Taggad: runstenar

Tomtebodas runsten tentativt tydd

Det försvunna fragmentet av Tomtebodastenen U 125 fotograferat av Erik Brate 1903. Foto: ATA

Det lär finnas en person som har sett alla Sveriges runstenar. Jag vet inte vem det är och det är definitivt inte jag. Tvärtom har jag trots att jag ägnat mig åt detta ämne från och till sedan slutet av 1970-talet, en hel del luckor vad gäller självsyn. Ibland behöver en runsten inte heller vara särskilt avlägsen för jag ännu inte ska ha sett den i verkligheten. Det finns samtidigt något positivt i detta. Jag har ju många runstenar kvar att se och därmed mycket kvar att upptäcka och lära.

En runsten, som jag har ägnat några tankar åt då och då, men aldrig har sett är U 125 från Tomteboda i Solna. Enligt vad Elias Wessén skrev i första häftet av Upplands runinskrifter 1940 ska ett fragment av denna sten förvaras ”i Blindinstitutet, bland dess undervisningsmateriel”.

Ursprungligen var det två fragment. Det första undersöktes av Erik Brate sommaren 1903 och låg då ”vid Tomteboda Blindinstitut, ofvanpå muren utanför södra ändan af trädgårdsbyggnaden”. Detta fragment verkar tidigt ha försvunnit. Det andra fragmentet ska ha dykt upp ett drygt decennium senare. Brate, som även undersökte detta fragment, skriver i sin reseberättelse 1916 att det ”påträffades 1915 på blindinstitutets tomt vid gamla trädgårdsbyggnaden i sluttningen åt söder, där järnvägen nu har sina nya spår. Den 1903 påträffade biten var funnen tätt bredvid”.

Anledningen till att jag tidigare har intresserat mig för denna sten är att det på det nu försvunna fragmentet bland annat ska ha funnits namnet Svæinn, skrivet suein med ei för den gamla diftongen /æi/. Det är i stort sett bara två runristare i Uppland som använder denna beteckning – Visäte och Torbjörn i Sigtuna – och jag hade funderat på om stenen kunde vara ett förbisett verk av Visäte, som ju har verkat i trakten. Nu är just detta fragment försvunnet, men jag tänkte att det på det andra fragmentet kunde finnas något som gjorde att stenen kunde knytas till denne ristare. Det har dock aldrig blivit av att ta sig till Tomtebodaskolan och jag har senare förstått att lokalerna nu sedan länge rymmer en annan verksamhet. Frågan var vart runstenen hade tagit vägen.

I våras var jag ombedd att hålla ett föredrag om runor på Gunnes gård i Upplands Väsby, och i samband med detta fick jag en fråga om vad det var för runstensfragment som fanns i Synskadades museum i Enskede. Jag insåg direkt att det måste handla om Tomtebodafragmentet, vilket visade sig stämma när jag tog kontakt med museet. Det hade lyckligtvis följt med de övriga samlingarna från skolan.

Fragmentet i Tomtebodasamlingen på Synskadades museum. Foto: Magnus Källström

Äntligen fick jag möjlighet att titta närmare på detta fragment, men jag kan inte påstå att jag kom till någon lösning av frågan om upphovsmannaskapet. Det finns inget som motsäger att stenen kan vara ett verk av Visäte, men heller inte något som mer bestämt pekar ut honom. I stället började jag fundera på texten, som ju bara utgörs av ett litet brottstycke: …-uri × hiþa…. Detta har aldrig tolkats, men egentligen kan de sista runorna inte vara resterna av så mycket annat än adverbet heðan ’hädan’.

Ordet finns tidigare belagt på två vikingatida runstenar. Den ena är den sörmländska Lundbystenen (Sö 131), rest till minne av Skarde, som fōr austr heðan með Ingvari ”for österut hädan med Ingvar”. Den andra är den danska Tryggevældestenen (DR 230), där ordet ingår i en förbannelseformel: Sā verði at rita es ælti(?) stæin þannsi eða heðan dragi ”Den ska bli till en ’räte’ (eller ’rädde’) som ödelägger(?) stenen eller släpar den härifrån.” Vad som avses med ordet ’räte’ eller ’rädde’ är det ingen som säkert vet, men det står helt klart att det inte kan ha varit något eftersträvansvärt.

Tryggevældestenen är försedd med ett antal stora genomgående borrhål längs kanterna, som ironiskt nog måste ha tillkommit i samband med någon flytt av stenen och som varit avsedda att fästa dragremmar i. Den som sysselsatt sig med detta har nog varit lyckligt ovetande om innehållet i runtexten.

Frågan är hur runföljden …-uri som föregår ordet heða[n] på Tomtebodastenen ska tolkas. En möjlighet är en konjunktivform ̄ri av verbet ̄ra ’föra’, vilket leder tankarna till Tryggevældestenens text. Förbannelseformler är dock inget som brukar finnas på de uppländska runstenarna. Närmare till hands ligger i stället att gissa på en formulering liknande den på Lundbystenen och att …-uri är slutet av namnet på någon hövding som likt Ingvar den vittfarne har lett en vikingafärd till främmande land. Om det antagna namnet har föregåtts av prepositionen með ’med’ måste det stå i dativ och det skulle då exempelvis kunna handla om namnet Þōriʀ, som har formen Þōri i dativ. Någon vikingahövding Tore är dock inte känd från svenska runstenar.

En sådan verkar dock finnas omnämnd på en dansk runsten, nämligen Mejlbystenen (DR 117), som finns på Randers museum på Jylland. Stenen är rest av Åne efter sonen Eskil, ”som dog med Tore i Öresund” (ias : tauþr | uarþ : maþ : þuri : i : ura : | : suti :).

Nu är Tore ett av de allra vanligaste namnen under vikingatiden och bara på runstenarna i Sverige finns runt femtio belägg. Jag tror därför inte att vi ska räkna med att det är denne Tore som kan ha förekommit på U 125. Om man undantar ordet heðan, som jag är rätt säker på har funnits på Tomtebodafragmentet, måste de övriga förslagen givetvis bara uppfattas som för tillfället obevisbara möjligheter.

Samtidigt kanske man ska passa på att ta med sig lite av de erfarenheter som förmedlas av de två danska runstenarna: ha respekt för vatten i sommarvärmen och låt runstenarna stå där de står.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

K-podd avsnitt 34: Om runor i Västergötland med Laila och Magnus

Från Sparlösa till Grolanda – i avsnitt 34 ger vi oss helt och hållet hän åt Västergötlands runor! Hör Riksantikvarieämbetets runologer Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström berätta om favoritrunor, plötsliga upptäckter,  runstensmysterier och mycket annat.

Hur gick det till när en doktorand lyckades tyda en ”omöjlig” runskrift så sent som i höstas? Vad hittade Magnus i fönsternischen i S:t Olofs kyrka? Det är ett par av frågorna vi får svar på. Laila och Magnus ger även tips på intressanta platser att besöka i ett runologiskt fascinerande landskap.

Karta över de platser som Laila och Magnus nämner i poddavsnittet om runor i Västergötland.

Magnus Källströms text som han tar upp i avsnittet, ”Ett livsverk på halvtid” om den svenska medeltidsrunologins grundare Elisabeth Svärdström, hittar du här.

Farväl ave! Runtydning på fredagseftermiddagen

Runstenen Öl 44 från Bo i Bredsättra socken, som nu står vid Skedemosse. Foto Bengt A. Lundberg 1988 (KMB) resp. Magnus Källström 2017.

I juni förra året var jag på Öland för att undersöka några runinskrifter och gjorde då en avstickare till Skedemosse. Anledningen var inte att besöka den berömda offerplatsen eller det lilla museet om utgrävningen, utan bara att snabbt titta på den fragmentariska runsten som står på gårdsplanen och ta en bild. Denna runsten ger ett exempel på ett mycket drastiskt återbruk av ett fornminne. Ett rektangulärt parti av ristningsytan har nämligen någon gång huggits bort och stenen försetts med texten SKEDE MOSSE. Vid mitt hastiga besök i somras brydde jag mig inte om att studera runorna särskilt noggrant, vilket jag nu ångrar. Denna runsten har nämligen av en tillfällighet plötsligt blivit aktuell.

Om fyndomständigheterna kring denna sten (Öl 44) vet vi egentligen ganska lite. I Ölands runinskrifter (1900-06) nämner Erik Brate endast att den ”för 50 år sedan” hade hittats vid Bo i Bredsättra socken och att den hade förts till Skedemosse och där använts som vägsten. Det som återstår av runinskriften har i Brates tolkning ett ovanligt och rätt uppseendeväckande innehåll:

i…iþur : kuþ : hilbi : siflu hans li|s : | …iki
” — [efter sin] fader. Gud hjälpe hans själ! Läs [en bön och] ave [Maria]!”

Inskriften ska alltså ha avslutats av en uppmaning att läsa en bön och åkalla jungfru Maria med den bekanta latinska bönen. Att denna bön har varit känd på Öland under vikingatiden kan vi nog utgå ifrån, men på vikingatida runstenar brukar det aldrig förekomma latin. Även om runstensbönerna kan innehålla lånord som sankt(a) och paradis är de alltid skrivna på folkspråket. Stenens iki har dessutom – även om runorna är skadade upptill  – rätt lite gemensamt med ordet ave.

Tolkningsproblemet fick av en ren tillfällighet sin lösning igår eftermiddag när jag satt och jobbade i läsesalen på Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm. I projektet Evighetsrunor, där jag bland annat ska ge ut Medelpads runinskrifter, ägnar jag mig regelbundet åt att gå igenom samlingar i olika arkiv på jakt efter äldre källor som kan vara av intresse för denna utgåva. Det som jag igår hade beställt fram var en kapsel ur de omfattande samlingarna efter riksantikvarien J. G. Liljegren (1791–1837), där jag hade lockats av den spännande ryggtiteln ”Runristningar Diverse”. Denna titel visade sig spegla innehållet mycket väl. Kapseln innehöll nämligen inte bara sådant som Liljegren kan ha samlat in, utan även en hel del av senare datum. Det yngsta var ett tidningsurklipp från 1933. Tydligen hade man här genom åren stoppat in sådant som man inte visste var det annars skulle placeras.

Det roligaste var ett antal teckningar som helt saknade påskrifter om vilka runstenar de föreställde eller vem som var upphovsmannen. För mig blev det en högst angenäm fredagssysselsättning att systematiskt gå igenom dessa teckningar och identifiera runstenarna samt fundera på vem som kunde ha ritat. Åtminstone det förra var inte särskilt svårt och dessutom går det ju alltid att fuska genom att söka på karakteristiska runföljder i Samnordisk runtextdatabas.

Den nyupptäckta teckningen av runstenen Öl 44 i Liljegrens samling. Efter original i ATA.

Så småningom kom jag fram till en lite valhänt blyertsteckning, som jag först trodde kunde avbilda en gravhäll från exempelvis Östergötland, men där jag ganska snart förstod att det var en teckning av den nämnda runstenen vid Skedemosse. Stenen såg dock något annorlunda ut. Rundjurets huvud fanns med och betydligt mer av korset var bevarat. Den övre kanten på stenen var dessutom sned och inte rak som i dag. Teckningen visade alltså runstenen som den såg ut innan den höggs om till vägsten och måste därför vara förhållandevis gammal. Av stilen att döma är den utförd av fornforskaren J. H. Wallman, som företog flera antikvariska resor på Öland under 1820- och 1830-talen.

Det bästa med teckningen är att den också innehåller några runor som nu är borthuggna. Dessa har stått på insidan av den högra slingan nedanför korset och de kan uppfattas som -imis eller siʀi- beroende på från vilket håll man läser dem. Vid närmare eftertanke var det inte så svårt att avgöra vilken läsordning som var rätt. I ordet lis : har den sista runan och skiljetecknet placerats utanför slingan på stenens mittyta mellan rundjurets hals och svans och den naturliga fortsättningen blir då att läsa de tidigare okända runorna nedifrån och upp som -imis. Förmodligen har denna del av inskriften fortsatt ovanför korset och följt insidan av slingan för att avslutas med runorna iki längst ned till vänster. Även här ger den nyupptäckta teckningen viktig information genom att den efter dessa runor har en tydlig s-runa. Delar av denna runa finns fortfarande kvar, men har hittills felaktigt tolkats som en del av rundjurets underläpp.

Slutet av inskriften på Öl 44 kan alltså återges som:

lis : …[-imis]…ikiṣ

De första runorna lis ska säkert som Brate har antagit återge en uppmaning ”Läs!” och det följande är då rimligtvis resterna av en kristen bön, trots att en sådan står strax före detta ord (”Gud hjälpe hans själ”). Av inskriftsresterna framgår att den senare måste ha haft en mer originell utformning. Det vi känner till av denna del av inskriften är givetvis för alldeles lite för att texten ska kunna rekonstrueras. Något går det dock ändå att säga. Runföljden mis är ovanlig i runinskrifterna, men ingår bland annat i ordet miskunn ’misskund, barmhärtighet’. Guð gæri miskunn ”Gud göre misskund” har det stått på en uppländsk runsten (U ­909) och på en tidigmedeltida gravhäll i Tofta kyrka på Gotland (G 199) kan man läsa: Sanktus Bartolomeus ærni miskunnaʀ siālu Hrōðorms ”Må Sankt Bartolomeus utverka misskund åt Rodorms själ”.

Även beträffande de avslutande runorna …ikis går det att ha en idé om vad det kan ha stått. Detta ser ut som en genitivform och det skulle passa bra att här supplera [himinr]īkis ”himmelrikets”. Också detta ord återfinns på en vikingatida runsten (Vg 186): Guð hialpi sālu hans ok Guðs mōðiʀ, hæilagʀ Krīstr ī himinrīki ”Gud hjälpe hans själ, och Guds moder, Helige Krist i himmelriket.”

Vad det antagna ordet ”himmelrikets” kan ha varit bestämning till på den öländska runstenen går givetvis inte att veta, men i fornsvenska källor finns mängder av fraser som skulle kunna passa: himirikis glädhi, ’himmelsk glädje’, himirikis ära ’himmelens härlighet, himmelsk härlighet eller salighet’, himirikis ödher ’himmelens salighet, himmelsk salighet’ och så vidare.

Detaljteckning av rundjurets huvud på runstenen Öl 44. Efter original i ATA.

Tack vare den tidigare okända teckningen går det dessutom att ha en idé om hur runstenen ska dateras. Wallman (om det nu är han) har här även gjort en detaljteckning av rundjurets huvud, som tydligen har haft en mycket enkel utformning med cirkelrunt öga och en knoppformig nackflik. Detta tyder på att det har handlat någon av de två tidigaste stilgrupperna i Anne-Sofie Gräslunds bekanta system och att stenen ska föras till 1000-talets första hälft. Att rundjuret ser ut att ha ett sorts ”halsband” tror jag inte heller är oviktigt. Jag har länge misstänkt att detta är ett tidigt drag.

Det är alltså förvånansvärt mycket som går att utläsa ur en två hundra år gammal lite halvful teckning, som ingen uppenbarligen riktigt har förstått, men som ändå har sparats för framtiden. Sådant kan stämma till eftertanke.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om J. H. Wallman och hans verksamhet i Påvel Nicklassons läsvärda bok Att aldrig vandra vill. Johan Haquin Wallman, Sveriges förste arkeolog från 2011. DS.

”Runomästaren” Fridolin och Evighetsrunor

Inom projektet Evighetsrunor har jag arbetat med digitaliseringen av det så kallade Fältexemplar C av Sveriges runinskrifter. Det innehåller runforskares marginalanteckningar, och de kan t.ex. handla om nya läsningar eller tolkningar av en inskrift, om att en sten lagats, målats upp eller placerats om. Vissa typer av anteckningar förekommer ofta, t.ex. finns det information om antalet uppmålningar för de flesta stenarna, medan andra typer av information förekommer mer sällan, t.ex. har jag bara en gång stött på en anteckning om vid vilken tidpunkt det är lämpligast att fotografera en sten. Under arbetets gång har jag på flera ställen kunnat se tecken på att detta exemplar verkligen tagits med i fält: inte så sällan har jag kunnat se spår av den rödfärg som använts för att måla upp inskrifter och ibland har jag hittat torkade växter och insekter mellan sidorna.

För vissa svårlästa anteckningar har jag kunnat vända mig till ett äldre fältexemplar, det så kallade Fältexemplar A, som innehåller i princip samma marginalanteckningar med undantag för dem som tillkommit under de senaste 10–15 åren. Häromdagen skulle jag just avkoda en sådan svårbegriplig anteckning i Fältex C, slog upp Fältex A för att jämföra med vad som skulle kunna finnas där och stötte på ett riktigt roligt fynd. Där låg ett gammalt urklipp med artikeln ”Runomästaren” ur Upsala Nya tidning från den 10 juli 1959 (se figur 2). Den kunde jag inte låta bli att läsa!

Författaren till artikeln kallar sig för Fridolin – en pseudonym som jag inte har lyckats identifiera än – och berättar en historia som han från början hade tänkt ta med sig i graven. Men vad är det som fått honom att ändra sig och blotta sitt gamla ”brott” inför alla? Fridolin börjar sin artikel med att understryka att det knappast finns någon lag som förbjuder tillverkningen av runstenar. Därefter avslöjar han att han när det begav sig hade en medbrottling, vars namn han dock ansvarsfullt nog inte nämner. Vidare får vi till slut veta vad de två gjorde för något: de ”totade till en runtext, tog verktyg med [sig] till skogen och högg in ramsan i en drakslinga på ett ensligt belägget stenblock”.

Inskriften som de på så sätt fick ihop lyder: astriþ lit reisa þina stein aftir hu(i)kus bonta sin auk sun sin ulf

Det som hände sedan, 25 år senare, var säkert anledningen till att ”brottslingarna” bestämde sig för att hålla tyst om saken under resten av sina liv: ”en gråskäggig professor kom resande för att rusta upp bygdens (äkta) runstenar. Döm om min förvåning, när jag en dag på en skogspromenad finner att min runinskrift lyser klarröd mot den gråa granithällen. Jag hade väl aldrig kunnat tro […] att erfarna fackmän skulle låta lura sig på ett så avslöjande sätt…”

Historien slutar dock lyckligt för fackmännen. De lät sig inte luras! I band 9 av Sveriges runinskrifter (Upplands runinskrifter, del 4) behandlas inskriften på sidan 340 med mindre typsnitt:

”Mesattebo, Viksta socken. […] ett större flyttblock, å vars östra, släta sida en inskrift från nyare tid har blivit inhuggen. Inskriften är anbragt i ett band, som är lagt i form av en kringla; ett tafatt försök har gjorts att utforma den ena ändan till ett gapande ormhuvud. Ristningen är gjord med ett skarpt redskap, sannolikt en kniv. Linjerna äro smala. Runorna äro djupare ristade än ramlinjerna. Inga skiljetecken finnas, men mellanrum mellan orden. Följande runformer äro anmärkningsvärda: [runtecknen anges].”

Att inskriften är sentida avslöjas av ristartekniken, av mellanrummen mellan orden samt av de ”anmärkningsvärda” runformerna: r och b-runorna med slutna och kantiga bågar är ett tydligt tecken på en sen tid, eftersom de motsvarande vikingatida runformerna så gott som aldrig uppvisar sådana drag.

Två år efter den gråskäggige professorns besök slog Fridolin upp sin trakt i den nyutkomna delen av Upplands runinskrifter och häpnade när han såg att inskriften hade tagits med. Författaren fylldes dock av blandade känslor: ”Beskrivningen fyllde mig med ömsom stolthet, ömsom vrede. Texten var tolkad så som den var avsedd att tolkas. Bra! Men vad är nu detta? ’…ett klumpigt försök att efterlikna ett drakhuvud’. Vet herrarna inte hut?! ’…troligen ristad med en kniv eller annat vasst stålföremål’. Fel! Den är inknackad på hederligt vis.” Fridolin verkar vara så rasande att han knappt kan citera rätt vad som står om hans eget verk. Han erkänner också han bara var 12 år gammal när han och hans kamrat gjorde det hela på skoj och att han aldrig haft för avsikt att ”tas för en kollega till Asmund eller Skrikhalsen och de andra stora pojkarna”.

Ja, att han han inte försökt efterlikna Åsmund eller Öpir är rätt tydligt, men finns det kanske någon annan stor pojke som inspirerat honom?

Den ovanliga ordföljden med det demonstrativa pronomenet þina före sitt huvudord stein samt det faktum att diftongen /æi/ ristas ei i detta ord och i verbet reisa ledde mina tankar till Visätes runstenar. Och riktigt nog har Visäte minst femton förekomster av just denna ordföljd (se U 72, 75, 119, 207, 236, 237, 238, 393 454, 613, 614, 621, 668, 669, och 682). Stavningen ei har han också nästan alltid i dessa två ord, liksom i andra ord med diftongen /æi/.

Döm nu om min förvåning när jag upptäckte att Fridolin nästan ordagrant kopierat runstenen U 238 från Lindö, Gullbron (Vallentuna), som lyder:

 ‘ astriþ ‘ lit reisa ‘ þina ‘ stein ‘ eftiʀ sun sin ‘ suein : auk × ulf × bonta ‘ sin ‘
Āstrīðr lēt ræisa þenna stæin æftiʀ sun sinn Svæin ok Ulf, bōnda sinn.
”Astrid let resa denna sten efter sin son Sven och [efter] Ulf, sin make.”

Varifrån tog Fridolin formen aftir för prepositionen æftiʀ och vad betyder namnet huikus? För prepositionen misstänkte jag först att pojkarna som förlaga hade någon skrift om uppländska runstenar, t.ex. Otto von Friesens Upplands runstenar från 1913, eftersom detta sätt att rista prepositionen var populärt just i Uppland (29 exempel i Lena Petersons Runordsregister). Otto von Friesens bok innehåller t.ex. både den ovannämnda U 238 och två uppländska runstenar med aftir: U 654 och U 999. Magnus Källström föreslår dock en mer tilltalande lösning, nämligen att pojkarna skulle kunna ha använt sig av Läsebok för folkskolan, vars nionde upplaga med nya illustrationer innehåller en träsnittsavbildning av runstenen vid Lindö U 238. Bläddrar man vidare i läseboken upptäcker man på nästa sida den 16-typiga runraden med de egendomliga kantiga runformerna för b och r-runorna, och man noterar också att den translitterering som ges till runraden och stenens inskrift inte gör skillnad på ʀ och r. Vad namnet huikus eller hulkus skulle kunna syfta på har jag tyvärr inte lyckats begripa.

I detta samband vill jag kort nämna vad Elisabeth Svärdström skriver om i sin artikel Runristning om nykterhet (1969, särtryck ur Sörmlandbygden) som jag också har fått upp ögonen för tack vare Magnus Källström. Saken är nämligen den att samma avbildning i Läsebok för folkskolan har inspirerat minst två andra sentida inskrifter: inskriften på Fåfängan i Stockholm har samma runslinga som U 238, och runformerna är hämtade från läsebokens futhark. Den ristades av den trettonårige Gösta Storm och hans kamrater sommaren 1906 och innehåller texten ”Anders, Emma, Gösta Storm. Minne av vistelsen i Fåfängan 1905–06. Leve nykterheten!” Den andra inskriften har också den samma runslinga som U 238 och finns i Karlskoga (Värmland) på de så kallade Namnhällarna.

Men låt oss återvända till Fridolins verk! Jag har nämligen också försökt förstå vem den gråskäggige professorn kan ha varit: Sven B. F. Jansson? Men han hade ju inget skägg! Elias Wessén? Hade han skägg? Nix… Mystiskt det hela, men sannolikt var det ändå Run-Janne som i pojkens unga ögon verkade så gammal att skägget kom som en synvilla.

Hade runomästaren Fridolin bara vetat att han är nu en del av projektet Evighetsrunor och har förtjänat sitt eget inlägg på K-bloggen, så skulle han säkert ha känt sig bra stolt! Eller?

>> Sofia Pereswetoff-Morath är fil. dr. i runologi

Nytt runfynd avslöjat genom 3D-skanning

3D-modell av runstenen i St Knud. 3D-modell av www.s3di.com. Bild av Laila Kitzler Åhfeldt.

Uppmärksamma runföljare har kanske noterat att ett nytt runfynd blivit känt på Bornholm.

Jag har precis tillbringat en arbetsvecka i september med att 3D-skanna runstenar på Bornholm tillsammans med Teddy och Miranda från ett företag i Ystad. Vi har samlat forskningsmaterial till projektet Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm.

Fältarbetet på Bornholm var noga tidsplanerat, men kort tid innan fältveckan slängdes det in en extra runristning att undersöka. Helen Simonsson, utredare på Riksantikvarieämbetet och tillika samordnare av runstensvården, hade under sin sommarsemester fotograferat mycket på Bornholm och publicerat fotona på Flickr – bl.a. en runinskrift i St Knuds kyrka. Att det kunde vara en för runforskningen okänd runsten uppmärksammades av Jan Owe, som hittade bilden på Flickr. Det är Jan Owe som står bakom den helt oumbärliga runtextdatabasen, och han noterade att inskriften faktiskt inte var känd och registrerad vare sig på Bornholms museum, i runologiska kretsar eller i den danska motsvarigheten till fornminnesregistret.

Lisbeths Imer, runolog anställd av Nationalmuseum i Köpenhamn, kontaktades och beredde sig att åka till Bornholm och undersöka fyndet. Eftersom hon visste att jag var på väg dit med en 3D-skanner frågade hon om vi kunde tänka oss att dokumentera även denna. Den såg dock inte ut att vara äkta, runorna såg alltför taffliga ut. För säkerhets skull behövde den undersökas närmare, men det fanns egentligen inga större förhoppningar om att det skulle röra sig om en autentisk inskrift.

Eftersom fältarbetet på Bornholm var planerat sedan länge med noggrant urval och hårda prioriteringar (10 av ca 40 runstenar hade valts ut), var det lite motvilligt jag beredde mig att göra plats för en förmodligen icke-autentisk inskrift, när det nu fanns så mycket arbete med de vikingatida runstenarna. Å andra sidan är det viktigt att nyfynd blir noggrant undersökta. Vi kom överens om att Lisbeth skulle ta en titt först, och om hon bedömde att det var värt tiden skulle vi 3D-skanna dem.

Men nu var det så att en storm blåste in över Bornholm med hårda vindar och mycket regn. Färjorna ställdes in och Lisbeth kunde inte komma. När det inte gick att mäta ute passade Teddy på att 3D-skanna ristningen i St Knud och Miranda fixade 3D-modellen (man måste processa data). Tack vare 3D-modellen kunde jag sedan framställa en färgneutral bild som ”tog bort” färgen som fyllts i och belysa ristningen som med släpljus, fast på min datorskärm. Jag mailade bilden till Lisbeth och hon blev mycket glad! När hon såg 3D-bilden förstod hon omedelbart att det är en vikingatida runinskrift och att det är ett fragment av en tidigare helt okänd runsten. Formuleringen är enligt Lisbeth dessutom nära identisk med inskriften på en runsten på Svaneke kyrkogård (Østermarie 1, DR 390), så vi har nu fått förfrågan om att undersöka om det kan vara samma runristare som gjort de två stenarna.

Runstenen i St Knud. Foto: Helen Simonsson 2017.

Imålningen har uppenbarligen gjorts av någon som inte kan runor och den var helt felaktig. P.g.a. detta blev runristningens äkthet starkt betvivlad. Detta visar hur olämpligt det är att runor fylls i av någon som har bristande kunskaper. Det var först i samband med 3D-skanningen som det stod klart att runstenen är från vikingatiden.

Nu vet vi dock att Bornholm har ännu en runsten och detta blev den 28 september känt för allmänheten i dansk media. Lisbeth har fått reda på att den varit känd i församlingen, men det har inte kommit vidare därifrån. Så blir det ibland, en runinskrift sitter så till att alla tror att alla redan har sett den. Kanske har den kommit fram vid någon restaurering av kyrkan.

Men vad handlade Bornholmsbesöket om egentligen? Jo, bakgrunden är att runstenarna på Bornholm liknar mycket mer de östsvenska runstenarna än de danska. När de bornholmska runstenarna reses har runstensseden i stort sett redan upphört i hela det övriga danska området, men i ornamentik och språk finns likheter med de mellansvenska runstenarna. Det finns därför en gammal diskussion om huruvida de har något att göra med svenska områden, eller om det har kronologiska skäl – d.v.s. det beror på att de helt enkelt är mer samtida med de svenska runstenarna och därmed följer samma mode i ornamentik och formulering. Syftet med den här undersökningen är att se om det finns några kopplingar till svenska runstenar i ristningstekniken.

Det övergripande syftet med Runbruk på Östersjöns öar är att studera relationerna mellan Öland, Gotland och Bornholm utifrån ett tvärvetenskapligt runforskningsperspektiv som inkluderar arkeologi, runologi och laborativa metoder. Vem använde de runristade föremålen, vem ville ha runstenar och vem bar smycken med runor, i vilka miljöer och under vilka omständigheter? Det finns markanta skillnader mellan vilka attityder man har till runskrift på de olika öarna. Men detta får vi återkomma till när vi kommit lite längre.

Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm är en deluppgift i Runverkets projekt Evighetsrunor – en forskningsplattform för Sveriges runinskrifter.

Laila Kitzler Åhfeldt är arkeolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

En halvmålad runsten i Sturefors

Den nyligen uppmålade runstenen vid Vists kyrka, där ormen ännu har rumpan bar. Foto Magnus Källström

Till Runverkets uppgifter hör att registrera, undersöka och publicera Sveriges runinskrifter. Nya fynd görs årligen, men det finns faktiskt en hel del inskrifter som upptäcktes för rätt många år sedan och som ännu inte har presenterats i tryck. En av dessa är den runsten står vid Vists kyrka i Sturefors i Östergötland och som upptäcktes redan 1963.

Vists kyrka brann 1961 och det var i samband med uppröjningen efter branden som den tidigare helt okända runstenen framkom under kyrkans golv. I oktober 1965 lagades stenen och restes den intill den nyuppförda kyrkan. I samband med detta undersöktes och målades ristningen av Sven B. F. Jansson, som har beskrivit sina iakttagelser i en otryckt rapport i ATA. Han framhåller där att ristningsytan ”är svårt vitttrad, gropig och knottrig” och att ristningen på många ställen är ”mycket otydlig”, men lyckas ändå läsa följande runor:

hkun : þiʀ bṛu- : suniʀ : kunịta- -­-ṭu : -­-­-­-­-­- : -­-ḳ-­-­- -­-þ̣ụ- -­-­-
Hakon þæiʀ brøðr, syniʀ Gunn-…
”Håkon och hans bröder, Gunnhilds (?) söner /läto resa stenen efter … sin fader?/.”

Jansson har noggrant kommenterat sin läsning fram till och med skiljetecknet efter inskriftens tjugosjunde runa, men skriver sedan: ”Därefter kan spår av ett 20-tal runor iakttagas. I intet fall kan dessa skadade runor bestämmas med någon säkerhet. Inskriften kan tyvärr ej rekonstrueras.”

Här ser man som runolog direkt ett intressant problem och en spännande utmaning. För ganska exakt fem år sedan var jag vid kyrkan och gick noggrant igenom inskriften och tyckte mig då komma en bit längre än Jansson hade gjort. Jag måste erkänna att jag då hade en idé om det mesta utom den dödes namn. Förra året rengjordes stenen och igår var jag där igen för att granska inskriften ännu en gång och måla upp ristningen.

Jag kom dit vid tvåtiden och det rådde mycket goda undersökningsförhållanden med ett molnbeslöjat solljus som föll från höger över ristningsytan. Ganska snart upptäckte jag att jag nog varit lite väl övermodig vid min första undersökning, men de första 34 runorna gick i de allra flesta fall att etablera. Det står: hkun : þiʀ bṛþ̣r : suniʀ : kunita- · -­-­-ṭu : sn · iftʀ : det vill säga: ”Håkon och hans bröder, Gunnhilds söner, reste stenen efter”. Därefter ser man spår av runor som sträcker sig ända ut i svanspetsen på rundjuret, men de är minst sagt knepiga att reda ut. Jag vågade därför inte måla dem vid detta besök, utan ska komma tillbaka senare i sommar och ta en ny titt. Det är därför stenen nu ser ut som den gör, om någon skulle undra.

Stenen som den såg ut innan uppmålning med tydliga spår av den äldre uppmålningen. Foto Magnus Källström

En helt förutsättningslös undersökning går inte att göra, eftersom det i många ristningsspåren fortfarande finns spår av Janssons uppmålning från 1960-talet, där färgen har en mossgrön(!) nyans. Jag minns att jag när jag började intressera för runstenar i slutet av 1970-talet förvånades över att vissa runstenar var uppmålade med grön färg. Så har givetvis inte varit fallet, utan det är en ursprungligen röd färg som har förändrats. Påfallande ofta dyker tydliga spår av denna färg upp på runstenar som hittades på 1960-talet. Jag har bland annat sett det på det fragment som sitter inmurat i den södra väggen i Spånga kyrka i Uppland (upptäckt 1954, men målat 1961), liksom på U 707 i Kungs-Husby kyrka, som återfanns 1965.

Ryktet säger att det var en färg som Run-Janne själv hade blandat till, men enligt de efterlevande är detta nog inte sant. Antagligen har han i stället fått färgen av någon konservator som har experimenterat med att få fram en extra hållbar runstensfärg. Eftersom den med tiden blir helt grön så innehåller den förmodligen en hel del koppar.

Det är tveksamt om det finns något foto av stenen med Janssons uppmålning och den har därför aldrig fått någon stildatering enligt den gräslundska modellen. Det är dock rätt tydligt att den bär ett huvud avbildat i fågelperspektiv, även om bara det ena ögat säkert går att urskilja. Stenen bör följaktligen tillhöra 1000-talets första hälft.

Jag fick alltså lugna mig lite när det gäller målningen av runorna i inskriftens slut, men detta ger å andra sidan tillfälle för andra att bilda sig en uppfattning om vad det kan tänkas stå. Så den som vill pröva sina krafter som runläsare bör avlägga ett besök i Sturefors nu i sommar och då helst en solig eftermiddag!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I Samnordisk runtextdatabas har runstenen signum Ög ATA6225/65 för den som vill leta upp den. DS.

Vad är kemikalier och lösningsmedel för något?

Vittrad sten

Inom reklam kan man ofta höra uttryck som ”helt utan kemikalier” eller ”inga lösningsmedel behövs”. Men hur definieras kemikalie och lösningsmedel egentligen? Och hur är det när man rengör kulturarvsobjekt av sten (som runstenar, bildstenar, hällristningar, gravvårdar och så vidare), kan man göra det utan att använda sig av kemikalier eller lösningsmedel?

Kemikalie

Enligt Svenska kemistsamfundets nomenklaturutskott är en kemikalie ”ett ämne – grundämne eller förening, eller en blandning av dessa – som används industriellt och kommersiellt, är makroskopiskt homogent samt inte är avsett att äta.”

Det här innebär till exempel att står du hemma i ditt eget kök och lägger in sillfiléer i ättika, räknas ättikan inte som en kemikalie. Men om du använder din ättika för att göra rent hemma hos någon annan och tar betalt för det, så är ättika en kemikalie. (Här finns en intressant artikel om hur man kom fram till den här definitionen: Kemivärlden med Kemisk tidskrift, nummer 10, år 2001, av Martin Ragnar):

http://www.krc.su.se/documents/Kemikalie_Kv10_01_63_65.pdf

Lösningsmedel

Många som använder sig av ordet ”lösningsmedel” tänker ofta framför allt på organiska lösningsmedel, som exempelvis etanol och terpentin.

Men ett lösningsmedel är en vätska ”som kan lösa upp ett fast ämne, blanda sig med en vätska eller binda en gas och därigenom bilda en homogen lösning.” Lösningsmedel kan vara både organiska eller oorganiska. Vårt vanligaste och viktigaste lösningsmedel är VATTEN.

Vatten fungerar som ett lösningsmedel inte bara på smutsfläckarna på våra kläder, utan även som ett lösningsmedel av sten. Tänk på uttrycket ”droppen urholkar stenen”.

Skriver en utförare i en arkeologisk rapport eller i en konserveringsrapport att denne har rengjort en sten ”utan kemikalier och lösningsmedel” kan läsaren till exempel få uppfattningen att utföraren enbart har torrborstat stenen. Men eftersom vatten är ett lösningsmedel är det viktigt att det tydligt framgår om någon har tvättat ett kulturarvsobjekt i vatten. (Det är också stor skillnad på vatten och vatten. I en rapport bör det framgå om någon har använt sig av exempelvis destillerat vatten, kranvatten eller vatten från en regntunna).

Och för att återvända till jämförelsen med sillen, jämför hur mycket tydligare det blir att skriva: ”När jag lade in 600 gram sillfiléer använde jag mig av 1 dl ättika och 3 dl vatten”, istället för ”När jag lade in sillfiléer använde jag mig inte av några kemikalier eller lösningsmedel”.

Det bästa är därför om den som skriver en arkeologisk rapport eller en konserveringsrapport –  istället för att skriva vad hen INTE använde sig av – är tydlig och skriver exakt vad hen använde sig av och hur hen gjorde.

>>Helen Simonsson, utredare – sten, konserverings- och förvaltningsfrågor, Kulturvårdsavdelningen

 

Vapnöstenen till vikingatiden

Runstenen från Vapnö i Halland före imålning. Foto Magnus Källström

Igår fredag var i jag Göteborg för att undersöka och måla en runsten. Det kan låta lite konstigt, eftersom det som varje runkännare vet inte finns några runstenar i Göteborg. Det handlade dock om en runsten på tillfälligt besök. I normala fall står den vid Vapnö slott utanför Halmstad i Halland.

Anledningen till stenens utflykt, var att Länsstyrelsen i Halland hade bestämt att den skulle få en ny fot för att komma upp ur gräsmattan och bättre kunna förankras i marken. Dessutom skulle den rengöras och ses över. Eftersom jag var i Göteborg i ett annat ärende passade det bra att undersöka och måla den hos Stenkonservering Väst, som hade svarat för de andra åtgärderna.

Förutom Vapnöstenen finns från Halland bara en runsten – i Kvibille kyrka (DR 354) samt tre gravmonument av medeltida typ, varav ett är försvunnet. Även Vapnöstenen brukar räknas som ett medeltida monument. I Danmarks runeindskrifter (1941–42), där den har beteckningen DR 352, återges inskriften på följande sätt (efter en undersökning av Erik Moltke 1932):

…… raistu : stin : æft-… |  …-(s)(t)r : hialmbi : saul : ho…….
[A og B] rejste stenen efter NN…. (Krist) hjælpe hans (el. Ho..s) sjæl ….”

Den medeltida dateringen bygger givetvis på att inskriften gör skillnad på runorna a och æ genom att den förra runan har enkelsidig och den andra har dubbelsidig bistav. Samtidigt är det märkligt att ordet hans är skrivet med runan o. Denna runa skulle alltså här ha använts för nasalt a, vilket är högst oväntat (för att inte säga osannolikt) i en medeltida inskrift. Detta har givetvis utgivarna av Danmarks runinskrifter insett och de räknar därför med att runorna ho… också kan utgöra början av ett personnamn.

Redan K. G. Ljunggren, som undersökte stenen i slutet av 1920-talet, menade att stenen på grund av den nämnda æ-runan inte kunde vara äldre än från 1100-talet och den uppfattningen har i stort sett varit rådande med sedan dess.

Egentligen hänger hela den medeltida dateringen av stenen på denna enda æ-runa och jag var därför särskilt intresserad av den. Ganska snabbt kunde jag konstatera är att man här inte kan tala om någon runa med dubbelsidig bistav, eftersom bistaven på den högra sidan bara är en halv centimeter lång. Det rör sig utan tvivel om en a-runa med ensidig bistav, där denna av misstag har huggits något för långt och därför skjuter över på höger sida. Runstenen är alltså inte medeltida utan måste i stället uppfattas som vikingatida. För detta talar också de öppna r-runorna som inte alls har någon medeltida karaktär. Då blir det inte heller något problem att tänka sig ordet hans skrivet med o-runa.

Den avgörande a-runan på Vapnöstenen. Foto Magnus Källström

Vid min genomgång antecknade jag också ett par andra avvikelser från tidigare läsningar. På Ljunggrens och Moltkes fotografier ser man mer av u-runan i raistu än man gör i dag och de har därefter ett skiljetecken som nu är helt försvunnet. Tydligen har en liten flaga av stenen här fallit bort. En mer positiv iakttagelse är att vi inte längre behöver reservera oss för läsningen av t-runan i det första ordet i vänsterraden som man har gjort i Danmarks runeindskrifter. Denna runa är nämligen otvetydig.

Inskriften på Vapnöstenen bör alltså i stället återges på följande sätt:

raistu [:] stin : aft-… |  …-ṣtr : hialmbi : saul : ho…
“… reste stenen efter … Krist hjälpe hans själ …”

Stenen ger i dag ett mycket beskedligt intryck och fragmentet är inte mer 74 cm högt. Så har den givetvis inte sett ut från början, vilket framgår av de inskriftsrester som finns kvar. Efter ordet æftiʀ ’efter’ måste det ha stått ett namn och en släktskapsbeteckning: ”sin fader”, ”sin broder” eller liknande. Detta betyder att det kanske saknas en halvmeter av stenen upptill. Att verbet ræistu är böjt i pluralis visar att detta har föregåtts av minst två namn. Vi kan alltså också räkna med ett försvunnet stycke nedtill på minst 75 centimeter. Stenen bör alltså från början ha varit omkring 2 meter hög, kanske högre. Den är ungefär lika tjock som bred (runt 35 cm) och har förmodligen haft ett pelarliknande utseende.

Vapnöstenen i nyuppmålat skick. Foto Magnus Källström

Trots att så litet av texten återstår så finns det flera intressanta detaljer. Förvånande är exempelvis skrivningen hialmbi för väntat hialbi, vilket inte kan vara något annat än en felskrivning. Märkligt nog finns exakt samma skrivning på en runsten vid Bogsta kyrka i Södermanland (Sö 125). Kanske har båda ristarna haft skriftbilden för ordet hjälm – runsvenska hialm(b)ʀ – i huvudet. Det är också lite speciellt att Krist (och inte Gud) åkallas i bönen samt att ordet sāl ’själ’ förekommer i den ovanliga skrivningen saul.

Ett skäl till att man velat göra Vapnöstenen till medeltida beror säkert – förutom den antagna æ-runan – på att runorna o, n, a och t har ensidiga bistavar. I o-runan är bistavarna dessutom placerade på vänster sida om huvudstaven, vilket är den vanliga varianten av denna runa under medeltiden. Samma typ av runor används dock även under vikingatiden, även om de är mycket sällsynta på gammalt danskt område före medeltiden. Inblandning av denna typ av runor (s.k. kortkvistrunor) förekommer däremot ganska ofta på svenska runstenar under 1000-talet, men nästan bara i landskapen norr om Mälaren.

Det finns dock ett litet område med ett antal runstenar som har precis den teckenuppsättning som på Vapnöstenen, nämligen i det forna Vadsbo härad kring Mariestad i Västergötland. Här möter inte bara den ovanliga o-runan, utan den kan också omväxlande stå för o och nasalt a. Stenarna i Vadsbo skiljer sig från alla andra runstenar i Västergötland och bildar en märklig liten enklav på Vänerns östra strand. Letar man efter motsvarigheter till denna skrifttradition ska man dock inte gå till Mälardalen, utan i stället ta sig över Vänern till Värmland och vidare in i Norge.

De bästa parallellerna finns samtidigt inte i de östligaste delarna av Norge utan på runstenar i trakterna kring Stavanger på Vestlandet. Exempelvis kommer man osökt att tänka på runstenen N 251 från Mariakyrkan i Stavanger, där ett par av a-runorna till och med råkar ha exempel på samma typ av överhuggning som på Vapnöstenen. Många av runstenarna i detta område har också en pelarliknande form.

Ett par pelarlika runstenar på Vestlandet. Från fältrunologmötet i Stavanger 2012. I centrum James Knirk (Runearkivet), som nyligen firade sin 70-årsdag (Runverket gratulerar!) Foto Magnus Källström

Vare sig man väljer Mariestad eller Stavanger så blir avstånden rätt stora, men Vapnös läge vid Nissans mynning gör att ingen av dessa egentligen kan uteslutas som källa för runvarianterna på stenen. Sjövägen till Stavanger ansågs nog inte som överdrivet lång på denna tid och längs den urgamla Nissastigen kunde man ta sig upp till Jönköping och sedan vidare norrut via dagens Falköping och Skara.

Strax norr om Ulricehamn och vid Ätran – en annan av Hallands bekanta floder – ligger orten Timmele. Här fanns tidigare tidigare en nu flyttad runsten (Vg 186), som åkallar ”den helige Krist i himmelriket” och där ordet själ är stavat saul. Detta kan vara ett indicium på att Vapnöstenen i första hand hör hemma i ett västgötskt sammanhang och det är i så fall kanske helt följdriktigt att den kom till Göteborg för uppsnyggning.

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I databasen Danske Runeindskrifter har Vapnöstenen fått en ny beteckning, Hal 5, där Hal givetvis står för Halland. DS

I von Friesens fotspår genom Medelpad

Otto von Friesens fotografier av Högomstenen (M 11) på Norra stadsberget i Sundsvall i juni 1915. Från Alvin: plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturav

Projektet Evighetsrunor, som genomförs med finansiering från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien, har nu sparkat igång. I projektet kommer vi att skapa en infrastruktur för information och forskning om runor och runinskrifter genom att bland annat knyta samman de digitaliserade delarna av bokverket Sveriges runinskrifter med Samnordisk runtextdatabas. Samtidigt kommer vi genom olika digitaliseringsinsatser att göra tidigare svåråtkomligt dokumentationsmaterial om runinskrifter tillgängligt direkt på webben.

Projektet genomförs i samarbete med Uppsala runforum vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek och Högskolan Dalarna. Vi kommer inte bara att strukturera och tillhandahålla källor om runor, utan också genomföra tre större forskningsuppgifter som utgår från detta material: en vetenskaplig utgåva av ”Medelpads runinskrifter” som en del i verket Sveriges runinskrifter, ”Östersjöns öar” och ”Otto von Friesen som runolog”. De två första utförs vid Riksantikvarieämbetet, den tredje vid Uppsala universitet.

I onsdags hade jag och Marco Bianchi, som bland annat kommer att arbeta med von Friesens material, ett möte med Uppsala universitetsbibliotek. De av bibliotekets samlingar som vi har valt ut för projektet utgörs dels av ett antal tjocka handskrifter av Uppsalaprofessorn Olof Celsius från 1700-talet, dels Otto von Friesens fältanteckningsböcker och fotografier. von Friesen var professor i Nordiska språk vid Uppsala universitet i början av förra seklet och har kallats ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”.

Biblioteket har redan nu hunnit digitalisera mer än 500 av Otto von Friesens glasnegativ och gjort dem tillgängliga i portalen Alvin, där de kommer att förvaras och dit Evighetsrunor sedan ska länka. Många av dessa bilder har tidigare var helt okända för forskningen. Vi kommer inom projektet att identifiera runinskrifterna på bilderna och märka upp dem och sedan knyta dem till fältanteckningarna, som står näst på tur för digitalisering.

På mötet i onsdags fick Marco och jag instruktioner hur vi skulle göra registreringen i Alvin och bara för att se hur det fungerade gjorde jag i förrgår på prov nio bilder, där glasnegativen tidigare hade förvarats i en ask märkt ”Medelpad, Jämtland”. Anledningen till att jag valde just dessa bilder är givetvis att jag svarar för forskningsuppgiften att göra en vetenskaplig utgåva om Medelpads runinskrifter.

Otto von Friesen hade på sin tid bland annat fått uppdraget att ge ut Norrlands runinskrifter i verket Sveriges runinskrifter och han gjorde också flera resor dit. Av hans anteckningsböcker framgår att de ovan nämnda fotografierna är tagna i juni 1915, då han under knappa två veckor även undersökte och dokumenterade runstenar i Hälsingland och Jämtland. von Friesen verkar ha börjat med Jättendalsstenen (Hs 21) i Hälsingland den 4 juni och mest ägnat sig åt runstenarna i detta landskap, men den 11 juni var han vid runstenen på Frösön i Jämtland och dagen efter på Norra stadsberget i Sundsvall, där Högomstenen (M 11) då stod rest. I samlingen finns två fotografier av denna sten: en med runorna uppmålade med vit färg och en med mörk färg. Förklaringen till detta finner man i en tidningsartikel publicerad i Sundsvalls Posten den 19 juni 1915:

Prof. F. […] tillbringade i lördags större delen av dagen å Fornhemsområdet, där han var fullt sysselsatt med att uppmäta, fotografera o. s. v. Högomstenen. Fotograferingen är framför allt ett synnerligen tidsödande arbete, ity att runorna först måste kalkstrykas för att bättre framträda på plåten. […]

Innan prof. F. lämnade stadsberget hade han det utsökta tillmötesgåendet att rödmåla runorna å stenen, sedan dessa först nota bene hade blifvit befriade från sin tillfälliga hvita skrud, ett äfven det mycket tålamodspröfvande måleri. Härigenom framträda nu runorna mycket tydligare än förut var fallet på samma gång stenen fått ett mera prydligt utseende.

Dagen efter undersökte von Friesen Nolbystenen i Njurunda (M 1) och påföljande dag de två runstenarna i Attmar (M 4 och M 5). I sina anteckningsböcker hade han samlat uppgifter om 22 föregivna runinskrifter i Medelpad, men av dessa dokumenterade han av allt att döma endast fyra stycken. Tre ynka dagar, lördag till måndag, den 12–14 juni 1915, verkar ha varit den tid som von Friesen ägnade Medelpads runinskrifter och han tycks aldrig ha återvänt. När han 1934 skriver en ännu mycket läsvärd artikel om några av dessa runstenar i  årsboken Ångermanland–Medelpad är det uppenbarligen sina anteckningar 19 år tidigare som han faller tillbaka på.

Den mindre av runstenarna vid Attmars kyrka i Medelpad (M 4). Foto Otto von Friesen 1915. Från Alvin.

Även om alla fyra medelpadska stenar fortfarande finns kvar, är von Friesens dokumentation oskattbar. En av de runstenar som han besökte, den lilla Attmarstenen (M 4), är faktiskt ännu inte slutgiltigt läst eller tydd, trots att den varit känd i mer än tvåhundra år. När Marit Åhlén och Jan Axelson från Runverket målade upp stenen sommaren 1999 gjordes en oväntad upptäckt, nämligen att den kunde vara rest till minne av en person som färdats med den välkände vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I en del av texten läste de nämligen fur austr · miʀ iị…ri och tolkade det som … for austr meðr Ing­[vari ”for österut med Ingvar”. ”Vi gnuggade oss nog i ögonen en och två gånger när vi anade vad vi hade framför oss” meddelade Marit den lokala pressen.

Vad som hittills har varit okänt är att von Friesen tänkte i samma banor redan 1915. Ovanför den skadade sekvensen i-­-…ri har han nämligen antecknat ”ikuari?”.

Otto von Friesens anteckningar om inskriften på den lilla Attmarstenen (M 4). Anteckningsboken kommer att digitaliseras inom projektet.

Det är nog mer än möjligt att vi här verkligen har Sveriges nordligaste Ingvarssten, men efter den ovannämnda uppgiften följer en lång sekvens med runor som hittills har trotsat alla tolkningsförsök. Genom att granska inskriften i original och noggrant studera vad föregångarna har läst, hoppas jag att den till slut ska gå att både läsa och tyda, men det krävs nog också lite tur och ett och annat lyckligt infall. Vi får se hur det går.

Nu blev detta inte någon längre promenad i professor von Friesens sällskap (vi lämnade ju knappt Sundsvall), men jag vet att Marcos forskningar i ämnet kommer att föra oss betydligt längre.

>> Magnus Källström är runolog, docent, forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet samt projektledare för Evighetsrunor

PS. Läs med om tolkningen av den lilla Attmarstenen i Marit Åhléns artikel En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka, i: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (2006), s. 283 ff.

Årets första nyfynd 2017

Runstensfragmentet som påträffades 2017 i kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm. Foto Magnus Källström.

Det har blivit något av en tradition att presentera årets första runfynd på K-blogg, så varför bryta denna? I år dök det upp den 2 februari det vill säga igår. Den lycklige upptäckaren var John Hamilton från Arkeologerna vid Statens historiska museer och nu på morgonen har jag varit ute på kontoret i Hägersten och tittat på fragmentet.

Fyndet gjordes i samband med omläggningen av en del av kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm, ett arbete som har föregått etappvisa under flera år och som också har bjudit på flera tidigare runstensfynd. Både 2014 och 2015 års första runfynd gjordes just i Spånga och det var faktiskt John som stod även för dessa.

Det nyfunna fragmentet från Spånga låg djupt ner i fyllningen i muren och tillhör de minsta som har framkommit vid denna kyrka. Det mäter inte mer än 6,5 × 10 cm och är bara 1,5 cm tjockt. Trots det lilla formatet har en bit av en runslinga med två runor bevarats. Den ena utgörs av resterna en a-runa. Den andra är svårare, eftersom den ligger precis intill den ena brottkanten, men det mesta talar för att denna runa har varit i. Däremot är det osäkert från vilket håll tecknen ska läsas. Står det ai eller ia? Någon originalkant som kan ge ledning finns inte bevarad, men runslingan är svagt böjd, vilket talar för att läsningen ai ligger närmast till hands.

Två runor är naturligtvis alldeles för litet för att man ska kunna säga något om innehållet i texten, men med tanke på att två av de vanligaste orden på runstenarna – efter ordet ok ’och’ – är ræisa ’resa’ och stæinn ’sten’ som båda kan innehålla teckenföljden ai kanske det inte är alltför djärvt att gissa att runorna har tillhört något av dessa ord. Åtminstone borde statistiken tala för detta.

Fragmentet är som nämnts påfallande tunt, bara 1,5 cm. Visserligen är det inte uteslutet att sandstenen kan ha skiktat sig och ursprungligen varit tjockare, men vi kan nog räkna med att stenen i sin helhet har varit relativt liten. Runorna är dock inte överdrivet små. Slingan mäter 7 cm och runtecknen bör ursprungligen ha varit 6 cm höga.

Även om fragmentet har blivit lite kantstött i senare tid är brottytorna uppenbarligen mycket gamla och det måste vara mycket länge sedan stenen slogs sönder. Genom fynd som tidigare har gjorts vid Spånga kyrka vet vi att en del av dessa stenar måste ha slagits sönder redan på 1100-talet. De var nämligen återanvända i anläggningar som måste tillhöra den tid då den äldsta stenkyrkan i Spånga uppfördes och flera har faktiskt fortfarande spår av ursprunglig bemålning.

Frågan är dock varför sandstensrunstenarna från Spånga är så fragmenterade. Av det 25-tal fragment som har hittats vid kyrkan under de senaste tjugo åren är det nästan inget som bär fler än två runor! Är detta resultatet av en avsiktlig och mycket grundlig förstörelse redan under tidig medeltid eller är det bara för att de tunna sandstenarna har varit skörare? Det kan nämnas att det också finns fyra runstenar av granit eller gnejs från Spånga kyrka och av dessa har tre använts som byggnadsmaterial i kyrkan mer eller mindre hela.

Årets första runfynd må vara mycket litet, men det väcker stora frågor!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Läs mer om undersökningarna vid Spånga kyrka hos Arkeologerna!