Taggad: runstenar

Roger Wikell till minne

Roger Wikell vid sitt sista stora runfynd Tormestahällen Sö 23B på Mörkö den 31 mars 2019. Foto Magnus Källström

Roger Wikell, en av våra flitigaste runstensfinnare, avled hastigt under måndagen mitt uppe i sin verksamhet. Roger var arkeolog med en passion för sten och särskilt ristad sådan. Han var bland mycket annat en outtröttlig upptäckare av stenåldersboplatser, hällristningar och – inte minst – runstenar.

När Roger ringde kunde man förvänta sig att det var något stort på gång, särskilt då samtalen på jobbmobilen kom på lite udda tider som 21.51 en fredagskväll eller under en söndagseftermiddag.

Bara för ett par månader sedan lyckades han spåra upp en runristning på Mörkö i Södermanland (Sö 23B), som tidigare bara hade setts av Johannes Bureus och som sedan dess förgäves har eftersökts. Roger tog dock fasta på de få uppgifter som Bureus hade efterlämnat: ”I Thormerstadz hammar” och eftersom ordet hammare i detta sammanhang betyder en stenig skogsbacke började han leta i de delar av Tormestas ägor som bäst motsvarade denna beskrivning – och fann ristningen! Man har alltid trott att de runor som Bureus har upptecknat fanns på en rest sten, men Roger hade börjat misstänka att det i stället handlade om en ristning i fast häll, vilket också visade sig stämma.

Den söndagen missade jag hans första samtal, vilket fick följden att han i stället föreslog att vi skulle invänta mörkret och göra en första besiktning på kvällen. Det var i slutet av mars och svinkallt, men det var onekligen en stor upplevelse att under sakkunnig ledning få möta denna länge försvunna runristning i ljuset av en pannlampa och med gemensamma ansträngningar läsa den svårt skadade texten. Samtidigt kunde vi konstatera att inskriften var i exakt samma skick som när Bureus ritade av den för mer än 400 år sedan.

Roger var en mycket flyhänt skribent och hans publikationslista är lika lång som varierad. Han publicerade i allt från hembygdsblad till Fornvännen och gärna med anknytning till upptäckter som han nyligen hade gjort. Läs till exempel hans artikel om en annan runhäll på Mörkö som han återfann för nästan tio år sedan.

Roger var den sanne och oförfalskade entusiasten som älskade det han sysslade med oavsett om det gav inkomster eller ej, men som alltid hade lika mycket tid för sin familj. Han besatt också en enorm humor, berättarglädje och självironi. De fältinventeringar som han gjorde på fritiden kallade han gärna för ”forntokerier”. I det sista mejl som jag fick från honom den 31 maj i år skrev han:

”I förrgår följde jag en lång hålväg i fin vikingamiljö. Vägen går förbi ett stort flyttblock vars ena sida vetter mot den vägfarande. Ingenting. Men två oregistrerade skeppssättningar – stäv mot stäv – räddade utflykten!”

Det är med stor sorg som jag tänker på hur många ristningar som nu förblir oupptäckta och på de goda historier som inte längre kommer att förmedlas genom hans entusiastiska påringningar. Roger är saknad av många, men vi bör nog följa den uppmaning som han själv ofta brukade avsluta sina runstensrelaterade mejl eller sms med:

Rock on!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

K-podd 49: Hur lät runinskrifterna?

Hur lät det när människor läste runinskrifter högt för varandra? Den frågan har nu Riksantikvarieämbetet tillsammans med runologen Maja Bäckvall skänkt ljus – eller snarare ljud. Maja Bäckvall har läst in ett urval av runinskrifter, inspelningar som nu finns tillgängliga på Wikimedia Commons. Hör henne berätta mer om vad vi vet om hur runinskrifterna lät i senaste avsnittet av K-podd!

Här berättar Riksantikvarieämbetets Marcus Smith om projektet.

Finns det någon som inte gillar runor och runinskrifter? Tydligen få bland K-bloggs läsare – våra inlägg om runinskrifter blir konsekvent de mest besökta och lockar flest kommentarer på bloggen. Men ett intresse för runor är inte begränsat till de trogna, skarpsinniga och attraktiva människorna som läser vår blogg. Med detta i åtanke har vi på Riksantikvarieämbetets enhet för Digital Förmedling drivit ett kort pilotprojekt under april-maj 2019 för att göra runmaterialet lite mer tillgängligt även för andra.

Öl 1 – Karlevistenen
Öl 1 – Karlevistenen CC BY 4.0 Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet Creative Commons Attribution 4.0

Läs mer

Att avliva en runsten

En samling fragment från Hovs kyrka i Östergötland. Fråga till läsaren: Hur många runstenar eller gravmonument finns representerade på bilden? Foto Runverket

Ett par frågor som jag ofta får gäller dels hur många runstenar det finns i Sverige, dels hur många det en gång kan ha funnits. Båda är lika svåra att svara på, även om man kan tycka att det i det första fallet egentligen bara borde handla om att räkna rätt.

Problemet är att man får olika svar beroende på hur man räknar och hur man definierar en runsten. Det ska ju givetvis handla om en sten som bär en runinskrift och som företrädesvis tillhör vikingatiden. Ristningar i fasta hällar och flyttblock bör tas med, men ska man inkludera stenar som inte har runor utan bara runstensornamentik eller ett kors i runstensstil? Och hur gör man med fragment som i dag bara bär ornamentik, men som en gång kanske kan ha haft en inskrift? Ännu värre är det med de stenar som har ingått i senvikingatida gravkistor. Dessa är särskilt frekventa i Östergötland och på Öland och materialet är ofta mycket fragmenterat. Här kan dessutom ett enskilt monument ursprungligen ha varit sammansatt av mellan två och fem olika delar och blir det då rätt om man räknar varje sten eller fragment separat?

Ännu svårare är att säga hur många runstenar som det en gång kan ha funnits. Hur ska man egentligen kunna beräkna det? Varje år görs ju nya fynd och det händer även att tidigare försvunna runstenar åter kommer i dagen. Det senare har i år redan skett två gånger: en gång i Södermanland och en gång på Gotland. Emellanåt dyker det även upp äldre uppgifter om runinskrifter som har missats av forskningen. Ganska nyligen skrev Jan Owe i sin blogg om en sådan runsten från Östergötland som finns i en av de samlingar som har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor. Stenen som på 1700-talet fanns vid Hjulsbro i Landeryds socken i Östergötland är avritad av Petrus Millberg och ingår i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek. I samma handskrift har jag tidigare noterat ett par okända runstenar, men denna hade gått mig helt förbi. Eller rättare sagt: eftersom stenen bar något så sällsynt som en skeppsbild trodde jag att det rörde sig om en dålig avbildning av en tidigare känd sten med detta motiv (Ög 224 Stratomta i Törnevalla socken) och jag tittade aldrig på baksidan av arket, där det faktiskt står att stenen finns vid ”diursbro”.

Den nyupptäckta men sedan länge försvunna runstenen från Hjulsbro i Östergötland. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto Alvin

Med Jans fynd kan vi alltså lägga ytterligare en runsten till den svenska runkorpusen. Ibland får jag dock känslan att för varje ny runsten som blir känd så får vi stryka en annan. Jag menar då inte det fåtalet runstenar som då och då av olika skäl tyvärr kommer på avvägar, utan att vi i ungefär samma takt som nya runstenar dyker upp också får nya insikter som leder till att tidigare registrerade stenar måste avfärdas. Det kan bero på att fragment som har haft olika signum visar sig passa ihop eller att man upptäcker att en runsten har blivit dubbelregistrerad.

Ett fall av det senare slaget stötte jag på nu i veckan när jag satt på Kungliga biblioteket med ett par av Johannes Bureus’ handskrifter för att gå igenom hans undersökningar av runstenarna i Medelpad inför den kommande utgåvan av Medelpads runinskrifter. Det fantastiska med dessa handskrifter är att jag nästan varje gång jag konsulterar dem i ett visst syfte får syn på något annat som jag inte tidigare har tänkt på.

I Östergötlands runinskrifter har Erik Brate upptagit två runstenar från Lönnbro i Östra Husby socken, som båda sedan länge är försvunna: Ög 226 och Ög 227. Den första är känd från både Bureus och ett träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 924). Enligt uppgift ska den ha funnits kvar vid bron ännu i mitten av 1700-talet. Den andra runstenen är bara känd genom Bureus, som enligt Brate hade läst följande runor på stenen:

— fauþs o͡r h broþiʀ litu ristu iasa e þ o haftr þ…ark…sin

Genom att anta en hel del felläsningar gissar Brate att inskriften haft denna lydelse: ”—far och hans bröder läto rista dessa runor(?) efter þ…ar, sin fader.”

Jag har sedan tidigare lagt märke till att det på sidan 108C i Bureus’ handskrift F a 10:2 finns en synnerligen valhänt teckning av denna sten, men inte tänkt så mycket på den. Teckningen är faktiskt så illa utförd att jag har svårt att tro att det är Bureus själv som har gjort den, såvida det inte har skett i minusgrader mitt i vintern. Det jag nu lade märke till var att det i handskriften F a 6, som jag också hade beställt fram, fanns en utradning av en inskrift från ”Lönebro” med denna text:

al auk uslakr þiʀ litu raisa tsin þina aftiʀ hulma͡lr faþur sin

Bureus’ uppteckning av inskriften på Ög 226 Lönnbro i handskriften F a 6. Efter mikrofilm i ATA

Uppteckningen är till stora delar identiskt med den text som Hadorph hade läst på den andra runstenen vid Lönnbro (Ög 226), som ju fanns kvar ännu på 1700-talet:

þora : auk : uslakr : þiʀ : litu : reisa : tsin : þina : iftiʀ : inkmar : faþur sin :
”Tora och Åslak de lät resa denna sten efter Ingmar, sin fader.”

Uppteckningen måste givetvis avse inskriften på denna sten, men det märkliga är den hänvisning som finns strax under: ”alia lectio in 7 libro 108.C.” dvs. ”annan läsning i sjunde boken [på sidan] 108.C”, vilket syftar på den teckning i F a 10:2 som ju borde föreställa Ög 227. När jag gick till denna teckning i den aktuella handskriften lade jag där märke till en motsvarande hänvisning tillbaka till F a 6: ”alia lectio in libro primo” dvs. ”annan läsning i första boken”!

Det råder alltså ingen tvekan om att uppgifterna avser en och samma sten och detta blir också rätt uppenbart när man jämför teckningen i F a 10:2 med Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924).

Hadorphs och Törnewalls träsnitt (B 924) av Ög 226 och teckningen i Bureus’ handskrift F a 10:2. Foto Magnus Källström samt efter mikrofilm i ATA.

Tydligen är det först i den renskrift av sina samlingar som Bureus gjorde i handskriften F a 5, vilket är Brates källa, som de båda läsningarna antas representera två olika stenar och de har där också tilldelats olika nummer (se bilden nedan). Detta har sedan traderats vidare via Liljegrens Runurkunder (1833, nr 1117, 1118) till Östergötlands runinskrifter (1911‒18) och slutligen till dagens runtextdatabas.

Bureus’ renskrift i F a 5, där runstenen från Lönnbro plötsligt har blivit två. Efter mikrofilm i ATA.

Även Arthur Nordén räknar i sitt opublicerade supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948 med två försvunna runstenar vid Lönnbro. Ingen verkar alltså ha gått tillbaka till originalkällorna, utan man har förlitat sig på föregångarna.

I Fornsök (RAÄ Östra Husby 394:4) refereras flera olika uppgifter och lokala traditioner om runstenar vid Lönnbro med slutsatsen ”[a]tt en markering av överfarten över ån funnits med minst 2, ev. 3 runstenar torde […] få anses säkert”. Jag är sedan i tisdags rätt säker på att det aldrig har funnits mer än en runsten på denna plats.

Jan Owes fynd i handskriften R 554 i Uppsala universitetsbibliotek gav oss nyligen ytterligare en runsten i Östergötland. Mina iakttagelser i handskrifterna F a 6 och F a 10:2 i Kungliga biblioteket berövar oss nu en. Statistiken är alltså oförändrad!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En sak som man som runforskare ständigt blir påmind om är att man aldrig är först med något. När jag konsulterar L. C. Wiedes ”Östergötlands run-urkunder”, som publicerades i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift 1875 ser jag att han bara har upptagit en runsten vid ”Lönnebro” (nr 51). Hänvisningen till ”B. 924, L 1117(1118)” visar att han måste ha insett hur det förhöll sig. DS.

PPS. Det bör tilläggas att jag kanske aldrig hade gjort denna iakttagelse om jag inte hade känt till en artikel av Michael Lerche Nielsen, där en ”spökinskrift” av liknande typ avslöjas. Den anbefalles till läsning! DS.

Årets första runfynd 2019

Nattliga runstudier i skogen vid Tormesta på Mörkö. Upptäckaren till höger i bild. Foto Magnus Källström

Det har blivit en liten tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg. I år gjordes detta fynd söndagen den 31 mars och äran tillkommer arkeologen Roger Wikell, vars skarpsynthet och ihärdighet när det gäller att spåra upp ristningar i sten har få motstycken. Visserligen handlar det en runristning som vi känner sedan tidigare (Sö 23B) och som undersöktes redan av Johannes Bureus i början 1600-talet, men sedan dess har ingen sett till den. Man har inte vetat var den ursprungligen ska ha funnits eller ens hur den har sett ut.

Bureus’ platsangivelse för ristningen är nämligen högst lakonisk: ”I Thormerstadz hammar ibid. [dvs. på Mörkön]”. Många har genom århundradena försökt återfinna den. Fornforskaren Richard Dybeck uppger exempelvis i sin reseberättelse 1865 (ATA) att han efter att ha undersökt ett nyfunnet runstensfragment i Sorunda hade valt att göra återresan till Stockholm över Mörkön: ”Ändamålet dermed var i synnerhet att efterse, huruvida en af Bure uppgifven Runsten vid Tormsta derstädes ännu fanns. Han söktes förgäfves, men i närmaste granskap uppdagades en mindre icke tillförene beskrifven skeppssättning, omgifven af några grafkullar.” Också Sten Boije letade efter stenen utan framgång sommaren 1882.

Att Roger lyckades med det som alla andra hade misslyckats med var att han tog fasta på vad Bureus faktiskt hade skrivit: ”I Thormerstadz hammar”. Ordet hammare som bland annat ingår i det bekanta ortnamnet Hammarby syftar på en stenig backe, vilket gjorde att han kunde snäva in sökområdet. Eftersom det fanns många rundhällar i den kuperade terrängen vid Tormesta började han misstänka att det handlade om en ristning i en häll, vilket också visade sig stämma. Tidigare verkar alla ha utgått från att det rörde sig om en vanlig rest runsten.

De enda uppgifter som hittills har funnits om runristningen vid Tormesta: Bureus’ uppteckning i F a 6 (KB). Efter mikrofilm i ATA

Fyndet gjordes som nämnts i söndags och eftersom jag hade lagt arbetstelefonen i köksfönstret och tagit en promenad på stan missade jag de första samtalen. Egentligen var detta nästan lite tur. I stället för en besiktning i vårsolen på eftermiddagen blev det en mycket givande mörkerundersökning på söndagskvällen med hemkomst strax efter midnatt.

Ristningen finns på en lodrät bergssida i skogen, men platsen ligger inte långt från Sörmlandsleden och inte heller från närmsta bilväg. Ett skäl till att denna ristning undgått upptäckt var säkert att ytan var täckt med torr lav, men inte mer än att Roger kunde få syn på en av ristningslinjerna genom lavtäcket.

Runhällen vid Tormesta i släpljusbelysning. Foto Magnus Källström

Det var en mycket speciell känsla att i en fullständigt kolmörk skog närma sig denna plats och i ljuset av en pannlampa för första gången se en runristning som ingen utom upptäckaren hade sett sedan Bureus’ dagar. Trots att runristningen är mycket hårt åtgången framgår det att den har bestått av två rundjur, som upptill har varit sammanhållna med en bandknut med en nedåtriktad bladformig palmett. Hela mittytan har däremot flagrat bort och endast spridda runföljder återstår längs kanterna. Av Bureus’ uppteckning framgår dock att det var precis så som ristningen såg ut när han var på platsen. Han läste då dessa runor:

…r · …i…riþ… · at · si…marki · bi…ur sin

Detta är i stort sett det som också går att se i dag, vilket betyder att inget mer egentligen har hänt med ristningen på fyra hundra år. Det är till och med så att man faktiskt kan upptäcka ytterligare några runspår, som Bureus har valt att hoppa över. Stenytan har samtidigt en del bomma partier och behöver säkert ses över. I sina anteckningar har Bureus skrivit ”brend?” och det är inte osannolikt att hällen någon gång har utsatts för kraftig eld, kanske i samband med någon skogsbrand under medeltiden.

Man har ur de brottstycken som Bureus upptecknade endast kunnat utläsa några spridda ord som ”… efter … minnesmärke … sin …”. Nu när vi har möjlighet att undersöka ristningen i original och se hur runföljderna förhåller sig till varandra står det klart att ett av dessa ord måste utgå. Utifrån Bureus’ uppteckning låg det nära till hands att anta att marki · bi… var resterna av ett mærki þe[­tta] eller mærki þe[­ssa] med b felläst för þ. På hällen står dock ett något skadat, men otvivelaktigt b som måste föras samman med runorna …ur · sin lite längre ned på ristningsytan. Vi har alltså att göra med den bekanta frasen b­[rōður sinn ”sin broder”.

Detalj av den övre högra delen av ristningen med rester av bandknuten och palmetten. Foto Magnus Källström

De föregående runorna marki (som de nog trots vissa skador ska läsas) kan då inte gärna tolkas som ordet ’minnesmärke’, särskilt som det strax till vänster i den vänstra slingan står · at · s-…, vilket måste vara prepositionen at ’efter’ följd av resterna av ett personnamn som har börjat på S-.

Avståndet talar emot att runorna marki skulle vara en del av detta personnamn. I stället måste man nog räkna med en bestämning av något slag: ett binamn eller kanske ett ortnamn. Innan läsningen är helt fastslagen (det är oklart om det kan ha funnits något mellan m och a och k-runan kan eventuellt också ha varit f) kanske man inte ska spekulera mer över detta, men jag kan inte låta bli att nämna att det på en dansk runsten (DR 237) förekommer en runföljd aþal : miki som har tolkats som ett binamn Aðalmærki med betydelsen ’huvudbanér’!

Även om vi kanske inte kommer att få fram så mycket mer av texten är detta ett glädjande återfynd. Av Mörkös fyra säkert dokumenterade runstenar var inte mindre än tre länge försvunna. Sommaren 2010 återfann Roger Wikell runhällen Sö 23 vid Skälby och nu har han även spårat upp Sö 23B vid Tormesta. Det som återstår är bara Sö 21, som Bureus såg ligga som trappsten vid slottet Hörningsholm, om man nu inte också ska denna uppgift hos Bureus på allvar: ”Vpå Mörkön […] I Sanda bakka står een Runasten, i hvilkom är Rubijnæ gryte inblandat månge städz.” I så fall finns det ytterligare en sten att leta efter.

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Anledningen till att runristningen vid Tormesta har fått det lite märkliga beteckningen Sö 23B beror på att Erik Brate av okänd orsak inte tilldelade denna inskrift något nummer i Södermanlands runinskrifter. Signumet Sö 23B skapades först när inskriften skulle inkluderas i Samnordisk runtextdatabas och anger att den finns omtalad efter Sö 23 i denna del av Sveriges runinskrifter. DS.

Ett oväntat runord i Solna

Arbetet med rengöringen av runstenen i nischen i Solna kyrka. Stenkonservatorn med pannlampa skymtar strax till höger om altaret. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runstenar dyker upp varje år i Sverige, men i många fall bara som fragment. Detta betyder att vi vanligtvis endast får brottstycken av en text – och ibland inte ens det. Om inskriften består av en eller ett par runor är det ofta omöjligt att avgöra vilket ord det kan ha handlat om. När ett helt ord går att läsa verkar det nästan alltid vara de minst intressanta som ”och”, ”sten”, efter eller ”sin” som råkar finnas kvar. Rent statistiskt kanske det måste vara så, eftersom dessa är de mest frekventa i de formelartade minnesinskrifterna.

Trots detta är varje nytt fynd värdefullt och även om det bara är ett enkelt formord som har bevarats, kan den som intresserar sig för språkhistorien ändå hitta viktiga ledtrådar. För drygt tre år sedan gjordes ett oväntat runstensfynd i Solna kyrka strax utanför Stockholm. Det handlade om två fragment av en runsten som låg som botten i en nisch inne i koret. Ristningen har förmodligen varit synlig under ganska lång tid, men av någon anledning har ingen tidigare noterat att det rörde sig om en runsten.

Ristningsytan var delvis täckt av ett putslager, men på det ena fragmentet kunde man utan större svårigheter läsa …a : stan : þi…, vilket bör vara resterna av ”… (res)a(?) denna sten …” Det enda fullständiga ordet var givetvis ordet ”sten”, men i en ganska ovanlig stavning. Att det just stod ”sten” på stenen framhölls särskilt i det TV-inslag som gjordes om fyndet, vilket också säkrade en extra utsändning med avslutande ironisk kommentar i ”Landet runt”.

Även på det andra, mindre fragmentet finns rester av runor, men här kunde jag bara skymta ett par tecken …is… genom putsen. Jag hade också noterat att det intill runslingan fanns några ristningslinjer som såg ut att tillhöra en så kallad bandknut. Sådana finns ofta nedtill på runstenarna och håller ihop de båda slingändarna. Kanske fanns det också fler runor på fragmentet dolda under putslagret.

Nu i februari skulle ristningen äntligen rengöras och jag var på plats för att följa arbetet. Jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle bli några större överraskningar. En runföljd …is… passar ju till exempel in i ordet ræisa ’resa’, som ju är ett av de allra vanligaste orden på runstenarna.

Arbetet utfördes av stenkonservatorn Paterik Stocklassa och det dröjde inte särskilt länge innan han hade avtäckt de första runorna. Det visade då sig att inskriften löpte i motsatt riktning än den jag hade räknat med och att runorna skulle läsas …sesk… eller möjligen …se…sk…, eftersom det finns en liten skada på textbandet. Utseendet på bandknuten talar för att detta borde utgöra början av inskriften och letade jag febrilt i minnet efter något passande vikingatida personnamn, men kunde inte komma på något. Därefter fick han fram en i-runa, vilket inte gjorde det hela mer begripligt, men när det sedan dök upp en tydlig n-runa visste jag direkt vad det handlade om. Om den följande runan skulle visa sig vara ett i borde saken vara klar. Det var en i-runa och den följdes dessutom av ett tydligt skiljetecken. Det står alltså seskini på stenen, vilket måste vara en form av ordet syskini ’syskon’! Efter skiljetecknet framkom en l-runa och det följande ordet kan alltså ha varit lētu ’lät’.

Fragmentet med det nu framtagna ordet seskini. Foto Magnus Källström

Eftersom det också fanns ytterligare några tidigare dolda runor på det större fragmentet har inskriften från Solna kyrka numera fått denna lydelse:

() seskini : l…a : stan : þi…aþ-…
Syskini l[ētu ræis]a(?) stæin þe[nna]…
”Syskonen lät resa(?) denna sten …”

Detta är faktiskt en helt unik formulering av början av en runstenstenstext och det runsvenska ordet syskini ”syskon” är tidigare bara säkert belagt på en enda runsten, nämligen Sö 288 som står vid Hågelby i Botkyrka. Stenen är rest av fyra personer – en man och tre kvinnor – och de sammanfattas här som þau : sustkyn ”dessa syskon”. Förmodligen förekommer också en variant av detta ord på en av runstenarna vid Gredby i Eskilstuna (Sö 109), men texten är något oklar på denna punkt.

Att ordet syskini på Solnastenen återges med e-runan måste rimligtvis tyda på ett speciellt uttal av y-vokalen, som bör ha dragit mot [e], rimligtvis via [ø]. Man kan jämföra med en runsten i Sigtuna (U  393), där ordet systr ’systrar’ skrivs sestr med samma beteckning. På en av runstenarna vid Gullbron i Vallentuna (U 237) fanns också en gång ordet brøðr ’bröder’ ristat bereþr. Båda dessa stenar är utförda av runristaren Visäte, som har varit särskilt flitig att rista runstenar i Spånga och som möjligen också har lämnat spår i Solna. Visäte kan dock inte vara mästaren bakom runstenen i Solna kyrka, vilket tyder på att vi här nog snarare är ett lokalt dialektdrag på spåren.

Den ur språklig synpunkt till en början något intetsägande runstenen i Solna kyrka har alltså visat sig vara högintressant! Tråkigt nog vet vi inte var resten av stenen har tagit vägen.

Koret i Solna kyrka fotograferat av S. Brandel 1920 och H. Faith-Ell 1928. Foto: ATA

Det kan framstå som en gåta hur en runsten har kunnat ligga som botten i nisch i kyrkans kor sedan medeltiden och förbli oupptäckt, men det är inte säkert att runorna har varit synliga särskilt länge. Arkivstudier i fotografisamlingen i ATA visar nämligen att själva nischen först kom fram 1928. På ett foto av koret taget 1920 av Sven Brandel är den inte synlig, men på Harald Faith-Ells foto från hösten 1928 finns den plötsligt där. Anledningen var att man i juli detta år hade rivit ned det gamla stenaltaret och vid samma tillfälle bröt man tydligen också igenom en mellanvägg bakom altartavlan, varvid nischen kom fram. Faith-Ells foto visar att kanten på runstenen har varit synlig, men troligen har själva ristningsytan varit helt täckt med puts. Man tycker annars att Faith-Ell borde ha lagt märke till runorna. Samma sommar hade han nämligen rest tillsammans med Elias Wessén i Södermanland och fotograferat mer än hundra runstenar. Han hade även deltagit i rengöringen och uppmålningen av ristningarna och dessutom själv upptäckt en tidigare okänd runhäll (Sö 359) vid Åda utanför Trosa.

Jag gissar att runorna i nischen i Solna kyrka först har blivit synliga vid ett senare tillfälle. Kanske har man vid någon renovering under 1900-talet börjat avlägsna putslagret på stenarna, men av okänd anledning avbrutit arbetet. När detta har skett vet vi tyvärr inte. Här tiger dessvärre arkivmaterialet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Runfynd från Lena del 3

Linda Qviström penslar fram sitt fynd i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

Det blir faktiskt ett tredje K-blogginlägg om förra måndagens begivenheter. Förutom de tre runstenar som i dag finns vid Lena kyrka har det en gång funnits en fjärde sten (U 1029). Enligt Johannes Bureus, som upptecknade delar av inskriften i början av 1600-talet, låg den då i ”Lena kyrkedör”. Stenen antas även ha iakttagits vid en inventering 1829, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

När vi kom till Lena i måndags förmiddag träffade vi Linda Qviström från Upplandsmuseet, som svarar för den arkeologiska kontrollen i samband med arbetena inne i kyrkan. Hon följde också med oss bort till hästhagen för att vara med och se om det senast funna fragmentet hade den passning som Robin hade antagit. När vi var på väg tillbaka till kyrkan passade jag på att fråga om hon möjligen hade sett några spår av den fjärde runstenen i Lena. Det hade hon inte, men att hon lovade att hålla ögonen öppna. Linda berättade också att den ursprungliga ingången i kyrkan hade gått genom ett numera rivet vapenhus, som hade legat på kyrkans sydsida.

Därmed var vi klara vid kyrkan och eftersom Mats G. Larsson hade lovat att bjuda Robin och mig på lunch, så gav vi oss iväg. Någon timme senare när vi satt vid kaffet, kom en påringning från Linda, som berättade att hon hade borstat på några stenar intill den södra väggen inne i kyrkan och fått syn på något som liknade en slinga. Hon skickade också ett par bilder och det rådde ingen större tvekan om att detta måste vara en del av en runristning. Det var alltså bara för oss att åka tillbaka till kyrkan igen.

Och visst var det en runsten! När Linda borstade vidare kunde man iaktta en 5 cm bred runslinga omgiven av flera smala ornamentslingor. Stenen, som sticker ut en knapp halvmeter från muren, har ursprungligen har utgjort tröskelstenen i den igensatta dörren mellan det gamla vapenhuset och långhuset. Ristningen finns endast bevarad på ett mindre parti, som måste ha legat vid sidan av den gamla portalen. På resten av stenytan är ristningen helt bortnött.

Ristningen finns bara bevarad på en liten del av stenen. Foto Magnus Källström

Stenen har en synlig längd av närmare två meter. Vid en schaktning utefter fasaden 2017 iakttogs en liknande sten på utsidan av kyrkan och om det rör sig om delar av samma sten bör den ursprungligen ha varit en mycket stor. Bureus har vid sitt besök endast upptecknat ett 15-tal runtecken. Det övriga var enligt hans anteckning ”bortnött af fötrene”. Hans runor är i flera fall stupvända och utifrån hans avbildning verkar det högst tveksamt om inskriften har haft någon språklig mening.

Johannes Bureus’ uppteckning av runorna på U 1029 i handskriften F.a.6. Foto ATA

I det lilla stycke av runslingan som nu är bevarad finns först ett skiljetecken i form av ett kort streck. Därefter ser ut att följa en t-runa med ensidig bistav, en n-runa med dubbelsidig lågt ansatt bistav, en u-­ eller r-runa samt ett otvetydigt s. Därefter är stenytan utnött. Oavsett om man läser · tnus… eller · tnrs… ser inte detta ut att kunna vara en del av något meningsfullt ord. Det är alltså möjligt att vi har att göra med en runinskrift utan språklig mening – en nonsensinskrift eller icke-lexikal inskrift som det numera ofta kallas. Det finns i Mälardalen ett 30-tal sådana runstenar kända sedan tidigare. Det som är speciellt med stenen i Lena är att den verkar ha varit så stor.

I Kyrkoinventarium 1829 omtalas en runsten som man har trott är identisk med den runsten som Bureus såg. Läser man lite noggrannare i denna handling så inser man dock att så inte kan vara fallet. Här omnämns nämligen först tre gravstenar från 1600-talet som ska ha legat i vapenhuset, varefter följer uppgiften att ”I yttre dörren ligger ett stycke af en Runsten med Slingor. Stilen oläslig.” Denna sten har alltså legat i vapenhusdörren ut mot kyrkogården och kan alltså inte vara samma sten som nu har dykt upp. Kanske handlar det i stället om U 1028 eller om ett tidigare okänt fragment. Eftersom murar tillhörande vapenhuset har framkommit både vid schaktningar 2014 och 2017 är det inte omöjligt att det finns ytterligare ett runstensfragment dolt under marken ute på kyrkogården.

Stenen ligger som trappsten i den gamla sydportalen och har utsatts för en omild behandling, förmodligen vid 1864 års renovering. Foto Magnus Källström

Uppgiften i Kyrkoinventarium visar också att vapenhuset på kyrkans södra sida fanns kvar ännu 1829. Man kan gissa att detta revs först 1864 i samband med den renovering som Dybeck omtalar. Vid detta tillfälle ska man enligt Dybeck förutom runstenen U 1026 även ha påträffat ”ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Vad som hände med detta fragment framgår inte. Kanske handlar det om samma sten som nu har kommit i dagen.

De tre nyfynden från Lena kyrka lägger visserligen tillsammans inte mer än elva runor till den samlade runkorpusen, men de har ändå ökat vår kunskap om runstenarna vid denna kyrka på en mängd olika sätt. Det är sällan som en måndag på jobbet blir så händelserik.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om icke-lexikala runinskrifter i Marco Bianchis avhandling Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland från 2010. DS.

PPS. Läs om runfynden i Lena kyrka även på Upplandsmuseets blogg. DS

Runfynd från Lena del 1

Det nyfunna fragmentet i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

I slutet av september påträffades ett tidigare okänt runstensfragment i samband med omläggningen av kyrkogårdsmuren vid Lena kyrka i Uppland. Trots att fragmentet bara bär fyra runor fick upptäckten ett stort genomslag i pressen. Detta berodde inte bara på det för uppländska förhållanden ovanliga stenmaterialet, nämligen kalksten, utan också på att fragmentet kunde kopplas till en tidigare känd runsten.

Av olika skäl har det tagit mig lång tid att komma ut till Lena kyrka och titta på nyfyndet, men i måndags åkte jag dit tillsammans med Robin Lucas från Upplandsmuseet. Vid kyrkan anslöt också Mats G. Larsson, som gärna ville ta det nyfunna fragmentet i närmare betraktande. Det visade sig bli en händelserik dag, vilket gör att jag nog får dela upp detta blogginlägg i flera delar.

Det stod redan när fragmentet först uppmärksammades klart att det måste vara en del av den tidigare kända U 1028 från Lena kyrka. Denna sten utgörs av ett större fragment, som har varit känt sedan Johannes Bureus’ dagar. Det låg då kyrkogården utanför vapenhusdörren och användes förmodligen som trappsten. 1864 lät Richard Dybeck flytta fragmentet till gravfältet söder om kyrkan tillsammans med runstenarna U 1026 och U 1027. Först 1951 fick det sin plats i Lena kyrka, där det ännu befinner sig. Den skadade inskriften har i Upplands runinskrifter (1953) lästs och tolkats på följande sätt:

… asbiurn · ạuk i[n]-… -­-[k]ụrụ….-­-­-…na-…anti kuþ suiki · þa iʀ h[a] sui[k]u
… Asbiorn ok …-[l]andi(?). Guð sviki þa, eʀ ha[nn] sviku.
”… Åsbjörn och …-land(?). Gud svike dem, som sveko honom.”

Att bli ”sviken” betydde att bli utsatt för förräderi med dödlig utgång och detta uttryck dyker emellanåt upp på runstenarna. En närmast identisk motsvarighet till bönen på U 1028 finns på en av de gotländska Sjonhemsstenarna (G 134) och på en nu försvunnen runsten från Söderby i Danmarks socken (U 954) stod det om den döde: En Sassurr drap hann ok gærði niðingsverk, svæik fēlaga sinn ”Men Sassur dräpte honom och gjorde nidingsverk, svek sin kamrat”.

Det tidigare kända fragmentet U 1028, som i dag finns inne i kyrkan. Foto Magnus Källström

Inskriften på det nyfunna fragmentet är egentligen inte särskilt märkvärdig. Redan på de fotografier som jag fick i september stod det klart hur runorna ska läsas …anua… och eftersom jag inte kunde komma på något lämpligt personnamn gissade jag på att det kunde vara resterna av exempelvis [h]ann va­[ʀ] ”han var” eller [h]­ann va­[] ”han blev”. Det finns nämligen nästan ingen ordskillnad på U 1028, så det är upp till läsaren att själv försöka avgöra var gränserna mellan orden går.

Fragmentet har ingen direkt passning till det tidigare kända fragmentet, men genom att studera deras utseende och tjocklek går det att bilda sig en uppfattning om var det kan ha suttit. Det stora fragmentet är 12 cm tjockt i den vänstra änden och 9 cm i den högra. Detta talar för att det har utgjort toppen av en runsten, som i sin nuvarande position vilar på den högra sidan. Det mindre fragmentet är 10 cm tjockt till vänster och 11,5 cm till höger. Detta motsvarar på det större fragmentet tjockleken i höjd med de runor som finns bevarade på den ursprungligen vänstra kanten. Det nyfunna fragmentet bör alltså ha tillhört stenens högra kant och har sannolikt suttit ungefär i jämnhöjd med dessa runor. Detta betyder också att jag måste ge upp min idé om att det har stått ”han var” eller ”han blev” på detta fragment. Det troligaste är i stället att vi här har resterna av namnet på någon av de personer som har låtit resa stenen. Det enda namn som ser ut att passa utan antagande av någon ovanligare skrivning är kvinnonamnet Rannvæig, som tidigare bland annat finns på en västgötsk runsten (Vg 118).

Detalj med den nyupptäckta n-runan nedtill till höger, som inte tidigare har noterats. Foto Magnus Källström

När vi skulle fotografera det större fragmentet och snedbelyste det med min medhavda bygglampa gjorde Robin Lucas en mycket intressant upptäckt. På den fria ytan vid ormens sammanrullade svans finns en 7,5 cm hög n-runa, som ingen tidigare har sett! Detta ger en förklaring till den lite förvånande formen h[a] för hann. Tydligen har ristaren först hoppat över n-runan och sedan lagt till den utanför slingan. I Upplands runinskrifter påstås att det inte går att avgöra om den andra runan i ordet har varit a eller n och att läsningen och tolkningen av detta ord därför ”i någon mån [är] osäker”. Vad jag kunde se finns tydliga spår av den vänstra delen av en a-bistav i den andra runan och med Robins nyupptäckta runa råder det ingen tvekan om att det står han på stenen! Det finns alltså inte längre någon anledning att reservera sig på denna punkt.

Det större fragmentet av U 1028 mäter i dag 0,73 × 0,82 m. Om man tänker sig att stenens mittaxel har gått där de två slingorna korsar varandra högst upp kan den ha varit bortåt en och halv meter bred. Detta öppnar också för att stenen ursprungligen bör ha varit mellan 2 och 2,5 meter hög. Med dessa dimensioner förstår man att den också måste ha burit en mycket lång text, av vilken vi idag bara har några få brottstycken. Det finns alltså goda skäl att hålla ögonen öppna när nästa sektion av kyrkogårdsmuren ska läggas om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Genom det pågående projektet Evighetsrunor har även en tidigare okänd avbildning av U 1028 uppmärksammats. Den finns i Olof Celsius’ handskrift R 554 och är utförd i augusti 1741 troligen av Sven Bælter. Teckningen är ritad i skala och mycket väl utförd, men inte heller denne undersökare har noterat den nu upptäckta n-runan. DS.

Fortsättning följer här.

Omlästa runor i Skön

De båda runstenarna vid Sköns kyrka i Medelpad (M 15 och M 16). Foto Magnus Källström

Att omvärderingen av en enda runa ibland kan ändra tolkningen av en runinskrift är ett välkänt faktum. Det var exempelvis så som Forsaringen vilken länge betraktades som medeltida plötsligt blev tidigvikingatida och nästan samtida med Rökstenen. Det enda som behövdes var att någon – i detta fall den norske runologen Aslak Liestøl – insåg att det som länge hade lästs som en r-runa i stället borde vara u. Något liknande – men inte alls lika omvälvande – fick jag erfara för en dryg månad sedan när jag var i Sundsvallstrakten för att granska några runstenar inför utgivningen av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor.

Ett av mina mål för denna resa var Sköns kyrka. Algot Hellbom har i sin lilla bok Medelpads runstenar från 1979 räknat med tre runstenar från denna plats (M 15­–­17), men granskar man de äldre uppgifterna om den sedan länge försvunna M 17 närmare, så undrar man om det inte här har rört sig om delar av två olika runstenar. I så fall har det vid Sköns kyrka en gång funnits fyra runstenar, vilket är ett för Norrland svårslaget rekord och vittnar om platsens betydelse under vikingatiden.

Mitt ärende i Skön gällde de två runstenar som ännu finns kvar och som står resta strax till höger om tornet. Jag hade bara sett dem en gång tidigare, nämligen i juli 2006 då jag var sysselsatt med min avhandling och hade åkt till Medelpad för att försöka förstå några dunkla ristarsignaturer på ett antal av landskapets runstenar. En av dessa signaturer skulle finnas på en sten vid Sköns kyrka och jag minns att jag kom dit på morgonen (i lånade gummistövlar) precis efter att det hade regnat rätt rejält. Förutsättningarna var alltså inte de bästa och det var mycket svårt att urskilja detaljerna i ristningen i grådasket. I juni 2016 – alltså tio år senare – var jag där igen, men då höll man på att sätta upp byggnadsställningar kring tornet inför en renovering och båda runstenarna stod oåtkomliga i skyddande trälådor.

Av de två runstenarna är det framför allt den mindre av stenarna (M 16) som har intresserat mig. Stenen som egentligen bara utgörs av ett toppstycke av en runsten upptäcktes 1911 liggande i en stenläggning vid prästgårdens stallbyggnad, där den enligt författaren Olof Högberg var ”översmetad med fasthårdnad murbrukspladaska”. Förmodligen har detta fragment tidigare suttit inmurat i den år 1848 rivna medeltidskyrkan i Skön.

Hellbom har 1979 återgivit denna inskrift som Bia(r)(n) raiti [] []þur sin : kuþ hialbi ant hans … [ris]ti runaʀ och ger följande rekonstruktion av texten: ”Björn reste [denna sten efter N N, fa]­der sin. Gud hjälpe hans ande. [N N ris]­tade runorna.”

De sista runorna i böneformeln är inte uppmålade på stenen, men jag kunde 2006 omöjligen få fram det ant hans som Hellbom har (och som är den läsning som ännu refereras i Samnordisk runtextdatabas). Så vitt jag kunde se fanns det bara fyra runor i slutet av ormslingan och dessa skulle nog snarast läsas salu!

Inskriften i svansen på rundjuret på runstenen M 16. Ytterst svårt att fånga på bild, så den klentrogne måste nog själv besöka Sköns kyrka och granska partiet. Foto Magnus Källström

När jag kom till Skön nu i september var det strålande solsken och jag hade förmånen att få utmärkt släpljus över stenytan, där jag nu utan tvekan kunde läsa just kuþ hialbi salu ”Gud hjälpe själen”. Inskriftens början och slut beredde mig dock betydligt större problem och trots att jag besökte Sköns kyrka ytterligare tre­(!) gånger under min korta vistelse i Sundsvall lyckades jag inte komma till någon slutgiltig läsning av dessa delar av inskriften. Det enda som jag för närvarande är helt säker på är att det varken står ”Björn” eller ”ristade runorna” på stenen.

Den andra runstenen vid Sköns kyrka upptäcktes 1848 när den gamla kyrkan revs och den har undersökts och avbildats flera gånger sedan dess. I början av 2000-talet gjorde man här en märklig upptäckt, nämligen att det på den sneda överytan fanns den nedre delen av ett stort flätkors, som ingen tidigare hade sett.

Inskriften har lästs och tolkats på följande sätt:

biurn : riti stain þino : aftiʀ : ufriþ : auk at : un sunu sin
”Björn reste denna sten efter Ofrid och efter Un, sina söner.”

Detta kan verka okomplicerat, men de två sista orden sunu sin ställer till det något. Det borde nämligen egentligen ha stått sunu sina om det ska tolkas ”sina söner”. Stenens sunu sin talar snarare för tolkningen ”sin son”, men då måste man i stället räkna med att ristaren har använt den ålderdomliga formen sunu i stället för sun. En sådan osynkoperad form förekommer i regel bara på runstenar från tidig vikingatid som exempelvis Rökstenen, vilket gör den rätt oväntad på en runsten från 1000-talets andra fjärdedel.

När jag såg stenen 2006 antecknade jag att det troligen finns ett kolonformat skiljetecken i botten av det flagrade partiet efter den sista runan n. Detta borde i så fall tyda på att tolkningen ”sin son” är den rätta och vi på runstenen från Skön faktiskt har ett exempel på den antikviterade formen sunu. När jag återsåg stenen nu i september läste jag först på samma sätt ett skiljetecken i form av ett kolon på slutet, men jag noterade att punkterna faktiskt inte var runda utan långsträckta. Inte förrän vid mitt sista besök när jag var på väg tillbaka till Stockholm förstod jag vad det handlade om. Det är inte något skiljetecken som finns i botten av flagringen utan de båda bistavarna till en o-runa. Huvudstaven i denna runa måste vara bortvittrad och anledningen till att jag inte hade övervägt detta alternativ beror säkert på att en sådan huvudstav borde ha varit synlig i de oskadade partierna i anslutning till det vittrade partiet. Jag hade dock inte tänkt på att huvudstavarna på Skönstenen liksom på många andra norrländska runstenar ofta är bakåtlutade. Om den avslutande runan på Skönstenen haft en sådan form ryms den utan problem i skadan.

Bistavarna till den förbisedda o-runan på runstenen M 15 vid Sköns kyrka skymtas här till vänster om (den här upp och nedvända) n-runan. Foto Magnus Källström

Det sista ordet ska alltså av allt att döma läsas sino, där den sista runan liksom i ordet þino þenna står för nasalt /ã/. Tolkningen blir då ”sina söner” som man tidigare har tänkt sig.

Detta kanske inte låter så märkvärdigt, men upptäckten av skrivningen sino för sīna på denna sten är av stort intresse. Denna skrivning är faktiskt tidigare bara belagd i 12 svenska runinskrifter: två från Södertörn i Södermanland, tre i Västergötland (varav två i trakten av Mariestad), sex från Uppland och en tidigare i Medelpad. Dessa belägg kan ställas mot 132 vikingatida skrivningar för denna böjningsform med den vanliga a-runan (sina).

Av de sex exemplen på skrivningen sino i Uppland härrör tre från den berömde runristaren Åsmund Kåresson och enligt mitt förslag är det också han som har svarat för det tidigare kända medelpadska belägget på en av runstenarna från Attmarby (M 5). Att samma skrivning nu även finns på en annan medelpadsk runsten, som måste vara utförd av en lokal ristare, ger ytterligare ett litet stöd åt min gamla teori att Åsmund ursprungligen var en medelpading som tog det norrländska runbruket till Uppland i stället för tvärt om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om Åsmund Kåresson och runinskrifter i Norrland kan man även läsa i denna artikel. DS.

Runstenar i luften

Runstenen Sö 90 vid Lövhulta i Hammarby socken flyttas till sin nya plats. Foto Magnus Källström

Nu i onsdags den 5 september gjorde inte mindre än två sörmländska runstenar varsin luftfärd. Då flyttades med kranbil först den återfunna Tidöstenen (Sö 91) från diket där den påträffades i augusti till en tillfällig förvaringsplats. Därefter genomfördes den sedan länge planerade flytten av runstenen vid Lövhulta (Sö 90) längre norrut invid samma vägsträckning.

Att flytta runstenar är inte något som man gör om det inte är alldeles nödvändigt och absolut inte om runstenen står på sin ursprungliga plats. Den plats där stenen en gång restes och miljön runt stenen är ofta en minst lika viktig del av denna typ av fornminnen som texten och ornamentiken.

Lövhultastenen står inte på ursprunglig plats och den har till och med flyttats två gånger tidigare. Stenen upptäcktes i juni 1888 liggande på åkern ”några alnar från stora landsvägen till Thorshälla, der den delar sig till Sundby socken” som det står i ett brev från klockaren C. G. Österberg till riksantikvarien Oscar Montelius. Tyvärr gjorde denna runsten även en luftfärd i samband med upptäckten. Den låg nämligen med ristningen nedåt och ingen visste att det var en runsten förrän den ”dåvarande jordegaren Andersson” sprängde den ”med 3ne skott i 6 klyften”. När Andersson bröt upp stenstyckena upptäckte han ”till sin stora ledsnad […] att stenen var ristad med runor” och han bad Österberg ta hand om den. Tillsammans med ”kyrkvärden Lundqvist” flyttade de stenen till en berghäll i närheten, där bitarna lades samman och Österberg gjorde en skalenlig teckning av stenen, som medföljde brevet till Montelius.

Året efter – 1889 – lagades och restes stenen på den norra sidan av landsvägen mellan Strängnäs och Torshälla. Här stod den när den undersöktes av Erik Brate 1897 och av Elias Wessén 1929 inför publiceringen i Södermanlands runinskrifter. 1961 skulle vägarna läggas om och man anhöll då om att få flytta runstenen till den plats som den har haft sedan dess, vid kanten av en liten skogsdunge på den västra sidan om den stora vägen mot Sundbyholm.

Lövhultastenen på sin nya plats. Foto Magnus Källström

Jag har sett denna sten vid några tillfällen genom åren och har alltid fascinerats av att den har hållit sig så fin. Den rengjordes senaste gången 2004 och målades då också upp av Thorgunn Snædal från Runverket. Trots att det har gått fjorton år sedan dess och stenen står under ett stort träd finns nästan inte en gnutta lav på stenytan och uppmålningen är väl bibehållen. Man undrar hur detta kan komma sig när andra stenar har en tendens att snabbt gro igen och uppmålningar blekna.

Ristningsytan lutade tidigare rätt kraftig bakåt, vilket man egentligen inte hade tänkt. Stenen fick denna lutning av misstag vid flytten 1961, då den murades fast mot en bakomliggande sten. Vid flytten hade en del av lagningarna i stenen gått upp och man var rädd att detta skulle hända igen om man försökte räta upp den. Saken fick därför bero.

De anordningar som hade gjorts för stenen 1961 visade sig vara synnerligen kraftiga och det tog nog mer än en timme innan de stenkonservatorer som ombesörjde flytten hade lyckats lösgöra stenen från marken. Efter en kort luftfärd intog den därefter sin nya plats på den västra sidan av den cykelväg som nu byggs längs vägen. Ristningsytan har nu fått den lutning som den ursprungligen bör ha haft. Även denna lutar något bakåt eftersom stenen i genomskärning är konformig. Det ska nu bli intressant att följa denna sten och se om den mår lika bra på sin nya plats som den hittills verkar ha gjort.

Den över delen av Lövhultastenen. Den nyupptäckta palmetten är synlig som en ljus bågformig skiftning i stenytan under bandknuten. Foto Magnus Källström

Lövhultastenen har en ornamentik som man känner igen från flera andra runstenar i Södermanland. Mitt på stenen nedanför svansarna på de textbärande rundjuren där man kanske skulle förvänta sig ett kors, finns en halvcirkelformad figur. Den kan knappast tolkas som något annat än en palmett, som i så fall har fått en något oväntad placering. När jag i november förra året besökte stenen tillsammans med Länsstyrelsen och Trafikverket inför de planerade arbetena, noterade jag att det på platsen under bandknuten faktiskt också finns en palmett inristad, vilken saknas på bilden i Södermanlands runinskrifter och som inte heller är markerad i den nuvarande uppmålningen. Man undrar varför stenen ska ha två palmetter. Beror palmetten på mittytan på ett misstag eller ska denna figur kanske tolkas på ett annat sätt?

Något som jag har lärt mig som runforskare är att man ytterst sällan är den förste som iakttar något eller kommer med en ny tolkning av en svår inskrift. Det är inte ovanligt att goda iakttagelser och kloka slutsatser finns gömda djupt ner i arkivens gömmor utan att någonsin ha nått de stora korpusutgåvorna. När jag konsulterade det bildmaterial av stenen som finns i ATA och som nu har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor, upptäckte jag att redan Erik Brate hade sett och markerat den övre palmetten på sitt foto från 1897. Däremot förbisågs denna detalj av Elias Wessén och Harald Faith-Ell vid deras granskning den 7 juni 1929.

Lövhultastenen fotograferad av Erik Brate 1897 (till vänster) resp. av Harald Faith-Ell 1929 (till höger). Notera palmetten som finns markerad upptill på ristningsytan på Brates fotografi. Efter original i ATA

De senare kan ursäktas med att de under samma dag även rengjorde, undersökte, målade upp och fotograferade ytterligare fyra runstenar (Sö 89, Sö 118, Sö 119 och Sö 314). Den sistnämnda, som då satt i grunden till Torshälla kyrka, fick dessutom ”grävas fram och ordentligt rengöras” innan den kunde dokumenteras. Detta tog hela förmiddagen och först kl. 13.00 var de klara med denna sten och kunde ge sig iväg till nästa plats. Trots att de även tog paus för lunch var de faktiskt inte tillbaka senare än halv åtta på kvällen hos fru Kihlmark i Skogstorp, där de hade sitt nattkvarter. Detta är en effektivitet som fyller en sentida och mer senfärdig efterföljare med beundran.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Tomtebodas runsten tentativt tydd

Det försvunna fragmentet av Tomtebodastenen U 125 fotograferat av Erik Brate 1903. Foto: ATA

Det lär finnas en person som har sett alla Sveriges runstenar. Jag vet inte vem det är och det är definitivt inte jag. Tvärtom har jag trots att jag ägnat mig åt detta ämne från och till sedan slutet av 1970-talet, en hel del luckor vad gäller självsyn. Ibland behöver en runsten inte heller vara särskilt avlägsen för jag ännu inte ska ha sett den i verkligheten. Det finns samtidigt något positivt i detta. Jag har ju många runstenar kvar att se och därmed mycket kvar att upptäcka och lära.

En runsten, som jag har ägnat några tankar åt då och då, men aldrig har sett är U 125 från Tomteboda i Solna. Enligt vad Elias Wessén skrev i första häftet av Upplands runinskrifter 1940 ska ett fragment av denna sten förvaras ”i Blindinstitutet, bland dess undervisningsmateriel”.

Ursprungligen var det två fragment. Det första undersöktes av Erik Brate sommaren 1903 och låg då ”vid Tomteboda Blindinstitut, ofvanpå muren utanför södra ändan af trädgårdsbyggnaden”. Detta fragment verkar tidigt ha försvunnit. Det andra fragmentet ska ha dykt upp ett drygt decennium senare. Brate, som även undersökte detta fragment, skriver i sin reseberättelse 1916 att det ”påträffades 1915 på blindinstitutets tomt vid gamla trädgårdsbyggnaden i sluttningen åt söder, där järnvägen nu har sina nya spår. Den 1903 påträffade biten var funnen tätt bredvid”.

Anledningen till att jag tidigare har intresserat mig för denna sten är att det på det nu försvunna fragmentet bland annat ska ha funnits namnet Svæinn, skrivet suein med ei för den gamla diftongen /æi/. Det är i stort sett bara två runristare i Uppland som använder denna beteckning – Visäte och Torbjörn i Sigtuna – och jag hade funderat på om stenen kunde vara ett förbisett verk av Visäte, som ju har verkat i trakten. Nu är just detta fragment försvunnet, men jag tänkte att det på det andra fragmentet kunde finnas något som gjorde att stenen kunde knytas till denne ristare. Det har dock aldrig blivit av att ta sig till Tomtebodaskolan och jag har senare förstått att lokalerna nu sedan länge rymmer en annan verksamhet. Frågan var vart runstenen hade tagit vägen.

I våras var jag ombedd att hålla ett föredrag om runor på Gunnes gård i Upplands Väsby, och i samband med detta fick jag en fråga om vad det var för runstensfragment som fanns i Synskadades museum i Enskede. Jag insåg direkt att det måste handla om Tomtebodafragmentet, vilket visade sig stämma när jag tog kontakt med museet. Det hade lyckligtvis följt med de övriga samlingarna från skolan.

Fragmentet i Tomtebodasamlingen på Synskadades museum. Foto: Magnus Källström

Äntligen fick jag möjlighet att titta närmare på detta fragment, men jag kan inte påstå att jag kom till någon lösning av frågan om upphovsmannaskapet. Det finns inget som motsäger att stenen kan vara ett verk av Visäte, men heller inte något som mer bestämt pekar ut honom. I stället började jag fundera på texten, som ju bara utgörs av ett litet brottstycke: …-uri × hiþa…. Detta har aldrig tolkats, men egentligen kan de sista runorna inte vara resterna av så mycket annat än adverbet heðan ’hädan’.

Ordet finns tidigare belagt på två vikingatida runstenar. Den ena är den sörmländska Lundbystenen (Sö 131), rest till minne av Skarde, som fōr austr heðan með Ingvari ”for österut hädan med Ingvar”. Den andra är den danska Tryggevældestenen (DR 230), där ordet ingår i en förbannelseformel: Sā verði at rita es ælti(?) stæin þannsi eða heðan dragi ”Den ska bli till en ’räte’ (eller ’rädde’) som ödelägger(?) stenen eller släpar den härifrån.” Vad som avses med ordet ’räte’ eller ’rädde’ är det ingen som säkert vet, men det står helt klart att det inte kan ha varit något eftersträvansvärt.

Tryggevældestenen är försedd med ett antal stora genomgående borrhål längs kanterna, som ironiskt nog måste ha tillkommit i samband med någon flytt av stenen och som varit avsedda att fästa dragremmar i. Den som sysselsatt sig med detta har nog varit lyckligt ovetande om innehållet i runtexten.

Frågan är hur runföljden …-uri som föregår ordet heða[n] på Tomtebodastenen ska tolkas. En möjlighet är en konjunktivform ̄ri av verbet ̄ra ’föra’, vilket leder tankarna till Tryggevældestenens text. Förbannelseformler är dock inget som brukar finnas på de uppländska runstenarna. Närmare till hands ligger i stället att gissa på en formulering liknande den på Lundbystenen och att …-uri är slutet av namnet på någon hövding som likt Ingvar den vittfarne har lett en vikingafärd till främmande land. Om det antagna namnet har föregåtts av prepositionen með ’med’ måste det stå i dativ och det skulle då exempelvis kunna handla om namnet Þōriʀ, som har formen Þōri i dativ. Någon vikingahövding Tore är dock inte känd från svenska runstenar.

En sådan verkar dock finnas omnämnd på en dansk runsten, nämligen Mejlbystenen (DR 117), som finns på Randers museum på Jylland. Stenen är rest av Åne efter sonen Eskil, ”som dog med Tore i Öresund” (ias : tauþr | uarþ : maþ : þuri : i : ura : | : suti :).

Nu är Tore ett av de allra vanligaste namnen under vikingatiden och bara på runstenarna i Sverige finns runt femtio belägg. Jag tror därför inte att vi ska räkna med att det är denne Tore som kan ha förekommit på U 125. Om man undantar ordet heðan, som jag är rätt säker på har funnits på Tomtebodafragmentet, måste de övriga förslagen givetvis bara uppfattas som för tillfället obevisbara möjligheter.

Samtidigt kanske man ska passa på att ta med sig lite av de erfarenheter som förmedlas av de två danska runstenarna: ha respekt för vatten i sommarvärmen och låt runstenarna stå där de står.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet