Taggad: Spånga kyrka

Runstensfynd från soffhörnet

Platsen från vilken det går att upptäcka tidigare okända runstenar. Foto Magnus Källström

Att finna en tidigare okänd runsten är en särskild känsla. Själv har jag faktiskt gjort det flera gånger, men tyvärr alltid bara mindre fragment. Mitt första fynd gjorde jag vid Spånga kyrka 1997 när jag jobbade som arkeolog på Stockholms stadsmuseum. Detta är också den längsta runinskrift som jag kan påstå att jag själv har upptäckt. Den innehåller nämligen hela sex(!) runor, varav fem bildar det fantasieggande ordet æftiʀ ”efter”!

Bättre lycka har jag haft i arkiven och min bästa upptäckt i dessa sammanhang var nog när jag våren 2007 fick syn på en tidigare förbisedd teckning av runstenen U 1003 från Frötuna i Rasbo socken i ATA. Stenen var när den publicerades i Upplands runinskrifter bara känd genom två mindre fragment, där det enda tolkningsbara ordet råkade vara just æftiʀ, men i bildsamlingen i ATA fanns en 1700-talsteckning prydligt uppklistrad på bildarket utan att någon verkade ha ägnat den någon som helst uppmärksamhet. Dessutom hade teckningen funnits i arkivet länge. Den ingick nämligen i en stora samling av runstensbilder som friherre A. E. Ihre 1864 skänkte till Vitterhetsakademien och som tidigare hade legat inbladade i hans exemplar av Bautil. Av de runor som hade upptecknats framgick att stenen var rest efter en person som hade dött i Holmgård, det vill säga i Novgorod i Ryssland! Hur kunde en sådan teckning vara helt okänd? Jag tror att förklaringen är att den såg för konstig ut och att man inte trodde att det var en bild av någon riktig runsten. Vid denna tid hade man dessutom ännu inte hittat de två fragment som senare publicerades i Upplands runinskrifter.

Den länge förbisedda teckningen av Frötunastenen (U 1003) i Rasbo i Uppland. Teckning av Peter Boling 1769–70 i ATA

Det råder dock ingen som helst tvekan om att stenen med sina många bilder – varav en sannolikt har föreställt den korsfäste eller kanske snarare återuppståndne Kristus – verkligen har sett ut på detta sätt. Enligt en påskrift var den ”Aftagen och läsen 1769 och 1770 af mag. Boling”. Den som avses är Peter Boling, som vid denna tid var amanuens hos språkforskaren Johan Ihre i Uppsala och som sedermera blev rektor vid trivialskolan i Gävle. Boling har även avbildat en annan runsten i Rasbo, Lejstastenen U 1006, som fortfarande finns kvar och där man kan se hans avbildning är mycket korrekt.

Vad jag vet har Peter Boling bara efterlämnat ytterligare en runstensteckning. Den är utförd 1763 och föreställer en runsten vid Lilla Hälleberg (Sm 149) i Västra Eds socken, vilket faktiskt råkar samma socken där årets stora runstensfynd har gjorts. Även beträffande Sm 149 är Bolings teckning mycket värdefull, eftersom det i dag bara återstår ett större fragment av denna sten.

Den pågående Coronaepidemin gör att det nu är mycket glest mellan besöken på bibliotek och arkiv, men även för den håller sig hemma finns det möjligheter att göra upptäckter. Det fick jag erfara helt nyligen då jag satt i soffan och pröva en betaversion av forskningsplattformen Runor, som vi har arbetat med inom projektet Evighetsrunor och som kommer att lanseras nu på torsdag. I denna plattform kan man bland annat söka på olika typer av textbärare och få dem utprickade på en karta. Av någon anledning hade jag börjat intressera mig för sakordet dörr och hade klickat en markering för en sådan förekomst i nordöstra Skåne. Upp på skärmen kom uppgifter om DR 346†, en medeltida runinskrift som ska ha funnits på kyrkdörren i Östra Sönnarslövs kyrka. Denna inskrift hade jag inte tidigare lagt märke till, vilket kanske inte var så konstigt med tanke hur lite av inskriften som är känt.

Enligt Samnordisk runtextdatabas och databasen Danske Runeindskrifter ska den ha haft följande lydelse:

[…kr …an sin auft … kuþ]

Det som fångade min uppmärksamhet var att teckenföljden mer erinrade om brottstycken ur en vikingatida minnesinskrift än om något från medeltiden. Kanske var det i första hand runföljden auft… som ledde tankarna åt det hållet. Den påminner ju om prepositionerna æft och æftiʀ som i vikingatida runinskrifter ibland uppträder i formerna auft och auftiʀ. En snabb sökning på teckenföljden auft i betaversionen av den nya forskningsplattformen visade också att dessa skrivningar har sin främsta utbredning på vikingatida runstenar i Skåne och Danmark.

Spridningen av teckenföljden auft i runinskrifterna enligt en sökning i forskningsplattformen Runor.

Nu blev jag tvungen att resa mig ur soffan och plocka ned Danmarks runeindskrifter (1941–42) från bokhyllan för att kolla vad det egentligen var för runinskrift som skulle ha funnits i Östra Sönnarslövs kyrka. Här fick jag veta att inskriften ”kendes kun fra J. Bergmans gengivelse (med latinske bogstaver) i ett i Vitterhets-Akademiet i Stockholm beroende MS [dvs. manuskript]” och att ”Indskriften synes have sluttet med en gudsformel, og da den har været anbragt på en kirkedør, må den sikkert tidfæstes til Middelalderen”.

Detta var lite som att stöta på en gammal vän. Den som avses är nämligen Johan Bergman (död 1760), som var kanslist i Antikvitetsarkivet under en av dess mindre glansfyllda perioder. Litteraturhistorikern Henrik Schück, som utförligt har tecknat Vitterhetsakademiens historia och förhistoria i åtta band, hade inte mycket till övers för den som då stod vid rodret, Johan Helin, och har ägnat nästan ett helt band åt att redovisa dennes tillkortakommanden. I tredje upplagan av Illustrerad svensk litteraturhistoria beskriver han honom mera kortfattat som ”en varken obegåvad och okunnig man, men fruktansvärt lat, och under hans tid överfölls verket av en fullkomlig sömnsjuka. Ty som chefen voro även medarbetarna.” Den ende som tycks ha utfört något arbete var – om man får tro Schücks framställning – just Johan Bergman och detta tydligen utan att uppbära någon lön.

Bergmans ovan nämnda manuskript Lectiones variantes på Runstenar har jag tittat i några gånger. Egentligen handlar det bara om en lång förteckning över alla Sveriges vid den tiden kända runstenar med inskrifterna återgivna med vanliga bokstäver. De källor som har använts är den då tämligen nyutkomna träsnittssamlingen Bautil från 1750, men också Bureus’, Peringskiölds och Celsius’ arbeten har utnyttjats. Dessutom har Bergman gjort anteckningar om vilka runstenar som behövde avbildas, men också i vilken utsträckning det fanns färdiga tryckstockar. Det ser alltså ut som om denna handskrift har tillkommit som ett förarbete till en planerad utgåva av alla Sveriges runstenar.

Bergmans sjuttonhundratalsstil är inte särskilt lättläst och det är inte heller alltid som man har direkt tillgång till det bakomliggande ordförrådet. En sten i denna handskrift som jag tidigare har intresserat mig för beskrivs exempelvis som ”vitieust afritad”. Jag minns att jag när jag först läste denna passage hade svårt att hitta motsvarigheter till det första ordet i svenska ordböcker. Det hade då ännu inte hunnit behandlas i SAOB, men numera går det där att enkelt få reda på att vitiös betyder ’felaktig l. bristfällig l. klandervärd’, vilket man gärna håller med om man betraktar teckningen ifråga. Framför detta ord fanns ett annat ord som jag fick stirra länge på innan jag insåg att det stod ”outskuren”, vilket naturligtvis syftar på att det ännu inte fanns någon färdig tryckstock för denna sten. Det senare tog dock ett tag att inse.

Vad Bergman hade att säga om dörren i Östra Sönnarslövs kyrka kunde jag naturligtvis inte ta reda på från soffan, men jag hämtade ännu en bok från bokhyllan, nämligen J. G. Liljegrens Runurkunder (1833), där inskriften skulle finnas upptagen som nummer 1415. Det gjorde den också, men inte i avdelningen för ”Kyrkdörrar” som man kanske skulle förvänta sig, utan i den för ordinära runstenar eller ”Runhällar” som Liljegren har valt att kalla dem. Rubriken var Sönnerslöfs kyrkodörr, vilket ju enligt vanligt mönster egentligen bara pekar ut platsen. Placeringen hos Liljegren var ytterligare ett indicium på att det handlade om en runsten och inte om någon inskrift på en kyrkdörr.

J. G. Liljegrens återgivning av inskriften från Östra Sönnarslöv (L 1415) i Runurkunder (1833).

Längre än så gick det inte att komma från hemmafronten och sökningar på nätet visade sig helt fruktlösa. Återstod alltså att lämna soffhörnet och boka tid på arkivet.

Nu i veckan var jag där. Det tog ett litet tag innan jag hittade den nämnda inskriften i Bergmans arbete, men till slut fick jag syn på den på en tätskriven sida. Vid nummer 4004 stod: ”Gers Hærad Sönnerlöfs Kyrkedör N. W.” Därefter följde en delvis svårläst mening och sedan inskriften återgiven med bokstäver som:

– – Gr – ansin auft – – Gud.

I det svårlästa avsnittet stod något om ”ett fragm.”, men det var faktiskt inte förrän på kvällen som jag lyckades få ut hela meningen. Den lyder av allt att döma ”På samma stock ett fragm.”. Kanske är det denna notering som har fått utgivarna av Danmarks runeindskrifter att tro att det handlade om något ristat i trä, men detta bör väl snarare vara en upplysning om att det på samma tryckstock även fanns ett fragment avbildat!

Inskriften i Östra Sönnarslövs kyrka enligt Johan Bergmans anteckningar. Efter original i ATA

En särskilt viktig upplysning var bokstäverna ”N. W.”, som visar att uppgifterna kommer från 1700-talsantikvarien Nils Wessman, har avbildat en rad skånska runstenar. Ett par av hans teckningar har också legat till grund för träsnitt som trycktes i den ovan nämnda publikationen Bautil (B 1159, B 1163). Av allt att döma ska vi räkna med att det en gång funnits en teckning av Wessman av inskriften i Östra Sönnarslövs kyrka. Det verkar också ganska otroligt att det skulle ha rört sig om något annat än en vikingatida runsten, som på vanligt sätt hade använts som trappsten i kyrkdörren.

Om jag har rätt – vilket jag nog tror att jag har – så har Gärds härad nu fått sin första vikingatida runsten, låt vara att vi inte vet hur den ser ut och att den är försvunnen sedan länge. Om det i framtiden görs reparationsarbeten i denna kyrka som berör platsen där det gamla vapenhuset har legat så finns det all anledning att titta extra noggrant på dörrtrösklarna.

Kanske går det också i Nils Wessmans antikvariska kvarlåtenskap att hitta ytterligare spår av denna runsten om man letar riktigt noga. Själv är jag inte alls särskilt bekant med hans verksamhet och materialet ska dessutom finnas utspritt på biblioteken i Stockholm, Uppsala och Lund. Närmare efterforskningar får alltså anstå till ett senare tillfälle.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om Frötunastenen har jag skrivit utförligt i en artikel i Fornvännen 2008. Den som är intresserad av den digitala lanseringen av forskningsplattformen Runor nu på torsdag den 3 december kl. 15.15 kan anmäla sig här.

Tillägg den 4 december: Nu är forskningsplattformen uppe och rullar. Pröva den här. DS.

Årets första runfynd och sentida runstensresare i Kverrestad

Det nyfunna runstensfragmentet från Eggeby i Spånga. Foto Magnus Källström

Åter igen har vi fått vänta på årets första runfynd. Visserligen har det kommit in meddelanden om möjliga fynd, men dessa har antingen kunnat avfärdas eller väntar på att granskas. Men i tisdags hände det. Då ringde Johan Runer på Uppdrag arkeologi och meddelade att han hade hittat ett runstensfragment i samband med en arkeologisk undersökning vid Eggeby på Järvafältet utanför Stockholm.

Jag satt just då i en bil någonstans söder om Jönköping på väg hem från en längre undersökningsresa i Sydsverige. När jag stannade till för att titta på den bild som jag hade fått mig tillsänd såg jag direkt att det utan tvekan handlade om en bit av en äkta runsten. Stenen hade dessutom framkommit under torven vid maskinavbaningen och måste ha legat på platsen under en relativt lång tid.

Fragmentet är inte större än en handflata och bara en enda runa återstår. Den kan antingen läsas som m eller ʀ beroende på hur man vänder fragmentet. Samtidigt har det en slät kant som måste vara ursprunglig, och eftersom det vanligaste är att runinskrifter löper medsols med runornas toppar vända ut mot kanten bör det röra sig om en ʀ-runa. Under vikingatiden stod denna runa för ett speciellt r-ljud som i stort sett bara kunde förekomma i slutet av ord och som exempelvis finns i det på runstenar ytterst frekventa ordet æftiʀ ’efter’. Av statistiska skäl skulle man därför kunna hävda att det troligtvis är detta ord som runan har tillhört, men säker kan man naturligtvis inte vara.

Fyndplatsen för runstensfragmentet som är nog så intressant. Foto Magnus Källström

Det märkligaste är dock stenmaterialet. Fragmentet är nämligen av röd sandsten och inte mer än drygt 4 cm tjockt, vilket av allt att döma har varit stenens ursprungliga tjocklek. Det har alltså tillhört en runsten av den typ som man brukar hitta vid medeltida kyrkor i Uppland. De antas med goda skäl ha tillhört någon form av senvikingatida gravmonument som varit resta på tidiga kristna kyrkogårdar. Vid Spånga kyrka, som ligger på andra sidan E 18, omkring 750 meter åt sydväst, har mängder av fragment från sådana runstenar påträffats. Kan fragmentet kanske ha kommit därifrån? Eller har en runsten av liknande typ också rests vid Eggeby under samma tid? Eggeby var nämligen Spångas prästgård under medeltiden och en förbindelse med kyrkplatsen kan ju ha funnits tidigare. Dessa frågor kan vi nog först få svar på när utgrävningen har framskridit ytterligare.

Den sentida runstenen i fattigmagasinet vid Kverrestads kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Innan jag fick det uppiggande samtalet om nyfyndet vid Eggeby hade jag varit i Skåne, där jag bland annat ägnade mig åt att lösa ett litet tolkningsproblem, som jag länge hade gått bet på. För drygt ett år sedan fick jag en fråga om en sentida runsten, som sitter i det ena hörnet av ett fattigmagasin uppfört 1802–03 vid Kverrestads kyrka. Stenen finns upptagen som Raä 4:1 i Fornminnesregistret och bär en klockbild med tre rader med runor. Enligt uppgift fanns det till och med en sägen om att detta var gravstenen över kyrkans byggmästare.

På fotografier och en teckning som jag fått mig tillsända, hade jag kunnat läsa orden ʀaistu : stain i den nedersta raden och dessutom sett att det troligen stod nyman i den översta. Jag gissade då att den sistnämnda runföljden kunde syfta på den kulturintresserade Carl Fredric Nyman (1745–1818), som var prost i Kverrestads församling när byggnaden uppfördes. Mittraden hade jag däremot inte lyckats begripa.

Väl på knä framför stenen var det inga problem att läsa och förstå inskriften. Där står:

nyman :
ok : ulla :
ʀaistu : stain :
det vill säga ”Nyman och Ulla reste stenen”.

Formen på de två sista orden tyder på att Nyman har varit förtrogen med stavningen på de vikingatida runstenarna, men han har tydligen inte känt till att ʀ-runan aldrig kan stå som första runa i ett ord. Runan t har av någon anledning endast bistav till vänster, medan runorna a och n har dubbelsidiga bistavar med undantag för a-runan i ulla, som bara har bistav till vänster. Man kan därför fundera på om ristaren här kan ha avsett något annat ljud, exempelvis /e/.

Med hjälp av Lunds Stifts Herdaminne är det inte heller svårt att avgöra vem denna ulla (eller ulle?) var. Där framgår att Carl Fredric Nyman sedan 1789 var gift med Ulrika Möller, prästdotter från Glemminge.

I herdaminnet uppges att Nyman ”ihågkommes som en allwarsam och hederlig man”, men tydligen har han inte dragit sig för att låta hugga sitt och hustruns namn med runor i grundmuren till det hus, där naturaprodukterna för socknens fattiga skulle förvaras. På en fyrkantig sten som sitter högre upp i muren finns en mer officiell inskrift med latinska bokstäver: ”Qverrestads sockens Sädes Magazin Inrättadt 1803 C. F. N.”

Därmed var denna runstens gåta löst och vi får leta efter kyrkobyggmästarens gravsten någon annanstans.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om de senaste årens runstensfynd vid Spånga kyrka i rapporter från Stockholms stadsmuseum respektive Arkeologerna. DS.

Nya runor! Säkra vårtecken ifrån Vada

Fragmentet från Vada kyrka när det var alldeles nyfunnet. Foto John Hamilton/Arkeologerna.

I måndags förmiddag ringde John Hamilton från Arkeologerna, vilket i regel bara kan betyda en sak: att ett nytt runfynd har gjorts. Så var mycket riktigt fallet och denna gång handlade det om ett runstensfragment från Vada kyrka, som just nu genomgår renovering.

Fyndet hade han gjort i samband med övervakning av schaktningar för en åskledare på kyrkogården strax norr om kyrkan, och med tanke på dess storlek (det mäter inte mer än 19,5 × 12 cm) och den minst sagt leriga jorden på platsen måste det betraktas som en liten bragd.

Efter rengöring var dock ristningen mycket tydlig och redan från hans första fotografi som jag fick mig tillsänt efter lunch, kunde jag utan större tvekan läsa …t + k-…. Inskriften består alltså av två runor samt rester av en tredje, vilket är alldeles för få tecken för att texten ska kunna tolkas. Visserligen skulle man utifrån vad som brukar stå på runstenarna gissa på ett [lē]t g­[æra] ”lät göra” eller [a]t K-/G­- det vill säga prepositionen ”efter” följt av ett namn som har börjat på K eller G, men mer än spekulation kan detta aldrig bli.

Det mest intressanta var dock stenmaterialet. De flesta runstensfragment som tidigare har påträffats vid Vada kyrka är av röd sandsten, men denna gång handlade det om granit. Tankarna gick naturligtvis omedelbart till en speciell runsten, nämligen den som vid kyrkorenoveringen 1955 påträffades inlagd som fönsterbänk i sakristian och som jag har skrivit om i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter. Kunde det nyfunna fragmentet möjligen höra ihop med denna sten?

Runstensfragmentet U Fv1971;212B som det såg ut när det påträffades 1955 inlagt i en fönsterbänk i sakristian. Foto ur Runverkets samlingar.

Igår passade jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på att i samband med andra tjänsteärenden ta en tur till Vada kyrka och sammanträffa med John. Att det rörde sig om en och samma sten kom vi ganska strax fram till, eftersom stenmaterialet visade sig utgöras av en karakteristisk strimmig sort. Vi kunde också konstatera att fragmentet måste ha tillhört stenens vänstra kant och genom att det fanns en liten avsats i brottytorna på båda fragmenten gick det till och med att med stor sannolikhet passa in det på rätt plats. Det blev då också uppenbart hur runtecknen skulle tolkas. Inskriften inleds med runorna ra… som måste vara början av ett namn (kanske med förleden Ragn-). Runorna …t + k-… på det nyfunna fragmentet kan då inte gärna vara resterna av något annat än just frasen [lē]t g­[æra] ”lät göra”. Att hitta en tidigare okänd runsten är alltid stort, men att hitta ett runstensfragment som kompletterar texten på en tidigare känd runsten är ibland nästan större.

Så här ska nog fragmenten från Vada passas ihop. Foto Magnus Källström.

Tyvärr är varken läsningen är tolkningen av inskriften på det tidigare kända fragmentet helt klar och jag måste säga att jag inte är helt tillfreds med det förslag som jag har framfört i den preliminära artikeln i supplementet. Men om vi nöjer oss med detta så länge, ser texten på stenen nu ut på följande sätt:

ra…t + k-…okrahnuiṣ-­-ịiokat|oturs
Ra[gn-(?)…lē]t g­[æra] … ok Ragnvī(?) … ok (eller: hiogg) at dōttur s­(īna?).
”Ragn-(?) … lät göra … och Ragnvi(?) … och (eller: högg) efter sin(?) dotter.”

Det måste också nämnas att John innan han kom till Vada igår hade avlagt ett besök vid Spånga kyrka och där på morgonen påträffat ett tidigare okänt runstensfragment av röd sandsten. Fragmentet bär visserligen bara en bit av en slinga, men att det rör sig om en runsten råder det inget tvivel om. Ristningen är utförd med ovanligt fina, endast 3 mm breda ristningslinjer, vilket gör att vi kanske även kan passa ihop detta fragment med någon tidigare känd runsten. Detta får framtiden utvisa.

Runverket har hittills i år registrerat fyra nyfynd. Nummer 1, 3 och 4 har John Hamilton svarat för och två av dem till och med under samma vecka. Jag misstänker att detta är ett mycket svårslaget rekord!

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första nyfynd 2017

Runstensfragmentet som påträffades 2017 i kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm. Foto Magnus Källström.

Det har blivit något av en tradition att presentera årets första runfynd på K-blogg, så varför bryta denna? I år dök det upp den 2 februari det vill säga igår. Den lycklige upptäckaren var John Hamilton från Arkeologerna vid Statens historiska museer och nu på morgonen har jag varit ute på kontoret i Hägersten och tittat på fragmentet.

Fyndet gjordes i samband med omläggningen av en del av kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm, ett arbete som har föregått etappvisa under flera år och som också har bjudit på flera tidigare runstensfynd. Både 2014 och 2015 års första runfynd gjordes just i Spånga och det var faktiskt John som stod även för dessa.

Det nyfunna fragmentet från Spånga låg djupt ner i fyllningen i muren och tillhör de minsta som har framkommit vid denna kyrka. Det mäter inte mer än 6,5 × 10 cm och är bara 1,5 cm tjockt. Trots det lilla formatet har en bit av en runslinga med två runor bevarats. Den ena utgörs av resterna en a-runa. Den andra är svårare, eftersom den ligger precis intill den ena brottkanten, men det mesta talar för att denna runa har varit i. Däremot är det osäkert från vilket håll tecknen ska läsas. Står det ai eller ia? Någon originalkant som kan ge ledning finns inte bevarad, men runslingan är svagt böjd, vilket talar för att läsningen ai ligger närmast till hands.

Två runor är naturligtvis alldeles för litet för att man ska kunna säga något om innehållet i texten, men med tanke på att två av de vanligaste orden på runstenarna – efter ordet ok ’och’ – är ræisa ’resa’ och stæinn ’sten’ som båda kan innehålla teckenföljden ai kanske det inte är alltför djärvt att gissa att runorna har tillhört något av dessa ord. Åtminstone borde statistiken tala för detta.

Fragmentet är som nämnts påfallande tunt, bara 1,5 cm. Visserligen är det inte uteslutet att sandstenen kan ha skiktat sig och ursprungligen varit tjockare, men vi kan nog räkna med att stenen i sin helhet har varit relativt liten. Runorna är dock inte överdrivet små. Slingan mäter 7 cm och runtecknen bör ursprungligen ha varit 6 cm höga.

Även om fragmentet har blivit lite kantstött i senare tid är brottytorna uppenbarligen mycket gamla och det måste vara mycket länge sedan stenen slogs sönder. Genom fynd som tidigare har gjorts vid Spånga kyrka vet vi att en del av dessa stenar måste ha slagits sönder redan på 1100-talet. De var nämligen återanvända i anläggningar som måste tillhöra den tid då den äldsta stenkyrkan i Spånga uppfördes och flera har faktiskt fortfarande spår av ursprunglig bemålning.

Frågan är dock varför sandstensrunstenarna från Spånga är så fragmenterade. Av det 25-tal fragment som har hittats vid kyrkan under de senaste tjugo åren är det nästan inget som bär fler än två runor! Är detta resultatet av en avsiktlig och mycket grundlig förstörelse redan under tidig medeltid eller är det bara för att de tunna sandstenarna har varit skörare? Det kan nämnas att det också finns fyra runstenar av granit eller gnejs från Spånga kyrka och av dessa har tre använts som byggnadsmaterial i kyrkan mer eller mindre hela.

Årets första runfynd må vara mycket litet, men det väcker stora frågor!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Läs mer om undersökningarna vid Spånga kyrka hos Arkeologerna!

Årets andra runsten och något om runan r

Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrkogård till vänster och förra sommarens fynd från samma plats till höger. Foto Magnus Källström
Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrkogård till vänster och förra sommarens fynd från samma plats till höger. Foto Magnus Källström

Förra året dröjde länge innan det första runfyndet dök upp, i år kom det redan i januari. Nu i fredags var det dags igen. Då ringde John Hamilton från UV Mitt och meddelade att han hade hittat ännu ett runstensfragment vid Spånga kyrka. Även denna gång rörde det sig om ett litet fragment av röd sandsten, men till skillnad mot många av de tidigare runfynden från kyrkogården bär det spår av kalkbruk och har förmodligen i något skede varit inmurat i kyrkan.

Av inskriften återstår en fullständig r-runa samt i en korsande slinga resterna av ytterligare två runor. Runan r har en mycket karakteristisk form, där den övre delen av bistaven är mjukt bågböjd och där den nedre diagonala delen har huggits någon centimeter för långt åt vänster. Runan är faktiskt mycket lik den r-runa, som förekommer på det fragment som hittades i somras, men lägger man fragmenten bredvid varandra ser man att de inte kan ha tillhört samma runsten. Ristningslinjerna är nämligen helt olika. På det tidigare kända fragmentet är de breda och rätt flacka, medan det nyfunna fragmentet har smalare ristningslinjer med en tydlig v-formad profil.

Att r-runan har öppen form behöver egentligen inte påpekas. Det är nämligen den normala formen för denna runa under vikingatiden. En sluten form blir först vanlig under medeltiden och då förmodligen genom inflytande från den latinska bokstaven R.

Det som vi känner igen som ett typiskt ”run-r” med sluten form och skarpa vinklar förekommer däremot nästan aldrig i genuina runinskrifter utan brukar vara ett säkert tecken på ristningar som har gjorts i senare tid. Att denna variant är den vedertagna symbolen för fornlämning på kartor och i andra sammanhang har säkert också påverkat den allmänna uppfattningen om hur en r-runa ska se ut.

Så här ser runan r aldrig ut på runstenar.
Så här ser runan r aldrig ut på runstenar.

Runraden hade som bekant ytterligare en runa för r. Under vikingatiden hade den formen av en uppochnedvänd gaffel och som stod för ett särskilt r-ljud (s.k. ”palatalt r”), som inte längre finns kvar i svenskan. Det brukar ofta återges med R och kunde i stort sett bara förekomma i slutet av ord som t.ex. i æftiR ’efter’ eller ulfR ’Ulv’. Om man stöter på en runinskrift där R-runan markerar ett r-ljud, men står på andra platser i orden så är det ganska säkert att det handlar om en eftermedeltida inskrift.

Ett sådant exempel finns i en sentida runristning från Åmmeberg i södra Närke, som jag nyligen fick en fråga om. Jag var inte bekant med ristningen sedan tidigare, men den visade sig vara upptagen i FMIS som RAÄ Hammar 398:1 och där fanns också runorna avritade. Dessa var dock inte helt enkla att tyda. Translittererar man inskriften rätt upp och ned blir resultatet nämligen det gåtfulla emik ristmhR iRRerim×.

De sentida runorna i Åmmeberg så som de är avritade i inventeringsboken.
De sentida runorna i Åmmeberg så som de är avritade i inventeringsboken.

Efter att ha tittat ett tag på teckningen slog det mig att runorna R och m, som ju utgör spegelbilder av varandra, kanske hade förväxlats av ristaren. I så fall kunde det stå Åmmeberg på den sista raden (med r felläst för b och med en urnordisk g-runa på slutet) och emik skulle bli Erik. De återstående runorna borde om samma principer tillämpas kunna bilda ett efternamn på –ström, kanske Boström eller Byström.

”Erik Boström, Åmmeberg” är alltså en tänkbar tolkning. Längre än så tror jag inte att det går att komma utan att ha sett ristningen i verkligheten, men hamnar jag i trakterna av Åmmeberg så ska jag ta en närmare titt. Förmodligen är runristningen inte särskilt gammal. Om den urnordiska runan för g ingår är den förmodligen inte äldre än 1900-talet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första runfynd 2015

Spånga kyrka i vinterskrud. Foto Magnus Källström
Spånga kyrka i vinterskrud. Foto Magnus Källström

2014 blev ett ganska magert år när det gäller runfynd. Nytillskottet utgörs i stort sett av ett par runstensfragment, en tidigare oregistrerad inskrift med dalrunor på en kalenderstav samt ett par svårlästa runbleck från en museisamling. Vi fick också vänta länge på att något skulle dyka upp. Först i juni meddelade arkeologen John Hamilton vid UV Mitt att han hade hittat ett tidigare okänt runstensfragment vid Spånga kyrka i Stockholm.

I år blev inte väntan lika lång. Redan den 8 januari och innan min (något utsträckta) julledighet hade tagit slut fick jag ett telefonsamtal om att ett nytt runstensfragment hade kommit i dagen. Även denna gång var John upptäckaren och han innehar därmed ett förmodligen svårslaget rekord att två år i rad vara den som finner årets första runinskrift. Fyndplatsen var densamma, Spånga kyrka, där delar av kyrkogårdsmuren för närvarande läggs om.

Det är onekligen en stor ynnest att få ägna några timmar av årets första arbetsdag åt att granska en nyfunnen runsten. Dessutom befann den sig på bekvämt avstånd, bara tjugo minuters tunnelbaneresa till Tensta centrum och sedan en kort promenad genom snöfallet till kyrkan.

Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrka. Foto Magnus Källström
Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrka. Foto Magnus Källström

Nu tillhör väl inte årets första runfynd de allra märkligaste. Det består av en sandstensbit – stor som en handflata – med ett stycke av en böjd runslinga och rester av två runtecken. Om det rör sig om den nedre eller övre delen av runorna går egentligen inte att säga, men jag gissar på det senare. På den motsatta sidan finns nämligen ett stycke av den ursprungliga kanten bevarad och det vanligaste är att inskrifter på runstenar löper medsols. Det första tecknet har i så fall en dubbelsidig bistav snett nedåt höger och kan läsas som en n-runa. Bistaven sitter samtidigt ganska högt upp och det är därför kanske troligare att det handlar om en skadad o-runa. Av den andra runan ser man bara en bit av huvudstaven.

Givetvis går dessa runor inte att tolka, men fyndet är ändå av stort intresse. Eftersom materialet är röd sandsten kan fragmentet ha tillhört ett senvikingatida gravmonument, som har stått på den allra första kyrkogården i Spånga. Sammanlagt har genom åren ett 30-tal runstensfragment av sandsten påträffats vid denna kyrka och de bör vara resterna av minst ett 15-tal olika stenar. Om nyfyndet eventuellt kan höra ihop med någon av dessa vet vi ännu inte, men det mesta tyder nog på att det rör sig om en tidigare okänd runsten.

Många runstensfragmenten från Spånga är mycket små och ger endast en antydan om vad som en gång måste ha funnits på denna plats. Jag väntar därför med spänning på vad den fortsatta undersökningen kan tänkas ge.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om undersökningarna i Spånga här.