Taggad: Småhamra

Runstudier genom bilfönstret

Runstenarna vid Kumla (U 453 och U 454) i Odensala. Foto Magnus Källström

I min bokhylla har jag boken ”Jyske runestene” av Anders Bæksted i två olika upplagor. Den ena är tryckt 1968 och utgiven i serien Handskerumsbøgerne. I denna serie bidrog en rad olika experter med behändiga guideböcker om olika kulturlämningar i Danmark så att ”Turisten og søndagsbilisten” lätt kunde ta del av deras kunskap på sina färder. Som framgår av seriens namn var böckerna avsedda för handskfacket och på omslaget i svart och gult avbildas Bækkestenen genom en vindruta.

På samma sätt kan den som vill i dag använda söktjänsten Runor i mobilen och då röra sig över betydligt större områden. Själv fick jag möjlighet att pröva den i praktiken så sent som nu i måndags, då jag hade ett runärende i Knivstatrakten. Det slog mig nämligen att det fanns en del annat som jag kanske skulle passa på att se när jag ändå var ute och åkte. Genom att markera min plats på kartan kunde jag lätt söka mig fram till Särstastenen (U 471) i Knivsta, som jag av någon anledning inte tidigare hade sett.

Särstastenen (U 471) i Knivsta, ristad av Fot och rest till minne av en man vid namn Anund. Foto Magnus Källström

Stenen står rest vid Sankta Birgittakyrkan intill Häradsvägen och är ett vackert exempel på ristaren Fots ristningskonst (även om det på vår skylt intill stenen står att runristaren är okänd). När jag var där hade jag känslan av att det var något mer med denna sten som jag då inte omedelbart kom ihåg, men nu när jag skriver denna text och läser på i Upplands runinskrifter ser jag att redan Johan Hadorph anmärkte att det på platsen även fanns ”många, märkelige ättegrafvar med stora stenar i quadrat lagde”. Detta gravfält som ligger på en annan tomt bara ett tjugotal meter söder om runstenen missade jag dessvärre att titta på (här skulle jag naturligtvis ha bytt till Fornsök). Kvadratiska och rektangulära stensättningar belägna på gravfält är som bekant typiska gravformer för tidiga kristna gravarna i vikingatidens slutskede och det är i Uppland inte alls ovanligt att runstenar har rests i direkt anslutning till denna typ av gravanläggningar.

Från Särstas gamla marker gick min färd till Kumla i Odensala, där jag ville kasta en blick på de båda runstenar (U 453 och U 454) som flyttades härom året. Anledningen var att en av dem (U 454) hade blivit påkörd av en bil och slagits av på mitten. Lyckligtvis gick den av i en gammal lagning och blev inte skadad i övrigt. Stenen som var hel när den hittades 1887 restes 1915 vid vägen, men har senare fallit omkull och då gått av på mitten. Den lagades och restes därför på nytt 1940. Även den andra stenen är avslagen och lagad på ungefär samma ställe. Om den vet att den 1926 blev påkörd av en lastbil och man kan misstänka även den tidigare nämnda stenen har varit utsatt för något liknande. I den skarpa kurva där dessa stenar blev placerade har de lidit onödigt mycket av bilismens framfart.

Kumlastenarna på sin nuvarande plats. Stenarna är ristade och signerade av runmästaren Visäte. Foto Magnus Källström

Nu har båda stenarna i stället flyttats in från vägen och fått en annan orientering som bör trygga deras framtid. Båda är hittade i åkern i närheten av den nuvarande platsen, men exakt hur de ursprungligen har varit placerade vet vi inte. Eftersom det på platsen har funnits ett vad, ”Kumla örn”, kan man misstänka att de en gång har stått på varsin sida om ett vattendrag, om det nu inte har funnits fler stenar som vi inte känner till.

I måndags var det ett utmärkt väder för en runstensutflykt, visserligen bara några plusgrader i luften men strålande sol. På onsdagen när jag skulle ge mig ut igen var det i stället snö och minusgrader. Daniel Sahlén från Stockholms läns museum hade nämligen bett mig följa med ut till några runstensplatser i Haninge som ska ingå i en kommande informationssatsning. En av dessa var runhällen vid Runmarsvreten vid Berga intill Dalarövägen.

Runristningen vid Runmarsvreten i Haninge. Foto Magnus Källström

Här har jag varit flera gånger. Ristningen finns på en lodrät häll vänd åt väster och liksom på många andra runhällar har den nedre delen av ristningen flagrat av. Av de namn som inleder inskriften har man därför i stort sett bara lyckats läsa de inledande runorna ku av det första namnet, medan det sista som lyder kuna har tolkats som kvinnonamnet Gunna. När jag tittade närmare på de första runorna såg jag att det dels att inskriften inleddes med ett skiljetecken, dels att det efter u-runan fanns spår av en klubbformad ornamentsflik som verkade korsa slingan. Därefter var stenytan helt förstörd och en runa har säkert försvunnit, men efter detta syntes den övre delen av en huvudstav som möjligen också hade spår av en a-bistav till höger. Sedan följde vad jag kunde se en otvetydig r-runa och efter denna rester av ytterligare ett korsformigt skiljetecken. Inskriftens början ska i så fall läsas + ku…ạr +, vilket knappast kan vara resterna av något annat än namnet ku[n]ạr Gunnarr! Detta var ett förhållandevis vanligt namn på vikingatiden, men det man givetvis kommer att tänka på är att just detta namn inleder inskriften på den runsten som 2010 upptäcktes i en åker vid Småhamra i Österhaninge. Denna gård ligger i dalgången knappt 4 kilometer rakt österut från runhällen. Skulle det kanske kunna handla om samma person?

Partiet där jag tror mig kunna läsa namnet Gunnarr. Foto Magnus Källström

Läst på detta sätt blir det inte plats för så förtvivlat många runor fram till runföljden kuna så frågan är om namnet verkligen har varit Gunna eller om vi ska räkna med ett sammansatt namn av typen Þōrgunna eller Borggunna. I så fall har inte fler än två personer varit omnämnda i början av denna inskrift. Det var som sagt minusgrader i onsdags och inget idealiskt väder för runstensundersökningar och jag borde egentligen inte skriva detta, utan att ha varit där en gång till för att kontrollera att jag verkligen har uppfattat allt rätt. Kanske ska jag ta tur dit nu i helgen och om jag har haft fel får jag i så fall komma med ett beriktigande.

Upptäckten av denna runhäll har sin särskilda historia. Den kom nämligen i dagen först 1964 genom den runintresserade militärmeterologen Harry Runqvist. Han hade nämligen fått syn på ortnamnet Runmars wreten på en 1700-talskarta och tänkte att detta namn måste syfta på en runristning på platsen. Han åkte dit och fann omedelbart den tidigare helt okända runhällen i vårsolen. Detta var den 14 mars, så i morgon söndag är det faktiskt ett 57-årsjubileum för denna upptäckt!

Detta är inte enda gången som en runristning har lokaliserats med hjälp av ett ortnamn. I sin reseberättelse för 1867 meddelar fornforskaren Richard Dybeck mycket lakoniskt: ”För att taga kännedom om en hittills icke bekant runsten vid Johannisberg i Gottröra socken (Långhundra härad) begaf jag mig dit”. Dybeck fick uppenbarligen tips om runstenar från vitt skilda håll, men i detta fall tror jag att jag vet hur det har gått till. På Generalstabskartan över området som trycktes just detta år finns ett torp med namnet Ransten utsatt sydost om Johannisberg. Givetvis måste det vara detta ortnamn som Dybeck hade sett på kartan och som föranlett honom att åka dit och leta. I dag bär platsen namnet Runsten och den runsten som Dybeck mycket riktigt fann på platsen har fått beteckningen U 500 i Upplands runinskrifter.

Än är det kanske lite för kallt i luften, men snart kommer nog våren på riktigt och då kan det bli tid för både runstensutflykter och nya upptäckter!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. På ristningen vid Runmarsvreten har man tidigare upptäckt flera förbisedda detaljer. Roger Wikell har bland annat skrivit om den fågelfigur som pryder korset. Om han också någonstans har kommit in på läsningen av inskriften vet jag inte. DS.

PPS. Fenomenet med runstenar och rektangulära stensättningar har jag tidigare berört i denna artikel. DS.

Runsten funnen vid Småhamra Gård i Österhaninge

Roger Wikell och Rolf Norlin vid  nyfyndet (foto Th. Snædal).

Den 23 augusti 2011 anmälde arkeolog Roger Wikell, Sorunda, att en runsten påträffats vid Småhamra gård i Österhaninge socken söder om Stockholm. Ett par dagar senare granskade jag fyndet tillsammans med Roger och upphittaren, arrendator Rolf Norlin. Enligt Norlin så uppmärksammade han stenen redan vid höstplöjningen 2010, men det dröjde till våren innan ha lyfte upp stenen ur åkern upp på åkerkanten intill fyndplatsen ett 50-tal meter nordöst om Småhamra gård och ca 10 meter väster om uppfartsvägen mot gården.

När vårregnen hade tvättat stenen ren från jord och lera upptäckte Norlin att det var en runsten. Det dröjde dock ända till augusti innan Roger Wikell fick reda på fyndet och kontaktade mig.

Det är alltid en högtidlig stund att för första gången se en nyfunnen runsten och tyda runorna. Jag blev mycket glad när jag såg denna stenbumling, så typisk sörmländsk i sin skrovliga skönhet. Stenen är drygt 2 meter lång och upptill 130 cm bred. Överdelen är mycket omfångsrik i förhållande till rotpartiet, vilket troligen är orsaken till att stenen redan inom några få decennier har ramlat omkull och så småningom sjunkit ned i marken. Detta bekräftas av att ristningen inte är nämnvärt vittrad.

Inskriften uppkritad (foto Th. Snædal).

Från Småhamra är tidigare ett litet, nu förkommet, runstensfragment känt (Sö 267). Med all säkerhet har de båda stenarna stått vid en bro eller vadställe över det lilla vattendrag eller bäck som rinner genom dalgången. Österut fortsätter vägen mot Åvaviken, västerut förenar den sig med vägsystemet mot Österhaninges centralbygder och vidare mot Västerhaninge. Vägen passerar en runsten vid Högsta gård och området är för övrigt ganska runstensrikt.

Ornamentiken består av en drakslinga som omger ett kors på stenens mitt. Inskriften meddelar att:  ”Gunnar och Ulf och Sighjälm lät resa stenen efter Halvdan, sin fader. Gud hjälpe hans ande.” En utförligare rapport om inskriften kommer att skrivas när den är granskad och kommenterad i alla detaljer.
Eftersom stenen var sprickig och flagrig på vissa ställen packade stenkonservator Paterik Stocklassa in den i lera för att lösa upp smuts och eventuell påväxt. Den 25 oktober tvättades stenen och lagades, därefter restes den på impedimentet omkring 10 meter söder om fyndplatsen till upphittarens, Rolf Norlins, stora glädje och stolthet.

Stenkonservator Paterik Stocklassa (bakom stenen) och hans assistent Peter reser stenen (foto Th. Snædal).

Thorgunn Snædal
fil.dr. förste antikvarie
Förvaltningsavdelningen
Kulturvårdsstöd