland (upptäckt 1954, men målat 1961), liksom på U 707 i Kungs-Husby kyrka, som återfanns 1965.

Ryktet säger att det var en färg som Run-Janne själv hade blandat till, men enligt de efterlevande är detta nog inte sant. Antagligen har han i stället fått färgen av någon konservator som har experimenterat med att få fram en extra hållbar runstensfärg. Eftersom den med tiden blir helt grön så innehåller den förmodligen en hel del koppar.

Det är tveksamt om det finns något foto av stenen med Janssons uppmålning och den har därför aldrig fått någon stildatering enligt den gräslundska modellen. Det är dock rätt tydligt att den bär ett huvud avbildat i fågelperspektiv, även om bara det ena ögat säkert går att urskilja. Stenen bör följaktligen tillhöra 1000-talets första hälft.

Jag fick alltså lugna mig lite när det gäller målningen av runorna i inskriftens slut, men detta ger å andra sidan tillfälle för andra att bilda sig en uppfattning om vad det kan tänkas stå. Så den som vill pröva sina krafter som runläsare bör avlägga ett besök i Sturefors nu i sommar och då helst en solig eftermiddag!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I Samnordisk runtextdatabas har runstenen signum Ög ATA6225/65 för den som vill leta upp den. DS.

Murarmästarnas runor i Källunge

Här sitter artikelförfattaren där runristaren en gång satt. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag på Gotland och passade då på att undersöka ett antal runinskrifter som hade dykt upp i olika sammanhang. På listan fanns ett par putsristningar i Källunge kyrka, som upptäcktes vid restaureringen 2008–2010, men som jag hittills bara hade sett på fotografi. Trots detta har jag faktiskt skrivit om dem i en kommande artikel om runfynd i gotländska kyrkor.

Nu i torsdags skulle jag äntligen få möjlighet att skaffa mig lite självsyn och jag hade i förväg avtalat om att få komma in i kyrkan. Ristningarna finns nämligen på ställen som man normalt inte har tillgång till. En av dem är ristad på den norra väggen i den trånga trappgång som leder från sakristian upp på korvinden och det tog ett tag innan jag lyckades lokalisera den. Runorna står ungefär i knähöjd och för att kunna läsa dem måste man sätta sig ned i trappan. Det budskap som inskriften förmedlar är i sammanhanget mycket passande. Där står nämligen heær · sat… det vill säga ”Här satt…”. Därefter har säkerligen följt ett namn, men här har tyvärr ett stort stycke av putslagret fallit bort.

Runorna på nordväggen i trappan upp till korvinden i Källunge kyrka. Foto Magnus Källström

Vi vet alltså inte vem som har svarat för runorna, men eftersom de är ristade i kalkputsen innan den torkade bör det vara en av murarmästarna som arbetade på koret i Källunge. Enligt den konsthistoriska dateringen uppfördes detta i början eller mitten av 1300-talet. När man läser inskriften i trappan sitter man alltså på exakt samma plats som denne murarmästare gjorde för 700 år sedan, vilket är en lite hisnande insikt.

Naturligtvis är det mycket tråkigt att vi inte får veta hans namn, men i portalen mellan tornet och långhusvinden möter förmodligen namnet på en annan av kyrkans murarmästare. Om denna inskrift hade jag i den nämnda artikeln uttryckt mig mycket svepande, eftersom jag på fotografiet inte kunde bestämma de tre första runorna. I verkligheten var det däremot inga svårigheter läsa denna runföljd. Den lyder hailbiern, vilket på nutida svenska kan återges som Helbjörn­(!).

Runorna hailbiern i portalen mellan tornet och långhusvinden. Foto Magnus Källström

Namnet låter kanske lite konstigt, men förleden Hæil­- ska identifieras med det fornvästnordiska substantivet heill ’lycka’ eller det likalydande adjektivet med betydelsen ’lycklig’. Denna namnled föreligger i flera runskrivna personnamn på Gotland under både vikingatid och medeltid: Hailgair, Hailvi och kanske också Hailfos. Till denna namnräcka kan vi nu alltså lägga ett tidigare okänt mansnamn Hailbjärn.

Utanför Gotland verkar namnleden Hæil­- ha varit mycket sällsynt, men ett fornsvenskt Helger är under medeltiden känt från Östergötland och Stockholm. När jag stod där på vinden i Källunge kom jag dessutom att tänka på runföljden hilbiarn, som finns på en vikingatida runsten vid Bergaholm i Salem utanför Stockholm (Sö 302). Namnet har hittills uppfattats som en felristning för halbiarn Hallbiǫrn, men mot bakgrund av namnet i Källunge ligger det betydligt närmare till hands att i stället tolka det som ett runsvenskt Hæilbiǫrn.

Att jag tror att den gutniske Hailbjärn har varit murarmästare beror på att även dessa runor har ristats i våt puts. Han bör dock ha varit verksam ett par hundra år tidigare än den kollega som efterlämnade ristningen i trappgången upp till korvinden. Tornet och långhuset i Källunge tillhör nämligen en äldre del av kyrkan och anses ha tillkommit i början eller mitten av 1100-talet. Att det är en tidskillnad mellan ristningarna framgår också av ett par av runformerna.

Ristningen på kyrkvinden har alltså av allt att döma bevarat namnet på en av Gotlands medeltida murarmästare. Man kan tro att detta är något unikt, men så är faktiskt inte fallet. Från Fårö känner vi ett par runinskrifter i sten (G 336 Fårö kyrka och G 337 Langhammars), som båda utgörs av texten ”Gud förlåte oss våra synder, så sade Petar murarmästare”.

Jag måste passa på att nämna att det i Källunge kyrka finns ännu en runristning, som inte har blivit offentliggjord. Den är ristad i putsen på den norra väggen av den gamla triumfbågen mellan långhuset och koret. På denna yta finns det gott om ristningar från skilda tider och inte mindre än tre runinskrifter är kända sedan tidigare (G 238a-c). Den aktuella runföljden verkar dock först ha uppmärksammats i samband med det tjugonde internationella fältrunologmötet som hölls på Gotland 2007. Den lyder kort och gott: ioakim.

Namnet ioakim som finns ristat i portalen mellan långhuset och koret. Foto Magnus Källström

Detta är ett bibliskt namn av hebreiskt ursprung, som ska betyda ’Jahve reser upp, upprättar’. Joakim tillhör inte de tidigast inlånade namnen, utan började av källorna att döma först användas i Sverige på 1400-talet. De övriga runinskrifterna på tornbågen har daterats till senmedeltiden eller början av nyare tid. Jag tror att det finns goda skäl att föra ioakim till den senare gruppen. För detta talar inte minst formen på o-runan som ger ett klart eftermedeltida intryck.

Som säkert har framgått blev det en ovanligt lyckosam torsdagsförmiddag uppe på kyrkvinden i Källunge. Det är ju inte varje dag som man kommer medeltidens runkunniga så nära eller får möjlighet att lägga ett tidigare okänt namn till den runsvenska personnamnsskatten. Dessutom gav besöket en påminnelse om hur svårt det kan vara att läsa och tolka runor utifrån fotografier utan att ha sett dem i verkligheten. Fältstudier är nödvändiga och originalet är alltid bäst!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den som så småningom kanske läser min artikel ser att jag där läste den första inskriften hiersat…, men det första ordet är stavat heær. Att det innehåller en æ-runa tyder på att denne murarmästare inte har varit gotlänning. DS.

Vapnöstenen till vikingatiden

Runstenen från Vapnö i Halland före imålning. Foto Magnus Källström

Igår fredag var i jag Göteborg för att undersöka och måla en runsten. Det kan låta lite konstigt, eftersom det som varje runkännare vet inte finns några runstenar i Göteborg. Det handlade dock om en runsten på tillfälligt besök. I normala fall står den vid Vapnö slott utanför Halmstad i Halland.

Anledningen till stenens utflykt, var att Länsstyrelsen i Halland hade bestämt att den skulle få en ny fot för att komma upp ur gräsmattan och bättre kunna förankras i marken. Dessutom skulle den rengöras och ses över. Eftersom jag var i Göteborg i ett annat ärende passade det bra att undersöka och måla den hos Stenkonservering Väst, som hade svarat för de andra åtgärderna.

Förutom Vapnöstenen finns från Halland bara en runsten – i Kvibille kyrka (DR 354) samt tre gravmonument av medeltida typ, varav ett är försvunnet. Även Vapnöstenen brukar räknas som ett medeltida monument. I Danmarks runeindskrifter (1941–42), där den har beteckningen DR 352, återges inskriften på följande sätt (efter en undersökning av Erik Moltke 1932):

…… raistu : stin : æft-… |  …-(s)(t)r : hialmbi : saul : ho…….
[A og B] rejste stenen efter NN…. (Krist) hjælpe hans (el. Ho..s) sjæl ….”

Den medeltida dateringen bygger givetvis på att inskriften gör skillnad på runorna a och æ genom att den förra runan har enkelsidig och den andra har dubbelsidig bistav. Samtidigt är det märkligt att ordet hans är skrivet med runan o. Denna runa skulle alltså här ha använts för nasalt a, vilket är högst oväntat (för att inte säga osannolikt) i en medeltida inskrift. Detta har givetvis utgivarna av Danmarks runinskrifter insett och de räknar därför med att runorna ho… också kan utgöra början av ett personnamn.

Redan K. G. Ljunggren, som undersökte stenen i slutet av 1920-talet, menade att stenen på grund av den nämnda æ-runan inte kunde vara äldre än från 1100-talet och den uppfattningen har i stort sett varit rådande med sedan dess.

Egentligen hänger hela den medeltida dateringen av stenen på denna enda æ-runa och jag var därför särskilt intresserad av den. Ganska snabbt kunde jag konstatera är att man här inte kan tala om någon runa med dubbelsidig bistav, eftersom bistaven på den högra sidan bara är en halv centimeter lång. Det rör sig utan tvivel om en a-runa med ensidig bistav, där denna av misstag har huggits något för långt och därför skjuter över på höger sida. Runstenen är alltså inte medeltida utan måste i stället uppfattas som vikingatida. För detta talar också de öppna r-runorna som inte alls har någon medeltida karaktär. Då blir det inte heller något problem att tänka sig ordet hans skrivet med o-runa.

Den avgörande a-runan på Vapnöstenen. Foto Magnus Källström

Vid min genomgång antecknade jag också ett par andra avvikelser från tidigare läsningar. På Ljunggrens och Moltkes fotografier ser man mer av u-runan i raistu än man gör i dag och de har därefter ett skiljetecken som nu är helt försvunnet. Tydligen har en liten flaga av stenen här fallit bort. En mer positiv iakttagelse är att vi inte längre behöver reservera oss för läsningen av t-runan i det första ordet i vänsterraden som man har gjort i Danmarks runeindskrifter. Denna runa är nämligen otvetydig.

Inskriften på Vapnöstenen bör alltså i stället återges på följande sätt:

raistu [:] stin : aft-… |  …-ṣtr : hialmbi : saul : ho…
“… reste stenen efter … Krist hjälpe hans själ …”

Stenen ger i dag ett mycket beskedligt intryck och fragmentet är inte mer 74 cm högt. Så har den givetvis inte sett ut från början, vilket framgår av de inskriftsrester som finns kvar. Efter ordet æftiʀ ’efter’ måste det ha stått ett namn och en släktskapsbeteckning: ”sin fader”, ”sin broder” eller liknande. Detta betyder att det kanske saknas en halvmeter av stenen upptill. Att verbet ræistu är böjt i pluralis visar att detta har föregåtts av minst två namn. Vi kan alltså också räkna med ett försvunnet stycke nedtill på minst 75 centimeter. Stenen bör alltså från början ha varit omkring 2 meter hög, kanske högre. Den är ungefär lika tjock som bred (runt 35 cm) och har förmodligen haft ett pelarliknande utseende.

Vapnöstenen i nyuppmålat skick. Foto Magnus Källström

Trots att så litet av texten återstår så finns det flera intressanta detaljer. Förvånande är exempelvis skrivningen hialmbi för väntat hialbi, vilket inte kan vara något annat än en felskrivning. Märkligt nog finns exakt samma skrivning på en runsten vid Bogsta kyrka i Södermanland (Sö 125). Kanske har båda ristarna haft skriftbilden för ordet hjälm – runsvenska hialm(b)ʀ – i huvudet. Det är också lite speciellt att Krist (och inte Gud) åkallas i bönen samt att ordet sāl ’själ’ förekommer i den ovanliga skrivningen saul.

Ett skäl till att man velat göra Vapnöstenen till medeltida beror säkert – förutom den antagna æ-runan – på att runorna o, n, a och t har ensidiga bistavar. I o-runan är bistavarna dessutom placerade på vänster sida om huvudstaven, vilket är den vanliga varianten av denna runa under medeltiden. Samma typ av runor används dock även under vikingatiden, även om de är mycket sällsynta på gammalt danskt område före medeltiden. Inblandning av denna typ av runor (s.k. kortkvistrunor) förekommer däremot ganska ofta på svenska runstenar under 1000-talet, men nästan bara i landskapen norr om Mälaren.

Det finns dock ett litet område med ett antal runstenar som har precis den teckenuppsättning som på Vapnöstenen, nämligen i det forna Vadsbo härad kring Mariestad i Västergötland. Här möter inte bara den ovanliga o-runan, utan den kan också omväxlande stå för o och nasalt a. Stenarna i Vadsbo skiljer sig från alla andra runstenar i Västergötland och bildar en märklig liten enklav på Vänerns östra strand. Letar man efter motsvarigheter till denna skrifttradition ska man dock inte gå till Mälardalen, utan i stället ta sig över Vänern till Värmland och vidare in i Norge.

De bästa parallellerna finns samtidigt inte i de östligaste delarna av Norge utan på runstenar i trakterna kring Stavanger på Vestlandet. Exempelvis kommer man osökt att tänka på runstenen N 251 från Mariakyrkan i Stavanger, där ett par av a-runorna till och med råkar ha exempel på samma typ av överhuggning som på Vapnöstenen. Många av runstenarna i detta område har också en pelarliknande form.

Ett par pelarlika runstenar på Vestlandet. Från fältrunologmötet i Stavanger 2012. I centrum James Knirk (Runearkivet), som nyligen firade sin 70-årsdag (Runverket gratulerar!) Foto Magnus Källström

Vare sig man väljer Mariestad eller Stavanger så blir avstånden rätt stora, men Vapnös läge vid Nissans mynning gör att ingen av dessa egentligen kan uteslutas som källa för runvarianterna på stenen. Sjövägen till Stavanger ansågs nog inte som överdrivet lång på denna tid och längs den urgamla Nissastigen kunde man ta sig upp till Jönköping och sedan vidare norrut via dagens Falköping och Skara.

Strax norr om Ulricehamn och vid Ätran – en annan av Hallands bekanta floder – ligger orten Timmele. Här fanns tidigare tidigare en nu flyttad runsten (Vg 186), som åkallar ”den helige Krist i himmelriket” och där ordet själ är stavat saul. Detta kan vara ett indicium på att Vapnöstenen i första hand hör hemma i ett västgötskt sammanhang och det är i så fall kanske helt följdriktigt att den kom till Göteborg för uppsnyggning.

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I databasen Danske Runeindskrifter har Vapnöstenen fått en ny beteckning, Hal 5, där Hal givetvis står för Halland. DS

I von Friesens fotspår genom Medelpad

Otto von Friesens fotografier av Högomstenen (M 11) på Norra stadsberget i Sundsvall i juni 1915. Från Alvin: plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturav

Projektet Evighetsrunor, som genomförs med finansiering från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien, har nu sparkat igång. I projektet kommer vi att skapa en infrastruktur för information och forskning om runor och runinskrifter genom att bland annat knyta samman de digitaliserade delarna av bokverket Sveriges runinskrifter med Samnordisk runtextdatabas. Samtidigt kommer vi genom olika digitaliseringsinsatser att göra tidigare svåråtkomligt dokumentationsmaterial om runinskrifter tillgängligt direkt på webben.

Projektet genomförs i samarbete med Uppsala runforum vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek och Högskolan Dalarna. Vi kommer inte bara att strukturera och tillhandahålla källor om runor, utan också genomföra tre större forskningsuppgifter som utgår från detta material: en vetenskaplig utgåva av ”Medelpads runinskrifter” som en del i verket Sveriges runinskrifter, ”Östersjöns öar” och ”Otto von Friesen som runolog”. De två första utförs vid Riksantikvarieämbetet, den tredje vid Uppsala universitet.

I onsdags hade jag och Marco Bianchi, som bland annat kommer att arbeta med von Friesens material, ett möte med Uppsala universitetsbibliotek. De av bibliotekets samlingar som vi har valt ut för projektet utgörs dels av ett antal tjocka handskrifter av Uppsalaprofessorn Olof Celsius från 1700-talet, dels Otto von Friesens fältanteckningsböcker och fotografier. von Friesen var professor i Nordiska språk vid Uppsala universitet i början av förra seklet och har kallats ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”.

Biblioteket har redan nu hunnit digitalisera mer än 500 av Otto von Friesens glasnegativ och gjort dem tillgängliga i portalen Alvin, där de kommer att förvaras och dit Evighetsrunor sedan ska länka. Många av dessa bilder har tidigare var helt okända för forskningen. Vi kommer inom projektet att identifiera runinskrifterna på bilderna och märka upp dem och sedan knyta dem till fältanteckningarna, som står näst på tur för digitalisering.

På mötet i onsdags fick Marco och jag instruktioner hur vi skulle göra registreringen i Alvin och bara för att se hur det fungerade gjorde jag i förrgår på prov nio bilder, där glasnegativen tidigare hade förvarats i en ask märkt ”Medelpad, Jämtland”. Anledningen till att jag valde just dessa bilder är givetvis att jag svarar för forskningsuppgiften att göra en vetenskaplig utgåva om Medelpads runinskrifter.

Otto von Friesen hade på sin tid bland annat fått uppdraget att ge ut Norrlands runinskrifter i verket Sveriges runinskrifter och han gjorde också flera resor dit. Av hans anteckningsböcker framgår att de ovan nämnda fotografierna är tagna i juni 1915, då han under knappa två veckor även undersökte och dokumenterade runstenar i Hälsingland och Jämtland. von Friesen verkar ha börjat med Jättendalsstenen (Hs 21) i Hälsingland den 4 juni och mest ägnat sig åt runstenarna i detta landskap, men den 11 juni var han vid runstenen på Frösön i Jämtland och dagen efter på Norra stadsberget i Sundsvall, där Högomstenen (M 11) då stod rest. I samlingen finns två fotografier av denna sten: en med runorna uppmålade med vit färg och en med mörk färg. Förklaringen till detta finner man i en tidningsartikel publicerad i Sundsvalls Posten den 19 juni 1915:

Prof. F. […] tillbringade i lördags större delen av dagen å Fornhemsområdet, där han var fullt sysselsatt med att uppmäta, fotografera o. s. v. Högomstenen. Fotograferingen är framför allt ett synnerligen tidsödande arbete, ity att runorna först måste kalkstrykas för att bättre framträda på plåten. […]

Innan prof. F. lämnade stadsberget hade han det utsökta tillmötesgåendet att rödmåla runorna å stenen, sedan dessa först nota bene hade blifvit befriade från sin tillfälliga hvita skrud, ett äfven det mycket tålamodspröfvande måleri. Härigenom framträda nu runorna mycket tydligare än förut var fallet på samma gång stenen fått ett mera prydligt utseende.

Dagen efter undersökte von Friesen Nolbystenen i Njurunda (M 1) och påföljande dag de två runstenarna i Attmar (M 4 och M 5). I sina anteckningsböcker hade han samlat uppgifter om 22 föregivna runinskrifter i Medelpad, men av dessa dokumenterade han av allt att döma endast fyra stycken. Tre ynka dagar, lördag till måndag, den 12–14 juni 1915, verkar ha varit den tid som von Friesen ägnade Medelpads runinskrifter och han tycks aldrig ha återvänt. När han 1934 skriver en ännu mycket läsvärd artikel om några av dessa runstenar i  årsboken Ångermanland–Medelpad är det uppenbarligen sina anteckningar 19 år tidigare som han faller tillbaka på.

Den mindre av runstenarna vid Attmars kyrka i Medelpad (M 4). Foto Otto von Friesen 1915. Från Alvin.

Även om alla fyra medelpadska stenar fortfarande finns kvar, är von Friesens dokumentation oskattbar. En av de runstenar som han besökte, den lilla Attmarstenen (M 4), är faktiskt ännu inte slutgiltigt läst eller tydd, trots att den varit känd i mer än tvåhundra år. När Marit Åhlén och Jan Axelson från Runverket målade upp stenen sommaren 1999 gjordes en oväntad upptäckt, nämligen att den kunde vara rest till minne av en person som färdats med den välkände vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I en del av texten läste de nämligen fur austr · miʀ iị…ri och tolkade det som … for austr meðr Ing­[vari ”for österut med Ingvar”. ”Vi gnuggade oss nog i ögonen en och två gånger när vi anade vad vi hade framför oss” meddelade Marit den lokala pressen.

Vad som hittills har varit okänt är att von Friesen tänkte i samma banor redan 1915. Ovanför den skadade sekvensen i-­-…ri har han nämligen antecknat ”ikuari?”.

Otto von Friesens anteckningar om inskriften på den lilla Attmarstenen (M 4). Anteckningsboken kommer att digitaliseras inom projektet.

Det är nog mer än möjligt att vi här verkligen har Sveriges nordligaste Ingvarssten, men efter den ovannämnda uppgiften följer en lång sekvens med runor som hittills har trotsat alla tolkningsförsök. Genom att granska inskriften i original och noggrant studera vad föregångarna har läst, hoppas jag att den till slut ska gå att både läsa och tyda, men det krävs nog också lite tur och ett och annat lyckligt infall. Vi får se hur det går.

Nu blev detta inte någon längre promenad i professor von Friesens sällskap (vi lämnade ju knappt Sundsvall), men jag vet att Marcos forskningar i ämnet kommer att föra oss betydligt längre.

>> Magnus Källström är runolog, docent, forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet samt projektledare för Evighetsrunor

PS. Läs med om tolkningen av den lilla Attmarstenen i Marit Åhléns artikel En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka, i: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (2006), s. 283 ff.

Runläsning på fredagseftermiddagen

Den ena sidan av blyblecket från Skänninge. Det är i den andra raden uppifrån som nyläsningen gjordes. Foto Ola Myrin, Historiska museet (cc-by)

Att gå igenom en runinskrift och rita av den runa för runa och samtidigt beskriva varje tecken är ett ganska omständligt sätt att tillägna sig en text, men ofta är det så en runolog måste arbeta. Ibland ser man direkt vad det står, andra gånger är det först efter en utförlig beskrivning på papper som man förstår sammanhanget. Många gånger hjälper inte ens det och det kan dröja många år innan lösningen uppenbarar sig – om den nu någonsin gör det.

Allra besvärligast, men också de mest utmanande är nog inskrifter på föremål, där vi ju inte alltid vet vad vi har att vänta.

Nu i eftermiddags var jag uppe på Historiska museet och tittade på ett runfynd som har ett antal år på nacken. Det rör sig om ett litet blybleck som hittades 2004 i samband med en arkeologisk undersökning i kvarteret Munkgärdet i Skänninge. Blecket låg i fyllningen till en grav och är mycket märkligt genom att det bär inskrifter på både fornsvenska och latin. Man har också kunnat läsa och tolka det mesta av den fragmentariska texten: ”Igulfrid, signe dig Gud. Jes(us) … Maria, Sankta Mi(kael) … Ave Maria gra(tia) … AGLAsit bendict(a) … domus ecc­(lesia) …”

En rad har dock framstått svårläst och dunkel, nämligen den som börjar med runorna agla, vilket är en förkortning av ett hebreiskt uttryck som enligt expertisen ska återges på följande sätt: ’attâ gibbôr lecôlâm ’adônâj och betyda ”Du är stark i evighet, Herre”. Denna användes som skyddsformel under medeltiden och var mycket populär på bland annat blyamuletter.

Det var egentligen denna rad som intresserade mig mest, även om jag inte hade så stora förhoppningar om att knäcka den, men jag kunde ju alltid rita av och beskriva runorna och kanske skulle det dyka upp något. Den första runan efter agla hade formen av en vikingatida n-runa med dubbelsidig bistav snett nedåt höger, vilket i denna inskrift verkar vara en e-runa. Det förekommer nämligen också en t-runa som är försedd med samma typ av bistav och som uppenbarligen är en d-runa. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt höger ska alltså i detta fall uppfattas som en sorts stingning. Därefter kom något som liknade ett latinskt versalt M, men som måste vara två ihopskrivna runor (lt?). Nästa runa var jag först bombsäker på att den var en f-runa, men den hade tidigare lästs som ett stunget g och det verkade också fullt möjligt.

Så gick det på och till slut hade jag en fullständigt outtalbar runföljd i anteckningsboken. Så plötsligt såg jag vad det stod: agla e laga ḳala! Det kanske låter som rent tok, men en runforskare vet direkt vad det handlar om. De medeltida runristarna har nämligen ibland varierat Agla-formeln genom att kasta om bokstäverna till Laga och Gala. Detta är tidigare känt från amulettinskrifter från både Sverige och Danmark, men däremot inte från Norge, där man i stället har hållit hårt på det korrekta Agla (En norsk kollega har i ett mejl till mig påstått att det beror på att ”Nordmenn kunne skrive og visste at det het agla!”)

I Sverige har vi tidigare bara haft två exempel på den utvidgade varianten av denna formel, men en av dessa är den mest omfattande som vi känner till. På ett blykors från kvarteret Åkroken i Nyköping påträffat 2010 står nämligen: Agla gala laga gala laga – Deus meus (dvs. ”min Gud”) – agla gala laga agla.

Blykorset från Nyköping med den längsta Agla-formel som vi känner till. Foto Magnus Källström (cc-by)

I går läste jag sista korrektur på en kommande artikel om just denna inskrift, där jag bland annat tar upp alla exempel på utvidgade Agla-formler som jag då kände till. Skänningeblecket (där jag bara visste att ordet agla fanns) gick mig givetvis förbi. Detta är ödets ironi, men också en påminnelse om att forskningen hela tiden går framåt och att det alltid finns något nytt att upptäcka.

Jag noterade också en annan sak som jag inte tidigare varit medveten om. Det finns inga skiljetecken på runblecket från Skänninge, men flera av orden är faktiskt avdelade med ett litet avstånd precis som i latinskriften. Detta ser man ytterst sällan i runinskrifter, men kanske var det just det som gjorde att jag såg att det faktiskt stod Agla e(t?) laga gala och inget annat.

Trevlig helg!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet