Taggad: Sigtuna

Runor och latinskrift: De vikingatida spåren

Karlevistenen (Öl 1) på Öland bär inte bara runor utan också en gåtfull inskrift med latinska bokstäver. Foto Magnus Källström

Runorna är vårt första kända skriftspråk och ersattes som bekant med den latinska skriften i början av medeltiden. Detta var dock en lång process och länge existerade de båda skriftsystemen sida vid sida, vilket inte minst framgår av mängden runinskrifter från medeltiden. Men runorna och den latinska skriften har en gemensam historia i Norden långt innan dess. Mycket talar för att runraden bygger på det latinska alfabetet och på de lyxföremål som letade sig upp från romarriket under romersk järnålder var skriften många gånger närvarande.

Någon större betydelse fick inte latinskriften förrän i samband med kyrkans etablering under tidig medeltid. Man måste dock räkna med att den har varit välbekant långt tidigare, inte minst genom de kristna missionärernas verksamhet. Enligt Rimbert ska exempelvis Ansgar på sin första resa till Birka 829 ha fört med sig fyrtio böcker, men råkade ut för sjörövare och förlorade dem. Man undra vad sjörövarna hade för glädje av just detta byte, men det går ju att leka med tanken att det på 800-talet någonstans i Danmark eller Sverige har suttit en hårdför viking med ett större bibliotek av religiös litteratur på latin.

Rimbert berättar också att Ansgar när han reste hem fick med sig ”ett brev av kungens hand, skrivet på svenskarnas speciella sätt” till den tyske kejsaren Ludvig den fromme. Vissa har hävdat att det måste ha rört sig om en träpinne med runor, som kung Björn i Birka hade ristat. Om så verkligen var fallet kan man gissa att den tyske kejsaren hade vissa problem att tillägna sig innehållet.

När Olof Skötkonung började prägla sina mynt i Sigtuna omkring 995 var det med hjälp av engelska myntmästare och mynten bar texter på latin skrivna med latinska bokstäver. Gissningsvis var det ganska få i den inhemska befolkningen som kunde läsa dessa texter och inskriptionerna blev med tiden alltmer förvirrade.

Runbenet (Sl 85) från kvarteret Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg/Kulturmiljöbild

Från Sigtuna har vi också ett av de allra första exemplen på latinsk skrift, som både ger mening och kan misstänkas vara producerat av en inhemsk skribent. Vid de arkeologiska undersökningarna 1999 i kvarteret Professorn 1 hittades ett djurben med både runor och latinska bokstäver (Sl 85). Benet har utifrån fyndomständigheterna har daterats till perioden ca 1073–93. Texten lyder PAX TEC, vilket ska utläsas som det latinska Pax tecum ”Frid vare med dig”. På benet finns också de två runorna fr inristade. Helmer Gustavson, som först läste och tolkade denna inskrift, har föreslagit att ristaren först hade tänkt rista ordet friðr ’frid’ på inhemskt språk, men ändrat sig och i stället skrivit samma sak med latin och latinska bokstäver.

Det finns ännu ett ben med både runor och latinsk skrift från Sigtuna (Sl 115). Det hittades 2011 av i samband med en schaktkontroll i kvarteret Kammakaren 5, men kom i ett omrört lager och det går därför inte att säga något mera exakt om åldern. Det anses dock kunna härröra från 1100-talet eller senare.

Runbenet (Sl 115) som hittades 2011 i kvarteret Kammakaren. Foto Magnus Källström

Ristningarna på detta ben är inte helt lätta att genomskåda. Runorna utgörs av den outtalbara sekvensen lþu, som inte går att tolka med mindre än att man antar att någon runa har hoppats över. Latininskriften lyder AIHN eller AIMN och är inte mindre svårbegriplig. När Helmer skrev om denna inskrift i artikeln till Sigtunas lösföremål tillbakavisade han möjligheten att det skulle kunna handla om det välbekanta ordet amen ”med tanke på den gängse skriv­ningen amen av detta ord”. Detta stämmer ju om vi håller oss till inskrifter med latinska bokstäver, men för en person som kanske var mer bevandrad i runskrift borde det inte ha varit främmande att skriva i istället för e. Denna stavning av ordet förekommer faktiskt också i runskrift. På ett kopparbleck från Boge på Gotland (G 278), med en tidigmedeltida runinskrift på latin, står amin och exakt samma skrivning möter även på det välbekanta blyblecket från Alvastra (Ög 248). Samtidigt bör det nämnas att ordet amen enligt Victor Frans’ tolkning också förekommer på ett av de runbleck (U DLM;70) som 1925 påträffades i en skelettgrav vid Vassunda prästgård inte långt från Sigtuna, och att det där är skrivet amen med en tydlig e-runa.

Att det är rimligt att tolka teckenföljden på runbenet från Kammakaren  i ett religiöst sammanhang antyds inte minst av det korsade kors som följer efter bokstäverna.

Bokstavsinskriften på Karlevistenens baksida. Foto Magnus Källström

Man kan här inte låta bli att tänka på en annan berömd inskrift med latinska bokstäver, nämligen den som finns på baksidan av Karlevistenen (Öl 1) på Öland. Innebörden och åldern på denna inskrift är mycket omtvistad, men så mycket är säkert att den fanns på stenen 1634, då Jonas Håkansson Rhezelius ritade av den. Inskriften var redan då skadad och hade samma lydelse som den har i dag. Det är dock inte helt klart i vilken riktning hur bokstäverna ska läsas. Den högra raden går antingen att läsa uppifrån som

…-NINONI +

Eller nedifrån som

+ INONIN-…

Den andra raden verkar rimligast att läsa uppifrån om inte bokstaven E ska bli bakvänd:

…EH +

Flera olika uppfattningar har framställts om denna text. Den frejdige engelske runforskaren George Stephens, som inte besvärades av att finna oväntade språk- och namnformer, tänkte sig att det rörde sig om en ristarsignatur NINONI + EH + »Ninoni högg (detta)”. En av hans samtida, den norske runologen Sophus Bugge, menade att det i stället kunde handla om namnet på en man av keltiskt ursprung. Erik Brate spann vidare på denna idé i sin del av Ölands runinskrifter (1906) och föreslog att denne man kanske hade fått sin gravplats i den andra av de två gravhögar som en gång ska ha funnits vid Karlevistenen och att denne man ”äfven fått en minnesskrift på stenen, förmodligen utförd af någon landsman i följet”.

Bugges lärjunge, Magnus Olsen, som skrev om inskriften på Karlevistenen 1957 frågade sig om det inte bakom NINONI kunde dölja sig ”et hørselintrykk som hade festet sig hos en «ulerd», religiøst indifferent och helt verdsligsinnet ‘farmann’ eller ‘viking’.” Olsen antog att det nog handlade om en kristen liturgisk formel och att man för NINONI nog bara kunde ”tenke på in nomine (patris, etc.) i forvansket muntlig gjengivelse”. Han gissade också att ristaren hade hämtat kunskapen om den latinska skriften från sin samtids myntinskrifter.

Olsens idé om en latinsk formel är den som senare medvetet eller omedvetet har slagit igenom även bland dem som läser högerraden i motsatt riktning som + INONIN-… Exempelvis föreslog Helmer Gustavson 1994 ett ursprungligt IN NOMINE IHV dvs. ”I Jesu namn”, vilket förutsätter vissa felstavningar i texten. I en artikel 2007 framhöll Anders Andrén likheten med par tidigmedeltida latininskrifter från Danmark, där formeln In nomine Domini ”I Guds namn” uppträder i högst korrupta former som INNIOMMHDII och INOMNEDM.

Enligt Andrén kan latininskriften på Karlevistenen vara den äldsta bevarade kristna bönen i Skandinavien. Han menar också att den antyder att det har funnits en präst i krigarföljet, som hade dikterat den för runristaren. Samtidigt kan man tycka att en präst som behärskade latin rimligtvis borde ha varit någorlunda läs- och skrivkunnig och lätt kunnat påtala misstagen i texten.

För ett tag sedan bläddrade jag i en bok om svärd på Vitterhetsakademiens bibliotek och råkade då slå upp en sida som visade inskrifter på svärdsklingor. Vad som direkt fångade min blick var att ett par av dessa på ett slående sätt påminde om texten på Karlevistenen, nämligen:

Inskrifterna på ett par svärdsklingor från Stade i Nordtyskland. Efter Müller-Wille 1977.

Inte bara orden och teckenformerna var slående lika utan också att texten var omgiven av likarmade kors. Kan det helt enkelt vara en svärdsinskrift som har kopierats på stenen? Inte minst av det översta exemplet framgår hur ett IN NOMINE lätt måste ha kunnat förvandlas till INONIN[E] eller NINONI. Vad jag har förstått har de svärd som bär formeln In nomine Domini på den ena sidan ofta en tillverkarsignatur på den andra. Den defekta vänsterraden …EH + skulle i så fall kanske kunna vara resterna av det senare, även om jag inte har hittat något som otvunget passar in.

Den svärdstyp som bär de nämnda inskrifterna förekommer redan under 1000-talet, men då under den senare delen av århundradet och inte kring tusenårsskiftet dit Karlevistenen hör. Om det är en svärdsinskrift som har varit förlagan för de latinska bokstäverna på denna sten, kan dessa inte ha ristats samtidigt med runinskriften, utan bör vara ett senare tillägg.

Allt hänger alltså på om latininskriften är samtida med runristningen eller om den har tillkommit vid ett senare tillfälle. Min kollega Laila Kitzler Åhfeldt vid Runverket har inom projektet Evighetsrunor låtit skanna hela ristningen på denna sten för att bland annat undersöka förhållandet mellan dessa ristningar. Jag är för närvarande okunnig om resultatet av dessa undersökningar, men väntar givetvis med spänning!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En svärdsklinga med texten +NNOMINEDO… har för övrigt även hittats vid utgrävning 1976 i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Fyndet gjordes på en nivå som har daterats till mitten av 1200-talet eller början av 1300-talet, men svärdet antas på grund av tillverkarsignaturen på den andra sidan vara äldre. Läs mer här.

Ett nyfunnet runben från Sigtuna

"Framsidan" av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström
”Framsidan” av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström

Förra veckan var ovanligt intensiv när det gäller nya runfynd. På måndagen fick vi uppgifter om en tidigare okänd putsinskrift i Björke kyrka på Gotland och på tisdagen inkom en rapport om att ett runstensfragment hade hittats i ett odlingsröse i Svarta jorden på Birka.

När jag på onsdagen befann mig ute på Björkö för att titta på det nyfunna runstensfragmentet ringde Anna Hed Jakobsson från Arkeologikonsult och berättade att ett runben hade dykt upp vid en arkeologisk undersökning vid Drakegården i Sigtuna.

I dag på förmiddagen har jag tagit mig en närmare titt på den senare inskriften. Man kan nästan tycka att det var lite onödigt, eftersom runorna är mycket tydliga och gick utmärkt att läsa direkt efter fotografi, men det finns alltid små detaljer som bara går att iaktta vid en okulär besiktning.

Det mest fantastiska med det nyfunna runbenet är att det är bevarat i sin helhet och att vi alltså har en fullständig text – eller snarare flera texter, eftersom det verkar röra sig om tre olika inskrifter.

Benet är ristat på två sidor och det är inte lätt att säga på vilken sida man ska börja, men kanske ligger det närmast till hands att uppfatta den konvexa sidan som framsidan. I så fall inleds texten med runorna skiftum : skiþut, där det första ordet givetvis är en form av verbet skifta, som bland annat kan betyda ’skifta, dela, byta’. Det andra ordet är däremot svårare att förstå.

"Baksidan" av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström
”Baksidan” av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström

Vänder man på benet så möts man av runsekvensen lyst · kata · a · bein, som nog enklast kan tolkas som Lýst Káta á bæin ”Slå Kåte på benet!”. Runföljden lyst återger i så fall en imperativ av verbet ljósta ’slå, träffa’ och Kåte bör vara namnet på den som utsätts för denna behandling.

På samma sida möter även runföljden skift, som är vänd 180 grader och ristad i motsatt riktning.

Runföljden skiftum kan betyda ”vi skiftar”, ”vi skiftade” eller ”låt oss skifta”. Det man skiftade, delade eller bytte borde döljas i runföljden skiþut, men något sådant ord är inte känt från någon annan källa vad jag har kunnat se. Det är frestande att tänka sig att handlar om en sammansättning med substantivet skíð, som ursprungligen syftar på ett kluvet trästycke. Ordet kunde användas om ved, men också om andra typer av plana trästycken och ingår bland annat i vårt skida.

Den ensamma runföljden skift på den andra sidan av benet kan återge en imperativform skift ”skifta du!”, men också ett substantiv med betydelsen ’skifte, byte’. Det intressanta är att runföljderna skiftum : skiþut och skift verkar vara ristade av en person, medan teckenformerna i lyst · kata · a · bein ser ut röja en annan hand.

Man kan spekulera om vilket syfte texten på benet kan ha haft. Handlar det om ett byte eller en affärsuppgörelse eller kan det rent av vara någon form av spel eller lek? Det vet vi ännu inte, men förmodligen ligger gåtans lösning i det ännu otolkade ordet skiþut.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

 

Ännu en rungåta avslöjad i Sigtuna?

Den norske runologen Jonas Nordby omtalas nu i pressen världen över för att han lyckats genomskåda innehållet i en lönnruneinskrift på ett runben från Sigtuna. ”Kyss mig” står det förmodligen i den tidigare obegripliga inskriften. Jonas är expert på lönnrunor och han har inte bara löst denna inskrift utan även övertygande tolkat runorna på ett annat av Sigtunas många runben (Sl 89). Benet bär en del märkliga runformer, men Jonas har visat att man först ska läsa en del av linjerna som ordet raþ dvs. ráð ’tyd’.

Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ
Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.

Därefter ska man vrida benet ett halvt varv och läsa runorna från andra hållet och får då þat dvs. þat ’detta’. Den sammanlagda meningen blir en uppmaning till läsaren: ”Tyd detta!”

Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.
Runbenet Sl 89 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.

Efter att Jonas hade knäckt koden fann han flera exempel på exakt samma chiffer i andra runinskrifter runt om i Norge och den dök till och med upp i en inskrift på en elfenbensrelief på ett museum i Berlin, som tidigare varit både felläst och feltolkad.

Sigtuna är Sveriges runrikaste plats och just nu håller Helmer Gustavson och jag på med en samlad publicering av de runinskrifter som finns på lösföremål från staden. Vi är därför mycket glada över varje rungåta som kan lösas. Nu i onsdags satt jag och letade efter några fotografier i Kulturmiljöbild och snubblade då över en bild av en runinskrift från Sigtuna (Sl 95) som måste bygga på samma typ av chiffer, som Jonas Nordby har upptäckt.

Runbenet Sl 95 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.
Runbenet Sl 95 från kv. Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, Kulturmiljöbild/RAÄ.

Man läser här från det ena hållet runorna aut och vänder man benet ett halvt varv står det kut.

Detta är inte lika lätt att förstå, men en tanke är att kut kan vara en form av adjektivet góðr ’god’ dvs. gott. Eftersom gott är böjt i neutrum borde aut kunna återge ett substantiv med neutralt genus. Från fornvästnordiskan känner vi ett sådant substantiv át som betyder ’ätning; mat’. Samma ord är i formen åt ’ätning, frätning, ohyra’ även känt från äldre nysvenska och från svenska dialekter. Den ursprungliga betydelsen antas ha varit ’ätande, gnagande’, vilket skulle passa mycket bra på ett avgnagt revben. Problemet är att fyndet har daterats till 1000-talets senare hälft och att man på den tiden nog inte skulle ha stavat ett långt a med au.

Jag började därför fundera på om det inte kunde röra sig om ett felristat aul. Den vänstra bistaven i t-runan ser nämligen ganska svag ut på fotografiet och den andra t-runan har en avvikande form (bara en bistav till vänster). Vågar man anta ett sådant litet misstag så är tolkningen given. Det bör vara ordet öl, som ju också är neutrum.

Vad jag vet har jag aldrig sett inskriften i verkligheten och den har inte heller blivit publicerad, men på något sätt verkade den ändå bekant. När utgrävningen i Sigtuna pågick för 14 år sedan jobbade jag som arkeolog på Stadsmuseet i Stockholm. Jag var inte alls inblandad i Sigtunaundersökningen, men med jämna mellanrum mottog  jag vykort från kollegorna på grävningen där de rapporterade om de senaste runfynden.

Efter lite letande i gömmorna hittade jag faktiskt vykortsbunten och mycket riktigt fanns ett kort där just denna inskrift var avritad:

Vykort

När jag nu läser om texten på kortet inser jag att  de värderade kollegorna faktiskt redan då hade genomskådat principen för runchiffret och att de till och med (instinktivt?) varit tolkningen på spåren. Jag tror dock inte att det handlar om någon ”ölko” eller ”ölgöt” utan helt enkelt om ”gott öl”!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs Jonas Nordbys artikel om ráð þat-inskrifterna i tidskriften Futhark. DS.