Taggad: Småland

Tänkvärd rungraffiti från Angerdshestra

Detalj av några av de runor som finns ristade på stockarna från Angerdshestra kyrka. Foto Magnus Källström

Det har blivit lite av en tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg, men vi är bara en vecka in på det nya året och något sådant har ännu inte dykt upp. I stället tänkte jag ägna mig lite åt en runinskrift, som jag mer av en tillfällighet lyckades begripa för några år sedan, men som jag inte tidigare har skrivit något om. Den är inristad med kniv på en trästock, som ursprungligen kommer från Angerdshestra sydväst om Jönköping i Småland, men som sedan länge finns i Historiska museets samlingar i Stockholm.

Det hela började i juli 1910 när man bröt upp golvet i Angerdshestra kyrka och fann ett trettiotal tillhuggna stockar från en äldre knuttimrad kyrka. På vissa fanns rester av målningar, på andra ristade runinskrifter. Kyrkans komminister Richard Österdahl underrättade Vitterhetsakademien om upptäckten och riksantikvarien sände ut den nyanställde amanuensen Andreas Lindblom att undersöka fyndet. Resultatet blev att 16 av stockarna togs tillvara och redan i augusti samma år skickades de med tåg till Stockholm.

Både Österdahl och Lindblom ritade av de runinskrifter som de kunde upptäcka, vilket visade sig vara mycket lyckosamt. Stockarna var nämligen delvis starkt angripna av trämask och en del av de runor som de såg 1910 är i dag försvunna. Enligt Ragnar Kinander, som 1961 publicerade inskrifterna som Sm 114 i det andra häftet av Smålands runinskrifter, ska de tolkas på följande sätt:

Kristus (D)o(mi)n(us)(?), Kristus kon(ungr?), Kristus sunr … skrifaði mik á Óláfs degi … Guð mik signi … millesimo ducentesi(mo) …
”Kristus Herren(?), Kristus konungen(?), Kristus sonen … skrev mig på Olovs dag … Gud välsigne mig … (året) tolvhundra …”

Texterna är skrivna på både folkspråket och latin och antas ha tillkommit i samband med att kyrkan uppfördes. Det verkar till och med ha funnits en datering på latin innehållande ordet ”tolvhundra” och när stockarna senare dendrodaterades gav de årtalet 1226, vilket ser ut att stämma mycket bra.

Det är dock inte alla inskrifter på stockarna från Angerdshestra som är tolkade. Den som skrev runor på Olofs dag (det vill säga den 29 juli) ska enligt Kinander ha burit namnet iokis, vilket ser mycket märkligt ut. På samma stock finns också en lång runföljd som Kinander har läst som ærækomræ-þium : f[il] : þisræ-þiumị, men som aldrig verkar ha blivit tydd.

Andreas Lindbloms uppteckningar från 1910 av runorna på stockarna från Angerdshestra kyrka. Efter original i ATA.

Det är denna inskrift som jag för några år sedan mer av en tillfällighet lyckades genomskåda. Egentligen är det Andreas Lindblom som jag ska tacka. Det var nämligen genom hans uppteckning i Historiska museets digitala katalog som jag fick syn på några detaljer som jag tidigare aldrig hade tänkt på, men som bar på lösningen till gåtan. Det hela började nog med att jag såg att ordet Kristus genomgående var skrivet med l och inte med t, och att det egentligen stod krislus. Ristaren hade alltså förväxlat t och l som i den medeltida runraden utgör spegelbilder av varandra. Jag noterade också att de två oidentifierade runorna i runföljden ærækomræ-þium : f[il] : þisræ-þiumị mest liknande n-runor med bistaven dragen ända ned till baslinjen, en variant som brukar vara typisk för efterreformatoriska runinskrifter. Det märkligaste var dock att Lindblom hade återgivit r-runorna i denna runföljd som stungna. Detta är en synnerligen ovanlig runform som har använts i ett fåtal medeltida inskrifter för att markera så kallat palatalt r. I ett fall där Kinander har en r-runa hade Lindblom däremot ritat en stungen b-runa dvs. p.

Detta gav mig infallet att försöka läsa även de andra r-runorna i denna inskrift som p-runor. Tillsammans med den antagna n-runan fick jag då fram en runföljd kompænþium, som såg ut som ett högst begripligt ord. Vad ett kompendium är på nutida svenska vet jag ju, men vad betyder det på latin? Tyvärr måste jag erkänna att mina kunskaper i detta språk är rätt begränsade, men slå i en ordbok kan jag. Denna gav beskedet att compendium på latin betyder ’besparing’ och vid en affär ’vinst, överskott’. Det såg ju lovande ut och när jag prövade att läsa runorna på samma sätt i den sista runföljden fick jag (om jag bortsåg från den sista i-runan) þispænþium. En slagning på dispendium i samma ordbok gav här betydelsen ’penningutgift, kostnad, förlust’.

Vinst, förlust…! Jag insåg med ens att jag måste vara den rätta tolkningen på spåren och att det borde gå att få fram hela meningen. Mellan ordet compendium och dispendium stod runorna f[il]. Med den ovan nämnda skrivningen krislus i bakhuvudet var det inte svårt att lista ut att detta skulle uppfattas som fit och svara mot tredje person presens indikativ av det oregelbundna verbet fio, factus sum, fiere ’göra, bliva, ske’.

Richard Österdahls kalkering av den aktuella runföljden från 1910. Efter original i ATA.

Det som nu återstod var bara de inledande runorna, där Kinander hade läst æræ, men där Lindblom hade runorna sæpæ med en lite underligt utformad s-runa. Detta kunde knappast vara något annat än adverbet saepe ’ofta’. Hela meningen borde då vara: Saepe compendium fit dispendium ”En vinst blir ofta en förlust’!

Detta ser ju ut som ett gammalt tänkespråk, som rimligtvis måste vara hämtat någonstans ifrån, men märkligt nog har jag trots sökande ännu inte hittat någon direkt parallell. Ett snarlikt uttryck är dock unius compendium, alterius dispendium ”den enes vinst, den andres förlust”.

Men varför skriver man ”En vinst blir ofta en förlust” på en kyrkvägg. Är det timmermannen eller byggmästaren som varit missnöjd med betalningen för uppförandet av kyrkan? Eller har ristningarna tillkommit vid en senare tidpunkt och i ett annat sammanhang? På flera de andra av stockarna förekommer rester av målningar som har daterats till 1500-talet. Det kan nämnas att verbet skriva (som kommer av latinets scribo, scribere) under medeltiden inte bara betydde ’skriva’ utan även ’måla’. Kanske härrör runorna från en missnöjd 1500-talsmålare. Den långa bistaven i n-runan och att /d/ återges med þ passar egentligen bättre efter reformationen. Samtidigt är det känt att þ-runan i just runinskrifter på latin kan användas som tecken för /d/. På en dopfunt från Pjätteryds kyrka i Småland (Sm 38), daterad till tiden omkring 1200, står exempelvis både þominus dominus och bænæþ[ikta] benedicta.

Trästockarna i Historiska museets magasin. De längsta inskrifterna finns på insidan av stocken längst åt höger närmast väggen. Foto Magnus Källström

Det kan nämnas att jag den gången inte bara nöjde mig med det som fanns i arkiven, utan att jag i oktober 2014 också tog en närmare titt på inskrifterna i verkligheten. Stockarna förvaras i Historiska museets magasin i Tumba, men var inte helt oproblematiska att studera. De mäter nämligen närmare 9 meter i längd och låter sig därför inte flyttas så lätt. Dessutom råkade de intressantaste inskrifterna vara vända mot en vägg och för att undersöka dem måste jag lägga mig raklång på golvet i det smala utrymmet mellan stocken och väggen.

I denna något besvärliga studieställning fick jag förklaringen till varför p-runorna och n-runorna såg ut som de gjorde. De lodräta linjerna i runorna är dragna hela vägen ned till kanten på stocken (se bilden högst upp) och förmodligen har flera av dem haft en fortsättning på ett nedre stockvarv. Såväl p-runan som n-runan får i så fall för medeltiden mer normala former.

Granskningen av inskrifterna ledde också till en del andra upptäckter. Enligt Kinander ska det på den aktuella stocken finnas en runföljd [gu]ri. I verkligheten rör det sig om två olika runföljder som båda finns kvar, men som är ristade i varsin­(!) ände av stocken. Den ena ska läsas ri följt av något som kan vara en lönnruna 3:6 (dvs. k), medan den andra ser ut att lyda k͡nụ. Kanske rör det sig om ett par påbörjade, men aldrig avslutade personnamn.

Namnet på den som skrev (eller målade) på Olofs dag ska inte heller läsas iokis, som man hittills har trott, utan snarast -ok͡nis. Bindrunan mellan k och n har redan Österdahl och Lindblom sett och den första runan är skadad upptill och kan ha haft en bistav åt vänster. Hur namnet ska tolkas vet jag däremot inte.

Det är faktiskt inte ens säkert att det på en av stockarna står ordet ”tolvhundra” på latin. Jämför man med Lindbloms läsning står det klart att en del runor bör ha varit andra än dem Kinander har räknat med. Denna inskrift var betydligt lättare att komma åt i magasinet, men är dessvärre är den aktuella stocken rejält maskstungen. Dessutom ligger den så att runorna är vända upp och ned, vilket inte gjorde det lättare att hålla reda på de otydliga strecken i virrvarret av maskgångar och samtidigt jämföra med det som Lindblom och Kinander hade läst.

Jag måste erkänna att jag den gången i oktober 2014 nöjde mig med att hastigt rita av det jag omedelbart tyckte mig se för att fortsätta vid ett annat tillfälle. Detta återbesök har ännu inte blivit av, men kanske ska detta bli ett nyårslöfte för 2018. Rungraffitin från Angerdshestra är ingalunda färdigutforskad.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Vi väntar ännu på årets första nyfynd i Sverige, men i Danmark har mycket spännande fynd gjorts alldeles nyligen. DS.

En osedd åsruna i Eksjö

Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström
Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström

För några veckor sedan var Kulturvårdsavdelningen vid Riksantikvarieämbetet (dit Runverket hör) på avdelningsresa till Småland och Östergötland. På programmet stod bland annat ett besök i trästaden Eksjö, vilket var en mycket trevlig bekantskap, särskilt för mig som tyvärr alltför sällan har rört mig på småländsk mark. Naturligtvis hade jag på ett tidigt stadium noterat att det finns en runsten i Eksjö, som borde tas i betraktelse när möjligheten gavs.

Stenen, som har beteckningen Sm 130 i Smålands runinskrifter, står rest utanför kyrkan mitt i staden. Det är en vacker sten, men rent textmässigt är den väl inte så märkvärdig. Följer man återgivningen i runverket, som bygger på Sven B. F. Jansson undersökning 1943, står ungefär det som kunde förväntas på en senvikingatida runsten:

: ịarbʀ : let : resa … -fti : siba : broþur : sin : auk : br- : kiara : h-­-­-ʀ-­-…-­-… sibi : …r…

”Järp lät resa … efter Sibbe, sin broder, och göra bro … Sibbe …”

Namnen är visserligen lite kul. Järp är identiskt med färgadjektivet iarpʀ som betyder ’brun’ – passande nu i sommartider – och ingår även i den nutida fågelbeteckningen järpe. Namnet Sibbe är en kortform till Sigbjörn och bildat på samma sätt som vi i dag bildar smeknamnsformen Tobbe till Torbjörn. Sedan omtalar inskriften ett brobygge, vilket betyder att den ursprungligen måste ha stått intill ett vattendrag. En blick på kartan visar att två åar möts mitt i Eksjö och då är det inte så lätt att säga var stenen kan ha varit placerad, men det bör givetvis ha varit på en plats där väg och vatten har mötts.

Det som kanske intresserade mig mest på stenen var det skadade partiet mot slutet och vad som kunde tänkas ha stått där. Av de få bevarade runorna att döma rör det sig inte om någon av de sedvanliga formlerna och tyvärr är det något av runinskrifternas förbannelse att de alltid ska råka vara skadade och svårlästa i just de partier där det har stått något extra intressant. Genom Runverkets s.k. fältex. C visste jag att Jan Paul Strid vid uppmålningen 1982 hade läst de första tre runorna i denna runföljd som hla i stället för Janssons h-­-, men det gjorde bara runföljden ännu mer mystiskt.

Jag anlände till Eksjö från Stockholm tillsammans med några kollegor mer än en timme innan bussen från Gotland skulle ansluta och fick alltså gott om tid att fördjupa mig i inskriften. Tyvärr kom jag inte så mycket längre med det skadade partiet än att konstatera att den r-runa som man tidigare hade placerat sist i återgivningen av inskriften naturligtvis inte ska stå där. Runan har sin plats nedanför den vänstra delen av slingan och utgör uppenbarligen en korrigering av denna del av texten. Den borde alltså stoppas in mellan två av de oidentifierade runorna, men av den runföljd som då uppstår blir man tyvärr inte så mycket klokare: hla-ʀ-r-…

För den oinvigde kanske det kan verka osannolikt att det skulle kunna gå att komma så mycket längre med en inskrift som har undersökts av flera olika runologer vid olika tillfällen under mer än hundra år, men bara genom att gå igenom en inskrift tecken för tecken, rita av runorna och beskriva skador och egenheter lär man sig ofta väldigt mycket. Och ibland ser man plötsligt något som ingen tidigare har sett. I detta fall fick jag för mig att kolla lite närmare om den spricka som hade tagit bort vokalrunan i ordet br-, kunde ha rymt en u– eller o-runa, bara för att upptäcka att en del av bistavarna till en o-runa faktiskt fanns kvar till höger om brottet, men givetvis inte uppmålade. Det råder alltså ingen tvekan om att det står bro på stenen.

Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström
Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström

Nu kan detta framstå som en ytterst banal upptäckt, men i den samlade kunskapsuppbyggnaden om våra runinskrifter bidrar denna nyläsning med en ny pusselbit. Vill någon undersöka den forntida dialektsituationen i området kan det exempelvis vara betydelsefullt om det står bru eller bro på stenen, eftersom den senare formen utesluter uttalet [bru:].

I äldre litteratur tillskrevs o-runan – eller åsrunan som den också kallas – en avgörande roll i dateringen av runinskrifter. Runan stod nämligen ursprungligen för ett nasalt /a/ [ã] (som i franskans en), för att sedermera övergå till att användas som tecken för /o/ (vilket uttalades å som i tyskan). Eftersom de så kallade Ingvarsstenarna resta efter Ingvars död i Särkland år 1041 uppvisade ett vacklande bruk antog man att alla runstenar med åsruna för nasalt /a/ var ristade före 1050 och alla med åsruna för /o/ efter samma årtal.

I sin avhandling från 1990 kunde Henrik Williams visa att de gamla idéerna inte höll streck. Numera vet vi att det finns runstenar som har o-runan för /o/ långt före 1050 och att runan kan förekomma för nasalt /a/ även under den senare hälften av 1000-talet. Det går alltså inte att använda runan på det sätt som äldre forskning har gjort, men detta gäller åsrunan betraktad helt isolerad. Kombinerar man den med andra drag som t.ex. ornamentiken (Anne-Sofie Gräslunds bekanta typologi för runstensornamentik fanns inte när Henrik skrev sin avhandling) så blir bilden lite annorlunda. Fortfarande gäller tumregeln att en åsruna med nasalt ljudvärde i regel tillhör ett äldre skikt och den som står för /o/ ett yngre, men att tiden för övergången varierar i olika områden och att det kan finnas stora överlappningar.

Också runans form kan säga något, även om det finns varianter som var bruk under lång tid. De åsrunor som Varin ristade på Rökstenen i mitten av 800-talet skiljer sig exempelvis inte mycket från dem som runristaren Öpir använde i Uppland i början av 1100-talet.

Den nyupptäckta åsrunan på Eksjöstenen har en intressant form, eftersom den liksom den andra o-runa i inskriften har dubbelsidiga bistavar som lutar åt vänster, vilket är en relativt ovanlig variant av denna runa. I Småland förekommer denna typ endast i några få inskrifter och den markerar där alltid /o/. Det närmaste exemplet (Sm 141) finns i Mellby en dryg mil sydost om Eksjö. För de övriga måste man söka sig söderut i landkapet till Kalmar län. En sten (Sm 153) har funnits i Högsby kyrka, de två andra (Sm 157, Sm 163) finner vi ut mot kusten i Ryssby och Arby kyrkor. Samtliga stenar bär en för Småland ovanligt utvecklad djurornamentik, vilket tyder på att de ska dateras till den senare hälften av 1000-talet. Skulle vi hitta en tidigare okänd runsten med denna variant av åsrunan i Småland med ljudvärdet /o/ så finns det goda skäl att hävda att den tillhör samma period.

Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.
Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.

Nu ska jag väl avslöja att det senare visade sig att jag ingalunda var först att notera den skadade o-runan i ordet bro på Eksjöstenen. Väl hemkommen gick jag igenom handlingarna i ATA och stötte där på en tidningsartikel från 1940-talet med ett foto, där denna runa var markerad. Uppmålningen är sakkunnigt gjord och uppenbarligen av en erfaren runolog. Förmodligen är det den skarpsynte uppsalaprofessorn Otto von Friesen som har svarat för denna. Han är en av dem som tidigare har undersökt Eksjöstenen, möjligen så tidigt som 1909, och kan mycket väl ha noterat denna runa. Om det är så vet jag faktiskt ännu inte. Otto von Friesens samling finns nämligen på Uppsala universitetsbibliotek och jag har ännu inte haft tillfälle att åka dit och följa upp just denna uppgift. Samlingen är dessutom okatalogiserad och det tar en viss tid att leta fram rätt anteckningsbok i de överfulla kartongerna, även om man alltid får syn på nya spännande saker varje gång man gör det.

I framtiden kommer detta att bli betydligt enklare. Glädjande nog har vi tillsammans med Uppsala runforum nyligen fått pengar till ett större projekt, där bland annat Otto von Friesens runanteckningar och mycket annat kommer göras tillgängligt för alla intresserade.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Den cyklande runologen

Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.
Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.

Utforskandet av våra runinskrifter har alltid inneburit resor. Runstenar förekommer i Sverige från Skåne i söder till Jämtland i norr och även om stenarna en gång restes intill det som då var viktiga kommunikationsleder är det inte alltid som de senare har behållit en sådan status. Richard Dybeck konstaterade exempelvis i sin reseberättelse 1864 att de uppländska runstenarna ”sällan eller aldrig förekomma vid sockenvägarne, utan måste sökas antingen vid nästan ofarbara s.k. lervägar, eller rent af i vilda obygder – ett förhållande, som för öfrigt har sin stora märkvärdighet.”

Äldre tiders antikvarier färdades förmodligen mest till häst eller med häst och vagn och resorna tog givetvis mycket lång tid. Det mest extrema exemplet är nog den resa som ritaren Johan Peringer (sedermera riksantikvarie och adlad Peringskiöld) 1687 företog till Tornedalen för att uppsöka en runsten som enligt uppgift skulle bära en ristning med de tre kronorna. Det dröjde tio veckor innan han var tillbaka, men då hade han också avbildat runstenarna i Medelpad, runstenen på Frösön i Jämtland och dessutom gjort en avstickare till Trondheim.

När Erik Brate drygt tvåhundra år senare påbörjade sina fältarbeten för Sveriges runinskrifter hade färdsättet inte förändrats så mycket, även om de längre sträckorna nu också kunde avverkas på järnväg. 1896 hade han dock upptäckt ett nytt transportmedel:

”Vid färden till runstenarne begagnade jag denna sommar bicykel. Detta fortskaffningsmedel har i förevarande afseende den fördelen, att man ej är beroende af svårigheten att få hyra häst och åkdon, hvilken ofta visat sig vara stor nog, dess bruk befriar från tillsynen af hästen, gifver en hälsosam kroppsrörelse och bör äfven på längden ställa sig billigare.”

Brates entusiasm för cykeln är inte att ta fel på. När han 1906 fick höra att utgivaren av de berömda runkorsen på Isle of Man, P. M. C. Kermode, planerade att resa till Sverige för att bekanta sig med det svenska runmaterialet, skrev han till honom från Stockholm:

”Then you must by all means first learn to cycle and bring that vehicle and so you shall come to live with me some times in July or August, and I shall take you round to the most instructive stones you can ever wish.”

Om Kermode någonsin köpte en cykel och lärde sig cykla förtäljer inte historien, men en brittisk kollega som jag har konsulterat betvivlar det starkt.

Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).
Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).

Ett nytt steg togs av Brates efterträdare i arbetet med det svenska runverket, Elias Wessén, som 1922 skaffade sig en motorcykel med sidovagn, vilken 1928 ersattes av bil. Den senare användes när han och artisten Harald Faith-Ell samma sommar inledde sina runstensundersökningar i Södermanland. Bilen tillät dem att arbeta i ett helt annat tempo än någon av föregångarna och under den drygt månadslånga och regnfyllda resan lyckades de undersöka, måla upp och fotografera 104 runstenar.

Trots motorfordonens intåg har cykeln kommit till heders i runologiska sammanhang även senare. När Ragnar Kinander sommaren 1941 gjorde fältundersökningar i Jönköpings län färdades han på samma sätt som Brate. I den plan som han presenterade för Runkommittén finns detaljerade uppgifter om hela resan och under de två första dagarna skulle han exempelvis hinna med följande:

”Dag 1. Ankomst till Tranås med dagtåget 11.49, cykel 17 km till Göberga i Linderås sn, där en sten undersökes, cykel c:a 3 mil till Flisby (ev. tåg från Gripenberg)

Dag 2. Undersökning av stenarna vid Sunneränga och Rickelsta i Flisby, belägna 7 à 8 km från Flisby station.”

Sammanlagt avsåg Kinander att under tre veckor tillryggalägga 49 mil på cykel och undersöka ett 35-tal runinskrifter. Han tillägger dock att ”För fotograferingen, som skall företagas efter undersökningarnas avslutande har prof. Wessén föreslagit användande av bil som fortskaffningsmedel, vilket ju skulle innebära en stor fördel.”

I detta sammanhang måste också nämnas Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”), som en gång lär ha cyklat från Saltsjöbaden till Fresta kyrka i Upplands-Väsby på själva juldagen för att granska en nyligen påträffad runsten. Mycket riktigt finns i ATA en rapport rörande ett nyfynd i Fresta, som han besiktade den 25 december 1944 och som bör vara den åsyftade stenen. Om själva färdsättet ger dock handlingen inget besked.

Egentligen är det väl så runstenar ska ses, på cykel, där varken vägbommar eller skyltar med ”fordonstrafik förbjuden” utgör något hinder. Man slipper också problemet att hitta någonstans att parkera, vilket kan vara nog så besvärligt utefter smala landsvägar utan vägrenar. Men sommaren är väl i allmänhet att föredra framför vintern när det gäller denna typ av verksamhet.

Hur det gick det då med stenen med de tre kronorna som Peringer skulle rita av i Tornedalen? Han hittade mycket riktigt den åsyftade stenen vid Käymäjärvi i Pajala, men några nationalsymboler i form av tre kronor fanns inte på den. Han ritade ändå troskyldigt av två mösslika figurer, som med lite god vilja kanske kunde uppfattas som sådana. Det största problemet var väl egentligen att ”ristningen” är en ren naturbildning, vilket nog Peringer bör ha insett, men kanske inte ville medge efter att ha rest så långt. Stenen i Käymäjärvi finns faktiskt fortfarande kvar och går att hitta i FMIS (Pajala 90:1). Den som råkar ha vägarna åt detta håll i sommar har alltså här en mer ovanlig sevärdhet att besöka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om stenen vid Käymäjärvi i Henrik Schücks artikel Torneåstenen i Fornvännen 1933. DS.

Runundersökningar i november (del 2)

Den olästa rungravhällen i S:t Lars kyrka i Linköping. Foto Magnus Källström
Den olästa rungravhällen i S:t Lars kyrka i Linköping. Foto Magnus Källström

November lider nu mot sitt slut och det kanske är dags att fortsätta berättelsen. Efter att ha jobbat klart i S:t Olofs kyrka i Falköping blev det en mycket sen lunch på en ödslig kinarestaurang innan jag begav mig av mot Linköping. Hos UV Öst väntade nämligen höstens nyfynd, ett runstensfragment från Hagby kyrka i Småland, som jag ville undersöka. Man kan dock inte gärna färdas genom runrika trakter som dessa utan att passa på att också göra annat. Jag hade därför kontaktat S:t Lars kyrka i Linköping för att titta närmare på de runristade gravhällar som förvaras där.

Större delen av min sista fältdag kom jag att tillbringa i källaren till denna kyrka, där grundmurarna av den medeltida föregångaren ligger framgrävda sedan 1950-talet. Här förvaras också fyra runristade gravhällar och ett större antal fragment av tidigmedeltida gravmonument, som framkom vid den arkeologiska undersökningen. Den bäst bevarade av gravhällarna finns uppe i kyrkan, men de övriga når man genom en smal skyttegravsliknande gång som zickzackar sig fram mellan murrester och enstaka kvarlämnade skelett. De ristade stenarna förvaras nämligen längst in i ett för runundersökningar behagligt halvdunkel.

Två av dessa gravhällar blev faktiskt aldrig slutgiltigt undersökta på 1950-talet och för en av dem finns vad jag vet inte ens någon läsning. Det var naturligtvis den som i första hand hade lockat mig till S:t Lars. Dessvärre visade sig inskriften vara ytterst svårläst. Stenytan är nämligen mycket gropig och det var inte särskilt lätt att avgöra vilka fördjupningar som är ristade och vilka som har uppkommit på ett naturligt sätt.

Inte helt lättlästa runor, men tittar man noga står det faktiskt lakþu längs kanten (fast upp och ned). Foto Magnus Källström
Inte helt lättlästa runor, men tittar man noga står det faktiskt lakþu längs kanten (fast upp och ned). Foto Magnus Källström

Till slut lyckades jag dock identifiera åtminstone tre ord: … lagðu stæin æftiR … ”… lade stenen efter …”, även om jag inte var helt säker på läsningen av varje enskilt tecken. Detta låter kanske inte som någon särskilt märkvärdig upptäckt, men det går faktiskt att dra en del slutsatser. Pluralböjningen av verbet læggia visar t.ex. att det måste ha stått flera namn i början av inskriften. Att hällen kallas stæin ’sten’ och inte kumbl ’märke’ och att prepositionen är æftiR ’efter’ och inte yfiR ’över’ tyder på att denna inskrift ligger närmare de texter som finns på de vikingatida runstenarna.  Hällen bär också ett rundjur med huvudet i fågelperspektiv, vilket tyder på att den är äldre än de övriga gravhällarna vid S:t Lars.

Jag tillbringade nästan lika lång tid under denna kyrka som jag hade gjort i S:t Olof i Falköping, men här kände jag mig inte alls färdig utan kommer att behöva återvända och ha en ny dust med dessa inskrifter. I stället åkte jag till UV Öst för att titta på det lilla runstensfragment som under hösten hade påträffats vid en arkeologisk undersökning i Hagby kyrka utanför Kalmar.

Det nyfunna fragmentet från Hagby kyrka i Småland. Foto Magnus Källström
Det nyfunna fragmentet från Hagby kyrka i Småland. Foto Magnus Källström

Visserligen är det inte så mycket av inskriften som återstår, men man läser utan problem …(r) × auk × , där det senare givetvis är ordet ’och’ och där r-runan bör ha utgjort slutet av ett namn. Det intressantaste är dock att det rör sig om en tidigare helt okänd runsten från denna runstensfattiga del av Småland. Eftersom materialet är kalksten och runorna står på smalsidan av stenen, vill man ju gärna tänka sig någon form av liggande gravmonument, men den varierande tjockleken på fragmentet talar nog mer för en rest sten. Enligt Rikard Hedvall, som tog emot mig på UV Öst, finns det inte heller något i Hagby som tyder på att det funnits någon kyrka före den nuvarande kyrkan, vilken är daterad till 1200-tal. Runstensfragmentet har däremot typiska vikingatidsrunor och tillhör säkert 1000-talet. Här skulle man bra gärna vilja ha ytterligare delar av stenen för att kunna sätta in den i ett större sammanhang.

Under min tredagarsresa stannade jag också till på några andra platser som låg i min väg. Jag besökte bland annat Norra Vånga, där en av Västergötlands runstenar med urnordiska runor står (Vg 65), och vid Järstorps kyrka i Småland kastade jag ett öga på den efterreformatoriska inskrift som är huggen i en av kyrkans grundstenar (Sm 119). Jag ägnade också någon timme åt den rätt knepiga runstenen med kortkvistrunor i Slaka kyrka (Ög 117). Det går alltså att hinna med en del även om dagarna är korta och jag har nu rätt mycket att fundera på under kommande mörka vinterkvällar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Historien började här. DS.