Taggad: runstenar

Rökstenens förlorade minnen

Vägen till Rökstenen. Foto Magnus Källström

Mina känslor inför Rökstenen har inte varit helt olika dem som jag länge hyste för den amerikanska Kensingtonstenen, nämligen att det aldrig skulle bli något som jag på allvar skulle syssla med. Frågorna kring denna långa och dunkla inskrift framstår nämligen som alltför omfattande och komplexa för att jag skulle tro att det är möjligt att komma med något vägande inlägg. Lite olika omständigheter har jag dock fått mig att börja fundera lite mer på denna sten än vad jag hade tänkt.

Det främsta skälet är att jag för en dryg månad sedan, den 21 september i år, hade fått det hedrande uppdraget att opponera på Hanna Åkerströms doktorsavhandling i Nordiska språk: Visuella textkonventioner i den tidiga vikingatidens runristningar. Avhandlingen handlar om hur läsordningen i runinskrifter från vikingatidens två första århundraden signaleras med andra medel än det språkliga innehållet i texten. En av de studier som ingår i avhandlingen rör just läsordningen på Rökstenen och detta gav mig anledning att fördjupa mig i en hel del Rökstenslitteratur som tidigare legat halvt oläst.

Läsordningen på Rökstenen är faktiskt inte alls så given som man lätt kan få intryck av när man läser de vanligaste tolkningarna. Till en början är det dock inga som helst problem. Inskriften börjar längst till vänster i de två lodräta rader som har störst runor och som innehåller det välbekanta ”Till minne av Vamod stå dessa runor. Men Varin, fadern, skrev dem efter den döde sonen”. Sedan är det bara att fortsätta i de rader som följer tills man når den högra kanten av stenen. Då har läsaren också fått ta del av två ”minnen” som det berättas om på stenen: ”Jag säger det folkminnet …”, ”Det säger jag som det andra …”

Rökstenens samtliga sidor (även undersidan!) ritade av P. A. Säve 1862. Efter original i ATA.

Därefter fortsätter texten i de två vågräta raderna nedtill på samma sida med den berömda strofen om Tjodrik den djärve, som i senare tid har fått konkurrens av alternativa tolkningar. Hela strofen har inte rymts på framsidan, utan fortsätter upp längs den högra smalsidan. Så långt är allt väl, men var tar texten vägen sedan? Ska man rikta blicken upp mot de korsformiga lönnrunorna på stenens topp eller ska man gå över till baksidan? Och om man väljer det senare alternativet: Var ska man egentligen börja läsa? Här finns såväl lodräta som vågräta rader och i ett par av de senare står runorna upp och ned. Dessutom används förutom kortkvistrunor av den typ som finns på framsidan och den högra smalsidan även ett antal mer eller mindre intrikata lönnrunesystem.

Enligt den vanligaste uppfattningen börjar texten på Rökstenens baksida i det stora mittpartiet i lodräta rader, som är ristat med vanliga kortkvistrunor. Detta kan verka rimligt, eftersom det här handlar om ”minnen” av samma typ som på stenens framsida uttryckta i klartext. Det som förvirrar är numreringen: ”Det säger jag som det tolfte …”, ”Det säger jag som det trettonde …” Med tanke på att det föregående ”minnet” var det andra verkar det här som om det skulle saknas en hel del. Detta har vissa forskare som exempelvis Otto von Friesen försökt lösa genom att läsa andra delar av inskriften före detta parti. Andra har antagit att det som Varin presenterar bara är ett urval av hans vetande eller att de saknade ”minnena” har funnits framställda någonstans utanför stenen.

Den danska runologen Lis Jacobsen föreslog i en artikel i Arkiv för nordisk filologi 1961 att Rökstenen inte har varit ensam, utan att den likt många andra runstenar hade ingått i ett större monument bestående av flera resta stenar. Hon jämförde med det tyvärr splittrade Hunnestadsmonumentet i Skåne, som enligt en avbildning hos Ole Worm på 1600-talet bestod av inte mindre än åtta stenar, varav två var försedda med runinskrifter, tre helt oristade och tre bar olika typer av bildframställningar. Bilderna visade olika mytologiska motiv som jättinnan Hyrrokkin och Fenrisulven, vilket kunde ses som en sorts motsvarighet till Rökstenens ”minnen”. Jacobsen lät till och med göra en skiss över hur tänkta stenarna med de saknade ”minnena” hade kunnat vara uppställda kring Rökstenen.

Lis Jacobsens förslag till ett monument kring Rökstenen (nr I) bestående av flera runristade stenar. Efter Jacobsen 1961.

Sex år senare presenterade arkeologen Sune Lindqvist i samma tidskrift en ny idé om den ursprungliga miljön kring Rökstenen. Han menade att stenen ursprungligen borde ha haft en annan vinkel än den har i dag så att runraderna på stenen blev mer vinkelräta mot markytan. Stenen kommer då att likna stäven på ett skepp och Lindqvist antog att den ursprungligen varit stävsten i en stor skeppssättning. Enligt Lindqvist krävdes inte ”mycken fantasi för att tycka sig stå vid den genom skriften dekorerade stävplankan till ett skepp, vars skrov dolts i jorden”. Han uteslöt inte heller ”att man ännu under vikingatid ordnat vissa av de s.k. båtgravarna så, att stävtopparna till det i gruset dolda skrovet stuckit upp”. Man kommer här osökt att tänka på Osebergsskeppet, där ju den främre delen enligt senare rön i ett skede ska ha stuckit ut ur högen. Detta monument tillhör ju ungefär samma tid som Rökstenen.

Sune Lindqvists rekonstruktion av Rökstenen som stävsten i en stor skeppssättning. Efter Lindqvist 1967.

Lindqvist erinrade även om runstenen Sö 137 vid Aspa löt i Södermanland, som till formen påminner en del om Rökstenen och som enligt inskriften dessutom ska ha rests på en tingsplats. Även denna sten tänkte han sig som stävstenen i en försvunnen skeppssättning uppförd på tingsplatsen.

Lindqvists förslag om Rökstenens ursprungliga placering verkar onekligen mycket bestickande och den går också att kombinera med Jacobsens idé om flera runristade stenar. Av Hanna Åkerströms analys av läsordningen på Rökstenen framgår att det finns ett tydligt brott mellan texten på stenens högra smalsida och resten av inskriften (där det gåtfulla hoppet från det andra till det tolfte minnet sker). Om stenen har stått som stävsten i en skeppssättning måste denna smalsida ha varit vänd in mot skeppet, vilket betyder att andra eventuella runristade stenar har varit placerade snett bakom denna. Har dessa stenar bara varit två till antalet så borde läsaren här först ha gått till den vänstra och sedan den högra stenen. Rimligtvis har väl även dessa stenar haft inskrifter på flera sidor och med en läsordning motsols runt varje sten borde detta på ett naturligt sätt ha lotsat läsaren fram till det som i dag uppfattas som Rökstenens baksida och det tolfte minnet.

Själv gjorde inte Lindqvist någon koppling till flera runristade stenar i den tänkta skeppssättningen, vilket säkert beror på att han anslöt sig till von Friesens läsordning och därför inte besvärades av några saknade ”minnen”.

Monumentala skeppssättningar knutna till viktiga samlingsplatser förekommer som bekant på flera håll. Tankarna går här till de två stora skeppssättningarna vid Anundshögen utanför Västerås, där vi vet att ting hölls under medeltiden, men också till den 50 meter långa skeppssättning, vars fundament upptäcktes 1990 inne i Linköping i Östergötland.

Att runstenar har rests tillsammans med skeppssättningar och ibland till och med ingått i sådana är också ett känt fenomen. Det kanske mest berömda exemplet är Glavendrupstenen (DR 209) på Fyn i Danmark, som än i dag står i den ena änden av en stor skeppssättning, där den vänder den ena bredsidan in mot skeppet. Detta är dock en sekundär uppställning i samband med rekonstruktionen av skeppssättningen. När stenen påträffades i början av 1800-talet låg den omkullfallen och nedsjunken i en låg hög, som den senare flyttades ifrån.

Skeppssättningen och runstenen vid Glavendrup avbildade 1871 av J. Magnus Petersen. Foto Nationalmuseet i Köpenhamn (Public Domain).

Glavendrupstenen är ristad på de båda bredsidorna samt på den ena smalsidan. Bredsidorna upptas av minnesinskrifter, medan smalsidan bär en förbannelse riktad mot den som på något sätt åverkar stenen: ”Till en ’rädde’ må den bli som denna sten ödelägger(?) eller drar efter någon annan!” Ludvig Wimmer menade att stenen ursprungligen har haft samma orientering som den har i dag, men som stävsten i en skeppssättning förväntar man sig snarare att den har följt skeppets längdriktning och den runristade smalsidan med förbannelsen borde väl i så fall ha varit vänd framåt. Placerad på detta sätt blir Glavendrupstenen inte helt olik Rökstenen, där den smalsida som måste ha varit vänd framåt i det tänkta skeppets färdriktning istället innehåller en åkallan av guden Tor i lönnskrift.

Glavendrupstenen (DR 209) på Fyn i Danmark och Rökstenen. Foto Magnus Källström

Idén att det ursprungligen kan ha funnits mer än en runsten i Rök är faktiskt inte helt gripen ur luften. I sin artikel nämner Lis Jacobsen en passage i C. F. Nordenskjölds reseberättelse från 1873 där förekomsten av åtminstone ytterligare en sten till finns antydd:

”Vid kyrkobyggnaden upptäcktes enligt Pastor Björlingssons uppgift, som då bodde i Rök, ännu en runsten inunder gamla kyrkogolfvet och blefvo arbetarena af honom uppmärksammade på stenens värde: den lärer detta oaktadt vara sönderslagen och har ej kunnat återfinnas.”

Det är givetvis svårt att bestämma sanningshalten i en sådan uppgift, men vid rivningen av den gamla medeltidskyrkan gjorde man bevisligen en del oväntade fynd. I Vitterhetsakademiens dagbok från den 18 april 1843 står nämligen att läsa:

”Herr Wallman hade äfven meddeladt ett bref från Prosten och Kyrkoherden i Heda och Rök i Östergötland, Hr Hedmark, angående ett märkligt fynd af 5 lerurnor, till någon del fyllda med aska och brända ben, samt med en tegelsten betäckta, anträffade i kulliggande ställning i östra gafvelmuren af Röks kyrka, då denna för några år sedan nedbröts. Akademien uppdrog åt Sekreteraren att rörande detta fynd söka inhemta närmare upplysningar genom brefvexling med prosten Hedmark.”

Den 6 februari påföljande år återkommer man i dagboken till fyndet:

”För Akademien uppvisades 2ne betydligt skadade lerurnor jemte åtskilliga bitar af dylika, hvilka, enligt förut i Akademien meddelade upplysningar, förleden sommar anträffats, till någon del fylda med aska och ben, jemte tegelbitar och kalkbruk, insatta i ett tomt rum i sjelfva gafvelmuren af Röks kyrka i Östergötland, då denna nedrefs, och på hösten blifvit uppsända genom prosten Hedmarks försorg.”

Även Nordenskjöld har känt till fynden och har tillfogat ytterligare några upplysningar: ”Röks kyrka lärer vara bygd på ett forntida minnesmärke och sannolikt är att de vid kyrkans ombyggnad funna inmurade lerurnorna blifvit anträffade vid grundgräfningen. Vid sprängning uti ett berg i och för erhållande af byggnadssten fanns uti en jordfylld spricka ett menniskoskelett.” I en not tillägger han: ”Lerurnorna, fyllda med aska, stodo i små uti korrunden 8 f. högt från golfvet anbringade nischer. Äfven funnos väggmålningar med klara väl bibehållna färger.”

Urnorna tillhör idag Historiska Museets samlingar (inventarienummer 1104) och har i museets katalog klassificerats som ett järnåldersfynd. Det verkar mycket rimligt att dessa urnor påträffades när 1100-talskyrkan uppfördes och att de av pietet för de döda hade murats in i kyrkans absid på samma sätt som man satte in Rökstenen oskadad med framsidan utåt i tiondeboden. Kanske fanns det i bygden då ännu en tradition om vad dessa representerade. Om urnorna kan ha haft något samband med den av Lindqvist antagna skeppssättningen är givetvis omöjligt att säga.

Rökstenens bakdsida och vänstra smalsida. Det är här det gäller att finna läsvägen genom texten. Foto Magnus Källström

I vilken ordning ska då resten av Rökstenens text läsas? Hanna Åkerströms analys resulterar i nio olika alternativ och hon menar att det kan ha varit meningen att det här inte skulle finnas en enda väg genom texten, utan att flera läsordningar med skiftande resultat skulle vara möjliga samtidigt. Med en upphovsman som Varin, som excellerar i dunkla utsagor och kunskap om olika lönnrunor vore något sådant kanske inte helt oväntat.

Jag tror dock att ett av de föreslagna alternativen är sannolikare än de övriga och det har sitt ursprung i en av Åkerström framhävd iakttagelse av den ovan nämnda Lis Jacobsen i kombination med ett uppslag av Olov Lönnqvist från 1999. Lönnqvist menar att man efter att ha läst alla de vertikala raderna med kortkvistrunor på baksidan ska gå över på den återstående smalsidan och läsa lönnrunorna som handlat om Tor och som sträcker sig uppifrån och ned. På slutet hamnar man i höjd med den vågräta rad där chiffret bygger på en variant av de äldre runorna. Runorna i denna rad står upp och ned och läses från höger till vänster. Samma typ av runor finns sedan i den lodräta rad som följer den vänstra kanten upp mot toppen. Där vidtar i tre horisontella rader med en ny lönnskrift (ett förskjutningschiffer), där runorna i den nedersta raden är vända upp och ned och alltså måste läsas från höger till vänster. Den uppochnedvända raden indikerar att man vid slutet ska rikta blicken uppåt och då återstår bara ett oläst parti: de sex stora runkorsen högst upp på baksidan och på toppen, som säkert tillsammans bildar en enhet och utgör inskriftens stora final.

Läst i denna ordning inleds varje nytt chiffer med runföljden sakum ”jag säger” som är den genomgående nyckeln till de olika lönnrunesystemen. Först i finalen saknas denna nyckelfras, men här består lönnrunorna bara av en variant av en lönnskrift som redan har förekommit i inskriften.

Vad texten sedan säger är en annan sak och förmodligen kommer vi aldrig att till fullo förstå den. Om mina funderingar ovan skulle råka vara riktiga är dessutom inskriften – trots att det handlar om världens längsta runinskrift – kanske bara ett fragment av en större helhet.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Några andra aspekter av tolkningen av Rökstenen har jag nyligen berört här. DS.

När björnen blev en fågel och korset förbyttes i runor

Henrik Zedig skannar en av runstenarna vid Attmars kyrka (M 4). Foto Magnus Källström

Förra veckan tog arbetet med Medelpads runinskrifter ett rejält steg framåt. Då fick vi äntligen möjligheter att genomföra den 3D-skanning av Medelpads runstenar som vi länge hade planerat och som vi hoppas ska bidra till den slutgiltiga läsningen av några av de svårare inskrifterna. I några fall hade jag redan på andra vägar funnit en lösning, men behövde pröva den på ett mer objektivt sätt, i andra visade sig den digitala bilden bjuda på oväntade överraskningar. 

Vi var tre stycken som hade tagit oss upp till Medelpad. Själva skanningen utfördes av Henrik Zedig från länsstyrelsen i Västra Götaland tillsammans med Laila Kitzler Åhfeldt från Riksantikvarieämbetet, medan jag mest stod bredvid och försökte snappa upp detaljer allteftersom ristningen växte fram på skärmen. Att vid en runsten även kunna se ristningen utan den nuvarande uppmålningen och i en generaliserad färgskala var en mycket speciell upplevelse.

Digital bild av Svalastenen (M 2), som i dag står vid Njurunda kyrka. Foto Magnus Källström

På tre dagar skannade vi alla Medelpads 14 bevarade runstenar. En inskrift som särskilt intresserade mig är den som finns på den mindre av de två runstenar som står vid Sköns kyrka, nämligen M 16. Enligt litteraturen är detta den senast funna runstenen i Medelpad, som ska ha påträffats i september 1911 av den förste ordföranden i Medelpads fornminnesförening Anders Wide och författaren Olof Högberg. Stenen ska då ha legat med ristningen uppåt ”i en kyrkstallplan invid Sköns kyrka”. I en tidningsartikel från 1912, där Wide intervjuas har jag dock funnit att den egentliga upptäckaren var ”en 18-årig yngling från Målås i Skön”, som vid denna tidpunkt hade anmält sitt fynd till föreningen. Att döma av en kort tidningsnotis om uppförandet av den nya kyrkan i Skön från november 1848 verkar det samtidigt som om som den faktiskt kan ha upptäckts redan då. I så fall är det i stället den stora Attmarstenen M 5 – funnen den 26 augusti 1875 – som är det senaste runfyndet i Medelpad.

Laila arbetar vid Bergastenen (M 3) i Njurunda. Fältutrustningen i förgrunden. Foto Magnus Källström

Trots att stenen från Skön har varit känd i mer än hundra år, verkar den aldrig ha blivit ordentligt runologiskt undersökt, utan den läsning och tolkning som är den officiella har egentligen en mycket märkligt bakgrund. Ytterst går den tillbaka på en uppteckning som gjordes 1969 av den dåvarande intendenten vid Sundsvalls museum Björn Hallerdt och som han meddelade den runintresserade Algot Hellbom. Denne gjorde i sin bok Medelpads runstenar (1979) i sin tur en del ändringar för att få mening i texten. I Samnordisk runtextdatabas har inskriften fått följande redaktion med ledning av Hellboms bok:

bia(r)(n) raiti … …þur sin : kuþ hialbi ant hans … …ti runaR
Biorn ræisti … [fa]ður/[bro]ður sinn. Guð hialpi and hans … [ris]ti runaR.

Eller som det blir på dagens svenska:

”Björn reste …, sin fader (eller: broder). Gud hjälpe hans ande. … ristade runorna.”

När stenen målades upp av Runverket i slutet av 1990-talet  kunde man inte återfinna allt detta, men man valde ändå att i många stycken följa Hellbom. Att vissa detaljer inte stämmer upptäckte jag redan 2006, när jag höll på med min avhandling. Exempelvis såg jag redan då att ant hans inte finns på stenen, utan att det sannolikt bara står ordet salu dvs. ”själ”. Detta parti hade också lämnats utan uppmålning. De inledande runorna var målade som biari, vilket ju inte borde återge namnet Björn utan i stället det mer sällsynta Bjare, som faktiskt också betyder ’björn’. Att den sista runföljden borde återge en ristarsignatur köpte jag då, även om jag inte riktigt kunde föreställa mig hur denna del av texten ursprungligen hade varit arrangerad på ristningsytan.

Under senare år har jag gått igenom denna inskrift vid flera tillfällen och gradvis upptäckt att den på ytterligare punkter måste läsas helt annorlunda. Bland annat döljer den fjärde runan som har målats som r egentligen de två runorna li, som av allt att döma är en del av ordet lēt ’lät’.

Runstenen M 16 vid Sköns kyrka. Foto Magnus Källström resp. Henrik Zedig

Inför veckans undersökningar hade jag rest upp en dag före Laila och Henrik för att pröva mina senaste idéer, som jag också tyckte bekräftades av ristningen så långt det nu gick att bedöma. På torsdagsmorgonen blev det äntligen dags att skanna denna sten. Eftersom radio P4 Västernorrland hade visat intresse för vårt arbete, bestämde vi att göra detta i direktsändning, vilket ju var ett litet vågspel ifall mina iakttagelser skulle visa sig vara helt fel och allt bli ett stort antiklimax. Ordet salu och några andra detaljer kom först mycket tydligt fram på skärmen. Därefter nådde vi de inledande runorna som är målade bia, men som jag i stället kunde läsa som bai. Detta känns vid första anblicken inte som något vikingatida namn. Man ska dock komma ihåg att b-runan också kan stå för /p/ och i så fall får vi mansnamnet Pāi. Detta förekommer i flera olika källor (bland annat som binamn på islänningen Óláfr Pái Hǫskuldsson), men det har aldrig tidigare har setts på en vikingatida runsten. Namnet betyder ’påfågel’ och man tror att det ursprungligen har uppkommit som binamn på personer med svaghet för färggranna kläder.

Något som vi också fick bekräftat, men som inte hanns med under den korta tiden i etern, var att den föregivna ristarsignaturen saklöst kan strykas. I stället för tirunaʀ står det av allt att döma biurna-…, där alltså namnet Björn ser ut att återuppstå på stenen! Det kunde ligga nära till hands att här se en bestämning till det föregående sālu ’själ’, men det är omöjligt eftersom namnet Biǫrn i genitiv har formen Biarnaʀ med a. Det troligaste är i stället att namnet står i grundform och att runorna i slingan på mittytan är början på en ny sats.

Just nu tror jag att hela inskriften ska läsas på detta sätt:

bai li- raita …[aþu]r sin : kuþ hialbi salu | biurn a-…
Pāi lē[t] rētta … [f]aður sinn. Guð hialpi sālu. Biǫrn o[k](?)…
”Påe lät uppresa …, sin fader. Gud hjälpe själen. Björn och(?) …”

De runor som står inom hakparentes är i dag dolda under mark i den betong som stenen av någon anledning göts in i när den placerades på sin nuvarande plats vid kyrkans restaurering 1969. Att jag ändå vet att stenen bär dessa runor och att släktskapsordet varit just ordet fader beror på att jag har fått tillgång till undersökningar av stenen som arkeologen och Timrå- och Skönsättlingen Ingmar Jansson gjorde som gymnasist i början av 1960-talet. Ingmar var dessutom den förste att läsa biurna-… i slingan på mittytan, även om det också tog honom flera besök.

Runstenen M 14 vid Byn i Sättna. Foto Magnus Källström

Vid lunchtid lämnade vi Skön för att göra de två sista runstenarna på vår tur: Oxstastenen i Selånger (M 13) och runstenen vid Byn i Sättna (M 14). Den senare avbildades första gången 1724 av Erik Julius Biörner, som har efterlämnat en läsning och tolkning som var så fantasifull – stenen antogs här vara rest av tre män som kallade sig ”namnkunnige Asiefarare” – att de mer sansade 1700-talsforskarna misstänkte att den var påhittad. Nils Reinhold Brocman besökte platsen på sin resa till Hälsingland 1763, fann stenen och lät den medföljande tecknaren Olof Rehn avbilda den. Denna teckning finns i två olika versioner och har sedan dess varit vägledande för denna mycket vittrade och nötta inskrift.

N. R. Brocmans och Olof Rehns teckning av runstenen i Byn 1763. Foto: ATA

Min förhoppning var att vi här bland annat skulle kunna fastställa namnet på den som stenen har varit rest efter och vars namn Brocman och Rehn hade läst som ihul, men vårt intresse kom snabbt att upptas av en helt annan del av ristningen. På mittytan finns ett ganska skevt kors uppmålat, men detta gick inte alls att återfinna i 3D-bilden. Plötsligt upptäckte Laila, Henrik och stenens fadder Mikael (oklart vem som var först), att det inte alls var något kors, utan det i stället fanns runor på denna plats. Trots att vi både hade stenen och själva 3D-bilden att jämföra med var det inte helt lätt att få ordning på hela texten, men det rådde inget tvivel om att man kunde läsa ulf följt av en runa som antingen var r eller b. Det såg också ut som om dessa runor begränsades av ett textband som reste sig upp från rundjurets huvud. Efter att ha granskat partiet närmare kunde vi också fastslå att de runor som går att skymta i rundjurets hals ska läsas i motsatt riktning och att namnet suain ”Sven” som står i slingan till vänster måste utgöra början av inskriften och vara inskriftens första namn.

De nyfunna runorna på M 14 i nattbelysning och i 3D-version. Runorna går i lodrät riktning och följer den högra sidan av det som tidigare antogs vara ett kors. Foto Magnus Källström resp. Henrik Zedig

För att även få möjlighet att titta på ristningen i släpljus bestämde vi oss för att återvända när det hade mörknat. Tyvärr hade det då också börjat regna, men med paraply och en bygglampa kunde vi bekräfta de runor som vi hade sett tidigare på dan. Det var samtidigt svårt att få fason på det som borde vara rundjurets huvud, men så mycket är säkert att det aldrig har funnits något kors på denna sten. Här har Rehns teckning misslett senare undersökare.

Det ska tilläggas att det när man väl har fått syn på dessa runor inte är några problem att se åtminstone u-runan även på tidigare fotografier.

Detta var torsdag kväll och när jag på fredagsmorgonen bläddrade i mitt preliminära manus till Medelpads runinskrifter gjorde jag en nästan lika oväntad upptäckt. Bland de äldre avbildningarna av M 14 finns en mycket valhänt teckning av Nils Johan Ekdahl från 1829, som jag inte har haft så stor tilltro till eftersom den innehåller flera märkliga runformer. Nu såg jag till min förvåning att han på mittytan hade avbildat de runor som vi trodde oss vara först att upptäcka!

N. J. Ekdahls teckning av M 14 från 1829. Efter original i ATA.

Våra upplevelser vid runstenen i Byn ger ett par viktiga påminnelser för fältrunologen. När man studerar en runsten är det alltid nödvändigt att förhålla sig kritisk till vad tidigare undersökare har sett och hålla öppet för att verkligheten kan vara en annan. Samtidigt ska man inte underskatta föregångarna och de gamla antikvarierna, utan noga begrunda vad de har noterat. I detta fall har Brocman förlett oss med sitt kors, medan Ekdahls taffliga teckning egentligen visade den rätta vägen. Det bör samtidigt framhållas att Brocman ingalunda var säker på sin uppfattning. I sin reseberättelse skriver han nämligen:

”Jag tilstår likväl at jag en annan Dag ännu gärna set denne Sten för dess Ojämnheter och flera Rister skull. Ty hvad förste Gången i sådant fall icke kan vinnas, det gifver ofta en annan Tid bätre. Sålunda ser jag i Domprosten Celsii Anteckningar, at han läst månge Runstenar 2, 3, ja 4. Gånger, några År ofta imellan hvar Gången. Hvarföre jag til denne icke själfkloke, utan af Flit, Möda och Eftertanka kloke Mannens Runradningar hafver mera Förtroende, än til hans både Förgänges- och Samtida Mäns. Han höll för skamligt at påbörda någon sina Meningar, förr än han själf om dem var öfvertygad: var icke häller så lättsinnig, at han snart lät inbilla sig det, som sakernas Natur och andra Efterrättelser, dem han väl viste, emotsade.”

Detta är mycket kloka ord, även om det säkert hade kunnat uttryckas lite enklare.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I höst kommer M 16 vid Sköns kyrka att grävas upp och befrias från betongen som nu täcker en del av ristningen. Då kan vi kanske komma ytterligare en bit med läsningen och tolkningen av denna inskrift. Och skulle någon veta vem den 18-åriga ynglingen från Målås var, så är jag givetvis intresserad. DS.

Runormens väg på hälleberget

Runristningen Ög 45 vid Björnsnäs utanför Norrköping. Foto Magnus Källström 2020.

Att hugga runor i fast häll verkar ha varit förbehållet landskapen kring Mälaren. Av det sextiotalet ristningar av denna typ som vi känner till från Sverige finns nästan alla i Uppland eller Södermanland. Givetvis kan detta bero på att tillgången på lämpliga isslipade hällar har varit bättre i dessa landskap, men det är förmodligen inte hela sanningen. Vikingatidens runristningar var offentliga monument som var tänkta att synas och det gör en rest sten. En ristning i en häll är inte synlig på samma sätt och höljs dessutom snabbt av vegetation och mossa.

Om man undantar några enstaka runristningar i Bohuslän och på Gotland, är Östergötland faktiskt det sydligaste landskapet där det fasta berget har utnyttjats för runristning. Sammanlagt finns fyra eller fem ristningar av denna typ beroende lite på hur man räknar. Märkligt nog är de alla olika och de tillhör skilda tider. Äldst är runristningen (Ög KJ54) på det stora hällristningsområdet vid Himmelstalund som är ristat med den urnordiska runraden kan härrör från en så avlägsen tid som romersk järnålder. Den utgörs av runorna braido, vilka har tolkats om ett kvinnonamn Braidō med betydelsen ”den breda”.

Till äldre vikingatid och kanske så tidigt som början av 800-talet, hör den märkliga Oklundaristningen i Östra Husby (Ög N288), ristad av Gunnar som hade sökt asyl för ett dråp vid en hednisk offerplats. Runorna består av kortkvistrunor, vilket är samma typ av runsystem som har använts på den berömda Rökstenen. Från början av 900-talet härrör troligen Ingelstadristningen (Ög 43) utanför Norrköping. I den ena av ristningens två rader står det lite gåtfullt att ”Salse gjorde solen”, vilket av allt att döma syftar på en djup huggen grop i berget, som är omgiven av tre grundare skålgropar och nio streck, som bildar en strålkrans.

Till 1000-talets första hälft hör runristningen (Ög 45) vid Björnsnäs i Kvillinge, också utanför Norrköping, som däremot innehåller en helt ordinär minnesinskrift av den typ som vi känner igen från tusentals runstenar. Slutligen finns vid Risinge utanför Finspång en runristning i fast häll huggen 1678 av prästsonen i Risinge, Eric Bruzæus.

Björnsnäsristningen före uppmålningen. Notera de märkliga strukturerna i berghällen. Foto Magnus Källström 2020.

Ristningarna vid Himmelstalund, Oklunda och Ingelstad har jag flera gånger haft anledning att besöka, men ristningen vid Björnsnäs såg jag för första gången nu i måndags under min sista arbetsvecka före semestern. Hällen rengjordes nämligen för ett antal år sedan och nu skulle jag granska och måla upp den. Att för första gången se denna ristning i verkligheten var en stor upplevelse, trots att jag har sett den på bild hur många gånger som helst. Den har nämligen en för runhällar helt unik utformning. I stället för att bilda en sluten krets har runristaren låtit runormen slingra sig över hällen och det är först när man står framför den i verkligheten som man förstår varför. Hällen utgörs nämligen inte alls av de ensartade ytor som de vikingatida runristarna normalt brukar föredra utan genomkorsas av slingrande ådror och band i kraftig rörelse som närmast liknar skummande vatten. Säkert är det detta som ristaren har lagt märke till och valt att utnyttja i sin komposition. Intrycket blir att runormen kommer simmande genom en fors, vilket ju är mycket passande när ett vattendrag finns strax bredvid och inskriften dessutom omtalar ett brobygge.

Ristningen vid Björnsnäs målades upp senaste gången 2002 av Helmer Gustavson, men det mesta av hans uppmålning var nu borta, vilket brukar ta runt tjugo år. Jag började mitt arbete med att metodiskt gå igenom själva läsningen och kommentera egenheter i de enskilda runorna. Detta brukar jag alltid göra när en runristning ska målas upp på nytt, eftersom det är då som man har de bästa möjligheterna att göra nyupptäckter. Vad gäller denna ristning hade jag inga större förhoppningar att se något nytt, eftersom den ju verkade högst okomplicerad.

Enligt Samnordisk runtextdatabas, som i detta fall bygger på Erik Brates utgåva av Östergötlands runinskrifter 1911–18, lyder inskrift:

: harþi : auk : sikrif : litu : haukua : haili : þaisi : auk : kairþu : buru : þaisi : aiftiʀ : nan : buþur : sin :
Harði ok Sigræifʀ letu haggva hælli þessi ok gærðu bro þessi æftiʀ Nann, broður sinn.
”Hårde och Sigrev lät hugga denna häll och gjorde denna bro efter Nan, sin broder.”

Om man undantar formen på några av skiljetecknen så var det endast på ett ställe, där jag såg anledning att avvika från tidigare undersökare. I inskriftens andra namn är den tredje runan vad jag kunde se inte k utan h. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt vänster var mycket tydlig och likaså den vänstra delen av den bistav som går snett nedåt höger. Ändå måste jag säga att jag tvekade lite innan jag målade den så. Alla de äldre undersökare som jag kände till från P. A. Säve 1861 via Brate 1891, Arthur Nordén 1936 och nu senast Helmer 2002 hade ju uppfattat den som en k-runa. På denna punkt går en av de karakteristiska ådrorna i hällen runbandet snett nedåt vänster, vilket gör runan något svårbedömd. Jag vill dock hävda att den sannolikaste läsningen är h och namnet bör följaktligen återges som sihrif, vilket dock inte alls ändrar något i tolkningen.

Ett visst stöd för den föreslagna nyläsningen fick jag senare när jag konsulterade det bildmaterial som jag genom åren har samlat på mig från arkiven på diverse usb-minnen. Den äldsta kända avbildningen finns i J. G. Liljegrens Fullständig Bautil på ATA och utgörs av en tuschlavering signerad A. T. K. Läsningen har visserligen en del brister, men jag kunde här notera att det andra namnet hade fått formen simiṇif. Detta var ju inte riktigt det som jag hade läst, men att tecknaren har återgivet den tredje runan med m och inte k, betyder att han har sett den vänstra delen av ristningslinjen snett nedåt höger som jag också hade lagt märke till.

Den äldsta kända avbildningen av Björnsnäsristningen, utförd 1829 av A. T. Kjellberg. Efter Liljegrens Fullständig Bautil (ATA).

Nu är det egentligen onödigt att bara skriva tecknaren, eftersom namnet bakom initialerna A. T. K är känt. De står för konstnären Albert Teophron Kjellberg. Han var son till notarien och skalden Johan Peter Kjellberg i Norrköping, som korresponderade med Liljegren och försåg honom med information och teckningar av bland annat runstenar. De senare utfördes ofta av sonen. Det var också den äldre Kjellberg som har de första uppgifterna om denna runhäll, vilka han förmedlade till Liljegren. I ett brev till den 8 juli 1829 (ATA) skriver han bland annat:

”[…] i Söndags vandrade jag, med Albert vid Sidan, til Björnsnäs, 1 mil ifrån Staden. Annan Frugt af Promenaden skördades likväl icke, än at göra de 2ne Afteckningar, hvilka här ödmjukast bifogas. Originalet til No 1 däraf befinner sig på en någorlunda jämn, utur Berget framskjutande fast Häll, uti Åkergärdet, par hundra Steg ifrån Gården. No 2 åter är, efter hvad anses kan, Halfparten af en nog skråflig Granitsten, för flera år sedan utur Åkern upbruten. Bägge röja samme Mästares Hand, som icke varit synnerligen öfvad. Med 3 par Ögon hafva vi sonderat dem, men icke förmått erhålla annan Picture än den åt Paperet öfverflyttade.”

Den andra runstenen som Kjellberg omtalar är sedan länge försvunna Ög 44. Albert Teophron Kjellberg som i litteraturen uppges vara född 1808 eller 1809, var vid detta tillfälle i den tidiga tjugoårsåldern, men skulle sedermera söka sig till Konstakademien i Stockholm. Senare erhöll han anställning på en större porslinsfabrik i Tyskland, där han bland annat ska han ha dekorerat praktpjäser för de bayerska och ryska hoven. Det är då lite lustigt att tänka sig att han började sin karriär med att rita av runstenar i Norrköpingstrakten.

Av korrespondensen framgår att fadern Johan Peter Kjellberg gärna företog långa fotvandringar runt staden i sällskap med sonen, vilket känns nog så aktuellt i dessa Coronatider. Så närmar man sig också Björnsnäsristningen bäst i dag. Vägen tillåter nämligen inte obehöriga motorfordon.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad de är för runristningar i häll som finns i Bohuslän och Gotland, så handlar det i det ena fallet om ett par runföljder på en bronsåldersristning vid Utby i Herrestad utanför Uddevalla. Dessa utgörs av kvinnonamnet asa ”Åsa” och det dunklare fuuor. Jag har tyvärr inte haft förmånen att se denna ristning i verkligheten, men den är av allt att döma genuin och bör vara vikingatida. Den andra ristningen är huggen i kalkgrunden intill en vät vid Stora Hoburga på Fårö (G 338). Den består av namnet petar ⁝ ”Peter” och har tydligt medeltida runformer. Se där ytterligare ett par tips inför sommaren!

Runor och latinskrift: De vikingatida spåren

Karlevistenen (Öl 1) på Öland bär inte bara runor utan också en gåtfull inskrift med latinska bokstäver. Foto Magnus Källström

Runorna är vårt första kända skriftspråk och ersattes som bekant med den latinska skriften i början av medeltiden. Detta var dock en lång process och länge existerade de båda skriftsystemen sida vid sida, vilket inte minst framgår av mängden runinskrifter från medeltiden. Men runorna och den latinska skriften har en gemensam historia i Norden långt innan dess. Mycket talar för att runraden bygger på det latinska alfabetet och på de lyxföremål som letade sig upp från romarriket under romersk järnålder var skriften många gånger närvarande.

Någon större betydelse fick inte latinskriften förrän i samband med kyrkans etablering under tidig medeltid. Man måste dock räkna med att den har varit välbekant långt tidigare, inte minst genom de kristna missionärernas verksamhet. Enligt Rimbert ska exempelvis Ansgar på sin första resa till Birka 829 ha fört med sig fyrtio böcker, men råkade ut för sjörövare och förlorade dem. Man undra vad sjörövarna hade för glädje av just detta byte, men det går ju att leka med tanken att det på 800-talet någonstans i Danmark eller Sverige har suttit en hårdför viking med ett större bibliotek av religiös litteratur på latin.

Rimbert berättar också att Ansgar när han reste hem fick med sig ”ett brev av kungens hand, skrivet på svenskarnas speciella sätt” till den tyske kejsaren Ludvig den fromme. Vissa har hävdat att det måste ha rört sig om en träpinne med runor, som kung Björn i Birka hade ristat. Om så verkligen var fallet kan man gissa att den tyske kejsaren hade vissa problem att tillägna sig innehållet.

När Olof Skötkonung började prägla sina mynt i Sigtuna omkring 995 var det med hjälp av engelska myntmästare och mynten bar texter på latin skrivna med latinska bokstäver. Gissningsvis var det ganska få i den inhemska befolkningen som kunde läsa dessa texter och inskriptionerna blev med tiden alltmer förvirrade.

Runbenet (Sl 85) från kvarteret Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg/Kulturmiljöbild

Från Sigtuna har vi också ett av de allra första exemplen på latinsk skrift, som både ger mening och kan misstänkas vara producerat av en inhemsk skribent. Vid de arkeologiska undersökningarna 1999 i kvarteret Professorn 1 hittades ett djurben med både runor och latinska bokstäver (Sl 85). Benet har utifrån fyndomständigheterna har daterats till perioden ca 1073–93. Texten lyder PAX TEC, vilket ska utläsas som det latinska Pax tecum ”Frid vare med dig”. På benet finns också de två runorna fr inristade. Helmer Gustavson, som först läste och tolkade denna inskrift, har föreslagit att ristaren först hade tänkt rista ordet friðr ’frid’ på inhemskt språk, men ändrat sig och i stället skrivit samma sak med latin och latinska bokstäver.

Det finns ännu ett ben med både runor och latinsk skrift från Sigtuna (Sl 115). Det hittades 2011 av i samband med en schaktkontroll i kvarteret Kammakaren 5, men kom i ett omrört lager och det går därför inte att säga något mera exakt om åldern. Det anses dock kunna härröra från 1100-talet eller senare.

Runbenet (Sl 115) som hittades 2011 i kvarteret Kammakaren. Foto Magnus Källström

Ristningarna på detta ben är inte helt lätta att genomskåda. Runorna utgörs av den outtalbara sekvensen lþu, som inte går att tolka med mindre än att man antar att någon runa har hoppats över. Latininskriften lyder AIHN eller AIMN och är inte mindre svårbegriplig. När Helmer skrev om denna inskrift i artikeln till Sigtunas lösföremål tillbakavisade han möjligheten att det skulle kunna handla om det välbekanta ordet amen ”med tanke på den gängse skriv­ningen amen av detta ord”. Detta stämmer ju om vi håller oss till inskrifter med latinska bokstäver, men för en person som kanske var mer bevandrad i runskrift borde det inte ha varit främmande att skriva i istället för e. Denna stavning av ordet förekommer faktiskt också i runskrift. På ett kopparbleck från Boge på Gotland (G 278), med en tidigmedeltida runinskrift på latin, står amin och exakt samma skrivning möter även på det välbekanta blyblecket från Alvastra (Ög 248). Samtidigt bör det nämnas att ordet amen enligt Victor Frans’ tolkning också förekommer på ett av de runbleck (U DLM;70) som 1925 påträffades i en skelettgrav vid Vassunda prästgård inte långt från Sigtuna, och att det där är skrivet amen med en tydlig e-runa.

Att det är rimligt att tolka teckenföljden på runbenet från Kammakaren  i ett religiöst sammanhang antyds inte minst av det korsade kors som följer efter bokstäverna.

Bokstavsinskriften på Karlevistenens baksida. Foto Magnus Källström

Man kan här inte låta bli att tänka på en annan berömd inskrift med latinska bokstäver, nämligen den som finns på baksidan av Karlevistenen (Öl 1) på Öland. Innebörden och åldern på denna inskrift är mycket omtvistad, men så mycket är säkert att den fanns på stenen 1634, då Jonas Håkansson Rhezelius ritade av den. Inskriften var redan då skadad och hade samma lydelse som den har i dag. Det är dock inte helt klart i vilken riktning hur bokstäverna ska läsas. Den högra raden går antingen att läsa uppifrån som

…-NINONI +

Eller nedifrån som

+ INONIN-…

Den andra raden verkar rimligast att läsa uppifrån om inte bokstaven E ska bli bakvänd:

…EH +

Flera olika uppfattningar har framställts om denna text. Den frejdige engelske runforskaren George Stephens, som inte besvärades av att finna oväntade språk- och namnformer, tänkte sig att det rörde sig om en ristarsignatur NINONI + EH + »Ninoni högg (detta)”. En av hans samtida, den norske runologen Sophus Bugge, menade att det i stället kunde handla om namnet på en man av keltiskt ursprung. Erik Brate spann vidare på denna idé i sin del av Ölands runinskrifter (1906) och föreslog att denne man kanske hade fått sin gravplats i den andra av de två gravhögar som en gång ska ha funnits vid Karlevistenen och att denne man ”äfven fått en minnesskrift på stenen, förmodligen utförd af någon landsman i följet”.

Bugges lärjunge, Magnus Olsen, som skrev om inskriften på Karlevistenen 1957 frågade sig om det inte bakom NINONI kunde dölja sig ”et hørselintrykk som hade festet sig hos en «ulerd», religiøst indifferent och helt verdsligsinnet ‘farmann’ eller ‘viking’.” Olsen antog att det nog handlade om en kristen liturgisk formel och att man för NINONI nog bara kunde ”tenke på in nomine (patris, etc.) i forvansket muntlig gjengivelse”. Han gissade också att ristaren hade hämtat kunskapen om den latinska skriften från sin samtids myntinskrifter.

Olsens idé om en latinsk formel är den som senare medvetet eller omedvetet har slagit igenom även bland dem som läser högerraden i motsatt riktning som + INONIN-… Exempelvis föreslog Helmer Gustavson 1994 ett ursprungligt IN NOMINE IHV dvs. ”I Jesu namn”, vilket förutsätter vissa felstavningar i texten. I en artikel 2007 framhöll Anders Andrén likheten med par tidigmedeltida latininskrifter från Danmark, där formeln In nomine Domini ”I Guds namn” uppträder i högst korrupta former som INNIOMMHDII och INOMNEDM.

Enligt Andrén kan latininskriften på Karlevistenen vara den äldsta bevarade kristna bönen i Skandinavien. Han menar också att den antyder att det har funnits en präst i krigarföljet, som hade dikterat den för runristaren. Samtidigt kan man tycka att en präst som behärskade latin rimligtvis borde ha varit någorlunda läs- och skrivkunnig och lätt kunnat påtala misstagen i texten.

För ett tag sedan bläddrade jag i en bok om svärd på Vitterhetsakademiens bibliotek och råkade då slå upp en sida som visade inskrifter på svärdsklingor. Vad som direkt fångade min blick var att ett par av dessa på ett slående sätt påminde om texten på Karlevistenen, nämligen:

Inskrifterna på ett par svärdsklingor från Stade i Nordtyskland. Efter Müller-Wille 1977.

Inte bara orden och teckenformerna var slående lika utan också att texten var omgiven av likarmade kors. Kan det helt enkelt vara en svärdsinskrift som har kopierats på stenen? Inte minst av det översta exemplet framgår hur ett IN NOMINE lätt måste ha kunnat förvandlas till INONIN[E] eller NINONI. Vad jag har förstått har de svärd som bär formeln In nomine Domini på den ena sidan ofta en tillverkarsignatur på den andra. Den defekta vänsterraden …EH + skulle i så fall kanske kunna vara resterna av det senare, även om jag inte har hittat något som otvunget passar in.

Den svärdstyp som bär de nämnda inskrifterna förekommer redan under 1000-talet, men då under den senare delen av århundradet och inte kring tusenårsskiftet dit Karlevistenen hör. Om det är en svärdsinskrift som har varit förlagan för de latinska bokstäverna på denna sten, kan dessa inte ha ristats samtidigt med runinskriften, utan bör vara ett senare tillägg.

Allt hänger alltså på om latininskriften är samtida med runristningen eller om den har tillkommit vid ett senare tillfälle. Min kollega Laila Kitzler Åhfeldt vid Runverket har inom projektet Evighetsrunor låtit skanna hela ristningen på denna sten för att bland annat undersöka förhållandet mellan dessa ristningar. Jag är för närvarande okunnig om resultatet av dessa undersökningar, men väntar givetvis med spänning!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En svärdsklinga med texten +NNOMINEDO… har för övrigt även hittats vid utgrävning 1976 i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Fyndet gjordes på en nivå som har daterats till mitten av 1200-talet eller början av 1300-talet, men svärdet antas på grund av tillverkarsignaturen på den andra sidan vara äldre. Läs mer här.

Runstenen på Sörby gamla kyrkoplats

Runstenen Ög 197 på Sörby gamla kyrkoplats i Mjölby i Östergötland. Foto Magnus Källström

Riksantikvarieämbetet har sedan mer än en och en halv månads tid påbjudit hemarbete för dem som har möjlighet. Om man som jag ägnar sig åt runforskning och har ett hyfsat handbibliotek i ämnet är det inga större problem att byta kontoret mot hemmiljön. Att jag numera har fyra kilometers gångväg till skrivaren får väl bara räknas som hälsosamma avbrott i arbetet samtidigt som det också reducerar pappersåtgången.

Däremot har det ännu inte blivit så mycket av fältundersökningar än, även att detta är en möjlighet nu när vädret blir varmare. Att i ensamhet och i lugn och ro gå igenom en runinskrift och föra noggranna anteckningar brukar åtminstone för mig vara den mest givande undersökningsmetoden, även om det då och då också kan vara bra att ha någon att diskutera svårigheter med.

Ett litet avbrott kom i tisdags, då andra åtaganden förde mig på en dagsutflykt till Rökstenen. När jag ändå befann mig i dessa trakter passade jag på att granska runstenen Ög 197 i utkanten av Mjölby. Stenen namnges i litteraturen normalt efter Sörby kyrka, men själva kyrkan är riven sedan 1791 och går inte att hitta på kartor. Däremot finns kyrkogården finns kvar och enligt Lantmäteriet är det officiella namnet numera Sörby gamla kyrkoplats.

Länsstyrelsen gjorde förra året vårdinsatser på denna sten och hade bett mig att måla upp ristningen, men det dåliga vädret i höstas gjorde att jag hade fått skjuta detta på framtiden. Det ska också erkännas att jag inte heller hade så stora förhoppningar på att jag skulle upptäcka något nytt. Stenen har ju varit känd sedan 1600-talet och inskriften verkade ju okomplicerad. Enligt Samnordisk runtextdatabas lyder den:

¤ uikutr ¤ risþi ¤ stina ¤ þisi ¤ ift(i)(R) ¤ [þu]rkut × bruþur ¤ sin
Vigautr ræisþi stæina þessi æftiR Þorgaut, broður sinn.

Det som i databasen har återgivits med ¤ motsvaras på stenen av skiljetecken i form av dubbelkryss. Underlaget för läsningen i databasen har också en viss ålder. Den går tillbaka på Erik Brates återgivning i Östergötlands runinskrifter, som publicerades mellan 1911 och 1918. Själva undersökningen av denna sten gjordes ännu tidigare, nämligen sommaren 1894, då Brates hade installerat sin familj på Fågelvik i Tryserums socken i Norra Tjust i dåvarande Kalmar län, och från den 12 juni och till den 7 juli på egen hand ägnat sig åt att undersöka östgötska runstenar.

Sörbystenen i kyrkogårdsmuren vid Erik Brates undersökning 1894. Foto ATA

Sörbystenen var då inlagd i den östra kyrkogårdsmuren, med ungefär hälften av inskriften dold under markytan. När det sista häftet av Östergötlands runinskrifter kom ut 1918 hade den blivit uttagen ur muren och rest på kyrkogården, där den ännu står.

När jag kom platsen var det mulet och ganska kallt i luften, men plötsligt bröt solen igenom molnen och skapade ett utmärkt släpljus över ristningsytan. Det märkligaste med Sörbystenen är att den rakt igenom är ristad med spegelvända runor (så kallade vändrunor). Detta är inte bara till besvär för den sentida läsaren, utan också har berett ristaren vissa svårigheter. En av de nyupptäckter som jag gjorde var att den andra u-runan i det inledande namnet uikutr också har en bistav till t på den högra sidan. Tydligen har ristaren föregripit den följande t-runan, men upptäckt sitt misstag och gjort om den till u.

Detalj av det inledande namnet uikutr med felristningen i den andra u-runan. Foto Magnus Källström

Att ristaren har haft problem även på andra ställen framgår bland annat av den märkliga placeringen av skiljetecknet efter ordet bruþur liksom av den misslyckade formen på s-runan i det följande sin. I tidigare uppmålningar har man antagit att runslingan gör en liten sväng runt det ena krysset i det nämnda skiljetecknet, men vad jag kunde se finns det här bara en naturlig kant i ristningsytan.

Men varför har ristaren envisats med att rista vändrunor när det uppenbarligen inte har varit helt enkelt? Jag tror förklaringen finns i inskriften. Det står där att en man rest stæina þessi ”dessa stenar”. Sörbystenen har alltså ursprungligen ingått i ett monument bestående av flera stenar. Från Uppland finns exempel på parstensmonument, där den ena stenen har rättvända runor och den andra vändrunor. Så är fallet med Yttergärdestenarna U 343–344 i Orkesta liksom U 763–764 vid Klista i Vårfukyrka. Jag misstänker att runristaren i Sörby hade eftersträvat en liknande effekt och att den okända parstenen i Sörby har haft rättvända runor.

Runstenen Ög 197 som den såg ut på 1600-talet när den låg som trappsten i kyrkan. Efter träsnitt i Bautil (B 899). Foto Alvin

Den dödes namn återges av Brate och i runtextdatabasen som [þu]rkut, som om de två första runorna någon gång hade iakttagits på stenen. Går man tillbaka till den äldsta avbildningen, vilket är Hadorphs och Leitz träsnitt från 1600-talet ser man dock att början av namnet var bortnött redan då med undantag för toppen av den första runan. Runorna þu är alltså bara gissade och har ingen plats i en modern translitterering, även om det troligtvis är dessa runor som en gång har funnits på stenen. Den lilla stavresten som Hadorph såg finns även hos Brate, men är i dag bortvittrad. Namnet på den döde brodern bör alltså återges som []…rkut.

Inskriften tolkas av Brate som ”Vigot reste dessa stenar efter Torgot, sin broder”. Denna tolkning återkommer i alla senare sammanhang, vilket inkluderar såväl Riksantikvarieämbetets skylt intill stenen som artikeln i Wikipedia. Man undrar dock vad som är motivet att återge den senare leden i namnen med just ”-got” när den ursprungliga formen var -­gautr. Visserligen utvecklades denna i fornsvenskan enligt två olika linjer till -­gøt resp. -­got, men att utifrån skrivningen kut avgöra den senvikingatida ljudbilden är här omöjligt, eftersom u-runan kan svara mot båda ljuden. I de fall där namnet Þōrgautr förekommer i andra östgötska runinskrifter har Brate valt formen ”Torgöt”. Jag ser ingen anledning att göra något annat i Sörbystenens text och vill därför för framtiden förorda denna tolkning av inskriften: ”Vigöt reste dessa stenar efter Torgöt, sin broder.”

Det kan nämnas att inte heller Erik Brate hade något emot längre promenader. Efter att ha återvänt till Tryserum och sin sommarbostad för året, fick han tydligen lust att undersöka ännu en östgötsk runsten. I sin rapport till Vitterhetsakademien skriver han nämligen: ”Den 30–31 juli företog jag från Fågelvik en fotvandring för att afbilda runstenen Wiede 56 [Ög 100] i Ringarum.” Detta bör ha varit en vandring på minst 3 mil i bara en riktning och han måste dessutom ha medfört sin lådkamera.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag kan också passa på att rätta en annan uppgift om stenen. Både i sitt undersökningsprotokoll 1894 och i Östergötlands runinskrifter uppger Brate att stenen är 2,64 m hög, men så reslig har denna sten aldrig varit. Jag mätte höjden till 2,17 m från den flata sten som den är placerad på. Troligen har Brate råkat läsa fel på någon otydlig siffra i sina fältanteckningar. DS.

Till minnet av en runstenstecknare

Johan Peringskiölds teckning från 1684 av ristningen på Ramsundsberget utanför Eskilstuna. Foto KB.

I dag den 24 mars är det exakt 300 år sedan en av det sena 1600-talets främsta runstenstecknare, Johan Peringskiöld, gick ur tiden. Peringskiöld ägnade sig inte bara åt att rita av runstenar utan var också riksantikvarie mellan åren 1693 och 1720. Han började dock sin bana inom den antikvariska forskningen som kopparstickare.

Peringskiöld, som innan han adlades hette Peringer, var sörmlänning till börden och född i Strängnäs 1654. Han kom sedermera som student till Uppsala, där han bland annat läste isländska för professor Olof Verelius. 1680 anställdes han vid Antikvitetsarkivet för att utföra kopparstick. Arkivet förestods av den energiske Johan Hadorph, som årligen företog antikvariska resor till olika delar av Sverige för att avbilda kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. I maj 1684 följde Peringer med honom för att avbilda runstenar i Uppland och resan visade sig så framgångsrik att han samma höst fick uppdraget att på egen hand fortsätta att arbeta i Södermanland. Under de kommande åren avverkade han också runstenarna i större delen av landskapet.

Teckningarna från de antikvariska resorna bildade underlag till träsnitt, som skulle användas i en planerad utgåva av Sveriges runstenar, men som först sent omsider trycktes 1750 i en stor volym som fick det bekanta namnet Bautil. Flera av Peringskiölds ritböcker från sörmlandsresorna finns ännu bevarade i Kungliga biblioteket och dessa teckningar är ofta förbluffande exakta, vilket framgår av teckningen ovan av den bekanta Sigurdsristningen (Sö 101) utanför Eskilstuna. Ett skäl var naturligtvis Peringskiölds konstnärliga ådra, men som framgår av teckningen arbetade han också med ett rutsystem för att få rätt proportioner.

Samtidigt var han uppenbarligen en mycket noggrann iakttagare. Detta fick vi en påminnelse om för ett par år sedan när runstenen Sö 91 återupptäcktes vid Stora Tidö, också utanför Eskilstuna. Denna var tidigare bara avbildad av Peringskiöld, som bland annat hade läst en runföljd þuþ, där man skulle vänta runorna kuþ. Detta såg ut som en ren felläsning, men nu när stenen åter blev tillgänglig kunde vi konstatera att det av allt att döma står þuþ på stenen. Här var det alltså ristaren och inte Peringskiöld som hade gjort ett misstag.

Något som är mycket tydligt hos Peringskiöld var att är inte bara var intresserad av själva runstenen och dess inskrift utan även av sambandet med andra fornlämningar och av det omgivande landskapet. På hans originalteckningar är omgivningarna ofta antydda, men det är inte alltid som dessa har tagits med på de slutgiltiga träsnitten.

Peringskiölds träsnitt av Nolbystenen (M 1) i Njurunda. Efter mikrofilm i ATA.

När Peringskiöld sommaren 1687 avbildade Medelpads runstenar tog han gärna med en del av landskapet, kanske för att han som sörmlänning uppfattade det som lite exotiskt. Bakom Nolbystenen i Njurunda ser man exempelvis det stora berget Nolbykullen skymta i bakgrunden, på bilden av Högomstenen i Selånger förekommer en av de stora gravhögarna på det bekanta Högomgravfältet och på Selångers kyrkogård har han låtit de märkliga gravvårdarna bilda bakgrund till runstenen.

Peringskiölds egentliga uppdrag med denna resa var att avbilda den runsten med de tre kronorna som påstods finnas i Tornedalen, men som senare har visat sig vara en naturbildning. På återfärden från Torneå tog han vägen över Frösön i Jämtland för att rita av Sveriges nordligaste runsten, som då ändå stod på näset på den östra sidan om sundet. Så har stenen också avbildats på det träsnitt som bland annat trycktes i hans Ättartal (utgiven av sonen Johan Fredrik Peringskiöld 1725) och i Bautil (1750).

Till skillnad mot runstenarna i Medelpad finns Peringskiölds originalteckning av Fröstenen kvar, vilket jag inte tror att så många känner till. Den ingår i en handskrift i den Palmskiöldska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek och har digitaliserats av Alvin. Denna med lätt hand utförda bläckteckning ger en helt annan upplevelse av både stenen och den ursprungliga miljön än det stiliserade och statiska träsnittet. På bilden finns ännu ingen bebyggelse runt sundet, utan miljön har förmodligen varit i stort sett densamma som när runstenen restes mer än sexhundra år tidigare.

Peringskiölds originalteckning av Frösöstenen från 1687. Foto Alvin

Som runstensavbildare var Peringskiöld den nyktre och vakne iakttagaren, som runstenstolkare var han ett barn av sin tid och var inte främmande för Olof Rudbecks fantasifulla idéer om Sveriges ursprung. Han kunde därför utan större betänkligheter läsa namnet på Noaks sonson Magog (under namnet ”Ogg then stora”) på en runsten vid Vallentunasjöns strand och han drog sig inte för att i runföljden kalmarna · sutuma på en sörmländsk runsten finna namnet på både Galileiska havet och Sodom. I verkligheten handlar det i det senare fallet om en udda skrivning för Kalmarsund!

Men även om Peringskiöld var en hängiven rudbeckian, fanns det fall där han insåg att läromästaren måste ha tagit fel. När Rudbeck hävdade att han funnit en runstensfras harþa kuþan tryg som skulle betyda ”den hårde gudens tjänare” och där den ”hårde guden” skulle syfta på den romerska guden Mars, förstod Peringskiöld att meningen nog var en annan. Genom sin erfarenhet av runstensundersökningar visste han att det bakom runföljden i stället dolde sig det berömmande epitetet harða gōðan dræng ”en mycket god (ung) man”. En strid blossade upp mellan de båda runtolkarna, men den kvävdes snabbt genom statsmakternas ingripande. Lösningen var dock inte alls den man önskar i en sund vetenskaplig diskussion. Peringskiöld gavs nämligen rätten att läsa och tolka de runinskrifter som ännu var outgivna som han ville, men han fick absolut inte avvika från eller kritisera de läsningar och tolkningar som Rudbeck och tidigare antikvarier hade framfört!

Peringskiöld var i fältet en noggrann iakttagare och en konstnär av rang. Många av de sörmländska stenar som han avbildade under sina resor på 1680-talet har senare försvunnit. Det är mycket möjligt att en del av dessa liksom Tidöstenen kommer att återupptäckas, men tills dess är framför allt hans teckningar som vi får bygga på. Detta räcker många gånger långt.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Tack till Jan Owe som i söndags tipsade mig om denna märkesdag och på så sätt lurade mig att skriva denna text. DS.

PPS. Den som grunnar på vad Bautil egentligen betyder kan läsa Staffan Fridells artikel i tidskriften Futhark. DS.

Runristarbestämningar av tryckfelsnisse

Runstenen U 410 vid Norrtil utanför Sigtuna. Foto Magnus Källström

Runstenar gör sig ofta mycket bra i snö. Min favorit är STF:s fotograf Pål-Nils Nilssons bild av runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby. I år har det inte kommit någon snö så jag återger här i stället en bild som jag tog i mars 2014 av en av runstenarna vid Norrtil utanför Sigtuna (U 410). Stenen är intressant av flera skäl, inte minst för att den står i kanten av en rektangulär stensättning, där kanske den som stenen har tillägnats också vilar.

Uppland är ju som bekant ett av våra runstensrikaste landskap och också det landskap där vi har flest namngivna runristare. Några av dessa ristare var också mycket produktiva och har i vissa fall efterlämnat bortåt åttio och i ett fall sannolikt mer än hundra ristningar. Endast en mindre del av dessa ristningar är signerade, men när det handlar om de mer produktiva ristarna är den sällan särskilt svårt att identifiera ristaren. Sådant har runforskare ägnat sig åt åtminstone sedan 1700-talet och i Samnordisk runtextdatabas ges ofta uppgifter om ristare även om signaturen saknas. Dessa bygger i de allra flesta fall på den förtjänstfulla och mycket användbara skriften Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade inskrifter (1993) av den nu i november hastigt bortgångne runologen Jan Axelson, som under många år var verksam vid Runverket på Riksantikvarieämbetet.

Den som har använt databasen vet att det ibland ges flera bud på vem som har ristat en viss sten och att man emellanåt kan mötas av minst sagt förvirrande namnräckor som ”Torgöt Fotsarve (A); Tjälve 1 (S); Orökja 2 (S); Fot 2 (A)” (U 948) eller ”Vigmund (S) och Åfrid (S); Fot 2 (A); Önjut (A)” (U 1011). Det är sällan som alla dessa namn är relevanta för den aktuella ristningen, utan de speglar i stället forskningshistorien, där olika forskare har kommit till skilda resultat. Här måste man alltid återvända till Jans arbete och läsa vad som har sagts om ristningen och ibland även gå vidare till de källor som han har använt. Samtidigt ska man komma ihåg att Jans text med avsikt är strikt refererande och att han aldrig avslöjar vad han själv ansåg i frågan. Det är alltså upp till läsaren att göra en egen bedömning utifrån det material som presenteras.

Den ovan nämnda runstenen U 410 ska enligt vad som står i databasen ha attribuerats till runristaren Torfast, en uppgift som också går att hitta runtom på Internet. Det som kan förvåna en runolog är att stenen inte alls ser ut som en Torfastristning, utan snarare som något som kunde vara utfört av ristaren Fot.

Uppgiften som databasen bygger på finns på s. 150 i den fjärde delen av Upplands runinskrifter, där Elias Wessén efter att ha tillskrivit ristaren Torfast den osignerade U 987 Funbo kyrka nämner att ”v. Friesen vill, säkerligen med all rätt, till Torfast attribuera även U 410, 418 och 419”. Med hjälp av Jan Axelsons arbete är det lätt att hitta den rätta förklaringen. Här får man veta att redan den amerikanske runologen Claiborne W. Thompson i sin avhandling Studies in Upplandic Runography från 1975 (s. 126 noten) hade insett att det handlar om ett tryckfel. Den sten som von Friesen och Wessén har avsett är inte U 410 utan uppenbarligen U 409 vid Lövstaholm i S:t Olofs socken. Runstenen vid Norrtil har alltså egentligen aldrig attribuerats till Torfast.

U 967 Vaksala kyrka och U 971 Eke, Vaksala socken. Efter Upplands runinskrifter

Ett par andra stenar som har fått lite förvånade attribueringar är U 967 Vaksala kyrka och U 971 vid Eke i Vaksala socken. Båda stenarna uppges vara ristade av den berömde ristaren Öpir, fastän de inte är ett spår lika de ristningar som denna ristare i övrigt har efterlämnat. Marit Åhlén som 1997 skrev om Öpir avfärdar dem också med rätta. Även om U 967 och U 971 har en hel del likheter inbördes, så undrar man vad utgivarna i detta fall kan ha tänkt på.

Lösningen är även här rätt enkel. Uppgiften om ristarbestämningarna finns under U 973 Gränby i Vaksala, som inte bara är en mycket typisk öpirristning utan även är signerad av honom. Wessén skriver där (s. 117): ”Runorna äro djupt huggna, ramlinjen däremot grunt, delvis endast svagt antydd, delvis säkerligen ej alls huggen. Jfr liknande förhållanden på U 967 och U 971, båda ristade av Öpir.” Det som Wessén kommenterar är att Öpir ibland har underlåtit sig att hugga ramlinjerna utan troligen – vilket man i ett fall (U 880) har kunnat konstatera – bara målat dem på stenen. I Vaksala socken finns två sådana Öpirristningar, där delar av ramlinjerna saknas: U 970 och U 974. Det är givetvis dessa två ristningar som Wessén har avsett. Numreringen är alltså i båda fallen förskjuten tre steg bakåt. Av allt att döma handlar det om en preliminär numrering av de uppländska runinskrifterna som på just detta ställe har råkat bli kvar i manus. Beträffande de aktuella runstenarna vid Vaksala kyrka och Eke har Wessén aldrig haft en tanke på den ristare som de senare har kommit att knytas till.

Runstenarna som Wessén egentligen avsåg: U 970 Bolsta och U 974 Jädra, båda i Vaksala socken och ristade av Öpir. Efter Upplands runinskrifter

Jag om någon vet hur lätt det är trycka på fel tangent och hur ofta man missar något vid korrekturläsningen. Den som är uppmärksam kommer säkert att hitta ett och annat i denna text. Fördelen med en bloggtext är ju att man alltid kan gå in och rätta sina fel, allteftersom man får syn på dem (eller får dem påpekade).

Syftet med detta inlägg är givetvis inte att förringa insatserna av kollegor och föregångare, utan endast att fästa uppmärksamheten på en viktig punkt. Om något verkar konstigt eller ologiskt, konsultera alltid källan. Det kan handla om ett simpelt tryckfel.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad (S) och (A) står för i texten ovan, så anger (S) signerad ristning och (A) en attribuerad sådan. Siffrorna efter vissa av namnen beror på att det finns (eller har antagits finnas) flera ristare med samma namn. DS.

PPS. Thompsons slutsats angående U 410 bekräftas av von Friesens anteckningsbok II (s. 1) i Uppsala universitetsbibliotek, där det klart framgår att den sten som denne har avsett är U 409 och ingen annan. DS.

Björnen från Håmö finns!

Håmöstenen U 901 utan uppmålning. Foto ATA.

Jag bad i ett tidigare inlägg om hjälp för att se om det möjligen kan finnas en tidigare förbisedd ristad figur på Håmöstenen (U 901), som numera står på universitetet i Umeå. Jag behöver inte längre denna hjälp, eftersom jag nu på morgonen har lyckats lösa gåtan själv.

Det slog mig nämligen att det kanske kunde finnas en bild av stenen utan uppmålning i samlingen av run- och bildstensbilder på ATA, som  vi har låtit digitalisera inom projektet Evighetsrunor. Detta visade sig vara riktigt och det fanns inte bara ett fotografi utan flera. Här ser man tydligt att det finns en ristad figur på det som en gång måste ha varit stenens topp. Allra tydligast är det på ett äldre fotografi som jag misstänker har Otto von Friesen till upphovsman. Att denna figur ska föreställa en björn råder det inte heller någon tvekan om. Liknande björnfigurer är kända från flera av Åsmund Kåressons runstenar.

Detalj av Håmöstenens topp där man tydligt ser björnfiguren som Dybeck har iakttagit. Efter äldre foto i ATA.

Richard Dybeck har ett blandat rykte som runstensundersökare och runstenstecknare. Redan riksantikvarien Hans Hildebrand var mycket kritisk och menade i en artikel 1884 att hans avbildningar var ”för små för att kunna hafva verklig trohet mot originalet” och att de dessutom var ”för slarfvigt ritade”. Även Elias Wessén har i inledningen till Södermanlands runinskrifter (tryckt 1936) en del synpunkter på Dybecks noggrannhet:

”Han klagar ofta över felaktigheter hos Bautil och Liljegren. Men huruvida han själv har varit en säkrare runläsare är mycket tvivelaktigt. I varje fall torde han i fråga om skarpsynt iakttagelseförmåga och erfarenhet stå tillbaka för Peringskiöld. Hans redogörelser och teckningar äro ofta ofullständiga vid behandlingen av svårare och mer kritiska punkter, där det dock är möjligt att avvinna originalen mera.”

Beträffande Håmöstenens bilder har dock Dybeck iakttagit något som såväl 1600-talets antikvarier som Wessén själv hade råkat förbise. Däremot är det tydligt av den ouppmålade stenen på fotografierna i ATA att djuret inte riktigt ser ut som Dybeck har ritat det. Att det handlar om en björn är som nämnts höjt över all tvivel!

Nu har jag all anledning att återvända till Umeå för att granska denna figur närmare. Vad den kan tänkas betyda ber jag att få återkomma till.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Bardalek i Umeå och en möjlig björn

Runstenen U 901 från Håmö i Läby på sin nuvarande plats på Umeå universitet. Texten lyder: ”[Jarl och] Karl och Igulbjörn lät uppresa dessa stenar och göra denna bro efter Jovur, sin fader. [Gud] hjälpe hans ande.” Foto Magnus Källström
Sveriges nordligaste runsten står som bekant inte på Frösön i Jämtland utan i Umeå, närmare bestämt i Humanisthuset på universitetet. Sedan 1988 är nämligen den uppländska Håmöstenen (U 901) från Läby utanför Uppsala deponerad där. Stenen är ristad av den berömde runristaren Åsmund Kåresson och bär bland mycket annat ett omdiskuterat bildmotiv.

Nu i veckan var jag i Umeå för att titta lite i arkeologen Gustaf Hallströms samling med anledning av mitt arbete med en utgåva av Medelpads runinskrifter. Runstenar tillhörde inte Hallströms huvudsakliga intresseområde, men han besökte flera av Medelpads runstenar på sina resor på 1920-talet. Bland de insatser som han gjorde finns bland annat resningen 1929 av Målstastenen (M 6) i Tuna socken, en sten som har haft mycket svårt att hålla sig på rätt köl genom århundradena.

Jag hittade också en hel del av intresse och även upplysningar om en del andra norrländska runstenar. Bland annat fick jag veta att de fragment av den försvunna Ljusdalsstenen (Hs 20), som påstås ha legat i ett fönster i kyrkan före renoveringen 1914, ska ha varit av sandsten, alltså samma material som de hälsingska runstenarna i Bollnäs och Norrala. Detta är en mycket viktig ledtråd för den som vill söka efter denna gåtfulla sten.

Innan jag lämnade Umeå tänkte jag att jag skulle passa på besöka Håmöstenen. Ofta tycker jag att man kan titta på en runsten hur många gånger som helst och ändå alltid upptäcka något nytt, särskilt om man ger sig tid att gå igenom den runa för runa. Den bevarade delen av inskriften börjar med en runföljd som har lästs …arl och som utan reservationer har tolkats som namnet Karl. Anledningen är att Håmöstenen har en parsten (U 904), som ännu står vid Västerby i Läby i ena änden av den broläggning som omtalas i inskrifterna, och där vi får veta att stenarna har rests av bröderna Jarl, Karl och Igulbjörn. Man får väl utgå från att bröderna har nämnts i samma ordning på stenarna och då borde det namn som finns på Håmöstenen vara Karl och inte Jarl. Jag har lärt mig att man alltid ska titta i brottytorna på skadade runstenar och minsann fanns det inte precis intill denna spetsen av bistaven till en f-­ eller k-runa, som inte är markerad i uppmålningen! Namnbelägget bör alltså framledes i stället återges som ḳarl.

Jag kunde också konstatera att det finns en del detaljer i bildframställningarna som inte är uppmålade på stenen. Exempelvis har hästen till vänster en mun bestående av ett lodrätt streck och dessutom en linje från pannan och uppåt som antingen markerar ett öra eller en pannlugg. Det var också ganska tydligt att den vänstra av de tre människofigurerna har en smal näsa ungefär av samma form som Dagobert Krikelin, om den daterade jämförelsen väcker några associationer.

De omtvistade bilderna på Håmöstenen: bakhåll eller begravning? Foto Magnus Källström

Annars var det just denna bildscen som jag ville passa på att titta på. Den har tidigare vanligtvis tolkats som en strid, där en man angriper en annan bakifrån med ett yxliknande föremål och där en tredje person redan ligger död på marken. Det finns dock en annan tolkning, som har blivit mycket populär (se exempelvis här). 1992 föreslog nämligen Bengt Hult att det som mannen håller i handen i stället är ett kors och att det i stället handlar om en begravningsscen.

Efter att ha studerat ristningen närmare tror jag att det är svårt att uppfatta föremålet som ett kors, eftersom det är så klumpigt och osymmetriskt. Ingen av de tänkta korsarmarna är lika lång eller bred som den andra. Det vänstra hörnet på det nedre utskottet är också svagt rundat. Jag är därför nästan helt säker på att det som ristaren velat framställa är någon form av yxa eller hammare. Detta intryck förstärks också av att rygglinjen på mannen som angrips är ristad tvärs igenom det nedre utskottet på föremålet, vilket inte heller än uppmålat på stenen. Dessutom har Åsmund på en annan av sina stenar (Gs 18 Björke) framställt en man med ett handburet kors och detta är av en betydligt smäckrare typ än det föregivna korset på Håmöstenen.

En man i en vagn med ett handburet kors på Gs 18c från Björke, Hille socken, Gästrikland. Stenen är ristad av Åsmund Kåresson. Foto ATA

Men varför avbildas en strid som närmast ser ut som ett bakhåll på Håmöstenen? Elias Wessén tänkte sig att bilden kunde ha verklighetsbakgrund och att den Jovur som tillägnats de båda stenarna hade dött en våldsam död. Richard Dybeck, som såg stenen på sin antikvariska resa 1876, har däremot sökt motivet i sagans värld och föreslår i förbigående att den ryttarlösa hästen kan vara Sigurd Fafnesbanes häst Grane. Han säger inte direkt vad stridsscenen skulle föreställa, men kanske har tänkt sig den som en framställning av Sigurds död.

Det finns olika bud om hur Sigurd togs av daga. I eddadikten Brot sägs att ”här går det till så som om de dräpte honom ute. Men somliga säger, att de dräpte honom inomhus i hans säng, sovande. Men tyska män säger att de dräpte honom ute i skogen.” Den anonyme författaren konstaterar avslutningsvis: ”Men det säger alla samstämmigt, att de svek honom mot tro och loven och angrep honom liggande och oförberedd.”

Denna beskrivning skulle kunna passa in på Håmöstenens bilder, men jag tror ändå att den ska tolkas i en annan riktning. Detta sparar jag dock till ett annat tillfälle.

Här skulle egentligen texten ha slutat, men när jag igår kväll satt på ett tåg från Falun till Stockholm och funderade på denna sten, kom jag att tänka på en detalj i Dybecks beskrivning av stenens bilder som jag aldrig har förstått. Han skriver nämligen:

”Man skådar tre män i handling, i strid med hvarandre, en häst som kunde göras till Grane, ett med honom samband egande slingdjur med klöf, samt sist ett utanför runslingan stående djur (?björn), som tyckes betrakta bardaleken.”

Var skulle denna eventuella björn finnas? Dybecks reseberättelse för 1876 publicerades i hans tidskrift Runa och lyckligtvis hade jag just dessa sidor skannande på datorn. Dybeck har där ritat av stenens bilder och märkligt nog finns upptill till höger något som faktiskt ser ut som en björn.

Richard Dybecks teckning av bilderna på Håmöstenen. Efter Runa 1876.

Har han bara misstolkat ojämnheter i ristningsytan eller finns det ännu en bild på Håmöstenen som alla tidigare och senare undersökare inklusive jag själv har missat? Den borde i så fall sökas i det parti upptill till höger på stenen som delvis är täckt av kvarsittande murbruk. De bilder av stenen som jag hade tagit med mobilen i onsdags gav inget besked, men när jag nu på morgonen plockar fram några digitalbilder från ett tidigare besök i Umeå så får jag för mig att det kan finns något ristat där. Eller är det bara inbillning?

Detalj av det parti där Dybeck såg en djurfigur. Kan det finnas något under bruket upptill på stenen? Foto Magnus Källström 2012

Kanske en vänlig Umebo kan gå dit med en ficklampa och titta efter? Finns det en björn på denna plats, så tror jag att det kan vara av stor betydelse för tolkningen av stenens övriga bilder.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

En sked, ett skepp och en hamn i centrala Uppsala

Träskeden från Uppsala. Efter original i Carl Säves samling (ATA).

Jag vet inte riktigt vad det som är det bästa med arkiv: att man där ofta kan hitta det man söker eller att man nästan lika ofta stöter på sådant som man egentligen inte sökte efter, men som ger nya insikter och nya forskningsspår att följa.

För fyra år sedan fick jag i ATA:s samlingar efter Uppsalaprofessorn Carl Säve syn på en blyertsteckning föreställande en träsked, där det under bilden stod antecknat: ”Sked (af ene), hittad i Uppsala, [lucka] fot djupt under Drottning-gatan.” Teckningen är inte utförd av Säve själv utan är signerad ”P. W…d” i nedre högra hörnet.

Skeden hade ett minst sagt märkligt utseende genom att skaftet var utformat som ett drakhuvud, men det som främst fångade min uppmärksamhet var det mönster som fanns ristat på skaftet och som utgörs av en ringkedja. Året innan hade jag nämligen sett de vikingatida runkorsen på Isle of Man, där precis samma motiv förekommer. Kunde skeden från Uppsala ha varit lika gammal som dessa och alltså vikingatida?

Ett av runkorsen från Isle of Man, Braddan I (MM 112), med den karaktäristiska ringkedjan på korsfoten. Foto Magnus Källström

Teckningen förvaras i Säves samling bland material rörande Gotland och jag misstänkte att den var relativt okänd för dem som har sysslat med Uppsalas arkeologi. Jag skickade därför en bild av den till en Uppsalaarkeolog och fick till svar att han inte trodde att han hade sett föremålet förut.

Sedan dess har jag inte tänkt så mycket på denna träsked tills nu i torsdags, då jag satt på Kungliga biblioteket och tittade genom Carl Säves korrespondens med professor George Stephens i Köpenhamn. Med anledning av mitt arbete med Medelpads runinskrifter i projektet Evighetsrunor letade jag nämligen efter ett brev där Säve skulle ha beskrivit de båda runstenarna i Attmar i Medelpad. Säve och Stephens hade en intensiv brevkontakt, som inte helt oväntat främst kretsade kring runologiska ämnen. Att läsa vad Säve har skrivit om olika runinskrifter är ofta en högtidsstund och mer än en gång har jag i hans brevväxlingar funnit tolkningar som jag fram till detta ögonblick hade trott att jag var först med.

Stephens var under våren 1868 sysselsatt med tryckningen av det andra bandet av sitt monumentalverk The Old-Northern Runic Monuments of England and Scandinavia och av breven framgår att han succesivt sände de färdigtryckta arken till Säve. Den senare, som hyste en helt uppriktig beundran av Stephens både som person och vetenskapsman, levererade i gengäld kommentarer till de inskrifter som hade behandlats i verket, den ena egentligen mer förödande än den andra.

I ett av dessa brev, som är daterat i ”Uppsala den 23 Febr. 1868”, fick jag plötsligt ögonen på denna passage:

”s. 597. – Runic Cross. Kirk Michael (ön Man). Vid en grundgräfning här i Uppsala för 20–25 år sedan fanns, vid 12–14 fots djup under gatan ett sänkt skepp, åtskilliga fornsaker, och bland dem en rätt väl bibehållen träsked, hvilkens skaft slutar med ett drakhufvud, likt det å runstenarne; men långs skaftet är fint och skarpt inskuren en rad med kedje-ring-sirater, alldeles lika dem, som förekomma å flere af Mans runstenar, t.ex. å figuren, s. 597, till venster, den nedersta raden, som utgör korsets stam; – å skeden har det ungefärligen [teckning] detta utseende; dock äro ringarne kanske något mindre. Detta slags prydnad har jag ännu icke, det jag kan minnas, sett använd någorstädes eljest i Skandinavien. Eget är det i alla fall.”

Teckning av Carl Säve i brevet till George Stephens i februari 1868. Efter original i KB.

Säve hade här återigen varit först med sina iakttagelser, men det intressantaste är ändå det han berättar om fyndomständigheterna för skeden. Det ska alltså på 1840-talet ha påträffats ett skepp på ca 4 meters djup i Uppsala, något som jag undrar om det tidigare har varit känt. Kombinerar man detta med teckningens uppgift om att skeden hade hittats under Drottninggatan så måste fyndplatsen ha legat någonstans där denna gata korsar Fyrisån.

Ringkedjan är ett typiskt motiv för den vikingatida Borrestilen, som brukar dateras till perioden ca 860–950, men som också kan förekomma något senare. Om nu skeden har legat i skeppet – vilket Säve egentligen inte säger – så kan det mycket väl ha handlat om ett sjunket vikingaskepp i hjärtat av dagens Uppsala!

Uppsala med ursprungstopografin inlagd. Drottninggatan är markerad med gult. Notera den lagunlikande utvidgningen i 5-meterskurvan i gatans förlängning. Efter Från Östra Aros till Uppsala (1986).

Man räknar med att platsen vid Fyrisåns mynning har haft en betydelse innan den medeltida staden växte upp och att det här dels har funnits en övergång över ån, dels en hamn. Den senare har ofta identifierats med en lagunformad utvidgning av ån på den plats där Stora torget ligger i dag (se bilden ovan). Att denna vik verkligen har fungerat som hamnplats är inte styrkt, men det kan nämnas att man vid schaktningar 1934 i kvarteret Näktergalen intill torget bland annat fann en styråra av ålderdomlig typ.

En av de två runstenar som påträffades vid schaktningar 1940 i kvarteret Torget i Uppsala (U 939). Efter klipp i ATA.

Ett flertal runstenar har också kommit i dagen vid olika schaktningsarbeten. En del av dessa har varit inmurade i byggnader, men 1940 hittades två runstenar (U 939 och U 940) i kvarteret Torget, vilka bara verkade ha välts omkull utan att användas som byggnadsmaterial, trots att de befann sig inom franciskanerklostrets område. Ett förslag är att de ursprungligen har varit resta vid hamnen, ett annat att de har stått vid den väg eller bro som bör ha korsat ån ungefär på den plats där de påträffades.

Det av Säve nämnda skeppsfyndet stöder tanken på att det har funnits en hamn på den östra sidan av Fyrisån under vikingatiden och om den märkliga träskeden hör ihop med detta skepp så bör vi vara nere i 900-talet. Man blir naturligtvis nyfiken på om det finns något mer vittnesmål om detta fynd, som ju borde ha uppmärksammats av fler än Carl Säve.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Och jag hittade också Säves brev till Stephens där han beskriver de båda Attmarstenarna i Medelpad. DS.