Taggad: Södermanland

Exit Tor vid Korpa bro

Runstenen vid Korpa bro som den såg ut när den undersöktes av Erik Brate 1899. Foto Erik Brate (ATA).
Runstenen vid Korpa bro som den såg ut när den undersöktes av Erik Brate 1899. Foto Erik Brate (ATA).

Runstenen Sö 140 vid Korpa bro i Ludgo utanför Nyköping tillhör en av Södermanlands mer gåtfulla runstenar, även om huvuddelen av texten egentligen inte är särskilt svår att förstå. Där står: ”Sandar reste denna sten efter Joar (eller: Ivar), sin frände. Ingen föder raskare son.”

Den stora svårigheten ligger i den kryssformiga bindruna, som är ristad upptill under slingan där man normalt brukar finna det kristna korset. Runologen Erik Brate, som var den förste att undersöka stenen år 1899, läste de olika komponenterna som siþi þur och tolkade detta som ”Tor skydde (vården)!”. Han jämförde texten med några danska runstenar där guden Tor uppmanas ”viga” minnesmärket eller runorna. Denna tolkning har fått stor spridning trots att verbet siða, som Brate ville anknyta till, inte alls betyder ’skydda’ utan ’lära upp i goda seder’ och till och med ’kristna’! Andra har antagit att det rör sig om verbet síða ’sejda’ och att det i stället handlar om ett angrepp på guden Tor: ”Tor må sejda” eller ”Tor (är) en sejdkarl”.

I sin avhandling 2010 kom Uppsalarunologen Marco Bianchi med ett helt nytt förslag till tolkningen av den kniviga bindrunan. Enligt honom är det sista tecknet inte någon r-runa utan en fristående i-runa, som han dessutom menar ska läsas först. Han får på så sätt sekvensen i siþiuþu som han tolkar som ”i Svitjod” och knyter till den föregående utsagan om att ”ingen föder en raskare son”.

Marco, Sonia och Erna granskar runstenarna Sö 139 och Sö 140 vid Korpa bro utanför Nyköping. Foto Magnus Källström.
Marco, Sonia och Erna granskar runstenarna Sö 139 och Sö 140 vid Korpa bro utanför Nyköping. Foto Magnus Källström.

I lördags var några av arrangörerna av höstens stora internationella runkonferens Reading runes: the 8th International Symposium on Runes and Runic Inscriptions i Nyköpingstrakten för att rekognosera inför kommande exkursioner. Bland annat besöktes då de två runstenarna vid Korpa bro (Sö 139 och Sö 140). Båda är nyligen rengjorda, men ännu inte uppmålade på nytt. Det är nu inte alls svårt att se att den runa som tidigare har uppfattats som r faktiskt bara utgörs av en vågrätt placerad i-runa precis som Marco har läst, medan det övriga är naturliga fördjupningar i stenytan. Samtidigt gick det också att göra en annan iakttagelse, nämligen att det som ser ut som en bakvänd k-bistav på den övre högra korsarmen – och som Marco har tolkat som u – nog också är en naturlig fåra. Visserligen är den fortfarande fylld med färg och därför svårbedömd, men den är skarp och ojämn och av en helt annan karaktär än de säkert ristade linjerna.

Runkrysset på Sö 140 som det tidigare har uppfattats och hur vi nu tror att det ser ut. Modifierad teckning från Bianchi 2010.
Runkrysset på Sö 140 som det tidigare har uppfattats och hur vi nu tror att det ser ut. Modifierad teckning från Bianchi 2010.

Den sannolikaste läsningen är alltså isiþiþu eller siþiþui beroende på var man vill placera den liggande i-runan längst ned. Tor har nu sedan länge lämnat inskriften vid Korpa bro och även det tilltalande förslaget ”i Svitjod” blir svårare att hävda.

Men vad vill inskriften i den komplicerade bindrunan egentligen säga? Helst skulle man ju skriva att vi inte vet, men jag kan inte låta bli att nämna ett hugskott som dök upp i morse. Det är ju mycket möjligt att runorna siþ återger en form av ordet siðr ’sed’ och att de följande runorna iþu i så fall svarar mot en böjningsform av det fornvästnordiska substantivet iðja, fornsvenska idha, som betyder ’sysselsättning, arbete, utövning’. Det intressanta är att ordet siðr också förekommer i betydelsen ’religion, tro’ och det både kunde användas om hedendomen (heiðinn siðr) och kristendomen (hinn nýi siðr). I den fornvästnordiska skaldediktningen finns också flera liknande sammansättningar som siðferð, siðlæti och siðvendi f., vilka alla syftar på goda seder i religiöst hänseende.

Att den antagna frasen í *siðið(i)u ”i trosutövningen(?)” har dolts i en svårtydd bindruna kan bero på att det ännu var något som man inte skyltade med i onödan, men ändå ville förmedla till de invigda. Så även om vår asagud här har fått stryka på foten är det inte omöjligt att Sö 140 ändå ger ett vittnesbörd om skilda trosuppfattningar i 1000-talets Rönö.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. En tolkning av det slag som jag ovan har framkastat ska naturligtvis inte presenteras på detta sätt. Den kräver egentligen eftertanke och noggrant prövande av argument för och emot, men jag tar risken denna gång. DS

Runsten funnen vid Småhamra Gård i Österhaninge

Roger Wikell och Rolf Norlin vid  nyfyndet (foto Th. Snædal).

Den 23 augusti 2011 anmälde arkeolog Roger Wikell, Sorunda, att en runsten påträffats vid Småhamra gård i Österhaninge socken söder om Stockholm. Ett par dagar senare granskade jag fyndet tillsammans med Roger och upphittaren, arrendator Rolf Norlin. Enligt Norlin så uppmärksammade han stenen redan vid höstplöjningen 2010, men det dröjde till våren innan ha lyfte upp stenen ur åkern upp på åkerkanten intill fyndplatsen ett 50-tal meter nordöst om Småhamra gård och ca 10 meter väster om uppfartsvägen mot gården.

När vårregnen hade tvättat stenen ren från jord och lera upptäckte Norlin att det var en runsten. Det dröjde dock ända till augusti innan Roger Wikell fick reda på fyndet och kontaktade mig.

Det är alltid en högtidlig stund att för första gången se en nyfunnen runsten och tyda runorna. Jag blev mycket glad när jag såg denna stenbumling, så typisk sörmländsk i sin skrovliga skönhet. Stenen är drygt 2 meter lång och upptill 130 cm bred. Överdelen är mycket omfångsrik i förhållande till rotpartiet, vilket troligen är orsaken till att stenen redan inom några få decennier har ramlat omkull och så småningom sjunkit ned i marken. Detta bekräftas av att ristningen inte är nämnvärt vittrad.

Inskriften uppkritad (foto Th. Snædal).

Från Småhamra är tidigare ett litet, nu förkommet, runstensfragment känt (Sö 267). Med all säkerhet har de båda stenarna stått vid en bro eller vadställe över det lilla vattendrag eller bäck som rinner genom dalgången. Österut fortsätter vägen mot Åvaviken, västerut förenar den sig med vägsystemet mot Österhaninges centralbygder och vidare mot Västerhaninge. Vägen passerar en runsten vid Högsta gård och området är för övrigt ganska runstensrikt.

Ornamentiken består av en drakslinga som omger ett kors på stenens mitt. Inskriften meddelar att:  ”Gunnar och Ulf och Sighjälm lät resa stenen efter Halvdan, sin fader. Gud hjälpe hans ande.” En utförligare rapport om inskriften kommer att skrivas när den är granskad och kommenterad i alla detaljer.
Eftersom stenen var sprickig och flagrig på vissa ställen packade stenkonservator Paterik Stocklassa in den i lera för att lösa upp smuts och eventuell påväxt. Den 25 oktober tvättades stenen och lagades, därefter restes den på impedimentet omkring 10 meter söder om fyndplatsen till upphittarens, Rolf Norlins, stora glädje och stolthet.

Stenkonservator Paterik Stocklassa (bakom stenen) och hans assistent Peter reser stenen (foto Th. Snædal).

Thorgunn Snædal
fil.dr. förste antikvarie
Förvaltningsavdelningen
Kulturvårdsstöd