Taggad: Spånga

Årets första runfynd och sentida runstensresare i Kverrestad

Det nyfunna runstensfragmentet från Eggeby i Spånga. Foto Magnus Källström

Åter igen har vi fått vänta på årets första runfynd. Visserligen har det kommit in meddelanden om möjliga fynd, men dessa har antingen kunnat avfärdas eller väntar på att granskas. Men i tisdags hände det. Då ringde Johan Runer på Uppdrag arkeologi och meddelade att han hade hittat ett runstensfragment i samband med en arkeologisk undersökning vid Eggeby på Järvafältet utanför Stockholm.

Jag satt just då i en bil någonstans söder om Jönköping på väg hem från en längre undersökningsresa i Sydsverige. När jag stannade till för att titta på den bild som jag hade fått mig tillsänd såg jag direkt att det utan tvekan handlade om en bit av en äkta runsten. Stenen hade dessutom framkommit under torven vid maskinavbaningen och måste ha legat på platsen under en relativt lång tid.

Fragmentet är inte större än en handflata och bara en enda runa återstår. Den kan antingen läsas som m eller ʀ beroende på hur man vänder fragmentet. Samtidigt har det en slät kant som måste vara ursprunglig, och eftersom det vanligaste är att runinskrifter löper medsols med runornas toppar vända ut mot kanten bör det röra sig om en ʀ-runa. Under vikingatiden stod denna runa för ett speciellt r-ljud som i stort sett bara kunde förekomma i slutet av ord och som exempelvis finns i det på runstenar ytterst frekventa ordet æftiʀ ’efter’. Av statistiska skäl skulle man därför kunna hävda att det troligtvis är detta ord som runan har tillhört, men säker kan man naturligtvis inte vara.

Fyndplatsen för runstensfragmentet som är nog så intressant. Foto Magnus Källström

Det märkligaste är dock stenmaterialet. Fragmentet är nämligen av röd sandsten och inte mer än drygt 4 cm tjockt, vilket av allt att döma har varit stenens ursprungliga tjocklek. Det har alltså tillhört en runsten av den typ som man brukar hitta vid medeltida kyrkor i Uppland. De antas med goda skäl ha tillhört någon form av senvikingatida gravmonument som varit resta på tidiga kristna kyrkogårdar. Vid Spånga kyrka, som ligger på andra sidan E 18, omkring 750 meter åt sydväst, har mängder av fragment från sådana runstenar påträffats. Kan fragmentet kanske ha kommit därifrån? Eller har en runsten av liknande typ också rests vid Eggeby under samma tid? Eggeby var nämligen Spångas prästgård under medeltiden och en förbindelse med kyrkplatsen kan ju ha funnits tidigare. Dessa frågor kan vi nog först få svar på när utgrävningen har framskridit ytterligare.

Den sentida runstenen i fattigmagasinet vid Kverrestads kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Innan jag fick det uppiggande samtalet om nyfyndet vid Eggeby hade jag varit i Skåne, där jag bland annat ägnade mig åt att lösa ett litet tolkningsproblem, som jag länge hade gått bet på. För drygt ett år sedan fick jag en fråga om en sentida runsten, som sitter i det ena hörnet av ett fattigmagasin uppfört 1802–03 vid Kverrestads kyrka. Stenen finns upptagen som Raä 4:1 i Fornminnesregistret och bär en klockbild med tre rader med runor. Enligt uppgift fanns det till och med en sägen om att detta var gravstenen över kyrkans byggmästare.

På fotografier och en teckning som jag fått mig tillsända, hade jag kunnat läsa orden ʀaistu : stain i den nedersta raden och dessutom sett att det troligen stod nyman i den översta. Jag gissade då att den sistnämnda runföljden kunde syfta på den kulturintresserade Carl Fredric Nyman (1745–1818), som var prost i Kverrestads församling när byggnaden uppfördes. Mittraden hade jag däremot inte lyckats begripa.

Väl på knä framför stenen var det inga problem att läsa och förstå inskriften. Där står:

nyman :
ok : ulla :
ʀaistu : stain :
det vill säga ”Nyman och Ulla reste stenen”.

Formen på de två sista orden tyder på att Nyman har varit förtrogen med stavningen på de vikingatida runstenarna, men han har tydligen inte känt till att ʀ-runan aldrig kan stå som första runa i ett ord. Runan t har av någon anledning endast bistav till vänster, medan runorna a och n har dubbelsidiga bistavar med undantag för a-runan i ulla, som bara har bistav till vänster. Man kan därför fundera på om ristaren här kan ha avsett något annat ljud, exempelvis /e/.

Med hjälp av Lunds Stifts Herdaminne är det inte heller svårt att avgöra vem denna ulla (eller ulle?) var. Där framgår att Carl Fredric Nyman sedan 1789 var gift med Ulrika Möller, prästdotter från Glemminge.

I herdaminnet uppges att Nyman ”ihågkommes som en allwarsam och hederlig man”, men tydligen har han inte dragit sig för att låta hugga sitt och hustruns namn med runor i grundmuren till det hus, där naturaprodukterna för socknens fattiga skulle förvaras. På en fyrkantig sten som sitter högre upp i muren finns en mer officiell inskrift med latinska bokstäver: ”Qverrestads sockens Sädes Magazin Inrättadt 1803 C. F. N.”

Därmed var denna runstens gåta löst och vi får leta efter kyrkobyggmästarens gravsten någon annanstans.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om de senaste årens runstensfynd vid Spånga kyrka i rapporter från Stockholms stadsmuseum respektive Arkeologerna. DS.

2014 års första runfynd

En nöjd runstensfinnare 2014. Foto Magnus Källström
En nöjd runstensfinnare i juni 2014. Foto Magnus Källström.

Naturligtvis vet vi att det varje år kommer att dyka upp tidigare okända runinskrifter och vi väntar med spänning på vad de ska berätta. I år har det dock gått ovanligt trögt. Visserligen fick Runverket redan i mars möjlighet att undersöka en kalenderstav i Älvdalen som är i privat ägo och som bär några tidigare oregistrerade inskrifter med dalrunor. ”Anders Olsson har ristat” står det liksom ”Jag vill trolova mig hustru 98” (gissningsvis 1598), men frågan är om detta ska räknas som ett riktigt nyfynd.

I tisdags kom det dock till slut. Då meddelade John Hamilton vid UV Mitt att han i samband med en schaktkontroll vid Spånga kyrka utanför Stockholm hade stött på ett tidigare okänt runstensfragment. Det låg några decimeter under markytan på prästgårdens tomt, nära den östra kyrkogårdsmuren. Visserligen bär fragmentet bara två runor re  men det är ändå ett mycket välkommet fynd.

Det nyfunna fragmentet från Spånga prästgård. Foto Magnus Källström.
Det nyfunna fragmentet från Spånga prästgård. Foto Magnus Källström.

Vid Spånga kyrka har tidigare gjorts en hel del runstensfynd och många av stenarna består liksom nyfyndet av röd sandsten. De har framkommit vid gravgrävningar på kyrkogården, i kyrkogårdsmuren, men också i samband med en arkeologisk undersökning som hösten 2000 utfördes på den norra sidan av kyrkan. Vid det senare tillfället hittades ett 20-tal mindre fragment som sannolikt svarar mot minst tio olika stenar.

Ett runstensfragment av sandsten har tidigare också påträffats på prästgårdstomten i Spånga. Det har beteckningen U 68 i Upplands runinskrifter och ska enligt uppgift ha kommit i dagen 1910 vid grävningar i trädgården nära den östra kyrkogårdsmuren. En första tanke var därför att de båda fragmenten kunde utgöra delar av en och samma runsten.

U 68 bär inte en särskilt lång text ( reisa + ste… ”… resa stenen …”), men ristningen har så pass många egenheter att man utan problem kan säga vem som har ristat den. Runorna s och t tillhör kortkvistrunorna och detta tillsammans med det korsformiga skiljetecknet, skrivningen ei för diftongen /æi/ samt den lite knyckiga linjeföringen visar att ristningen är utförd av den kände runristaren Visäte.

Det nyfunna fragmentet är alldeles för litet för att kunna attribueras till någon bestämd ristare, men om det kunde paras ihop med U 68 skulle saken vara klar. Den senare förvaras tillsammans med bland annat fragmentet U 66, som sannolikt också har tillhört en runsten ristad av Visäte, under plexiglas i en kista inne i kyrkan. När vi jämförde fragmenten kunde vi trots glaset ganska snabbt konstatera att det nog inte rörde sig om samma sten. Runorna på U 66 och U 68 är mycket mindre och båda fragmenten är tunnare än nyfyndet.

Runstensfragmenten U 66 (t.v.) och U 68 (t.h.) från Spånga. Båda är ristade av runristaren Visäte. Efter Upplands runinskrifter.
Runstensfragmenten U 66 (t.v.) och U 68 (t.h.) från Spånga. Båda är ristade av runristaren Visäte. Efter Upplands runinskrifter.

Idén om att Visäte skulle ha ristat nyfyndet borde väl därmed kunna avskrivas. En runföljd med bara två runor går ju inte att tolka, även om det är frestande att tänka sig att re utgör början av ordet ræisa ’resa’, som i så fall måste ha skrivits re[isa] eller re[sa]. Båda dessa skrivningar är relativt ovanliga, men de förekommer just hos Visäte. Givetvis går det inte att säga vilket ord runorna ursprungligen har ingått i och det kan ju också ha rört som en del av ett namn eller något helt annat ord. Enligt den senaste (ännu inte släppta versionen) av Samnordisk runtextdatabas är en runföljd re tidigare belagd på 69 uppländska runstenar och av dessa är faktiskt inte mindre än 23 dvs. en tredjedel(!) utförda av Visäte. Idén om honom som upphovsman till det nyfunna fragmentet är alltså inte helt ogrundad, men man skulle gärna vilja ha lite mer av texten för att våga hävda den på allvar.

Så länge får vi dock nöja oss med att vi har en bit av en tidigare okänd uppländsk runsten och det är ju en lovande start på sommaren!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.