Taggad: standard

Konferens om att dela bilder på webben med IIIF

I mars anordnade Riksantikvarieämbetet, i samarbete med Nationalmuseum och Riksarkivet, konferensen Dela bilder på webben med IIIF.

Vad är egentligen IIIF? Namnet, som uttalas ”trippel-i-eff”, står för International Image Interoperability Framework. Det är ett ramverk för att publicera bilder på webben. Genom att använda sig av standardiserade API:er kan museer, arkiv och bibliotek tillgängliggöra sina bilder i ett större sammanhang och dra nytta av gemensamma verktyg.

IIIF utvecklas av en grupp universitet och kulturarvsinstitutioner som har sett att de har liknande behov av att dela bilder på webben, och som vill skapa möjlighet för sina digitala besökare att titta på, jämföra, manipulera och annotera bilderna. De mest grundläggande funktionerna handlar om hur bilder visas, och vad du som användare kan göra med dem.

IIIF-manifest ger sammanhang

IIIF-manifest ger museer, arkiv och bibliotek möjlighet att presentera sina bilder i ett sammanhang, för att ge användarna en rikare upplevelse av ett föremål, till exempel ett brev, en bok eller en tidning. Manifestet knyter samman flera bilder i en begriplig ordning.

Titelsidan på en gammal bok, Caroli Linnaei... Systema vegetabilium curante Curtio Sprengel. Sidan har bruna fläckar av ålder och flera inskriptioner, varav en i bläck med sirlig handstil högst upp till höger: "Karl A Geyer". Under boken syns en bläddringsruta som visar att sidan som visas är den första av 997.
Caroli Linnæi… Systema vegetabilium /curante Curtio Sprengel…, sidan 1 av 997. Licens: CC PD. Från Missouri Botanical Garden, Peter H. Raven Library.

Säg att du har digitaliserat ett brev: Genom ett manifest, där bilder av kuvertet visas tillsammans med de skrivna arkens alla sidor i rätt ordning, ger du en mer fullständig bild av brevet än om du visar bilderna en och en. Detsamma gäller tidningar och böcker, som i ett manifest kan presenteras som hela verk snarare än som enskilda sidor. Här kan du till exempel läsa svenska dagstidningar som Kungliga biblioteket tillgängliggör med IIIF.

Gör en djupdykning

En annan viktig funktion är möjligheten att zooma in och panorera till detaljer i bilder, utan att behöva ladda hem tunga bildfiler. Beroende på vilken bildvisare du använder kan du dessutom hämta flera bilder och visa dem sida vid sida, eller som lager ovanpå varandra, för att jämföra dem.

Luftslott av Carl Larsson. Licens: CC PD. Från Nationalmuseum, NMB 403. Jag har zoomat in bilden för att titta närmare på kvinnan som är målad på Emma Zorns parasoll. Eftersom bilden visas i IIIF-visaren Universal Viewer kan du själv zooma och panorera i bilden för att se hela verket, eller något annat utsnitt. Testa gärna!

IIIF ger dig tillgång till fler verktyg: Genom att använda annoteringar kan du göra anteckningar om hela eller delar av bilderna och på det sättet länka ihop dem med andra saker i samlingarna, med historiska personer eller med händelser. Annoteringar, tillsammans med OCR-tolkning och maskininlärning, kan också användas för att göra text i en bild, till exempel en scannad utställningskatalog, sökbar.

Eftersom jag själv är väldigt förtjust i historiska kartor är jag speciellt glad över möjligheten att georeferera kartor. När man georefererar en karta eller ett foto anger man koordinaterna för några punkter på bilden, så att ett kartprogram kan placera in kartan på rätt ställe i världen. David Rumsey Map Collection använder IIIF med några extra tillägg för att låta intresserade personer hjälpa till med georeferering av dess stora samling kartor. TORA-projektet på Riksarkivet tillgängliggör också historiska kartor via IIIF, länkade till de platser som kartorna avbildar.

I Sverige är det, så vitt jag vet, förutom Riksarkivet bara Nationalmuseum och Kungliga biblioteket som använder sig av IIIF än så länge. Alla tre publicerar bildsamlingar, och man testar också att publicera ljudinspelningar och video. Via Europeana har jag hittat mycket material som tillgängliggörs med hjälp av IIIF. Den här länken leder till en sökning där du kan börja botanisera.

Vill du veta mera?

Vill du veta mer om IIIF? Titta igenom presentationerna från konferensen och de länkar som finns där, eller besök IIIF:s hemsida.

Dokumentation! Eller: hur vet vi det vi vet om kulturarvet?

Det finns mängder med information om kulturarvet. Men vad ska all denna information användas till?  Och var finns den?

De flesta som arbetar med kulturarv dokumenterar. Dokumentation av föremål, byggnader och konst skapas på museer, inom Svenska Kyrkan, på högskolor och universitet, på länsstyrelser, av myndigheter och av företag. Olika yrkesgrupper dokumenterar olika saker, på olika sätt och med olika syften. Vissa dokumenterar objektens utseende och betydelse, andra dokumenterar historia och proveniens. Ytterligare några dokumenterar de beslut som tas om kulturarvet i handläggningsprocesserna. Jag som skriver är utredare inom samlingsförvaltning och är i botten konservator. För mig står ordet dokumentation för åtgärdshistorik och för kulturarvets tillstånd.

Standarder för dokumentation

Det är bra om alla som arbetar inom kulturvård kan förstå och använda varandras dokumentation. Dokumentationen är ett av konservatorers, antikvariers och arkeologers viktigaste verktyg i det dagliga arbetet. Kulturvårdare arbetar ofta med objekt som är tänkta att finnas kvar länge, kanske i många hundra år till. Det är en svår uppgift att dokumentera på ett sätt som både är användbart idag och som är förståeligt för människor i framtiden.

Det finns flera standarder som kan underlätta och som är användbara för dig som arbetar med museisamlingar, byggnader eller fornlämningar. Riksantikvarieämbetet har tidigare översatt samlingsförvaltningsstandarden Spectrum, och förra årets Samlingsforum Tänka tillsammans handlade till stor del om just standarder. Och ingen har väl missat att  Riksantikvarieämbetet har friköpt SIS-standarder inom kulturarvsområdet under 2018-2020?

Definitionen av ordet dokumentation i standarden Generella termer och definitioner är:

”registrerad information som skapats, insamlats, förvaras och underhålls för samtida och framtida bevarande samt som referens”

Det står att ordet kan avse både själva handlingen (att dokumentera) som den produkt som skapas av handlingen (dokumenten). Den citerade standarden är för övrigt en bra grund för en gemensam utgångspunkt för olika yrkesgrupper vid dokumentation. Här finns definitioner av grundläggande ord som tillstånd, konservering och restaurering.

En annan bra utgångspunkt är standarden Kulturvårdsprocess – Beslut, planering och implementering. Här anges att dokumentation av kulturarvet är en pågående aktivitet som aldrig tar slut. Det står också att det på förhand ska fastställas vem som har ansvar för dokumentationen vid alla kulturvårdsåtgärder.

Vad är det som är så viktigt?

En relevant fråga som ofta lyfts när dokumentation som klimatdata och tillståndsrapporter diskuteras är om allt verkligen ska sparas. Vad ska museernas transporthistorik, packprotokoll eller tillståndsrapporter vara bra för i framtiden?

Två aktuella exempel illustrerar hur viktig informationen kan visa sig vara i oväntade och oönskade situationer. Det första exemplet är Svanskogs nedbrunna hembygdsgård där både arkiv och annat material har gått förlorat. Det andra exemplet handlar om de stulna och återfunna riksregalierna från Strängnäs domkyrka. Där är god fotodokumentation och textbeskrivningar nödvändiga för att kunna identifiera återfunna objekt och försäkra sig om att de inte är kopior.

Dokumentation av kulturarvets tillstånd och tidigare åtgärder används vid överenskommelser och avtal, exempelvis lån mellan museer, eller vid ägarbyte som proveniens. Den används som beslutsunderlag för att prioritera vilka kulturvårdande insatser som är mest akuta, och för att utvärdera om våra metoder för att bevara är bra eller dåliga. Idag vet vi dessutom att information kan användas på helt oväntade sätt i framtiden förutsatt att den finns. Ett exempel som här kan ge en glimt av framtiden är projektet Coming Clean, där konserveringsdokumentation från National Trusts databaser har använts för att försöka förstå hur beslut om bevarandeåtgärder egentligen tas.

Områden inom dokumentation där det saknas standarder

I dagarna har Nationalmuseum lagt upp dokumentation från en dokumentationskonferens som hölls på museet i december 2018. På konferensen deltog ett 100-tal konservatorer. De var rörande överens om att det finns områden där det fortfarande saknas standarder. Terminologi för skador och åtgärder på svenska och krav för olika typer av data var två av dessa.

Tillgängligt – men bara till viss del

Konservatorerna på konferensen menade att det är svårt att komma åt rapporter om tidigare åtgärder, trots att man vet att dokumentationen har utförts. Spännande fakta om kulturarvet kan finnas inbäddad i konserveringsrapporter, tillståndsrapporter, mätdata från klimatmätningar, fotografier och 3D-modeller; i datamängder men först och främst på hyllmetrar. För att framtidens människor ska kunna veta varför kulturarvet ser ut som det gör behöver åtgärdshistorik och beslutsresonemang finnas tillgängliga.

Vems ansvar?

Vem ska betala för alla de timmar som kulturvårdare lägger på dokumentationen? Och vem har ansvar för att förvalta all denna information?

På Nationalmuseums konferens påpekade konservatorer att det finns brister i beställarkompetensen av såväl konservering- som byggnadsvårdsåtgärder. Beställare av uppdrag känner ofta inte till att det finns standarder. Konservatorer berättar att de fått ta på sig ansvar att utföra dokumentationen ändå, trots att beställarna inte vill kännas vid den. Några av konservatorerna på konferensen önskade att tillståndsgivande myndigheter skulle ställa krav på att dokumentation ska ske enligt standarder.

En svårighet som lyftes fram var att det saknas infrastrukturer för att spara dokumentation på ett sätt som är åtkomligt i framtiden. Konserveringsrapporter arkiveras, men inte alltid digitalt. De hamnar sällan i sökbara register. Ofta finns informationen i långa textmassor i pappersrapporter men idag vill många söka på nätet istället för att gå till fysiska arkiv. En annan svårighet är att det fortfarande inte verkar vara självklart vem som äger och ansvarar för informationen: utföraren, objektets ägare eller myndigheter.

Mer om dokumentation

Ett tips om du är sugen på ännu mer dokumentationstankar är pod-serien med tre avsnitt från Nationalmuseums dokumentationskonferens: Det var en gång!

Person undersöker ett objekt med pannlupp och lampa.
Här kan du läsa Riksantikvarieämbetets råd kring kontroll av objektens tillstånd. Foto: Alissa Anderson CCBY.

Europeisk standard för färgundersökning

Avery Library´s utställning WET PAINT!! med böcker och material från 18- och mitten av 1900-talet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

 

På 6th Architectural Paint Research Conference 2017, 15-17 mars i New York, presenterade Kathrin Hinrichs Degerblad och Lisa Nilsen på Riksantikvarieämbetets delresultat i arbetet med standardisering. Hinrichs Degerblad och Nilsen deltar i WG 13 (CEN/TC346), den europeiska arbetsgruppen som delvis var samlad på konferensen på Columbia University.  

Under en treårsperiod arbetas en standard fram för undersökning av arkitekturbundna ytskikt. Startskottet för arbetet avlossades 2014, då Riksantikvarieämbetet var värd för APR-konferensen, den femte i raden. Konferensen hölls i Stockholm där bland annat Helen Hughes från England sammanfattade i ett inlägg varför det behövs gemensamma riktlinjer inom APR. Hughes menade att ”[…] en bransch som inte har utvecklat gemensamma riktlinjer riskerar kvalitetssänkning av prispressande kunder och eftergivna, oerfarna utförare”. Hughes pekade på nödvändigheten att skapa en sammanhållen bild av vad utföraren ska leverera och en slags miniminivå på vad en färgundersökning ska innehålla. Standarden leder också leder till riktlinjer som stöd för beställaren av färgunderökningen.

Standarden vill främja samarbete och kommunikation mellan beställare, utförare och brukaren. Illustration: Lisa Nilsen CC-BY

En enad beskrivning
Hinrichs Degerblad och Nilsen beskrev att arbetet med standarden baseras på att hitta gemensamma begrepp och metodbeskrivningar som den internationella gruppen kunde enas kring. Standarden måste byggas genom konsensus vilket ökar chansen för ett brett användande då standarden lanseras 2019. Utmaningarna i arbetet i WG13 var framförallt att enas kring engelska begrepp. Att knyta an till de tidigare standarderna som finns kring provtagning och definitioner är viktigt, tillsammans blir standarderna starkare och tydligare! Ett centralt exempel vad gäller att enas kring begrepp är om man ska kalla ytskikt för ”paint” eller ”finishes”. Här lutar det åt ”finishes”, men hur blir det med förkortningen APR då?

Q&A
Hinrichs Degerblad och Nilsen tog emot en rad frågor om hur standarden kommer att kunna nås utifrån och när den blir färdig, och framförallt – blir den dyr? Duon svarade att standarden kommer att kunna köpas via CEN och kommer att kosta strax under tusenlappen. Inledningsvis släpps den på engelska, men kommer också översättas till franska och tyska. Hinrichs Degerblad och Nilsen välkomnade alla att titta på det utkast av standarden som fanns att titta igenom digitalt på en laptop. De som var mest intresserade i publiken välkomnades att vara med som referensgrupp till WG 13. ”Standarden är ännu inte huggen i sten” kommenterade Edwin Verweij från NIKU, som är Norges representant i den europeiska standardiseringsgruppen.

Ett efterlängtat verktyg inom APR
Många på konferensen hade stora förväntningar och såg fram emot att kunna jobba mot en standard. Kirsten Travers Moffitt från Colonial Williamsburg Foundation och medarrangör, pekade på att standarden också skulle få en stor betydelse för konserveringsutbildningarna. De kommande studenterna kommer att utbildas i APR med en standard som fundament, de kommer att betyda mycket för yrkesstoltheten och kunskapen för den kommande generationen.

http://www.raa.se/lagar-och-stod/standarder/

 

Karin Calissendorff, utredare på Riksantikvarieämbetet på avdelningen kulturvård

Samlingsförvaltning – vad är det?

Foto: Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

”Great museums use good collections management to bring objects, experiences, facts and stories together to create moments of wonder.”                                         Nick Poole på Samlingsforum 2013

Museernas samlingar är en kunskapsresurs och en del av samhällets kollektiva minne. I en museisamling finns föremål men också dokumentation och kunskap om dem. Allt detta måste någon hålla reda på så att man vet vad man har och att man kan hitta såväl föremålen som den tillhörande informationen. Man behöver också se till att föremålen hålls i så pass gott skick att de kan användas till utställning eller forskning. Då måste man försäkra sig om att samlingen förvaras i ett klimat som gör att föremål inte rostar eller bleks, och ha rutiner för att upptäcka skadedjur i tid så att de inte blir uppätna. Allt detta och mycket mer ingår i samlingsförvaltning.

Samlingarna och kunskapen om dem är i de flesta museer utgångspunkt för hela museiverksamheten. Det är därför viktigt att förvaltningen av samlingarna är väl integrerad i hela museets verksamhet.

Samlingsförvaltning som begrepp används för att beskriva en helhetssyn på arbetet med samlingar där alla inblandade yrkesgrupper arbetar mot samma mål. Syftet är att göra förvaltningen av samlingarna mer ändamålsenlig, effektiv och hållbar. Arbetet omfattar allt från insamling, gallring och vård till dokumentation och informationshantering. I samlingsförvaltningen ingår också att se till att samlingen görs tillgänglig för nutida och framtida generationer. Samlingsförvaltning bygger på att man har tydliga riktlinjer, rutiner och rollfördelningar som är kopplade till organisationens mål.

Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

Riktlinjer och standarder

I den brittiska specifikationen  PAS 197:2009 ”Code of practice for cultural collections management” beskrivs hur man kan arbeta strategisk med samlingsförvaltning. Samlingsarbetet sammanfattas i de fyra områdena

  • utveckling
  • information
  • tillgänglighet
  • vård och konservering.

Samlingsförvaltningens mål utgår från museets verksamhetsidé och sammanfattas i en policy. I policyn refererar man till de juridiska och etiska styrdokument man har att förhålla sig till.

Susanna Hillhouse, som är registrator vi National Trust for Scotland och som bland annat skrivit en handbok om PAS 197, var inbjuden till Samlingsforum i Visby i november i år och poängterade då vikten av att man överger stuprörstänkandet som kan finnas mellan avdelningar och mellan intendenter, konservatorer och dokumentationsansvariga och istället ser till helheten och en genomtänkt balans mellan olika områden.

Fler och fler museer har också börjat använda sig av standarden SPECTRUM. Standarden definierar dokumentationskrav för de viktigaste processerna inom samlingsförvaltning och följer samma övergripande ramverk som PAS 197. SPECTRUM har översatts till svenska av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Digisam och 12 svenska museer och finns för fri nedladdning här.

Såväl stora som små museer kan ha hjälp av att ha ett övergripande ramverk att förhålla sig till och att arbeta efter SPECTRUM. Man behöver inte sätta igång med allt på en gång, utan kan börja med en enskild process om man så vill. När man ser över sina policyer, planer och processer ser man också var man har brister. Har man till exempel ingen aktuell och beslutad katastrofplan är det en högt prioriterad uppgift att arbeta fram en sådan.

Inom konservering finns en rad standarder som tagits fram i det europeiska samarbetet för standardisering CEN/TC 346 Conservation of Cultural Heritage, där Riksantikvarieämbetet är en aktiv part. Ett aktuellt exempel är en nyutgiven standard för skadedjurskontroll, som beskriver hur man skyddar sin samling mot skadegörare som gnagare, skadeinsekter och mikroorganismer.

Program för God samlingsförvaltning 2017-2019

Samlingsförvaltningen är central i museets verksamhet och viktig inte minst för att den lägger grunden för öppenhet och ger möjlighet att redovisa vad som finns i samlingen, var det finns och för att på ett medvetet och transparent sätt utveckla samlingen och samlingsarbetet för framtiden.

I kommande inlägg här på K-blogg kommer vi att fördjupa oss i några olika aspekter av samlingsförvaltning med tyngdpunkt på vård och konservering.

Läs gärna mer om Riksantikvarieämbetets arbete inom området i Program för God samlingsförvaltning 2017-1019 eller på Riksantikvarieämbetets webb.

 
Gabriella Ericson, utredare samlingsförvaltning, Riksantikvarieämbetet.

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.

Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.

Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.