Taggad: runsten

Varför bakvända runor i Medelpad?

Det 32:a internationella fältrunologmötet församlat vid Bergastenen (M 3) i Njurunda den 24 maj i år. Foto Magnus Källström

För ungefär en och en halv månad sedan samlades det 32:a internationella fältrunologmötet i Medelpad. 25 runforskare från olika delar av norra Europa kom då till Sundsvall för att se samtliga bevarade runstenar i landskapet och för att kritiskt granska de (högst) preliminära artiklar till utgåvan av Medelpads runinskrifter, som jag fram till dess hade lyckats åstadkomma. Utgåvan är en av de tre forskningsuppgifter som genomförs inom projektet Evighetsrunor.

För att utnyttja den samlade expertisen lite extra hade vi också anordnat en offentlig föreläsning en kväll uppe på Norra berget i Sundsvall, där ungefär hälften av de ditresta runologerna bidrog med fem minuter långa föredrag om valfria aspekter av Medelpads runor. Jag hade för säkerhets skull förberett två inlägg om programmet skulle bli för kort. Det blev dock tvärtom och ett av de ämnen som jag hade tänkt ta upp fick jag släppa.

Det handlade om ett märkligt fenomen som förekommer på flera av de medelpadska runstenarna, nämligen att vissa runor som b, þ, f och k ofta är bakvända. Att dessa varianter särskilt frekventa just i Medelpad är ingen nyhet och själv blev jag uppmärksam på detta fenomen för ca 15 år sedan när jag höll på med min avhandling.

I avhandlingsarbetet studerade jag vikingatida runristare ur olika aspekter och en ristare som hela tiden stack ut var Åsmund Kåresson. Han har ofta kallats portalfiguren i den uppländska runstenskonsten och anses vara den som introducerade den klassiska runstensornamentiken i Mälardalen. När jag undersökte olika grafiska och språkliga drag i mitt material var det märkligt nog alltid något som förenade Åsmund med runristarna i de nordligaste runstenslandskapen Hälsingland, Medelpad och Jämtland. Detta blev så småningom så påtagligt att jag började undra om inte Åsmund ursprungligen hade varit norrlänning. Det som slutligen fick mig att våga framföra denna hypotes på allvar, var när jag upptäckte att Åsmund i ett par inskrifter hade använt bakvända varianter av b och þ precis som runristarna i Medelpad!

Då funderade jag inte så mycket på varför denna typ av runor var så frekventa just här, utan såg det mest som en lokal egenhet. Bruket var dessutom ganska oregelbundet och rättvända och bakvända varianter av samma tecken kunde uppträda i en och samma inskrift.

I våras fick jag dock syn på något som fick mig att tänka i lite nya banor. Jag satt då på Kungliga biblioteket i Stockholm med en av Johannes Bureus’ handskrifter, den så kallade F.a. 6. Det som främst intresserade mig denna gång var naturligtvis hans undersökningar av de medelpadska runstenarna. Bureus besökte Medelpad på sin stora norrländska resa 1600–1601 och han ritade då av åtta av landskapets runstenar. Av dessa är fyra numera försvunna och för två av dem är Bureus faktiskt vår enda källa.

Bureus’ anteckningar om Skölestenen (M 8) i handskriften F.a. 6. Notera runalfabetet inom den röda ramen nedtill till höger. Reproduktion: Anna Guldager, Kungliga biblioteket.

Bureus’ teckningar av de medelpadska runstenarna ingår i handskriften F.a. 10:2. Det som finns från detta landskap i F.a. 6 inskränker sig däremot till en enda sida med uppteckningar av inskrifterna och korta noteringar. Bureus har här bland annat noterat ovanligare runformer och även försökt bestämma deras ljudvärden. För ett par stenar har han till och med gjort uppställningar av teckenuppsättningen i den aktuella inskriften efter ordningen i den 16-typiga runraden. En av dessa är Skölestenen i Tuna (M 8), där b-runan både förekommer i rättvänd och bakvänd form. Detta har Bureus givetvis uppmärksammat och han har fört upp båda varianterna i sitt runalfabet. Det som fångade mitt intresse var att han vid den rättvända b-runan hade skrivit ”p” och vid den bakvända ”b”. Dessa ljudvärden har Bureus givetvis härlett från de ord som de aktuella runformerna förekommer i. Den bakvända b-runan finns i abtiʀ som bör svara mot æptiʀ ’efter’, medan den rättvända uppträder i biurn som återger namnet Biǫrn.

I den vikingatida runraden stod som säkert är bekant flera av konsonantrunorna för två olika ljud, där den enda fonetiska skillnaden var att det ena var tonlöst och det andra tonande som exempelvis t för /t/ och /d/, k för /k/ och /g/ och b för /p/ och /b/. Utifrån exemplen på Skölestenen ser det ju ut som om ristaren har gjort skillnad mellan /p/ och /b/ genom att använda den bakvända varianten av b-runan för det senare ljudet.

Namnet Alþrūðr (alrþuþr) på Bergastenen som innehåller både den spegelvända och den rättvända þ-runan. Foto Magnus Källström

Detta kunde naturligtvis bero på rena tillfälligheter, men så slog det mig att det på en annan medelpadsk runsten – Bergastenen i Njurunda (M 3) – faktiskt finns en liknande fördelning, men mellan bakvända och rättvända þ-runor. Den bakvända varianten ser här ut att stå tonlöst þ dvs. [θ] i alrþuþr Alþrūðr och þina þenna, medan den rättvända markerar den tonande motsvarigheten [ð] i alrþuþr Alþrūðr, faþur faður och muþur mōður. Särskilt återgivningen av namnet Alþðr, där ju båda formerna av runan uppträder samtidigt med den tänkta fördelningen (se bilden ovan), verkar ju mycket bestickande.

Runstenarna vid Sköle och Berga är slående lika och jag tror att de är utförda av en och samma person. Det verkar alltså som om denne ristare har gjort ett försök att förbättra den vikingatida runraden genom att införa spegelvändning som ett sätt att skilja mellan vissa konsonantljud. Skillnaden består som nämnts av frånvaron respektive närvaron av stämton, men den princip som ristaren verkar ha följt är att den bakvända varianten markerar det ljud som ingår i runans namn (i dessa fall bjarkan respektive þurs).

Systemet – om det nu är ett sådant – framstår som smått genialt och kan utan problem appliceras på andra konsonantpar som /k/ : /g/ och [f] : [v], vilka tecknades med k-­ respektive f-runan. Problem uppstår först med paret /t/ : /d/ som återgavs med runan t. I Medelpad används för det mesta kortkvistvarianten av denna runa, som har en ensidig bistav från toppen och snett nedåt vänster. Spegelvänder man en sådan runa kommer den att sammanfalla med runan för l. Inte heller långkvistvarianten av samma runa (som ser ut som en uppåtriktad pil) kan användas, eftersom den är helt symmetrisk. Lösningen hade möjligen varit att vända denna runa upp och ned. (Märkligt nog fanns på den försvunna Timråstenen (M 18) en sådan stupvänd t-runa. Denna inskrift tycks inte ha haft någon språklig mening, men ser samtidigt ut att ha varit något av en provkarta över de runformer som användes i Medelpad under vikingatiden.)

En bakvänd b-runa hos Åsmund Kåresson. Exemplet som ingår i ordet hialbi ’hjälpe’ finns på Järvstastenen (Gs 11) i Gästrikland. Foto Magnus Källström

Har då denna innovation med spegelvändning av vissa runor för att få möjlighet till en noggrannare ljudbeteckning lett till efterföljd? Det ser inte ut så. Går vi till Högomstenen (M 11), som uppenbarligen måste ha en annan upphovsman, förekommer där visserligen både rättvända och bakvända þ-runor, men utan att de följer den ovan nämnda principen. Inte ens Åsmund verkar ha begripit sig på den. På Järvstastenen (Gs 11) utanför Gävle där b-runan genomgående har bakvänd form står den en gång för /b/ (i bruþr brøðr) och två gånger för /p/ (abtiʀ æptiʀ, hialbi hialpi).

Det är inte alltid som goda idéer får det mottagande som de förtjänar!

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Roger Wikell till minne

Roger Wikell vid sitt sista stora runfynd Tormestahällen Sö 23B på Mörkö den 31 mars 2019. Foto Magnus Källström

Roger Wikell, en av våra flitigaste runstensfinnare, avled hastigt under måndagen mitt uppe i sin verksamhet. Roger var arkeolog med en passion för sten och särskilt ristad sådan. Han var bland mycket annat en outtröttlig upptäckare av stenåldersboplatser, hällristningar och – inte minst – runstenar.

När Roger ringde kunde man förvänta sig att det var något stort på gång, särskilt då samtalen på jobbmobilen kom på lite udda tider som 21.51 en fredagskväll eller under en söndagseftermiddag.

Bara för ett par månader sedan lyckades han spåra upp en runristning på Mörkö i Södermanland (Sö 23B), som tidigare bara hade setts av Johannes Bureus och som sedan dess förgäves har eftersökts. Roger tog dock fasta på de få uppgifter som Bureus hade efterlämnat: ”I Thormerstadz hammar” och eftersom ordet hammare i detta sammanhang betyder en stenig skogsbacke började han leta i de delar av Tormestas ägor som bäst motsvarade denna beskrivning – och fann ristningen! Man har alltid trott att de runor som Bureus har upptecknat fanns på en rest sten, men Roger hade börjat misstänka att det i stället handlade om en ristning i fast häll, vilket också visade sig stämma.

Den söndagen missade jag hans första samtal, vilket fick följden att han i stället föreslog att vi skulle invänta mörkret och göra en första besiktning på kvällen. Det var i slutet av mars och svinkallt, men det var onekligen en stor upplevelse att under sakkunnig ledning få möta denna länge försvunna runristning i ljuset av en pannlampa och med gemensamma ansträngningar läsa den svårt skadade texten. Samtidigt kunde vi konstatera att inskriften var i exakt samma skick som när Bureus ritade av den för mer än 400 år sedan.

Roger var en mycket flyhänt skribent och hans publikationslista är lika lång som varierad. Han publicerade i allt från hembygdsblad till Fornvännen och gärna med anknytning till upptäckter som han nyligen hade gjort. Läs till exempel hans artikel om en annan runhäll på Mörkö som han återfann för nästan tio år sedan.

Roger var den sanne och oförfalskade entusiasten som älskade det han sysslade med oavsett om det gav inkomster eller ej, men som alltid hade lika mycket tid för sin familj. Han besatt också en enorm humor, berättarglädje och självironi. De fältinventeringar som han gjorde på fritiden kallade han gärna för ”forntokerier”. I det sista mejl som jag fick från honom den 31 maj i år skrev han:

”I förrgår följde jag en lång hålväg i fin vikingamiljö. Vägen går förbi ett stort flyttblock vars ena sida vetter mot den vägfarande. Ingenting. Men två oregistrerade skeppssättningar – stäv mot stäv – räddade utflykten!”

Det är med stor sorg som jag tänker på hur många ristningar som nu förblir oupptäckta och på de goda historier som inte längre kommer att förmedlas genom hans entusiastiska påringningar. Roger är saknad av många, men vi bör nog följa den uppmaning som han själv ofta brukade avsluta sina runstensrelaterade mejl eller sms med:

Rock on!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Att avliva en runsten

En samling fragment från Hovs kyrka i Östergötland. Fråga till läsaren: Hur många runstenar eller gravmonument finns representerade på bilden? Foto Runverket

Ett par frågor som jag ofta får gäller dels hur många runstenar det finns i Sverige, dels hur många det en gång kan ha funnits. Båda är lika svåra att svara på, även om man kan tycka att det i det första fallet egentligen bara borde handla om att räkna rätt.

Problemet är att man får olika svar beroende på hur man räknar och hur man definierar en runsten. Det ska ju givetvis handla om en sten som bär en runinskrift och som företrädesvis tillhör vikingatiden. Ristningar i fasta hällar och flyttblock bör tas med, men ska man inkludera stenar som inte har runor utan bara runstensornamentik eller ett kors i runstensstil? Och hur gör man med fragment som i dag bara bär ornamentik, men som en gång kanske kan ha haft en inskrift? Ännu värre är det med de stenar som har ingått i senvikingatida gravkistor. Dessa är särskilt frekventa i Östergötland och på Öland och materialet är ofta mycket fragmenterat. Här kan dessutom ett enskilt monument ursprungligen ha varit sammansatt av mellan två och fem olika delar och blir det då rätt om man räknar varje sten eller fragment separat?

Ännu svårare är att säga hur många runstenar som det en gång kan ha funnits. Hur ska man egentligen kunna beräkna det? Varje år görs ju nya fynd och det händer även att tidigare försvunna runstenar åter kommer i dagen. Det senare har i år redan skett två gånger: en gång i Södermanland och en gång på Gotland. Emellanåt dyker det även upp äldre uppgifter om runinskrifter som har missats av forskningen. Ganska nyligen skrev Jan Owe i sin blogg om en sådan runsten från Östergötland som finns i en av de samlingar som har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor. Stenen som på 1700-talet fanns vid Hjulsbro i Landeryds socken i Östergötland är avritad av Petrus Millberg och ingår i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek. I samma handskrift har jag tidigare noterat ett par okända runstenar, men denna hade gått mig helt förbi. Eller rättare sagt: eftersom stenen bar något så sällsynt som en skeppsbild trodde jag att det rörde sig om en dålig avbildning av en tidigare känd sten med detta motiv (Ög 224 Stratomta i Törnevalla socken) och jag tittade aldrig på baksidan av arket, där det faktiskt står att stenen finns vid ”diursbro”.

Den nyupptäckta men sedan länge försvunna runstenen från Hjulsbro i Östergötland. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto Alvin

Med Jans fynd kan vi alltså lägga ytterligare en runsten till den svenska runkorpusen. Ibland får jag dock känslan att för varje ny runsten som blir känd så får vi stryka en annan. Jag menar då inte det fåtalet runstenar som då och då av olika skäl tyvärr kommer på avvägar, utan att vi i ungefär samma takt som nya runstenar dyker upp också får nya insikter som leder till att tidigare registrerade stenar måste avfärdas. Det kan bero på att fragment som har haft olika signum visar sig passa ihop eller att man upptäcker att en runsten har blivit dubbelregistrerad.

Ett fall av det senare slaget stötte jag på nu i veckan när jag satt på Kungliga biblioteket med ett par av Johannes Bureus’ handskrifter för att gå igenom hans undersökningar av runstenarna i Medelpad inför den kommande utgåvan av Medelpads runinskrifter. Det fantastiska med dessa handskrifter är att jag nästan varje gång jag konsulterar dem i ett visst syfte får syn på något annat som jag inte tidigare har tänkt på.

I Östergötlands runinskrifter har Erik Brate upptagit två runstenar från Lönnbro i Östra Husby socken, som båda sedan länge är försvunna: Ög 226 och Ög 227. Den första är känd från både Bureus och ett träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 924). Enligt uppgift ska den ha funnits kvar vid bron ännu i mitten av 1700-talet. Den andra runstenen är bara känd genom Bureus, som enligt Brate hade läst följande runor på stenen:

— fauþs o͡r h broþiʀ litu ristu iasa e þ o haftr þ…ark…sin

Genom att anta en hel del felläsningar gissar Brate att inskriften haft denna lydelse: ”—far och hans bröder läto rista dessa runor(?) efter þ…ar, sin fader.”

Jag har sedan tidigare lagt märke till att det på sidan 108C i Bureus’ handskrift F a 10:2 finns en synnerligen valhänt teckning av denna sten, men inte tänkt så mycket på den. Teckningen är faktiskt så illa utförd att jag har svårt att tro att det är Bureus själv som har gjort den, såvida det inte har skett i minusgrader mitt i vintern. Det jag nu lade märke till var att det i handskriften F a 6, som jag också hade beställt fram, fanns en utradning av en inskrift från ”Lönebro” med denna text:

al auk uslakr þiʀ litu raisa tsin þina aftiʀ hulma͡lr faþur sin

Bureus’ uppteckning av inskriften på Ög 226 Lönnbro i handskriften F a 6. Efter mikrofilm i ATA

Uppteckningen är till stora delar identiskt med den text som Hadorph hade läst på den andra runstenen vid Lönnbro (Ög 226), som ju fanns kvar ännu på 1700-talet:

þora : auk : uslakr : þiʀ : litu : reisa : tsin : þina : iftiʀ : inkmar : faþur sin :
”Tora och Åslak de lät resa denna sten efter Ingmar, sin fader.”

Uppteckningen måste givetvis avse inskriften på denna sten, men det märkliga är den hänvisning som finns strax under: ”alia lectio in 7 libro 108.C.” dvs. ”annan läsning i sjunde boken [på sidan] 108.C”, vilket syftar på den teckning i F a 10:2 som ju borde föreställa Ög 227. När jag gick till denna teckning i den aktuella handskriften lade jag där märke till en motsvarande hänvisning tillbaka till F a 6: ”alia lectio in libro primo” dvs. ”annan läsning i första boken”!

Det råder alltså ingen tvekan om att uppgifterna avser en och samma sten och detta blir också rätt uppenbart när man jämför teckningen i F a 10:2 med Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924).

Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924) av Ög 226 och teckningen i Bureus’ handskrift F a 10:2. Foto Magnus Källström samt efter mikrofilm i ATA.

Tydligen är det först i den renskrift av sina samlingar som Bureus gjorde i handskriften F a 5, vilket är Brates källa, som de båda läsningarna antas representera två olika stenar och de har där också tilldelats olika nummer (se bilden nedan). Detta har sedan traderats vidare via Liljegrens Runurkunder (1833, nr 1117, 1118) till Östergötlands runinskrifter (1911‒18) och slutligen till dagens runtextdatabas.

Bureus’ renskrift i F a 5, där runstenen från Lönnbro plötsligt har blivit två. Efter mikrofilm i ATA.

Även Arthur Nordén räknar i sitt opublicerade supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948 med två försvunna runstenar vid Lönnbro. Ingen verkar alltså ha gått tillbaka till originalkällorna, utan man har förlitat sig på föregångarna.

I Fornsök (RAÄ Östra Husby 394:4) refereras flera olika uppgifter och lokala traditioner om runstenar vid Lönnbro med slutsatsen ”[a]tt en markering av överfarten över ån funnits med minst 2, ev. 3 runstenar torde […] få anses säkert”. Jag är sedan i tisdags rätt säker på att det aldrig har funnits mer än en runsten på denna plats.

Jan Owes fynd i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek gav oss nyligen ytterligare en runsten i Östergötland. Mina iakttagelser i handskrifterna F a 6 och F a 10:2 i Kungliga biblioteket berövar oss nu en. Statistiken är alltså oförändrad!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En sak som man som runforskare ständigt blir påmind om är att man aldrig är först med något. När jag konsulterar L. C. Wiedes ”Östergötlands run-urkunder”, som publicerades i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1875 ser jag att han bara har upptagit en runsten vid ”Lönnebro” (nr 51). Hänvisningen till ”B. 924, L 1117(1118)” visar att han måste ha insett hur det förhöll sig. DS.

PPS. Det bör tilläggas att jag kanske aldrig hade gjort denna iakttagelse om jag inte hade känt till en artikel av Michael Lerche Nielsen, där en ”spökinskrift” av liknande typ avslöjas. Den anbefalles till läsning! DS.

Årets första runfynd 2019

Nattliga runstudier i skogen vid Tormesta på Mörkö. Upptäckaren till höger i bild. Foto Magnus Källström

Det har blivit en liten tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg. I år gjordes detta fynd söndagen den 31 mars och äran tillkommer arkeologen Roger Wikell, vars skarpsynthet och ihärdighet när det gäller att spåra upp ristningar i sten har få motstycken. Visserligen handlar det en runristning som vi känner sedan tidigare (Sö 23B) och som undersöktes redan av Johannes Bureus i början 1600-talet, men sedan dess har ingen sett till den. Man har inte vetat var den ursprungligen ska ha funnits eller ens hur den har sett ut.

Bureus’ platsangivelse för ristningen är nämligen högst lakonisk: ”I Thormerstadz hammar ibid. [dvs. på Mörkön]”. Många har genom århundradena försökt återfinna den. Fornforskaren Richard Dybeck uppger exempelvis i sin reseberättelse 1865 (ATA) att han efter att ha undersökt ett nyfunnet runstensfragment i Sorunda hade valt att göra återresan till Stockholm över Mörkön: ”Ändamålet dermed var i synnerhet att efterse, huruvida en af Bure uppgifven Runsten vid Tormsta derstädes ännu fanns. Han söktes förgäfves, men i närmaste granskap uppdagades en mindre icke tillförene beskrifven skeppssättning, omgifven af några grafkullar.” Också Sten Boije letade efter stenen utan framgång sommaren 1882.

Att Roger lyckades med det som alla andra hade misslyckats med var att han tog fasta på vad Bureus faktiskt hade skrivit: ”I Thormerstadz hammar”. Ordet hammare som bland annat ingår i det bekanta ortnamnet Hammarby syftar på en stenig backe, vilket gjorde att han kunde snäva in sökområdet. Eftersom det fanns många rundhällar i den kuperade terrängen vid Tormesta började han misstänka att det handlade om en ristning i en häll, vilket också visade sig stämma. Tidigare verkar alla ha utgått från att det rörde sig om en vanlig rest runsten.

De enda uppgifter som hittills har funnits om runristningen vid Tormesta: Bureus’ uppteckning i F a 6 (KB). Efter mikrofilm i ATA

Fyndet gjordes som nämnts i söndags och eftersom jag hade lagt arbetstelefonen i köksfönstret och tagit en promenad på stan missade jag de första samtalen. Egentligen var detta nästan lite tur. I stället för en besiktning i vårsolen på eftermiddagen blev det en mycket givande mörkerundersökning på söndagskvällen med hemkomst strax efter midnatt.

Ristningen finns på en lodrät bergssida i skogen, men platsen ligger inte långt från Sörmlandsleden och inte heller från närmsta bilväg. Ett skäl till att denna ristning undgått upptäckt var säkert att ytan var täckt med torr lav, men inte mer än att Roger kunde få syn på en av ristningslinjerna genom lavtäcket.

Runhällen vid Tormesta i släpljusbelysning. Foto Magnus Källström

Det var en mycket speciell känsla att i en fullständigt kolmörk skog närma sig denna plats och i ljuset av en pannlampa för första gången se en runristning som ingen utom upptäckaren hade sett sedan Bureus’ dagar. Trots att runristningen är mycket hårt åtgången framgår det att den har bestått av två rundjur, som upptill har varit sammanhållna med en bandknut med en nedåtriktad bladformig palmett. Hela mittytan har däremot flagrat bort och endast spridda runföljder återstår längs kanterna. Av Bureus’ uppteckning framgår dock att det var precis så som ristningen såg ut när han var på platsen. Han läste då dessa runor:

…r · …i…riþ… · at · si…marki · bi…ur sin

Detta är i stort sett det som också går att se i dag, vilket betyder att inget mer egentligen har hänt med ristningen på fyra hundra år. Det är till och med så att man faktiskt kan upptäcka ytterligare några runspår, som Bureus har valt att hoppa över. Stenytan har samtidigt en del bomma partier och behöver säkert ses över. I sina anteckningar har Bureus skrivit ”brend?” och det är inte osannolikt att hällen någon gång har utsatts för kraftig eld, kanske i samband med någon skogsbrand under medeltiden.

Man har ur de brottstycken som Bureus upptecknade endast kunnat utläsa några spridda ord som ”… efter … minnesmärke … sin …”. Nu när vi har möjlighet att undersöka ristningen i original och se hur runföljderna förhåller sig till varandra står det klart att ett av dessa ord måste utgå. Utifrån Bureus’ uppteckning låg det nära till hands att anta att marki · bi… var resterna av ett mærki þe[­tta] eller mærki þe[­ssa] med b felläst för þ. På hällen står dock ett något skadat, men otvivelaktigt b som måste föras samman med runorna …ur · sin lite längre ned på ristningsytan. Vi har alltså att göra med den bekanta frasen b­[rōður sinn ”sin broder”.

Detalj av den övre högra delen av ristningen med rester av bandknuten och palmetten. Foto Magnus Källström

De föregående runorna marki (som de nog trots vissa skador ska läsas) kan då inte gärna tolkas som ordet ’minnesmärke’, särskilt som det strax till vänster i den vänstra slingan står · at · s-…, vilket måste vara prepositionen at ’efter’ följd av resterna av ett personnamn som har börjat på S-.

Avståndet talar emot att runorna marki skulle vara en del av detta personnamn. I stället måste man nog räkna med en bestämning av något slag: ett binamn eller kanske ett ortnamn. Innan läsningen är helt fastslagen (det är oklart om det kan ha funnits något mellan m och a och k-runan kan eventuellt också ha varit f) kanske man inte ska spekulera mer över detta, men jag kan inte låta bli att nämna att det på en dansk runsten (DR 237) förekommer en runföljd aþal : miki som har tolkats som ett binamn Aðalmærki med betydelsen ’huvudbanér’!

Även om vi kanske inte kommer att få fram så mycket mer av texten är detta ett glädjande återfynd. Av Mörkös fyra säkert dokumenterade runstenar var inte mindre än tre länge försvunna. Sommaren 2010 återfann Roger Wikell runhällen Sö 23 vid Skälby och nu har han även spårat upp Sö 23B vid Tormesta. Det som återstår är bara Sö 21, som Bureus såg ligga som trappsten vid slottet Hörningsholm, om man nu inte också ska denna uppgift hos Bureus på allvar: ”Vpå Mörkön […] I Sanda bakka står een Runasten, i hvilkom är Rubijnæ gryte inblandat månge städz.” I så fall finns det ytterligare en sten att leta efter.

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Anledningen till att runristningen vid Tormesta har fått det lite märkliga beteckningen Sö 23B beror på att Erik Brate av okänd orsak inte tilldelade denna inskrift något nummer i Södermanlands runinskrifter. Signumet Sö 23B skapades först när inskriften skulle inkluderas i Samnordisk runtextdatabas och anger att den finns omtalad efter Sö 23 i denna del av Sveriges runinskrifter. DS.

Ett oväntat runord i Solna

Arbetet med rengöringen av runstenen i nischen i Solna kyrka. Stenkonservatorn med pannlampa skymtar strax till höger om altaret. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runstenar dyker upp varje år i Sverige, men i många fall bara som fragment. Detta betyder att vi vanligtvis endast får brottstycken av en text – och ibland inte ens det. Om inskriften består av en eller ett par runor är det ofta omöjligt att avgöra vilket ord det kan ha handlat om. När ett helt ord går att läsa verkar det nästan alltid vara de minst intressanta som ”och”, ”sten”, efter eller ”sin” som råkar finnas kvar. Rent statistiskt kanske det måste vara så, eftersom dessa är de mest frekventa i de formelartade minnesinskrifterna.

Trots detta är varje nytt fynd värdefullt och även om det bara är ett enkelt formord som har bevarats, kan den som intresserar sig för språkhistorien ändå hitta viktiga ledtrådar. För drygt tre år sedan gjordes ett oväntat runstensfynd i Solna kyrka strax utanför Stockholm. Det handlade om två fragment av en runsten som låg som botten i en nisch inne i koret. Ristningen har förmodligen varit synlig under ganska lång tid, men av någon anledning har ingen tidigare noterat att det rörde sig om en runsten.

Ristningsytan var delvis täckt av ett putslager, men på det ena fragmentet kunde man utan större svårigheter läsa …a : stan : þi…, vilket bör vara resterna av ”… (res)a(?) denna sten …” Det enda fullständiga ordet var givetvis ordet ”sten”, men i en ganska ovanlig stavning. Att det just stod ”sten” på stenen framhölls särskilt i det TV-inslag som gjordes om fyndet, vilket också säkrade en extra utsändning med avslutande ironisk kommentar i ”Landet runt”.

Även på det andra, mindre fragmentet finns rester av runor, men här kunde jag bara skymta ett par tecken …is… genom putsen. Jag hade också noterat att det intill runslingan fanns några ristningslinjer som såg ut att tillhöra en så kallad bandknut. Sådana finns ofta nedtill på runstenarna och håller ihop de båda slingändarna. Kanske fanns det också fler runor på fragmentet dolda under putslagret.

Nu i februari skulle ristningen äntligen rengöras och jag var på plats för att följa arbetet. Jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle bli några större överraskningar. En runföljd …is… passar ju till exempel in i ordet ræisa ’resa’, som ju är ett av de allra vanligaste orden på runstenarna.

Arbetet utfördes av stenkonservatorn Paterik Stocklassa och det dröjde inte särskilt länge innan han hade avtäckt de första runorna. Det visade då sig att inskriften löpte i motsatt riktning än den jag hade räknat med och att runorna skulle läsas …sesk… eller möjligen …se…sk…, eftersom det finns en liten skada på textbandet. Utseendet på bandknuten talar för att detta borde utgöra början av inskriften och letade jag febrilt i minnet efter något passande vikingatida personnamn, men kunde inte komma på något. Därefter fick han fram en i-runa, vilket inte gjorde det hela mer begripligt, men när det sedan dök upp en tydlig n-runa visste jag direkt vad det handlade om. Om den följande runan skulle visa sig vara ett i borde saken vara klar. Det var en i-runa och den följdes dessutom av ett tydligt skiljetecken. Det står alltså seskini på stenen, vilket måste vara en form av ordet syskini ’syskon’! Efter skiljetecknet framkom en l-runa och det följande ordet kan alltså ha varit lētu ’lät’.

Fragmentet med det nu framtagna ordet seskini. Foto Magnus Källström

Eftersom det också fanns ytterligare några tidigare dolda runor på det större fragmentet har inskriften från Solna kyrka numera fått denna lydelse:

() seskini : l…a : stan : þi…aþ-…
Syskini l[ētu ræis]a(?) stæin þe[nna]…
”Syskonen lät resa(?) denna sten …”

Detta är faktiskt en helt unik formulering av början av en runstenstenstext och det runsvenska ordet syskini ”syskon” är tidigare bara säkert belagt på en enda runsten, nämligen Sö 288 som står vid Hågelby i Botkyrka. Stenen är rest av fyra personer – en man och tre kvinnor – och de sammanfattas här som þau : sustkyn ”dessa syskon”. Förmodligen förekommer också en variant av detta ord på en av runstenarna vid Gredby i Eskilstuna (Sö 109), men texten är något oklar på denna punkt.

Att ordet syskini på Solnastenen återges med e-runan måste rimligtvis tyda på ett speciellt uttal av y-vokalen, som bör ha dragit mot [e], rimligtvis via [ø]. Man kan jämföra med en runsten i Sigtuna (U  393), där ordet systr ’systrar’ skrivs sestr med samma beteckning. På en av runstenarna vid Gullbron i Vallentuna (U 237) fanns också en gång ordet brøðr ’bröder’ ristat bereþr. Båda dessa stenar är utförda av runristaren Visäte, som har varit särskilt flitig att rista runstenar i Spånga och som möjligen också har lämnat spår i Solna. Visäte kan dock inte vara mästaren bakom runstenen i Solna kyrka, vilket tyder på att vi här nog snarare är ett lokalt dialektdrag på spåren.

Den ur språklig synpunkt till en början något intetsägande runstenen i Solna kyrka har alltså visat sig vara högintressant! Tråkigt nog vet vi inte var resten av stenen har tagit vägen.

Koret i Solna kyrka fotograferat av S. Brandel 1920 och H. Faith-Ell 1928. Foto: ATA

Det kan framstå som en gåta hur en runsten har kunnat ligga som botten i nisch i kyrkans kor sedan medeltiden och förbli oupptäckt, men det är inte säkert att runorna har varit synliga särskilt länge. Arkivstudier i fotografisamlingen i ATA visar nämligen att själva nischen först kom fram 1928. På ett foto av koret taget 1920 av Sven Brandel är den inte synlig, men på Harald Faith-Ells foto från hösten 1928 finns den plötsligt där. Anledningen var att man i juli detta år hade rivit ned det gamla stenaltaret och vid samma tillfälle bröt man tydligen också igenom en mellanvägg bakom altartavlan, varvid nischen kom fram. Faith-Ells foto visar att kanten på runstenen har varit synlig, men troligen har själva ristningsytan varit helt täckt med puts. Man tycker annars att Faith-Ell borde ha lagt märke till runorna. Samma sommar hade han nämligen rest tillsammans med Elias Wessén i Södermanland och fotograferat mer än hundra runstenar. Han hade även deltagit i rengöringen och uppmålningen av ristningarna och dessutom själv upptäckt en tidigare okänd runhäll (Sö 359) vid Åda utanför Trosa.

Jag gissar att runorna i nischen i Solna kyrka först har blivit synliga vid ett senare tillfälle. Kanske har man vid någon renovering under 1900-talet börjat avlägsna putslagret på stenarna, men av okänd anledning avbrutit arbetet. När detta har skett vet vi tyvärr inte. Här tiger dessvärre arkivmaterialet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Hudiks försvunna runsten

Johannes Bureus’ uppteckning av inskriften på Hudikstenen (Hs 8)  i handskriften F a 5 (KB). Foto: Alvin

Det finns runstenar som har dykt upp, dokumenterats en enda gång, för att sedan åter försvinna. En sådant exempel är den runsten som 1886 grävdes upp på Ljusdals kyrkogård i Hälsingland (Hs 20), men som inte har setts till sedan dess. En annan hälsingsk runsten som länge har gäckat både antikvarier och andra runintresserade är den som sägs vara inmurad i Jakobs kyrka i Hudiksvall (Hs 8).

Uppgiften kommer från prosten Olof Broman, som i sitt stora verk Glysisvallur från 1700-talets första hälft uppger sig ha hört att en runsten tillsammans med andra stenar hade förts ”ifrån Hällänge, på Hornslandet, strax wid byn Arnön af Rogstad Sockn” för att användas vid bygget av den nya kyrkan. Vid fornminnesinventeringen har Hällänge till och med markerats som stenens ursprungliga plats, vilket förmodligen är felaktigt.

Den ende som vi vet har sett denna runsten i verkligheten är Johannes Bureus, vilket skedde på hans norrländska resa 1600–1601. Den fanns då vid ”Hudiks Boställe, Däd Hudiks Walds Stad nämnes utaf” och han upplyser att den ”Ligger för en höbode dör”. Stenen användes alltså som trappsten i byn Hudik, som var belägen intill den norrut gående vägen (nuvarande Sannavägen) i höjd med dagens Kristineberg. Runstenen bör alltså egentligen inte namnges efter Hudiksvalls kyrka, som hittills har gjorts, utan efter denna sedan länge försvunna bebyggelse.

Hudikstenen är en av fem hälsingska stenar som är ristade med hälsingerunor eller stavlösa runor, som de numera kallas. Bureus genomskådade aldrig principen bakom dessa runor, och kunde alltså inte själv läsa de tecken som han upptecknade från denna sten. Äran av att ha löst hälsingerunornas gåta tillkommer i stället Uppsalaprofessorn och matematikern Magnus Celsius. Med utgångspunkt i Bureus’ uppteckning lyckades han också dechiffrera stora delar av inskriften på Hudikstenen, men fortfarande finns det flera partier i denna inskrift som är höljda i dunkel. Om denna runsten skulle återfinnas vore det givetvis en stor sensation.

Det finns faktiskt ganska utförliga uppgifter om var i murverket på Hudiksvalls kyrka stenen ska finnas. Broman uppger nämligen att den sitter inmurad i det södra hörnet av kyrkans östra gavel. Här har många förgäves sökt efter den. En av dessa var assessorn vid Antikvitetsarkivet, Nils Reinhold Brocman, som 1763 företog en antikvarisk resa till Hälsingland. I sin reseberättelse meddelar han att runstenen ”i Hudiksvalls Kyrkomur, kunde uppå afl­[idne] Prosten Bromans Beskrifning öfver dess Läge och Figuren däröfver icke igenfinnas; Ehuru jag efter denna Beskrifning sökte i östra Gaflens södra Hörn och visste at han skulle vara 2 ⅛ Aln lång samt ½ Aln tjock med några Helsingrunor på ena Sidan.”

Hösten 1928 lät den dåvarande amanuensen vid museet i Hudiksvall, Mårten Stenberger, knacka bort delar av putsen på ett 4 × 4 m stort parti på den östra gaveln vid det södra hörnet, men utan att finna någon runsten. Han konstaterade att själva hörnstenen hade betydande dimensioner (1,60 × 0,5 × 0,5 m) och rensade denna sten från puts både på ovansidan och på den inåt muren vända sidan utan att finna några spår av ristning.

Besvikna runstensletare i Hudiksvall 1946. Efter klipp i ATA.

I samband med putsarbeten i november 1946 hade man återigen funnit en tänkbar kandidat i murverket och docent Sven B. F. Jansson från Stockholms högskola den bekante Run-Janne – kallades in på kort varsel för att övervaka uttagandet av stenen. Arbetet inleddes en fredag och avbröts vid mörkrets inbrott för att fortsätta på lördagsmorgonen. Den misstänkta stenen visade sig vara hårt inkilad i muren, men eftersom man på en mindre sten intill denna hade upptäckt ett påmålat svart kors trodde man sig vara den försvunna runstenen på spåren. När det 2 ton tunga stenblocket slutligen hade befriats ur murverket visade det sig till allas besvikelse helt sakna ristning.

Ingen av de stenar som man har hittills har undersökt vid den östra murens södra hörn har alltså varit den efterspanade runstenen. Mårten Stenberger antog i sin rapport 1928 att den kanske hade blivit insatt insidan av den östra muren och föreslog att man vid en framtida invändig renovering borde ägna denna del av muren en särskild uppmärksamhet. Just nu genomgår kyrkan faktiskt en sådan renovering, men det är mig obekant om det har gjorts några försök att leta efter runstenen på denna plats.

Ett stycke av murverket i Hudiksvalls kyrka. Teckning i handskriften R 555. Foto: Alvin

Det finns dock ytterligare en liten ledtråd till den gäckande runstenen som jag tror är tidigare okänd. Den döljer sig en av de handskrifter, som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor, nämligen R 555 i Uppsala universitetsbibliotek. Handskriften har tillhört Magnus Celsius’ son Olof Celsius och i den långa raden av runstensavbildningar från Hälsingland finns tre på varann följande bilder av en gråstensmur: först avbildad i en linjeteckning, därefter i en omsorgsfullt utförd lavering och slutligen stucken i koppar. En anteckning på laveringen klargör att det handlar om ett parti av Hudiksvalls nya kyrka. Teckningarna är av allt att döma utförda av Antikvitetskollegiets ritare Petter Lang, som i september 1675 följde Magnus Celsius till Hälsingland för att avbilda de fem runstenar med stavlösa runor som Bureus hade sett. Det intressantaste är dock en liten detalj på kopparsticket: från en av stenarna i den nedre delen av murhörnet går ett streck till en anteckning i marginalen: ”N­[ota] B­[ene] thetta är Runstenen».

Detalj av kopparsticket i handskriften R 555 med den föregivna runstenen markerad. Foto: Alvin

Här har vi alltså den föregivna runstenen i Hudiksvalls kyrka exakt utpekad i murverket! Om detta ska kunna föreställa en sten som sitter inmurad i det södra hörnet av den östra muren, måste dock kyrkan här vara avbildad från söder och runstenen har följaktligen även varit synlig sydsidan. Vad jag har förstått täcker den kvarvarande delen av kyrkans bogårdsmur just detta parti av muren närmast hörnet, vilket skulle kunna förklara varför stenen inte har kunnat återfinnas. Bogårdsmuren lär vara uppförd på 1750-talet, så denna del av sydmuren har länge varit oåtkomlig. Av teckningarna framgår att det inte har funnits några runor på de utåt vända delarna av den aktuella stenen och placeringen tillsammans med murens tjocklek talar också emot att någon del av denna sten skulle vara synlig på insidan.

Frågan är dock hur säkra vi ska vara på att runstenen verkligen blev inmurad i kyrkan i samband med kyrkbygget. Bromans uppgift om att den tillsammans med andra stenar skulle ha hämtats från Hällänge på Hornslandet i närheten av byn Arnön, som ligger 14 km bort, kan åtminstone inte vara riktig, när vi vet att stenen redan vid sekelskiftet 1600 fanns vid byn Hudik, bara ett par kilometer från den senare kyrkplatsen. Visserligen anför Broman en mycket bestämd källa för den långväga runstenstransporten, nämligen ”then gamle HandelsM­­[annen] Zacharias Larsson”, som ska ha varit kyrkvärd under den tid som den nya kyrkan uppfördes. Trots detta finns det goda skäl att misstänka att uppgiften kommer från ett annat håll.

Den förste som lyckades läsa och tyda Hudikstenens runor var som nämnts Magnus Celsius, vars tolkning Broman återger på följande sätt: ”Barir reste up stenen thenne, efter Un broder sin, som war Fanva Son, en härse öfwer Arnöarne.” Denna tolkning finns även i en annan uppsaliensisk handskrift, som vi har låtit digitalisera inom projektet, nämligen R 553. I detta fall är tolkningen på latin och slutet har fått formen ”præfecte insulæ Aquilarum. (Arnön)”. Det råder väl ingen större tvekan om att uppgiften om att stenen skulle ha förts från Arnön till kyrkbygget måste ha sitt ursprung i denna tolkning och förmodligen har Bromans sagesman lärt känna den i samband med Magnus Celsius’ besök 1675. Detta är nog inte första gången som en lärd tolkning på relativt kort tid har omvandlats till något som ser ut som en lokal tradition.

Markeringen för RAÄ Rogsta 140:1 borde alltså egentligen strykas – eller åtminstone förses med en kraftig varning – samtidigt som en ny markering bör sättas på platsen för den försvunna byn Hudik (det vill säga ungefär vid den södra rondellen vid Ica Maxi). Detta är ju stenens tidigast kända plats, som nog inte alltför avlägsen från den ursprungliga. Runstenar restes ju gärna vid viktiga vägar. Ett kort stycke åt nordost finns även ett litet järnåldersgravfält, som måste ha tillhört till denna bebyggelse.

Något ”Arnön” läser man inte längre på Hudikstenen. Inskriften brukar i dag i stället översättas på följande sätt: ”bariʀþ uppreste denna sten efter Un …, sin broder. Han var Ärenbjörns son … Hjälpe Gud Uns ande”.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Det kan nämnas att även markeringen för RAÄ Hudiksvall 3:1 bör korrigeras. Den har felaktigt råkat hamna på kyrkans nord(!)östra hörn. DS.

Runfynd från Lena del 2

Runstenarna U 1026 (till höger) och U 1027 (till vänster) i hästhagen vid Lena kyrka i begynnande vinterskrud. Foto Magnus Källström

Något som jag inte nämnde i mitt tidigare inlägg är att vi vid vårt besök i Lena kyrka i måndags också hade med oss ett litet runstensfragment i bilen. Det hittades för några veckor sedan inne i kyrkan av Anna Ölund från Upplandsmuseet i samband med den arkeologiska övervakningen av de golvarbeten som just nu genomförs.

Här hade Robin Lucas redan listat ut var vart det hörde, men historien början egentligen för mer än 150 år sedan. I sin reseberättelse 1864 nämner fornforskaren Richard Dybeck att det vid en reparation av Lena kyrka detta år hade framkommit ”en hel runsten samt ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Den förstnämnda ”krossades af arbetarne” så att det vid hans ankomst endast återstod ”ett större stycke […] jämte några smärre bitar”. Dybeck lät flytta den nyfunna runstenen (U 1027) tillsammans med de tidigare kända runstenarna vid kyrkan (U 1026 och U 1028) till en kulle intill prästgården.

I samband med förberedelserna för utgivningen av Upplands runinskrifter lagades och restes stenen den 17 maj 1951 på samma plats av Riksantikvarieämbetets stenkonservator R. Wibeck. En dryg vecka senare – den 29 maj – var Sven B. F. Jansson där för att undersöka tre runstensfragment som hade upptäckts liggande i ett syrénsnår intill prästgården. Det visade sig att samtliga fragment tillhörde U 1027 och det måste alltså handla om de ”smärre bitar” av stenen som hade funnits vid Dybecks besök 1864. Endast ett fragment hade direkt passning till det större fragmentet och kunde sammanfogas med detta. De två övriga som endast bär ornamentik passade inbördes, men inte med resten av stenen.

I Upplands runinskrifter har inskriften på U 1027 återgivits på följande sätt :

[·] uk · ihul · uk · gisl · uitr · li…
… ok Igull ok Gisl, Øyindr(?) le[tu]
”… och Igul och Gisl och Önd(?) läto …”

Det fragment som framkom inne i kyrkan nu i november bär runorna …tu · a… och utgör som Robin hade räknat ut en direkt fortsättning på den tidigare kända inskriften. Även om den nyfunna delen av texten bara innehåller en enda runa som man inte skulle ha kunnat gissa sig till, så är detta ett viktigt tillskott till vår kännedom om inskriften. En a-runa i denna ställning kan knappast vara resterna  av något annat än a[kua] det vill säga verbet haggva ’hugga’. Formuleringen ”lät hugga” är ganska ovanlig när det inte handlar om ristningar i block eller fasta hällar, men just i områdena norr om Uppsala finns påfallande många exempel på vanliga resta stenar. Att det inledande h-ljudet saknas är dessutom ett välkänt uppländskt dialektdrag, som av runstenarna att döma har funnits redan på vikingatiden.

En mycket nöjd Robin Lucas från Upplandsmuseet passar in det nyfunna fragmentet på rätt plats. Foto Magnus Källström

Vi ville naturligtvis kontrollera att det nyfunna fragmentet verkligen hörde ihop med den kända delen av stenen och begav oss därför iväg till den hästhage intill kyrkan, där stenarna står resta. Ett tunt snölager hade lagt sig medan vi hade varit inne i kyrkan, men det var inga som helst svårigheter att passa in fragmentet på rätt plats upptill till höger på stenen.

På marken intill stenen låg de två sammanfogade fragmenten med ornamentik som man inte kunde passa ihop med resten av stenen 1951. Det var onekligen svårt att förstå var de skulle ha kunnat sitta, men när jag kom hem prövade jag på datorn om det gick att hitta någon passning. Det ser faktiskt ut att finnas en sådan, men som framgår bilden nedan kommer det att krävas ett helt nytt arrangemang av fragmenten. Samtidigt står stenen i dag ganska löst i marken så det skulle vara ett mycket lämpligt tillfälle att genomföra denna typ av mer omfattande åtgärder.

Fotomontage av U 1027 där de ornerade fragmenten har passats in nedtill till höger samt Dybecks teckning av den större stenen i Sverikes runurkunder (1860–76).

När Dybeck såg stenen 1864 fanns i början av runslingan också en n-runa, som idag troligen är dold i det betongblock som stenen är ingjuten i. Denna runa bör ha utgjort slutrunan i ett namn. Av fotomontaget framgår tydligt att detta namn måste ha inlett inskriften och att det dessutom inte kan ha varit särskilt långt. En god gissning är att det har handlat om det vanliga mansnamnet Svæinn skrivet [suai]n. Tyvärr kan man i detta fall inte vara lika säker på suppleringen som med a-runan på det nyfunna fragmentet.

Det har påståtts att de två stenarna U 1026 och U 1027 är ristade av samma runristare, vilket knappast är riktigt. Visserligen finns vissa likheter i ornamentiken, men samtidigt är det en stor kvalitetsskillnad mellan stenarna. U 1026 är av allt att döma ett verk av den kände runristaren Öpir, även om andra forskare har tvekat på denna punkt. Däremot ska man nog inte knyta U 1027 till denne ristare. Det framgår inte minst av det nu upptäckta ordet haggva ’hugga’ i resarformeln. Detta ord använder Öpir ytterst sällan och när det förekommer i denna ställning är det endast i ristningar på fasta block och aldrig på resta stenar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Fortsättning följer här.

Runstenar i luften

Runstenen Sö 90 vid Lövhulta i Hammarby socken flyttas till sin nya plats. Foto Magnus Källström

Nu i onsdags den 5 september gjorde inte mindre än två sörmländska runstenar varsin luftfärd. Då flyttades med kranbil först den återfunna Tidöstenen (Sö 91) från diket där den påträffades i augusti till en tillfällig förvaringsplats. Därefter genomfördes den sedan länge planerade flytten av runstenen vid Lövhulta (Sö 90) längre norrut invid samma vägsträckning.

Att flytta runstenar är inte något som man gör om det inte är alldeles nödvändigt och absolut inte om runstenen står på sin ursprungliga plats. Den plats där stenen en gång restes och miljön runt stenen är ofta en minst lika viktig del av denna typ av fornminnen som texten och ornamentiken.

Lövhultastenen står inte på ursprunglig plats och den har till och med flyttats två gånger tidigare. Stenen upptäcktes i juni 1888 liggande på åkern ”några alnar från stora landsvägen till Thorshälla, der den delar sig till Sundby socken” som det står i ett brev från klockaren C. G. Österberg till riksantikvarien Oscar Montelius. Tyvärr gjorde denna runsten även en luftfärd i samband med upptäckten. Den låg nämligen med ristningen nedåt och ingen visste att det var en runsten förrän den ”dåvarande jordegaren Andersson” sprängde den ”med 3ne skott i 6 klyften”. När Andersson bröt upp stenstyckena upptäckte han ”till sin stora ledsnad […] att stenen var ristad med runor” och han bad Österberg ta hand om den. Tillsammans med ”kyrkvärden Lundqvist” flyttade de stenen till en berghäll i närheten, där bitarna lades samman och Österberg gjorde en skalenlig teckning av stenen, som medföljde brevet till Montelius.

Året efter – 1889 – lagades och restes stenen på den norra sidan av landsvägen mellan Strängnäs och Torshälla. Här stod den när den undersöktes av Erik Brate 1897 och av Elias Wessén 1929 inför publiceringen i Södermanlands runinskrifter. 1961 skulle vägarna läggas om och man anhöll då om att få flytta runstenen till den plats som den har haft sedan dess, vid kanten av en liten skogsdunge på den västra sidan om den stora vägen mot Sundbyholm.

Lövhultastenen på sin nya plats. Foto Magnus Källström

Jag har sett denna sten vid några tillfällen genom åren och har alltid fascinerats av att den har hållit sig så fin. Den rengjordes senaste gången 2004 och målades då också upp av Thorgunn Snædal från Runverket. Trots att det har gått fjorton år sedan dess och stenen står under ett stort träd finns nästan inte en gnutta lav på stenytan och uppmålningen är väl bibehållen. Man undrar hur detta kan komma sig när andra stenar har en tendens att snabbt gro igen och uppmålningar blekna.

Ristningsytan lutade tidigare rätt kraftig bakåt, vilket man egentligen inte hade tänkt. Stenen fick denna lutning av misstag vid flytten 1961, då den murades fast mot en bakomliggande sten. Vid flytten hade en del av lagningarna i stenen gått upp och man var rädd att detta skulle hända igen om man försökte räta upp den. Saken fick därför bero.

De anordningar som hade gjorts för stenen 1961 visade sig vara synnerligen kraftiga och det tog nog mer än en timme innan de stenkonservatorer som ombesörjde flytten hade lyckats lösgöra stenen från marken. Efter en kort luftfärd intog den därefter sin nya plats på den västra sidan av den cykelväg som nu byggs längs vägen. Ristningsytan har nu fått den lutning som den ursprungligen bör ha haft. Även denna lutar något bakåt eftersom stenen i genomskärning är konformig. Det ska nu bli intressant att följa denna sten och se om den mår lika bra på sin nya plats som den hittills verkar ha gjort.

Den över delen av Lövhultastenen. Den nyupptäckta palmetten är synlig som en ljus bågformig skiftning i stenytan under bandknuten. Foto Magnus Källström

Lövhultastenen har en ornamentik som man känner igen från flera andra runstenar i Södermanland. Mitt på stenen nedanför svansarna på de textbärande rundjuren där man kanske skulle förvänta sig ett kors, finns en halvcirkelformad figur. Den kan knappast tolkas som något annat än en palmett, som i så fall har fått en något oväntad placering. När jag i november förra året besökte stenen tillsammans med Länsstyrelsen och Trafikverket inför de planerade arbetena, noterade jag att det på platsen under bandknuten faktiskt också finns en palmett inristad, vilken saknas på bilden i Södermanlands runinskrifter och som inte heller är markerad i den nuvarande uppmålningen. Man undrar varför stenen ska ha två palmetter. Beror palmetten på mittytan på ett misstag eller ska denna figur kanske tolkas på ett annat sätt?

Något som jag har lärt mig som runforskare är att man ytterst sällan är den förste som iakttar något eller kommer med en ny tolkning av en svår inskrift. Det är inte ovanligt att goda iakttagelser och kloka slutsatser finns gömda djupt ner i arkivens gömmor utan att någonsin ha nått de stora korpusutgåvorna. När jag konsulterade det bildmaterial av stenen som finns i ATA och som nu har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor, upptäckte jag att redan Erik Brate hade sett och markerat den övre palmetten på sitt foto från 1897. Däremot förbisågs denna detalj av Elias Wessén och Harald Faith-Ell vid deras granskning den 7 juni 1929.

Lövhultastenen fotograferad av Erik Brate 1897 (till vänster) resp. av Harald Faith-Ell 1929 (till höger). Notera palmetten som finns markerad upptill på ristningsytan på Brates fotografi. Efter original i ATA

De senare kan ursäktas med att de under samma dag även rengjorde, undersökte, målade upp och fotograferade ytterligare fyra runstenar (Sö 89, Sö 118, Sö 119 och Sö 314). Den sistnämnda, som då satt i grunden till Torshälla kyrka, fick dessutom ”grävas fram och ordentligt rengöras” innan den kunde dokumenteras. Detta tog hela förmiddagen och först kl. 13.00 var de klara med denna sten och kunde ge sig iväg till nästa plats. Trots att de även tog paus för lunch var de faktiskt inte tillbaka senare än halv åtta på kvällen hos fru Kihlmark i Skogstorp, där de hade sitt nattkvarter. Detta är en effektivitet som fyller en sentida och mer senfärdig efterföljare med beundran.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Runstenen vid Stormarens strand

Den nyfunna runstenen vid Stora Tidö innanför Trafikverkets avspärrning. Inskriften lyder: ”Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.” Foto Magnus Källström

Den återfunna runstenen Sö 91 vid Stora Tidö utanför Eskilstuna har väckt stor uppmärksamhet i media ända sedan den första artikeln publicerades i Eskilstuna-Kuriren i onsdags kväll. Det känns därför som om allt som för tillfället kan sägas redan har sagts. Trots detta ska jag ändå försöka mig på att själv skriva några rader om detta synnerligen intressanta fynd.

Igår fredag var jag nämligen ute på ett hastigt besök vid stenen tillsammans med Länsstyrelsen i Södermanland och Trafikverket för att titta på stenen och diskutera vad som ska hända i nästa steg. Att det dyker upp försvunna eller ibland tidigare okända runstenar händer då och då, men det sällan som de har samma imponerande dimensioner som denna sten. Den mäter inte mindre än 4,2 meter i längd, varav det oristade rotpartiet bara utgör cirka 80 centimeter. I upprest skick kommer stenen alltså att mäta 3,4 meter över mark, vilket gör den till en av de högsta i Södermanland. Samtidigt är den inte särskilt tjock – endast cirka 35 centimeter på det tjockaste stället – så det är litet av ett under att den inte någon gång har knäckts på mitten.

Det kan verka märkligt att en så stor sten bara kan ha försvunnit, men går man tillbaka i källorna så får man en förklaring. Den äldsta uppgiften finns i de så kallade Rannsakningarna 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.”

Johan Peringskiölds teckning av stenen från sommaren 1686. Detta har hittills varit den enda kända avbildningen av stenen. Ur handskriften F l 5:5 i Kungliga biblioteket (efter mikrofilm i ATA)

Stenen låg alltså ned vid denna tid och förmodligen gjorde den också det när Peringskiöld var där 1686, även om det på hans träsnitt ser ut som om den var rest. Peringskiöld uppger att stenen finns ”I Tidöö gärde ey långt från Stårmare grinden hwarest berättas stått ett slag, i hwilket 3 bröder tillijka slagne blifvit.”

På träsnittet som är inklistrat på samma uppslag som hans originalteckning är detta antecknat intill den högra kanten av stenen, där han bland annat hade läst runorna buka : ali : sikstin. I det första häftet av Södermanlands runinskrifter (1924) tolkade Brate denna runsekvens som tre namn: ”Bugge, Alle, Sigsten”, och det är inte omöjligt att Peringskiöld har tänkt i liknande banor. Redan J. G. Liljegren (1833) gissade dock att ali kunde vara felläst för ordet auk ’och’. I det långa tillägg till Brates del av Södermanlands runinskrifter som Elias Wessén skrev 1936 föredras denna tolkning.

Detta var givetvis en av de saker som jag ville titta närmare på i fredags, men tyvärr visade det sig vara lite besvärligare än jag hade räknat med. Dels envisades solen länge med att hålla sig bakom molnen, dels var ristningsytan överdragen med tunt lager lera, som gjorde det svårt att  bedöma vad som var ristat. Något vatten att tvätta med fanns inte heller förutom det som hade samlats i bottnen av lerdiket. Trots förhållandena inte var ideala tror jag där att den andra runan i ordet är u och inte l och att det ursprungligen bör ha stått auk. I så fall är stenen rest till minne av två män och inte tre, som Brate trodde.

Ett försök att tvätta en del av stenen med vattnet från diket gjorde ristningen något tydligare. Här ser man bland annat korset upptill på stenen. Foto Magnus Källström

Historien om de tre fallna bröderna som Peringskiöld nedtecknade har alltså inte så mycket med verkligheten att göra. Att runstenar antogs vara minnen efter fältslag är inte alls ovanligt i den äldre folkliga traditionen och förmodligen har namnet Stormaregrinden här spätt på den uppfattningen. Enligt SAOB kunde ordet stormare under 1600-talet bland annat användas för en soldat som verkställde eller deltog i en stormning.

Jag tror inte att Stormaregrinden har något med stormare eller stormning att göra, utan gissar att det i stället handlar om namnet på en nu försvunnen vattensamling: *Stor-maren. Ordet mar(e) som är rätt vanligt i ortnamn, betyder bland annat ’grund vik, sumpig tjärn, sankmark’ och en sådan har på vikingatiden av allt att döma funnits strax nordost om den plats där stenen hittades. Förmodligen har den en gång rests vid kanten av denna vattensamling för att markera platsen för ett vad eller kanske början av en vägbank över vattnet. Den mycket leriga jorden – som jag fick stifta bekantskap med när jag på ett inte helt värdigt sätt tog mig ned till stenen i diket – har inte varit den bästa att resa en runsten i. Detta är säkert en av anledningarna till att den tidigt har fallit omkull och så småningom sjunkit ned under markytan.

Utsikt mot nordost och bort mot den plats där vattensamlingen *Stormaren en gång har legat. Foto Magnus Källström

Det som nu kommer hända är att stenen ska lyftas upp ur jorden och placeras på en tillfällig plats, där vi kan rengöra och undersöka den. Sedan ska den målas upp och resas i närheten av fyndplatsen, så att alla ska kunna se och uppleva den. Det kommer också att göras en arkeologisk undersökning för att se om det går att fastställa den plats där stenen en gång har varit rest. Rannsakningarnas uppgift om att den tidigare ”legadt vnder wägen” gör att vi givetvis måste hålla öppet för att den kan ha flyttats en bit redan på 1600-talet. Med tanke på stenens storlek kan det dock knappast ha handlat om någon längre sträcka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Tomtebodas runsten tentativt tydd

Det försvunna fragmentet av Tomtebodastenen U 125 fotograferat av Erik Brate 1903. Foto: ATA

Det lär finnas en person som har sett alla Sveriges runstenar. Jag vet inte vem det är och det är definitivt inte jag. Tvärtom har jag trots att jag ägnat mig åt detta ämne från och till sedan slutet av 1970-talet, en hel del luckor vad gäller självsyn. Ibland behöver en runsten inte heller vara särskilt avlägsen för jag ännu inte ska ha sett den i verkligheten. Det finns samtidigt något positivt i detta. Jag har ju många runstenar kvar att se och därmed mycket kvar att upptäcka och lära.

En runsten, som jag har ägnat några tankar åt då och då, men aldrig har sett är U 125 från Tomteboda i Solna. Enligt vad Elias Wessén skrev i första häftet av Upplands runinskrifter 1940 ska ett fragment av denna sten förvaras ”i Blindinstitutet, bland dess undervisningsmateriel”.

Ursprungligen var det två fragment. Det första undersöktes av Erik Brate sommaren 1903 och låg då ”vid Tomteboda Blindinstitut, ofvanpå muren utanför södra ändan af trädgårdsbyggnaden”. Detta fragment verkar tidigt ha försvunnit. Det andra fragmentet ska ha dykt upp ett drygt decennium senare. Brate, som även undersökte detta fragment, skriver i sin reseberättelse 1916 att det ”påträffades 1915 på blindinstitutets tomt vid gamla trädgårdsbyggnaden i sluttningen åt söder, där järnvägen nu har sina nya spår. Den 1903 påträffade biten var funnen tätt bredvid”.

Anledningen till att jag tidigare har intresserat mig för denna sten är att det på det nu försvunna fragmentet bland annat ska ha funnits namnet Svæinn, skrivet suein med ei för den gamla diftongen /æi/. Det är i stort sett bara två runristare i Uppland som använder denna beteckning – Visäte och Torbjörn i Sigtuna – och jag hade funderat på om stenen kunde vara ett förbisett verk av Visäte, som ju har verkat i trakten. Nu är just detta fragment försvunnet, men jag tänkte att det på det andra fragmentet kunde finnas något som gjorde att stenen kunde knytas till denne ristare. Det har dock aldrig blivit av att ta sig till Tomtebodaskolan och jag har senare förstått att lokalerna nu sedan länge rymmer en annan verksamhet. Frågan var vart runstenen hade tagit vägen.

I våras var jag ombedd att hålla ett föredrag om runor på Gunnes gård i Upplands Väsby, och i samband med detta fick jag en fråga om vad det var för runstensfragment som fanns i Synskadades museum i Enskede. Jag insåg direkt att det måste handla om Tomtebodafragmentet, vilket visade sig stämma när jag tog kontakt med museet. Det hade lyckligtvis följt med de övriga samlingarna från skolan.

Fragmentet i Tomtebodasamlingen på Synskadades museum. Foto: Magnus Källström

Äntligen fick jag möjlighet att titta närmare på detta fragment, men jag kan inte påstå att jag kom till någon lösning av frågan om upphovsmannaskapet. Det finns inget som motsäger att stenen kan vara ett verk av Visäte, men heller inte något som mer bestämt pekar ut honom. I stället började jag fundera på texten, som ju bara utgörs av ett litet brottstycke: …-uri × hiþa…. Detta har aldrig tolkats, men egentligen kan de sista runorna inte vara resterna av så mycket annat än adverbet heðan ’hädan’.

Ordet finns tidigare belagt på två vikingatida runstenar. Den ena är den sörmländska Lundbystenen (Sö 131), rest till minne av Skarde, som fōr austr heðan með Ingvari ”for österut hädan med Ingvar”. Den andra är den danska Tryggevældestenen (DR 230), där ordet ingår i en förbannelseformel: Sā verði at rita es ælti(?) stæin þannsi eða heðan dragi ”Den ska bli till en ’räte’ (eller ’rädde’) som ödelägger(?) stenen eller släpar den härifrån.” Vad som avses med ordet ’räte’ eller ’rädde’ är det ingen som säkert vet, men det står helt klart att det inte kan ha varit något eftersträvansvärt.

Tryggevældestenen är försedd med ett antal stora genomgående borrhål längs kanterna, som ironiskt nog måste ha tillkommit i samband med någon flytt av stenen och som varit avsedda att fästa dragremmar i. Den som sysselsatt sig med detta har nog varit lyckligt ovetande om innehållet i runtexten.

Frågan är hur runföljden …-uri som föregår ordet heða[n] på Tomtebodastenen ska tolkas. En möjlighet är en konjunktivform ̄ri av verbet ̄ra ’föra’, vilket leder tankarna till Tryggevældestenens text. Förbannelseformler är dock inget som brukar finnas på de uppländska runstenarna. Närmare till hands ligger i stället att gissa på en formulering liknande den på Lundbystenen och att …-uri är slutet av namnet på någon hövding som likt Ingvar den vittfarne har lett en vikingafärd till främmande land. Om det antagna namnet har föregåtts av prepositionen með ’med’ måste det stå i dativ och det skulle då exempelvis kunna handla om namnet Þōriʀ, som har formen Þōri i dativ. Någon vikingahövding Tore är dock inte känd från svenska runstenar.

En sådan verkar dock finnas omnämnd på en dansk runsten, nämligen Mejlbystenen (DR 117), som finns på Randers museum på Jylland. Stenen är rest av Åne efter sonen Eskil, ”som dog med Tore i Öresund” (ias : tauþr | uarþ : maþ : þuri : i : ura : | : suti :).

Nu är Tore ett av de allra vanligaste namnen under vikingatiden och bara på runstenarna i Sverige finns runt femtio belägg. Jag tror därför inte att vi ska räkna med att det är denne Tore som kan ha förekommit på U 125. Om man undantar ordet heðan, som jag är rätt säker på har funnits på Tomtebodafragmentet, måste de övriga förslagen givetvis bara uppfattas som för tillfället obevisbara möjligheter.

Samtidigt kanske man ska passa på att ta med sig lite av de erfarenheter som förmedlas av de två danska runstenarna: ha respekt för vatten i sommarvärmen och låt runstenarna stå där de står.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet