Taggad: S:t Olofs kyrka

En uppmaning från medeltidens Falköping

Namnet Johannes ristat med runor i putsen inne i S:t Olofs kyrka i Falköping. Foto Magnus Källström
Namnet Johannes ristat med runor i putsen inne i S:t Olofs kyrka i Falköping. Foto Magnus Källström

Veckan efter midsommar befann jag mig på några dagars resa genom Västergötland och Östergötland för att göra lite undersökningar som hänger ihop mitt forskningsprojekt Runsvenska skrifttraditioner vid Riksantikvarieämbetet. På att-göra-listan stod dessutom att ta en lite närmare titt på några putsinskrifter i ett par västgötakyrkor, däribland S:t Olofs kyrka i Falköping. Dagen visade sig synnerligen väl vald, eftersom den första resdagens solsken över natten hade förbytts till ett ihållande regn. Alltså en utmärkt dag för inomhusarbete.

Runristningarna i S:t Olofs kyrka hade kommit till Runverkets kännedom för några år sedan, närmare bestämt 2009, men hade ännu inte blivit granskade. Den som har äran av att ha lagt märke till dem och fört uppgifterna vidare är Magnus Mårtensson, nu sedan länge värderad kollega på Förvaltningsavdelningen i Visby. Magnus hade också tagit ett par fotografier, där det tydligt framgick att det rörde sig om runor, även om det inte gick att få ut någon direkt mening.

Ristningarna visade sig finnas i den västra smygen av en djup nisch i den södra kormuren, men när jag började lysa runt med min medhavda halogenlampa upptäckta jag att det även fanns runor ristade i den östra smygen av samma nisch. Här fick jag nästan omedelbart syn på runföljden ioha=ne=s, ristad med otvetydiga medeltidsrunor. Det rör sig givetvis om namnet Johannes, där de sista runorna har sammanbundits parvis till s.k. bindrunor (vilket jag här i brist på bättre har markerat med ett likamedtecken). Den sista runan utgörs av ett s.k. gotländskt s, där det första ledet skärs av en dubbelsidig bistav snett nedåt höger. Denna del av runan, som liknar en vikingatida n-runa, skulle man kanske automatiskt uppfatta som en variant av den medeltida æ-runan, men vissa omständigheter har fått mig att här fastna för translittereringen e.

Latin med runor: ordet deus 'Gud'. Foto Magnus Källström
Latin med runor: ordet deus ’Gud’. Foto Magnus Källström

Medan jag höll på med dokumentationen ringde nämligen mobiltelefonen och reflexmässigt lutade jag mig fram mot det lilla fönster som finns i nischen och fick då syn på ännu en runföljd, som var ristad högst upp i rundbågen ovanför detta fönster. Där stod deus dvs. ”Gud” på latin. Stingningen i d-runan utgjordes av en dubbelsidig bistav snett nedåt höger och det verkar då högst rimligt att även uppfatta motsvarande bistav i den följande runan som en ”stingning” och läsa denna runa som e. Den form som d-runan har i S:t Olofs kyrka tror jag faktiskt bara har en enda parallell i det svenska runmaterialet, nämligen i en av putsristningarna i Lye kyrka på Gotland (G 104Ee), och där i en otolkad runföljd. (Ett par timmar senare var jag i Kinneveds kyrka utanför Falköping och mötte där samma typ av ”stingning” i bindrunan a=u=e, som utan tvivel bör tolkas som latinets ave ”var hälsad”. Man börjar då givetvis fundera på om det kan röra sig om en lokal variant.)

Inte helt lättlästa runor, men det står faktiskt raþmik. Foto Magnus Källström
Inte helt lättlästa runor, men det står faktiskt raþmik. Foto Magnus Källström

En runföljd i den östra smygen beredde mig först mycket besvär. Jag kunde utan problem läsa raþ, vilket skulle kunna vara en form av verbet rāða ’tyda, läsa’ eller eventuellt början av ett namn, men de sista tre runorna fick jag först ingen ordning på. Ristningslinjerna är nämligen delvis täckta av yngre puts och korsas dessutom av flera linjer som inte hör dit. Plötsligt såg jag dock vad det stod: raþmik dvs. Rāð mik! ”Tyd mig!”. Det är onekligen en viss känsla att inse att man just har följt en uppmaning från medeltiden, som nog inte har hörsammats sedan dess. Det fornsvenska verbet radha kan dock även ha andra betydelser, bl.a. ’råda’ och ’sörja för, styra, hjälpa’, och vid närmare eftertanke är det kanske troligare att inskriften ska tolkas som ”Råd mig!” eller ”Sörj för mig!”.

Vad jag vet har ingen tidigare läst dessa inskrifter, trots att de faktiskt har varit synliga i mer än ett halvsekel. När jag senare fördjupade mig i arkivmaterialet i ATA fick jag nämligen veta att ristningarna hade kommit fram vid kyrkans renovering 1959-61, närmare bestämt den 24 november 1959. Nischen, som ursprungligen varit en genomgående portal, hade tidigare varit dold av en stor gravhäll, som stod uppställd mot korväggen och som nu fick en annan placering. När man började avlägsna igensättningen i nischen upptäcktes putsade ytor som tillhörde en äldre igensättning gjord redan under medeltiden. Eftersom dessa putsytorna bar ”äldre inristningar” beslöt man ”att bibehålla denna nisch i konserverat skick”, som det heter i rapporten. Ingenstans talas här om runor, vilket kan vara en orsak att dessa inskrifter har undgått uppmärksamheten under så lång tid. En annan är säkert att besökaren vanligtvis inte har tillgång till kordelen av kyrkan. Den är nämligen larmad.

Runorna i S:t Olofs kyrka har alltså fått ruva på sin hemlighet fram till nu och de gör det delvis fortfarande. Jag hade inte föreställt mig att det skulle finnas så många och tiden som jag hade till mitt förfogande var alltför kort för att hinna dokumentera alla. Ironsikt nog hann jag inte riktigt med de ristningar som Magnus Mårtensson hade fotograferat och som ursprungligen hade fört mig Falköping. Jag får alltså återvända vid ett senare tillfälle och fortsätta undersökningarna.

Från medeltidens Falköping finns sedan tidigare bara en enda runinskrift registrerad, en sigillstamp (Vg 215), som bär runorna ku och som enligt en inskrift med latinska bokstäver har tillhört en man med namnet GOBBE STRET. I S:t Olofs kyrka kan vi nu räkna minst sju olika inskrifter, kanske fler, vilket inte är ett oävet nytillskott till vår kunskap om det medeltida runbruket i denna del av Västergötland.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Senare under samma eftermiddag var jag i Kinneveds kyrka, där konstnären Dan Malkolmsson har upptäckt runristningar i en motsvarande igensatt korportal, vilket man kan läsa om i hans artikel i Fornvännen 2007. Här tror jag att jag kom ett stycke vidare med den längsta av runföljderna. Man ska nog läsa (g)uþ o=k ua=r (f)r- dvs. ”Gud och vår fru”. En direkt motsvarighet till denna text är sedan tidigare känd från en putsristning i Vä kyrka i Skåne. DS.