Taggad: samlingsförvaltning

Dokumentation! Eller: hur vet vi det vi vet om kulturarvet?

Det finns mängder med information om kulturarvet. Men vad ska all denna information användas till?  Och var finns den?

De flesta som arbetar med kulturarv dokumenterar. Dokumentation av föremål, byggnader och konst skapas på museer, inom Svenska Kyrkan, på högskolor och universitet, på länsstyrelser, av myndigheter och av företag. Olika yrkesgrupper dokumenterar olika saker, på olika sätt och med olika syften. Vissa dokumenterar objektens utseende och betydelse, andra dokumenterar historia och proveniens. Ytterligare några dokumenterar de beslut som tas om kulturarvet i handläggningsprocesserna. Jag som skriver är utredare inom samlingsförvaltning och är i botten konservator. För mig står ordet dokumentation för åtgärdshistorik och för kulturarvets tillstånd.

Standarder för dokumentation

Det är bra om alla som arbetar inom kulturvård kan förstå och använda varandras dokumentation. Dokumentationen är ett av konservatorers, antikvariers och arkeologers viktigaste verktyg i det dagliga arbetet. Kulturvårdare arbetar ofta med objekt som är tänkta att finnas kvar länge, kanske i många hundra år till. Det är en svår uppgift att dokumentera på ett sätt som både är användbart idag och som är förståeligt för människor i framtiden.

Det finns flera standarder som kan underlätta och som är användbara för dig som arbetar med museisamlingar, byggnader eller fornlämningar. Riksantikvarieämbetet har tidigare översatt samlingsförvaltningsstandarden Spectrum, och förra årets Samlingsforum Tänka tillsammans handlade till stor del om just standarder. Och ingen har väl missat att  Riksantikvarieämbetet har friköpt SIS-standarder inom kulturarvsområdet under 2018-2020?

Definitionen av ordet dokumentation i standarden Generella termer och definitioner är:

”registrerad information som skapats, insamlats, förvaras och underhålls för samtida och framtida bevarande samt som referens”

Det står att ordet kan avse både själva handlingen (att dokumentera) som den produkt som skapas av handlingen (dokumenten). Den citerade standarden är för övrigt en bra grund för en gemensam utgångspunkt för olika yrkesgrupper vid dokumentation. Här finns definitioner av grundläggande ord som tillstånd, konservering och restaurering.

En annan bra utgångspunkt är standarden Kulturvårdsprocess – Beslut, planering och implementering. Här anges att dokumentation av kulturarvet är en pågående aktivitet som aldrig tar slut. Det står också att det på förhand ska fastställas vem som har ansvar för dokumentationen vid alla kulturvårdsåtgärder.

Vad är det som är så viktigt?

En relevant fråga som ofta lyfts när dokumentation som klimatdata och tillståndsrapporter diskuteras är om allt verkligen ska sparas. Vad ska museernas transporthistorik, packprotokoll eller tillståndsrapporter vara bra för i framtiden?

Två aktuella exempel illustrerar hur viktig informationen kan visa sig vara i oväntade och oönskade situationer. Det första exemplet är Svanskogs nedbrunna hembygdsgård där både arkiv och annat material har gått förlorat. Det andra exemplet handlar om de stulna och återfunna riksregalierna från Strängnäs domkyrka. Där är god fotodokumentation och textbeskrivningar nödvändiga för att kunna identifiera återfunna objekt och försäkra sig om att de inte är kopior.

Dokumentation av kulturarvets tillstånd och tidigare åtgärder används vid överenskommelser och avtal, exempelvis lån mellan museer, eller vid ägarbyte som proveniens. Den används som beslutsunderlag för att prioritera vilka kulturvårdande insatser som är mest akuta, och för att utvärdera om våra metoder för att bevara är bra eller dåliga. Idag vet vi dessutom att information kan användas på helt oväntade sätt i framtiden förutsatt att den finns. Ett exempel som här kan ge en glimt av framtiden är projektet Coming Clean, där konserveringsdokumentation från National Trusts databaser har använts för att försöka förstå hur beslut om bevarandeåtgärder egentligen tas.

Områden inom dokumentation där det saknas standarder

I dagarna har Nationalmuseum lagt upp dokumentation från en dokumentationskonferens som hölls på museet i december 2018. På konferensen deltog ett 100-tal konservatorer. De var rörande överens om att det finns områden där det fortfarande saknas standarder. Terminologi för skador och åtgärder på svenska och krav för olika typer av data var två av dessa.

Tillgängligt – men bara till viss del

Konservatorerna på konferensen menade att det är svårt att komma åt rapporter om tidigare åtgärder, trots att man vet att dokumentationen har utförts. Spännande fakta om kulturarvet kan finnas inbäddad i konserveringsrapporter, tillståndsrapporter, mätdata från klimatmätningar, fotografier och 3D-modeller; i datamängder men först och främst på hyllmetrar. För att framtidens människor ska kunna veta varför kulturarvet ser ut som det gör behöver åtgärdshistorik och beslutsresonemang finnas tillgängliga.

Vems ansvar?

Vem ska betala för alla de timmar som kulturvårdare lägger på dokumentationen? Och vem har ansvar för att förvalta all denna information?

På Nationalmuseums konferens påpekade konservatorer att det finns brister i beställarkompetensen av såväl konservering- som byggnadsvårdsåtgärder. Beställare av uppdrag känner ofta inte till att det finns standarder. Konservatorer berättar att de fått ta på sig ansvar att utföra dokumentationen ändå, trots att beställarna inte vill kännas vid den. Några av konservatorerna på konferensen önskade att tillståndsgivande myndigheter skulle ställa krav på att dokumentation ska ske enligt standarder.

En svårighet som lyftes fram var att det saknas infrastrukturer för att spara dokumentation på ett sätt som är åtkomligt i framtiden. Konserveringsrapporter arkiveras, men inte alltid digitalt. De hamnar sällan i sökbara register. Ofta finns informationen i långa textmassor i pappersrapporter men idag vill många söka på nätet istället för att gå till fysiska arkiv. En annan svårighet är att det fortfarande inte verkar vara självklart vem som äger och ansvarar för informationen: utföraren, objektets ägare eller myndigheter.

Mer om dokumentation

Ett tips om du är sugen på ännu mer dokumentationstankar är pod-serien med tre avsnitt från Nationalmuseums dokumentationskonferens: Det var en gång!

Person undersöker ett objekt med pannlupp och lampa.
Här kan du läsa Riksantikvarieämbetets råd kring kontroll av objektens tillstånd. Foto: Alissa Anderson CCBY.

Att lyfta på tre: en konferens om konsthantering

Förra veckan var många som arbetar på och med museer i Östersund på Sveriges museers vårmöte. Jag passade istället på att åka till Amsterdam. Men vad var det som lockade där?

Kan ni tänka er en konferens där det på scen diskuteras huruvida det ska lyftas på ”ett, två, tre” eller på ”ett, två, tre, nu”? En sådan hölls på Stedelijk Museum förra veckan. För första gången någonsin arrangerade det amerikanska nätverket PACCIN sin konferens i Europa. PACCIN står för Preparation, Art Handling & Collections Care Information Network och riktar sig till alla som arbetar med att installera, packa, förflytta, förvalta och hantera konst, föremål och samlingar.

Tre personer på en trappa. En talar i mikrofon.
Välkomsstal från värdmuseerna Rijksmuseum, Stedelijk Museum och Van Gogh Museum. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Många ämnen kan rymmas under paraplyet konsthantering och många yrkesgrupper kan mötas. Förutom art handlers, preparators och installers fanns det konservatorer, registratorer, samlingsförvaltare, ljustekniker, ingenjörer, museichefer och företag inom logistik och konstruktion på plats bland de 300 deltagarna.

Flytta stora, tunga och dyra verk
Det var inte bara detaljer som diskuterades. Främst talades det om övergripande branschfrågor, om internationella överenskommelser, etik och om konst och kulturarv. Om att det finns förutfattade meningar om hur en händig människa ser ut. Om standarder och god praxis. Om att få polis-eskort på nätterna genom hektiska storstadsgator för att med lyftkran placera bronsskulpturer som väger flera ton på plats i icke-ändamålsmässiga byggnader och om att säkra kolosserna så att varken människor eller konstverkens ofta extremt känsliga ytor kommer till skada.

För att kulturarvet flyttar på sig. Flera som jag talade med på konferensen menar att de fysiska utställningarna blir allt fler medan tiden för förberedelser mellan projekten blir kortare. Konsten blir allt större och installationerna allt mera spektakulära. Nya magasin byggs, och samlingar flyttas från gamla och in i de nya. Allt detta görs inte av sig själv. Väldigt många människor arbetar med konst och kulturarv på ett vardagligt, tekniskt och praktiskt sätt. Som Sarah Titheridge, en brittisk konsthanterare som grundat ArtTechSpace.com uttryckte det: ”We make art happen!”. ArtTechSpace är ett community med några år på nacken som skapades för att konsthanterare ska dela information och lättare hitta uppdrag.

Robot i trä
Under hela konferensen betraktade Rijkswachters-robotar konferensdeltagarna. Robotarna har tillverkats av gamla transportlådor från Rijksmuseum. Vad man ska göra med den stora mängden använt packmaterial är en stor hållbarhetsfråga för museerna. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Kräver professionella
Alla kan förstå att det krävs ingenjörer för att räkna ut belastningskapasiteten i byggnader och transportmedel för sådana verk som Richard Serras bronsskulpturer, och att det krävs goda kunskaper i fysik för att räkna ut den lägsta vibrationsfrekvensen i en kombination av packmaterial för objekt av sammansatta material (målningar till exempel). Samtidigt berättade många på konferensen att de kom in branschen av en slump. En person sa att han inte hade några förkunskaper alls när han som 21-åring började köra konsttransport, och har nu över 20 års erfarenhet av att köra objekt med sinnessjuka försäkringsvärden. En annan person berättade att hon var scenograf innan hon (också av en slump) började arbeta på museer, och att hon fått mycket stor användning av sina kunskaper om varierade hantverksområden, teknik, teamledning och samordning.

Fyra personer som tittar mot kameran.
På konferensen fanns flera deltagare från Sverige, bland annat
konsthanterare och konservatorer från Nationalmuseum. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Planering och god kommunikation är nyckeln till framgång
Mycket av konsthanteringen består av att under stressiga förhållanden hantera stora kulturhistoriska eller ekonomiska värden, ibland i team och ibland på egen hand och ofta i enlighet med krav som ställts av andra yrkesgrupper.

När utställningar riggas samtidigt som magasinsarbete behöver utföras krävs en mycket god planering och ibland flera team. En panel diskuterade hur kommunikationen inom och mellan arbetsgrupper löses på olika arbetsplatser. Mark Slattery, Senior Art Handling Technician på brittiska National Gallery, berättade att de planerar all sin tid till fem minuters marginal, så att alla alltid ska veta var de ska vara och vad som ska hända. Det är viktigt att kunna nå varandra eftersom oförutsedda saker alltid händer. Julia Latané, Head of Art Preparation and Installation, på Los Angeles County Museum of Art berättade att innan de infört walkie-talkies så förlorades mycket tid på att gå runt på det stora området och leta efter varandra. De kunde heller inte använda mobiltelefoner eftersom det inte alltid fanns täckning. Alla var eniga om att noggrann och inkluderande planering är nyckeln till lyckade projekt.

Paneldeltagare bredvid en presentationsskärm.
En panel diskuterade organisatoriska frågor. Det är viktigt att ha regelbundna möten och bra scheman för utställningsprojekt och löpande magasinsarbete. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Magasin, en gemensam fråga för många
Många museer har sina magasin på annan plats än de publika ytorna, exempelvis Kolleksjesintrum Fryslân, som är byggd enligt den danska modellen. Modellen bygger på att flera museer slår ihop sina samlingar i en extremt välisolerad byggnad som tar värme och kyla från marken. Magasinet i Friesland huserar fem museer och är i drift sedan 2016. Magasinsförvaltarna berättade att den största utmaningen med sammanslagningen var att skapa goda arbetsrelationer mellan de anställda på de olika organisationerna. Alla måste lita på varandra när ovärderligt kulturarv hanteras i magasinen.

Person pekar med handen på en schematisk bild av ett museimagasin.
Magasinsförvaltare på Kolleksjesintrum Fryslân berättar hur byggnaden ska säkerställa goda bevarandeförhållanden till väldigt låga driftskostnader. Foto: Alissa Anderson CC BY

Nätverk för professionellt utbyte
PACCIN har funnits i USA i 25 år och består av museianställda och uppdragstagare inom packning, transport, hantering, förvaltning, utställning och installation av kulturhistoriska föremål och konst. Nu vill nätverket bredda sina kontakter ut i Europa bland professionella aktörer, såväl på museer som på konsthanteringsföretag. Nätverket strävar efter att omvandla experternas kunskap till praktiska lösningar, ge en yta för att utbyta erfarenheter och bidra till en professionalisering av konsthanteringen på en internationell nivå.

Praktiska tips 
Ett tips till dig som arbetar praktiskt är att titta på videos och läsa artiklar från konferenser som nätverken PACCIN och International Mount Makers Forum (IMF) arrangerar.  Här kan många känna igen sitt dagliga arbete. Det kan också vara bra att se hur andra har löst svåra packningar, flyttar och installationer av kulturarvet. Till exempel kan du läsa om tillverkning av billiga förvaringsmontage till hattar eller om vad som händer om det ofattbara sker, att något av de ovärderliga objekten går sönder under hanteringen.

PACCIN-konferensen 2019 har filmats, och dokumentationen ska finnas inom kort ut på nätverkets webbsida. Till dess rekommenderar jag varmt de korta sammanfattningarna av presentationerna i programmet.

Konsthantering i Sverige
I höst kommer det finnas möjlighet att nätverka, om än i en mycket mindre skala, om konsthantering även i Sverige? I samarbete med Prins Eugens Waldemarsudde arrangerar Riksantikvarieämbetet ett branschforum i oktober, just för att diskutera hur vi i Sverige skulle kunna samlas kring frågor om konsthantering. Till dess är ett tips att läsa Riksantikvarieämbetets vårda väl-blad om att flytta föremål och den korta artikeln om varför Lars Edelholm, konsthanterare på Prins Eugens Waldemarsudde, tycker att det behövs ett branschforum. Och ni har väl sett hur Nationalmuseum flyttar Fogelbergs stora skulpturer in i den nyrenoverade byggnaden?

Många människor framför tavlor på museum.
På konferensresor måste man passa på att gå på museum. Rijksmuseum är välbesökt, men hur mycket tänker besökarna på hur konstverken har kommit på plats? Foto: Alissa Anderson CC BY.

Blogg 6 – Workshop med Tingens metod på Göteborg stadsmuseum

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm testar just nu den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Riksantikvarieämbetet följer arbetet när museerna tillsammans undersöker föremålens många betydelser.

Den andra av tre workshopar inom ramen för museernas samarbete ägde rum i Göteborg i februari 2019. Nästan 50 personer samlades under två dagar på Göteborgs stadsmuseum för att lära av varandra. Det har visat sig att Tingens metod är lika mycket ett nätverkande projekt som ett kunskapsproducerande.

Göteborg stadsmuseums nya utställning 
Göteborgs stadsmuseum började med att berätta om den kommande utställningen om Göteborgs 1900-talshistoria på vilken man ska använda Tingens metod. Utställningens fokus har definierats i en förstudie som tagits fram av en arbetsgrupp på museet, en styrgrupp och en referensgrupp av experter. Eftersom lokalen bara är 300 m2 har man beslutat att koncentrerar sig på ett antal nedslag under 1900-talet som bygger på personliga och känslomässiga relationerna till staden. Utställningen ska vara en hyllning till Göteborg och därmed har man valt att undersöka olika ting kopplade till Göteborgspräglade varumärken som Volvo, SKF, Bingolotto och Liseberg, men även till Göteborgskravallerna, Hammarkullefestivalen, fotboll och diskoteksbranden på Backaplan.

Workshop
De två dagarna innehöll workshops, en rad föreläsningar och tid för mingel och samtal. Till den första workshopen delades personalen från de tre museerna in i grupper och tilldelades varsitt ikoniskt föremål med hög igenkänningsfaktor som museet valt ut. I diskussionerna skulle vi förhålla oss till framför allt två frågor: vilka berättelser ”bränner” till och hur kan dessa gestaltas i en utställning?

Utvalda föremål från museets samlingar. Foto: Helene Larsson Pousette

En grupp tilldelades en lottsedel från Bingolotto (GSM:080002) från 1994. Man talade om den karismatiska programledaren ”Loket”, om idrottsrörelsens volontärer som sålde lotterna, om föremålet som tidsmarkör då stora delar av nationen samlades framför TV:n och ”tillsammans” spelade bingolotto. Eftersom museet har så lite information om själva lottsedeln föreslog gruppen att museet kan göra en samtidsdokumentation för att få fram fler berättelser och perspektiv.

Ett annat föremål var en Lisebergsmaskot – en mjuk kanin av plysch (GSM:980156) – som samlades in i samband med branden på Backaplan i Göteborg 1998 då 63 unga människor miste sina liv och många andra skadades. Göteborgs stadsmuseum fick uppdrag av kommunen att samla in de föremål som anhöriga, skolkamrater och allmänheten lämnade utanför lokalen. Efter nästan 20 år är nu materialet arkiverat och sökbart i museets databas. Gruppen talade om att berättelsen om kaninen handlar om sorg och förtvivlan, men talade också om hur svårt det kan vara att gestalta det allvarliga och det personliga i en utställning.

Kanin av plysch. Foto: Helene Larsson Pousette

Tingens metod kan användas för att undersöka flera dimentioner på de ting som personal på museerna väljer ut, men metoden kan även användas på andra sätt och i andra faser av en utställningsproduktion – till exempel kan besökare och externa experter bjudas in till förstudiearbetet och undersöka och formulera grundidén till en utställning. Henrik Treimo, curator på Norsk Teknisk Museum i Oslo (och en av dem som initierade Tingenes Metode i Norge) menade i sin föreläsning att den stora utmaningen med att bjuda in externa personer är att det kan skapa spänningar och konflikter, vilket betyder att man även behöver planera för mer tid och flexibilitet i utställningsprojekten.

Det är tydligt att Tingens metod inte bara vecklar ut tingen genom ett kollektivt undersökande. Genom undersökandet synliggörs även glappen i samlingarna, de ting som saknas och de tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersöker tingen synliggörs också andra brister, som till exempel avsaknaden av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Samtidsrelevans
Kärleken till saker var något som journalisten och författaren Helena von Zweigbergks föreläsning handlade om. Hon menade att vi i dagens kommersiella värld behöver ”välja om” våra saker, skaffa oss ett aktivt förhållande till de föremål vi redan har, engagera oss och förvalta dem väl. Elin Nystrand von Unge, doktorand i etnologi vid Stockholms universitet, bidrog med fler perspektiv när hon talade om föremålens produktion av närvaro, det vill säga hur det materiella på olika vis kan trigga känslor och minnen hos betraktaren. Elin menade att föremålen görs till vetenskapliga objekt när de dokumenteras genom den distans som skapas via listor, foton och andra dokument. Hon menade också att museer istället för att endast använda föremålen som representationer eller tecken för något större, kan använda dem för att skapa en förhöjd känsla av närvaro hos betraktaren.

Detta fokus på föremålen är högaktuellt, vilket inte minst synliggörs med den japanska organisationskonsulten Marie Kondos enormt populära program ”Tidying up with Marie Kondo”. På senare tid har museerna i allt högre grad också uttryckt en vilja att omtolka sina ting i samlingarna, återaktivera deras magi, och forska kring deras mångfald.

Vidare till Malmö
I de gemensamma sammankomsterna i Stockholm och Göteborg har fokus varit på att testa och undersöka Tingens metod. När nu en sammankomst återstår i Malmö, vore det intressant att undersöka hur kollegornas input från workshoparna tas om hand? Vi som arbetat med deltagarprocesser vet att det generellt är en utmaning att ta hand om material från dessa processer och realisera dem i praktisk verksamhet. Det får vi kanske svar på när vi under nästa workshop i veckan träffas på det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck, där Malmö museer planerar för en samtidsdokumentation (se tidigare blogginlägg).

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas undersökande av Tingens metod.

Program Göteborg 7-8 februari 2019
7 februari
13.00-13.15 Introduktion
Clara Åhlvik processledare Tingens metod, Helena Joelsson Ekström, enhetschef Utställningar Göteborgs stadsmuseum, Charlotta Dohlvik, enhetschef Samlingar
Göteborgs stadsmuseum
13.15-13.30 Ostindiska huset kort historik
Christian Thorén, intendent Göteborgs stadsmuseum och Marie Hellervik, intendent
Göteborgs stadsmuseum
13.30-14.00 Tingenes Metode och Museenes kunnskapstopografi
Henrik Treimo, senior curator, Norskt Teknisk museum, Oslo
14.00-14.30 Samtidsdokumentationer: Backabranden, Vidkärr och kollektivboende
Marie Nyberg, intendent Göteborgs stadsmuseum
14.30-16.00 Workshop & fika
16.00-17.00 Minnet fram och tillbaka
Om minnets mekanismer och den avgörande roll som våra minnen spelar. Pontus Wasling, hjärnforskare, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
8 februari
8.30-9.15 Tingens presens
Elin Nystrand von Unge, Stockholms universitet, har inom ramen för sitt avhandlingsprojekt undersökt museiföremålens produktion av närvaro – en dimension av det materiella som ibland glöms bort på museer.
9.15-11.00 Workshop & fika
11.15-12.30 Grejen med saker
Helena von Zweigbergk, författare, berättar utifrån sin nya bok om vårt förhållande till saker.

Washingtonprinciperna 20 år

Cirka 800 deltagare i konferensen ”20 years Washington principles: Roadmap for the future” i Haus der Kulturen der Welt i Berlin, däribland politiker, andra ledare, proveniensforskare och museifolk.

I Washington hölls 1998 en konferens där 44 länder undertecknade ”Washingtonprinciperna” för att underlätta och påskynda identifiering och återlämnande av konst konfiskerad av nazisterna 1933–1945. I slutet av förra året arrangerade Deutches Zentrum Kulturgutverluste  en konferens för att markera att 20 år gått sedan principerna skrevs under.

Washingtonprinciperna har haft stor betydelse för konst- och museivärldens medvetenhet kring nazisternas konstrov och nödvändigheten av att kontrollera föremålens proveniens inför till exempel förvärv. Men vad har hänt mer konkret under de gångna 20 åren?

Stuart Eizenstat, initiativtagaren till Washingtonkonferensen, uttryckte det under konferensen som att ”glaset är halvfullt”. Framsteg har definitivt gjorts i några länder vad gäller identifiering, proveniensforskning och återlämnande (restitution) men i andra, har lite eller inget gjorts och på det stora hela återstår mycket arbete. Eizenstat uppskattar att av ca 600 000 konstverk som plundrades av nazisterna är 100 000 fortfarande saknade. Och då har vi inte ens nämnt några av de andra föremålen: konsthantverk, antikviteter, boksamlingar, etc.

Proveniensforskning

Grunden till de ”just and fair solutions” som Washingtonöverenskommelsen förordar är proveniensforskning. Ett föremåls proveniens kan beskrivas som dess historia genom hela kedjan av ägare och hur det kommit till museet. Processen att reda ut ett föremåls proveniens är tidskrävande och komplex och lämnar ofta luckor och frågetecken.

I Tyskland har proveniensforskningen aktualiserats, inte minst efter det så kallade Gürlitt-fallet. År 2012 hittades en stor samling konst i en våning i München. Samlingen bestod av ca 1500 verk insamlade av Hildebrand Gürlitt som var aktiv som konsthandlare under Nazitiden. Gürlitt-samlingen fick stor uppmärksamhet när nyheten väl publicerades 2013 och detta innebar också att allmänheten blev uppmärksammad på proveniensforskning.

Numera finns i Tyskland utbildning i proveniensforskning vid ett flertal universitet och Deutches Zentrum Kulturgutverslust fördelar 6 miljoner Euro per år till proveniensforskningsprojekt. Men behovet av proveniensforskning är stort och förutsättningarna för forskningen var ett av de teman som diskuterades under konferensen.

Proveniensforskningen är beroende av tillgång till arkiven. Digitaliseringen av arkiv och databaser har förbättrat förutsättningarna avsevärt jämfört med 1998. Men fortfarande finns svårigheter vad gäller åtkomst till arkivkällor, det gäller inte minst privata samlares och konsthandlares arkiv.

Att synliggöra föremålens historia

Flera talare återkom till vikten av transparens och öppenhet. Museer uppmanas att publicera sina samlingsdatabaser och resultaten av sin proveniensforskning på webben. Men hur presenterar man föremålens historia för en bredare publik?

Flera utställningar i Tyskland har under senare tid tematiserat just proveniensforskning. Den mest kända är Gürlitt-utställningen ”Status report” som visats i Bonn, Bern och Berlin. På det statliga Museum Berggruen visas just nu en utställning med proveniens i fokus: The lives of images. I Hamburg har Museet för konst och konsthantverk (MKG)  en utställningsserie kallad Raubkunst? Provenance research on the collections of the MKG där resultaten av flera års systematisk proveniensforskning presenteras. Även i museets basutställningar har vissa föremål en orange märkning som anger att proveniensforskning gjorts och som förklarar vad som framkommit. I många fall finns inget säkert ”svar”. Proveniensforskning är en långsam och tålamodsprövande process som ofta lämnar luckor och obesvarade frågor och som kan ses som ett slags work in progress. Men som berättar om föremålens historia och hur museets samlingar tillkommit.

Presentation av resultat av proveniensforskning vid Museet för konst och konsthantverk (MKG) i Hamburg. Foto: Gabriella Ericson CC BY

Det är sent

”It’s late” säger Edmund de Waal, författare till bestsellern Haren med bärnstensögon, i en avslutande reflektion på konferensen. De sista överlevarna från Förintelsen och offren för nazisternas konstrov har uppnått hög ålder.

I Haren med bärnstensögon är det en samling netsuker (små japanska minatyrfigurer), mirakulöst räddade undan nazisternas plundring, som bär historien om flera generationer av de Waals familj genom 1800- och 1900-talen.

Nu berättar han att familjen nyligen sålt 79 av de 265 netsukerna på auktion och skänkt pengarna till en organisation som hjälper ensamkommande flyktingungdomar. Människor som kommer med bara en väska, så som de Waals pappa en gång kom till England efter kriget. Resten av samlingen har familjen lånat ut på långtidslån till Judiska museet i Wien, för att man där ska kunna berätta historien om familjen. I det något ovanliga låneavtalet står att samlingen ska plockas fram och hanteras – av barn.

De Waal betonar vikten av att stulen konst återbördas till dess rättmätiga ägare. Men det slutar inte där. Samlingar bär på historier. Det handlar, säger de Waal, om att återta något förlorat och skapa något nytt av det – ”stories beget stories” – berättelser genererar nya berättelser.

Mer om ämnet:

Goetheinstitutet arrangerade, tillsammans med Moderna Museet och Judisk kultur i Sverige, en konferens i september 2018 ”Nazi-looted Art and the Politics of Restitution”, där man särskilt diskuterar de kommissioner och råd som finns i några europeiska länder. Konferensen i sin helhet finns filmad här.

Blogg 4 – Tingens metod – att dra nytta av varandras kompetenser

I november arrangerade Tekniska museet i Stockholm ett tvådagars seminarium på tema Tingens metod för sina kollegor på Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum. Underlag för workshopparna var Tekniska museets kommande innovationsutställning, och kollegorna från Göteborg och Malmö bidrog till processen med sina olika kompetenser och erfarenheter. Dagarna arrangerades inom ramen för de tre museernas samarbetsprojekt Tingens metod som sätter föremålen i fokus.   

Museer har alltid samlat föremål och skapat samlingar enligt sin tids normer och värderingar. I äldre museiverksamhet klassificerades föremålen utifrån en begränsad tematik och terminologi som ofta låst dem till vissa berättelser och som begränsat vår förståelse om deras komplexa historia. Museernas samlingar bär på en fantastisk rikedom redo att undersökas, och tiden verkar nu vara mogen att lyfta föremålens mångfald av berättelser och sammanhang. I dag intresserar sig många konstnärer för att ”veckla ut” historiska samlingar, och många humanister återvänder till eller återupptäcker museisamlingar och arkivmaterial som källor. Under senare år har det också skett ett lyft för den samlingsanknutna humanistiska forskningen i Sverige vilket konferensen ”Renässans för samlingsforskning” (2015) handlade om. Man menade att detta återvändande ofta ser annorlunda ut och anlägger andra perspektiv än den klassiska materialforskningen.

Tingens metod, som går ut på att anlägga fler perspektiv på museiföremål, implementeras just nu på Malmö museer, Tekniska museet och Göteborgs stadsmuseum. Varje museum har anordnat föreläsningar och workshops där metoden testats. I samarbetsprojektet ingår även att museerna arrangerar ett tvådagars seminarium där alla tre museer deltar, och där man genom Tingens metod hjälper varandra att undersöka föremål till nya utställningar.

Tingens metod på Tekniska museet
Sedan ett år har Tekniska museet använt metoden inför sin kommande utställning om innovationer och hållbarhet. Med utställningen vill museet öka insikten om att tekniska innovationer har förändrat och förändrar förutsättningarna för våra livsvillkor. Utgångspunkt är att innovationer har löst och kan lösa samhälleliga problem, men att de också kan skapa problem.

Projektgruppen som arbetar med utställningen består av 8 till 10 personer – pedagoger, intendenter från samlingsenheten och utställningsproducenter. Under det gångna året har man testat metoden, förkovrat sig i litteratur och haft ett antal workshops och seminarier. Den 10 oktober i år medverkade jag under en workshop där projektgruppen tagit fram förslag på svenska innovationer. De ”pitchade” sina favoritföremål för varandra, grupperade dem och adderade föremål som saknades. Föremålen blev sedan underlag till de workshoppar som arrangerades den 14 och 15 november på Tekniska museet med kollegor från Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum.

Kollage efter Tekniska museets workshop. Foto: Helene Larsson Pousette

Workshop dag ett

”Vi ser er som ett gäng konsulter som ska bearbeta vårt material. Vi ska hjälpa varandra och utnyttja varandras kompetenser.”, säger Clara Åhlvik, en av arrangörerna på Tekniska museet.

Första dagen inleddes med ett antal föreläsningar om den kommande innovationsutställningen, om interaktivitet och digitala interaktiva lösningar. Därefter blev vi indelade i grupper och tilldelade teman relevanta för museets nya utställning: Krig och konflikter, Energi och kraft, Kommunikation och digitala medier, Transport och Hem och hälsa. Utgångspunkt för vårt arbete i gruppen var föremålen och ett antal frågor:
• Vilka känslor vill vi att föremålen ska skapa hos besökarna? Lust/olust, harmoni/disharmoni?
• Hur synliggör och väcker vi intresse för föremålet?
• Hur skapa interaktivitet mellan besökare och tema/föremål?

Den grupp jag deltog i hade tilldelats temat Krig och Konflikt och två föremål: Boforskanonen och Bessemerkonvertern (TEKS0041667). Det var inte speciellt svårt för oss att diskutera känslor kopplade till Boforskanonen. Vapen representerar smärta och död, och vi känner ilska och rädsla. Vapen kan även kopplas till patriotism och den stolthet som ligger i att producera vapen för att försvara ett land. Vapen kan skapa en känsla av stabilitet och fredsbevarande och man kan se på vapenindustrin som något som bidrar till vår välfärd, till sjukvård och skolor. Vad skapar en känsla av lycka? En del blir lyckliga av att se vaktparaden, medan andra blir rädda. Om man hör en Boforskanon så blir vissa stolta, medan andra blir skrämda. Kanoner är stora föremål och man kan känna sig liten och sårbar, eller trygg. Vapen skapar ofta motstridiga känslor och vilka känslor vill vi väcka i en utställning? Vill vi få människor att känna sig smarta eller ska vi provocera fram en reaktion? Att skapa olust gör inte att besökarna engagerar sig mer, säger forskningen.

Workshop dag två
Andra dagen inleddes med en föreläsning av Beatrice Crona, Stockholm Resilience Centre som talade om effekterna av innovationer, både de bra och dåliga. Crona utgick från ett antal föremål och vecklade enligt Tingens metod ut deras mångfald av betydelser och berättelser – innovationen och innovatören, kontexten föremålet skapades i och resultatet av uppfinningen i dag.

Till workshop nummer två valde min grupp ett för mig okänt föremål – en Kopparstubbe (TEKINL.2012/0006_01) som används vid slutförvar av kärnavfall. En viktig fråga blev hur vi ska kunna kommunicera med framtida generationer om detta farliga avfall? Kan vi skapa en myt, en rit eller folksaga som kan hållas vid liv i 100 000 år, kanske i 83 generationer – berättelser som kan överleva språket, texten och symbolerna . Kopparstubben är också snygg – runt fundament, blank, kall och ”dyr”. Den kommunicerar trygghet – ”lita på mig, jag tar ansvar”. Men vi kan ha fel, och Kopparstubbens form invaggar oss i falsk säkerhet.

Avslutningsvis
Tingens metod går bland annat ut på att genom workshops i grupper sammansatta av deltagare med olika kompetenser anlägga fler perspektiv på museiföremål, och att de aspekter som workshopsdeltagarna bidrar med sedan kan användas när man utvecklar utställningskoncept. Det blir därmed viktigt att i processen redogöra för deltagarna hur resultaten från dessa workshops kommer att omhändertas, och hur resultaten sedan i praktiken används – hur gör man det? Och hur kan man i den här typen av processer synliggöra deltagarnas yrkesmässiga kompetenser och hur dessa kan utgöra resurser i arbetet? Om deltagarna inte känner varandra finns det en risk att det blir personliga egenskaper som styr hur man bidrar – å ena sidan ovana med grupparbete, blygsel, rädsla för att uttrycka sig felaktigt, och å andra sidan vana med att agera som idéspruta och att delta eller leda grupparbeten.

Personligen har dagarna fått mig att fundera på museernas ansvar att belysa de globala utmaningar vi står inför i dag. För visst borde museerna vara mer aktiva med att ge historiska perspektiv på samtiden, den hotande klimatkrisen och de globala miljömålen? Genom Tingens metod, och genom att visa på komplexitet, är det tydligt att Tekniska museet vill belysa det moderna samhällets framväxt genom sina innovationer, men även lyfta de mer problematiska aspekterna med dem. En utmaning blir hur museet balanserar mellan att skapa positiva upplevelser som får besökarna engagerade och samtidigt visar på allvaret i situationen.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, Riksantikvarieämbetet, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Tingens metod, seminarium, 14-15 november 2018, Tekniska museet, Stockholm
14 november
kl 12 lunch och välkomna
kl 13-15
Introduktion och presentation
Föreläsning Lars Paulsson, Om världsutställningar och om maskinhallar.
Föreläsning Jacob Thorek Jensen – om planerna med ett nytt tekniskt museum i DK
Föreläsning David Berner, Digitala interaktiva stationer på museer
Kort presentation om museets arbete med att ta fram Handling Collection.
Kl 15 Fika
Kl 15.30 Workshop tema: interaktiva aktiviteter i maskinhallen.
Kl 17 Föreläsning Vild mat, Lisen Sundgren
Kl 18 Tematisk middag; tema vild mat.
15 november
Kl 9 Föreläsning Beatrice Crona, Innovationer löser problem, innovationer skapar problem.
Kl 9.30 – 12 Workshop tema: hur får vi fram nya berättelser till maskinerna? Workshoppen leds av The Purpose Studio
Kl 12. Lunch och hej

Vad ska jag välja? – om material för samlingsförvaltning

Foto: Helen Simonsson/RAÄ CC-BY

Vad ska jag tänka på när jag väljer material till en monter? Vilka plaster är lämpliga att använda som förvaringsmaterial? Vardagen för en samlingsförvaltare på ett museum består av mängder av små och stora beslut. En del av dessa handlar om vård och skötsel av föremål och samlingar. Vilka material man väljer till inredning, montrar, packmaterial och förvaringsmaterial är exempel på sådana beslut, som många gånger inte är helt enkla. Som stöd finns nu två helt nya och faktaspäckade Vårda väl-blad om materialval för samlingsförvaltare.

Val av material görs förstås utifrån många olika egenskaper. Man kanske eftersträvar ett specifikt utseende, att materialet ska vara lättarbetat, att det ska vara inbrottssäkert, vibrationsdämpande eller underlätta tillgängligheten. Därtill spelar ekonomi och miljöfaktorer alltid in. Här fokuserar vi på frågor kring bevarandeaspekterna.

Vissa material som används för utställning, förvaring och packning kan orsaka skador på museiföremål. Skador kan uppkomma genom direktkontakt eller genom att materialet avger ämnen som påverkar luftkvaliteten i till exempel en monter. Material kan naturligtvis också repa och lämna avtryck på föremål eller över tid brytas ned så att det börjar damma. Vissa skador, som till exempel att papper blir sprött, kan ta lång tid innan de blir synliga för ögat. Andra, som korrosion av metallföremål, kan ske på några veckor.

Det första av de två nya Vårda väl-bladen heter: ”Material för utställning, förvaring och packning: allmänna utgångspunkter” och beskriver vad man ska tänka på rent allmänt när man väljer material. En viktig utgångspunkt är hur låg tid materialet ska användas, vilka museiföremål det ska användas till och hur klimatet ser ut. Metallföremål kan exempelvis ta skada av svavelinnehållande material som ull och silke. Många gånger förvärras skadeförloppet om luftfuktigheten är hög. Vissa material som till exempel bubbelplast, kan vara bra vid packning men bör inte användas för långtidsförvaring. Å andra sidan händer det lätt att föremål av olika skäl förblir ouppackade under lång tid. Ett tips som kan låta självklart men som är nog så viktigt är att hålla koll på föremålet och materialet och vara uppmärksam på om de förändras på något sätt. De kanske ändrar färg, form eller börjar lukta.

Det andra bladet: ”Material för utställning, förvaring och packning: vanliga material” beskriver olika typer av material som är vanliga inom samlingsförvaltning och vad man ska tänka på inom olika materialgrupper. En del material som till exempel glas och pulverlackerad metall, är relativt neutrala med liten risk för reaktioner mellan material och museiföremål. Samtidigt används materialen sällan enskilt utan kombineras med till exempel fogmassa eller ytbehandlingar, och då behöver man undersöka så att inte dessa avger skadliga ämnen. Vissa produkter kan även vara behandlade med flamskyddsmedel eller med medel mot mögelangrepp. Ofta får man vara frågvis när man har kontakt med tillverkaren eller leverantören för att få reda på så mycket som möjligt om produkten och om hur den är tillverkad och efterbehandlad.

Foto: Gabriella Ericson/RAÄ CC-BY

Fler råd och tips om förvaltning av museisamlingar

Vad betyder det att en textil är behandlad med flamskyddsmedel? Vilka föremål kan frysas för att förhindra att skadedjur tar sig in i magasinet och hur gör man? Hur mäter man ljus? Detta är några av alla frågor du kan få svar på i Riksantikvarieämbetets Vårda väl-blad.

Vårda väl är Riksantikvarieämbetets serie rådgivningsblad med praktiska råd och tips om vård och förvaltning av kulturarv. För dig som arbetar med förvaltning av samlingar på museer finns Vårda väl-blad om:

  • Arkeologiskt material (5 blad)
  • Textil (5 blad)
  • Material (5 blad)
  • Skadedjur (2 blad)
  • Klimat och ljus (5 blad)
  • Ohälsosamma ämnen i samlingar (13 blad)

Läs mer på Riksantikvarieämbetets webb där alla blad finns för fri nedladdning: www.raa.se/vardaval

Ska ni bygga magasin?

Hur ofta i ett arbetsliv får en museiperson vara med om att bygga ett nytt museum och nya magasin? Inte ofta. Därför gäller det för dem som tar sig an uppgiften att samla på sig kunskap och ta reda på hur andra gjort före dem – det finns inte många handböcker i ämnet. Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning genomförde 2016 en intervjuundersökning med flera museer som under de senaste tio-femton åren har byggt nya magasin eller anpassat befintliga byggnader till ändamålet. Vilka erfarenheter kan de dela med sig av?

Så här gjorde vi

Ibland hör museifolk av sig till Riksantikvarieämbetet för att ställa frågor kring nybyggnad eller ombyggnad av magasin. Behovet av nya lokaler är stort på många håll. Det visar bland annat en rapport från Riksutställningar (2016) om länsmuseernas situation. För att skaffa oss en överblick över hur museer lyckats med att bygga och bygga om magasin, vände vi oss till åtta museer runt om i Sverige som håller på att bygga eller har byggt magasin. Vi ringde och pratade med projektledare och i några fall hälsade vi på och gjorde intervjun på plats.

Framgångsfaktor nummer ett – prata med andra!

De allra flesta vi intervjuade framhöll hur viktigt det var att besöka och prata med andra museer som själva byggt magasin. De hade gjort studiebesök, fått tips på sakkunniga och även fått låna upphandlingsunderlag som gjort stor nytta. Ett museum hade fått hjälp av kommunens upphandlingsenhet och ett annat samarbetat utmärkt med det lokala näringslivet som dessutom gått in och sponsrat.

Börja i tid! var ett annat råd. Allt för många processer har tidsfrister som måste hållas, inte minst att ansöka om pengar. Budgetår kan ställa till problem eftersom pengar inte alltid kan överföras till nästa år, men det kan undvikas, i alla fall för vissa museer, genom att medel fonderas till framtida magasinsbyggande. Ett museum hade fått EU-bidrag via den regionala fonden och även Postkodlotteriet hade bidragit med medel.

Bilden föreställer arkitekternas vision av det nya magasinet på Sörmlands museum. Vi ser besökare med skyddsrockar och plastsockar på fötterna i en stor lokal med mezzanin. Föremål finns överallt: cyklar, tavlor, kläder.
Så här kan Sörmlands nya museums stora ”Berättande magasin” komma att se ut när det är klart hösten 2018. Illustrationer: Carlstedt Ark och Urbio.

Klimat och energi

I frågan om klimat i magasinen och energiförbrukning för klimatkontrollen, varierade svaren rejält. Ett par magasin var byggda enligt det så kallade Zephyr-konceptet som går ut på att hålla ett stabilt klimat utan stor energiförbrukning. Sådan passiv klimatkontroll fanns med i de ekonomiska ramarna för att just begränsa kostnaderna. Sedan fanns museer som förvisso varit med och ställt krav på klimat och inredning, men som hyr magasinen till fast pris – där spelade energiförbrukningen ingen roll eftersom den inte syntes i räkenskaperna.

Inget museum hade permanenta arbetsplatser i magasinen. Det ger bättre förutsättningar för ett klimat som är anpassat för samlingarna, inte personalen. Hälften av museerna ville emellertid kunna visa sina magasin för besökare; en viss anpassning till komfortklimat var därför angeläget.

Magasinsinredning

Det visade sig att det var lättare sagt än gjort att beställa inredning till magasin. Det existerar ingen konsultbransch inom området, museerna blir mer eller mindre utlämnade till försäljare som marknadsför sina egna produkter. Några av respondenterna insåg i efterhand att de borde tänkt annorlunda med tanke på bland annat enklare åtkomst och hissbord. Det var svårt eller omöjligt att ändra när inredningen väl fanns på plats.

Bra och tåliga golv var också en utmaning för flera. Ett museum fick bittert erfara att epoxygolv på asfaltsmassa inte fungerar. Flera museer valde slipade betonggolv, de som var oroliga för att betongen skulle generera damm valde ytbehandling i tillägg.

Bilden visar en stor kartong i ett museimagasin. Kartongen är ganska smutsig och skitig. På den hänger en lapp med texten "Denna kartong är ett museiföremål från år 1950".
Ordning och reda på Malmö museers magasin. Foto: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, CC BY.

Framtiden går i riskanalysens tecken

Samtliga tillfrågade museer hade lagt stor vikt vid säkerheten. Alla hade till exempel brandalarm direktkopplat till räddningstjänsten. Några hade magasin med automatiskt släcksystem (alltså sprinkler) men de som inte hade det tycktes ha gjort en grundlig riskanalys innan de tog ställning. Just vikten av riskanalys uppmärksammas allt mer inom kulturvården, till exempel inom vård- och underhållsplanering.  Däremot hade långt ifrån alla färdiga katastrof- och restvärdesplaner, något som inte är ovanligt i Museisverige (se bland annat inslaget om katastrofplanering på SVT Nyheter). Vad ska till för att museerna ska göra prioriteringslistor och evakueringsplaner?

Förstudien visade också att många museer på 90-talet fått besök av radarparet Monika Fjæstad och Jan Holmberg. Monika arbetade då på Riksantikvarieämbetet och Jan var konsult. De arbetade under fyra år med att inventera museimagasin i hela landet – ungefär hälften av alla museer fick besök av dem. Flera av dem vi intervjuade nämnde den hjälp de fått av Monika och Jan, goda råd som de hade följt och som de nu är glada för. Detta sätter fingret på en av våra slutsatser – det saknas oberoende konsulter som kan ge råd till museer och arkiv utan att samtidigt vilja sälja en produkt.

Nu fortsätter vi arbetet med magasinstemat på Samlingsforum som i år äger rum den 22-23 november i Lund. Välkommen till Samlingsforum 2017 med temat magasin – nyckel till historia och framtid http://www.raa.se/aktuellt/kalenderhandelser/samlingsforum-2017/.

Tusen tack till de museer som lade ner tid på att besvara våra frågor!

Lisa Nilsen, lisa.nilsen@raa.se, 08-5191 8556

Samlingsförvaltning – vad är det?

Foto: Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

”Great museums use good collections management to bring objects, experiences, facts and stories together to create moments of wonder.”                                         Nick Poole på Samlingsforum 2013

Museernas samlingar är en kunskapsresurs och en del av samhällets kollektiva minne. I en museisamling finns föremål men också dokumentation och kunskap om dem. Allt detta måste någon hålla reda på så att man vet vad man har och att man kan hitta såväl föremålen som den tillhörande informationen. Man behöver också se till att föremålen hålls i så pass gott skick att de kan användas till utställning eller forskning. Då måste man försäkra sig om att samlingen förvaras i ett klimat som gör att föremål inte rostar eller bleks, och ha rutiner för att upptäcka skadedjur i tid så att de inte blir uppätna. Allt detta och mycket mer ingår i samlingsförvaltning.

Samlingarna och kunskapen om dem är i de flesta museer utgångspunkt för hela museiverksamheten. Det är därför viktigt att förvaltningen av samlingarna är väl integrerad i hela museets verksamhet.

Samlingsförvaltning som begrepp används för att beskriva en helhetssyn på arbetet med samlingar där alla inblandade yrkesgrupper arbetar mot samma mål. Syftet är att göra förvaltningen av samlingarna mer ändamålsenlig, effektiv och hållbar. Arbetet omfattar allt från insamling, gallring och vård till dokumentation och informationshantering. I samlingsförvaltningen ingår också att se till att samlingen görs tillgänglig för nutida och framtida generationer. Samlingsförvaltning bygger på att man har tydliga riktlinjer, rutiner och rollfördelningar som är kopplade till organisationens mål.

Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

Riktlinjer och standarder

I den brittiska specifikationen  PAS 197:2009 ”Code of practice for cultural collections management” beskrivs hur man kan arbeta strategisk med samlingsförvaltning. Samlingsarbetet sammanfattas i de fyra områdena

  • utveckling
  • information
  • tillgänglighet
  • vård och konservering.

Samlingsförvaltningens mål utgår från museets verksamhetsidé och sammanfattas i en policy. I policyn refererar man till de juridiska och etiska styrdokument man har att förhålla sig till.

Susanna Hillhouse, som är registrator vi National Trust for Scotland och som bland annat skrivit en handbok om PAS 197, var inbjuden till Samlingsforum i Visby i november i år och poängterade då vikten av att man överger stuprörstänkandet som kan finnas mellan avdelningar och mellan intendenter, konservatorer och dokumentationsansvariga och istället ser till helheten och en genomtänkt balans mellan olika områden.

Fler och fler museer har också börjat använda sig av standarden SPECTRUM. Standarden definierar dokumentationskrav för de viktigaste processerna inom samlingsförvaltning och följer samma övergripande ramverk som PAS 197. SPECTRUM har översatts till svenska av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Digisam och 12 svenska museer och finns för fri nedladdning här.

Såväl stora som små museer kan ha hjälp av att ha ett övergripande ramverk att förhålla sig till och att arbeta efter SPECTRUM. Man behöver inte sätta igång med allt på en gång, utan kan börja med en enskild process om man så vill. När man ser över sina policyer, planer och processer ser man också var man har brister. Har man till exempel ingen aktuell och beslutad katastrofplan är det en högt prioriterad uppgift att arbeta fram en sådan.

Inom konservering finns en rad standarder som tagits fram i det europeiska samarbetet för standardisering CEN/TC 346 Conservation of Cultural Heritage, där Riksantikvarieämbetet är en aktiv part. Ett aktuellt exempel är en nyutgiven standard för skadedjurskontroll, som beskriver hur man skyddar sin samling mot skadegörare som gnagare, skadeinsekter och mikroorganismer.

Program för God samlingsförvaltning 2017-2019

Samlingsförvaltningen är central i museets verksamhet och viktig inte minst för att den lägger grunden för öppenhet och ger möjlighet att redovisa vad som finns i samlingen, var det finns och för att på ett medvetet och transparent sätt utveckla samlingen och samlingsarbetet för framtiden.

I kommande inlägg här på K-blogg kommer vi att fördjupa oss i några olika aspekter av samlingsförvaltning med tyngdpunkt på vård och konservering.

Läs gärna mer om Riksantikvarieämbetets arbete inom området i Program för God samlingsförvaltning 2017-1019 eller på Riksantikvarieämbetets webb.

 
Gabriella Ericson, utredare samlingsförvaltning, Riksantikvarieämbetet.

Samlingsforum 2013

Nick Poole från Collections Trust talar på Samlingsforum. Foto: Lars Sjöqvist/Värmlands Museum.
Nick Poole från Collections Trust talar på Samlingsforum. Foto: Lars Sjöqvist/Värmlands Museum.

För fjärde året i rad samlades museifolk för att diskutera samlingsfrågor på Samlingsforum den 21-22 november. I år var arrangemanget ett samarbete med Värmlands Museum och Riksförbundet Sveriges Museer och vi var drygt 130 deltagare som hade nöjet att få tillbringa två intensiva och inspirerande dagar på Värmlands Museum i Karlstad. Årets tema var God samlingsförvaltning.

Nick Poole från Collections Trust  inledde med att ställa frågan vad som gör ett museum till ett riktigt bra museum – hur kändes den där första fantastiska museiupplevelsen? Ett bra museum använder god samlingsförvaltning för att knyta samman föremål, erfarenheter, fakta och berättelser för att skapa ögonblick – ”moments of wonder”, säger Nick Poole.

Freda Matassa, museikonsult baserad i London, gav en brilliant lektion i det grundläggande maskineriet av samlingsförvaltning och framhöll entusiastiskt : ”There is nothing like a good and efficient form”. Agnes Brokerhof från Cultural Heritage Agency of the Netherlands förklarade hur man kan använda riskhanteringsmetoder för att kunna ta välgrundade beslut om fördelning av resurserna med målet att göra största möjliga kulturvärde tillgängligt.

Hur gör man då en förvaltningsplan för samlingarna och varför är den så viktig? Annica Ewing från Historiska museet berättade om sina erfarenheter med processen att ta fram en plan och menade att en plan är viktig för att den skapar samsyn, innebär en analys av verksamheten, fungerar som kvalitetssäkring och i slutänden resulterar i effektivare förvaltning.

Fredrik Svanberg, också från Historiska museet, pratade under rubriken ”Museisamlande och mångfald” om vad som händer när små bitar av världen väljs ut av olika anledningar och samlas in och klassificeras på museet. De gamla katalogsystemen bygger på ämnesspecifik kunskap och är objektfokuserade medan dagens forskare och skolelever är intresserade av bredare tema-ingångar såsom genusfrågor och sociala frågor och det kan därför vara svårt att hitta i samlingarna.

Vi fick också höra om samlingsförvaltning i friluftsmuseer och kyrkor, tvärvetenskapligt riskanalysarbete vid Göteborgs konstmuseum och om hur den statliga utställningsgarantin fungerar. Sörmlands museum berättade hur man visat föremål ur samlingarna på nya platser. I skyltfönster under julskyltningen, i en galleria under sommaren och på ett sjukhus där många har såväl tid som behov av något intressant att fästa tankarna vid.

Många intressanta frågor dök upp på seminariet. Till exempel frågan om yrkesrollen ”samlingsförvaltare”, förekommer den egentligen alls i Sverige? Vem är mest lämpad att ta ett helhetsgrepp om samlingsarbetet? Vilken utbildning behövs? Diskussionen är bara påbörjad. Ett sätt att fortsätta är att använda kulturvårdsforum http://www.kulturvardsforum.se/

En rapport med korta sammandrag av presentationerna samt länkar och tips kommer att sammanställas och finnas här i januari: http://www.raa.se/kulturarvet/foremal-och-samlingar/samlingsforum/

Några av Powerpoint-presentationerna från seminariet finns på kulturvårdsforum: http://www.kulturvardsforum.se/group/samlingsforum/page/samlingsforum-2013-god-samlingsforvaltning

Samlingsforum 2014 i Umeå

Nästa år är det Kulturhuvudstadsår i Umeå och vi är mycket glada över att i samarbete med Västerbottens museum hålla Samlingsforum 2014 med museet som värd. Vi ses i Umeå den 6-7 november 2014!