Taggad: Skåne

Årets julklapp

Den återfunna Hunnestadsstenen (DR 385). Foto Axel Krogh Hansen

Inte många dagar kvar till jul och jag hade egentligen tänkt låta tangentbordet vila ett tag. För ett par veckor sedan lanserade vi forskningsplattformen Runor, ett av resultaten av det fleråriga projektet Evighetsrunor, korrekturen på årets sista(?) artiklar var genomgångna och vad som återstår att avsluta före jul är väl bara någon försummad recension och ett par manusgranskningar. Alltså ingen anledning att fundera på att skriva något på K-blogg, men ödet ville som vanligt annorlunda. I förmiddags ringde nämligen Britta Roos från Länsstyrelsen i Skåne och berättade att en av de förlorade stenarna i det sedan århundraden splittrade Hunnestadsmonumentet – ett av Skånes allra märkligaste runstensmonument – plötsligt hade återfunnits.

Genom Ole Worms bekanta träsnitt vet vi att detta monument på 1640-talet bestod av åtta stenar, varav två med runor, tre med olika typer av bildristningar och de övriga tydligen helt utan ristning. Något motsvarande runstensmonument är nog inte känt från någon annan del av Sverige.

Vid Magnus Rönnou Dublars besök på 1710-talet fanns de flesta av stenarna ännu kvar, men när Nils Henrik Sjöborg sökte efter dem hundra år senare kunde han förutom de två runstenarna (den ena endast delvis) bara återfinna en av de bildristade stenarna. Den sistnämnda var visserligen den märkligaste med en framställning av en människofigur ridande på en varg och med en orm utstickande ur munnen och en annan som tygel. Senare återfanns fler delar av den sönderslagna runstenen och de tre bevarade stenarna fördes så småningom till parken vid herrgården Marsvinsholm, dit Hunnestad hörde. Här befann de sig fram till 1913, då de transporterades till Lund. I dag finns dessa stenar att beskåda på Kulturen.

Hunnestadsmonumentet avbildat hos Ole Worm 1643. Den nu återfunna stenen ligger längst fram i mitten. Foto ATA

Vart de två andra stenarna, som enligt de äldre avbildningarna bar framställningar av ett par fyrfotadjur, hade tagit vägen har varit helt okänt. Det är alltså en av dessa stenar (DR 285) som nu har kommit till rätta. Med tanke på hur illa man hade gått åt den ena runstenen har det inte funnits något större hopp om att någon av dessa stenar skulle dyka upp igen, vilket nu mirakulöst har hänt.

Att döma av de fotografier som jag har sett är stenen helt hel och bildframställningen är mycket lik den på Worms träsnitt. Vilken typ av djur det handlar om har diskuterats och bilden har ömsom tolkats som ett lejon och en varg. Att det djur som finns på den bildristade stenen i Lund (DR 284) är en varg råder det inget tvivel om. Förmodligen återger denna ristning också en välkänd mytologisk figur, nämligen jättinnan Hyrrokkin, som anlitas vid Balders begravning för att skjuta ut det minst sagt svårflyttade skepp, där han skulle brännas. Enligt Snorre kom hon ridande på en varg med en huggorm till tygel och det krävdes inte mindre än fyra bärsärkar för att hålla vargen, medan hon utförde sitt uppdrag. Tor som uppenbarligen kände konkurrensen var nära att ta till hammaren när han såg hennes förmåga, men blev ombedd att låta bli.

Djuret på den sten som ännu är försvunnen (DR 286) liknar mycket djuret på den nyss nämnda stenen och bör utan tvivel också tolkas som en varg. Denna ska enligt avbildningen hos Worm ha sträckt ut tungan mot något som ser ut som en krans eller en mask. Exakt hur den senare detaljen har varit utformad är lite osäkert. Magnus Rönnou – som för övrigt ritar i en stil som på ett märkligt sätt påminner om Per Åhlin (se där ännu en julkoppling!) – har uppfattat ristningen rätt annorlunda. (Här ser det närmast ut som en av gästerna på Hundhotellet som har fått i sig något olämpligt!)

Den ännu försvunna stenen avbildad av Magnus Rönnou 1716. Foto ATA

Även denna sten tror jag återger ett mytologiskt motiv, nämligen när Fenrir (eller hans ättling Sköll) vid Ragnarök slukar solen. En mycket snarlik bildframställning som kan tolkas på samma sätt finns på den norska Vangstenen.

Men vad föreställer bilden på den nu återfunna stenen? Är det också en varg och i så fall vilken? Djuret ser av fotografierna att döma ut att ha en ovanligt lång svans och dessutom någonting på huvudet bestående av sammanflätade flikar i tusenårsskiftets blandning av Mammen- och Ringerikestil. Ska vi här i stället gissa på ett lejon eller kanske bara på ett odjur av mer oidentifierad sort?

Man kan undra varför stenarna i monumentet har försetts med just dessa mytologiska motiv. Inte heller de två runstenarna saknar bilder och symboler. På den ena (DR 282) finns en man med yxa lutad mot axeln och en rätt speciell huvudbonad, på den andra (DR 283) ser man det kristna korset. Det är alltså tydligt att det handlar om ett kristet monument, troligen uppfört ganska jämnt tusen år efter Kristi födelse. Samtidigt bär de övriga stenarna bilder som symboliserar olika onda makter och alluderar på Ragnarök. Mycket tyder på att man vid denna tid har satt likhetstecken mellan Ragnarök och den yttersta domen, vilket gjorde att de hedniska motiven utan problem kunde användas för att återge kristna föreställningar.

Att Fenrir eller något annat forntida odjur nu dyker upp i tider av pandemier och klimatförändringar kan verka lite olycksbådande, men samtidigt ska vi komma ihåg vad som händer efter Ragnarök. Då stiger ju jorden åter upp ur havet, lika grön och livet återvänder. Vi ska alltså inte se Hunnestadsstenens stora djur som ett illavarslande tecken, utan som en påminnelse om att det har varit människor före oss och att det ska komma människor efter oss. Och nog vill vi väl att framtiden ska få ta del av ett minne som detta och samtidigt kunna glädjas åt något som vår tid har skapat.

Utan tvivel är detta fynd årets julklapp på mer än ett sätt!

Språkprofessorns julklappspapper. Foto Magnus Källström

Detta får mig (osökt?) att tänka på att jag faktiskt råkar veta hur en av våra skickligaste runologer kring 1800-talets mitt – professor Carl Säve i Uppsala – slog in sina julklappar. Hans efterträdare på professorsstolen, Frits Läffler, har nämligen varit så förutseende att han sparade julklappspapperet från en julgåva som han måste ha fått av Säve. Papperet hamnade sedermera tillsammans med hans korrespondens i Kungliga Bibliotekets handskriftssamling, där jag av en tillfällighet fick syn på det. Säve verkar i sin pappslöjd mest ha jobbat med dova, mörka toner och klipp ur tidningar, men han har samtidigt lättat upp med några färggranna bokmärken och sina initialer på rosa botten. Kanske ett tips inför helgerna!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om motivet på Vangstenen och den andra – ännu saknade – stenen i Hunnestadsmonumentet skrev jag i Fornvännen för några år sedan. Nyligen har jag också i Populär arkeologi skrivit om bildmotiv hos den uppländske runristaren Åsmund Kåresson, som verkar spegla föreställningar om Ragnarök och den yttersta domen. DS.

PPS. De båda runstenarna bär texterna ”Äsbjörn och Tumme de satte denna sten efter Roe och Lekfröd, Gunne Hands söner” respektive ”Äsbjörn satte denna sten efter Tumme, Gunne Hands son”. Korset finns på den senare stenen, som av innehållsliga skäl måste vara yngre än den första. Detta betyder att monumentet har vuxit fram under en längre tid och det är tyvärr svårt att bestämma tidsordningen mellan de övriga stenarna. Monumentet ska ursprungligen ha stått på denna plats. DS.

Runstensfynd från soffhörnet

Platsen från vilken det går att upptäcka tidigare okända runstenar. Foto Magnus Källström

Att finna en tidigare okänd runsten är en särskild känsla. Själv har jag faktiskt gjort det flera gånger, men tyvärr alltid bara mindre fragment. Mitt första fynd gjorde jag vid Spånga kyrka 1997 när jag jobbade som arkeolog på Stockholms stadsmuseum. Detta är också den längsta runinskrift som jag kan påstå att jag själv har upptäckt. Den innehåller nämligen hela sex(!) runor, varav fem bildar det fantasieggande ordet æftiʀ ”efter”!

Bättre lycka har jag haft i arkiven och min bästa upptäckt i dessa sammanhang var nog när jag våren 2007 fick syn på en tidigare förbisedd teckning av runstenen U 1003 från Frötuna i Rasbo socken i ATA. Stenen var när den publicerades i Upplands runinskrifter bara känd genom två mindre fragment, där det enda tolkningsbara ordet råkade vara just æftiʀ, men i bildsamlingen i ATA fanns en 1700-talsteckning prydligt uppklistrad på bildarket utan att någon verkade ha ägnat den någon som helst uppmärksamhet. Dessutom hade teckningen funnits i arkivet länge. Den ingick nämligen i en stora samling av runstensbilder som friherre A. E. Ihre 1864 skänkte till Vitterhetsakademien och som tidigare hade legat inbladade i hans exemplar av Bautil. Av de runor som hade upptecknats framgick att stenen var rest efter en person som hade dött i Holmgård, det vill säga i Novgorod i Ryssland! Hur kunde en sådan teckning vara helt okänd? Jag tror att förklaringen är att den såg för konstig ut och att man inte trodde att det var en bild av någon riktig runsten. Vid denna tid hade man dessutom ännu inte hittat de två fragment som senare publicerades i Upplands runinskrifter.

Den länge förbisedda teckningen av Frötunastenen (U 1003) i Rasbo i Uppland. Teckning av Peter Boling 1769–70 i ATA

Det råder dock ingen som helst tvekan om att stenen med sina många bilder – varav en sannolikt har föreställt den korsfäste eller kanske snarare återuppståndne Kristus – verkligen har sett ut på detta sätt. Enligt en påskrift var den ”Aftagen och läsen 1769 och 1770 af mag. Boling”. Den som avses är Peter Boling, som vid denna tid var amanuens hos språkforskaren Johan Ihre i Uppsala och som sedermera blev rektor vid trivialskolan i Gävle. Boling har även avbildat en annan runsten i Rasbo, Lejstastenen U 1006, som fortfarande finns kvar och där man kan se hans avbildning är mycket korrekt.

Vad jag vet har Peter Boling bara efterlämnat ytterligare en runstensteckning. Den är utförd 1763 och föreställer en runsten vid Lilla Hälleberg (Sm 149) i Västra Eds socken, vilket faktiskt råkar samma socken där årets stora runstensfynd har gjorts. Även beträffande Sm 149 är Bolings teckning mycket värdefull, eftersom det i dag bara återstår ett större fragment av denna sten.

Den pågående Coronaepidemin gör att det nu är mycket glest mellan besöken på bibliotek och arkiv, men även för den håller sig hemma finns det möjligheter att göra upptäckter. Det fick jag erfara helt nyligen då jag satt i soffan och pröva en betaversion av forskningsplattformen Runor, som vi har arbetat med inom projektet Evighetsrunor och som kommer att lanseras nu på torsdag. I denna plattform kan man bland annat söka på olika typer av textbärare och få dem utprickade på en karta. Av någon anledning hade jag börjat intressera mig för sakordet dörr och hade klickat en markering för en sådan förekomst i nordöstra Skåne. Upp på skärmen kom uppgifter om DR 346†, en medeltida runinskrift som ska ha funnits på kyrkdörren i Östra Sönnarslövs kyrka. Denna inskrift hade jag inte tidigare lagt märke till, vilket kanske inte var så konstigt med tanke hur lite av inskriften som är känt.

Enligt Samnordisk runtextdatabas och databasen Danske Runeindskrifter ska den ha haft följande lydelse:

[…kr …an sin auft … kuþ]

Det som fångade min uppmärksamhet var att teckenföljden mer erinrade om brottstycken ur en vikingatida minnesinskrift än om något från medeltiden. Kanske var det i första hand runföljden auft… som ledde tankarna åt det hållet. Den påminner ju om prepositionerna æft och æftiʀ som i vikingatida runinskrifter ibland uppträder i formerna auft och auftiʀ. En snabb sökning på teckenföljden auft i betaversionen av den nya forskningsplattformen visade också att dessa skrivningar har sin främsta utbredning på vikingatida runstenar i Skåne och Danmark.

Spridningen av teckenföljden auft i runinskrifterna enligt en sökning i forskningsplattformen Runor.

Nu blev jag tvungen att resa mig ur soffan och plocka ned Danmarks runeindskrifter (1941–42) från bokhyllan för att kolla vad det egentligen var för runinskrift som skulle ha funnits i Östra Sönnarslövs kyrka. Här fick jag veta att inskriften ”kendes kun fra J. Bergmans gengivelse (med latinske bogstaver) i ett i Vitterhets-Akademiet i Stockholm beroende MS [dvs. manuskript]” och att ”Indskriften synes have sluttet med en gudsformel, og da den har været anbragt på en kirkedør, må den sikkert tidfæstes til Middelalderen”.

Detta var lite som att stöta på en gammal vän. Den som avses är nämligen Johan Bergman (död 1760), som var kanslist i Antikvitetsarkivet under en av dess mindre glansfyllda perioder. Litteraturhistorikern Henrik Schück, som utförligt har tecknat Vitterhetsakademiens historia och förhistoria i åtta band, hade inte mycket till övers för den som då stod vid rodret, Johan Helin, och har ägnat nästan ett helt band åt att redovisa dennes tillkortakommanden. I tredje upplagan av Illustrerad svensk litteraturhistoria beskriver han honom mera kortfattat som ”en varken obegåvad och okunnig man, men fruktansvärt lat, och under hans tid överfölls verket av en fullkomlig sömnsjuka. Ty som chefen voro även medarbetarna.” Den ende som tycks ha utfört något arbete var – om man får tro Schücks framställning – just Johan Bergman och detta tydligen utan att uppbära någon lön.

Bergmans ovan nämnda manuskript Lectiones variantes på Runstenar har jag tittat i några gånger. Egentligen handlar det bara om en lång förteckning över alla Sveriges vid den tiden kända runstenar med inskrifterna återgivna med vanliga bokstäver. De källor som har använts är den då tämligen nyutkomna träsnittssamlingen Bautil från 1750, men också Bureus’, Peringskiölds och Celsius’ arbeten har utnyttjats. Dessutom har Bergman gjort anteckningar om vilka runstenar som behövde avbildas, men också i vilken utsträckning det fanns färdiga tryckstockar. Det ser alltså ut som om denna handskrift har tillkommit som ett förarbete till en planerad utgåva av alla Sveriges runstenar.

Bergmans sjuttonhundratalsstil är inte särskilt lättläst och det är inte heller alltid som man har direkt tillgång till det bakomliggande ordförrådet. En sten i denna handskrift som jag tidigare har intresserat mig för beskrivs exempelvis som ”vitieust afritad”. Jag minns att jag när jag först läste denna passage hade svårt att hitta motsvarigheter till det första ordet i svenska ordböcker. Det hade då ännu inte hunnit behandlas i SAOB, men numera går det där att enkelt få reda på att vitiös betyder ’felaktig l. bristfällig l. klandervärd’, vilket man gärna håller med om man betraktar teckningen ifråga. Framför detta ord fanns ett annat ord som jag fick stirra länge på innan jag insåg att det stod ”outskuren”, vilket naturligtvis syftar på att det ännu inte fanns någon färdig tryckstock för denna sten. Det senare tog dock ett tag att inse.

Vad Bergman hade att säga om dörren i Östra Sönnarslövs kyrka kunde jag naturligtvis inte ta reda på från soffan, men jag hämtade ännu en bok från bokhyllan, nämligen J. G. Liljegrens Runurkunder (1833), där inskriften skulle finnas upptagen som nummer 1415. Det gjorde den också, men inte i avdelningen för ”Kyrkdörrar” som man kanske skulle förvänta sig, utan i den för ordinära runstenar eller ”Runhällar” som Liljegren har valt att kalla dem. Rubriken var Sönnerslöfs kyrkodörr, vilket ju enligt vanligt mönster egentligen bara pekar ut platsen. Placeringen hos Liljegren var ytterligare ett indicium på att det handlade om en runsten och inte om någon inskrift på en kyrkdörr.

J. G. Liljegrens återgivning av inskriften från Östra Sönnarslöv (L 1415) i Runurkunder (1833).

Längre än så gick det inte att komma från hemmafronten och sökningar på nätet visade sig helt fruktlösa. Återstod alltså att lämna soffhörnet och boka tid på arkivet.

Nu i veckan var jag där. Det tog ett litet tag innan jag hittade den nämnda inskriften i Bergmans arbete, men till slut fick jag syn på den på en tätskriven sida. Vid nummer 4004 stod: ”Gers Hærad Sönnerlöfs Kyrkedör N. W.” Därefter följde en delvis svårläst mening och sedan inskriften återgiven med bokstäver som:

– – Gr – ansin auft – – Gud.

I det svårlästa avsnittet stod något om ”ett fragm.”, men det var faktiskt inte förrän på kvällen som jag lyckades få ut hela meningen. Den lyder av allt att döma ”På samma stock ett fragm.”. Kanske är det denna notering som har fått utgivarna av Danmarks runeindskrifter att tro att det handlade om något ristat i trä, men detta bör väl snarare vara en upplysning om att det på samma tryckstock även fanns ett fragment avbildat!

Inskriften i Östra Sönnarslövs kyrka enligt Johan Bergmans anteckningar. Efter original i ATA

En särskilt viktig upplysning var bokstäverna ”N. W.”, som visar att uppgifterna kommer från 1700-talsantikvarien Nils Wessman, har avbildat en rad skånska runstenar. Ett par av hans teckningar har också legat till grund för träsnitt som trycktes i den ovan nämnda publikationen Bautil (B 1159, B 1163). Av allt att döma ska vi räkna med att det en gång funnits en teckning av Wessman av inskriften i Östra Sönnarslövs kyrka. Det verkar också ganska otroligt att det skulle ha rört sig om något annat än en vikingatida runsten, som på vanligt sätt hade använts som trappsten i kyrkdörren.

Om jag har rätt – vilket jag nog tror att jag har – så har Gärds härad nu fått sin första vikingatida runsten, låt vara att vi inte vet hur den ser ut och att den är försvunnen sedan länge. Om det i framtiden görs reparationsarbeten i denna kyrka som berör platsen där det gamla vapenhuset har legat så finns det all anledning att titta extra noggrant på dörrtrösklarna.

Kanske går det också i Nils Wessmans antikvariska kvarlåtenskap att hitta ytterligare spår av denna runsten om man letar riktigt noga. Själv är jag inte alls särskilt bekant med hans verksamhet och materialet ska dessutom finnas utspritt på biblioteken i Stockholm, Uppsala och Lund. Närmare efterforskningar får alltså anstå till ett senare tillfälle.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om Frötunastenen har jag skrivit utförligt i en artikel i Fornvännen 2008. Den som är intresserad av den digitala lanseringen av forskningsplattformen Runor nu på torsdag den 3 december kl. 15.15 kan anmäla sig här.

Tillägg den 4 december: Nu är forskningsplattformen uppe och rullar. Pröva den här. DS.

Knepiga runor i Åhus och välsignelsen i Lyngsjö

Runorna på tornmuren i Lyngsjö kyrka. Foto Magnus Källström

Ibland kan man tycka att tiden har alltför snabba fötter. Det man gjorde alldeles nyss ligger plötsligt ett år tillbaka i tiden och sådant som man borde ha skrivit då är ännu oskrivet. I mars förra året var jag exempelvis i Skåne tillsammans med min kollega Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn för att bland annat undersöka de putsristningar som finns på en pelare i Sankta Maria kyrka i Åhus.

Ristningarna har visserligen undersökts flera gånger förut, men nu skulle de täckas med skyddande glasskivor och vi ville framför allt se om det skulle gå att komma lite längre med den långa inskrift som finns på sydsidan av pelaren (DR EM85;438A) och som hittills har trotsat alla tydningsförsök. Vi lyckades också läsa en hel del av runorna, men fick aldrig något riktigt genombrott beträffande innehållet i texten. En misstanke är att det handlar om en text på latin, men inte heller med denna utgångspunkt kunde vi identifiera något helt otvetydigt ord.

Den långa inskriften på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka (DR EM85;438A), som ännu ruvar på sitt innehåll. Foto Magnus Källström

Det kan nämnas att det nedanför denna ristning finns en kort runföljd ma, som jag såg redan 2016 när jag var i Åhus. Eftersom ristningen finns i Sankta Maria kyrka är det knappast för djärvt att anta att det är hennes namn som någon har börjat skriva, men av någon anledning avbrutit efter bara två runor. Att denna tolkning är riktig styrks av det snett ovanför dessa runor finns ett pentagram ristat, vilket ju är en känd Mariasymbol. Från nordsidan av pelaren känner man sedan tidigare två inskrifter som innehåller början av bönen Ave Maria. Ovanför en av dessa avbildas en rosenknopp.

Runorna ma på sydsidan av pelaren i Åhus kyrka. Troligen handlar det om början av namnet Maria. Foto Magnus Källström

Kalle Melin, som hade tagit emot oss Åhus, ville att vi också skulle passa på att avlägga ett besök i Lyngsjö kyrka för att bl.a. titta på en misstänkt ristning på en takbjälke som han hade upptäckt. Från denna kyrka finns sedan tidigare ett par runristningar i puts kända. Den ena är inte längre åtkomlig, men den andra finns på den västra innerväggen en trappa upp i tornet (DR EM85;432H). Den upptäcktes 1979 av Ulla Haastrup och undersöktes första gången 1981 av Erik Moltke och Marie Stoklund.

I Samnordisk runtextdatabas återges inskriften efter Moltkes bok Runes and their origin. Denmark and elsewhere (1985) på följande sätt:

gesus k^rist ¶ -ni ÷ þan ær mik ÷ skref
Iesus Krist … þann ær mik skræif.

Moltke översätter detta som ”Jesus Christ, reward (help) him who wrote me.” Samma läsning återkommer också i databasen Danske Runeindskrifter.

Några små korrigeringar kunde göras i denna text. Allra först i den översta raden finns exempelvis ett snedställt korsat kors, som naturligtvis markerar början av inskriften. Detta kors har tidigare undersökare givetvis sett, men av någon anledning inte tagit med i läsningen. De övriga skiljetecknen är också fler än vad som tidigare har angetts. Efter gesus finns ett sådant bestående av fyra korta lodräta streck och ett skiljetecken bestående av tre korta streck finns även på slutet efter skref. I det ord som tidigare har lästs þan har den andra runan dubbelsidig bistav. Ordet ska alltså läsas þæn, vilket stämmer med den form som ordet har i andra danska medeltidsinskrifter. Dessutom finns upptill till höger om den något skadade n-runan i detta ord ett kort lodrätt streck som kan ha tillhört ett skiljetecken.

Början av den andra raden i Lyngsjö kyrka. Bruket till vänster är yngre och raden är alltså defekt. Foto Magnus Källström

Märkligt nog verkar ingen på allvar ha försökt att tolka det runor som inleder andra raden och som Moltke förslagsvis har fyllt ut med ”reward (help)”. Det är dock rätt givet att det här måste ha stått signi, rimligtvis i formen [sih]ni. Det som har bevarats av runan framför n kan nämligen förlikas med en h-runa, men inte med k eller g. Denna rad är dessutom defekt i början, vilket givetvis ska markeras i läsningen.

Inskriften bör alltså i stället återges som:

× gesus ⁞ k͡rist
…-ni þæn · ær mik skref
”Jesus Krist signe den, som skrev mig.”

Formuleringen har på danskt område en god parallell på ett runristat rökelsekar från Ulbølle på Fyn (DR 183), där det bland annat står guþ : sihnn : þæn : mik : kørþæ ”Gud signe den som gjorde mig”.

Hur var det då med ristningen i takbjälken? Här pekade Kalle på en trång glugg där man kunde ta sig ut på kyrkvinden, men jag insåg direkt att det nog inte var något som jag skulle pröva om jag inte ville dela de erfarenheter som en känd sagobjörn gjorde i ett kaninhål. Lisbeth hade däremot inga betänkligheter mot att krypa in i denna glugg och återkom efter ett tag med mobilbilder som tydligt visade att de aktuella ristningarna inte kunde klassificeras som runor.

Med ännu ett gott danskt-svenskt samarbete hade vi alltså gjort ett antal viktiga iakttagelser, även om det grämer mig lite att vi inte lyckades få tag något hållbart uppslag för den långa inskriften i Åhus kyrka. Kanske kan en närmare analys av vår dokumentation så småningom leda till ett genombrott.

Runföljden DR EM85;438I på nordsidan av pelaren i Åhus kyrka. Runföljden har antagits innehålla namnet Mikael. Foto Magnus Källström

Beträffande en av de kortare inskrifterna på nordsidan av samma pelare – med signum DR EM85;438I i runtextdatabasen – tror jag däremot att jag har ett litet bidrag att komma med. Inskriften återges av Moltke som s micael, medan den i databasen har formen (s)a misael, vilket har tolkats som en återgivning av ”Sankt Mikael”. Att ett s har kommit in i det antagna namnet beror säkert på ett misstag genom att olika translittereringsprinciper har råkat krocka. Med den form som runan här har, råder det ingen tvekan om att det rör sig om en c-runa, såsom Moltke har återgett den. Däremot undrar jag om det verkligen har funnits en s-runa framför a. Den aktuella runföljden är inramad av en ristad rektangel och även om ytan till vänster är skadad och senare lagad ser det inte som det finns plats för någon ytterligare runa utan att den linje som finns här tillhör den vänstra kortsidan av ramen. Läsningen är alltså snarast amicael. Slutligen kan det noteras att den avslutande l-runan har en diagonal fördjupning mitt på huvudstaven. Tyvärr går det inte att avgöra om det handlar om en skada eller avsiktlig stingning, vilket ju i det senare fallet skulle göra denna runa till L.

Beträffande tolkningen kanske vi inte ska stirra oss blinda på att det måste handla om en återgivning av namnet Mikael, som ju för det mesta skrivs med k-runa även i latinska sammanhang. Kanske finns det andra möjligheter att uppfatta runföljden. Bland ristningarna på pelaren finns flera runföljder som inte är särskilt svåra att läsa, men där innehållet framstår som kryptiskt. Hit hör såväl DR EM85;438J som utgörs av runföljderna riska : ditema som DR EM85;438K, där läsningen snarast är tu͡reneius eller möjligen du͡reneius.

Det finns alltså mycket kvar att fundera på när det gäller runristningarna på pelaren i Åhus kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

K-podd 52: Om Skånes runor

I avsnitt 52 av K-podd fortsätter vi runlandskapsresan och beger oss till före detta Danmark. Till horståsarnas, bokskogarnas, rapsfältens och de slocknade vulkanernas landskap. Skåne.

Här får du lära dig om den fornnordiska Lindsholmsamuletten som räddades undan lågorna på 1800-talet. Om Gårdlösaspännet, ett av nuvarande Sveriges absolut äldsta runfynd. Dessutom förklaras här varför Simrisettan och Simristvåan sticker ut i den skånska runbuketten och antagligen ristats av mer långväga besökare.

Det blir också tydligt varför Skåne prioriteras allra sist när det kommer till serien om Sveriges runinskrifter… svaret finns på andra sidan sundet.

I studion har vi, som så ofta när den här podden zoomar in på runor, Riksantikvarieämbetets runexperter Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström. Programledare är Emil Schön.


Vill du prenumerera eller lyssna tillbaka på tidigare avsnitt? K-podd hittar du även i din app för podcasts.

Årets första runfynd och sentida runstensresare i Kverrestad

Det nyfunna runstensfragmentet från Eggeby i Spånga. Foto Magnus Källström

Åter igen har vi fått vänta på årets första runfynd. Visserligen har det kommit in meddelanden om möjliga fynd, men dessa har antingen kunnat avfärdas eller väntar på att granskas. Men i tisdags hände det. Då ringde Johan Runer på Uppdrag arkeologi och meddelade att han hade hittat ett runstensfragment i samband med en arkeologisk undersökning vid Eggeby på Järvafältet utanför Stockholm.

Jag satt just då i en bil någonstans söder om Jönköping på väg hem från en längre undersökningsresa i Sydsverige. När jag stannade till för att titta på den bild som jag hade fått mig tillsänd såg jag direkt att det utan tvekan handlade om en bit av en äkta runsten. Stenen hade dessutom framkommit under torven vid maskinavbaningen och måste ha legat på platsen under en relativt lång tid.

Fragmentet är inte större än en handflata och bara en enda runa återstår. Den kan antingen läsas som m eller ʀ beroende på hur man vänder fragmentet. Samtidigt har det en slät kant som måste vara ursprunglig, och eftersom det vanligaste är att runinskrifter löper medsols med runornas toppar vända ut mot kanten bör det röra sig om en ʀ-runa. Under vikingatiden stod denna runa för ett speciellt r-ljud som i stort sett bara kunde förekomma i slutet av ord och som exempelvis finns i det på runstenar ytterst frekventa ordet æftiʀ ’efter’. Av statistiska skäl skulle man därför kunna hävda att det troligtvis är detta ord som runan har tillhört, men säker kan man naturligtvis inte vara.

Fyndplatsen för runstensfragmentet som är nog så intressant. Foto Magnus Källström

Det märkligaste är dock stenmaterialet. Fragmentet är nämligen av röd sandsten och inte mer än drygt 4 cm tjockt, vilket av allt att döma har varit stenens ursprungliga tjocklek. Det har alltså tillhört en runsten av den typ som man brukar hitta vid medeltida kyrkor i Uppland. De antas med goda skäl ha tillhört någon form av senvikingatida gravmonument som varit resta på tidiga kristna kyrkogårdar. Vid Spånga kyrka, som ligger på andra sidan E 18, omkring 750 meter åt sydväst, har mängder av fragment från sådana runstenar påträffats. Kan fragmentet kanske ha kommit därifrån? Eller har en runsten av liknande typ också rests vid Eggeby under samma tid? Eggeby var nämligen Spångas prästgård under medeltiden och en förbindelse med kyrkplatsen kan ju ha funnits tidigare. Dessa frågor kan vi nog först få svar på när utgrävningen har framskridit ytterligare.

Den sentida runstenen i fattigmagasinet vid Kverrestads kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Innan jag fick det uppiggande samtalet om nyfyndet vid Eggeby hade jag varit i Skåne, där jag bland annat ägnade mig åt att lösa ett litet tolkningsproblem, som jag länge hade gått bet på. För drygt ett år sedan fick jag en fråga om en sentida runsten, som sitter i det ena hörnet av ett fattigmagasin uppfört 1802–03 vid Kverrestads kyrka. Stenen finns upptagen som Raä 4:1 i Fornminnesregistret och bär en klockbild med tre rader med runor. Enligt uppgift fanns det till och med en sägen om att detta var gravstenen över kyrkans byggmästare.

På fotografier och en teckning som jag fått mig tillsända, hade jag kunnat läsa orden ʀaistu : stain i den nedersta raden och dessutom sett att det troligen stod nyman i den översta. Jag gissade då att den sistnämnda runföljden kunde syfta på den kulturintresserade Carl Fredric Nyman (1745–1818), som var prost i Kverrestads församling när byggnaden uppfördes. Mittraden hade jag däremot inte lyckats begripa.

Väl på knä framför stenen var det inga problem att läsa och förstå inskriften. Där står:

nyman :
ok : ulla :
ʀaistu : stain :
det vill säga ”Nyman och Ulla reste stenen”.

Formen på de två sista orden tyder på att Nyman har varit förtrogen med stavningen på de vikingatida runstenarna, men han har tydligen inte känt till att ʀ-runan aldrig kan stå som första runa i ett ord. Runan t har av någon anledning endast bistav till vänster, medan runorna a och n har dubbelsidiga bistavar med undantag för a-runan i ulla, som bara har bistav till vänster. Man kan därför fundera på om ristaren här kan ha avsett något annat ljud, exempelvis /e/.

Med hjälp av Lunds Stifts Herdaminne är det inte heller svårt att avgöra vem denna ulla (eller ulle?) var. Där framgår att Carl Fredric Nyman sedan 1789 var gift med Ulrika Möller, prästdotter från Glemminge.

I herdaminnet uppges att Nyman ”ihågkommes som en allwarsam och hederlig man”, men tydligen har han inte dragit sig för att låta hugga sitt och hustruns namn med runor i grundmuren till det hus, där naturaprodukterna för socknens fattiga skulle förvaras. På en fyrkantig sten som sitter högre upp i muren finns en mer officiell inskrift med latinska bokstäver: ”Qverrestads sockens Sädes Magazin Inrättadt 1803 C. F. N.”

Därmed var denna runstens gåta löst och vi får leta efter kyrkobyggmästarens gravsten någon annanstans.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om de senaste årens runstensfynd vid Spånga kyrka i rapporter från Stockholms stadsmuseum respektive Arkeologerna. DS.

När Fenrir fick färg

Den nyligen uppmålade runstenen (DR 371) vid Tullstorps kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström
Den nyligen uppmålade runstenen (DR 371) vid Tullstorps kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

”Nagelfar lossnar … fjättern må brista och Fenrisulven ränna” lyder ett par lösryckta rader ur eddadikten Völuspa. Båda ingår i beskrivningen av Ragnarök, den stora striden där världen går under för att sedan födas på nytt. Troligen är det just detta som skildras på en runsten vid Tullstorps kyrka utanför Skurup i Skåne. Man ser där ett märkligt fyrfotat djur i kraftig rörelse och ett skepp, som har ett skräckinjagande huvud i fören och en behornad gestalt vid styråran.

Stenen är en av Skånes allra märkligaste och genomgick nyligen en efterlängtad upprustning. Stenytan rengjordes från smuts och lavar och det mörknade bruket i en spricka genom stenen byttes mot ett nytt. Förrförra veckan besökte jag också Tullstorp för att måla upp runor och ornamentik. Ristningen är mycket djupt huggen och när solen faller från rätt håll behövs egentligen ingen uppmålning, men för ristningen ska kunna upplevas även vid andra tillfällen var det lämpligt att fylla ristningslinjerna med färg. Detta gav oss dessutom möjlighet att granska och dokumentera detaljer i runor och ornamentik. Ristningen är visserligen för det mesta tydlig, men det finns vissa delar som är svagare och svårare att bestämma. Det gäller exempelvis det huvud som sitter i fören på skeppet. Här har uppfattningen varierat om det är försett med huggtänder eller ej, men vad jag kunde se är dessa linjer avsiktligt ristade.

När Runverket målar en runsten gör vi inga rekonstruktioner utan markerar endast de ristningslinjer som finns bevarade. Därför ser man fortfarande den spricka som löper genom stenen och där en en del av ristningen har försvunnit. När det är osäkert om något är hugget eller ej så lämnar vi detta utan uppmålning så att också andra ska få möjlighet att göra en bedömning. Därför är den hornprydde styrmannen ännu utan ansikte även det finns något i det mörka partiet till höger om sprickan som eventuellt kan vara ristat.

Fören på Nagelfar. Notera de råttlika tänderna på huvudet. Foto Magnus Källström
Fören på Nagelfar. Notera de råttlika tänderna på huvudet. Foto Magnus Källström

Inte alla har uppfattat det stora fyrfotadjuret på Tullstorpsstenen som en varg, utan det har även tolkats som ett lejon eller något annat kattdjur. Jag tror dock att vargtolkningen ligger närmast till hands och liknande djurfigurer finns på flera andra skånska runstenar, t.ex. på en av stenarna (DR 284) i Hunnestadsmonumentet (nu på Kulturen i Lund), som visar jättinnan Hyrrokkin ridande på en varg och med en huggorm till töm. Också kombinationen med det underliga skeppet nedtill på stenen stöder denna tolkning. Det kan knappast vara något annat än skeppet Nagelfar, som tillverkades av de dödas naglar och som skulle transportera de onda makterna till slutstriden.

Fenrisulven och Nagelfar är ju äkthedniska motiv, men det är faktiskt inte alls säkert att de som lät resa Tullstorpsstenen var hedningar. Det är nämligen väl känt att sådana motiv också kan förekomma i kristna sammanhang. På Ledbergsstenen i Östergötland (Ög 181) förekommer en Ragnaröksskildring där Oden slukas av Fenrisulven, men på sidan av stenen finns också ett utarbetat kristet kors. Det är tydligt att kyrkan i missionsskedet utnyttjade symboler och begrepp i den tidigare religionen och förmodligen användes föreställningen om Ragnarök för att beskriva Yttersta domen.

Arbetet har börjat. Fenrir ännu utan ifyllning. Foto Magnus Källström
Arbetet har börjat. Fenrir ännu utan ifyllning. Foto Magnus Källström

Själva inskriften på Tullstorpsstenen är egentligen inte särskilt märklig. Den lyder:

× klibiʀ × auk × osa × × risþu × kuml + þusi × uftiʀ × ulf +
klibiʀ och Åsa reste dessa märken efter Ulv”.

Vi läser här namnen på tre personer, två män och en kvinna, men vi får inte veta vilket förhållande dessa personer har haft till varandra, något som är mycket ovanligt på runstenarna. Att det står kumbl þøsi ”dessa märken” på stenen kan dock tyda på att den har ingått i ett större monument med flera stenar och kanske har det en gång funnits ytterligare en runsten med fortsättningen av texten.

Det inledande namnet har jag ovan låtit stå kvar i fetstil, vilket beror på att vi inte vet exakt hur det ska tolkas. På nätet ser man det ofta återgivet som ”Klibir” eller ”Klibbe”, men dessa är nog de minst sannolika alternativen, eftersom de är svåra att knyta till äldre ord- och namnmaterial. I de vetenskapliga publikationerna brukar i stället Klæppiʀ (”Kläppe”) eller Glippiʀ (”Glippe”) anföras, men möjligheterna är inte uttömda i och med dessa.

Det svårtolkade namnet på Tullstorpsstenen. Foto Magnus Källström
Det svårtolkade namnet klibiʀ på Tullstorpsstenen. Foto Magnus Källström

I den yngre runraden stod de flesta av runtecknen för flera olika ljud, vilket gör runföljden klibiʀ ovanligt mångtydig. Runan k kan här stå för både k och g och den första i-runan för i, e eller æ, där ljuden antingen kan vara långa eller korta. Runan b kan återge b och p – kort eller långt, men man måste också räkna med att en nasal kan vara utelämnad före b, som i så fall står för ljudförbindelsen mb eller mp. De två sista runorna är däremot entydiga i denna ställning och kan inte återge något annat än just iʀ.

Det finns inte något känt personnamn som direkt svarar mot de alternativ som uppkommer och vi måste därför i stället rekonstruera fram ett sådant med utgångspunkt i annat ord- och namnmaterial. En möjlighet, som jag inte vet om den tidigare har övervägts, är att i-runan kan återge ett långt e som har utvecklats ur diftongen æi på samma sätt som det på stenen står risþu rēsþu ’reste’ för äldre ræisþu. Man skulle i så fall kunna tänka sig en bildning det fornvästnordiska verbet gleipa, som betyder ’tala förlämpande’. Ordet har troligen sin motsvarighet i ett svenskt dialektord glepa med samma betydelse: ’tala överdådigt, ge glåpord’. Det inledande namnet på Tullstorpsstenen har i så fall varit *Glēpiʀ av ett äldre *Glæipiʀ och betytt ’den som talar förolämpande eller (ofta) ger glåpord’. Något sådant namn är visserligen inte tidigare belagt, men det kan mycket väl ha förekommit som binamn, där betydelser av denna typ inte är ovanliga. Verbet gleipa är besläktat med ordet glipa i dagens svenska, som ju avser något öppet. Kanske har det antagna *Glæipiʀ helt enkelt betytt den ’snacksalige’.

Jag kan inte låta bli att nämna att det i fornvästnordiskan existerar en snarlik bildning Gleipnir. Detta är dock inget personnamn, utan ett namn på ett föremål, nämligen det märkliga rep, som tillverkades av bland annat kattens buller, bergets rötter och kvinnans skägg och som asarna lade om Fenrisulvens hals för att hålla honom fjättrad. Det är den fjätter som har brustit i eddacitatet ovan. Föremålet fick uppenbarligen ett förledande namn (ungefär ’den öppna’) för att Fenrir skulle gå med på att pröva den, men han krävde också Tyrs hand i sin mun som pant och Tyr blev som bekant enhänt efter den episoden.

Det mansnamn som inleder texten på Tullstorpsstenen kan alltså med fördel tolkas som Glæipiʀ och återges som ”Glepe” (eller ”Gleper”) på modern svenska. Att den som stenen tillägnades dessutom hette Ulv och att en lösspringande Fenrir finns avbildad på samma sten kan vara en ren tillfällighet, men samtidigt vet vi mycket litet om hur associationsbanorna gick för tusen år sedan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

BABA BIBI och de åtta runorna i Åhus

Kristusfiguren i sydportalen till Sankta Maria kyrka i Åhus i Skåne. Foto: Magnus Källström
Kristusfiguren i sydportalen till Sankta Maria kyrka i Åhus i Skåne. Foto: Magnus Källström

Som en sista glimt från vår Skåneresa måste jag nämna något om en märklig ristning på en av skulpturerna i Åhus kyrkas sydportal. Denna hade varit helt okänd för mig till för ett par månader sedan, närmare bestämt den första april, då en kollega i Köpenhamn, Michael Lerche Nielsen, vidarebefordrade en fråga om den till mig och några av våra runkunniga danska kollegor. Bifogade bilder visade att skulpturen i fråga var försedd med ett pannband eller mössa med ett antal tecken, som kunde tolkas som runor eller majuskler, men som inte gav någon uppenbar mening.

Vi diskuterade ett antal möjligheter via mejl, men enades om att man nog måste se ristningen i verkligheten för att kunna säga något säkert. Jag trodde då att det nog skulle dröja innan något sådant tillfälle gavs. Det var därför rätt märkligt att andra ärenden redan i maj skulle föra mig till Åhus, så att jag fick tillfälle att titta närmare på inskriften. Tack vare att Kalle Melin utan problem trollade fram en uppfällbar stege, kunde jag också komma upp i ögonhöjd med stengubben, vars nedre del befinner sig två och halv meter över golvet. Liksom flera av de omgivande skulpturerna i portalen ger han ett lite hotfullt intryck, vilket understryks av att han är försedd med något som först ser ut som en knuten högernäve. Vid närmare påseende ser man dock att långfingret och pekfingret är avbrutna och att han ursprungligen har gjort den välkända välsignelsegesten. Det rör sig alltså troligen om en Kristusgestalt.

Tecknen som vi hade diskuterat som runor eller majuskler eller som en blandning av både och, måste vad jag kunde se uppfattas som runor. Jag läste utan större tvekan: bu : by + bi : be. De kolonformade skiljetecknen mellan orden är borrade och så också stingningarna i y och e. De fyra b-runorna har öppen form, vilket man kanske inte direkt förväntar sig i en medeltida runinskrift, men samma former finns på gravhällar i Danmark, till exempel i Gesing på Jylland (DR 111) och i Bregninge på Fyn (DR 184). De uppträder även i flera gotländska runinskrifter från medeltiden.

Runorna på mössan (eller snarare kronan) i Åhus kyrka grupperar sig på ömse sidor om ett centralt placerat kors. Foto: Magnus Källström
Runorna på mössan (eller snarare kronan) i Åhus kyrka grupperar sig på ömse sidor om ett centralt placerat kors. Foto: Magnus Källström

Däremot är textens syfte rätt oklart. Jag hade tidigare letat igenom vårt handarkiv och tittat i Runverkets fältexemplar av Danmark runeindskrifter utan att hitta några noteringar om den och jag trodde därför att den nog inte var registrerad hos oss. Väl hemkommen från Skåne råkade jag i några åldrade arkivboxar – det så kallade supplementregistret – få syn på en excerptlapp med just denna inskrift, där den också hade lästs precis som jag hade gjort veckan innan. På lappen fanns hänvisningar till ett par tidningsartiklar från 1950-talet, som tydligen var den enda källan.

Detta måste givetvis följas upp så jag gick över till ATA och beställde fram mapparna om Åhus kyrka, där jag misstänkte att det kunde finnas klipp ur just dessa tidningar. Det gjorde det mycket riktigt också  och här fick jag veta hur upptäckten hade gått till. Ristningen hade framkommit i juli 1950 i samband med kyrkans restaurering, då bland annat sydportalen rengjordes från senare puts och färg. Man hoppades tydligen att den nyupptäckta inskriften skulle ge någon ledtråd om mästaren bakom portalen, men budskapet var minst sagt dunkelt. En tidning skrev: ”I egenartade, om runristningen starkt erinrande bokstäver, visade det sig, att det på huvudets pannband stod BABA BIBI. Mellan de bägge bokstavskombinationerna fanns ett runliknande tecken. Och nu grubblar de lärde över vad detta månde betyda, medan badgästerna nöjer sig med att konstatera att den sällsynt sköna kyrkan blivit ännu vackrare.”

Detalj av det centralt placerade korset och de fyra runorna bi : be. Notera de djupa borrade punkterna i skiljetecknet och den avslutande e-runan. Foto: Magnus Källström
Detalj av det centralt placerade korset och de fyra runorna bi : be. Notera de djupa borrade punkterna i skiljetecknet och den avslutande e-runan. Foto: Magnus Källström

En av dem som intresserade sig för inskriften var en dansk historiker vid namn Jon Galster, som befann sig på en rundresa i Skåne när upptäckten gjordes. Man hade uppfattat portalen i Åhus som ett gotländskt arbete, men Galster tyckte sig i stället i formspråket finna ett tydligt arabiskt inflytande som han menade hade förmedlats genom pilgrimer som hade besökt vallfartsorten Santiago di Compostela i Spanien. Hur mycket det antagna BABA BIBI hade spelat in på hans tolkning må vara osagt, men Galster studerade uppenbarligen inskriften mycket ingående och kom så småningom fram till att den i sin helhet bestod av runor och läste den exakt som jag gjorde nu i maj: bu : by + bi : be.

Han kontaktade också den danska runexpertisen för att få något uppslag om tolkningen, men varken Lis Jacobsen eller Johannes Brøndum-Nielsen hade några förslag, även om den senare gissade att det kunde röra sig om ”ett slags abracadabra”. Erik Moltke, som också tillfrågades, trodde i stället att konstnärens namn ”på ett eller annat sätt” kunde dölja sig i runföljden, medan Galster själv antog att det rörde sig om en trollformel.

Det mesta tyder dock på att runorna i Åhus har en mer prosaisk bakgrund. Redan i sitt första mejl påpekade Michael Lerche Nielsen att texten liknade ”en syllabisk stavelsesrepetition” och förmodligen är det så den ska uppfattas. Vi vet numera att man under såväl vikingatid som medeltid använde så kallade syllabarier för att lära sig läsa och skriva runor. Dessa utgjordes av uppräkningar av stavelser, där konsonantrunorna systematiskt kombinerades med varje vokalruna: fufofafi, þuþoþaþi, rurorari etc. Ibland kunde också stungna runor inkluderas. På en sländtrissa av bly som hittades vid en arkeologisk undersökning i Ire på Gotland 2010 står exempelvis runorna fufofafife. Ännu fler varianter finns i det rika medeltida runmaterialet på trä från Bryggen i Bergen, där det ibland (som på trästickan N B546) också förekommer riktigt långa sekvenser som dadudodidedydædø och gagugogigegygægø.

Av allt att döma utgör Åhusinskriftens bu : by + bi : be ett utsnitt ur ett liknande syllabarium, men där vokalrunorna har varit organiserade på ett annat sätt med betoning på motsatsen mellan stungen och ostungen runa. Jag tror alltså inte att inskriften döljer någon djupare mening. Det som den medeltida stenhuggaren var ute efter var att förse sitt verk med någon form av skrift och han plockade därför upp en sekvens ur ett runsyllabarium som han hade till hands utan att bry sig så mycket om vad tecknen kunde tänkas stå för. Sedan kunde givetvis själva närvaron av skrift ha tillagts skyddande eller ontavvärjande egenskaper.

Jon Galster publicerade sina rön om Åhusinskriften i Kristianstadsbladet redan samma sommar. Han skriver där att hans största upplevelse under vistelsen i Skåne var besöket i Åhus kyrka ”med de till den knutna gåtorna, som jag visserligen inte förmådde att lösa, men som jag som västdansk dock må ha vissa förutsättningar att förstå bättre än museimännen norrifrån”. Själv skulle jag nog vilja hävda att det är först tack vare ett gott vetenskapligt samarbete tvärs över sundet, som vi nu ett drygt halvsekel senare har kommit skriftgåtans lösning på spåren.

Galster är annars främst förknippad med sina konspirationsteorier rörande den tyska ockupationen av Danmark den 9 april 1940, men kom på sin ålders höst att än en gång sysselsätta sig med runor. 1987 gav han på på eget förslag ut en bok med den lika utförliga som underliga titeln ”Helleristningernes tale… …i Norden og Amerika. Broncealderens skriftsprog tydet af professor Barry Fell, USA. Sproget, der fremgår af indskrifter ikke alene i Norden, men også i Canada, er dansk!”. I den berömda naturbildningen på klippan vid Runamo i Blekinge ansåg han sig dessutom ha funnit en runinskrift skriven på arabiska(!). Jag behöver väl knappast påpeka att han som runläsare lyckades betydligt bättre i Åhus sommaren 1950.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runsyllabarier i Helmer Gustavsons artikel ”Runor på skolschemat!” i Situne Dei. DS.

De mystiska tecknen på baksidan av runstenen i Färlöv

Den märkliga runstenen vid Färlöv, som hittades 1997. Till höger ser man en detalj av tecknen på baksidan. Foto Magnus Källström
Den märkliga runstenen vid Färlöv, som hittades 1997. Till höger ser man en detalj av tecknen på baksidan. Foto Magnus Källström

Jag antydde att jag eventuellt skulle skriva något mer om vår Skåneresa och så blir det nu. Under den första dagen gjorde vi nämligen också ett hastigt besök vid Färlövsstenen utanför Kristianstad och detta påminde mig om några tidigare upptäckter. Just denna runsten hade jag ju faktiskt sett redan sommaren 2012 och då gjort en del iakttagelser, som jag nog inte har delgett särskilt många. Kanske är det dags att ventilera dessa tankar.

Stenen, som utgör det senaste runstensfyndet i Skåne, framkom under rätt märkliga omständigheter. Den påträffades nämligen vid en arkeologisk schaktövervakning i samband med planteringen av en allé hösten 1997, och råkade lyckosamt nog ligga omkullfallen i marken precis där man hade placerat en av planteringsgroparna. I gropen påträffades också stenens fundament, vilket betyder att vi vet att den då befann sig på sin ursprungliga plats. Runstenen har stått i kanten av ett stort gravfält, som ännu finns kvar och där man genom undersökningar vet att det har använts från romersk järnålder till och med vikingatid.

Färlövstenen är sannolikt den äldsta runsten som hittills har påträffats i Skåne, men tyvärr kan vi inte säga exakt hur gammal den är. Runorna är nämligen svårt skadade och det går inte att få något sammanhang i texten. Det är faktiskt så illa att vi inte ens kan säga om den är ristad med äldre eller yngre runor. Den runa som har formen av en rak stav med ett kryss kan nämligen både tolkas som en -runa i en senurnordisk eller tidigvikingatida runrad eller som en h-runa i den vanliga varianten av de yngre runorna. Den runa som ser ut som en uppåtvänd gaffel är antingen en urnordisk ʀ-runa eller en vikingatida m-runa.

Stenen är faktiskt inte bara ristad på framsidan utan också på baksidan, vilket upptäcktes först efter att den hade rests på sin nuvarande plats. Det är något oklart när denna ristning blev känd, men det bör ha skett senast i början av 2000-talet.

I juni 2012 var jag ute på en fem dagar lång forskningsresa för att undersöka ett antal runristningar i Syd- och Mellansverige i samband med mitt forskningsprojekt Runsvenska skrifttraditioner. Bland annat var jag intresserad av stungna n-runor i medeltida runinskrifter, vilket förde mig till orter som Fornåsa i Östergötland och Blädinge och Ukna i Småland. På programmet stod också Färlövstenen, eftersom jag även har ett särskilt intresse för inskrifter från övergångsperioden mellan den äldre och yngre futharken. Givetvis ville jag också veta vad det var för ristning som fanns på baksidan av stenen och om det kunde röra sig om runor.

Att det som finns på stenens baksida är ristat råder det ingen tvekan om, men det är inte lika lätt att avgöra vad det ska föreställa. Det rör sig om tre 11–12 cm höga tecken, som står upptill till vänster på stenen. Tecknen har bland annat uppfattats som tre t-runor, men de har snarare formen av spinkiga svampar i genomskärning. På ömse sidor om varje tecken finns dessutom ett antal snedställda korta streck. Så här kalkerade jag av dem 2012:

Färlöv baksida kalkering

En tanke är givetvis att det rör sig om någon form av lönnrunor och eftersom streckens antal är olika vid varje tecken skulle det kunna handla om det kända system som bygger på runradens indelning i tre ätter och runornas position inom respektive ätt. För att det ska bli lite svårare räknades också ätterna baklänges på detta sätt:

Runrad i ätter

Lönnrunor som baserade på detta system förekommer bland annat på Rökstenen, men finns också i runinskrifter över hela Norden och principerna var kända långt upp i medeltiden.

Vad fick jag då när jag försökte läsa tecknen på Färlövstenen som sådana lönnrunor? Det första tecknet har två streck till vänster och fyra till höger, vilket borde betyda den andra ättens fjärde runa dvs. a. Det andra tecknet ser ut att ha tre streck till vänster och fem till höger, alltså r, och det sista två streck till vänster och två till höger och blir då n. Till min förvåning bildade de antagna lönnrunorna tillsammans runföljden arn(!), vilket ju leder tankarna till ett helt annat landskap.

Nu tillhör namnet Arn inte bara den sentida diktens värld, utan finns också på runstenar, exempelvis i Täby utanför Stockholm (U 155) och vid Högom i Sundsvall (M 11). Namnet är identiskt med ordet örn och på nusvenska är det egentligen riktigare att återge det just som Örn.

Huruvida detta namn förekommer på Färlövstenen är dock inte helt givet, eftersom jag i ett par fall tvekade angående antalet streck. Om den stora punktlika figuren i det andra tecknet som har en annan riktning än de övriga strecken, inte hör till ristningen får man här i stället 2:5 dvs. s och om det lite osäkra strecket längst ned till vänster om det sista tecknet faller bort blir detta tecken i stället 1:2 dvs. b. Det kan i så fall också stå asb, vilket inte direkt kan kopplas ihop med något känt ord eller namn. Samtidigt vet vi inte om denna ristning är bevarad i sin helhet. Stenen är nämligen avslagen efter det tredje tecknet och det är fullt möjligt att raden ursprungligen kan ha fortsatt.

Jag noterade också att det finns en påtaglig skillnad i ristningstekniken mellan framsidans runor och tecknen på stenens baksida. De förra är ristade med smala och grunda linjer, medan de senare är mycket breda och djupa. Jag har därför funderat på om ristningarna verkligen är samtida eller om baksidans ristning kan ha tillkommit under en tidigare period och kanske ska uppfattas på ett helt annat sätt. Alla (någorlunda rimliga) förslag mottages därför med stor tacksamhet!

Vid vårt hastiga besök vid Färlövstenen för ett par veckor sedan fanns det ingen tid att fördjupa sig särskilt mycket i denna ristning, utan det får bli under lugnare former vid ett senare tillfälle. Den som råkar ha vägarna förbi Färlöv i sommar kan själv prova att tyda tecknen. De är lyckligtvis inte uppmålade och kan därför granskas förutsättningslöst av alla och envar. Vid lunchtid faller också solljuset mycket fint över denna yta.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En intressant rapport från de arkeologiska undersökningarna vid Färlöv kan man hitta här och den som till äventyrs har blivit nyfiken på vad stungna n-runor är för något kan alltid titta här. DS.

Runor på väggen och högt upp under nocken

De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström
De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på rundtur bland Skånes runminnen. På torsdagen skulle vi tillsammans med resten av rungruppen ha ett möte med Länsstyrelsen i Malmö om runstensvården i länet, men vi åkte ett par dagar tidigare för att besikta några ännu oregistrerade nyfynd från senare år. Dessutom passade vi på att besikta de runstenar som låg efter vår väg. Det blev några intensiva dagar, som för min del förlängdes med ytterligare en på grund av torsdagens flygproblem. Blir man strandsatt i Malmö, så är det lyckligtvis inte långt till Lund, där finns det finns mycket av runologiskt intresse att sysselsätta sig med.

Samtliga inskrifter på vår lista över ännu icke granskade inskrifter har påträffats i kyrkor och först på tur stod några målade runor i Högseröds kyrka, ett par mil ostnordost om Lund. Kyrkan råkade precis ha stängt för omläggning av golvet, men tack vare Petter Jansson från Regionmuseet i Kristianstad fick vi möjlighet att komma in. Runorna finns på den västra sidan av den norra valvbågen mot koret. Från fotografier har man dragit slutsatsen att det troligen rör sig om namnet Maria. Så verkade också vara fallet, även om den sista runan är något svårtolkad. Den liknar inte den andra a-runan och möjligen ska den i stället uppfattas som en t-runa med lågt ansatt bistav. I så fall står det i stället marit, men det är lite oväntat att finna denna variant av namnet Margareta i Skåne. Jag tror därför att runföljden nog ändå ska läsas mari(a).

Nästa stopp blev Färlövs kyrka utanför Kristianstad, där timmermannen och arkeologen Kalle Melin hade upptäckt några runlika tecken på en av sparrarna i takstolarna över koret. Tecknen var ristade strax under taknocken och inte särskilt lätta att komma i närheten av. Med bistånd från Kalle och Petter lotsades jag upp på vinden för vidare klättring fyra-fem meter upp på en stege, där jag under en viss balansakt kunde undersöka och dokumentera ristningen. Bristen på tillräckligt många händer blev snabbt uppenbar när man både ska hålla ficklampa och fotografera och de anteckningar jag gjorde blev minst sagt svårlästa. Jag fick känslan av att den som hade hållit i kniven i Färlöv måste ha befunnit sig i en liknande situation. Tecknen är nämligen rätt vårdslöst ristade och därför svåra att bedöma. Det troligaste är dock att det rör sig om runor och en möjlig läsning är ikiætr. Om det handlar om ett namn skulle man kunna tänka på en variant av Ingialdr, men i så fall måste en och annan runa ha blivit överhoppad. Takstolarna har dendrodaterats till 1155–1160, vilket troligen också daterar inskriften.

De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström
De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström

Från Färlöv gick färden till Sankta Maria kyrka i Åhus, där det finns ett tiotal runinskrifter ristade i en pelare. Dessa har dokumenterats tidigare, med undantag för den längsta. Den består av ett 45-tal runor, men som är så skadad att det inte har ansetts värt att beskriva den i detalj (en kalkering av hela runföljden finns dock sedan tidigare). Denna ska jag återvända till vid ett senare tillfälle och det är säkert många timmars jobb att bara gå igenom den från början till slut.

Efter en lika snabb som stor glass på torget i Åhus åkte vi vidare till Simrishamn för att besikta en påstådd inskrift på den ena dörromfattningen till korportalen i Sankt Nicolai kyrka. Och visst var det runor! Längs kanten på den fullklottrade östra dörrposten löper en ca 40 runor lång runinskrift. Klockan var nu långt över sex på kvällen så det blev bara en snabb genomgång av den knepiga inskriften, som vi måste återkomma till under mindre tidspressade former. I virrvarret av streck, bomärken och vapensköldar finns det säkert också mer att upptäcka. Medan jag antecknade lånade Laila min ficklampa och fick med ens korn på ännu en inskrift på insidan av samma dörrpost. Den har förmodligen inte tidigare varit känd och som nog får räknas som årets andra nyfynd efter det i Solna kyrka i vintras.

Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström
Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström

Detta var faktiskt första gången som jag besökte Österlen och det kändes rätt försmädligt att under den vackra försommarkvällen passera sevärdheter som Havängsdösen, Kiviksgraven, Ales stenar och Glimmingehus utan att ens tänka på att stanna, men så fick det bli. Vi gjorde ett undantag för de märkliga runstenarna vid Simris kyrka (DR 344, DR 345). Den ena anses som bekant vara ristad av en upplänning och det var lite märkligt att här plötsligt möta en landsman. Jag tror nämligen att upphovsmannen är ingen mindre än Torgöt Fotsarve, sonen och arvtagaren till den berömde runristaren Fot. Torgöt har bland annat utfört ristningarna på det stora runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby (U 112) och en av ristningarna vid Drottningholmsvägen i Bromma (U 58 Riksby). Ingen av dessa ristningar bär dock hans namn. Då får man i stället bege sig till Skånela utanför Märsta (U 308 Ekeby).

Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström
Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström

Torgöt arbetade i samma stil som fadern, men han är lite stelare i uttrycket och hans kompositioner är inte helt balanserade utan tippar gärna något åt ena sidan. Precis så ser ristningen på Simrisstenen ut! Ett drag som skiljer Torgöt från hans far är också att han gärna skriver stæin þenna ”denna sten” med demonstrativt pronomen, vilket Fot aldrig gör. Även detta drag hittar man på Simrisstenen.

Att Bjarnger som reste stenen efter sin broder Ravn har anlitat en ristare från Svealand är inte särskilt förvånande med tanke på att den senare enligt inskriften ska ha varit ”sven hos Gunnulv i Svitjod”. Runföljden är något skadad och det har föreslagits att det kan ha stått kunu[nk]s ”kungens” i stället för kunu[lf]s ”Gunnulvs”. Frågan kommer aldrig kunna avgöras helt säkert, men vissa detaljer talar nog för att den traditionella tolkningen är den riktiga.

Detta var i stort sett den första dagens arbete och vid halvniotiden på kvällen anlände vi till Ystad för övernattning. Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt hoppat över två intressanta inskrifter, som vi också granskade under samma dag, men om andan faller på så kanske jag skriver om dem vid ett senare tillfälle.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag är ingalunda först att anta att Torgöt har ristat den ena Simrisstenen. Per Stille har hävdat detta långt före mig och samma förmodan finns också framställd i databasen Danske runeindskrifter. DS.

Gordin tordan ingordan: Medeltida besvärjelser från Fosie

Blyblecket från Fosie som det såg ut när det hittades. Foto: Staffan Hyll
Blyblecket från Fosie som det såg ut när det hittades. Foto Staffan Hyll

En central uppgift för Runverket är att läsa och tolka runinskrifter, men ibland kan vi också få förfrågningar om texter som ligger lite utanför vårt fält. För ett par år sedan mottog jag exempelvis ett medeltida blybleck med en längre inskrift med latinska bokstäver, som hade påträffats vid en arkeologisk undersökning vid Fosie i Skåne. Liksom många runbleck av bly var det ihopvikt, men när det vecklades ut på konserveringen visade det sig att det var fullskrivet på båda sidor.

Inskrifter på medeltida blybleck brukar ofta vara mycket formelartade och redan på de fotografier som jag hade fått per mejl kunde jag urskilja sekvensen inominepat, vilket givetvis måste vara en del av det välbekanta in nomine patris ”i faders namn”. Inskriften bestod alltså troligen av en latinsk formel och jag trodde det inte skulle vara särskilt svårt hitta motsvarigheter till resten av texten. Det visade sig dock vara betydligt besvärligare. När jag fick föremålet i min hand framstod de övriga teckenföljderna som helt obegripliga trots att de flesta av bokstäverna verkade gå att identifiera. Inskriften blev därför liggande även om jag hela tiden har haft den i bakhuvudet och funderat på tänkbara lösningar.

Förra veckan bestämde jag mig för att göra ett nytt försök och noggrant gå igenom inskriften ännu en gång under mikroskop och göra en renritning. Detta resulterade i att jag faktiskt fick tag i en teckenföljd som jag inte tidigare hade förstått. Ovanför inominepat står det av allt att döma adiuro te dvs. ”Jag besvärjer dig”, men resten framstod som lika obegripligt som förr. Jag reagerade samtidigt över den begränsade teckenuppsättningen och att en så vanlig bokstav som s helt verkade saknas. Var det ändå bara mest nonsens?

Blyblecket från Fosie utvecklat i hela sin längd. Foto Staffan Hyll
Blyblecket från Fosie utvecklat i hela sin längd. Foto Staffan Hyll

I vårt södra grannland hittar man med jämna mellanrum ristade blybleck från medeltiden, både med latinsk skrift och runor. Jag skickade därför den preliminära teckningen till mina danska kollegor i hopp om att de skulle känna igen något mera. Det dröjde inte länge förrän Lisbeth Imer på Nationalmuseet i Köpenhamn meddelade att hon trodde att det på baksidan av blecket fanns en direkt fortsättning på inominepat och att man där skulle läsa ris et fili et spiritui sancti, alltså ”i faderns och sonens och den helige andes namn”.

Det råder ingen tvekan om att detta är vad ristaren har försökt skriva, men det luriga var att personen ifråga hade använt exakt samma tecken för r och s (som genomgående ser ut som r) och att de inledande bokstäverna ri hade fått samma form som n. Det bästa av allt var dock att Lisbeth också lyckades identifiera det ord som står strax före adiuro te på bleckets framsida. Hon läste där ingordan med ett bakvänt g som kommit att likna ett e.

Detta kan för den oinvigde te sig som nog så konstigt, men ordet förekommer faktiskt i flera medeltida texter och då tillsammans med ett par närmast likalydande ord, gordin och gordan. I en medeltida handskrift av tyskt ursprung i Uppsala universitetsbibliotek kan man exempelvis läsa: Adiuro uos elphos elphorum gordin. Ingordin. Cord’i et ingordin ”Jag besvärjer er, älvornas älvor, gordin. Ingordin. Cord’i och ingordin” och i en utdrivelseformel bevarad i den bekanta sångsamlingen Carmina Burana möter sekvensen Gordan, Ingordin et Ingordan.

Orden har också flera gånger ristats med runor. På ett norskt runbleck från Lurekalven finner vi …o^rdan · go^rdin · ingo^r- – – och på en liten träamulett, som påträffades vid arkeologiska undersökningar i Lödöse 1985–86, uppträder varianten gortin : gorta^n æþ gorta^n. Med denna kunskap är det inte längre så svårt att se vad det står i den första raden på Fosieblecket. Man ska där av allt att döma läsa: + Gord[i]n tordan ingordan.

Träamuletten från Lödöse. Foto Bengt A. Lundberg samt renritning av Helmer Gustavson.
Träamuletten från Lödöse. Foto Bengt A. Lundberg samt renritning av Helmer Gustavson.

Vad de nämnda orden egentligen betyder vet vi inte. Enligt ett förslag ska de hänga ihop med flodnamnet Jordan, enligt ett par andra med latinets cor, cordis ’hjärta’ eller kanske chorda ’sträng’. De har uppfattats som rena trollord, men också som namn på onda väsen. Fosieblecket ger en ny variant av denna formel, där Tordan är en ny bekantskap. Detta låter ju lite märkligt som ett namn på en älva. Naturligtvis kan det handla om en ren felskrivning, vilket inte skulle vara särskilt oväntat i detta sammanhang. Eller ska man våga tänka sig att det är asaguden Tor som på något sätt är framme och spökar bland älvor och demoner?

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs om ett nyfunnet danskt blybleck med en liknande text från Bregninge kirke på Ærø. — Rapporten om den arkeologiska undersökningen i Fosie i Skåne hittar du här.