Taggad: runsten

Tomtebodas runsten tentativt tydd

Det försvunna fragmentet av Tomtebodastenen U 125 fotograferat av Erik Brate 1903. Foto: ATA

Det lär finnas en person som har sett alla Sveriges runstenar. Jag vet inte vem det är och det är definitivt inte jag. Tvärtom har jag trots att jag ägnat mig åt detta ämne från och till sedan slutet av 1970-talet, en hel del luckor vad gäller självsyn. Ibland behöver en runsten inte heller vara särskilt avlägsen för jag ännu inte ska ha sett den i verkligheten. Det finns samtidigt något positivt i detta. Jag har ju många runstenar kvar att se och därmed mycket kvar att upptäcka och lära.

En runsten, som jag har ägnat några tankar åt då och då, men aldrig har sett är U 125 från Tomteboda i Solna. Enligt vad Elias Wessén skrev i första häftet av Upplands runinskrifter 1940 ska ett fragment av denna sten förvaras ”i Blindinstitutet, bland dess undervisningsmateriel”.

Ursprungligen var det två fragment. Det första undersöktes av Erik Brate sommaren 1903 och låg då ”vid Tomteboda Blindinstitut, ofvanpå muren utanför södra ändan af trädgårdsbyggnaden”. Detta fragment verkar tidigt ha försvunnit. Det andra fragmentet ska ha dykt upp ett drygt decennium senare. Brate, som även undersökte detta fragment, skriver i sin reseberättelse 1916 att det ”påträffades 1915 på blindinstitutets tomt vid gamla trädgårdsbyggnaden i sluttningen åt söder, där järnvägen nu har sina nya spår. Den 1903 påträffade biten var funnen tätt bredvid”.

Anledningen till att jag tidigare har intresserat mig för denna sten är att det på det nu försvunna fragmentet bland annat ska ha funnits namnet Svæinn, skrivet suein med ei för den gamla diftongen /æi/. Det är i stort sett bara två runristare i Uppland som använder denna beteckning – Visäte och Torbjörn i Sigtuna – och jag hade funderat på om stenen kunde vara ett förbisett verk av Visäte, som ju har verkat i trakten. Nu är just detta fragment försvunnet, men jag tänkte att det på det andra fragmentet kunde finnas något som gjorde att stenen kunde knytas till denne ristare. Det har dock aldrig blivit av att ta sig till Tomtebodaskolan och jag har senare förstått att lokalerna nu sedan länge rymmer en annan verksamhet. Frågan var vart runstenen hade tagit vägen.

I våras var jag ombedd att hålla ett föredrag om runor på Gunnes gård i Upplands Väsby, och i samband med detta fick jag en fråga om vad det var för runstensfragment som fanns i Synskadades museum i Enskede. Jag insåg direkt att det måste handla om Tomtebodafragmentet, vilket visade sig stämma när jag tog kontakt med museet. Det hade lyckligtvis följt med de övriga samlingarna från skolan.

Fragmentet i Tomtebodasamlingen på Synskadades museum. Foto: Magnus Källström

Äntligen fick jag möjlighet att titta närmare på detta fragment, men jag kan inte påstå att jag kom till någon lösning av frågan om upphovsmannaskapet. Det finns inget som motsäger att stenen kan vara ett verk av Visäte, men heller inte något som mer bestämt pekar ut honom. I stället började jag fundera på texten, som ju bara utgörs av ett litet brottstycke: …-uri × hiþa…. Detta har aldrig tolkats, men egentligen kan de sista runorna inte vara resterna av så mycket annat än adverbet heðan ’hädan’.

Ordet finns tidigare belagt på två vikingatida runstenar. Den ena är den sörmländska Lundbystenen (Sö 131), rest till minne av Skarde, som fōr austr heðan með Ingvari ”for österut hädan med Ingvar”. Den andra är den danska Tryggevældestenen (DR 230), där ordet ingår i en förbannelseformel: Sā verði at rita es ælti(?) stæin þannsi eða heðan dragi ”Den ska bli till en ’räte’ (eller ’rädde’) som ödelägger(?) stenen eller släpar den härifrån.” Vad som avses med ordet ’räte’ eller ’rädde’ är det ingen som säkert vet, men det står helt klart att det inte kan ha varit något eftersträvansvärt.

Tryggevældestenen är försedd med ett antal stora genomgående borrhål längs kanterna, som ironiskt nog måste ha tillkommit i samband med någon flytt av stenen och som varit avsedda att fästa dragremmar i. Den som sysselsatt sig med detta har nog varit lyckligt ovetande om innehållet i runtexten.

Frågan är hur runföljden …-uri som föregår ordet heða[n] på Tomtebodastenen ska tolkas. En möjlighet är en konjunktivform ̄ri av verbet ̄ra ’föra’, vilket leder tankarna till Tryggevældestenens text. Förbannelseformler är dock inget som brukar finnas på de uppländska runstenarna. Närmare till hands ligger i stället att gissa på en formulering liknande den på Lundbystenen och att …-uri är slutet av namnet på någon hövding som likt Ingvar den vittfarne har lett en vikingafärd till främmande land. Om det antagna namnet har föregåtts av prepositionen með ’med’ måste det stå i dativ och det skulle då exempelvis kunna handla om namnet Þōriʀ, som har formen Þōri i dativ. Någon vikingahövding Tore är dock inte känd från svenska runstenar.

En sådan verkar dock finnas omnämnd på en dansk runsten, nämligen Mejlbystenen (DR 117), som finns på Randers museum på Jylland. Stenen är rest av Åne efter sonen Eskil, ”som dog med Tore i Öresund” (ias : tauþr | uarþ : maþ : þuri : i : ura : | : suti :).

Nu är Tore ett av de allra vanligaste namnen under vikingatiden och bara på runstenarna i Sverige finns runt femtio belägg. Jag tror därför inte att vi ska räkna med att det är denne Tore som kan ha förekommit på U 125. Om man undantar ordet heðan, som jag är rätt säker på har funnits på Tomtebodafragmentet, måste de övriga förslagen givetvis bara uppfattas som för tillfället obevisbara möjligheter.

Samtidigt kanske man ska passa på att ta med sig lite av de erfarenheter som förmedlas av de två danska runstenarna: ha respekt för vatten i sommarvärmen och låt runstenarna stå där de står.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Halländska runor och namn

Runstenen i koret till Kvibille kyrka i Halland (DR 354). Foto Magnus Källström

Att ägna sig åt runforskning betyder att man ofta får goda anledningar att besöka platser där man inte tidigare har varit. Halland har länge varit ett närmast okänt område för mig, men tack vare ett par runvårdsinsatser som har genomförts av Länsstyrelsen i Halland har jag på ganska kort tid fått tillfälle att orientera mig i landskapets runinskrifter.

Förra året undersökte och målade jag en runsten från Vapnö, som visade sig ha seglat under falsk flagg. På grund av formen på en enda runa har den hittills uppfattats som en medeltida inskrift, men nyundersökningen visade att den i stället vara vikingatida. Nu hade turen kommit den runsten som sitter inmurad på utsidan av koret till Kvibille kyrka. Stenen har varit känd sedan 1670-talet, då den blev avbildad av antikvitetskollegiets ritare Petrus Törnewall.

Att jag fick möjlighet att undersöka stenen just nu var mycket passande, eftersom det nyligen hade framkommit ett par tidigare förbisedda avbildningar av denna inskrift. Båda finns i det material från Uppsala universitetsbibliotek som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor. Denna ena består en uppteckning av inskriften, som friherre Ture Ollonberg skickade till Anders Celsius i november 1726 och som ingår i handskriften R 555. Det andra utgörs av en teckning av professor Otto von Friesen daterad den 28 juni 1903. Teckningen finns i en av hans anteckningsböcker och följer efter de urnordiska runstenarna i Blekinge, som han hade besökt och granskat en dryg vecka tidigare.

Otto von Friesens anteckningar om Kvibillestenen från juni 1903. Foto Alvin

En ”officiell” läsning och tolkning av Kvibillestenen finns bland annat i databasen Danske runeindskrifter:

: efi : auk : þu(r)(g)utr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þorlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve og Thorgot de lagde stenen over Thorlak. Gud hjælpe hans sjæl.”

Ytterst går denna läsning tillbaka på de fältundersökningar som Erik Moltke gjorde på 1930-talet inför publiceringen i Danmarks runeindskrifter (1941–42). Egentligen hade jag inga förväntningar på att denna läsning skulle förändras i samband med min undersökning, men det visade sig faktiskt finnas en del att upptäcka.

I det inledande namnet menade von Friesen att den andra runan snarare var ”k än f eller g”, men även om den övre bistaven är svag råder det inget tvivel om att runan ska läsas f. Läsningen efi – som faktiskt redan Ollonberg har – är alltså säker. Däremot kan man fundera på hur namnet ska tolkas. I Nordiskt runnamnslexikon jämförs namnet med det forndanska Evi och antas möjligen vara en motsvarighet till fornsaxiska Evo, ”en kortform till namn på Eb– (<*Eƀura-)”. Ett motsvarande namn skrivet ifi verkar ha funnits på en skånsk runsten (DR 318 Håstads kyrka). Det forndanska namn som man har velat anknyta till är däremot först belagt på 1300-talet och det är mycket möjligt att det är lånat från tyskan. Även om man naturligtvis kunde låna namn redan under vikingatiden finns det anledning att pröva andra tolkningsmöjligheter av runföljderna efi och ifi. En sådan är att anknyta till den fornvästnordiska verbet efa, ifa ’tvivla’, som i formen iäva även finns i fornsvenskan. Kvibillestenens efi skulle i så fall kunna återge ett ursprungligt binamn med betydelsen ’den tvivlande’. Problemet med detta förslag är att något sådant namn inte tidigare verkar vara känt.

Det personnamn som följer därpå bereder däremot inga svårigheter. Runorna återger det vanliga namnet Þōrgautr. Däremot bör formen på belägget ändras något. Den tredje runan r finns med på den äldsta avbildningen av Petrus Törnewall, men Ollonbergs nyupptäckta läsning visar att denna runa var borta redan 1726. Runföljden bör alltså återges som þu[r]gautr med r-runan supplerad efter Törnewall.

Besvärligare däremot namnet på den som stenen har tillägnats. Moltke återger runföljden utan tvekan som þorlak, men i den äldre litteraturen varierar läsningarna stort. Törnewall läste exempelvis iariak, medan Ollonberg har þ-rak. von Friesen återger de tre första runorna som skadade, men har övervägt en läsning þurlak. Samma läsning har oberoende av honom senare även föreslagits av K. G. Ljunggren.

Enligt min bedömning verkar de bevarade ristningsspåren bäst kunna förlikas med en läsning þṛụlak, vilket kan tolkas på minst tre olika sätt. Ristaren kan av misstag kastat om den andra och fjärde runan och avsett ett þurlak. Eftersom u och r till formen är ganska lika är ett sådant misstag ganska lätt att förstå. En annan möjlighet är att vi har att göra med en ljudomkastning (en så kallad metates), vilket sker i en del namn på Þōr-. På detta sätt antas exempelvis namnet Troels ha uppkommit av ett ursprungligt Þōrgisl. En tredje möjlighet är att þru ska tolkas som namnleden Þrūð­- ’kraft, styrka’ och att vi har att göra med ett mansnamn Þrū(ð)lākʀ. Nackdelen med denna tolkning är att namnet inte tidigare finns belagt, men eftersom båda namnlederna är kända från andra namn kan det mycket väl ha existerat.

Kvibillestenen bör alltså enligt min mening läsas och tolkas på följande sätt:

: efi : auk : þu[r]gutr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þṛụlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve och Torgöt de lade stenen över Torlak (eller Trudlak?). Gud hjälpe hans själ.”

Som framgår av texten har stenen lagts över den döde. Det rör sig alltså inte om någon vanlig runsten, utan en gravhäll som haft sin plats på en tidig kristen kyrkogård i Kvibille. Det är också möjligt att gravmonumentet har bestått av mer än det som finns bevarat i dag. Kanske har det också stått resta stenar vid kortändarna av den liggande hällen.

Herman Hofbergs teckning av gravmonumentet på Vapnö kyrkogård. Efter original i ATA

Vill man se hur ett sådant monument kan ha sett ut behöver man bara bege sig till den närbelägna Vapnö kyrka, där det finns ett gravmonument av liknande typ. Det blev första gången avbildat av Herman Hofberg, som skriver i sin reseberättelse 1877:

”På kyrkogården strax […] norr om vestra ingången, en graf, som i öster och vester har en upprest sten och emellan dessa en liggande, slät likkistformig stenhäll. Såväl ligghällen, som de uppresta stenarna, sakna dock alla inskrifter och ornamenter.”

Gravmonumentet i Vapnö som det ser ut i dag. Foto Magnus Källström

Den liggande stenen är visserligen lite mer tidigmedeltida till sin karaktär, men i stora drag är det nog så som monumentet i Kvibille har sett ut. Ytterligare ett gravmonument av snarlik typ kommer från den närbelägna Holms kyrka (DR 353). Länge kände man bara till en portalformad sten ornerad i romansk stil och med en minnesinskrift med medeltida runor på kanten: ”Här ligger Enar, Arnbjörns son. Gud.” Vid en restaurering av kyrkan 1938 upptäcktes en liggande häll med ornament i samma stil och av allt att döma har den portalformade stenen utgjort en av två gavelstenar till denna häll. Upptäckten förklarade också varför inskriften på den portalformade stenen slutar med ett lösryckt guþ ‘Gud’. Texten har givetvis haft sin fortsättning på den andra gavelstenen som ännu väntar på att upptäckas.

Det är väl inte omöjligt att även Kvibillestenen har haft kompletterande texter, kors eller andra symboler på de stenar som ursprungligen kan ha flankerat hällen. Det skulle i så fall kunna förklara det i övrigt mycket enkla utförandet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första runfynd och sentida runstensresare i Kverrestad

Det nyfunna runstensfragmentet från Eggeby i Spånga. Foto Magnus Källström

Åter igen har vi fått vänta på årets första runfynd. Visserligen har det kommit in meddelanden om möjliga fynd, men dessa har antingen kunnat avfärdas eller väntar på att granskas. Men i tisdags hände det. Då ringde Johan Runer på Uppdrag arkeologi och meddelade att han hade hittat ett runstensfragment i samband med en arkeologisk undersökning vid Eggeby på Järvafältet utanför Stockholm.

Jag satt just då i en bil någonstans söder om Jönköping på väg hem från en längre undersökningsresa i Sydsverige. När jag stannade till för att titta på den bild som jag hade fått mig tillsänd såg jag direkt att det utan tvekan handlade om en bit av en äkta runsten. Stenen hade dessutom framkommit under torven vid maskinavbaningen och måste ha legat på platsen under en relativt lång tid.

Fragmentet är inte större än en handflata och bara en enda runa återstår. Den kan antingen läsas som m eller ʀ beroende på hur man vänder fragmentet. Samtidigt har det en slät kant som måste vara ursprunglig, och eftersom det vanligaste är att runinskrifter löper medsols med runornas toppar vända ut mot kanten bör det röra sig om en ʀ-runa. Under vikingatiden stod denna runa för ett speciellt r-ljud som i stort sett bara kunde förekomma i slutet av ord och som exempelvis finns i det på runstenar ytterst frekventa ordet æftiʀ ’efter’. Av statistiska skäl skulle man därför kunna hävda att det troligtvis är detta ord som runan har tillhört, men säker kan man naturligtvis inte vara.

Fyndplatsen för runstensfragmentet som är nog så intressant. Foto Magnus Källström

Det märkligaste är dock stenmaterialet. Fragmentet är nämligen av röd sandsten och inte mer än drygt 4 cm tjockt, vilket av allt att döma har varit stenens ursprungliga tjocklek. Det har alltså tillhört en runsten av den typ som man brukar hitta vid medeltida kyrkor i Uppland. De antas med goda skäl ha tillhört någon form av senvikingatida gravmonument som varit resta på tidiga kristna kyrkogårdar. Vid Spånga kyrka, som ligger på andra sidan E 18, omkring 750 meter åt sydväst, har mängder av fragment från sådana runstenar påträffats. Kan fragmentet kanske ha kommit därifrån? Eller har en runsten av liknande typ också rests vid Eggeby under samma tid? Eggeby var nämligen Spångas prästgård under medeltiden och en förbindelse med kyrkplatsen kan ju ha funnits tidigare. Dessa frågor kan vi nog först få svar på när utgrävningen har framskridit ytterligare.

Den sentida runstenen i fattigmagasinet vid Kverrestads kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Innan jag fick det uppiggande samtalet om nyfyndet vid Eggeby hade jag varit i Skåne, där jag bland annat ägnade mig åt att lösa ett litet tolkningsproblem, som jag länge hade gått bet på. För drygt ett år sedan fick jag en fråga om en sentida runsten, som sitter i det ena hörnet av ett fattigmagasin uppfört 1802–03 vid Kverrestads kyrka. Stenen finns upptagen som Raä 4:1 i Fornminnesregistret och bär en klockbild med tre rader med runor. Enligt uppgift fanns det till och med en sägen om att detta var gravstenen över kyrkans byggmästare.

På fotografier och en teckning som jag fått mig tillsända, hade jag kunnat läsa orden ʀaistu : stain i den nedersta raden och dessutom sett att det troligen stod nyman i den översta. Jag gissade då att den sistnämnda runföljden kunde syfta på den kulturintresserade Carl Fredric Nyman (1745–1818), som var prost i Kverrestads församling när byggnaden uppfördes. Mittraden hade jag däremot inte lyckats begripa.

Väl på knä framför stenen var det inga problem att läsa och förstå inskriften. Där står:

nyman :
ok : ulla :
ʀaistu : stain :
det vill säga ”Nyman och Ulla reste stenen”.

Formen på de två sista orden tyder på att Nyman har varit förtrogen med stavningen på de vikingatida runstenarna, men han har tydligen inte känt till att ʀ-runan aldrig kan stå som första runa i ett ord. Runan t har av någon anledning endast bistav till vänster, medan runorna a och n har dubbelsidiga bistavar med undantag för a-runan i ulla, som bara har bistav till vänster. Man kan därför fundera på om ristaren här kan ha avsett något annat ljud, exempelvis /e/.

Med hjälp av Lunds Stifts Herdaminne är det inte heller svårt att avgöra vem denna ulla (eller ulle?) var. Där framgår att Carl Fredric Nyman sedan 1789 var gift med Ulrika Möller, prästdotter från Glemminge.

I herdaminnet uppges att Nyman ”ihågkommes som en allwarsam och hederlig man”, men tydligen har han inte dragit sig för att låta hugga sitt och hustruns namn med runor i grundmuren till det hus, där naturaprodukterna för socknens fattiga skulle förvaras. På en fyrkantig sten som sitter högre upp i muren finns en mer officiell inskrift med latinska bokstäver: ”Qverrestads sockens Sädes Magazin Inrättadt 1803 C. F. N.”

Därmed var denna runstens gåta löst och vi får leta efter kyrkobyggmästarens gravsten någon annanstans.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om de senaste årens runstensfynd vid Spånga kyrka i rapporter från Stockholms stadsmuseum respektive Arkeologerna. DS.

K-podd avsnitt 34: Om runor i Västergötland med Laila och Magnus

Från Sparlösa till Grolanda – i avsnitt 34 ger vi oss helt och hållet hän åt Västergötlands runor! Hör Riksantikvarieämbetets runologer Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström berätta om favoritrunor, plötsliga upptäckter,  runstensmysterier och mycket annat.

Hur gick det till när en doktorand lyckades tyda en ”omöjlig” runskrift så sent som i höstas? Vad hittade Magnus i fönsternischen i S:t Olofs kyrka? Det är ett par av frågorna vi får svar på. Laila och Magnus ger även tips på intressanta platser att besöka i ett runologiskt fascinerande landskap.

Karta över de platser som Laila och Magnus nämner i poddavsnittet om runor i Västergötland.

Magnus Källströms text som han tar upp i avsnittet, ”Ett livsverk på halvtid” om den svenska medeltidsrunologins grundare Elisabeth Svärdström, hittar du här.

Farväl ave! Runtydning på fredagseftermiddagen

Runstenen Öl 44 från Bo i Bredsättra socken, som nu står vid Skedemosse. Foto Bengt A. Lundberg 1988 (KMB) resp. Magnus Källström 2017.

I juni förra året var jag på Öland för att undersöka några runinskrifter och gjorde då en avstickare till Skedemosse. Anledningen var inte att besöka den berömda offerplatsen eller det lilla museet om utgrävningen, utan bara att snabbt titta på den fragmentariska runsten som står på gårdsplanen och ta en bild. Denna runsten ger ett exempel på ett mycket drastiskt återbruk av ett fornminne. Ett rektangulärt parti av ristningsytan har nämligen någon gång huggits bort och stenen försetts med texten SKEDE MOSSE. Vid mitt hastiga besök i somras brydde jag mig inte om att studera runorna särskilt noggrant, vilket jag nu ångrar. Denna runsten har nämligen av en tillfällighet plötsligt blivit aktuell.

Om fyndomständigheterna kring denna sten (Öl 44) vet vi egentligen ganska lite. I Ölands runinskrifter (1900-06) nämner Erik Brate endast att den ”för 50 år sedan” hade hittats vid Bo i Bredsättra socken och att den hade förts till Skedemosse och där använts som vägsten. Det som återstår av runinskriften har i Brates tolkning ett ovanligt och rätt uppseendeväckande innehåll:

i…iþur : kuþ : hilbi : siflu hans li|s : | …iki
” — [efter sin] fader. Gud hjälpe hans själ! Läs [en bön och] ave [Maria]!”

Inskriften ska alltså ha avslutats av en uppmaning att läsa en bön och åkalla jungfru Maria med den bekanta latinska bönen. Att denna bön har varit känd på Öland under vikingatiden kan vi nog utgå ifrån, men på vikingatida runstenar brukar det aldrig förekomma latin. Även om runstensbönerna kan innehålla lånord som sankt(a) och paradis är de alltid skrivna på folkspråket. Stenens iki har dessutom – även om runorna är skadade upptill  – rätt lite gemensamt med ordet ave.

Tolkningsproblemet fick av en ren tillfällighet sin lösning igår eftermiddag när jag satt och jobbade i läsesalen på Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm. I projektet Evighetsrunor, där jag bland annat ska ge ut Medelpads runinskrifter, ägnar jag mig regelbundet åt att gå igenom samlingar i olika arkiv på jakt efter äldre källor som kan vara av intresse för denna utgåva. Det som jag igår hade beställt fram var en kapsel ur de omfattande samlingarna efter riksantikvarien J. G. Liljegren (1791–1837), där jag hade lockats av den spännande ryggtiteln ”Runristningar Diverse”. Denna titel visade sig spegla innehållet mycket väl. Kapseln innehöll nämligen inte bara sådant som Liljegren kan ha samlat in, utan även en hel del av senare datum. Det yngsta var ett tidningsurklipp från 1933. Tydligen hade man här genom åren stoppat in sådant som man inte visste var det annars skulle placeras.

Det roligaste var ett antal teckningar som helt saknade påskrifter om vilka runstenar de föreställde eller vem som var upphovsmannen. För mig blev det en högst angenäm fredagssysselsättning att systematiskt gå igenom dessa teckningar och identifiera runstenarna samt fundera på vem som kunde ha ritat. Åtminstone det förra var inte särskilt svårt och dessutom går det ju alltid att fuska genom att söka på karakteristiska runföljder i Samnordisk runtextdatabas.

Den nyupptäckta teckningen av runstenen Öl 44 i Liljegrens samling. Efter original i ATA.

Så småningom kom jag fram till en lite valhänt blyertsteckning, som jag först trodde kunde avbilda en gravhäll från exempelvis Östergötland, men där jag ganska snart förstod att det var en teckning av den nämnda runstenen vid Skedemosse. Stenen såg dock något annorlunda ut. Rundjurets huvud fanns med och betydligt mer av korset var bevarat. Den övre kanten på stenen var dessutom sned och inte rak som i dag. Teckningen visade alltså runstenen som den såg ut innan den höggs om till vägsten och måste därför vara förhållandevis gammal. Av stilen att döma är den utförd av fornforskaren J. H. Wallman, som företog flera antikvariska resor på Öland under 1820- och 1830-talen.

Det bästa med teckningen är att den också innehåller några runor som nu är borthuggna. Dessa har stått på insidan av den högra slingan nedanför korset och de kan uppfattas som -imis eller siʀi- beroende på från vilket håll man läser dem. Vid närmare eftertanke var det inte så svårt att avgöra vilken läsordning som var rätt. I ordet lis : har den sista runan och skiljetecknet placerats utanför slingan på stenens mittyta mellan rundjurets hals och svans och den naturliga fortsättningen blir då att läsa de tidigare okända runorna nedifrån och upp som -imis. Förmodligen har denna del av inskriften fortsatt ovanför korset och följt insidan av slingan för att avslutas med runorna iki längst ned till vänster. Även här ger den nyupptäckta teckningen viktig information genom att den efter dessa runor har en tydlig s-runa. Delar av denna runa finns fortfarande kvar, men har hittills felaktigt tolkats som en del av rundjurets underläpp.

Slutet av inskriften på Öl 44 kan alltså återges som:

lis : …[-imis]…ikiṣ

De första runorna lis ska säkert som Brate har antagit återge en uppmaning ”Läs!” och det följande är då rimligtvis resterna av en kristen bön, trots att en sådan står strax före detta ord (”Gud hjälpe hans själ”). Av inskriftsresterna framgår att den senare måste ha haft en mer originell utformning. Det vi känner till av denna del av inskriften är givetvis för alldeles lite för att texten ska kunna rekonstrueras. Något går det dock ändå att säga. Runföljden mis är ovanlig i runinskrifterna, men ingår bland annat i ordet miskunn ’misskund, barmhärtighet’. Guð gæri miskunn ”Gud göre misskund” har det stått på en uppländsk runsten (U ­909) och på en tidigmedeltida gravhäll i Tofta kyrka på Gotland (G 199) kan man läsa: Sanktus Bartolomeus ærni miskunnaʀ siālu Hrōðorms ”Må Sankt Bartolomeus utverka misskund åt Rodorms själ”.

Även beträffande de avslutande runorna …ikis går det att ha en idé om vad det kan ha stått. Detta ser ut som en genitivform och det skulle passa bra att här supplera [himinr]īkis ”himmelrikets”. Också detta ord återfinns på en vikingatida runsten (Vg 186): Guð hialpi sālu hans ok Guðs mōðiʀ, hæilagʀ Krīstr ī himinrīki ”Gud hjälpe hans själ, och Guds moder, Helige Krist i himmelriket.”

Vad det antagna ordet ”himmelrikets” kan ha varit bestämning till på den öländska runstenen går givetvis inte att veta, men i fornsvenska källor finns mängder av fraser som skulle kunna passa: himirikis glädhi, ’himmelsk glädje’, himirikis ära ’himmelens härlighet, himmelsk härlighet eller salighet’, himirikis ödher ’himmelens salighet, himmelsk salighet’ och så vidare.

Detaljteckning av rundjurets huvud på runstenen Öl 44. Efter original i ATA.

Tack vare den tidigare okända teckningen går det dessutom att ha en idé om hur runstenen ska dateras. Wallman (om det nu är han) har här även gjort en detaljteckning av rundjurets huvud, som tydligen har haft en mycket enkel utformning med cirkelrunt öga och en knoppformig nackflik. Detta tyder på att det har handlat någon av de två tidigaste stilgrupperna i Anne-Sofie Gräslunds bekanta system och att stenen ska föras till 1000-talets första hälft. Att rundjuret ser ut att ha ett sorts ”halsband” tror jag inte heller är oviktigt. Jag har länge misstänkt att detta är ett tidigt drag.

Det är alltså förvånansvärt mycket som går att utläsa ur en två hundra år gammal lite halvful teckning, som ingen uppenbarligen riktigt har förstått, men som ändå har sparats för framtiden. Sådant kan stämma till eftertanke.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om J. H. Wallman och hans verksamhet i Påvel Nicklassons läsvärda bok Att aldrig vandra vill. Johan Haquin Wallman, Sveriges förste arkeolog från 2011. DS.

Ett par okända runstenar ur arkiven

Den tidigare okända runstenen från Sankt Lars kyrka i Linköping. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto: Alvin

Projektet Evighetsrunor som Riksantikvarieämbetet driver tillsammans med Uppsala runforum innehåller flera delar. En handlar om att digitalisera tidigare svåråtkomligt källmaterial. I samarbete med Uppsala universitetsbibliotek har nu Otto von Friesens runologiska fältmaterial blivit tillgängligt, men också flera handskrifter efter 1700-talsforskaren Olof Celsius. Allt detta är publicerat på plattformen Alvin och kommer sedan att länkas till den forskningsplattform för Sveriges runinskrifter som vi arbetar med inom projektet.

Det finns mycket nytt att upptäcka i detta material. Särskilt Celsius’ samlingar i Uppsala har i förvånansvärt liten grad använts av forskningen, även om vissa referenser dyker upp här och var i verket Sveriges runinskrifter. Känslan är dock att dessa handskrifter aldrig har varit föremål för någon mer systematisk genomgång. Jag har tittat igenom dem vid några tillfällen och märkligt nog tycker jag alltid att jag stöter på något som jag inte visste om. Till och med tidigare okända runstenar kan dyka om mellan bladen om man har ögonen med sig och ger sig tid att stava sig igenom de inte helt lättlästa 1700-talshandstilarna.

För ett par år sedan fann jag exempelvis bland de handlingar som finns under signum R 554 en runsten från S:t Lars kyrka i Linköping, som vad jag vet inte tidigare har varit registrerad. Teckningen är försedd med följande mycket utförliga beskrivning:

”Denna sten ligger på Sankt Lars kyrkiogård uth med Kyrkiomuren A B på södra sidan, millan wåkenhuset och kordörren. A wäster. B öster. ligger horizontalt; men har der intet länge legat. är wid Kyrkians och Kyrkiotakets repare[r]ande brukad til någon tienst til rödfärg stötande etc hwar af han är med rödfärg och tiära så fördärfwad, så wäl som af watn och tiärdropp, at man nästan intet kan se at det warit någon runsten. Stenen är af en rödachtig, glittrande, hård och grof materia, och derföre gropug och förderfwad in superficie [dvs. på ytan] at man ingen wiss ritning kan finna […]”

Att inskriften på den misshandlade runstenen varit svår att läsa blir uppenbart när man försöker tyda runorna på teckningen. De ser närmast ut som …-­-­n × kiu × suislnlþs…, vilket knappast kan läggas till grund för något tolkningsförslag.

Teckningen är inte signerad, men av allt att döma härrör den från Petrus Millberg, lektor i matematik i Linköping och sedermera kyrkoherde i Landeryd. Upptill har nämligen Celsius lagt till att ”Mag. Milberg” den 4 oktober 1726 hade skrivit ”at man på denna sten ingen mehr rättelse kan hafva”. Det kan tyda på att den redan då har gått förlorad. I de av Brate utgivna delarna av Östergötlands runinskrifter lyser denne Millberg i stort sett med sin frånvaro (han nämns endast en gång under Ög 224), men när Sven B. F. Jansson 1976 skrev om Linköpingbygdens runstenar i Linköpings historia hänvisar han flera gånger till dennes teckningar i Celsius’ samlingar. Den här aktuella runstenen vid S:t Lars omtalas däremot inte.

Teckningen av runstenen från Sankt Lars kyrka, som finns i J. H. Wallmans samling. Efter original i Nordiska museets arkiv.

För ett tag sedan slog det mig att jag en gång faktiskt hade sett ytterligare en teckning av denna sten, nämligen i 1800-talsforskaren J. H. Wallmans samling i Nordiska museet. Någon platsangivelse finns inte på denna teckning, bara anteckningen att ”kan man intet finna annat än teckn till dessa bokstäfver, sedan tjära blifvit kokad på stenen”. Vid första anblicken ser det ut som om detta kunde vara en självständig avbildning och läsningen är något annorlunda (…-þn × kiu × suisliins…), men det troligaste är att det bara handlar om en lite slarvig kopia av teckningen i R 554. På samma ark finns nämligen också avbildningar av Ög 112 och Ög 129 som verkar vara kopior av just Millbergs teckningar.

Det går givetvis inte att göra så mycket av inskriften på denna sten, men det är tydligt att den har burit det mycket karakteristiska kors, som förekommer på flera runstenar i Östergötland.

En förbisedd runsten från Aspö kyrka

Efter att den ovan nämnda samlingen hade blivit digitaliserad, lade jag märke till att det här även fanns uppgifter om en tidigare förbisedd sörmländsk runsten. I ett brev till Olof Celsius 1743 har Axel Herman Wrangel lämnat en delvis ofullgången teckning av det berömda runblocket vid Lagnö (Sö 175) i Aspö socken, varefter han har följande intressanta notis:

”Uti Kyrkiodörren af Aspö Kyrkia ligger en sten [Sö 174] den dir[ektör] Palmschiöld skall hafva aftagit, iag kunde hel riktigt läsa honom, men gaf mig eij roo att afrita honom. Man wiste mig och en hop bitar af en runsten som sutit uti tornet den böndren nedkastat då de skulle laga det. Den stenen hade warit påtagligen ritad iag kunde eij på en bit läsa mer än …ita …iʀ · iftiʀ · bu…i.”

Axel Herman Wrangels anteckningar om runstenen från Aspö kyrka ur R 554 (UUB). Foto: Alvin

Det är inga märkvärdigheter som Wrangel har upptecknat och av inskriften går det inte att med säkerhet tolka mer än ordet ”efter”. Det märkliga är dock att han har avbildat både a-runan och den ena t-runan med ensidiga bistavar. Dessa runvarianter är mycket sällsynta i Södermanland, men desto vanligare i Uppland. Kanske ska man därför våga anta att stenen har varit ristad av en uppländsk runristare.

Förutom Sö 174 och Sö 175 har man i Aspö socken tidigare bara känt till ett mindre runstensfragment (Sö 375), som på 1930-talet påträffades i en terrassmur vid Lagnö. Det överlämnades 1934 till Historiska museet, där det har förvarats sedan dess. Av inskriften återstår endast runorna …at · a…, men på fragmentet finns rester av en rik slingornamentik. Stenmaterialet består av röd sandsten, vilket i Mälardalen främst förekommer i runstenar som har framkommit vid medeltida kyrkor. Man kan därför misstänka att detta fragment ursprungligen kommer från Aspö kyrka och kanske kan det – trots att såväl a som t här har dubbelsidiga bistavar – ha tillhört samma sten som Axel Herman Wrangel såg 1743. Det är väl inte heller omöjligt att det till och med är han som har fört det till Lagnö. Säteriet ägdes nämligen av hans farbror, riksrådet Erik Wrangel af Lindeberg.

Runstensfragmentet som på 1930-talet hittades vid Lagnö i Aspö socken. Efter Södermanlands runinskrifter (1924-36).

Av en tillfällighet såg jag faktiskt det nämnda fragmentet i Historiska museets magasin tidigare i höstas, eftersom det råkade ligga på samma pall som en runsten som jag skulle titta på. Jag noterade då att det endast var 3,5 cm tjockt och att det baksidan fanns böljeslagsmärken, vilket visar att detta måste den ursprungliga tjockleken. Stenens tunnhet tyder på hällen ursprungligen kan ha ingått i en kistkonstruktion, vilket man faktiskt tidigare också har övervägt. Detta är ytterligare ett indicium på att denna sten kan komma från kyrkan.

Axel Herman Wrangel är inget känt namn inom runforskningen, men sommaren 1742 hade han ritat av ett par småländska runstenar (Sm 132, Sm 133) i Flisby socken, norr om Eksjö, och senare under samma höst avbildade han också några runstenar i Västergötland. Dessa teckningar ingår också i handskriften R 554, men i detta fall finns de faktiskt omnämnda i Sveriges runinskrifter. Om hans liv i övrigt är det inte så mycket som direkt går att googla fram. Det man får veta är att han föddes 1822 på Aneby i Bredestads socken i Småland, att han var student i Uppsala samt att han dog ogift och barnlös 1753 i Italien under en utlandsresa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Nytt runfynd avslöjat genom 3D-skanning

3D-modell av runstenen i St Knud. 3D-modell av www.s3di.com. Bild av Laila Kitzler Åhfeldt.

Uppmärksamma runföljare har kanske noterat att ett nytt runfynd blivit känt på Bornholm.

Jag har precis tillbringat en arbetsvecka i september med att 3D-skanna runstenar på Bornholm tillsammans med Teddy och Miranda från ett företag i Ystad. Vi har samlat forskningsmaterial till projektet Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm.

Fältarbetet på Bornholm var noga tidsplanerat, men kort tid innan fältveckan slängdes det in en extra runristning att undersöka. Helen Simonsson, utredare på Riksantikvarieämbetet och tillika samordnare av runstensvården, hade under sin sommarsemester fotograferat mycket på Bornholm och publicerat fotona på Flickr – bl.a. en runinskrift i St Knuds kyrka. Att det kunde vara en för runforskningen okänd runsten uppmärksammades av Jan Owe, som hittade bilden på Flickr. Det är Jan Owe som står bakom den helt oumbärliga runtextdatabasen, och han noterade att inskriften faktiskt inte var känd och registrerad vare sig på Bornholms museum, i runologiska kretsar eller i den danska motsvarigheten till fornminnesregistret.

Lisbeths Imer, runolog anställd av Nationalmuseum i Köpenhamn, kontaktades och beredde sig att åka till Bornholm och undersöka fyndet. Eftersom hon visste att jag var på väg dit med en 3D-skanner frågade hon om vi kunde tänka oss att dokumentera även denna. Den såg dock inte ut att vara äkta, runorna såg alltför taffliga ut. För säkerhets skull behövde den undersökas närmare, men det fanns egentligen inga större förhoppningar om att det skulle röra sig om en autentisk inskrift.

Eftersom fältarbetet på Bornholm var planerat sedan länge med noggrant urval och hårda prioriteringar (10 av ca 40 runstenar hade valts ut), var det lite motvilligt jag beredde mig att göra plats för en förmodligen icke-autentisk inskrift, när det nu fanns så mycket arbete med de vikingatida runstenarna. Å andra sidan är det viktigt att nyfynd blir noggrant undersökta. Vi kom överens om att Lisbeth skulle ta en titt först, och om hon bedömde att det var värt tiden skulle vi 3D-skanna dem.

Men nu var det så att en storm blåste in över Bornholm med hårda vindar och mycket regn. Färjorna ställdes in och Lisbeth kunde inte komma. När det inte gick att mäta ute passade Teddy på att 3D-skanna ristningen i St Knud och Miranda fixade 3D-modellen (man måste processa data). Tack vare 3D-modellen kunde jag sedan framställa en färgneutral bild som ”tog bort” färgen som fyllts i och belysa ristningen som med släpljus, fast på min datorskärm. Jag mailade bilden till Lisbeth och hon blev mycket glad! När hon såg 3D-bilden förstod hon omedelbart att det är en vikingatida runinskrift och att det är ett fragment av en tidigare helt okänd runsten. Formuleringen är enligt Lisbeth dessutom nära identisk med inskriften på en runsten på Svaneke kyrkogård (Østermarie 1, DR 390), så vi har nu fått förfrågan om att undersöka om det kan vara samma runristare som gjort de två stenarna.

Runstenen i St Knud. Foto: Helen Simonsson 2017.

Imålningen har uppenbarligen gjorts av någon som inte kan runor och den var helt felaktig. P.g.a. detta blev runristningens äkthet starkt betvivlad. Detta visar hur olämpligt det är att runor fylls i av någon som har bristande kunskaper. Det var först i samband med 3D-skanningen som det stod klart att runstenen är från vikingatiden.

Nu vet vi dock att Bornholm har ännu en runsten och detta blev den 28 september känt för allmänheten i dansk media. Lisbeth har fått reda på att den varit känd i församlingen, men det har inte kommit vidare därifrån. Så blir det ibland, en runinskrift sitter så till att alla tror att alla redan har sett den. Kanske har den kommit fram vid någon restaurering av kyrkan.

Men vad handlade Bornholmsbesöket om egentligen? Jo, bakgrunden är att runstenarna på Bornholm liknar mycket mer de östsvenska runstenarna än de danska. När de bornholmska runstenarna reses har runstensseden i stort sett redan upphört i hela det övriga danska området, men i ornamentik och språk finns likheter med de mellansvenska runstenarna. Det finns därför en gammal diskussion om huruvida de har något att göra med svenska områden, eller om det har kronologiska skäl – d.v.s. det beror på att de helt enkelt är mer samtida med de svenska runstenarna och därmed följer samma mode i ornamentik och formulering. Syftet med den här undersökningen är att se om det finns några kopplingar till svenska runstenar i ristningstekniken.

Det övergripande syftet med Runbruk på Östersjöns öar är att studera relationerna mellan Öland, Gotland och Bornholm utifrån ett tvärvetenskapligt runforskningsperspektiv som inkluderar arkeologi, runologi och laborativa metoder. Vem använde de runristade föremålen, vem ville ha runstenar och vem bar smycken med runor, i vilka miljöer och under vilka omständigheter? Det finns markanta skillnader mellan vilka attityder man har till runskrift på de olika öarna. Men detta får vi återkomma till när vi kommit lite längre.

Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm är en deluppgift i Runverkets projekt Evighetsrunor – en forskningsplattform för Sveriges runinskrifter.

Laila Kitzler Åhfeldt är arkeolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Vad är kemikalier och lösningsmedel för något?

Vittrad sten

Inom reklam kan man ofta höra uttryck som ”helt utan kemikalier” eller ”inga lösningsmedel behövs”. Men hur definieras kemikalie och lösningsmedel egentligen? Och hur är det när man rengör kulturarvsobjekt av sten (som runstenar, bildstenar, hällristningar, gravvårdar och så vidare), kan man göra det utan att använda sig av kemikalier eller lösningsmedel?

Kemikalie

Enligt Svenska kemistsamfundets nomenklaturutskott är en kemikalie ”ett ämne – grundämne eller förening, eller en blandning av dessa – som används industriellt och kommersiellt, är makroskopiskt homogent samt inte är avsett att äta.”

Det här innebär till exempel att står du hemma i ditt eget kök och lägger in sillfiléer i ättika, räknas ättikan inte som en kemikalie. Men om du använder din ättika för att göra rent hemma hos någon annan och tar betalt för det, så är ättika en kemikalie. (Här finns en intressant artikel om hur man kom fram till den här definitionen: Kemivärlden med Kemisk tidskrift, nummer 10, år 2001, av Martin Ragnar):

http://www.krc.su.se/documents/Kemikalie_Kv10_01_63_65.pdf

Lösningsmedel

Många som använder sig av ordet ”lösningsmedel” tänker ofta framför allt på organiska lösningsmedel, som exempelvis etanol och terpentin.

Men ett lösningsmedel är en vätska ”som kan lösa upp ett fast ämne, blanda sig med en vätska eller binda en gas och därigenom bilda en homogen lösning.” Lösningsmedel kan vara både organiska eller oorganiska. Vårt vanligaste och viktigaste lösningsmedel är VATTEN.

Vatten fungerar som ett lösningsmedel inte bara på smutsfläckarna på våra kläder, utan även som ett lösningsmedel av sten. Tänk på uttrycket ”droppen urholkar stenen”.

Skriver en utförare i en arkeologisk rapport eller i en konserveringsrapport att denne har rengjort en sten ”utan kemikalier och lösningsmedel” kan läsaren till exempel få uppfattningen att utföraren enbart har torrborstat stenen. Men eftersom vatten är ett lösningsmedel är det viktigt att det tydligt framgår om någon har tvättat ett kulturarvsobjekt i vatten. (Det är också stor skillnad på vatten och vatten. I en rapport bör det framgå om någon har använt sig av exempelvis destillerat vatten, kranvatten eller vatten från en regntunna).

Och för att återvända till jämförelsen med sillen, jämför hur mycket tydligare det blir att skriva: ”När jag lade in 600 gram sillfiléer använde jag mig av 1 dl ättika och 3 dl vatten”, istället för ”När jag lade in sillfiléer använde jag mig inte av några kemikalier eller lösningsmedel”.

Det bästa är därför om den som skriver en arkeologisk rapport eller en konserveringsrapport –  istället för att skriva vad hen INTE använde sig av – är tydlig och skriver exakt vad hen använde sig av och hur hen gjorde.

>>Helen Simonsson, utredare – sten, konserverings- och förvaltningsfrågor, Kulturvårdsavdelningen

 

Vapnöstenen till vikingatiden

Runstenen från Vapnö i Halland före imålning. Foto Magnus Källström

Igår fredag var i jag Göteborg för att undersöka och måla en runsten. Det kan låta lite konstigt, eftersom det som varje runkännare vet inte finns några runstenar i Göteborg. Det handlade dock om en runsten på tillfälligt besök. I normala fall står den vid Vapnö slott utanför Halmstad i Halland.

Anledningen till stenens utflykt, var att Länsstyrelsen i Halland hade bestämt att den skulle få en ny fot för att komma upp ur gräsmattan och bättre kunna förankras i marken. Dessutom skulle den rengöras och ses över. Eftersom jag var i Göteborg i ett annat ärende passade det bra att undersöka och måla den hos Stenkonservering Väst, som hade svarat för de andra åtgärderna.

Förutom Vapnöstenen finns från Halland bara en runsten – i Kvibille kyrka (DR 354) samt tre gravmonument av medeltida typ, varav ett är försvunnet. Även Vapnöstenen brukar räknas som ett medeltida monument. I Danmarks runeindskrifter (1941–42), där den har beteckningen DR 352, återges inskriften på följande sätt (efter en undersökning av Erik Moltke 1932):

…… raistu : stin : æft-… |  …-(s)(t)r : hialmbi : saul : ho…….
[A og B] rejste stenen efter NN…. (Krist) hjælpe hans (el. Ho..s) sjæl ….”

Den medeltida dateringen bygger givetvis på att inskriften gör skillnad på runorna a och æ genom att den förra runan har enkelsidig och den andra har dubbelsidig bistav. Samtidigt är det märkligt att ordet hans är skrivet med runan o. Denna runa skulle alltså här ha använts för nasalt a, vilket är högst oväntat (för att inte säga osannolikt) i en medeltida inskrift. Detta har givetvis utgivarna av Danmarks runinskrifter insett och de räknar därför med att runorna ho… också kan utgöra början av ett personnamn.

Redan K. G. Ljunggren, som undersökte stenen i slutet av 1920-talet, menade att stenen på grund av den nämnda æ-runan inte kunde vara äldre än från 1100-talet och den uppfattningen har i stort sett varit rådande med sedan dess.

Egentligen hänger hela den medeltida dateringen av stenen på denna enda æ-runa och jag var därför särskilt intresserad av den. Ganska snabbt kunde jag konstatera är att man här inte kan tala om någon runa med dubbelsidig bistav, eftersom bistaven på den högra sidan bara är en halv centimeter lång. Det rör sig utan tvivel om en a-runa med ensidig bistav, där denna av misstag har huggits något för långt och därför skjuter över på höger sida. Runstenen är alltså inte medeltida utan måste i stället uppfattas som vikingatida. För detta talar också de öppna r-runorna som inte alls har någon medeltida karaktär. Då blir det inte heller något problem att tänka sig ordet hans skrivet med o-runa.

Den avgörande a-runan på Vapnöstenen. Foto Magnus Källström

Vid min genomgång antecknade jag också ett par andra avvikelser från tidigare läsningar. På Ljunggrens och Moltkes fotografier ser man mer av u-runan i raistu än man gör i dag och de har därefter ett skiljetecken som nu är helt försvunnet. Tydligen har en liten flaga av stenen här fallit bort. En mer positiv iakttagelse är att vi inte längre behöver reservera oss för läsningen av t-runan i det första ordet i vänsterraden som man har gjort i Danmarks runeindskrifter. Denna runa är nämligen otvetydig.

Inskriften på Vapnöstenen bör alltså i stället återges på följande sätt:

raistu [:] stin : aft-… |  …-ṣtr : hialmbi : saul : ho…
“… reste stenen efter … Krist hjälpe hans själ …”

Stenen ger i dag ett mycket beskedligt intryck och fragmentet är inte mer 74 cm högt. Så har den givetvis inte sett ut från början, vilket framgår av de inskriftsrester som finns kvar. Efter ordet æftiʀ ’efter’ måste det ha stått ett namn och en släktskapsbeteckning: ”sin fader”, ”sin broder” eller liknande. Detta betyder att det kanske saknas en halvmeter av stenen upptill. Att verbet ræistu är böjt i pluralis visar att detta har föregåtts av minst två namn. Vi kan alltså också räkna med ett försvunnet stycke nedtill på minst 75 centimeter. Stenen bör alltså från början ha varit omkring 2 meter hög, kanske högre. Den är ungefär lika tjock som bred (runt 35 cm) och har förmodligen haft ett pelarliknande utseende.

Vapnöstenen i nyuppmålat skick. Foto Magnus Källström

Trots att så litet av texten återstår så finns det flera intressanta detaljer. Förvånande är exempelvis skrivningen hialmbi för väntat hialbi, vilket inte kan vara något annat än en felskrivning. Märkligt nog finns exakt samma skrivning på en runsten vid Bogsta kyrka i Södermanland (Sö 125). Kanske har båda ristarna haft skriftbilden för ordet hjälm – runsvenska hialm(b)ʀ – i huvudet. Det är också lite speciellt att Krist (och inte Gud) åkallas i bönen samt att ordet sāl ’själ’ förekommer i den ovanliga skrivningen saul.

Ett skäl till att man velat göra Vapnöstenen till medeltida beror säkert – förutom den antagna æ-runan – på att runorna o, n, a och t har ensidiga bistavar. I o-runan är bistavarna dessutom placerade på vänster sida om huvudstaven, vilket är den vanliga varianten av denna runa under medeltiden. Samma typ av runor används dock även under vikingatiden, även om de är mycket sällsynta på gammalt danskt område före medeltiden. Inblandning av denna typ av runor (s.k. kortkvistrunor) förekommer däremot ganska ofta på svenska runstenar under 1000-talet, men nästan bara i landskapen norr om Mälaren.

Det finns dock ett litet område med ett antal runstenar som har precis den teckenuppsättning som på Vapnöstenen, nämligen i det forna Vadsbo härad kring Mariestad i Västergötland. Här möter inte bara den ovanliga o-runan, utan den kan också omväxlande stå för o och nasalt a. Stenarna i Vadsbo skiljer sig från alla andra runstenar i Västergötland och bildar en märklig liten enklav på Vänerns östra strand. Letar man efter motsvarigheter till denna skrifttradition ska man dock inte gå till Mälardalen, utan i stället ta sig över Vänern till Värmland och vidare in i Norge.

De bästa parallellerna finns samtidigt inte i de östligaste delarna av Norge utan på runstenar i trakterna kring Stavanger på Vestlandet. Exempelvis kommer man osökt att tänka på runstenen N 251 från Mariakyrkan i Stavanger, där ett par av a-runorna till och med råkar ha exempel på samma typ av överhuggning som på Vapnöstenen. Många av runstenarna i detta område har också en pelarliknande form.

Ett par pelarlika runstenar på Vestlandet. Från fältrunologmötet i Stavanger 2012. I centrum James Knirk (Runearkivet), som nyligen firade sin 70-årsdag (Runverket gratulerar!) Foto Magnus Källström

Vare sig man väljer Mariestad eller Stavanger så blir avstånden rätt stora, men Vapnös läge vid Nissans mynning gör att ingen av dessa egentligen kan uteslutas som källa för runvarianterna på stenen. Sjövägen till Stavanger ansågs nog inte som överdrivet lång på denna tid och längs den urgamla Nissastigen kunde man ta sig upp till Jönköping och sedan vidare norrut via dagens Falköping och Skara.

Strax norr om Ulricehamn och vid Ätran – en annan av Hallands bekanta floder – ligger orten Timmele. Här fanns tidigare tidigare en nu flyttad runsten (Vg 186), som åkallar ”den helige Krist i himmelriket” och där ordet själ är stavat saul. Detta kan vara ett indicium på att Vapnöstenen i första hand hör hemma i ett västgötskt sammanhang och det är i så fall kanske helt följdriktigt att den kom till Göteborg för uppsnyggning.

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I databasen Danske Runeindskrifter har Vapnöstenen fått en ny beteckning, Hal 5, där Hal givetvis står för Halland. DS

Nya runor! Säkra vårtecken ifrån Vada

Fragmentet från Vada kyrka när det var alldeles nyfunnet. Foto John Hamilton/Arkeologerna.

I måndags förmiddag ringde John Hamilton från Arkeologerna, vilket i regel bara kan betyda en sak: att ett nytt runfynd har gjorts. Så var mycket riktigt fallet och denna gång handlade det om ett runstensfragment från Vada kyrka, som just nu genomgår renovering.

Fyndet hade han gjort i samband med övervakning av schaktningar för en åskledare på kyrkogården strax norr om kyrkan, och med tanke på dess storlek (det mäter inte mer än 19,5 × 12 cm) och den minst sagt leriga jorden på platsen måste det betraktas som en liten bragd.

Efter rengöring var dock ristningen mycket tydlig och redan från hans första fotografi som jag fick mig tillsänt efter lunch, kunde jag utan större tvekan läsa …t + k-…. Inskriften består alltså av två runor samt rester av en tredje, vilket är alldeles för få tecken för att texten ska kunna tolkas. Visserligen skulle man utifrån vad som brukar stå på runstenarna gissa på ett [lē]t g­[æra] ”lät göra” eller [a]t K-/G­- det vill säga prepositionen ”efter” följt av ett namn som har börjat på K eller G, men mer än spekulation kan detta aldrig bli.

Det mest intressanta var dock stenmaterialet. De flesta runstensfragment som tidigare har påträffats vid Vada kyrka är av röd sandsten, men denna gång handlade det om granit. Tankarna gick naturligtvis omedelbart till en speciell runsten, nämligen den som vid kyrkorenoveringen 1955 påträffades inlagd som fönsterbänk i sakristian och som jag har skrivit om i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter. Kunde det nyfunna fragmentet möjligen höra ihop med denna sten?

Runstensfragmentet U Fv1971;212B som det såg ut när det påträffades 1955 inlagt i en fönsterbänk i sakristian. Foto ur Runverkets samlingar.

Igår passade jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på att i samband med andra tjänsteärenden ta en tur till Vada kyrka och sammanträffa med John. Att det rörde sig om en och samma sten kom vi ganska strax fram till, eftersom stenmaterialet visade sig utgöras av en karakteristisk strimmig sort. Vi kunde också konstatera att fragmentet måste ha tillhört stenens vänstra kant och genom att det fanns en liten avsats i brottytorna på båda fragmenten gick det till och med att med stor sannolikhet passa in det på rätt plats. Det blev då också uppenbart hur runtecknen skulle tolkas. Inskriften inleds med runorna ra… som måste vara början av ett namn (kanske med förleden Ragn-). Runorna …t + k-… på det nyfunna fragmentet kan då inte gärna vara resterna av något annat än just frasen [lē]t g­[æra] ”lät göra”. Att hitta en tidigare okänd runsten är alltid stort, men att hitta ett runstensfragment som kompletterar texten på en tidigare känd runsten är ibland nästan större.

Så här ska nog fragmenten från Vada passas ihop. Foto Magnus Källström.

Tyvärr är varken läsningen är tolkningen av inskriften på det tidigare kända fragmentet helt klar och jag måste säga att jag inte är helt tillfreds med det förslag som jag har framfört i den preliminära artikeln i supplementet. Men om vi nöjer oss med detta så länge, ser texten på stenen nu ut på följande sätt:

ra…t + k-…okrahnuiṣ-­-ịiokat|oturs
Ra[gn-(?)…lē]t g­[æra] … ok Ragnvī(?) … ok (eller: hiogg) at dōttur s­(īna?).
”Ragn-(?) … lät göra … och Ragnvi(?) … och (eller: högg) efter sin(?) dotter.”

Det måste också nämnas att John innan han kom till Vada igår hade avlagt ett besök vid Spånga kyrka och där på morgonen påträffat ett tidigare okänt runstensfragment av röd sandsten. Fragmentet bär visserligen bara en bit av en slinga, men att det rör sig om en runsten råder det inget tvivel om. Ristningen är utförd med ovanligt fina, endast 3 mm breda ristningslinjer, vilket gör att vi kanske även kan passa ihop detta fragment med någon tidigare känd runsten. Detta får framtiden utvisa.

Runverket har hittills i år registrerat fyra nyfynd. Nummer 1, 3 och 4 har John Hamilton svarat för och två av dem till och med under samma vecka. Jag misstänker att detta är ett mycket svårslaget rekord!

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet