Taggad: runsten

K-podd 52: Om Skånes runor

I avsnitt 52 av K-podd fortsätter vi runlandskapsresan och beger oss till före detta Danmark. Till horståsarnas, bokskogarnas, rapsfältens och de slocknade vulkanernas landskap. Skåne.

Här får du lära dig om den fornnordiska Lindsholmsamuletten som räddades undan lågorna på 1800-talet. Om Gårdlösaspännet, ett av nuvarande Sveriges absolut äldsta runfynd. Dessutom förklaras här varför Simrisettan och Simristvåan sticker ut i den skånska runbuketten och antagligen ristats av mer långväga besökare.

Det blir också tydligt varför Skåne prioriteras allra sist när det kommer till serien om Sveriges runinskrifter… svaret finns på andra sidan sundet.

I studion har vi, som så ofta när den här podden zoomar in på runor, Riksantikvarieämbetets runexperter Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström. Programledare är Emil Schön.


Vill du prenumerera eller lyssna tillbaka på tidigare avsnitt? K-podd hittar du även i din app för podcasts.

Orådet i När

Runstenen G 95 vid Siglajvs i Närs socken på Gotland. Foto Magnus Källström 2019

Vid Siglajvs i När socken på sydöstra Gotland finns en av Gotlands få runstenar som inte är av kalksten eller sandsten utan enligt uppgift av hornbländeskiffer. Inskriften består av sex runor, som är placerade i lodrät rad på stenen. När man först ser stenen går tankarna till danska runstenar av tidigvikingatida typ som exempelvis den relativt nyfunna Faaborgstenen på Fyn, men runformerna visar att det i stället handlar om en medeltida inskrift. Samtidigt verkar denna inskrift ha tillkommit i ett mycket speciellt sammanhang.

Jag har länge velat besöka denna plats, men av någon anledning har det aldrig blivit av. I samband med de fältstudier som jag och Michael Lerche Nielsen gjorde under några dagar nu i september blev det äntligen tillfälle att göra det. Stenen var inte särskilt svår att hitta, utan den står i en hage i slutet av en grusväg, inte långt från havsstranden. Själva stenen mäter inte mer än 70 centimeter över marken, men med den kala omgivningen och i mulnande höstväder gav den onekligen ett rätt dramatiskt intryck. Den nuvarande platsen är dock inte den ursprungliga utan före 1968 stod stenen i åkern ca 140 meter åt VNV, men flyttades därifrån eftersom den var till hinder för jordbruket.

Den främsta anledningen till att jag ville titta närmare på denna sten var att jag hade börjat tvivla på läsningen i det första bandet av Gotlands runinskrifter från 1962. Wessén läser där urad͡þit och skriver rörande den fjärde runan att den ”är något osäker, på grund av avflagring nedtill; den kan ha varit stunget t, d. v. s. d, eller en binderuna (däremot knappast þ ensamt)”. Otto von Friesen som var på platsen den 7 juli 1923 har däremot läsningen uradit med en d-runa med en stingning bestående av en liten romb. I sin anteckningsbok har han också noterat ”Runorna klara” och att inskriften är ”säkert läslig”.

Otto von Friesen undersöker runstenen vid Siglajvs i När sommaren 1923. I sin anteckningsbok har han noterat: ”Situationsbilden har Kapellsudden i bakgrunden.” Foto J. W. Hamner/Alvin

Märkligt nog verkar det aktuella runtecknet trots sin ovanliga form hittills inte ha tilldragit sig någon som helst uppmärksamhet. Vår undersökning i fält visade att man ska läsa som von Friesen hade gjort. Ristningsytan är i dag visserligen ganska lavbeväxt, men det står klart att den fjärde runan inte är någon bindruna, utan att den rombiska figuren på mitten av staven ska uppfattas som en stingning. Läsningen i Gotlands runinskrifter förklaras av att romben inte är helt sluten till vänster.

Runstenen vid Siglajvs med runorna uppmålade av Otto von Friesen 1923. Foto J. W. Hamner/Alvin

Det står alltså uradit och inget annat. Trots att Wessén tvekade om läsningen har han en uppfattning om innehållet i den korta inskriften. Han skriver: ”Att inskriften har haft en verklig innebörd, torde vara sannolikt. Språkligt ligger det närmast till hands att tolka den som oradhit, d. v. s. bestämd form av oradh n. oråd, oklok åtgärd, olyckligt företag. Men vad detta skulle kunna åsyfta, är svårt att veta. Naturligtvis skulle formen även kunna vara ett particip oradhin i neutrum ’oklokt, olyckligt’ o. dyl.”

Samma tolkning ges egentligen redan av Carl Säve, trots att denne inte hade varit på platsen och dessutom bara hade J. G. Liljegrens förvillande återgivning ”vra þit” att bygga på. I Gutniska urkunder (1859) skriver han: ”Om hela inskriften från början icke innehållit mer, än det enda ordet uraþit (orådet!), för att kanske utmärka stället, der någon stor och då allom bekant ogerning begåtts, så har man också icke kunnat välja ett på en gång kortare och hemskare uttryck”.

Säve hade mer rätt än han och någon annan hade kunnat ana. När runstenen skulle flyttas i december 1968 skedde det under arkeologisk övervakning av Hans-Åke Nordström från Gotlands fornsal, och under stenen framkom resterna av en hällkista med ett skelett av en människa. Stenen hade alltså varit rest på en grav.

Graven som hittades under runstenen vid undersökningen 1968. Foto ATA

Stenkistan var orienterad i NNO-SSV och i graven fanns förutom skelettet bland annat en järnsölja, en kam, en kniv, ett bryne och en börs med fjorton tyska silvermynt. Enligt de myntbestämningar som gjordes kunde det yngsta myntet tidigast vara präglat år 1046, vilket visar att graven är vikingatida och att den troligen är anlagd kring mitten av 1000-talet. Några andra gravar är inte kända från detta ställe, utan den verkar ha legat helt ensam i det som senare kom att bli en åker.

Föremålen utgörs av personliga föremål och sådant som måste ha tillhört klädedräkten och fyndsammansättningen visar att det bör ha varit en man som har gravlagts. Att denne också hade en börs med silvermynt tyder på att han har varit ute på resa när dödsfallet inträffade.

Man drar sig här till minnes en passus i en Upplandslagens Manhelgdsbalk som handlar om en man som blir sjuk på ett skepp. Då ska man vårda honom på skeppet ända tills ”alla säga honom vara död och ingen levande” och därefter föra honom till en obebodd ö och ”lägga honom där mellan sten och torv”.

På en av runstenarna från Torsätra i Västra Ryd (U 614) i Uppland berättas om den Husbjörn som stenen har tillägnats att ”Han blev sjuk ute, då de tog gäld på Gotland”. Inskriften har satts i samband med Gutasagans uppgift om att gotlänningarna frivilligt hade ingått en överenskommelse med sveakungen att årligen betala 60 marker för hans beskydd och man har tänkt sig att Husbjörn varit på väg att hämta denna skatt när han insjuknade och dog. Sannolikt gjorde skeppsfolket då på samma sätt som beskrivs i Upplandslagen: de landade skeppet vid närmaste kust och begravde honom där. De båda Torsätrastenarna är ristade av den berömde runristaren Visäte, som var verksam från mitten av 1000-talet. Den är alltså mer eller mindre samtida med graven i När, men det är nog lite för djärvt att föreslå att det skulle vara just Husbjörns grav som har återfunnits.

Runorna på stenen i När kan däremot inte vara från samma tid som graven, utan måste på grund av d-runans form tillhöra medeltiden. Eftersom denna runa används för äldre ð kan inskriften dessutom tidigast ha tillkommit under 1400-talet.

Profilritning av runstenen och graven vid Siglajvs i När. Efter original i ATA.

Studerar man dokumentationen från utgrävningen som finns i ATA ser man att nedgrävningen för runstenen tydligt skär igenom graven och att den delvis har förstört den. Förmodligen har man någon gång under senmedeltiden stött på denna grav och förstått att det var benen av en människa som låg i jorden. Kanske insåg man inte att graven redan då var flera hundra år gammal, utan trodde att det handlade om ett undangömt lik eller om en missdådare som inte hade fått begravas på kyrkogården. För att markera platsen och avhålla andra från att gräva där satte man upp stenen och försåg den samtidigt med en varning uttryckt i ett enda ord:

”Orådet!”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Torsätrastenarna finns på Historiska museet i Stockholm. DS.

Höstliga runstudier i Bollnäs och Färila

Runstensfragmenten från Vevlinge i Bollnäs socken (Hs 1). Foto Magnus Källström

I fredags mottog Anna Björk och hennes elever Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj ur riksantikvariens hand. Denna fick de för att de så förtjänstfullt har tolkat och spridit kunskap om de tidigare nästan helt okända runorna i Ersk-Matsgården i Hassela. Den välbesökta ceremonin ägde rum i Hasselagården mitt i samhället och jag var också med på ett litet hörn för att berätta om dessa runor och sambandet med den amerikanska Kensingtonstenen.

Eftersom ceremonin skulle börja redan kl. 10 på fredagen åkte jag upp till Hälsingland redan dagen före för att passa på att undersöka ett par andra hälsingska runinskrifter, som jag ännu inte hade sett i verkligheten. Det hade varnats för minusgrader och snö i de trakter som jag skulle besöka så för säkerhets skull satte jag på vinterdäcken på morgonen innan jag lämnade Stockholm.

Mitt första mål var hembygdsgården Kämpens i Bollnäs, där jag skulle titta på ett par runstensfragment (Hs 1) som hittades i juni 1942 av verkstadsarbetaren Ragnar Zevgren i samband med nyodling på den tomt som han hade förvärvat. Fragmenten ska enligt uppgift ha legat på tre decimeters djup under marken. Sven B. F. Jansson besökte fyndplatsen redan i mars året efter, men trots att han letade igenom de stenhögar som hade uppkommit vid odlingsarbetet påträffades inga fler fragment.

Även om det alltid är roligt att se runsten som man inte tidigare har sett, hade jag inte så stora förväntningar på dessa fragment. De var ju redan sakkunnigt undersökta och publicerade, och det skulle inte heller finnas så förtvivlat många runor på dem. På det större hade man läst × -­-…-­-bia… och på det mindre endast en ensam h-runa. Redan Jansson gissade att de tre runorna bia kunde ha tillhört namnet Biǫrn eller ett sammansatt namn på -­biǫrn. När jag förra året arbetade på ett föredrag och sedermera en artikel om språket i de norrländska runinskrifterna, ägnade jag några tankar åt denna inskrift. Det var nämligen det enda möjliga exemplet på att brytningsdiftongen iǫ återgavs med runorna ia på en norrländsk runsten. Den enarådande beteckningen verkade i stället vara iu norr om Dalälven.

När jag granskade det större av fragmenten från Vevlinge såg jag att det i kanten efter a-runan fanns spetsen av den vänstra delen av bistaven till en n-runa. Det står alltså …-­-biaṇ… i denna rad och om det ska röra sig om en form av namnet Biǫrn måste man räkna med en felristning.

Också på det mindre fragmentet fanns mer att se. Redan Jansson anmärker i sin rapport från 1943 att det i kanten efter denna runa finns ”svaga spår av en huvudstav” och det råder ingen tvekan om att man här ser rester av en runa. Även vid den motsatta kanten finns spår av ristning i form av en bågböjd linje som bör ha tillhört bistaven i en þ-runa. En teckenkombination …þh-… väcker vissa associationer eftersom det ju mycket väl kan vara resterna av ett [Gu]ð h­[ialpi] ”Gud hjälpe”. Det var givetvis mycket frestande att tänka sig att den direkta fortsättningen var att söka på det större fragmentet som i så fall skulle kunna delas upp i runföljderna …-­-bi aṇ… och tolkas som [hial]pi an[d] ”hjälpe anden”. Även om den första av de defekta runorna till nöds skulle kunna vara resterna av en a-runa med högt ansatt bistav, kan den andra runan omöjligen ha varit l (om man inte räknar med att runan har stått upp och ned). Någon direkt passning mellan fragmenten finns inte heller.

Det är därför klokast att stanna vid att runorna på det mindre fragmentet antyder att det kan röra sig om resterna av en böneformel. Det viktigaste är dock att vi kan avskriva förekomsten av namnet ”Björn” (eller ”…-björn”) på stenen och att de norrländska runristarna är helt konsekventa i sin återgivning av brytningsdiftongen iǫ.

Besöket i hembygdsgården i Bollnäs blev alltså en påminnelse att det alltid är bra att ha sett de runinskrifter som man forskar om. (Lyckligtvis fick jag aldrig utrymme i min artikel att skriva något om beteckningen av brytningsdiftongerna i Norrland, så jag klarade mig denna gång.)

Rundjurets huvud på Järvsöstenen (Hs 6), där ristaren bland annat har utnyttjat naturliga ojämnheter i stenytan för att skapa relief. Foto Magnus Källström

Från Bollnäs gav jag mig vidare åt norrut samtidigt som himlen mörknade betänkligt och det började regna. Först gjorde jag ett hastigt stopp vid runstenen i Järvsö (Hs 6), som jag faktiskt inte hade sett sedan början av 2000-talet och som jag nog aldrig har gått igenom i detalj. Ristningen är dock mycket djupt huggen och det är knappast troligt att det här finns något nytt att upptäcka i läsningen. Jag noterade dock att ristaren på ett mycket skickligt sätt hade skapat en reliefverkan kring rundjurets huvud genom att utnyttja de naturliga ojämnheter som finns i stenytan nedtill på stenen.

Därifrån begav vidare till Färila för att titta på den sentida runsten, som jag har skrivit om i ett tidigare K-blogginlägg. Den finns vid Ygsbo på den norra stranden av Ljusnan. Trots att det i Fornminnesregistret refereras en felaktig tradition om innehållet i denna inskrift lyckades Gunnar Larsson på SMHI utifrån teckningen i inventeringsboken ge en fullständigt övertygande tolkning av texten: ”Där jag står nådde vårfloden 1879”.

Den sentida runstenen vid Ygsbo i Färila, som berättar om vårfloden 1879. I ristningslinjerna finns rester av vit färg. Foto Magnus Källström

Det som särskilt intresserade mig var formen på den runa som stod för å i inskriften, eftersom jag misstänkte att det kunde vara en missuppfattad variant av den å-runa som är känd från Haveröstaven och Larssonrunorna. När jag i mars 2018 fick reda på denna inskrift var det inte långt ifrån att jag gav mig i väg till Färila för att titta på stenen. Jag är glad att inte gjorde det då. Stenen är inte mer än drygt en halvmeter hög och den hade säkert varit helt dold under snön och omöjlig att lokalisera. Nu var den däremot inte särskilt svår att hitta. Jag parkerade bilen uppe vid vägen och följde sedan den vandringsled som går längs stranden (Ljusnanleden). Stenen stod ungefär på det ställe som är utmärkt i registret, men närmare stigen än man får intryck av där. Inskriften har denna lydelse:

der.iag.står.nådde
vårfloden.1879
p.f.

Avritningen i inventeringsboken visade sig vara bättre än jag hade trott och å-runan hade inte den form som jag hade gissat på. Den är inte alls kryssformig utan ser ut som en vanlig o-runa med en prick över, men med det undantaget att den övre bistaven bara finns på den vänstra sidan av huvudstaven. Man ska alltså inte räkna med något direkt samband med Haveröstavens å-runa utan runorna på Färilastenen representerar en annan sentida runtradition. Liksom i Haveröstavens alfabet förekommer det dock nyuppfunna tecken för de runor som inte finns direkt representerade i den genuina runraden. Jag kunde exempelvis konstatera att v-runan på stenen utgörs av en stungen u-runa, alltså samma tecken som traditionellt brukar translittereras y.

Även om runsystemet är ett annat än på Kensingtonstenen finns en likhet i hur runorna har arrangerats i horisontella rader på ristningsytan utan tillstymmelse till ramlinjer. Färilastenen är också viktig genom att den visar att det i slutet av 1800-talet har funnits kunskap om runor på olika platser i Hälsingland.

Utsikt över Ljusnan från den norra stranden vid Ygsbo. Foto Magnus Källström

Det hade varit isande kallt och duggregn i Järvsö, men i Färila hade det klarnat upp. När jag väl satt i bilen för att åka till Hudiksvall för övernattning började det regna igen. Jag hade uppenbarligen vädergudarna på min sida under denna höstliga undersökningsresa. Och snön kom först på morgonen efter.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon har en idé om vem som kan ha haft initialerna P. F. i Ygsbo i Färila 1879, så är jag naturligtvis mycket intresserad. DS.

PPS. Om Järvsöstenen kan man läsa mer i Sven B. F. Janssons klassiska artikel i Fornvännen 1952. DS.

K-podd 50: Berättelser om Medelpads runor

K-podd firar 50! Eftersom Riksantikvarieämbetets podcast allt som oftast djupdyker i smala ämnen kunde vi inte komma på något mer passande än att ägna detta jubileum helt och hållet åt Medelpads runor och dess mysterier.

Var det Åsmund, en av de mest kända runristarna i Uppland,  som i sin ungdom på 1000-talet högg Attmarstenen i Medelpad? Är lilla Attmarstenen en Ingvarsten? Haveröstickan hittades i Medelpad och i det här avsnittet får du veta hur den sentida runraden på stickan hänger samman med de nyfunna ristningarna på Ersk Mats-gården i Hassela, på andra sidan landskapsgränsen söderut. Fynd som nu kan ge viktiga svar om något så avlägset som Kensingtonstenen som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet, världens kanske mest kända och omdebatterade runsten.

För expertisen i poddstudion står som så ofta tidigare Riksantikvarieämbetets runologer Magnus Källström, docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, docent i arkeologi. Gå gärna tillbaka till tidigare avsnitt och lyssna på när Laila och Magnus går igenom runinskrifter, landskap för landskap. Och de har många kvar att djupdyka i, så se fram emot fler!

Här på kartan ser du de platser som nämns i avsnittet. 

Varför bakvända runor i Medelpad?

Det 32:a internationella fältrunologmötet församlat vid Bergastenen (M 3) i Njurunda den 24 maj i år. Foto Magnus Källström

För ungefär en och en halv månad sedan samlades det 32:a internationella fältrunologmötet i Medelpad. 25 runforskare från olika delar av norra Europa kom då till Sundsvall för att se samtliga bevarade runstenar i landskapet och för att kritiskt granska de (högst) preliminära artiklar till utgåvan av Medelpads runinskrifter, som jag fram till dess hade lyckats åstadkomma. Utgåvan är en av de tre forskningsuppgifter som genomförs inom projektet Evighetsrunor.

För att utnyttja den samlade expertisen lite extra hade vi också anordnat en offentlig föreläsning en kväll uppe på Norra berget i Sundsvall, där ungefär hälften av de ditresta runologerna bidrog med fem minuter långa föredrag om valfria aspekter av Medelpads runor. Jag hade för säkerhets skull förberett två inlägg om programmet skulle bli för kort. Det blev dock tvärtom och ett av de ämnen som jag hade tänkt ta upp fick jag släppa.

Det handlade om ett märkligt fenomen som förekommer på flera av de medelpadska runstenarna, nämligen att vissa runor som b, þ, f och k ofta är bakvända. Att dessa varianter särskilt frekventa just i Medelpad är ingen nyhet och själv blev jag uppmärksam på detta fenomen för ca 15 år sedan när jag höll på med min avhandling.

I avhandlingsarbetet studerade jag vikingatida runristare ur olika aspekter och en ristare som hela tiden stack ut var Åsmund Kåresson. Han har ofta kallats portalfiguren i den uppländska runstenskonsten och anses vara den som introducerade den klassiska runstensornamentiken i Mälardalen. När jag undersökte olika grafiska och språkliga drag i mitt material var det märkligt nog alltid något som förenade Åsmund med runristarna i de nordligaste runstenslandskapen Hälsingland, Medelpad och Jämtland. Detta blev så småningom så påtagligt att jag började undra om inte Åsmund ursprungligen hade varit norrlänning. Det som slutligen fick mig att våga framföra denna hypotes på allvar, var när jag upptäckte att Åsmund i ett par inskrifter hade använt bakvända varianter av b och þ precis som runristarna i Medelpad!

Då funderade jag inte så mycket på varför denna typ av runor var så frekventa just här, utan såg det mest som en lokal egenhet. Bruket var dessutom ganska oregelbundet och rättvända och bakvända varianter av samma tecken kunde uppträda i en och samma inskrift.

I våras fick jag dock syn på något som fick mig att tänka i lite nya banor. Jag satt då på Kungliga biblioteket i Stockholm med en av Johannes Bureus’ handskrifter, den så kallade F.a. 6. Det som främst intresserade mig denna gång var naturligtvis hans undersökningar av de medelpadska runstenarna. Bureus besökte Medelpad på sin stora norrländska resa 1600–1601 och han ritade då av åtta av landskapets runstenar. Av dessa är fyra numera försvunna och för två av dem är Bureus faktiskt vår enda källa.

Bureus’ anteckningar om Skölestenen (M 8) i handskriften F.a. 6. Notera runalfabetet inom den röda ramen nedtill till höger. Reproduktion: Anna Guldager, Kungliga biblioteket.

Bureus’ teckningar av de medelpadska runstenarna ingår i handskriften F.a. 10:2. Det som finns från detta landskap i F.a. 6 inskränker sig däremot till en enda sida med uppteckningar av inskrifterna och korta noteringar. Bureus har här bland annat noterat ovanligare runformer och även försökt bestämma deras ljudvärden. För ett par stenar har han till och med gjort uppställningar av teckenuppsättningen i den aktuella inskriften efter ordningen i den 16-typiga runraden. En av dessa är Skölestenen i Tuna (M 8), där b-runan både förekommer i rättvänd och bakvänd form. Detta har Bureus givetvis uppmärksammat och han har fört upp båda varianterna i sitt runalfabet. Det som fångade mitt intresse var att han vid den rättvända b-runan hade skrivit ”p” och vid den bakvända ”b”. Dessa ljudvärden har Bureus givetvis härlett från de ord som de aktuella runformerna förekommer i. Den bakvända b-runan finns i abtiʀ som bör svara mot æptiʀ ’efter’, medan den rättvända uppträder i biurn som återger namnet Biǫrn.

I den vikingatida runraden stod som säkert är bekant flera av konsonantrunorna för två olika ljud, där den enda fonetiska skillnaden var att det ena var tonlöst och det andra tonande som exempelvis t för /t/ och /d/, k för /k/ och /g/ och b för /p/ och /b/. Utifrån exemplen på Skölestenen ser det ju ut som om ristaren har gjort skillnad mellan /p/ och /b/ genom att använda den bakvända varianten av b-runan för det senare ljudet.

Namnet Alþrūðr (alrþuþr) på Bergastenen som innehåller både den spegelvända och den rättvända þ-runan. Foto Magnus Källström

Detta kunde naturligtvis bero på rena tillfälligheter, men så slog det mig att det på en annan medelpadsk runsten – Bergastenen i Njurunda (M 3) – faktiskt finns en liknande fördelning, men mellan bakvända och rättvända þ-runor. Den bakvända varianten ser här ut att stå tonlöst þ dvs. [θ] i alrþuþr Alþrūðr och þina þenna, medan den rättvända markerar den tonande motsvarigheten [ð] i alrþuþr Alþrūðr, faþur faður och muþur mōður. Särskilt återgivningen av namnet Alþðr, där ju båda formerna av runan uppträder samtidigt med den tänkta fördelningen (se bilden ovan), verkar ju mycket bestickande.

Runstenarna vid Sköle och Berga är slående lika och jag tror att de är utförda av en och samma person. Det verkar alltså som om denne ristare har gjort ett försök att förbättra den vikingatida runraden genom att införa spegelvändning som ett sätt att skilja mellan vissa konsonantljud. Skillnaden består som nämnts av frånvaron respektive närvaron av stämton, men den princip som ristaren verkar ha följt är att den bakvända varianten markerar det ljud som ingår i runans namn (i dessa fall bjarkan respektive þurs).

Systemet – om det nu är ett sådant – framstår som smått genialt och kan utan problem appliceras på andra konsonantpar som /k/ : /g/ och [f] : [v], vilka tecknades med k-­ respektive f-runan. Problem uppstår först med paret /t/ : /d/ som återgavs med runan t. I Medelpad används för det mesta kortkvistvarianten av denna runa, som har en ensidig bistav från toppen och snett nedåt vänster. Spegelvänder man en sådan runa kommer den att sammanfalla med runan för l. Inte heller långkvistvarianten av samma runa (som ser ut som en uppåtriktad pil) kan användas, eftersom den är helt symmetrisk. Lösningen hade möjligen varit att vända denna runa upp och ned. (Märkligt nog fanns på den försvunna Timråstenen (M 18) en sådan stupvänd t-runa. Denna inskrift tycks inte ha haft någon språklig mening, men ser samtidigt ut att ha varit något av en provkarta över de runformer som användes i Medelpad under vikingatiden.)

En bakvänd b-runa hos Åsmund Kåresson. Exemplet som ingår i ordet hialbi ’hjälpe’ finns på Järvstastenen (Gs 11) i Gästrikland. Foto Magnus Källström

Har då denna innovation med spegelvändning av vissa runor för att få möjlighet till en noggrannare ljudbeteckning lett till efterföljd? Det ser inte ut så. Går vi till Högomstenen (M 11), som uppenbarligen måste ha en annan upphovsman, förekommer där visserligen både rättvända och bakvända þ-runor, men utan att de följer den ovan nämnda principen. Inte ens Åsmund verkar ha begripit sig på den. På Järvstastenen (Gs 11) utanför Gävle där b-runan genomgående har bakvänd form står den en gång för /b/ (i bruþr brøðr) och två gånger för /p/ (abtiʀ æptiʀ, hialbi hialpi).

Det är inte alltid som goda idéer får det mottagande som de förtjänar!

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Roger Wikell till minne

Roger Wikell vid sitt sista stora runfynd Tormestahällen Sö 23B på Mörkö den 31 mars 2019. Foto Magnus Källström

Roger Wikell, en av våra flitigaste runstensfinnare, avled hastigt under måndagen mitt uppe i sin verksamhet. Roger var arkeolog med en passion för sten och särskilt ristad sådan. Han var bland mycket annat en outtröttlig upptäckare av stenåldersboplatser, hällristningar och – inte minst – runstenar.

När Roger ringde kunde man förvänta sig att det var något stort på gång, särskilt då samtalen på jobbmobilen kom på lite udda tider som 21.51 en fredagskväll eller under en söndagseftermiddag.

Bara för ett par månader sedan lyckades han spåra upp en runristning på Mörkö i Södermanland (Sö 23B), som tidigare bara hade setts av Johannes Bureus och som sedan dess förgäves har eftersökts. Roger tog dock fasta på de få uppgifter som Bureus hade efterlämnat: ”I Thormerstadz hammar” och eftersom ordet hammare i detta sammanhang betyder en stenig skogsbacke började han leta i de delar av Tormestas ägor som bäst motsvarade denna beskrivning – och fann ristningen! Man har alltid trott att de runor som Bureus har upptecknat fanns på en rest sten, men Roger hade börjat misstänka att det i stället handlade om en ristning i fast häll, vilket också visade sig stämma.

Den söndagen missade jag hans första samtal, vilket fick följden att han i stället föreslog att vi skulle invänta mörkret och göra en första besiktning på kvällen. Det var i slutet av mars och svinkallt, men det var onekligen en stor upplevelse att under sakkunnig ledning få möta denna länge försvunna runristning i ljuset av en pannlampa och med gemensamma ansträngningar läsa den svårt skadade texten. Samtidigt kunde vi konstatera att inskriften var i exakt samma skick som när Bureus ritade av den för mer än 400 år sedan.

Roger var en mycket flyhänt skribent och hans publikationslista är lika lång som varierad. Han publicerade i allt från hembygdsblad till Fornvännen och gärna med anknytning till upptäckter som han nyligen hade gjort. Läs till exempel hans artikel om en annan runhäll på Mörkö som han återfann för nästan tio år sedan.

Roger var den sanne och oförfalskade entusiasten som älskade det han sysslade med oavsett om det gav inkomster eller ej, men som alltid hade lika mycket tid för sin familj. Han besatt också en enorm humor, berättarglädje och självironi. De fältinventeringar som han gjorde på fritiden kallade han gärna för ”forntokerier”. I det sista mejl som jag fick från honom den 31 maj i år skrev han:

”I förrgår följde jag en lång hålväg i fin vikingamiljö. Vägen går förbi ett stort flyttblock vars ena sida vetter mot den vägfarande. Ingenting. Men två oregistrerade skeppssättningar – stäv mot stäv – räddade utflykten!”

Det är med stor sorg som jag tänker på hur många ristningar som nu förblir oupptäckta och på de goda historier som inte längre kommer att förmedlas genom hans entusiastiska påringningar. Roger är saknad av många, men vi bör nog följa den uppmaning som han själv ofta brukade avsluta sina runstensrelaterade mejl eller sms med:

Rock on!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Att avliva en runsten

En samling fragment från Hovs kyrka i Östergötland. Fråga till läsaren: Hur många runstenar eller gravmonument finns representerade på bilden? Foto Runverket

Ett par frågor som jag ofta får gäller dels hur många runstenar det finns i Sverige, dels hur många det en gång kan ha funnits. Båda är lika svåra att svara på, även om man kan tycka att det i det första fallet egentligen bara borde handla om att räkna rätt.

Problemet är att man får olika svar beroende på hur man räknar och hur man definierar en runsten. Det ska ju givetvis handla om en sten som bär en runinskrift och som företrädesvis tillhör vikingatiden. Ristningar i fasta hällar och flyttblock bör tas med, men ska man inkludera stenar som inte har runor utan bara runstensornamentik eller ett kors i runstensstil? Och hur gör man med fragment som i dag bara bär ornamentik, men som en gång kanske kan ha haft en inskrift? Ännu värre är det med de stenar som har ingått i senvikingatida gravkistor. Dessa är särskilt frekventa i Östergötland och på Öland och materialet är ofta mycket fragmenterat. Här kan dessutom ett enskilt monument ursprungligen ha varit sammansatt av mellan två och fem olika delar och blir det då rätt om man räknar varje sten eller fragment separat?

Ännu svårare är att säga hur många runstenar som det en gång kan ha funnits. Hur ska man egentligen kunna beräkna det? Varje år görs ju nya fynd och det händer även att tidigare försvunna runstenar åter kommer i dagen. Det senare har i år redan skett två gånger: en gång i Södermanland och en gång på Gotland. Emellanåt dyker det även upp äldre uppgifter om runinskrifter som har missats av forskningen. Ganska nyligen skrev Jan Owe i sin blogg om en sådan runsten från Östergötland som finns i en av de samlingar som har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor. Stenen som på 1700-talet fanns vid Hjulsbro i Landeryds socken i Östergötland är avritad av Petrus Millberg och ingår i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek. I samma handskrift har jag tidigare noterat ett par okända runstenar, men denna hade gått mig helt förbi. Eller rättare sagt: eftersom stenen bar något så sällsynt som en skeppsbild trodde jag att det rörde sig om en dålig avbildning av en tidigare känd sten med detta motiv (Ög 224 Stratomta i Törnevalla socken) och jag tittade aldrig på baksidan av arket, där det faktiskt står att stenen finns vid ”diursbro”.

Den nyupptäckta men sedan länge försvunna runstenen från Hjulsbro i Östergötland. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto Alvin

Med Jans fynd kan vi alltså lägga ytterligare en runsten till den svenska runkorpusen. Ibland får jag dock känslan att för varje ny runsten som blir känd så får vi stryka en annan. Jag menar då inte det fåtalet runstenar som då och då av olika skäl tyvärr kommer på avvägar, utan att vi i ungefär samma takt som nya runstenar dyker upp också får nya insikter som leder till att tidigare registrerade stenar måste avfärdas. Det kan bero på att fragment som har haft olika signum visar sig passa ihop eller att man upptäcker att en runsten har blivit dubbelregistrerad.

Ett fall av det senare slaget stötte jag på nu i veckan när jag satt på Kungliga biblioteket med ett par av Johannes Bureus’ handskrifter för att gå igenom hans undersökningar av runstenarna i Medelpad inför den kommande utgåvan av Medelpads runinskrifter. Det fantastiska med dessa handskrifter är att jag nästan varje gång jag konsulterar dem i ett visst syfte får syn på något annat som jag inte tidigare har tänkt på.

I Östergötlands runinskrifter har Erik Brate upptagit två runstenar från Lönnbro i Östra Husby socken, som båda sedan länge är försvunna: Ög 226 och Ög 227. Den första är känd från både Bureus och ett träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 924). Enligt uppgift ska den ha funnits kvar vid bron ännu i mitten av 1700-talet. Den andra runstenen är bara känd genom Bureus, som enligt Brate hade läst följande runor på stenen:

— fauþs o͡r h broþiʀ litu ristu iasa e þ o haftr þ…ark…sin

Genom att anta en hel del felläsningar gissar Brate att inskriften haft denna lydelse: ”—far och hans bröder läto rista dessa runor(?) efter þ…ar, sin fader.”

Jag har sedan tidigare lagt märke till att det på sidan 108C i Bureus’ handskrift F a 10:2 finns en synnerligen valhänt teckning av denna sten, men inte tänkt så mycket på den. Teckningen är faktiskt så illa utförd att jag har svårt att tro att det är Bureus själv som har gjort den, såvida det inte har skett i minusgrader mitt i vintern. Det jag nu lade märke till var att det i handskriften F a 6, som jag också hade beställt fram, fanns en utradning av en inskrift från ”Lönebro” med denna text:

al auk uslakr þiʀ litu raisa tsin þina aftiʀ hulma͡lr faþur sin

Bureus’ uppteckning av inskriften på Ög 226 Lönnbro i handskriften F a 6. Foto Anna Guldager, Kungliga biblioteket

Uppteckningen är till stora delar identiskt med den text som Hadorph hade läst på den andra runstenen vid Lönnbro (Ög 226), som ju fanns kvar ännu på 1700-talet:

þora : auk : uslakr : þiʀ : litu : reisa : tsin : þina : iftiʀ : inkmar : faþur sin :
”Tora och Åslak de lät resa denna sten efter Ingmar, sin fader.”

Uppteckningen måste givetvis avse inskriften på denna sten, men det märkliga är den hänvisning som finns strax under: ”alia lectio in 7 libro 108.C.” dvs. ”annan läsning i sjunde boken [på sidan] 108.C”, vilket syftar på den teckning i F a 10:2 som ju borde föreställa Ög 227. När jag gick till denna teckning i den aktuella handskriften lade jag där märke till en motsvarande hänvisning tillbaka till F a 6: ”alia lectio in libro primo” dvs. ”annan läsning i första boken”!

Det råder alltså ingen tvekan om att uppgifterna avser en och samma sten och detta blir också rätt uppenbart när man jämför teckningen i F a 10:2 med Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924).

Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924) av Ög 226 och teckningen i Bureus’ handskrift F a 10:2. I stället för korset på stenen har Bureus här sett ”en jungfru”(!). Foto Magnus Källström resp. Maja Atterstig, Kungliga biblioteket.

Tydligen är det först i den renskrift av sina samlingar som Bureus gjorde i handskriften F a 5, vilket är Brates källa, som de båda läsningarna antas representera två olika stenar och de har där också tilldelats olika nummer (se bilden nedan). Detta har sedan traderats vidare via Liljegrens Runurkunder (1833, nr 1117, 1118) till Östergötlands runinskrifter (1911‒18) och slutligen till dagens runtextdatabas.

Bureus’ renskrift i F a 5, där runstenen från Lönnbro plötsligt har blivit två. Foto Maja Atterstig, Kungliga biblioteket.

Även Arthur Nordén räknar i sitt opublicerade supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948 med två försvunna runstenar vid Lönnbro. Ingen verkar alltså ha gått tillbaka till originalkällorna, utan man har förlitat sig på föregångarna.

I Fornsök (RAÄ Östra Husby 394:4) refereras flera olika uppgifter och lokala traditioner om runstenar vid Lönnbro med slutsatsen ”[a]tt en markering av överfarten över ån funnits med minst 2, ev. 3 runstenar torde […] få anses säkert”. Jag är sedan i tisdags rätt säker på att det aldrig har funnits mer än en runsten på denna plats.

Jan Owes fynd i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek gav oss nyligen ytterligare en runsten i Östergötland. Mina iakttagelser i handskrifterna F a 6 och F a 10:2 i Kungliga biblioteket berövar oss nu en. Statistiken är alltså oförändrad!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En sak som man som runforskare ständigt blir påmind om är att man aldrig är först med något. När jag konsulterar L. C. Wiedes ”Östergötlands run-urkunder”, som publicerades i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1875 ser jag att han bara har upptagit en runsten vid ”Lönnebro” (nr 51). Hänvisningen till ”B. 924, L 1117(1118)” visar att han måste ha insett hur det förhöll sig. DS.

PPS. Det bör tilläggas att jag kanske aldrig hade gjort denna iakttagelse om jag inte hade känt till en artikel av Michael Lerche Nielsen, där en ”spökinskrift” av liknande typ avslöjas. Den anbefalles till läsning! DS.

Årets första runfynd 2019

Nattliga runstudier i skogen vid Tormesta på Mörkö. Upptäckaren till höger i bild. Foto Magnus Källström

Det har blivit en liten tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg. I år gjordes detta fynd söndagen den 31 mars och äran tillkommer arkeologen Roger Wikell, vars skarpsynthet och ihärdighet när det gäller att spåra upp ristningar i sten har få motstycken. Visserligen handlar det en runristning som vi känner sedan tidigare (Sö 23B) och som undersöktes redan av Johannes Bureus i början 1600-talet, men sedan dess har ingen sett till den. Man har inte vetat var den ursprungligen ska ha funnits eller ens hur den har sett ut.

Bureus’ platsangivelse för ristningen är nämligen högst lakonisk: ”I Thormerstadz hammar ibid. [dvs. på Mörkön]”. Många har genom århundradena försökt återfinna den. Fornforskaren Richard Dybeck uppger exempelvis i sin reseberättelse 1865 (ATA) att han efter att ha undersökt ett nyfunnet runstensfragment i Sorunda hade valt att göra återresan till Stockholm över Mörkön: ”Ändamålet dermed var i synnerhet att efterse, huruvida en af Bure uppgifven Runsten vid Tormsta derstädes ännu fanns. Han söktes förgäfves, men i närmaste granskap uppdagades en mindre icke tillförene beskrifven skeppssättning, omgifven af några grafkullar.” Också Sten Boije letade efter stenen utan framgång sommaren 1882.

Att Roger lyckades med det som alla andra hade misslyckats med var att han tog fasta på vad Bureus faktiskt hade skrivit: ”I Thormerstadz hammar”. Ordet hammare som bland annat ingår i det bekanta ortnamnet Hammarby syftar på en stenig backe, vilket gjorde att han kunde snäva in sökområdet. Eftersom det fanns många rundhällar i den kuperade terrängen vid Tormesta började han misstänka att det handlade om en ristning i en häll, vilket också visade sig stämma. Tidigare verkar alla ha utgått från att det rörde sig om en vanlig rest runsten.

De enda uppgifter som hittills har funnits om runristningen vid Tormesta: Bureus’ uppteckning i handskriften F a 6. Foto Anna Guldager, Kungliga biblioteket.

Fyndet gjordes som nämnts i söndags och eftersom jag hade lagt arbetstelefonen i köksfönstret och tagit en promenad på stan missade jag de första samtalen. Egentligen var detta nästan lite tur. I stället för en besiktning i vårsolen på eftermiddagen blev det en mycket givande mörkerundersökning på söndagskvällen med hemkomst strax efter midnatt.

Ristningen finns på en lodrät bergssida i skogen, men platsen ligger inte långt från Sörmlandsleden och inte heller från närmsta bilväg. Ett skäl till att denna ristning undgått upptäckt var säkert att ytan var täckt med torr lav, men inte mer än att Roger kunde få syn på en av ristningslinjerna genom lavtäcket.

Runhällen vid Tormesta i släpljusbelysning. Foto Magnus Källström

Det var en mycket speciell känsla att i en fullständigt kolmörk skog närma sig denna plats och i ljuset av en pannlampa för första gången se en runristning som ingen utom upptäckaren hade sett sedan Bureus’ dagar. Trots att runristningen är mycket hårt åtgången framgår det att den har bestått av två rundjur, som upptill har varit sammanhållna med en bandknut med en nedåtriktad bladformig palmett. Hela mittytan har däremot flagrat bort och endast spridda runföljder återstår längs kanterna. Av Bureus’ uppteckning framgår dock att det var precis så som ristningen såg ut när han var på platsen. Han läste då dessa runor:

…r · …i…riþ… · at · si…marki · bi…ur sin

Detta är i stort sett det som också går att se i dag, vilket betyder att inget mer egentligen har hänt med ristningen på fyra hundra år. Det är till och med så att man faktiskt kan upptäcka ytterligare några runspår, som Bureus har valt att hoppa över. Stenytan har samtidigt en del bomma partier och behöver säkert ses över. I sina anteckningar har Bureus skrivit ”brend?” och det är inte osannolikt att hällen någon gång har utsatts för kraftig eld, kanske i samband med någon skogsbrand under medeltiden.

Man har ur de brottstycken som Bureus upptecknade endast kunnat utläsa några spridda ord som ”… efter … minnesmärke … sin …”. Nu när vi har möjlighet att undersöka ristningen i original och se hur runföljderna förhåller sig till varandra står det klart att ett av dessa ord måste utgå. Utifrån Bureus’ uppteckning låg det nära till hands att anta att marki · bi… var resterna av ett mærki þe[­tta] eller mærki þe[­ssa] med b felläst för þ. På hällen står dock ett något skadat, men otvivelaktigt b som måste föras samman med runorna …ur · sin lite längre ned på ristningsytan. Vi har alltså att göra med den bekanta frasen b­[rōður sinn ”sin broder”.

Detalj av den övre högra delen av ristningen med rester av bandknuten och palmetten. Foto Magnus Källström

De föregående runorna marki (som de nog trots vissa skador ska läsas) kan då inte gärna tolkas som ordet ’minnesmärke’, särskilt som det strax till vänster i den vänstra slingan står · at · s-…, vilket måste vara prepositionen at ’efter’ följd av resterna av ett personnamn som har börjat på S-.

Avståndet talar emot att runorna marki skulle vara en del av detta personnamn. I stället måste man nog räkna med en bestämning av något slag: ett binamn eller kanske ett ortnamn. Innan läsningen är helt fastslagen (det är oklart om det kan ha funnits något mellan m och a och k-runan kan eventuellt också ha varit f) kanske man inte ska spekulera mer över detta, men jag kan inte låta bli att nämna att det på en dansk runsten (DR 237) förekommer en runföljd aþal : miki som har tolkats som ett binamn Aðalmærki med betydelsen ’huvudbanér’!

Även om vi kanske inte kommer att få fram så mycket mer av texten är detta ett glädjande återfynd. Av Mörkös fyra säkert dokumenterade runstenar var inte mindre än tre länge försvunna. Sommaren 2010 återfann Roger Wikell runhällen Sö 23 vid Skälby och nu har han även spårat upp Sö 23B vid Tormesta. Det som återstår är bara Sö 21, som Bureus såg ligga som trappsten vid slottet Hörningsholm, om man nu inte också ska denna uppgift hos Bureus på allvar: ”Vpå Mörkön […] I Sanda bakka står een Runasten, i hvilkom är Rubijnæ gryte inblandat månge städz.” I så fall finns det ytterligare en sten att leta efter.

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Anledningen till att runristningen vid Tormesta har fått det lite märkliga beteckningen Sö 23B beror på att Erik Brate av okänd orsak inte tilldelade denna inskrift något nummer i Södermanlands runinskrifter. Signumet Sö 23B skapades först när inskriften skulle inkluderas i Samnordisk runtextdatabas och anger att den finns omtalad efter Sö 23 i denna del av Sveriges runinskrifter. DS.

Ett oväntat runord i Solna

Arbetet med rengöringen av runstenen i nischen i Solna kyrka. Stenkonservatorn med pannlampa skymtar strax till höger om altaret. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runstenar dyker upp varje år i Sverige, men i många fall bara som fragment. Detta betyder att vi vanligtvis endast får brottstycken av en text – och ibland inte ens det. Om inskriften består av en eller ett par runor är det ofta omöjligt att avgöra vilket ord det kan ha handlat om. När ett helt ord går att läsa verkar det nästan alltid vara de minst intressanta som ”och”, ”sten”, efter eller ”sin” som råkar finnas kvar. Rent statistiskt kanske det måste vara så, eftersom dessa är de mest frekventa i de formelartade minnesinskrifterna.

Trots detta är varje nytt fynd värdefullt och även om det bara är ett enkelt formord som har bevarats, kan den som intresserar sig för språkhistorien ändå hitta viktiga ledtrådar. För drygt tre år sedan gjordes ett oväntat runstensfynd i Solna kyrka strax utanför Stockholm. Det handlade om två fragment av en runsten som låg som botten i en nisch inne i koret. Ristningen har förmodligen varit synlig under ganska lång tid, men av någon anledning har ingen tidigare noterat att det rörde sig om en runsten.

Ristningsytan var delvis täckt av ett putslager, men på det ena fragmentet kunde man utan större svårigheter läsa …a : stan : þi…, vilket bör vara resterna av ”… (res)a(?) denna sten …” Det enda fullständiga ordet var givetvis ordet ”sten”, men i en ganska ovanlig stavning. Att det just stod ”sten” på stenen framhölls särskilt i det TV-inslag som gjordes om fyndet, vilket också säkrade en extra utsändning med avslutande ironisk kommentar i ”Landet runt”.

Även på det andra, mindre fragmentet finns rester av runor, men här kunde jag bara skymta ett par tecken …is… genom putsen. Jag hade också noterat att det intill runslingan fanns några ristningslinjer som såg ut att tillhöra en så kallad bandknut. Sådana finns ofta nedtill på runstenarna och håller ihop de båda slingändarna. Kanske fanns det också fler runor på fragmentet dolda under putslagret.

Nu i februari skulle ristningen äntligen rengöras och jag var på plats för att följa arbetet. Jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle bli några större överraskningar. En runföljd …is… passar ju till exempel in i ordet ræisa ’resa’, som ju är ett av de allra vanligaste orden på runstenarna.

Arbetet utfördes av stenkonservatorn Paterik Stocklassa och det dröjde inte särskilt länge innan han hade avtäckt de första runorna. Det visade då sig att inskriften löpte i motsatt riktning än den jag hade räknat med och att runorna skulle läsas …sesk… eller möjligen …se…sk…, eftersom det finns en liten skada på textbandet. Utseendet på bandknuten talar för att detta borde utgöra början av inskriften och letade jag febrilt i minnet efter något passande vikingatida personnamn, men kunde inte komma på något. Därefter fick han fram en i-runa, vilket inte gjorde det hela mer begripligt, men när det sedan dök upp en tydlig n-runa visste jag direkt vad det handlade om. Om den följande runan skulle visa sig vara ett i borde saken vara klar. Det var en i-runa och den följdes dessutom av ett tydligt skiljetecken. Det står alltså seskini på stenen, vilket måste vara en form av ordet syskini ’syskon’! Efter skiljetecknet framkom en l-runa och det följande ordet kan alltså ha varit lētu ’lät’.

Fragmentet med det nu framtagna ordet seskini. Foto Magnus Källström

Eftersom det också fanns ytterligare några tidigare dolda runor på det större fragmentet har inskriften från Solna kyrka numera fått denna lydelse:

() seskini : l…a : stan : þi…aþ-…
Syskini l[ētu ræis]a(?) stæin þe[nna]…
”Syskonen lät resa(?) denna sten …”

Detta är faktiskt en helt unik formulering av början av en runstenstenstext och det runsvenska ordet syskini ”syskon” är tidigare bara säkert belagt på en enda runsten, nämligen Sö 288 som står vid Hågelby i Botkyrka. Stenen är rest av fyra personer – en man och tre kvinnor – och de sammanfattas här som þau : sustkyn ”dessa syskon”. Förmodligen förekommer också en variant av detta ord på en av runstenarna vid Gredby i Eskilstuna (Sö 109), men texten är något oklar på denna punkt.

Att ordet syskini på Solnastenen återges med e-runan måste rimligtvis tyda på ett speciellt uttal av y-vokalen, som bör ha dragit mot [e], rimligtvis via [ø]. Man kan jämföra med en runsten i Sigtuna (U  393), där ordet systr ’systrar’ skrivs sestr med samma beteckning. På en av runstenarna vid Gullbron i Vallentuna (U 237) fanns också en gång ordet brøðr ’bröder’ ristat bereþr. Båda dessa stenar är utförda av runristaren Visäte, som har varit särskilt flitig att rista runstenar i Spånga och som möjligen också har lämnat spår i Solna. Visäte kan dock inte vara mästaren bakom runstenen i Solna kyrka, vilket tyder på att vi här nog snarare är ett lokalt dialektdrag på spåren.

Den ur språklig synpunkt till en början något intetsägande runstenen i Solna kyrka har alltså visat sig vara högintressant! Tråkigt nog vet vi inte var resten av stenen har tagit vägen.

Koret i Solna kyrka fotograferat av S. Brandel 1920 och H. Faith-Ell 1928. Foto: ATA

Det kan framstå som en gåta hur en runsten har kunnat ligga som botten i nisch i kyrkans kor sedan medeltiden och förbli oupptäckt, men det är inte säkert att runorna har varit synliga särskilt länge. Arkivstudier i fotografisamlingen i ATA visar nämligen att själva nischen först kom fram 1928. På ett foto av koret taget 1920 av Sven Brandel är den inte synlig, men på Harald Faith-Ells foto från hösten 1928 finns den plötsligt där. Anledningen var att man i juli detta år hade rivit ned det gamla stenaltaret och vid samma tillfälle bröt man tydligen också igenom en mellanvägg bakom altartavlan, varvid nischen kom fram. Faith-Ells foto visar att kanten på runstenen har varit synlig, men troligen har själva ristningsytan varit helt täckt med puts. Man tycker annars att Faith-Ell borde ha lagt märke till runorna. Samma sommar hade han nämligen rest tillsammans med Elias Wessén i Södermanland och fotograferat mer än hundra runstenar. Han hade även deltagit i rengöringen och uppmålningen av ristningarna och dessutom själv upptäckt en tidigare okänd runhäll (Sö 359) vid Åda utanför Trosa.

Jag gissar att runorna i nischen i Solna kyrka först har blivit synliga vid ett senare tillfälle. Kanske har man vid någon renovering under 1900-talet börjat avlägsna putslagret på stenarna, men av okänd anledning avbrutit arbetet. När detta har skett vet vi tyvärr inte. Här tiger dessvärre arkivmaterialet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Hudiks försvunna runsten

Johannes Bureus’ uppteckning av inskriften på Hudikstenen (Hs 8)  i handskriften F a 5 (KB). Foto: Alvin

Det finns runstenar som har dykt upp, dokumenterats en enda gång, för att sedan åter försvinna. En sådant exempel är den runsten som 1886 grävdes upp på Ljusdals kyrkogård i Hälsingland (Hs 20), men som inte har setts till sedan dess. En annan hälsingsk runsten som länge har gäckat både antikvarier och andra runintresserade är den som sägs vara inmurad i Jakobs kyrka i Hudiksvall (Hs 8).

Uppgiften kommer från prosten Olof Broman, som i sitt stora verk Glysisvallur från 1700-talets första hälft uppger sig ha hört att en runsten tillsammans med andra stenar hade förts ”ifrån Hällänge, på Hornslandet, strax wid byn Arnön af Rogstad Sockn” för att användas vid bygget av den nya kyrkan. Vid fornminnesinventeringen har Hällänge till och med markerats som stenens ursprungliga plats, vilket förmodligen är felaktigt.

Den ende som vi vet har sett denna runsten i verkligheten är Johannes Bureus, vilket skedde på hans norrländska resa 1600–1601. Den fanns då vid ”Hudiks Boställe, Däd Hudiks Walds Stad nämnes utaf” och han upplyser att den ”Ligger för en höbode dör”. Stenen användes alltså som trappsten i byn Hudik, som var belägen intill den norrut gående vägen (nuvarande Sannavägen) i höjd med dagens Kristineberg. Runstenen bör alltså egentligen inte namnges efter Hudiksvalls kyrka, som hittills har gjorts, utan efter denna sedan länge försvunna bebyggelse.

Hudikstenen är en av fem hälsingska stenar som är ristade med hälsingerunor eller stavlösa runor, som de numera kallas. Bureus genomskådade aldrig principen bakom dessa runor, och kunde alltså inte själv läsa de tecken som han upptecknade från denna sten. Äran av att ha löst hälsingerunornas gåta tillkommer i stället Uppsalaprofessorn och matematikern Magnus Celsius. Med utgångspunkt i Bureus’ uppteckning lyckades han också dechiffrera stora delar av inskriften på Hudikstenen, men fortfarande finns det flera partier i denna inskrift som är höljda i dunkel. Om denna runsten skulle återfinnas vore det givetvis en stor sensation.

Det finns faktiskt ganska utförliga uppgifter om var i murverket på Hudiksvalls kyrka stenen ska finnas. Broman uppger nämligen att den sitter inmurad i det södra hörnet av kyrkans östra gavel. Här har många förgäves sökt efter den. En av dessa var assessorn vid Antikvitetsarkivet, Nils Reinhold Brocman, som 1763 företog en antikvarisk resa till Hälsingland. I sin reseberättelse meddelar han att runstenen ”i Hudiksvalls Kyrkomur, kunde uppå afl­[idne] Prosten Bromans Beskrifning öfver dess Läge och Figuren däröfver icke igenfinnas; Ehuru jag efter denna Beskrifning sökte i östra Gaflens södra Hörn och visste at han skulle vara 2 ⅛ Aln lång samt ½ Aln tjock med några Helsingrunor på ena Sidan.”

Hösten 1928 lät den dåvarande amanuensen vid museet i Hudiksvall, Mårten Stenberger, knacka bort delar av putsen på ett 4 × 4 m stort parti på den östra gaveln vid det södra hörnet, men utan att finna någon runsten. Han konstaterade att själva hörnstenen hade betydande dimensioner (1,60 × 0,5 × 0,5 m) och rensade denna sten från puts både på ovansidan och på den inåt muren vända sidan utan att finna några spår av ristning.

Besvikna runstensletare i Hudiksvall 1946. Efter klipp i ATA.

I samband med putsarbeten i november 1946 hade man återigen funnit en tänkbar kandidat i murverket och docent Sven B. F. Jansson från Stockholms högskola den bekante Run-Janne – kallades in på kort varsel för att övervaka uttagandet av stenen. Arbetet inleddes en fredag och avbröts vid mörkrets inbrott för att fortsätta på lördagsmorgonen. Den misstänkta stenen visade sig vara hårt inkilad i muren, men eftersom man på en mindre sten intill denna hade upptäckt ett påmålat svart kors trodde man sig vara den försvunna runstenen på spåren. När det 2 ton tunga stenblocket slutligen hade befriats ur murverket visade det sig till allas besvikelse helt sakna ristning.

Ingen av de stenar som man har hittills har undersökt vid den östra murens södra hörn har alltså varit den efterspanade runstenen. Mårten Stenberger antog i sin rapport 1928 att den kanske hade blivit insatt insidan av den östra muren och föreslog att man vid en framtida invändig renovering borde ägna denna del av muren en särskild uppmärksamhet. Just nu genomgår kyrkan faktiskt en sådan renovering, men det är mig obekant om det har gjorts några försök att leta efter runstenen på denna plats.

Ett stycke av murverket i Hudiksvalls kyrka. Teckning i handskriften R 555. Foto: Alvin

Det finns dock ytterligare en liten ledtråd till den gäckande runstenen som jag tror är tidigare okänd. Den döljer sig en av de handskrifter, som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor, nämligen R 555 i Uppsala universitetsbibliotek. Handskriften har tillhört Magnus Celsius’ son Olof Celsius och i den långa raden av runstensavbildningar från Hälsingland finns tre på varann följande bilder av en gråstensmur: först avbildad i en linjeteckning, därefter i en omsorgsfullt utförd lavering och slutligen stucken i koppar. En anteckning på laveringen klargör att det handlar om ett parti av Hudiksvalls nya kyrka. Teckningarna är av allt att döma utförda av Antikvitetskollegiets ritare Petter Lang, som i september 1675 följde Magnus Celsius till Hälsingland för att avbilda de fem runstenar med stavlösa runor som Bureus hade sett. Det intressantaste är dock en liten detalj på kopparsticket: från en av stenarna i den nedre delen av murhörnet går ett streck till en anteckning i marginalen: ”N­[ota] B­[ene] thetta är Runstenen».

Detalj av kopparsticket i handskriften R 555 med den föregivna runstenen markerad. Foto: Alvin

Här har vi alltså den föregivna runstenen i Hudiksvalls kyrka exakt utpekad i murverket! Om detta ska kunna föreställa en sten som sitter inmurad i det södra hörnet av den östra muren, måste dock kyrkan här vara avbildad från söder och runstenen har följaktligen även varit synlig sydsidan. Vad jag har förstått täcker den kvarvarande delen av kyrkans bogårdsmur just detta parti av muren närmast hörnet, vilket skulle kunna förklara varför stenen inte har kunnat återfinnas. Bogårdsmuren lär vara uppförd på 1750-talet, så denna del av sydmuren har länge varit oåtkomlig. Av teckningarna framgår att det inte har funnits några runor på de utåt vända delarna av den aktuella stenen och placeringen tillsammans med murens tjocklek talar också emot att någon del av denna sten skulle vara synlig på insidan.

Frågan är dock hur säkra vi ska vara på att runstenen verkligen blev inmurad i kyrkan i samband med kyrkbygget. Bromans uppgift om att den tillsammans med andra stenar skulle ha hämtats från Hällänge på Hornslandet i närheten av byn Arnön, som ligger 14 km bort, kan åtminstone inte vara riktig, när vi vet att stenen redan vid sekelskiftet 1600 fanns vid byn Hudik, bara ett par kilometer från den senare kyrkplatsen. Visserligen anför Broman en mycket bestämd källa för den långväga runstenstransporten, nämligen ”then gamle HandelsM­­[annen] Zacharias Larsson”, som ska ha varit kyrkvärd under den tid som den nya kyrkan uppfördes. Trots detta finns det goda skäl att misstänka att uppgiften kommer från ett annat håll.

Den förste som lyckades läsa och tyda Hudikstenens runor var som nämnts Magnus Celsius, vars tolkning Broman återger på följande sätt: ”Barir reste up stenen thenne, efter Un broder sin, som war Fanva Son, en härse öfwer Arnöarne.” Denna tolkning finns även i en annan uppsaliensisk handskrift, som vi har låtit digitalisera inom projektet, nämligen R 553. I detta fall är tolkningen på latin och slutet har fått formen ”præfecte insulæ Aquilarum. (Arnön)”. Det råder väl ingen större tvekan om att uppgiften om att stenen skulle ha förts från Arnön till kyrkbygget måste ha sitt ursprung i denna tolkning och förmodligen har Bromans sagesman lärt känna den i samband med Magnus Celsius’ besök 1675. Detta är nog inte första gången som en lärd tolkning på relativt kort tid har omvandlats till något som ser ut som en lokal tradition.

Markeringen för RAÄ Rogsta 140:1 borde alltså egentligen strykas – eller åtminstone förses med en kraftig varning – samtidigt som en ny markering bör sättas på platsen för den försvunna byn Hudik (det vill säga ungefär vid den södra rondellen vid Ica Maxi). Detta är ju stenens tidigast kända plats, som nog inte alltför avlägsen från den ursprungliga. Runstenar restes ju gärna vid viktiga vägar. Ett kort stycke åt nordost finns även ett litet järnåldersgravfält, som måste ha tillhört till denna bebyggelse.

Något ”Arnön” läser man inte längre på Hudikstenen. Inskriften brukar i dag i stället översättas på följande sätt: ”bariʀþ uppreste denna sten efter Un …, sin broder. Han var Ärenbjörns son … Hjälpe Gud Uns ande”.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Det kan nämnas att även markeringen för RAÄ Hudiksvall 3:1 bör korrigeras. Den har felaktigt råkat hamna på kyrkans nord(!)östra hörn. DS.