Taggad: runstenar

I von Friesens fotspår genom Medelpad

Otto von Friesens fotografier av Högomstenen (M 11) på Norra stadsberget i Sundsvall i juni 1915. Från Alvin: plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturav

Projektet Evighetsrunor, som genomförs med finansiering från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien, har nu sparkat igång. I projektet kommer vi att skapa en infrastruktur för information och forskning om runor och runinskrifter genom att bland annat knyta samman de digitaliserade delarna av bokverket Sveriges runinskrifter med Samnordisk runtextdatabas. Samtidigt kommer vi genom olika digitaliseringsinsatser att göra tidigare svåråtkomligt dokumentationsmaterial om runinskrifter tillgängligt direkt på webben.

Projektet genomförs i samarbete med Uppsala runforum vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek och Högskolan Dalarna. Vi kommer inte bara att strukturera och tillhandahålla källor om runor, utan också genomföra tre större forskningsuppgifter som utgår från detta material: en vetenskaplig utgåva av ”Medelpads runinskrifter” som en del i verket Sveriges runinskrifter, ”Östersjöns öar” och ”Otto von Friesen som runolog”. De två första utförs vid Riksantikvarieämbetet, den tredje vid Uppsala universitet.

I onsdags hade jag och Marco Bianchi, som bland annat kommer att arbeta med von Friesens material, ett möte med Uppsala universitetsbibliotek. De av bibliotekets samlingar som vi har valt ut för projektet utgörs dels av ett antal tjocka handskrifter av Uppsalaprofessorn Olof Celsius från 1700-talet, dels Otto von Friesens fältanteckningsböcker och fotografier. von Friesen var professor i Nordiska språk vid Uppsala universitet i början av förra seklet och har kallats ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”.

Biblioteket har redan nu hunnit digitalisera mer än 500 av Otto von Friesens glasnegativ och gjort dem tillgängliga i portalen Alvin, där de kommer att förvaras och dit Evighetsrunor sedan ska länka. Många av dessa bilder har tidigare var helt okända för forskningen. Vi kommer inom projektet att identifiera runinskrifterna på bilderna och märka upp dem och sedan knyta dem till fältanteckningarna, som står näst på tur för digitalisering.

På mötet i onsdags fick Marco och jag instruktioner hur vi skulle göra registreringen i Alvin och bara för att se hur det fungerade gjorde jag i förrgår på prov nio bilder, där glasnegativen tidigare hade förvarats i en ask märkt ”Medelpad, Jämtland”. Anledningen till att jag valde just dessa bilder är givetvis att jag svarar för forskningsuppgiften att göra en vetenskaplig utgåva om Medelpads runinskrifter.

Otto von Friesen hade på sin tid bland annat fått uppdraget att ge ut Norrlands runinskrifter i verket Sveriges runinskrifter och han gjorde också flera resor dit. Av hans anteckningsböcker framgår att de ovan nämnda fotografierna är tagna i juni 1915, då han under knappa två veckor även undersökte och dokumenterade runstenar i Hälsingland och Jämtland. von Friesen verkar ha börjat med Jättendalsstenen (Hs 21) i Hälsingland den 4 juni och mest ägnat sig åt runstenarna i detta landskap, men den 11 juni var han vid runstenen på Frösön i Jämtland och dagen efter på Norra stadsberget i Sundsvall, där Högomstenen (M 11) då stod rest. I samlingen finns två fotografier av denna sten: en med runorna uppmålade med vit färg och en med mörk färg. Förklaringen till detta finner man i en tidningsartikel publicerad i Sundsvalls Posten den 19 juni 1915:

Prof. F. […] tillbringade i lördags större delen av dagen å Fornhemsområdet, där han var fullt sysselsatt med att uppmäta, fotografera o. s. v. Högomstenen. Fotograferingen är framför allt ett synnerligen tidsödande arbete, ity att runorna först måste kalkstrykas för att bättre framträda på plåten. […]

Innan prof. F. lämnade stadsberget hade han det utsökta tillmötesgåendet att rödmåla runorna å stenen, sedan dessa först nota bene hade blifvit befriade från sin tillfälliga hvita skrud, ett äfven det mycket tålamodspröfvande måleri. Härigenom framträda nu runorna mycket tydligare än förut var fallet på samma gång stenen fått ett mera prydligt utseende.

Dagen efter undersökte von Friesen Nolbystenen i Njurunda (M 1) och påföljande dag de två runstenarna i Attmar (M 4 och M 5). I sina anteckningsböcker hade han samlat uppgifter om 22 föregivna runinskrifter i Medelpad, men av dessa dokumenterade han av allt att döma endast fyra stycken. Tre ynka dagar, lördag till måndag, den 12–14 juni 1915, verkar ha varit den tid som von Friesen ägnade Medelpads runinskrifter och han tycks aldrig ha återvänt. När han 1934 skriver en ännu mycket läsvärd artikel om några av dessa runstenar i  årsboken Ångermanland–Medelpad är det uppenbarligen sina anteckningar 19 år tidigare som han faller tillbaka på.

Den mindre av runstenarna vid Attmars kyrka i Medelpad (M 4). Foto Otto von Friesen 1915. Från Alvin.

Även om alla fyra medelpadska stenar fortfarande finns kvar, är von Friesens dokumentation oskattbar. En av de runstenar som han besökte, den lilla Attmarstenen (M 4), är faktiskt ännu inte slutgiltigt läst eller tydd, trots att den varit känd i mer än tvåhundra år. När Marit Åhlén och Jan Axelson från Runverket målade upp stenen år 2000 gjordes en oväntad upptäckt, nämligen att den kunde vara rest till minne av en person som färdats med den välkände vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I en del av texten läste de nämligen fur austr · miʀ iị…ri och tolkade det som … for austr meðr Ing­[vari ”for österut med Ingvar”. ”Vi gnuggade oss nog i ögonen en och två gånger när vi anade vad vi hade framför oss” meddelade Marit den lokala pressen.

Vad som hittills har varit okänt är att von Friesen tänkte i samma banor redan 1915. Ovanför den skadade sekvensen i-­-…ri har han nämligen antecknat ”ikuari?”.

Otto von Friesens anteckningar om inskriften på den lilla Attmarstenen (M 4). Anteckningsboken kommer att digitaliseras inom projektet.

Det är nog mer än möjligt att vi här verkligen har Sveriges nordligaste Ingvarssten, men efter den ovannämnda uppgiften följer en lång sekvens med runor som hittills har trotsat alla tolkningsförsök. Genom att granska inskriften i original och noggrant studera vad föregångarna har läst, hoppas jag att den till slut ska gå att både läsa och tyda, men det krävs nog också lite tur och ett och annat lyckligt infall. Vi får se hur det går.

Nu blev detta inte någon längre promenad i professor von Friesens sällskap (vi lämnade ju knappt Sundsvall), men jag vet att Marcos forskningar i ämnet kommer att föra oss betydligt längre.

>> Magnus Källström är runolog, docent, forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet samt projektledare för Evighetsrunor

PS. Läs med om tolkningen av den lilla Attmarstenen i Marit Åhléns artikel En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka, i: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (2006), s. 283 ff.

Årets första nyfynd 2017

Runstensfragmentet som påträffades 2017 i kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm. Foto Magnus Källström.

Det har blivit något av en tradition att presentera årets första runfynd på K-blogg, så varför bryta denna? I år dök det upp den 2 februari det vill säga igår. Den lycklige upptäckaren var John Hamilton från Arkeologerna vid Statens historiska museer och nu på morgonen har jag varit ute på kontoret i Hägersten och tittat på fragmentet.

Fyndet gjordes i samband med omläggningen av en del av kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm, ett arbete som har föregått etappvisa under flera år och som också har bjudit på flera tidigare runstensfynd. Både 2014 och 2015 års första runfynd gjordes just i Spånga och det var faktiskt John som stod även för dessa.

Det nyfunna fragmentet från Spånga låg djupt ner i fyllningen i muren och tillhör de minsta som har framkommit vid denna kyrka. Det mäter inte mer än 6,5 × 10 cm och är bara 1,5 cm tjockt. Trots det lilla formatet har en bit av en runslinga med två runor bevarats. Den ena utgörs av resterna en a-runa. Den andra är svårare, eftersom den ligger precis intill den ena brottkanten, men det mesta talar för att denna runa har varit i. Däremot är det osäkert från vilket håll tecknen ska läsas. Står det ai eller ia? Någon originalkant som kan ge ledning finns inte bevarad, men runslingan är svagt böjd, vilket talar för att läsningen ai ligger närmast till hands.

Två runor är naturligtvis alldeles för litet för att man ska kunna säga något om innehållet i texten, men med tanke på att två av de vanligaste orden på runstenarna – efter ordet ok ’och’ – är ræisa ’resa’ och stæinn ’sten’ som båda kan innehålla teckenföljden ai kanske det inte är alltför djärvt att gissa att runorna har tillhört något av dessa ord. Åtminstone borde statistiken tala för detta.

Fragmentet är som nämnts påfallande tunt, bara 1,5 cm. Visserligen är det inte uteslutet att sandstenen kan ha skiktat sig och ursprungligen varit tjockare, men vi kan nog räkna med att stenen i sin helhet har varit relativt liten. Runorna är dock inte överdrivet små. Slingan mäter 7 cm och runtecknen bör ursprungligen ha varit 6 cm höga.

Även om fragmentet har blivit lite kantstött i senare tid är brottytorna uppenbarligen mycket gamla och det måste vara mycket länge sedan stenen slogs sönder. Genom fynd som tidigare har gjorts vid Spånga kyrka vet vi att en del av dessa stenar måste ha slagits sönder redan på 1100-talet. De var nämligen återanvända i anläggningar som måste tillhöra den tid då den äldsta stenkyrkan i Spånga uppfördes och flera har faktiskt fortfarande spår av ursprunglig bemålning.

Frågan är dock varför sandstensrunstenarna från Spånga är så fragmenterade. Av det 25-tal fragment som har hittats vid kyrkan under de senaste tjugo åren är det nästan inget som bär fler än två runor! Är detta resultatet av en avsiktlig och mycket grundlig förstörelse redan under tidig medeltid eller är det bara för att de tunna sandstenarna har varit skörare? Det kan nämnas att det också finns fyra runstenar av granit eller gnejs från Spånga kyrka och av dessa har tre använts som byggnadsmaterial i kyrkan mer eller mindre hela.

Årets första runfynd må vara mycket litet, men det väcker stora frågor!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Läs mer om undersökningarna vid Spånga kyrka hos Arkeologerna!

En Fot i Hagby och ett lyft för stenen

Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström
Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström

Den nyligen återfunna runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala har fått en lika stor som berättigad uppmärksamhet. Det finns väl inte så mycket att tillägga efter allt det som redan har nått ut till omvärlden genom olika medier – såväl sociala som mer traditionella, men kanske har jag ändå något litet att komma med.

Stenen är som bekant känd sedan tidigare, men ingen visste att den fortfarande fanns kvar på den plats där den hade lagts som tröskelsten under medeltiden. Tvärtom förekom det högst förvillande uppgifter från 1870-talet om att stenen skulle ha hamnat i en kvarndamm i närheten av kyrkan. Detta visar det luriga med traditioner om försvunna runstenar. Ibland stämmer de, ibland visar de käpprätt åt skogen. I detta fall har uppgiften förmodligen bidragit till att man inte har försökt leta efter stenen på den traditionella platsen och hade årets smala schakt för åskledare bara dragits en halvmeter närmare kyrkan så hade stenen nog fortfarande legat dold.

Att se en runsten i verkligheten som man tidigare bara har känt genom äldre teckningar är en speciell upplevelse. I den aktuella delen av Upplands runinskrifter, som utkom 1949–51, påpekade Elias Wessén att Hagbystenen påminde om vissa ristningar av runristaren Fot och han framhöll särskilt runstenarna vid Snottsta i Markim (U 329–331) och den signerade stenen i Östra Ryds kyrka (U 167). När jag såg stenen dagen efter att den hade upptäckts var det just runstenen i Östra Ryd som jag omedelbart kom att tänka på. Utformningen av rundjurets huvud är i stort sett identiskt och det råder alltså ingen som helst tvekan om att det är Fot som har ristat runstenen i Hagby kyrka. Detta var också Wesséns åsikt, trots att de äldre teckningarna egentligen inte är särskilt exakta när det gäller detaljer i ornamentiken. Ändå har de fångat tillräckligt av känslan i ristningen för att man ska kunna komma till just denna slutsats. Ingen av de äldre undersökarna har heller läst inskriften helt korrekt, men genom att kombinera de två originalläsningar som har funnits lyckades Wessén ändå presentera en läsning som ligger mycket nära det som nu har visat sig stå på stenen. Det som skiljer är bara ett par missade skiljetecken samt några mindre runrester, som tidigare sannolikt har varit dolda av den ena dörrposten.

Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström
Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen U 874 jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström

Det man kan läsa i dag lyder:

× iarl × auk × ti…ẹ-…- × stain × at × [k]aiʀfast × faþur + sin ×
Iarl ok … stæin at Gæiʀfast, faður sin.
»Jarl och … stenen efter Gerfast, sin fader.»

Runorna ti… utgör början av ett namn, men därefter är ett långt stycke av stenens kant bortslaget och det finns inga ytterligare spår som ger någon ledtråd om hur fortsättningen av namnet kan ha lytt. Det enda man kan säga är att utrymmet tillåter åtminstone ytterligare två försvunna namn i inskriften. De två nyupptäckta runorna uppe i det vänstra hörnet (…ẹ-…) kan ha tillhört ett av dessa. I den dödes namn [k]aiʀfast saknas numera den övre delen av den första runan, men den fanns bevarad på 1600-talet.

Stenen är som sagt ristad av Fot, en av Upplands allra skickligaste runristare. Han är också en av de mest produktiva. När jag påbörjade denna text hade jag faktiskt ingen bra siffra på hur många runstenar som Fot egentligen har ristat. Han har nämligen ibland tillskrivits ristningar som han omöjligen kan ha utfört. Exempelvis kan man på många ställen läsa att den vackra Sundbyhällen (U 80) i Spånga är ett verk av Fot, men man har då bortsett från att den inte alls är gjord i hans stil. Samtidigt finns det många typiska Fotristningar som är helt förbisedda i litteraturen. Jag gick därför lite snabbt igenom Upplands drygt 1300 steninskrifter och plockade ut de ristningar som jag menar kan knytas till Fot. Det blev till min förvåning fler än åttio stycken och jag hade då ändå uteslutit en del mer tveksamma fall. Dessutom bortsåg jag från de bekanta Jarlabankestenarna (U 127, U 164, U 165, U 212 m.fl.) trots att det finns en hel del som talar för att de nog kan ha Fot till upphovsman.

Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström
Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström

Jag passade också på att göra en karta för att få en bättre uppfattning om Fots verksamhetsområde. Man ser där att hans stenar har sin tyngdpunkt i ett område i sydöstra Uppland, som bland annat inkluderar Täby och Upplands-Väsby, men att han också har varit verksam i trakterna kring Sigtuna och Uppsala. Här är det dock mera glest mellan stenarna. Utposten längst åt nordväst utgörs märkligt nog av den nu återfunna stenen i Hagby.

Fot har endast signerat åtta av sina kända runstenar och ingen av dessa är egentligen den andra riktigt lik. Hans enklaste ristning finns vid Edeby (U 464) i Vassunda utanför Sigtuna, hans mest avancerade vid Stav (U 177) i Roslagskulla ute vid Östersjökusten. Det är tydligt att Fots ristningskonst har genomgått olika flera stadier och det ser nästan ut som han bara har signerat en ristning inom varje stilriktning.

Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström
Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström

Runstenen i Hagby har som nämnts legat som tröskelsten i vapenhuset i Hagby sedan medeltiden, men i onsdags fick den lämna denna plats. På länsstyrelsens uppdrag vinschade stenkonservator Paterik Stocklassa med van hand upp stenen ur gropen och den transporterades sedan med hjullastare till ett garage för vinterförvaring. Arbetet tog åtskilliga timmar, men stenen har också rätt betydande dimensioner och väger säkert närmare ett par ton. Den är i sitt nuvarande skick 1,92 m hög och 1,32 m bred. Tjockleken uppgår vid roten till mer än en halvmeter, men stenen smalnar av uppåt.

När ristningsytan blivit rengjord stod det också klart att det inte saknas så mycket av den ursprungliga stenen. Visserligen är toppen avslagen, men till vänster har egentligen bara själva runslingan slagits av. Det var ett lite tråkigt konstaterande, eftersom det betyder att stenen här har gått sönder i ganska små bitar, vilket minskar chansen för att dessa fragment någonsin ska återfinnas.

Trots skadorna är Hagbystenen ett imponerande arbete och den intresserade kan här studera Fots utmärkta ristningsteknik, som i detta fall även har inkluderat själva stenen. Man ser nämligen tydligt hur ristningsytan har bearbetats med mejsel för att bli helt jämn. Vi får inte heller glömma den vackra fågelbilden, som nu är fullständig sedan den sista tegelstenen från den gamla dörrposten har lyfts bort. Den bär en liten krona eller kam på huvudet och med de långa stjärtfjädrarna råder det knappast någon tvekan om att det är en påfågel som ristaren har velat återge. Fågeln intar det sedvanliga korsets plats och har säkert en symbolisk betydelse. Inom kristendomen användes påfågeln som symbol för återuppståndelsen och man har hittat silverspännen från vikingatiden som föreställer just påfåglar. De senare är mycket lika de fågelfigurer som förekommer på Fots stenar och jag misstänker att de till och med kan ha varit den direkta förebilden.

Hagbystenen ligger alltså numera under tak, men tills våren hoppas vi att den ska kunna resas vid kyrkan så att den kan ses och upplevas av alla och envar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fågelfigurer på runstenar i Anne-Sofie Gräslunds artikel ”En påfågel i Odensala? Några reflexioner om ikonografin på runstenarna vid Harg” i Situne Dei 2014. – Det har förresten påståtts i vissa medier att jag var alldeles till mig av lycka när jag såg stenen. Det är nog inte helt osant! DS.

När Fenrir fick färg

Den nyligen uppmålade runstenen (DR 371) vid Tullstorps kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström
Den nyligen uppmålade runstenen (DR 371) vid Tullstorps kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

”Nagelfar lossnar … fjättern må brista och Fenrisulven ränna” lyder ett par lösryckta rader ur eddadikten Völuspa. Båda ingår i beskrivningen av Ragnarök, den stora striden där världen går under för att sedan födas på nytt. Troligen är det just detta som skildras på en runsten vid Tullstorps kyrka utanför Skurup i Skåne. Man ser där ett märkligt fyrfotat djur i kraftig rörelse och ett skepp, som har ett skräckinjagande huvud i fören och en behornad gestalt vid styråran.

Stenen är en av Skånes allra märkligaste och genomgick nyligen en efterlängtad upprustning. Stenytan rengjordes från smuts och lavar och det mörknade bruket i en spricka genom stenen byttes mot ett nytt. Förrförra veckan besökte jag också Tullstorp för att måla upp runor och ornamentik. Ristningen är mycket djupt huggen och när solen faller från rätt håll behövs egentligen ingen uppmålning, men för ristningen ska kunna upplevas även vid andra tillfällen var det lämpligt att fylla ristningslinjerna med färg. Detta gav oss dessutom möjlighet att granska och dokumentera detaljer i runor och ornamentik. Ristningen är visserligen för det mesta tydlig, men det finns vissa delar som är svagare och svårare att bestämma. Det gäller exempelvis det huvud som sitter i fören på skeppet. Här har uppfattningen varierat om det är försett med huggtänder eller ej, men vad jag kunde se är dessa linjer avsiktligt ristade.

När Runverket målar en runsten gör vi inga rekonstruktioner utan markerar endast de ristningslinjer som finns bevarade. Därför ser man fortfarande den spricka som löper genom stenen och där en en del av ristningen har försvunnit. När det är osäkert om något är hugget eller ej så lämnar vi detta utan uppmålning så att också andra ska få möjlighet att göra en bedömning. Därför är den hornprydde styrmannen ännu utan ansikte även det finns något i det mörka partiet till höger om sprickan som eventuellt kan vara ristat.

Fören på Nagelfar. Notera de råttlika tänderna på huvudet. Foto Magnus Källström
Fören på Nagelfar. Notera de råttlika tänderna på huvudet. Foto Magnus Källström

Inte alla har uppfattat det stora fyrfotadjuret på Tullstorpsstenen som en varg, utan det har även tolkats som ett lejon eller något annat kattdjur. Jag tror dock att vargtolkningen ligger närmast till hands och liknande djurfigurer finns på flera andra skånska runstenar, t.ex. på en av stenarna (DR 284) i Hunnestadsmonumentet (nu på Kulturen i Lund), som visar jättinnan Hyrrokkin ridande på en varg och med en huggorm till töm. Också kombinationen med det underliga skeppet nedtill på stenen stöder denna tolkning. Det kan knappast vara något annat än skeppet Nagelfar, som tillverkades av de dödas naglar och som skulle transportera de onda makterna till slutstriden.

Fenrisulven och Nagelfar är ju äkthedniska motiv, men det är faktiskt inte alls säkert att de som lät resa Tullstorpsstenen var hedningar. Det är nämligen väl känt att sådana motiv också kan förekomma i kristna sammanhang. På Ledbergsstenen i Östergötland (Ög 181) förekommer en Ragnaröksskildring där Oden slukas av Fenrisulven, men på sidan av stenen finns också ett utarbetat kristet kors. Det är tydligt att kyrkan i missionsskedet utnyttjade symboler och begrepp i den tidigare religionen och förmodligen användes föreställningen om Ragnarök för att beskriva Yttersta domen.

Arbetet har börjat. Fenrir ännu utan ifyllning. Foto Magnus Källström
Arbetet har börjat. Fenrir ännu utan ifyllning. Foto Magnus Källström

Själva inskriften på Tullstorpsstenen är egentligen inte särskilt märklig. Den lyder:

× klibiʀ × auk × osa × × risþu × kuml + þusi × uftiʀ × ulf +
klibiʀ och Åsa reste dessa märken efter Ulv”.

Vi läser här namnen på tre personer, två män och en kvinna, men vi får inte veta vilket förhållande dessa personer har haft till varandra, något som är mycket ovanligt på runstenarna. Att det står kumbl þøsi ”dessa märken” på stenen kan dock tyda på att den har ingått i ett större monument med flera stenar och kanske har det en gång funnits ytterligare en runsten med fortsättningen av texten.

Det inledande namnet har jag ovan låtit stå kvar i fetstil, vilket beror på att vi inte vet exakt hur det ska tolkas. På nätet ser man det ofta återgivet som ”Klibir” eller ”Klibbe”, men dessa är nog de minst sannolika alternativen, eftersom de är svåra att knyta till äldre ord- och namnmaterial. I de vetenskapliga publikationerna brukar i stället Klæppiʀ (”Kläppe”) eller Glippiʀ (”Glippe”) anföras, men möjligheterna är inte uttömda i och med dessa.

Det svårtolkade namnet på Tullstorpsstenen. Foto Magnus Källström
Det svårtolkade namnet klibiʀ på Tullstorpsstenen. Foto Magnus Källström

I den yngre runraden stod de flesta av runtecknen för flera olika ljud, vilket gör runföljden klibiʀ ovanligt mångtydig. Runan k kan här stå för både k och g och den första i-runan för i, e eller æ, där ljuden antingen kan vara långa eller korta. Runan b kan återge b och p – kort eller långt, men man måste också räkna med att en nasal kan vara utelämnad före b, som i så fall står för ljudförbindelsen mb eller mp. De två sista runorna är däremot entydiga i denna ställning och kan inte återge något annat än just iʀ.

Det finns inte något känt personnamn som direkt svarar mot de alternativ som uppkommer och vi måste därför i stället rekonstruera fram ett sådant med utgångspunkt i annat ord- och namnmaterial. En möjlighet, som jag inte vet om den tidigare har övervägts, är att i-runan kan återge ett långt e som har utvecklats ur diftongen æi på samma sätt som det på stenen står risþu rēsþu ’reste’ för äldre ræisþu. Man skulle i så fall kunna tänka sig en bildning det fornvästnordiska verbet gleipa, som betyder ’tala förlämpande’. Ordet har troligen sin motsvarighet i ett svenskt dialektord glepa med samma betydelse: ’tala överdådigt, ge glåpord’. Det inledande namnet på Tullstorpsstenen har i så fall varit *Glēpiʀ av ett äldre *Glæipiʀ och betytt ’den som talar förolämpande eller (ofta) ger glåpord’. Något sådant namn är visserligen inte tidigare belagt, men det kan mycket väl ha förekommit som binamn, där betydelser av denna typ inte är ovanliga. Verbet gleipa är besläktat med ordet glipa i dagens svenska, som ju avser något öppet. Kanske har det antagna *Glæipiʀ helt enkelt betytt den ‘snacksalige’.

Jag kan inte låta bli att nämna att det i fornvästnordiskan existerar en snarlik bildning Gleipnir. Detta är dock inget personnamn, utan ett namn på ett föremål, nämligen det märkliga rep, som tillverkades av bland annat kattens buller, bergets rötter och kvinnans skägg och som asarna lade om Fenrisulvens hals för att hålla honom fjättrad. Det är den fjätter som har brustit i eddacitatet ovan. Föremålet fick uppenbarligen ett förledande namn (ungefär ’den öppna’) för att Fenrir skulle gå med på att pröva den, men han krävde också Tyrs hand i sin mun som pant och Tyr blev som bekant enhänt efter den episoden.

Det mansnamn som inleder texten på Tullstorpsstenen kan alltså med fördel tolkas som Glæipiʀ och återges som ”Glepe” (eller ”Gleper”) på modern svenska. Att den som stenen tillägnades dessutom hette Ulv och att en lösspringande Fenrir finns avbildad på samma sten kan vara en ren tillfällighet, men samtidigt vet vi mycket litet om hur associationsbanorna gick för tusen år sedan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

En osedd åsruna i Eksjö

Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström
Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström

För några veckor sedan var Kulturvårdsavdelningen vid Riksantikvarieämbetet (dit Runverket hör) på avdelningsresa till Småland och Östergötland. På programmet stod bland annat ett besök i trästaden Eksjö, vilket var en mycket trevlig bekantskap, särskilt för mig som tyvärr alltför sällan har rört mig på småländsk mark. Naturligtvis hade jag på ett tidigt stadium noterat att det finns en runsten i Eksjö, som borde tas i betraktelse när möjligheten gavs.

Stenen, som har beteckningen Sm 130 i Smålands runinskrifter, står rest utanför kyrkan mitt i staden. Det är en vacker sten, men rent textmässigt är den väl inte så märkvärdig. Följer man återgivningen i runverket, som bygger på Sven B. F. Jansson undersökning 1943, står ungefär det som kunde förväntas på en senvikingatida runsten:

: ịarbʀ : let : resa … -fti : siba : broþur : sin : auk : br- : kiara : h-­-­-ʀ-­-…-­-… sibi : …r…

”Järp lät resa … efter Sibbe, sin broder, och göra bro … Sibbe …”

Namnen är visserligen lite kul. Järp är identiskt med färgadjektivet iarpʀ som betyder ’brun’ – passande nu i sommartider – och ingår även i den nutida fågelbeteckningen järpe. Namnet Sibbe är en kortform till Sigbjörn och bildat på samma sätt som vi i dag bildar smeknamnsformen Tobbe till Torbjörn. Sedan omtalar inskriften ett brobygge, vilket betyder att den ursprungligen måste ha stått intill ett vattendrag. En blick på kartan visar att två åar möts mitt i Eksjö och då är det inte så lätt att säga var stenen kan ha varit placerad, men det bör givetvis ha varit på en plats där väg och vatten har mötts.

Det som kanske intresserade mig mest på stenen var det skadade partiet mot slutet och vad som kunde tänkas ha stått där. Av de få bevarade runorna att döma rör det sig inte om någon av de sedvanliga formlerna och tyvärr är det något av runinskrifternas förbannelse att de alltid ska råka vara skadade och svårlästa i just de partier där det har stått något extra intressant. Genom Runverkets s.k. fältex. C visste jag att Jan Paul Strid vid uppmålningen 1982 hade läst de första tre runorna i denna runföljd som hla i stället för Janssons h-­-, men det gjorde bara runföljden ännu mer mystiskt.

Jag anlände till Eksjö från Stockholm tillsammans med några kollegor mer än en timme innan bussen från Gotland skulle ansluta och fick alltså gott om tid att fördjupa mig i inskriften. Tyvärr kom jag inte så mycket längre med det skadade partiet än att konstatera att den r-runa som man tidigare hade placerat sist i återgivningen av inskriften naturligtvis inte ska stå där. Runan har sin plats nedanför den vänstra delen av slingan och utgör uppenbarligen en korrigering av denna del av texten. Den borde alltså stoppas in mellan två av de oidentifierade runorna, men av den runföljd som då uppstår blir man tyvärr inte så mycket klokare: hla-ʀ-r-…

För den oinvigde kanske det kan verka osannolikt att det skulle kunna gå att komma så mycket längre med en inskrift som har undersökts av flera olika runologer vid olika tillfällen under mer än hundra år, men bara genom att gå igenom en inskrift tecken för tecken, rita av runorna och beskriva skador och egenheter lär man sig ofta väldigt mycket. Och ibland ser man plötsligt något som ingen tidigare har sett. I detta fall fick jag för mig att kolla lite närmare om den spricka som hade tagit bort vokalrunan i ordet br-, kunde ha rymt en u– eller o-runa, bara för att upptäcka att en del av bistavarna till en o-runa faktiskt fanns kvar till höger om brottet, men givetvis inte uppmålade. Det råder alltså ingen tvekan om att det står bro på stenen.

Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström
Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström

Nu kan detta framstå som en ytterst banal upptäckt, men i den samlade kunskapsuppbyggnaden om våra runinskrifter bidrar denna nyläsning med en ny pusselbit. Vill någon undersöka den forntida dialektsituationen i området kan det exempelvis vara betydelsefullt om det står bru eller bro på stenen, eftersom den senare formen utesluter uttalet [bru:].

I äldre litteratur tillskrevs o-runan – eller åsrunan som den också kallas – en avgörande roll i dateringen av runinskrifter. Runan stod nämligen ursprungligen för ett nasalt /a/ [ã] (som i franskans en), för att sedermera övergå till att användas som tecken för /o/ (vilket uttalades å som i tyskan). Eftersom de så kallade Ingvarsstenarna resta efter Ingvars död i Särkland år 1041 uppvisade ett vacklande bruk antog man att alla runstenar med åsruna för nasalt /a/ var ristade före 1050 och alla med åsruna för /o/ efter samma årtal.

I sin avhandling från 1990 kunde Henrik Williams visa att de gamla idéerna inte höll streck. Numera vet vi att det finns runstenar som har o-runan för /o/ långt före 1050 och att runan kan förekomma för nasalt /a/ även under den senare hälften av 1000-talet. Det går alltså inte att använda runan på det sätt som äldre forskning har gjort, men detta gäller åsrunan betraktad helt isolerad. Kombinerar man den med andra drag som t.ex. ornamentiken (Anne-Sofie Gräslunds bekanta typologi för runstensornamentik fanns inte när Henrik skrev sin avhandling) så blir bilden lite annorlunda. Fortfarande gäller tumregeln att en åsruna med nasalt ljudvärde i regel tillhör ett äldre skikt och den som står för /o/ ett yngre, men att tiden för övergången varierar i olika områden och att det kan finnas stora överlappningar.

Också runans form kan säga något, även om det finns varianter som var bruk under lång tid. De åsrunor som Varin ristade på Rökstenen i mitten av 800-talet skiljer sig exempelvis inte mycket från dem som runristaren Öpir använde i Uppland i början av 1100-talet.

Den nyupptäckta åsrunan på Eksjöstenen har en intressant form, eftersom den liksom den andra o-runa i inskriften har dubbelsidiga bistavar som lutar åt vänster, vilket är en relativt ovanlig variant av denna runa. I Småland förekommer denna typ endast i några få inskrifter och den markerar där alltid /o/. Det närmaste exemplet (Sm 141) finns i Mellby en dryg mil sydost om Eksjö. För de övriga måste man söka sig söderut i landkapet till Kalmar län. En sten (Sm 153) har funnits i Högsby kyrka, de två andra (Sm 157, Sm 163) finner vi ut mot kusten i Ryssby och Arby kyrkor. Samtliga stenar bär en för Småland ovanligt utvecklad djurornamentik, vilket tyder på att de ska dateras till den senare hälften av 1000-talet. Skulle vi hitta en tidigare okänd runsten med denna variant av åsrunan i Småland med ljudvärdet /o/ så finns det goda skäl att hävda att den tillhör samma period.

Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.
Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.

Nu ska jag väl avslöja att det senare visade sig att jag ingalunda var först att notera den skadade o-runan i ordet bro på Eksjöstenen. Väl hemkommen gick jag igenom handlingarna i ATA och stötte där på en tidningsartikel från 1940-talet med ett foto, där denna runa var markerad. Uppmålningen är sakkunnigt gjord och uppenbarligen av en erfaren runolog. Förmodligen är det den skarpsynte uppsalaprofessorn Otto von Friesen som har svarat för denna. Han är en av dem som tidigare har undersökt Eksjöstenen, möjligen så tidigt som 1909, och kan mycket väl ha noterat denna runa. Om det är så vet jag faktiskt ännu inte. Otto von Friesens samling finns nämligen på Uppsala universitetsbibliotek och jag har ännu inte haft tillfälle att åka dit och följa upp just denna uppgift. Samlingen är dessutom okatalogiserad och det tar en viss tid att leta fram rätt anteckningsbok i de överfulla kartongerna, även om man alltid får syn på nya spännande saker varje gång man gör det.

I framtiden kommer detta att bli betydligt enklare. Glädjande nog har vi tillsammans med Uppsala runforum nyligen fått pengar till ett större projekt, där bland annat Otto von Friesens runanteckningar och mycket annat kommer göras tillgängligt för alla intresserade.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Runor på väggen och högt upp under nocken

De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström
De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på rundtur bland Skånes runminnen. På torsdagen skulle vi tillsammans med resten av rungruppen ha ett möte med Länsstyrelsen i Malmö om runstensvården i länet, men vi åkte ett par dagar tidigare för att besikta några ännu oregistrerade nyfynd från senare år. Dessutom passade vi på att besikta de runstenar som låg efter vår väg. Det blev några intensiva dagar, som för min del förlängdes med ytterligare en på grund av torsdagens flygproblem. Blir man strandsatt i Malmö, så är det lyckligtvis inte långt till Lund, där finns det finns mycket av runologiskt intresse att sysselsätta sig med.

Samtliga inskrifter på vår lista över ännu icke granskade inskrifter har påträffats i kyrkor och först på tur stod några målade runor i Högseröds kyrka, ett par mil ostnordost om Lund. Kyrkan råkade precis ha stängt för omläggning av golvet, men tack vare Petter Jansson från Regionmuseet i Kristianstad fick vi möjlighet att komma in. Runorna finns på den västra sidan av den norra valvbågen mot koret. Från fotografier har man dragit slutsatsen att det troligen rör sig om namnet Maria. Så verkade också vara fallet, även om den sista runan är något svårtolkad. Den liknar inte den andra a-runan och möjligen ska den i stället uppfattas som en t-runa med lågt ansatt bistav. I så fall står det i stället marit, men det är lite oväntat att finna denna variant namnet Margareta i Skåne. Jag tror därför att runföljden nog ändå ska läsas mari(a).

Nästa stopp blev Färlövs kyrka utanför Kristianstad, där timmermannen och arkeologen Kalle Melin hade upptäckt några runlika tecken på en av sparrarna i takstolarna över koret. Tecknen var ristade strax under taknocken och inte särskilt lätta att komma i närheten av. Med bistånd från Kalle och Petter lotsades jag upp på vinden för vidare klättring fyra-fem meter upp på en stege, där jag under en viss balansakt kunde undersöka och dokumentera ristningen. Bristen på tillräckligt många händer blev snabbt uppenbar när man både ska hålla ficklampa och fotografera och de anteckningar jag gjorde blev minst sagt svårlästa. Jag fick känslan av att den som hade hållit i kniven i Färlöv måste ha befunnit sig i en liknande situation. Tecknen är nämligen rätt vårdslöst ristade och därför svåra att bedöma. Det troligaste är dock att det rör sig om runor och en möjlig läsning är ikiætr. Om det handlar om ett namn skulle man kunna tänka på en variant av Ingialdr, men i så fall måste en och annan runa ha blivit överhoppad. Takstolarna har dendrodaterats till 1155–1160, vilket troligen också daterar inskriften.

De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström
De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström

Från Färlöv gick färden till Sankta Maria kyrka i Åhus, där det finns ett tiotal runinskrifter ristade i en pelare. Dessa har dokumenterats tidigare, med undantag för den längsta. Den består av ett 45-tal runor, men som är så skadad att det inte har ansetts värt att beskriva den i detalj (en kalkering av hela runföljden finns dock sedan tidigare). Denna ska jag återvända till vid ett senare tillfälle och det är säkert många timmars jobb att bara gå igenom den från början till slut.

Efter en lika snabb som stor glass på torget i Åhus åkte vi vidare till Simrishamn för att besikta en påstådd inskrift på den ena dörromfattningen till korportalen i Sankt Nicolai kyrka. Och visst var det runor! Längs kanten på den fullklottrade östra dörrposten löper en ca 40 runor lång runinskrift. Klockan var nu långt över sex på kvällen så det blev bara en snabb genomgång av den knepiga inskriften, som vi måste återkomma till under mindre tidspressade former. I virrvarret av streck, bomärken och vapensköldar finns det säkert också mer att upptäcka. Medan jag antecknade lånade Laila min ficklampa och fick med ens korn på ännu en inskrift på insidan av samma dörrpost. Den har förmodligen inte tidigare varit känd och som nog får räknas som årets andra nyfynd efter det i Solna kyrka i vintras.

Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström
Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström

Detta var faktiskt första gången som jag besökte Österlen och det kändes rätt försmädligt att under den vackra försommarkvällen passera sevärdheter som Havängsdösen, Kiviksgraven, Ales stenar och Glimmingehus utan att ens tänka på att stanna, men så fick det bli. Vi gjorde ett undantag för de märkliga runstenarna vid Simris kyrka (DR 344, DR 345). Den ena anses som bekant vara ristad av en upplänning och det var lite märkligt att här plötsligt möta en landsman. Jag tror nämligen att upphovsmannen är ingen mindre än Torgöt Fotsarve, sonen och arvtagaren till den berömde runristaren Fot. Torgöt har bland annat utfört ristningarna på det stora runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby (U 112) och en av ristningarna vid Drottningholmsvägen i Bromma (U 58 Riksby). Ingen av dessa ristningar bär dock hans namn. Då får man i stället bege sig till Skånela utanför Märsta (U 308 Ekeby).

Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström
Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström

Torgöt arbetade i samma stil som fadern, men han är lite stelare i uttrycket och hans kompositioner är inte helt balanserade utan tippar gärna något åt ena sidan. Precis så ser ristningen på Simrisstenen ut! Ett drag som skiljer Torgöt från hans far är också att han gärna skriver stæin þenna ”denna sten” med demonstrativt pronomen, vilket Fot aldrig gör. Även detta drag hittar man på Simrisstenen.

Att Bjarnger som reste stenen efter sin broder Ravn har anlitat en ristare från Svealand är inte särskilt förvånande med tanke på att den senare enligt inskriften ska ha varit ”sven hos Gunnulv i Svitjod”. Runföljden är något skadad och det har föreslagits att det kan ha stått kunu[nk]s ”kungens” i stället för kunu[lf]s ”Gunnulvs”. Frågan kommer aldrig kunna avgöras helt säkert, men vissa detaljer talar nog för att den traditionella tolkningen är den riktiga.

Detta var i stort sett den första dagens arbete och vid halvniotiden på kvällen anlände vi till Ystad för övernattning. Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt hoppat över två intressanta inskrifter, som vi också granskade under samma dag, men om andan faller på så kanske jag skriver om dem vid ett senare tillfälle.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag är ingalunda först att anta att Torgöt har ristat den ena Simrisstenen. Per Stille har hävdat detta långt före mig och samma förmodan finns också framställd i databasen Danske runeindskrifter. DS.

Finlands första runsten åter i fokus

Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.
Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.

1997 gjordes en sensationell upptäckt i skärgården utanför Åbo i Finland. En boende på Stora Ängesön i Hitis skulle avlägsna en sten som satt fast i sjöbottnen vid sin brygga fick till sin förvåning upp ett runstensfragment av sandsten. Något sådant hade inte tidigare påträffats i Finland och Marit Åhlén, som då jobbade på Runverket i Stockholm kontaktades. Efter att ha granskat stenen bedömde hon inskriften som vikingatida, även om bara ett par av de mer fullständiga runföljderna kunde tolkas. Hit hör namnet Torfast och en form av ett ord för ”tyda” (raþi ”må tyda”). Det senare jämfördes med ett mycket känt citat på Ågerstastenen (U 729) utanför Enköping: Raði d[r]ængʀ þaʀ rynn se runum þæim, sum Balli risti ”Tyde den man som runkunnig är de runor, som Balle ristade”

Tillsammans med finska kollegor publicerade Marit några artiklar om fyndet, men sedan dess har det (åtminstone från svensk sida) varit ganska tyst om stenen.

I måndags hölls ett heldagsseminarium om runinskrifter i Finland vid Åbo universitet. Sammankomsten var en del av den livaktiga kollokvieserien Runråd på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, som traditionsenligt också hade översatts till värdlandets språk: Riimuraati. (Som av en tillfällighet råkar den senare leden inte bara formmässigt likna ordet på Hitisstenen utan är också ett gammalt lån från nordiskt språk.)

Riimuraati

Jag deltog i detta möte med en förelagd uppgift, nämligen att försöka säga något om ristaren bakom runstensfragmenet från Hitis. Att döma av fotografier på nätet kunde ristningen knappast vara ett förstlingsverk och det borde ju gå att finna paralleller. Jag hade därför tidigt satt titeln ”Vem kan ha ristat runstenen från Hitis?” utan att egentligen veta vad jag skulle komma fram till. Ju mer tiden för sammankomsten närmade sig insåg jag att det här behövdes grundforskning. Det är ju svårt att säga något säkert om en ristning som man aldrig har sett. Jag tog därför kontakt med Museiverket i Helsingfors, där jag hade fått veta att stenen fanns, och för ett par veckor sedan åkte jag dit för att undersöka den.

På vägen dit bar jag på en liten gnagande oro att jag med min misstänksamma natur inte skulle bedöma fragmentet som äkta utan som ett sentida verk. Med fragmentet framför mig fanns det också en del, som jag inte tyckte stämde med de sandstensrunstenar som jag tidigare hade sett. Ristningslinjerna var genomgående mycket breda och utvittrade, men en runrest som står precis intill en av brottytorna visade sig vara grunt och försiktigt ristad som om denna avbrutna kant hade funnits redan när stenen höggs. Själva runformerna såg däremot mycket bra ut och kan mycket väl vara vikingatida. Visserligen har o-runan en mer ovanlig form, där bistavarna lutar mot vänster i stället för höger, men denna variant är ingalunda okänd. Jag reagerade också på skiljetecknen mellan orden. Dessa består antingen av en enkel punkt eller av två punkter ställda som ett kolon, men punkterna är inte runda utan ovala. Det märkligaste är dock att en del av ornamentiken är huggen i relief, vilket givetvis var känt sedan tidigare.

Reliefhuggna runstenar är ingen sällsynthet på exempelvis Öland eller Gotland, men dessa består nästan uteslutande av kalksten. Bland Mälardalens många runstenar finns det mig veterligen bara tre exempel på reliefhuggna sandstensrunstenar. En står vid Husby-Rekarne kyrka vid Eskilstuna (Sö 92), medan två finns i Löts kyrka utanför Enköping (U 721, U 722). Alla är märkligt nog huggna av samme man, den produktive runristaren Balle, och jag har alltid tyckt att det har funnits något i Hitisfragmentet som påminner om denne ristare.

De två runstenarna i Löts kyrka hade jag faktiskt inte heller sett, så min första åtgärd när jag kom tillbaka från Helsingfors var att kontakta kyrkvaktmästaren i Löt och be om att få bli insläppt. Det var inga problem och redan dagen efter var jag där.

Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström
Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström

Runstenarna i Löts kyrka står uppställda inne i koret på varsin sida om altaret. Den som står till vänster (U 722) är mycket djupt huggen och har förmodligen legat i en mycket skyddad miljö. Den upptäcktes först 1908 vid kyrkans restaurering, men det saknas närmare fynduppgifter. Mitt första intryck var att ristningstekniken i de reliefhuggna partierna inte alls liknade den på Hitisfragmentet. Dessutom är runorna här placerade på kanten av stenen. Eftersom jag aldrig tidigare hade sett stenen började jag dock noggrant gå igenom inskriften och gjorde då en märklig upptäckt. Skiljetecknen som omväxlande bestod av punkter och kolon var av någon anledning inte runda utan ovala! Här fanns alltså en oväntad överensstämmelse med Hitisfragmentet.

Jag gick därefter över till den andra stenen (U 721). Denna har varit känd sedan 1600-talet och var då inlagd i korgolvet. Den blev sedermera utbruten ur golvet och låg en period ute på kyrkogården innan den flyttades in i kyrkan igen. De reliefhuggna partierna är här betydligt grundare och ristningslinjerna i runorna är påtagligt vidgade genom vittring. Det ser väl inte exakt ut som på Hitisfragmentet, men stenmaterialet verkar ha uppfört sig på ett liknande sätt.

Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström
Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström

Min skepsis förbyttes så sakteliga mot att det nog kunde finnas en förbindelse mellan stenarna i Löt och fragmentet från Hitis. Skulle det senare kanske till och med kunna vara ett tidigare okänt verk av Balle? Här finns dock ett stort aber, nämligen o-runans form. Hos Balle lutar bistavarna i denna runa aldrig åt vänster utan alltid åt höger. Däremot finns det ett par exempel där bistavarna är närmast vågräta, vilket ju närmar sig den förra formen. Märkligt nog finns båda dessa stenar just i Löts socken och en av dem är den ovan nämnda Ågerstastenen U 729!

Stora Ängesön i Hitis ligger inte långt från en gammal segelled och nära Kyrksundet, där man har hittat spår efter en vikingatida handelsplats. Löt ligger långt från dagens strandlinje, men med fem meter högre vattenstånd blir socknen i stort sett omfluten av vatten. Under vikingatiden har det alltså inte funnits någon brist på kommunikationsmöjligheter mellan dessa områden.

Jag hade tänkt avsluta mitt föredrag i Åbo med att citera inskriften på den ena Lötstenen, men dessvärre glömde jag bort att visa den avslutande bilden i presentationen. U 722 är nämligen rest av en person som märkligt nog bär namnet Tafæistr ”Tavest”, vilket är ett ursprungligt binamn med betydelsen ’man från Tavastland’ dvs. ett av Finlands gamla landskap.

När det material man studerar börjar uppföra sig på detta sätt är det kanske bäst att besinna sig och tänka på att det faktiskt bara rör sig om en samling indicier som av en händelse råkar peka åt samma håll. Men jag kommer nog ändå arbeta vidare på dessa uppslag…

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I sin avhandling Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland (1999) har Per Stille hävdat att den dödes namn på U 722 inleds med en t-runa och inte en a-runa som det står i Upplands runinskrifter. Efter att ha granskat stenen kan jag bekräfta att detta är helt korrekt. DS.

 

Runstensundersökningar sent i september

Pågående 3D-skanning av runstenen Ög 237 vid Ållonö slott. Foto Magnus Källström
Pågående 3D-skanning av runstenen Ög 237 vid Ållonö slott. Foto Magnus Källström

I Sverige har runor studerats vetenskapligt sedan slutet av 1500-talet och det är lätt att tro att allt redan är gjort och att vi har definitiva läsningar (och tolkningar) av alla Sveriges runstenar. Så är det inte alls. Trots att systematiska och noggranna undersökningar har gjorts inför publiceringen i verket Sveriges runinskrifter finns det runstenar där vi faktiskt ännu inte vet exakt vad det står. Ofta beror det på att ristningen har skadats eller mattats så mycket att runorna blivit svåra att läsa, men det kan faktiskt också vara tvärt om. Otillräcklig rengöring eller dåliga belysningsförhållanden kan ha gjort att tidigare undersökare ibland har missat detaljer som utan problem kan ses i dag. Därför är det av största vikt att varje äldre läsning prövas när en runsten rengörs och målas upp på nytt. Det är nämligen just då som det finns de bästa förutsättningarna att göra nya iakttagelser.

I slutet av förra månaden var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på en tre dagar lång forskningsresa till Östergötland. Flera uppgifter stod på schemat. Dels tänkte vi måla upp ett antal runstenar, dels göra nyundersökningar av ett par mycket svåra inskrifter. Till de senare hör runstenen Ög 237 vid slottet Ållonö på Vikbolandet. Vad jag hade förstått av äldre uppgifter skulle ristningen på denna sten vara mycket svår att följa. Exempelvis har Helmer Gustavson, som granskade stenen 1978, antecknat följande i Runverkets fältex. C: ”Ristningen knappast synlig, utan ristningslinjerna får mestadels ’kännas fram’ med ett finger.” Jämför man det som Brate anför i Östergötlands runinskrifter (1911–18) med vad Arthur Nordén iakttog vid sina undersökningar på 1930- och 40-talen finner man också stora divergenser. Brate läste exempelvis i början av inskriften namnet Torsten stavat þurtsin. Även Nordén ansåg att inskriften inleddes med detta namn, men menade att det i stället var skrivet þurtsain och att flera av runorna stod upp och ned(!) i förhållande till vad Brate hade noterat. Det följande personnamnet hade Brate återgivit som sunuiþrʀ och uppfattat som ett annars okänt Sunviðr, medan Nordén på samma plats såg sunuaþrʀ, vilket kräver en annan tolkning.

Fotografier av Ållonöstenen tagna av Erik Brate respektive Arthur Nordén. Notera särskilt skillnaden i uppmålningen i den första runföljden. Foto ATA
Fotografier av Ållonöstenen tagna av Erik Brate respektive Arthur Nordén. Notera särskilt skillnaden i uppmålningen i den första runföljden. Foto ATA

Vid Ållonö gjorde vi två saker: dels genomförde jag en traditionell undersökning med hjälp av ögon och fingrar, penna och anteckningsbok, dels 3D-skannade Laila hela ristningen. Vi har alltså nu två av varandra oberoende dokumentationsmaterial, som vi kan jämföra. Det 3D-skannade materialet är ännu inte bearbetat, men redan av min undersökning framgår att inget av de två inledande namnen kan vara riktigt läst. Det första är av allt att döma inte namnet Torsten, men den exakta läsningen vill jag nog hålla på tills jag fått möjlighet att studera 3D-bilderna. Beträffande det andra namnet verkar den sannolikaste läsningen vara sunuairʀ, vilket faktiskt är precis den läsning som Brate kom fram till vid sitt första besök 1891, men som han senare ersatte med den som står i Östergötlands runinskrifter och som än idag är den officiella. Det råder dock inget tvivel om att runan efter u är a och inte i, vilket också Helmer noterade vid sin undersökning 1978. Den följande runan är mer svårbedömd, men det finns egentligen inget som talar för þ utan jag stannade vid att det nog snarast står i. Med den nya läsningen kan det naturligtvis inte längre handla om ett namn Sunviðr, men för att tolka runföljden krävs ett längre resonemang och jag får nog återkomma till den i ett annat sammanhang.

Dagen efter gjorde vi om samma sak vid Sjögestads kyrka utanför Mantorp, där det finns två runstenar. Den ena (Ög 184) är djupt huggen och det råder ingen tvekan om vad det står på stenen. Den andra (Ög ATA4905/48) är däremot ytterst svårläst med smala och grunda ristningslinjer. Denna sten upptäcktes först i juli 1948 i samband med att man lade om kyrkogårdsmuren och det verkar faktiskt bara existera en enda läsning av inskriften. Den gjordes av Sven B. F. Jansson (den legendariske ”Run-Janne”), som undersökte och målade upp ristningen den 1 oktober samma år. Däremot finns inget fotografi av stenen i uppmålat skick, varken i Runverkets samlingar eller i ATA. 1978 ska den ha målats igen, men inte heller från detta tillfälle går det att hitta några bilder. I dag är uppmålningen helt borta och det är inte särskilt lätt att få någon uppfattning om hur ristningen ser ut.

Runstenen vid Sjögestads kyrka, som hittades i kyrkogårdsmuren 1948. Foto Magnus Källström
Runstenen vid Sjögestads kyrka, som hittades i kyrkogårdsmuren 1948. Foto Magnus Källström

Vi gjorde här samma saker som vid Ållonö, men min granskning försvårades av att solen ständigt gick i moln och till slut in bakom ett träd. Den delen av undersökningen måste alltså kompletteras vid ett senare tillfälle. 3D-skanningen gick däremot utmärkt, även om det var lite svårt att få plats med tältet bland buskarna runt stenen. Medan Laila skannade stenen passade jag på att bättra på den blekta uppmålningen på den andra runstenen vid kyrkan. Egentligen skulle vi ha målat fler runstenar, men tyvärr regnade två av förmiddagarna bort och på våt sten fäster inte färgen. I stället åkte vi runt och besiktade runstenar i grannskapet inför kommande arbeten och när vi var på hemfärd kunde vi konstatera att vi på knappa tre dagar faktiskt hunnit se 43 av landskapets runstenar. Men så står ju dessa i Östergötland ovanligt tätt, många gånger flera tillsammans och ofta på lättillgängliga platser.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Det måste nämnas att jag senare fick ett tips om att höra med Östergötlands museum om de möjligen hade någon bild av Sjögestadsstenen i uppmålat skick. Och minsann fanns det inte en bild tagen av signaturen Ali (troligen den dåvarande amanuensen Anders Lindahl) just år 1948 när Jansson var där! Gå till museets fotosamling på nätet och välj ”Föremål” vid Motivgrupp och skriv ”Sjögestad” vid Socken, så dyker denna bild högst upp i listan. DS.

Runstenar och grindstolpar

Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström
Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström

Våra runstenar har fyllt många praktiska ändamål genom århundradena. Oräkneliga stenar har använts som byggnadsmaterial eller hamnat som trappstenar och spishällar, vilket ofta har varit till men för ristningen. Grindstolpar är ett annat användningsområde. Detta låg naturligtvis nära till hands när det redan från början handlade om resta stenar och på vissa runstenar kan man ännu se spår av denna hantering. På U 92, som står vid Jakobsbergs folkhögskola i Järfälla utanför Stockholm, finns exempelvis fyra djupa borrhål på kanten som bör vara spår efter upphängningsanordningen för en grind.

Andra runstenar har utsatts för en mer våldsam behandling. En historia som har berättats många gånger förr, men som kan kanske tål att berättas en gång till handlar om hur Richard Dybeck på sin antikvariska resa sommaren 1867 länge sökte förgäves en av de runstenar som skulle finnas vid Gällsta i Vallentuna (U 231). Senare på hösten fick han veta att stenen blivit sprängd i två delar av en tidigare häradsdomare och att runstensstyckena stod som grindstolpar vid dennes gård. Dybeck for dit en kväll och fann – som han själv skriver ­– ”ganska riktigt de två runristade grindstolparne och sjelfve gamle häradsdomaren stående midt emellan dem. Nå, här har jag grisen i grind, tänkte jag och röck utan omsvep an med mitt ärende.” Häradsdomaren försvarade sitt tilltag med att marken var hans och följaktligen också stenen, och för säkerhets skull lade han till: ”för resten kunde inte sjelfva landtmätarn läsa de här seffrorna … så ingen kan komma åt mig!” Dybeck anmälde dock saken till Konungens befallningshavande och den gamle häradsdomaren blev tvungen att återföra stenen och sammanfoga de två styckena.

De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström
De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström

Det finns dock grindstolpar med runor som är avsedda som sådana redan från början, men de är inte vikingatida utan medeltida. Ett exempel finns vid Sigrajvs i Vamlingbo på södra Gotland, där man på den ena stolpen (G 8) kan man läsa att olafr : ṣuþr · giarþi us dvs. ”Olav Suders(?) gjorde oss”. Att ett runristat föremål på detta sätt talar om sig själv i första person är mycket typiskt för medeltida runinskrifter.

Det har faktiskt funnits ytterligare en grindstolpe med runor i just Vamlingbo. Den stod någon kilometer söderut vid gården Storms, men är sedan länge försvunnen. Allt som har varit känt är att lektor J. H. Wallman avbildade den på sin antikvariska resa på Gotland 1830 och att den 1844 undersöktes av Carl Säve. Den senare gav i sin avhandling Gutniska urkunder (1859) en läsning av inskriften, vilken också är den text som har legat till grund för behandlingen i Gotlands runinskrifter (1962). Inskriften har där fått beteckningen G 9 och utgivarna har bara tolkat ett enda ord, nämligen stulpa, som antas betyda ‘stolpe’ eller ‘stolpar’.

När jag i januari i år satt och tittade i Carl Säves samling i ATA upptäckte jag att Säve också hade gjort en teckning av grindstolpen, vilket inte var känt när första delen av Gotlands runinskrifter gavs ut. Teckningen ger en hel del nya upplysningar. Exempelvis ska grindstolpen har varit lägre än vad Wallman hade uppgivit (drygt tre fot i stället för fem) och vissa detaljer är annorlunda hos Säve. Man lägger bland annat märke till urtaget på stolpens framsida, som måste ha varit avsett för en grind och som inte har någon motsvarighet på den äldre teckningen.

Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo. Efter original i ATA
Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo (G 9). Efter original i ATA

Inskriften har enligt Säves teckning varit följande: k : stulpa : aḳs-nano-

Runföljden stulpa måste givetvis vara en form av ordet stulpi ’stolpe’ och då rimligtvis i pluralis, eftersom grindstolpar brukar vara två. Märkligt är att inskriften ser ut att ha börjat med en ensam k-runa. Stolpen verkar ju inte alls ha varit defekt så den enda rimliga slutsatsen är att början av inskriften har funnits på den andra – redan då försvunna – grindstolpen. En möjlighet är att k-runan har tillhört ordet högg (skrivet hiak eller liknande) och att ristaren har påbörjat detta ord på den andra stolpen, men inte fått rum med den sista runan. Inskriften bör i så fall ha inletts med stenmästarens namn. Vad som avses med den sista runföljden aḳs-nano- är osäkert. Enligt Säve kan det också ha stått af inledningsvis, vilket kan vara ordet af  ’från’. En möjlighet är i så fall att det följande har utgjorts av ett ortnamn. Här har Säve på sin teckning gjort en viktig anmärkning: ”Slutet af inskriften är trol. förderfvad med villoqvistar.” Någon har förmodligen skurit i den mjuka sandstenen med kniv och det är möjligt att några av bistavarna i den sista runföljden inte alls hör till den ursprungliga ristningen.

Om det har varit ett ortnamn som har stått på stolpen från Storms så måste det ha börjat på S- och kanske går det med lite arbete att genomskåda det. Det bästa vore givetvis om stolpen dök upp igen så att det gavs möjligheter till en ny undersökning. Men i väntan på detta får vi sända en tacksamhetens tanke åt J. H. Wallman och Carl Säve, som genom sina teckningar och noteringar räddade den från glömskan.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs hela historien om Dybeck och häradsdomaren här.

Den cyklande runologen

Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.
Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.

Utforskandet av våra runinskrifter har alltid inneburit resor. Runstenar förekommer i Sverige från Skåne i söder till Jämtland i norr och även om stenarna en gång restes intill det som då var viktiga kommunikationsleder är det inte alltid som de senare har behållit en sådan status. Richard Dybeck konstaterade exempelvis i sin reseberättelse 1864 att de uppländska runstenarna ”sällan eller aldrig förekomma vid sockenvägarne, utan måste sökas antingen vid nästan ofarbara s.k. lervägar, eller rent af i vilda obygder – ett förhållande, som för öfrigt har sin stora märkvärdighet.”

Äldre tiders antikvarier färdades förmodligen mest till häst eller med häst och vagn och resorna tog givetvis mycket lång tid. Det mest extrema exemplet är nog den resa som ritaren Johan Peringer (sedermera riksantikvarie och adlad Peringskiöld) 1687 företog till Tornedalen för att uppsöka en runsten som enligt uppgift skulle bära en ristning med de tre kronorna. Det dröjde tio veckor innan han var tillbaka, men då hade han också avbildat runstenarna i Medelpad, runstenen på Frösön i Jämtland och dessutom gjort en avstickare till Trondheim.

När Erik Brate drygt tvåhundra år senare påbörjade sina fältarbeten för Sveriges runinskrifter hade färdsättet inte förändrats så mycket, även om de längre sträckorna nu också kunde avverkas på järnväg. 1896 hade han dock upptäckt ett nytt transportmedel:

”Vid färden till runstenarne begagnade jag denna sommar bicykel. Detta fortskaffningsmedel har i förevarande afseende den fördelen, att man ej är beroende af svårigheten att få hyra häst och åkdon, hvilken ofta visat sig vara stor nog, dess bruk befriar från tillsynen af hästen, gifver en hälsosam kroppsrörelse och bör äfven på längden ställa sig billigare.”

Brates entusiasm för cykeln är inte att ta fel på. När han 1906 fick höra att utgivaren av de berömda runkorsen på Isle of Man, P. M. C. Kermode, planerade att resa till Sverige för att bekanta sig med det svenska runmaterialet, skrev han till honom från Stockholm:

”Then you must by all means first learn to cycle and bring that vehicle and so you shall come to live with me some times in July or August, and I shall take you round to the most instructive stones you can ever wish.”

Om Kermode någonsin köpte en cykel och lärde sig cykla förtäljer inte historien, men en brittisk kollega som jag har konsulterat betvivlar det starkt.

Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).
Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).

Ett nytt steg togs av Brates efterträdare i arbetet med det svenska runverket, Elias Wessén, som 1922 skaffade sig en motorcykel med sidovagn, vilken 1928 ersattes av bil. Den senare användes när han och artisten Harald Faith-Ell samma sommar inledde sina runstensundersökningar i Södermanland. Bilen tillät dem att arbeta i ett helt annat tempo än någon av föregångarna och under den drygt månadslånga och regnfyllda resan lyckades de undersöka, måla upp och fotografera 104 runstenar.

Trots motorfordonens intåg har cykeln kommit till heders i runologiska sammanhang även senare. När Ragnar Kinander sommaren 1941 gjorde fältundersökningar i Jönköpings län färdades han på samma sätt som Brate. I den plan som han presenterade för Runkommittén finns detaljerade uppgifter om hela resan och under de två första dagarna skulle han exempelvis hinna med följande:

”Dag 1. Ankomst till Tranås med dagtåget 11.49, cykel 17 km till Göberga i Linderås sn, där en sten undersökes, cykel c:a 3 mil till Flisby (ev. tåg från Gripenberg)

Dag 2. Undersökning av stenarna vid Sunneränga och Rickelsta i Flisby, belägna 7 à 8 km från Flisby station.”

Sammanlagt avsåg Kinander att under tre veckor tillryggalägga 49 mil på cykel och undersöka ett 35-tal runinskrifter. Han tillägger dock att ”För fotograferingen, som skall företagas efter undersökningarnas avlutande har prof. Wessén föreslagit användande av bil som fortskaffningsmedel, vilket ju skulle innebära en stor fördel.”

I detta sammanhang måste också nämnas Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”), som en gång lär ha cyklat från Saltsjöbaden till Fresta kyrka i Upplands-Väsby på själva juldagen för att granska en nyligen påträffad runsten. Mycket riktigt finns i ATA en rapport rörande ett nyfynd i Fresta, som han besiktade den 25 december 1944 och som bör vara den åsyftade stenen. Om själva färdsättet ger dock handlingen inget besked.

Egentligen är det väl så runstenar ska ses, på cykel, där varken vägbommar eller skyltar med ”fordonstrafik förbjuden” utgör något hinder. Man slipper också problemet att hitta någonstans att parkera, vilket kan vara nog så besvärligt utefter smala landsvägar utan vägrenar. Men sommaren är väl i allmänhet att föredra framför vintern när det gäller denna typ av verksamhet.

Hur det gick det då med stenen med de tre kronorna som Peringer skulle rita av i Tornedalen? Han hittade mycket riktigt den åsyftade stenen vid Käymäjärvi i Pajala, men några nationalsymboler i form av tre kronor fanns inte på den. Han ritade ändå troskyldigt av två mösslika figurer, som med lite god vilja kanske kunde uppfattas som sådana. Det största problemet var väl egentligen att ”ristningen” är en ren naturbildning, vilket nog Peringer bör ha insett, men kanske inte ville medge efter att ha rest så långt. Stenen i Käymäjärvi finns faktiskt fortfarande kvar och går att hitta i FMIS (Pajala 90:1). Den som råkar ha vägarna åt detta håll i sommar har alltså här en mer ovanlig sevärdhet att besöka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om stenen vid Käymäjärvi i Henrik Schücks artikel Torneåstenen i Fornvännen 1933. DS.