Taggad: runristare

Omlästa runor i Skön

De båda runstenarna vid Sköns kyrka i Medelpad (M 15 och M 16). Foto Magnus Källström

Att omvärderingen av en enda runa ibland kan ändra tolkningen av en runinskrift är ett välkänt faktum. Det var exempelvis så som Forsaringen vilken länge betraktades som medeltida plötsligt blev tidigvikingatida och nästan samtida med Rökstenen. Det enda som behövdes var att någon – i detta fall den norske runologen Aslak Liestøl – insåg att det som länge hade lästs som en r-runa i stället borde vara u. Något liknande – men inte alls lika omvälvande – fick jag erfara för en dryg månad sedan när jag var i Sundsvallstrakten för att granska några runstenar inför utgivningen av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor.

Ett av mina mål för denna resa var Sköns kyrka. Algot Hellbom har i sin lilla bok Medelpads runstenar från 1979 räknat med tre runstenar från denna plats (M 15­–­17), men granskar man de äldre uppgifterna om den sedan länge försvunna M 17 närmare, så undrar man om det inte här har rört sig om delar av två olika runstenar. I så fall har det vid Sköns kyrka en gång funnits fyra runstenar, vilket är ett för Norrland svårslaget rekord och vittnar om platsens betydelse under vikingatiden.

Mitt ärende i Skön gällde de två runstenar som ännu finns kvar och som står resta strax till höger om tornet. Jag hade bara sett dem en gång tidigare, nämligen i juli 2006 då jag var sysselsatt med min avhandling och hade åkt till Medelpad för att försöka förstå några dunkla ristarsignaturer på ett antal av landskapets runstenar. En av dessa signaturer skulle finnas på en sten vid Sköns kyrka och jag minns att jag kom dit på morgonen (i lånade gummistövlar) precis efter att det hade regnat rätt rejält. Förutsättningarna var alltså inte de bästa och det var mycket svårt att urskilja detaljerna i ristningen i grådasket. I juni 2016 – alltså tio år senare – var jag där igen, men då höll man på att sätta upp byggnadsställningar kring tornet inför en renovering och båda runstenarna stod oåtkomliga i skyddande trälådor.

Av de två runstenarna är det framför allt den mindre av stenarna (M 16) som har intresserat mig. Stenen som egentligen bara utgörs av ett toppstycke av en runsten ska 1909 ha upptäckts liggande i en stenläggning vid prästgårdens stallbyggnad, där den enligt författaren Olof Högberg var ”översmetad med fasthårdnad murbrukspladaska”. Förmodligen har detta fragment tidigare suttit inmurat i den år 1848 rivna medeltidskyrkan i Skön.

Hellbom har 1979 återgivit denna inskrift som Bia(r)(n) raiti [] []þur sin : kuþ hialbi ant hans … [ris]ti runaʀ och ger följande rekonstruktion av texten: ”Björn reste [denna sten efter N N, fa]­der sin. Gud hjälpe hans ande. [N N ris]­tade runorna.”

De sista runorna i böneformeln är inte uppmålade på stenen, men jag kunde 2006 omöjligen få fram det ant hans som Hellbom har (och som är den läsning som ännu refereras i Samnordisk runtextdatabas). Så vitt jag kunde se fanns det bara fyra runor i slutet av ormslingan och dessa skulle nog snarast läsas salu!

Inskriften i svansen på rundjuret på runstenen M 16. Ytterst svårt att fånga på bild, så den klentrogne måste nog själv besöka Sköns kyrka och granska partiet. Foto Magnus Källström

När jag kom till Skön nu i september var det strålande solsken och jag hade förmånen att få utmärkt släpljus över stenytan, där jag nu utan tvekan kunde läsa just kuþ hialbi salu ”Gud hjälpe själen”. Inskriftens början och slut beredde mig dock betydligt större problem och trots att jag besökte Sköns kyrka ytterligare tre­(!) gånger under min korta vistelse i Sundsvall lyckades jag inte komma till någon slutgiltig läsning av dessa delar av inskriften. Det enda som jag för närvarande är helt säker på är att det varken står ”Björn” eller ”ristade runorna” på stenen.

Den andra runstenen vid Sköns kyrka upptäcktes 1848 när den gamla kyrkan revs och den har undersökts och avbildats flera gånger sedan dess. I början av 2000-talet gjorde man här en märklig upptäckt, nämligen att det på den sneda överytan fanns den nedre delen av ett stort flätkors, som ingen tidigare hade sett.

Inskriften har lästs och tolkats på följande sätt:

biurn : riti stain þino : aftiʀ : ufriþ : auk at : un sunu sin
”Björn reste denna sten efter Ofrid och efter Un, sina söner.”

Detta kan verka okomplicerat, men de två sista orden sunu sin ställer till det något. Det borde nämligen egentligen ha stått sunu sina om det ska tolkas ”sina söner”. Stenens sunu sin talar snarare för tolkningen ”sin son”, men då måste man i stället räkna med att ristaren har använt den ålderdomliga formen sunu i stället för sun. En sådan osynkoperad form förekommer i regel bara på runstenar från tidig vikingatid som exempelvis Rökstenen, vilket gör den rätt oväntad på en runsten från 1000-talets andra fjärdedel.

När jag såg stenen 2006 antecknade jag att det troligen finns ett kolonformat skiljetecken i botten av det flagrade partiet efter den sista runan n. Detta borde i så fall tyda på att tolkningen ”sin son” är den rätta och vi på runstenen från Skön faktiskt har ett exempel på den antikviterade formen sunu. När jag återsåg stenen nu i september läste jag först på samma sätt ett skiljetecken i form av ett kolon på slutet, men jag noterade att punkterna faktiskt inte var runda utan långsträckta. Inte förrän vid mitt sista besök när jag var på väg tillbaka till Stockholm förstod jag vad det handlade om. Det är inte något skiljetecken som finns i botten av flagringen utan de båda bistavarna till en o-runa. Huvudstaven i denna runa måste vara bortvittrad och anledningen till att jag inte hade övervägt detta alternativ beror säkert på att en sådan huvudstav borde ha varit synlig i de oskadade partierna i anslutning till det vittrade partiet. Jag hade dock inte tänkt på att huvudstavarna på Skönstenen liksom på många andra norrländska runstenar ofta är bakåtlutade. Om den avslutande runan på Skönstenen haft en sådan form ryms den utan problem i skadan.

Bistavarna till den förbisedda o-runan på runstenen M 15 vid Sköns kyrka skymtas här till vänster om (den här upp och nedvända) n-runan. Foto Magnus Källström

Det sista ordet ska alltså av allt att döma läsas sino, där den sista runan liksom i ordet þino þenna står för nasalt /ã/. Tolkningen blir då ”sina söner” som man tidigare har tänkt sig.

Detta kanske inte låter så märkvärdigt, men upptäckten av skrivningen sino för sīna på denna sten är av stort intresse. Denna skrivning är faktiskt tidigare bara belagd i 12 svenska runinskrifter: två från Södertörn i Södermanland, tre i Västergötland (varav två i trakten av Mariestad), sex från Uppland och en tidigare i Medelpad. Dessa belägg kan ställas mot 132 vikingatida skrivningar för denna böjningsform med den vanliga a-runan (sina).

Av de sex exemplen på skrivningen sino i Uppland härrör tre från den berömde runristaren Åsmund Kåresson och enligt mitt förslag är det också han som har svarat för det tidigare kända medelpadska belägget på en av runstenarna från Attmarby (M 5). Att samma skrivning nu även finns på en annan medelpadsk runsten, som måste vara utförd av en lokal ristare, ger ytterligare ett litet stöd åt min gamla teori att Åsmund ursprungligen var en medelpading som tog det norrländska runbruket till Uppland i stället för tvärt om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

”Runomästaren” Fridolin och Evighetsrunor

Inom projektet Evighetsrunor har jag arbetat med digitaliseringen av det så kallade Fältexemplar C av Sveriges runinskrifter. Det innehåller runforskares marginalanteckningar, och de kan t.ex. handla om nya läsningar eller tolkningar av en inskrift, om att en sten lagats, målats upp eller placerats om. Vissa typer av anteckningar förekommer ofta, t.ex. finns det information om antalet uppmålningar för de flesta stenarna, medan andra typer av information förekommer mer sällan, t.ex. har jag bara en gång stött på en anteckning om vid vilken tidpunkt det är lämpligast att fotografera en sten. Under arbetets gång har jag på flera ställen kunnat se tecken på att detta exemplar verkligen tagits med i fält: inte så sällan har jag kunnat se spår av den rödfärg som använts för att måla upp inskrifter och ibland har jag hittat torkade växter och insekter mellan sidorna.

För vissa svårlästa anteckningar har jag kunnat vända mig till ett äldre fältexemplar, det så kallade Fältexemplar A, som innehåller i princip samma marginalanteckningar med undantag för dem som tillkommit under de senaste 10–15 åren. Häromdagen skulle jag just avkoda en sådan svårbegriplig anteckning i Fältex C, slog upp Fältex A för att jämföra med vad som skulle kunna finnas där och stötte på ett riktigt roligt fynd. Där låg ett gammalt urklipp med artikeln ”Runomästaren” ur Upsala Nya tidning från den 10 juli 1959 (se figur 2). Den kunde jag inte låta bli att läsa!

Författaren till artikeln kallar sig för Fridolin – en pseudonym som jag inte har lyckats identifiera än – och berättar en historia som han från början hade tänkt ta med sig i graven. Men vad är det som fått honom att ändra sig och blotta sitt gamla ”brott” inför alla? Fridolin börjar sin artikel med att understryka att det knappast finns någon lag som förbjuder tillverkningen av runstenar. Därefter avslöjar han att han när det begav sig hade en medbrottling, vars namn han dock ansvarsfullt nog inte nämner. Vidare får vi till slut veta vad de två gjorde för något: de ”totade till en runtext, tog verktyg med [sig] till skogen och högg in ramsan i en drakslinga på ett ensligt belägget stenblock”.

Inskriften som de på så sätt fick ihop lyder: astriþ lit reisa þina stein aftir hu(i)kus bonta sin auk sun sin ulf

Det som hände sedan, 25 år senare, var säkert anledningen till att ”brottslingarna” bestämde sig för att hålla tyst om saken under resten av sina liv: ”en gråskäggig professor kom resande för att rusta upp bygdens (äkta) runstenar. Döm om min förvåning, när jag en dag på en skogspromenad finner att min runinskrift lyser klarröd mot den gråa granithällen. Jag hade väl aldrig kunnat tro […] att erfarna fackmän skulle låta lura sig på ett så avslöjande sätt…”

Historien slutar dock lyckligt för fackmännen. De lät sig inte luras! I band 9 av Sveriges runinskrifter (Upplands runinskrifter, del 4) behandlas inskriften på sidan 340 med mindre typsnitt:

”Mesattebo, Viksta socken. […] ett större flyttblock, å vars östra, släta sida en inskrift från nyare tid har blivit inhuggen. Inskriften är anbragt i ett band, som är lagt i form av en kringla; ett tafatt försök har gjorts att utforma den ena ändan till ett gapande ormhuvud. Ristningen är gjord med ett skarpt redskap, sannolikt en kniv. Linjerna äro smala. Runorna äro djupare ristade än ramlinjerna. Inga skiljetecken finnas, men mellanrum mellan orden. Följande runformer äro anmärkningsvärda: [runtecknen anges].”

Att inskriften är sentida avslöjas av ristartekniken, av mellanrummen mellan orden samt av de ”anmärkningsvärda” runformerna: r och b-runorna med slutna och kantiga bågar är ett tydligt tecken på en sen tid, eftersom de motsvarande vikingatida runformerna så gott som aldrig uppvisar sådana drag.

Två år efter den gråskäggige professorns besök slog Fridolin upp sin trakt i den nyutkomna delen av Upplands runinskrifter och häpnade när han såg att inskriften hade tagits med. Författaren fylldes dock av blandade känslor: ”Beskrivningen fyllde mig med ömsom stolthet, ömsom vrede. Texten var tolkad så som den var avsedd att tolkas. Bra! Men vad är nu detta? ’…ett klumpigt försök att efterlikna ett drakhuvud’. Vet herrarna inte hut?! ’…troligen ristad med en kniv eller annat vasst stålföremål’. Fel! Den är inknackad på hederligt vis.” Fridolin verkar vara så rasande att han knappt kan citera rätt vad som står om hans eget verk. Han erkänner också han bara var 12 år gammal när han och hans kamrat gjorde det hela på skoj och att han aldrig haft för avsikt att ”tas för en kollega till Asmund eller Skrikhalsen och de andra stora pojkarna”.

Ja, att han han inte försökt efterlikna Åsmund eller Öpir är rätt tydligt, men finns det kanske någon annan stor pojke som inspirerat honom?

Den ovanliga ordföljden med det demonstrativa pronomenet þina före sitt huvudord stein samt det faktum att diftongen /æi/ ristas ei i detta ord och i verbet reisa ledde mina tankar till Visätes runstenar. Och riktigt nog har Visäte minst femton förekomster av just denna ordföljd (se U 72, 75, 119, 207, 236, 237, 238, 393 454, 613, 614, 621, 668, 669, och 682). Stavningen ei har han också nästan alltid i dessa två ord, liksom i andra ord med diftongen /æi/.

Döm nu om min förvåning när jag upptäckte att Fridolin nästan ordagrant kopierat runstenen U 238 från Lindö, Gullbron (Vallentuna), som lyder:

 ‘ astriþ ‘ lit reisa ‘ þina ‘ stein ‘ eftiʀ sun sin ‘ suein : auk × ulf × bonta ‘ sin ‘
Āstrīðr lēt ræisa þenna stæin æftiʀ sun sinn Svæin ok Ulf, bōnda sinn.
”Astrid let resa denna sten efter sin son Sven och [efter] Ulf, sin make.”

Varifrån tog Fridolin formen aftir för prepositionen æftiʀ och vad betyder namnet huikus? För prepositionen misstänkte jag först att pojkarna som förlaga hade någon skrift om uppländska runstenar, t.ex. Otto von Friesens Upplands runstenar från 1913, eftersom detta sätt att rista prepositionen var populärt just i Uppland (29 exempel i Lena Petersons Runordsregister). Otto von Friesens bok innehåller t.ex. både den ovannämnda U 238 och två uppländska runstenar med aftir: U 654 och U 999. Magnus Källström föreslår dock en mer tilltalande lösning, nämligen att pojkarna skulle kunna ha använt sig av Läsebok för folkskolan, vars nionde upplaga med nya illustrationer innehåller en träsnittsavbildning av runstenen vid Lindö U 238. Bläddrar man vidare i läseboken upptäcker man på nästa sida den 16-typiga runraden med de egendomliga kantiga runformerna för b och r-runorna, och man noterar också att den translitterering som ges till runraden och stenens inskrift inte gör skillnad på ʀ och r. Vad namnet huikus eller hulkus skulle kunna syfta på har jag tyvärr inte lyckats begripa.

I detta samband vill jag kort nämna vad Elisabeth Svärdström skriver om i sin artikel Runristning om nykterhet (1969, särtryck ur Sörmlandbygden) som jag också har fått upp ögonen för tack vare Magnus Källström. Saken är nämligen den att samma avbildning i Läsebok för folkskolan har inspirerat minst två andra sentida inskrifter: inskriften på Fåfängan i Stockholm har samma runslinga som U 238, och runformerna är hämtade från läsebokens futhark. Den ristades av den trettonårige Gösta Storm och hans kamrater sommaren 1906 och innehåller texten ”Anders, Emma, Gösta Storm. Minne av vistelsen i Fåfängan 1905–06. Leve nykterheten!” Den andra inskriften har också den samma runslinga som U 238 och finns i Karlskoga (Värmland) på de så kallade Namnhällarna.

Men låt oss återvända till Fridolins verk! Jag har nämligen också försökt förstå vem den gråskäggige professorn kan ha varit: Sven B. F. Jansson? Men han hade ju inget skägg! Elias Wessén? Hade han skägg? Nix… Mystiskt det hela, men sannolikt var det ändå Run-Janne som i pojkens unga ögon verkade så gammal att skägget kom som en synvilla.

Hade runomästaren Fridolin bara vetat att han är nu en del av projektet Evighetsrunor och har förtjänat sitt eget inlägg på K-bloggen, så skulle han säkert ha känt sig bra stolt! Eller?

>> Sofia Pereswetoff-Morath är fil. dr. i runologi

En Fot i Hagby och ett lyft för stenen

Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström
Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström

Den nyligen återfunna runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala har fått en lika stor som berättigad uppmärksamhet. Det finns väl inte så mycket att tillägga efter allt det som redan har nått ut till omvärlden genom olika medier – såväl sociala som mer traditionella, men kanske har jag ändå något litet att komma med.

Stenen är som bekant känd sedan tidigare, men ingen visste att den fortfarande fanns kvar på den plats där den hade lagts som tröskelsten under medeltiden. Tvärtom förekom det högst förvillande uppgifter från 1870-talet om att stenen skulle ha hamnat i en kvarndamm i närheten av kyrkan. Detta visar det luriga med traditioner om försvunna runstenar. Ibland stämmer de, ibland visar de käpprätt åt skogen. I detta fall har uppgiften förmodligen bidragit till att man inte har försökt leta efter stenen på den traditionella platsen och hade årets smala schakt för åskledare bara dragits en halvmeter närmare kyrkan så hade stenen nog fortfarande legat dold.

Att se en runsten i verkligheten som man tidigare bara har känt genom äldre teckningar är en speciell upplevelse. I den aktuella delen av Upplands runinskrifter, som utkom 1949–51, påpekade Elias Wessén att Hagbystenen påminde om vissa ristningar av runristaren Fot och han framhöll särskilt runstenarna vid Snottsta i Markim (U 329–331) och den signerade stenen i Östra Ryds kyrka (U 167). När jag såg stenen dagen efter att den hade upptäckts var det just runstenen i Östra Ryd som jag omedelbart kom att tänka på. Utformningen av rundjurets huvud är i stort sett identiskt och det råder alltså ingen som helst tvekan om att det är Fot som har ristat runstenen i Hagby kyrka. Detta var också Wesséns åsikt, trots att de äldre teckningarna egentligen inte är särskilt exakta när det gäller detaljer i ornamentiken. Ändå har de fångat tillräckligt av känslan i ristningen för att man ska kunna komma till just denna slutsats. Ingen av de äldre undersökarna har heller läst inskriften helt korrekt, men genom att kombinera de två originalläsningar som har funnits lyckades Wessén ändå presentera en läsning som ligger mycket nära det som nu har visat sig stå på stenen. Det som skiljer är bara ett par missade skiljetecken samt några mindre runrester, som tidigare sannolikt har varit dolda av den ena dörrposten.

Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström
Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen U 874 jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström

Det man kan läsa i dag lyder:

× iarl × auk × ti…ẹ-…- × stain × at × [k]aiʀfast × faþur + sin ×
Iarl ok … stæin at Gæiʀfast, faður sin.
»Jarl och … stenen efter Gerfast, sin fader.»

Runorna ti… utgör början av ett namn, men därefter är ett långt stycke av stenens kant bortslaget och det finns inga ytterligare spår som ger någon ledtråd om hur fortsättningen av namnet kan ha lytt. Det enda man kan säga är att utrymmet tillåter åtminstone ytterligare två försvunna namn i inskriften. De två nyupptäckta runorna uppe i det vänstra hörnet (…ẹ-…) kan ha tillhört ett av dessa. I den dödes namn [k]aiʀfast saknas numera den övre delen av den första runan, men den fanns bevarad på 1600-talet.

Stenen är som sagt ristad av Fot, en av Upplands allra skickligaste runristare. Han är också en av de mest produktiva. När jag påbörjade denna text hade jag faktiskt ingen bra siffra på hur många runstenar som Fot egentligen har ristat. Han har nämligen ibland tillskrivits ristningar som han omöjligen kan ha utfört. Exempelvis kan man på många ställen läsa att den vackra Sundbyhällen (U 80) i Spånga är ett verk av Fot, men man har då bortsett från att den inte alls är gjord i hans stil. Samtidigt finns det många typiska Fotristningar som är helt förbisedda i litteraturen. Jag gick därför lite snabbt igenom Upplands drygt 1300 steninskrifter och plockade ut de ristningar som jag menar kan knytas till Fot. Det blev till min förvåning fler än åttio stycken och jag hade då ändå uteslutit en del mer tveksamma fall. Dessutom bortsåg jag från de bekanta Jarlabankestenarna (U 127, U 164, U 165, U 212 m.fl.) trots att det finns en hel del som talar för att de nog kan ha Fot till upphovsman.

Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström
Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström

Jag passade också på att göra en karta för att få en bättre uppfattning om Fots verksamhetsområde. Man ser där att hans stenar har sin tyngdpunkt i ett område i sydöstra Uppland, som bland annat inkluderar Täby och Upplands-Väsby, men att han också har varit verksam i trakterna kring Sigtuna och Uppsala. Här är det dock mera glest mellan stenarna. Utposten längst åt nordväst utgörs märkligt nog av den nu återfunna stenen i Hagby.

Fot har endast signerat åtta av sina kända runstenar och ingen av dessa är egentligen den andra riktigt lik. Hans enklaste ristning finns vid Edeby (U 464) i Vassunda utanför Sigtuna, hans mest avancerade vid Stav (U 177) i Roslagskulla ute vid Östersjökusten. Det är tydligt att Fots ristningskonst har genomgått olika flera stadier och det ser nästan ut som han bara har signerat en ristning inom varje stilriktning.

Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström
Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström

Runstenen i Hagby har som nämnts legat som tröskelsten i vapenhuset i Hagby sedan medeltiden, men i onsdags fick den lämna denna plats. På länsstyrelsens uppdrag vinschade stenkonservator Paterik Stocklassa med van hand upp stenen ur gropen och den transporterades sedan med hjullastare till ett garage för vinterförvaring. Arbetet tog åtskilliga timmar, men stenen har också rätt betydande dimensioner och väger säkert närmare ett par ton. Den är i sitt nuvarande skick 1,92 m hög och 1,32 m bred. Tjockleken uppgår vid roten till mer än en halvmeter, men stenen smalnar av uppåt.

När ristningsytan blivit rengjord stod det också klart att det inte saknas så mycket av den ursprungliga stenen. Visserligen är toppen avslagen, men till vänster har egentligen bara själva runslingan slagits av. Det var ett lite tråkigt konstaterande, eftersom det betyder att stenen här har gått sönder i ganska små bitar, vilket minskar chansen för att dessa fragment någonsin ska återfinnas.

Trots skadorna är Hagbystenen ett imponerande arbete och den intresserade kan här studera Fots utmärkta ristningsteknik, som i detta fall även har inkluderat själva stenen. Man ser nämligen tydligt hur ristningsytan har bearbetats med mejsel för att bli helt jämn. Vi får inte heller glömma den vackra fågelbilden, som nu är fullständig sedan den sista tegelstenen från den gamla dörrposten har lyfts bort. Den bär en liten krona eller kam på huvudet och med de långa stjärtfjädrarna råder det knappast någon tvekan om att det är en påfågel som ristaren har velat återge. Fågeln intar det sedvanliga korsets plats och har säkert en symbolisk betydelse. Inom kristendomen användes påfågeln som symbol för återuppståndelsen och man har hittat silverspännen från vikingatiden som föreställer just påfåglar. De senare är mycket lika de fågelfigurer som förekommer på Fots stenar och jag misstänker att de till och med kan ha varit den direkta förebilden.

Hagbystenen ligger alltså numera under tak, men tills våren hoppas vi att den ska kunna resas vid kyrkan så att den kan ses och upplevas av alla och envar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fågelfigurer på runstenar i Anne-Sofie Gräslunds artikel ”En påfågel i Odensala? Några reflexioner om ikonografin på runstenarna vid Harg” i Situne Dei 2014. – Det har förresten påståtts i vissa medier att jag var alldeles till mig av lycka när jag såg stenen. Det är nog inte helt osant! DS.

Runstenen som stod helt rätt

Runstenen vid Jägarstugan i Vadsbro i Södermanland, som uppmärksammades 1992. Foto Magnus Källström
Runstenen vid Jägarstugan i Vadsbro i Södermanland, som uppmärksammades 1992. Foto Magnus Källström

En semesterbild från Vadsbro i centrala Södermanland: ett runstensfragment, som står rest nära väg 221, någon halvmil söder om Flen. Den ganska obetydliga stenen ser kanske inte ut att kunna säga särskilt mycket eller dölja några större gåtor, men det är faktiskt det den gör.

Under lång tid var stenen upptagen som en osäker milstolpe i Fornminnesregistret och det var först hösten 1992 som det upptäcktes att det i stället handlade om en tidigare okänd runsten. Jag minns detta fynd särskilt väl, eftersom jag samma höst gick C-kursen i arkeologi vid Stockholms universitet och upptäckaren var en kurskamrat, Patrik Lundstedt, som höll på med en uppsats om fornlämningarna i detta område.

Jag frågade honom vad det stod på stenen och han sa att det först hade varit lite svårt att läsa, eftersom runorna stod upp och ned, men att det i fall gick att se runorna ialan. Jag minns att jag föreslog att det måste vara rester av ordet sniallan, en böjningsform av adjektivet sniallr som betyder ’rask’, men detta skulle av någon anledning inte ha ansetts särskilt sannolikt. En riktig runsten var det däremot och året efter publicerades fyndet i Fornvännen. Här påpekas att fragmentet står rest upp och ned och att den bevarade delen av ristningen består av två raka rader, där inskriften kan läsas:

…-ialan
…-k

I artikeln nämns att det inte går att ge någon tolkning av de fåtaliga runorna, men att den längre runföljden möjligen skulle kunna återge ordet sniallan. Det ansågs dock mycket osäkert om ristningsspåret framför i verkligen kunde vara resterna av den n-runa som behövdes i ordet. Tyvärr kom det aldrig med någon bild av fragmentet i artikeln.

Detalj av ristningen på fragmentet från Jägarstugan. Notera den djupt huggna u-runan upptill till vänster. Foto Magnus Källström
Detalj av ristningen på fragmentet från Jägarstugan. Notera den djupt huggna u-runan upptill till vänster. Foto Magnus Källström

Jag har tänkt på denna sten då och då genom åren och vid något tillfälle såg jag en mörk fotostatkopia av den, som fick mig att fundera på om inskriften verkligen var rätt uppfattad. Det var dock först förra veckan, när jag befann mig i trakterna av Flen som jag fick möjlighet att se stenen i verkligheten och då föll alla bitar på plats. Runorna …-ialan står visserligen upp och ned, men detta betyder inte att stenen också gör det. Fragmentet har nämligen ett mycket stort rotstycke och är helt säkert rättvänt. Däremot ska ristningen ovanför den vågräta raden tolkas på ett annat sätt. Det är inte en uppochnedvänd k-runa man ser upptill till vänster, utan en u-runa, som står med toppen mot kanten i 90 graders vinkel mot de övriga runorna. Inskriften har alltså inte varit anordnad i raka vågräta rader, utan texten måste i stället ha stått i ett slutet textband. Eftersom inskriften löper medsols kommer runorna i det vågräta bandet nedtill på stenen av naturliga skäl att hamna upp och ned.

Stenar med denna typ av ornamentik är hittar man enkelt i Södermanland och en direkt motsvarighet är den berömda Grindastenen i Spelviks socken (Sö 166). Hit hör också de tyvärr försvunna Sö 145 Eneby och Sö 147 Glottra i Runtuna socken. På Sö 147 och Sö 166 börjar inskriften nedtill till vänster och u-runan på fragmentet från Jägarstugan bör alltså vara inskriftens första runa, något som också antyds av att den är djupare huggen är de övriga runorna på fragmentet. Troligen har denna runa inlett namnet på den som har låtit resa stenen. Det lilla ristningsspår som finns till höger om runans bas och som tidigare har tolkats som resterna av en runa kan i stället ha tillhört den ena ramlinjen i ett inre textband, vilket finns på både Sö 147 och Sö 166.

Runstenen Sö 166 vid Grinda i Spelviks socken utanför Nyköping. Foto Magnus Källström
Runstenen Sö 166 vid Grinda i Spelviks socken utanför Nyköping. Foto Magnus Källström
De försvunna runstenarna Sö 145 och Sö 147 vid Eneby respektive Glottra i Runtuna socken. Träsnitt efter teckningar utförda av Johan Peringskiöld 1685. Efter Bautil (1750).
De försvunna runstenarna Sö 145 och Sö 147 vid Eneby respektive Glottra i Runtuna socken. Träsnitt efter teckningar utförda av Johan Peringskiöld 1685. Efter Bautil (1750).

Inskriften på stenen vid Jägarstugan blir då i stället:

u…ṇialan
…[s]niallan.
”… rask(e) …”

Att ristningsspåret före runan i har tillhört en n-runa tror jag inte man behöver tveka om, inte heller att ordet har varit en form av ordet sniallr ’rask’. På de tre stenarna från Spelvik och Runtuna förekommer nämligen detta ord i just böjningsformen sniallan! Även den typ av u-runa med lågt ansatt bistav som finns på fragmentet är representerad på dessa stenar. Jag tror det finns goda skäl att misstänka att en och samme ristare kan ha svarat för alla fyra stenarna.

Fragmentet vid Jägarstugan står visserligen på rätt köl, men knappast på sin ursprungliga plats. Det utgör bara en mindre flisa av den ursprungliga stenen och fundamentet måste tillhöra en senare tid. Någon milsten har det säkert aldrig varit, däremot ett gränsmärke, som har markerat gränsen mellan Vadsbro och Flens socknar. Var runstenen har stått från början vet vi inte, men trots bristen på gammal bebyggelse och järnåldersgravfält i den närmaste omgivningen behöver den inte ha flyttats någon längre sträcka. Förmodligen har den ursprungligen stått någonstans i närheten av det som i dag är väg 221 och kanske redan då i någon form av gränsläge mellan bygderna.

Semesterbesöket vid RAÄ 71:1 i Vadsbro socken var alltså mycket givande, och ännu roligare blev det frampå kvällen vid återresan till Stockholm, men det ska jag skriva om vid ett senare tillfälle.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Finlands första runsten åter i fokus

Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.
Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.

1997 gjordes en sensationell upptäckt i skärgården utanför Åbo i Finland. En boende på Stora Ängesön i Hitis skulle avlägsna en sten som satt fast i sjöbottnen vid sin brygga fick till sin förvåning upp ett runstensfragment av sandsten. Något sådant hade inte tidigare påträffats i Finland och Marit Åhlén, som då jobbade på Runverket i Stockholm kontaktades. Efter att ha granskat stenen bedömde hon inskriften som vikingatida, även om bara ett par av de mer fullständiga runföljderna kunde tolkas. Hit hör namnet Torfast och en form av ett ord för ”tyda” (raþi ”må tyda”). Det senare jämfördes med ett mycket känt citat på Ågerstastenen (U 729) utanför Enköping: Raði d[r]ængʀ þaʀ rynn se runum þæim, sum Balli risti ”Tyde den man som runkunnig är de runor, som Balle ristade”

Tillsammans med finska kollegor publicerade Marit några artiklar om fyndet, men sedan dess har det (åtminstone från svensk sida) varit ganska tyst om stenen.

I måndags hölls ett heldagsseminarium om runinskrifter i Finland vid Åbo universitet. Sammankomsten var en del av den livaktiga kollokvieserien Runråd på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, som traditionsenligt också hade översatts till värdlandets språk: Riimuraati. (Som av en tillfällighet råkar den senare leden inte bara formmässigt likna ordet på Hitisstenen utan är också ett gammalt lån från nordiskt språk.)

Riimuraati

Jag deltog i detta möte med en förelagd uppgift, nämligen att försöka säga något om ristaren bakom runstensfragmenet från Hitis. Att döma av fotografier på nätet kunde ristningen knappast vara ett förstlingsverk och det borde ju gå att finna paralleller. Jag hade därför tidigt satt titeln ”Vem kan ha ristat runstenen från Hitis?” utan att egentligen veta vad jag skulle komma fram till. Ju mer tiden för sammankomsten närmade sig insåg jag att det här behövdes grundforskning. Det är ju svårt att säga något säkert om en ristning som man aldrig har sett. Jag tog därför kontakt med Museiverket i Helsingfors, där jag hade fått veta att stenen fanns, och för ett par veckor sedan åkte jag dit för att undersöka den.

På vägen dit bar jag på en liten gnagande oro att jag med min misstänksamma natur inte skulle bedöma fragmentet som äkta utan som ett sentida verk. Med fragmentet framför mig fanns det också en del, som jag inte tyckte stämde med de sandstensrunstenar som jag tidigare hade sett. Ristningslinjerna var genomgående mycket breda och utvittrade, men en runrest som står precis intill en av brottytorna visade sig vara grunt och försiktigt ristad som om denna avbrutna kant hade funnits redan när stenen höggs. Själva runformerna såg däremot mycket bra ut och kan mycket väl vara vikingatida. Visserligen har o-runan en mer ovanlig form, där bistavarna lutar mot vänster i stället för höger, men denna variant är ingalunda okänd. Jag reagerade också på skiljetecknen mellan orden. Dessa består antingen av en enkel punkt eller av två punkter ställda som ett kolon, men punkterna är inte runda utan ovala. Det märkligaste är dock att en del av ornamentiken är huggen i relief, vilket givetvis var känt sedan tidigare.

Reliefhuggna runstenar är ingen sällsynthet på exempelvis Öland eller Gotland, men dessa består nästan uteslutande av kalksten. Bland Mälardalens många runstenar finns det mig veterligen bara tre exempel på reliefhuggna sandstensrunstenar. En står vid Husby-Rekarne kyrka vid Eskilstuna (Sö 92), medan två finns i Löts kyrka utanför Enköping (U 721, U 722). Alla är märkligt nog huggna av samme man, den produktive runristaren Balle, och jag har alltid tyckt att det har funnits något i Hitisfragmentet som påminner om denne ristare.

De två runstenarna i Löts kyrka hade jag faktiskt inte heller sett, så min första åtgärd när jag kom tillbaka från Helsingfors var att kontakta kyrkvaktmästaren i Löt och be om att få bli insläppt. Det var inga problem och redan dagen efter var jag där.

Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström
Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström

Runstenarna i Löts kyrka står uppställda inne i koret på varsin sida om altaret. Den som står till vänster (U 722) är mycket djupt huggen och har förmodligen legat i en mycket skyddad miljö. Den upptäcktes först 1908 vid kyrkans restaurering, men det saknas närmare fynduppgifter. Mitt första intryck var att ristningstekniken i de reliefhuggna partierna inte alls liknade den på Hitisfragmentet. Dessutom är runorna här placerade på kanten av stenen. Eftersom jag aldrig tidigare hade sett stenen började jag dock noggrant gå igenom inskriften och gjorde då en märklig upptäckt. Skiljetecknen som omväxlande bestod av punkter och kolon var av någon anledning inte runda utan ovala! Här fanns alltså en oväntad överensstämmelse med Hitisfragmentet.

Jag gick därefter över till den andra stenen (U 721). Denna har varit känd sedan 1600-talet och var då inlagd i korgolvet. Den blev sedermera utbruten ur golvet och låg en period ute på kyrkogården innan den flyttades in i kyrkan igen. De reliefhuggna partierna är här betydligt grundare och ristningslinjerna i runorna är påtagligt vidgade genom vittring. Det ser väl inte exakt ut som på Hitisfragmentet, men stenmaterialet verkar ha uppfört sig på ett liknande sätt.

Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström
Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström

Min skepsis förbyttes så sakteliga mot att det nog kunde finnas en förbindelse mellan stenarna i Löt och fragmentet från Hitis. Skulle det senare kanske till och med kunna vara ett tidigare okänt verk av Balle? Här finns dock ett stort aber, nämligen o-runans form. Hos Balle lutar bistavarna i denna runa aldrig åt vänster utan alltid åt höger. Däremot finns det ett par exempel där bistavarna är närmast vågräta, vilket ju närmar sig den förra formen. Märkligt nog finns båda dessa stenar just i Löts socken och en av dem är den ovan nämnda Ågerstastenen U 729!

Stora Ängesön i Hitis ligger inte långt från en gammal segelled och nära Kyrksundet, där man har hittat spår efter en vikingatida handelsplats. Löt ligger långt från dagens strandlinje, men med fem meter högre vattenstånd blir socknen i stort sett omfluten av vatten. Under vikingatiden har det alltså inte funnits någon brist på kommunikationsmöjligheter mellan dessa områden.

Jag hade tänkt avsluta mitt föredrag i Åbo med att citera inskriften på den ena Lötstenen, men dessvärre glömde jag bort att visa den avslutande bilden i presentationen. U 722 är nämligen rest av en person som märkligt nog bär namnet Tafæistr ”Tavest”, vilket är ett ursprungligt binamn med betydelsen ’man från Tavastland’ dvs. ett av Finlands gamla landskap.

När det material man studerar börjar uppföra sig på detta sätt är det kanske bäst att besinna sig och tänka på att det faktiskt bara rör sig om en samling indicier som av en händelse råkar peka åt samma håll. Men jag kommer nog ändå arbeta vidare på dessa uppslag…

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I sin avhandling Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland (1999) har Per Stille hävdat att den dödes namn på U 722 inleds med en t-runa och inte en a-runa som det står i Upplands runinskrifter. Efter att ha granskat stenen kan jag bekräfta att detta är helt korrekt. DS.