Taggad: Sveriges Runinskrifter

Gömda runor och lucköppning i Lye

Väggskåpet i Lye kyrka som döljer de tidigare okända runinskrifterna. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runinskrifter kan upptäckas på många olika sätt. Ibland räcker det med att bara öppna ett skåp. Det gjorde en sommaranställd vid Lye kyrka – Sara Vends – nu i höstas och såg då att det fanns runor ristade på kanten av hyllplanen.

Vid kyrkan kände man till dessa runor sedan gammalt och man hade utgått från att de fanns registrerade och undersökta. När klockaren i Garde församling, Linda Anderberg Gustafson, kontaktade mig i slutet av oktober gällde det vad runorna betydde och var man kunde läsa mer om dem. Lye kyrka är ju som bekant full av runinskrifter. Fem stora medeltida gravhällar med runor (G 99–103) ligger i korgolvet och på väggarna inne kyrkan finns ett 40-tal runinskrifter ristade i putsen (alla samlade under G 104 i Gotlands runinskrifter). Så sent som vid restaureringen 2010 upptäcktes till med en runinskrift i putsen på kyrkans utsida, vilket är något mycket ovanligt. Att det skulle finnas runor ristade i ett skåp visste jag däremot inte. Jag bad att få några bilder och kunde då omedelbart konstatera att det rörde sig om medeltida inskrifter.

Egentligen ville jag åka till Lye direkt, men andra åtagande gjorde att det dröjde till ända till nu i tisdags. Fördelen med runfynd i kyrkomiljö är att de går att studera trots att det är sent på året. Runorna finns i ett skåp som är inbyggt i den norra korväggen. Enligt kyrkan inventarieförteckning härrör de väggfasta delarna av skåpet från 1300-talet, medan dörrarna är förhållandevis nytillverkade och antas ha tillkommit vid en restaurering 1891.

Namnet butuir som finns ristat i bakstycket till det högra skåpet. Foto Magnus Källström

De visade sig handla om ett tiotal olika inskrifter, alla visserligen rätt korta. En del hade jag genomskådat redan på bilderna som jag hade fått, andra var betydligt svårare att komma till rätta med. I fodret till det högra skåpet finns tre runföljder som lyder ar, butuir och iohannes. Det sista återger givetvis namnet Johannes. Detta namn finns tidigare belagt i två gotländska runinskrifter. Den ena gången är på dopfunten i Barlingbo (G 229), där det avser evangelisten Johannes, den andra gången är på den norra tornbågen i Lye kyrka, där namnet iohannes ma‑iksen Johannes Mariksen är skrivet med rödkrita (G 105). Runorna tillhör här en senare typ och har sannolikt inte tillkommit tidigare än i mitten av 1500-talet. Det är därför mindre troligt att det rör sig om samme Johannes. Å andra sidan är det inte uteslutet att så kan vara fallet. I de gotländska runinskrifterna från medeltiden används annars alltid den kortare formen Jo(­h­)an, även när det handlar om medlemmar av prästerskapet (t.ex. Herra Iōhan i G 122 och G 152C).

Runföljden butuir ser ut att svara mot ett mansnamn Būtvir eller Bōtvir, som tidigare verkar vara okänt. På en numera helt utnött gravhäll från Hablingbo kyrka (G 60) läste Jöran Wallin på 1700-talet ett namn botuir. Detta har hittills uppfattats som en felristning för det vanliga namnet Bōtviðr, men fyndet i Lye ger oss anledning att omvärdera denna tolkning. Vad den återstående runföljden ar syftar på kan jag inte säga. Förmodligen är det början av ytterligare ett namn som aldrig har blivit avslutat.

Ristningarna på kanten av hyllplanen i skåpet är lite svårare. I det vänstra skåpet står fyra runor som nog närmast ska läsas fo͡la͡kẹ. Kanske handlar det om namnet Folke, som i så fall är lite felristat. Därefter läser man sigta͡ruir , vilket finns upprepat ännu en gång, men då med grövre ristningslinjer och något annorlunda stavat: sig͡nta͡ruiri. Dessa runföljder erinrar om ett ortnamn. I Ortnamnsregistret förekommer Sigtare upptecknat som namn på en äga till Snevide gård i Lye och i Fröjels socken finns gården Sigdarve, vilken är tidigast belagd genom en mattis sigedarue i 1523 års skattebok.

Ändelsen -ir i namnet sigtar͡uir i Lye ser märklig ut i sammanhanget och tyder snarast på att det här inte handlar om gårdnamnet använt som binamn, utan om ett husbondenamn: *Sigdarver dvs. bonden i Sigdarve.

Ett ånamn från Alskog? Runföljden fita i mittskåpet. Foto Magnus Källström

I mittskåpet finns fyra olika inskrifter. I den längsta är flera runor svåra att bestämma och jag vill därför inte försöka mig på någon tolkning för tillfället. En annan består bara av några få tecken och verkar oavslutad. Den tredje läser man däremot utan tvekan som fita. En identiskt runföljd är sedan tidigare känd från ett runben, som hittades 1963 vid en arkeologisk utgrävning i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Ordet står här bland annat tillsammans med kvinnonamnet Þōra ”Tora” och när Helmer Gustavson publicerade inskriften i Fornvännen 1975 skrev han i eufemistiska ordalag att det ”[m]öjligen svarar […] mot ett av våra vanliga ’runda’ ord”. Detta kan givetvis också vara fallet i Lye, även om det är lite förvånade att finna ett sådant ord ristat inne i en kyrka. Det runklotter som förekommer i gotländska kyrkor brukar nämligen vad vi hittills har kunnat se aldrig vara av denna typ. Jag vill därför inte utesluta att det handlar om något annat och det kan nämnas att ett ånamn Fita finns upptecknat från Alskogs socken, vilket ju inte är alltför avlägset.

Det gåtfulla och rimmande runföljden sauel o͡k pauel i Lye. Foto Magnus Källström

Längst till höger på samma hyllplan läser man slutligen runföljden sauel o͡k pauel. De två senare orden bör givetvis tolkas som ”och Påvel”. Pāvel är den gängse formen av det inlånade namnet Paulus, men vad sauel står för vet jag inte. Aposteln Paulus, som ju är känd för sina brev i nya testamentet, hette innan sin omvändelse Saul (latiniserat till Saulus). Om Paulus kan utveckla sig till Pāvel så borde Saulus kunna bli Sāvel, men vad jag har kunnat se finns ingen sådan form belagd. Det finns ett litet avstånd mellan ordet o͡k och de omgivande runorna, vilket talar emot att man ska dela upp runföljden sauel och exempelvis anta ett sā vel ok Pāvel ”såg väl ock Påvel”. Är inskriften medeltida så kan den inte heller gärna innehålla ordet ”sa(de)”, eftersom det då ännu hette segði på Gotland.

Runorna på hyllkanten i det högra skåpet är delvis av en märklig typ och här har jag ännu inte fått fram någon mening. Två gånger förekommer runorna ruk sammanskrivna i en enda bindruna, där r-komponenten är bakvänd och k-bistaven är ansatt på bistaven till u. Hur denna runföljd ska tolkas vet jag inte.

Det kan verka konstigt att runorna i korskåpet inte har varit kända för forskningen trots att de övriga inskrifterna på väggarna i Lye har undersökts många gånger sedan de första ristningarna iakttogs av P. A. Säve 1863. Små bitar av kvarsittande vit färg visar dock att kanterna av hyllplanen någon gång har varit målade och i det högra skåpet är inte mindre än 33 centimeter av kantens ytskikt bortskuret. Det beror nog inte på att det här har stått runinskrifter med olämpligt innehåll, utan det har nog skett för att de på 1800-talet tillverkade luckorna skulle gå att stänga.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag fick förresten nyligen en fråga per mejl om bilden av G 104Ab från Lye kyrka på planch 46 i Gotlands runinskrifter 1 (1962) verkligen föreställer denna inskrift, eftersom den inte stämmer med vad som går att iaktta på väggen i dag. Tittar man närmare på bilden så ser man ju att detta inte alls är någon inskrift från Lye, utan en bild av G 107C i Garda kyrka! Tydligen har det skett någon förväxling i redaktionsarbetet. Det är alltså bara att gå in och ändra i era exemplar! DS.

Omlästa runor i Skön

De båda runstenarna vid Sköns kyrka i Medelpad (M 15 och M 16). Foto Magnus Källström

Att omvärderingen av en enda runa ibland kan ändra tolkningen av en runinskrift är ett välkänt faktum. Det var exempelvis så som Forsaringen vilken länge betraktades som medeltida plötsligt blev tidigvikingatida och nästan samtida med Rökstenen. Det enda som behövdes var att någon – i detta fall den norske runologen Aslak Liestøl – insåg att det som länge hade lästs som en r-runa i stället borde vara u. Något liknande – men inte alls lika omvälvande – fick jag erfara för en dryg månad sedan när jag var i Sundsvallstrakten för att granska några runstenar inför utgivningen av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor.

Ett av mina mål för denna resa var Sköns kyrka. Algot Hellbom har i sin lilla bok Medelpads runstenar från 1979 räknat med tre runstenar från denna plats (M 15­–­17), men granskar man de äldre uppgifterna om den sedan länge försvunna M 17 närmare, så undrar man om det inte här har rört sig om delar av två olika runstenar. I så fall har det vid Sköns kyrka en gång funnits fyra runstenar, vilket är ett för Norrland svårslaget rekord och vittnar om platsens betydelse under vikingatiden.

Mitt ärende i Skön gällde de två runstenar som ännu finns kvar och som står resta strax till höger om tornet. Jag hade bara sett dem en gång tidigare, nämligen i juli 2006 då jag var sysselsatt med min avhandling och hade åkt till Medelpad för att försöka förstå några dunkla ristarsignaturer på ett antal av landskapets runstenar. En av dessa signaturer skulle finnas på en sten vid Sköns kyrka och jag minns att jag kom dit på morgonen (i lånade gummistövlar) precis efter att det hade regnat rätt rejält. Förutsättningarna var alltså inte de bästa och det var mycket svårt att urskilja detaljerna i ristningen i grådasket. I juni 2016 – alltså tio år senare – var jag där igen, men då höll man på att sätta upp byggnadsställningar kring tornet inför en renovering och båda runstenarna stod oåtkomliga i skyddande trälådor.

Av de två runstenarna är det framför allt den mindre av stenarna (M 16) som har intresserat mig. Stenen som egentligen bara utgörs av ett toppstycke av en runsten ska 1909 ha upptäckts liggande i en stenläggning vid prästgårdens stallbyggnad, där den enligt författaren Olof Högberg var ”översmetad med fasthårdnad murbrukspladaska”. Förmodligen har detta fragment tidigare suttit inmurat i den år 1848 rivna medeltidskyrkan i Skön.

Hellbom har 1979 återgivit denna inskrift som Bia(r)(n) raiti [] []þur sin : kuþ hialbi ant hans … [ris]ti runaʀ och ger följande rekonstruktion av texten: ”Björn reste [denna sten efter N N, fa]­der sin. Gud hjälpe hans ande. [N N ris]­tade runorna.”

De sista runorna i böneformeln är inte uppmålade på stenen, men jag kunde 2006 omöjligen få fram det ant hans som Hellbom har (och som är den läsning som ännu refereras i Samnordisk runtextdatabas). Så vitt jag kunde se fanns det bara fyra runor i slutet av ormslingan och dessa skulle nog snarast läsas salu!

Inskriften i svansen på rundjuret på runstenen M 16. Ytterst svårt att fånga på bild, så den klentrogne måste nog själv besöka Sköns kyrka och granska partiet. Foto Magnus Källström

När jag kom till Skön nu i september var det strålande solsken och jag hade förmånen att få utmärkt släpljus över stenytan, där jag nu utan tvekan kunde läsa just kuþ hialbi salu ”Gud hjälpe själen”. Inskriftens början och slut beredde mig dock betydligt större problem och trots att jag besökte Sköns kyrka ytterligare tre­(!) gånger under min korta vistelse i Sundsvall lyckades jag inte komma till någon slutgiltig läsning av dessa delar av inskriften. Det enda som jag för närvarande är helt säker på är att det varken står ”Björn” eller ”ristade runorna” på stenen.

Den andra runstenen vid Sköns kyrka upptäcktes 1848 när den gamla kyrkan revs och den har undersökts och avbildats flera gånger sedan dess. I början av 2000-talet gjorde man här en märklig upptäckt, nämligen att det på den sneda överytan fanns den nedre delen av ett stort flätkors, som ingen tidigare hade sett.

Inskriften har lästs och tolkats på följande sätt:

biurn : riti stain þino : aftiʀ : ufriþ : auk at : un sunu sin
”Björn reste denna sten efter Ofrid och efter Un, sina söner.”

Detta kan verka okomplicerat, men de två sista orden sunu sin ställer till det något. Det borde nämligen egentligen ha stått sunu sina om det ska tolkas ”sina söner”. Stenens sunu sin talar snarare för tolkningen ”sin son”, men då måste man i stället räkna med att ristaren har använt den ålderdomliga formen sunu i stället för sun. En sådan osynkoperad form förekommer i regel bara på runstenar från tidig vikingatid som exempelvis Rökstenen, vilket gör den rätt oväntad på en runsten från 1000-talets andra fjärdedel.

När jag såg stenen 2006 antecknade jag att det troligen finns ett kolonformat skiljetecken i botten av det flagrade partiet efter den sista runan n. Detta borde i så fall tyda på att tolkningen ”sin son” är den rätta och vi på runstenen från Skön faktiskt har ett exempel på den antikviterade formen sunu. När jag återsåg stenen nu i september läste jag först på samma sätt ett skiljetecken i form av ett kolon på slutet, men jag noterade att punkterna faktiskt inte var runda utan långsträckta. Inte förrän vid mitt sista besök när jag var på väg tillbaka till Stockholm förstod jag vad det handlade om. Det är inte något skiljetecken som finns i botten av flagringen utan de båda bistavarna till en o-runa. Huvudstaven i denna runa måste vara bortvittrad och anledningen till att jag inte hade övervägt detta alternativ beror säkert på att en sådan huvudstav borde ha varit synlig i de oskadade partierna i anslutning till det vittrade partiet. Jag hade dock inte tänkt på att huvudstavarna på Skönstenen liksom på många andra norrländska runstenar ofta är bakåtlutade. Om den avslutande runan på Skönstenen haft en sådan form ryms den utan problem i skadan.

Bistavarna till den förbisedda o-runan på runstenen M 15 vid Sköns kyrka skymtas här till vänster om (den här upp och nedvända) n-runan. Foto Magnus Källström

Det sista ordet ska alltså av allt att döma läsas sino, där den sista runan liksom i ordet þino þenna står för nasalt /ã/. Tolkningen blir då ”sina söner” som man tidigare har tänkt sig.

Detta kanske inte låter så märkvärdigt, men upptäckten av skrivningen sino för sīna på denna sten är av stort intresse. Denna skrivning är faktiskt tidigare bara belagd i 12 svenska runinskrifter: två från Södertörn i Södermanland, tre i Västergötland (varav två i trakten av Mariestad), sex från Uppland och en tidigare i Medelpad. Dessa belägg kan ställas mot 132 vikingatida skrivningar för denna böjningsform med den vanliga a-runan (sina).

Av de sex exemplen på skrivningen sino i Uppland härrör tre från den berömde runristaren Åsmund Kåresson och enligt mitt förslag är det också han som har svarat för det tidigare kända medelpadska belägget på en av runstenarna från Attmarby (M 5). Att samma skrivning nu även finns på en annan medelpadsk runsten, som måste vara utförd av en lokal ristare, ger ytterligare ett litet stöd åt min gamla teori att Åsmund ursprungligen var en medelpading som tog det norrländska runbruket till Uppland i stället för tvärt om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om Åsmund Kåresson och runinskrifter i Norrland kan man även läsa i denna artikel. DS.

Runstenen vid Stormarens strand

Den nyfunna runstenen vid Stora Tidö innanför Trafikverkets avspärrning. Inskriften lyder: ”Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.” Foto Magnus Källström

Den återfunna runstenen Sö 91 vid Stora Tidö utanför Eskilstuna har väckt stor uppmärksamhet i media ända sedan den första artikeln publicerades i Eskilstuna-Kuriren i onsdags kväll. Det känns därför som om allt som för tillfället kan sägas redan har sagts. Trots detta ska jag ändå försöka mig på att själv skriva några rader om detta synnerligen intressanta fynd.

Igår fredag var jag nämligen ute på ett hastigt besök vid stenen tillsammans med Länsstyrelsen i Södermanland och Trafikverket för att titta på stenen och diskutera vad som ska hända i nästa steg. Att det dyker upp försvunna eller ibland tidigare okända runstenar händer då och då, men det sällan som de har samma imponerande dimensioner som denna sten. Den mäter inte mindre än 4,2 meter i längd, varav det oristade rotpartiet bara utgör cirka 80 centimeter. I upprest skick kommer stenen alltså att mäta 3,4 meter över mark, vilket gör den till en av de högsta i Södermanland. Samtidigt är den inte särskilt tjock – endast cirka 35 centimeter på det tjockaste stället – så det är litet av ett under att den inte någon gång har knäckts på mitten.

Det kan verka märkligt att en så stor sten bara kan ha försvunnit, men går man tillbaka i källorna så får man en förklaring. Den äldsta uppgiften finns i de så kallade Rannsakningarna 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.”

Johan Peringskiölds teckning av stenen från sommaren 1686. Detta har hittills varit den enda kända avbildningen av stenen. Ur handskriften F l 5:5 i Kungliga biblioteket (efter mikrofilm i ATA)

Stenen låg alltså ned vid denna tid och förmodligen gjorde den också det när Peringskiöld var där 1686, även om det på hans träsnitt ser ut som om den var rest. Peringskiöld uppger att stenen finns ”I Tidöö gärde ey långt från Stårmare grinden hwarest berättas stått ett slag, i hwilket 3 bröder tillijka slagne blifvit.”

På träsnittet som är inklistrat på samma uppslag som hans originalteckning är detta antecknat intill den högra kanten av stenen, där han bland annat hade läst runorna buka : ali : sikstin. I det första häftet av Södermanlands runinskrifter (1924) tolkade Brate denna runsekvens som tre namn: ”Bugge, Alle, Sigsten”, och det är inte omöjligt att Peringskiöld har tänkt i liknande banor. Redan J. G. Liljegren (1833) gissade dock att ali kunde vara felläst för ordet auk ’och’. I det långa tillägg till Brates del av Södermanlands runinskrifter som Elias Wessén skrev 1936 föredras denna tolkning.

Detta var givetvis en av de saker som jag ville titta närmare på i fredags, men tyvärr visade det sig vara lite besvärligare än jag hade räknat med. Dels envisades solen länge med att hålla sig bakom molnen, dels var ristningsytan överdragen med tunt lager lera, som gjorde det svårt att  bedöma vad som var ristat. Något vatten att tvätta med fanns inte heller förutom det som hade samlats i bottnen av lerdiket. Trots förhållandena inte var ideala tror jag där att den andra runan i ordet är u och inte l och att det ursprungligen bör ha stått auk. I så fall är stenen rest till minne av två män och inte tre, som Brate trodde.

Ett försök att tvätta en del av stenen med vattnet från diket gjorde ristningen något tydligare. Här ser man bland annat korset upptill på stenen. Foto Magnus Källström

Historien om de tre fallna bröderna som Peringskiöld nedtecknade har alltså inte så mycket med verkligheten att göra. Att runstenar antogs vara minnen efter fältslag är inte alls ovanligt i den äldre folkliga traditionen och förmodligen har namnet Stormaregrinden här spätt på den uppfattningen. Enligt SAOB kunde ordet stormare under 1600-talet bland annat användas för en soldat som verkställde eller deltog i en stormning.

Jag tror inte att Stormaregrinden har något med stormare eller stormning att göra, utan gissar att det i stället handlar om namnet på en nu försvunnen vattensamling: *Stor-maren. Ordet mar(e) som är rätt vanligt i ortnamn, betyder bland annat ’grund vik, sumpig tjärn, sankmark’ och en sådan har på vikingatiden av allt att döma funnits strax nordost om den plats där stenen hittades. Förmodligen har den en gång rests vid kanten av denna vattensamling för att markera platsen för ett vad eller kanske början av en vägbank över vattnet. Den mycket leriga jorden – som jag fick stifta bekantskap med när jag på ett inte helt värdigt sätt tog mig ned till stenen i diket – har inte varit den bästa att resa en runsten i. Detta är säkert en av anledningarna till att den tidigt har fallit omkull och så småningom sjunkit ned under markytan.

Utsikt mot nordost och bort mot den plats där vattensamlingen *Stormaren en gång har legat. Foto Magnus Källström

Det som nu kommer hända är att stenen ska lyftas upp ur jorden och placeras på en tillfällig plats, där vi kan rengöra och undersöka den. Sedan ska den målas upp och resas i närheten av fyndplatsen, så att alla ska kunna se och uppleva den. Det kommer också att göras en arkeologisk undersökning för att se om det går att fastställa den plats där stenen en gång har varit rest. Rannsakningarnas uppgift om att den tidigare ”legadt vnder wägen” gör att vi givetvis måste hålla öppet för att den kan ha flyttats en bit redan på 1600-talet. Med tanke på stenens storlek kan det dock knappast ha handlat om någon längre sträcka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

En återfunnen öländsk runinskrift

N. J. Ekdahls anteckningar i Liljegrens samling i ATA. Efter original i ATA.

Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter, men det händer också att tidigare kända inskrifter som varit försvunna dyker upp igen. I somras återfanns exempelvis ett stycke av runstenen U 168 Björkeby i Östra Ryd, som hade varit försvunnen sedan mitten av 1800-talet då den skulle ha sprängts sönder och lagts i kyrkans bogårdmur. Mycket riktigt var det också där som fragmentet påträffades och det är mycket troligt att resten av stenen finns i samma mur. Ett mera oväntat återfynd gjordes nu i tisdags vid lunchtid. Då återfanns nämligen den inskrift som i Ölands runinskrifter har beteckningen Öl 35.

Det som hittills har varit känt om denna inskrift bygger i huvudsak på de noteringar som Jonas Håkansson Rhezelius gjorde under sin forskningsresa på Öland 1634. Rhezelius var en av Riksantikvarien Johannes Bureus’ medhjälpare och hade sänts dit för att dokumentera kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. Detta arbete genomförde han med stor noggrannhet och hans avbildningar och anteckningar är ännu av oskattbart värde.

När Rhezelius den 6 augusti kom till Runstens kyrka på den östra delen av ön, upptecknade han en runinskrift som fanns på väggen i högkoret. Där stod bland annat att ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör kyrkoherden kunna: runor läsa och skriva” (Öl 34). Inskriften var dock inte särskilt gammal utan bör ha tillkommit knappt hundra år tidigare. Rhezelius noterade att runor också fanns skrivna i kyrkans ”gamble kyrkioordningz bok”. Dessa återgav ett par rader ur Davids psalm 150 i psaltaren:

Laudate Dominum in cimbalis et choro,
laudate eum in cordis et organo
”Prisa herren med tamburin och dans,
Prisa honom med strängaspel och flöjt.”

Enligt J.G. Liljegren (1832) ska runorna ha förekommit ”i en år 1541 tryckt Mässebok”, men detta är allt som har varit känt om denna inskrift och man har räknat den som försvunnen sedan länge.

För några år sedan fick jag i Liljegrens samling i ATA syn på ett pappersark som gav ytterligare några uppgifter om inskriften. Där stod: ”På Kongl. Bibliothekets duplett-auction (Mars 1832) såldes under No 491, 4o Olai Petri Handbok Stockh. 1531 och Messan på Swensko Upsala 1541. På sista bladet af den sistnämnde förekom följande med runeskrift: [varefter en runtext motsvarande den hos Rhezelius återges].”

Bladet är skrivet av fornforskaren N. J. Ekdahl, även känd som Kalvskinnsprästen för sitt idoga arbete att spåra upp och samla in medeltida pergamentbrev i framför allt Norrland. En intressant upplysning finns också i den sista raden på arket: ”Boken köptes af Jacob Westin för 4 RD Bo [=Riksdaler Banco].” Mässboken från Runstens kyrka hade alltså på något sätt hamnat i Kungliga biblioteket i Stockholm och därifrån sålts vidare så sent som på 1830-talet.

Jacob Westin var då ett okänt namn för mig, men jag har senare förstått att han var en hängiven boksamlare, som inför Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 skänkte hela sin omfattande och dyrbara boksamling till universitetet. När jag tittade i bibliotekets katalog på nätet hittade jag inte mindre än två exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko från 1541, som har tillhört honom. Ett av dessa skulle dessutom enligt en anmärkning i katalogen ha ”Strödda anteckningar i marginalen samt på sista bladet”! Kunde inte detta vara samma exemplar som Ekdahl hade sett 1832?

Denna lilla upptäckt gjorde jag redan i somras (mitt under semestern), men det dröjde fram till denna vecka innan jag fick tid att åka till Uppsala och titta i boken. Och minsann! Fanns det inte på det sista bladet tre rader med runor med det ovan nämnda citatet ur Davids psalm:

Runorna på sista bladet i Jacob Westins exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko (1541). Efter original i UUB.

la͡uþatæ × þo͡min͡um × in × cimpaḷis ×
æt × co͡ro × la͡uþatæ × æum × in ×
co͡rþis × æt × o͡rga͡no ÷ +

Runtexten överensstämmer inte helt med Rhezelius’ uppteckning och faktiskt inte heller med Ekdahls, men jag tror ändå att det rör sig om samma bok som 1634 fanns i Runstens kyrka. Möjligen ger handstilen i den latinska återgivningen av runtexten ett lite yngre intryck än de övriga anteckningarna i boken, som har en tydlig 1500-talsstil. Hur boken kom till Kungliga biblioteket vet jag inte. Kanske förvärvade Rhezelius den redan 1634 eller också kan den ha tagits till Stockholm av Johan Hadorph, som besökte samma kyrka under sin antikvariska resa 1673.

Inte heller vet vi säkert vem som har skrivit runorna i mässboken, även om man tidigare har gissat på den person som hade svarat för runorna i högkoret, en Johannes Olai från Kalmar. Han måste i så fall ha varit en prästman med ett musikaliskt intresse. Hela det första uppslaget i mässboken är nämligen fullskrivet med musiknoter och psalmtexter och även på de följande bladen finns noter ifyllda. Det kan här erinras om att reformatorn Martin Luther – som ju råkar jubilera just i år – faktiskt satte musiken som det högsta näst efter teologin. Musiken var enligt Luther ”en gåva från Gud och inte från människor, den gör hjärtan glada, den driver bort djävulen och den bereder oskyldiga fröjd”. Tydligen har prästen i Runsten resonerat på ett liknande sätt och fastnat för David psalm, där det inte bara handlar om sång och dans, utan också om tamburiner, stränginstrument och flöjt.

Runinskriften i mässboken kan av naturliga skäl ha tillkommit tidigast 1541 och den är alltså efterreformatorisk, men själva runorna är av den typ som användes under medeltiden. Det är för övrigt samma variant av runor som den svenske reformatorn Olaus Petri själv behärskade och som han hade använt i en inskrift på sitt hus i Storkyrkobrinken i Stockholm. Märkligt nog hade även denna nu försvunna runtext en viss anknytning till musiktemat:

skæggiot : haka : klæðær : ikkæ væl : i : dansæ :
”Skäggig haka passar inte väl i dans”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om återfyndet av U 168 i Östra Ryd på Jan Owes blogg. DS.

PPS. Det som har fått mig att tveka en smula om det verkligen är originalet från Runstens kyrka som nu har återfunnits, är de uppenbara misstag som finns på två ställen. I cimpalis är bistaven i l-runan placerad vid basen i stället för vid toppen och i ordet æum har skrivaren först föregripit bistaven i m när han skulle skriva u. Detta skulle ju kunna bero på kopieringsfel efter en förlaga, men är i detta fall ett tecken på inskriftens äkthet. Går man till Rhezelius’ originaluppteckning i Kungliga biblioteket ser man nämligen att l-runan i den ursprungliga blyertsuppteckningen har haft en lågt ansatt bistav, men att redan Rhezelius ändrade detta när han förtydligade sina anteckningar med bläck. DS.

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.

Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.

Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Den cyklande runologen

Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.
Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.

Utforskandet av våra runinskrifter har alltid inneburit resor. Runstenar förekommer i Sverige från Skåne i söder till Jämtland i norr och även om stenarna en gång restes intill det som då var viktiga kommunikationsleder är det inte alltid som de senare har behållit en sådan status. Richard Dybeck konstaterade exempelvis i sin reseberättelse 1864 att de uppländska runstenarna ”sällan eller aldrig förekomma vid sockenvägarne, utan måste sökas antingen vid nästan ofarbara s.k. lervägar, eller rent af i vilda obygder – ett förhållande, som för öfrigt har sin stora märkvärdighet.”

Äldre tiders antikvarier färdades förmodligen mest till häst eller med häst och vagn och resorna tog givetvis mycket lång tid. Det mest extrema exemplet är nog den resa som ritaren Johan Peringer (sedermera riksantikvarie och adlad Peringskiöld) 1687 företog till Tornedalen för att uppsöka en runsten som enligt uppgift skulle bära en ristning med de tre kronorna. Det dröjde tio veckor innan han var tillbaka, men då hade han också avbildat runstenarna i Medelpad, runstenen på Frösön i Jämtland och dessutom gjort en avstickare till Trondheim.

När Erik Brate drygt tvåhundra år senare påbörjade sina fältarbeten för Sveriges runinskrifter hade färdsättet inte förändrats så mycket, även om de längre sträckorna nu också kunde avverkas på järnväg. 1896 hade han dock upptäckt ett nytt transportmedel:

”Vid färden till runstenarne begagnade jag denna sommar bicykel. Detta fortskaffningsmedel har i förevarande afseende den fördelen, att man ej är beroende af svårigheten att få hyra häst och åkdon, hvilken ofta visat sig vara stor nog, dess bruk befriar från tillsynen af hästen, gifver en hälsosam kroppsrörelse och bör äfven på längden ställa sig billigare.”

Brates entusiasm för cykeln är inte att ta fel på. När han 1906 fick höra att utgivaren av de berömda runkorsen på Isle of Man, P. M. C. Kermode, planerade att resa till Sverige för att bekanta sig med det svenska runmaterialet, skrev han till honom från Stockholm:

”Then you must by all means first learn to cycle and bring that vehicle and so you shall come to live with me some times in July or August, and I shall take you round to the most instructive stones you can ever wish.”

Om Kermode någonsin köpte en cykel och lärde sig cykla förtäljer inte historien, men en brittisk kollega som jag har konsulterat betvivlar det starkt.

Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).
Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).

Ett nytt steg togs av Brates efterträdare i arbetet med det svenska runverket, Elias Wessén, som 1922 skaffade sig en motorcykel med sidovagn, vilken 1928 ersattes av bil. Den senare användes när han och artisten Harald Faith-Ell samma sommar inledde sina runstensundersökningar i Södermanland. Bilen tillät dem att arbeta i ett helt annat tempo än någon av föregångarna och under den drygt månadslånga och regnfyllda resan lyckades de undersöka, måla upp och fotografera 104 runstenar.

Trots motorfordonens intåg har cykeln kommit till heders i runologiska sammanhang även senare. När Ragnar Kinander sommaren 1941 gjorde fältundersökningar i Jönköpings län färdades han på samma sätt som Brate. I den plan som han presenterade för Runkommittén finns detaljerade uppgifter om hela resan och under de två första dagarna skulle han exempelvis hinna med följande:

”Dag 1. Ankomst till Tranås med dagtåget 11.49, cykel 17 km till Göberga i Linderås sn, där en sten undersökes, cykel c:a 3 mil till Flisby (ev. tåg från Gripenberg)

Dag 2. Undersökning av stenarna vid Sunneränga och Rickelsta i Flisby, belägna 7 à 8 km från Flisby station.”

Sammanlagt avsåg Kinander att under tre veckor tillryggalägga 49 mil på cykel och undersöka ett 35-tal runinskrifter. Han tillägger dock att ”För fotograferingen, som skall företagas efter undersökningarnas avslutande har prof. Wessén föreslagit användande av bil som fortskaffningsmedel, vilket ju skulle innebära en stor fördel.”

I detta sammanhang måste också nämnas Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”), som en gång lär ha cyklat från Saltsjöbaden till Fresta kyrka i Upplands-Väsby på själva juldagen för att granska en nyligen påträffad runsten. Mycket riktigt finns i ATA en rapport rörande ett nyfynd i Fresta, som han besiktade den 25 december 1944 och som bör vara den åsyftade stenen. Om själva färdsättet ger dock handlingen inget besked.

Egentligen är det väl så runstenar ska ses, på cykel, där varken vägbommar eller skyltar med ”fordonstrafik förbjuden” utgör något hinder. Man slipper också problemet att hitta någonstans att parkera, vilket kan vara nog så besvärligt utefter smala landsvägar utan vägrenar. Men sommaren är väl i allmänhet att föredra framför vintern när det gäller denna typ av verksamhet.

Hur det gick det då med stenen med de tre kronorna som Peringer skulle rita av i Tornedalen? Han hittade mycket riktigt den åsyftade stenen vid Käymäjärvi i Pajala, men några nationalsymboler i form av tre kronor fanns inte på den. Han ritade ändå troskyldigt av två mösslika figurer, som med lite god vilja kanske kunde uppfattas som sådana. Det största problemet var väl egentligen att ”ristningen” är en ren naturbildning, vilket nog Peringer bör ha insett, men kanske inte ville medge efter att ha rest så långt. Stenen i Käymäjärvi finns faktiskt fortfarande kvar och går att hitta i FMIS (Pajala 90:1). Den som råkar ha vägarna åt detta håll i sommar har alltså här en mer ovanlig sevärdhet att besöka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om stenen vid Käymäjärvi i Henrik Schücks artikel Torneåstenen i Fornvännen 1933. DS.

RTI-mätningar av runinskrifter

Under tre dagar, 12-14 november, har vi på Runverket ägnat oss åt fältarbete och gjort RTI-mätningar av runinskrifter på Gotland. RTI (Reflectance Transformation Imaging) är en fotografisk dokumentationsmetod som verkar väldigt lovande för att underlätta läsning av svårlästa, vittrade och skadade runinskrifter.

Se en film om RTI här -»

Vi har lärt oss metoden av Dr George Bevan, Queen’s University, Kanada under en workshop i Visby våren 2012. Nu är det Magnus Mårtensson, arkeologisk konservator på Riksantikvarieämbetet, som är vår specialist på RTI. För att utvärdera om metoden kan vara till hjälp för Runverket valde vi ut runinskrifter av olika slag, som alla har det gemensamt att de är svårlästa och det kan finnas mer att upptäcka.

Första dagen gjorde vi mätningar av medeltida putsinskrifter i kyrkväggar i Gerum och Lye på södra Gotland. Putsinskrifter finns det många på Gotland, men de kan vara notoriskt svåra att fånga bra på fotografier.

Bild 1 Foto LKÅ

Magnus studerar en putsinskrift. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

Andra dagen började vi med medeltida gravhällar utanför Fole kyrka, ett par mil öster om Visby. Gravhällen G250 noterades första gången av Hilfeling i hans resejournal från 1801. I Gotlands runinskrifter 3 kommenteras till läsningen att alla runor är osäkra. Inskriften är också svår att datera, men gravhällens trapetsoida form har ansetts tyda på att den hör till 1300-talet. Gravhällen bredvid (hitom och därmed utanför bilden) har också runinskrift, men denna är odokumenterad. Denna dag var en riktig happening, vi var sju personer eftersom vi hade hjälp också av våra Rettigstipendiater från Värmlands Museum och Länsstyrelsen i Kalmar.

Bild 2 Foto LKÅ

Gravhällar vid Fole kyrka. Den närmaste är G250, som har en svårläst runinskrift. Magnus Mårtensson dirigerar arbetet. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

Tredje dagen var vi på fornlämningsområdet i Gålrum, Alskog Ollajvs, på östra Gotland nära Ljugarn. Här står en bildsten med runinskrift som troligen kan dateras till 800-talet, G109. I Samnordisk runtextdatabas återges runinskriften så här: aft ÷ [rual(t)](a) [÷ faþur :] … (på fornvästnordiska Aft Hroalda, faður …), men även här kan det finnas mer att upptäcka. Bildstenen har skeppsmotiv, vad som finns i dess övre del vet vi dock inte. Vi hoppas både på fler runor och att kunna se mer av bilderna. Bildstenen står ute och det är angeläget att dokumentera ristningen så väl vi bara kan. Här fanns ingen el, så vi fick använda vårt elverk. Utrustningen krånglade en smula, antagligen var det lite för kallt för elektroniken, men med en del lirkande kunde den dock övertalas.

Bild 3 Foto LKÅ

Magnus Källström pekar på runinskriften på G109, bildsten på fornlämningen Gålrum i Alskog Ollajvs. Bildstenen har även ett skeppsmotiv, men det är inte så lätt att se på vanliga foton.

Bild 4 RTI-bild Magnus Mårtensson

Och här är ett första resultat av en av putsinskrifterna i Lye kyrka. RTI-bild av Magnus Mårtensson, RAÄ.

RTI-mätningarna är en del av vårt projekt Laborativa runanalyser, där vi använder metoder som finns vid Kulturvårdslaboratoriet på Riksantikvarieämbetet i Visby för att dokumentera och analysera runinskrifter. Resultaten kommer att användas inom de pågående runforskningsprojekten och i Runverkets ordinarie verksamhet med dokumentation, läsning och tolkning av Sveriges runinskrifter.

 

På jakt efter Dalarnas runinskrifter

Runorna på baksidan av Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.
Runorna på baksidan av Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.

På baksidan av det s.k. Prästloftet vid Älvdalens kyrka finns en runinskrift ristad i en av stockarna. Den upptäcktes redan i slutet av 1980-talet av dalrunekännaren och runkalenderspecialisten Sven-Göran Hallonquist, men har aldrig blivit offentliggjord. För den som är mera van att läsa medeltida runor kan det se ut som om det står n nisa, men eftersom vi befinner oss i Dalarna är den sista runan ingen a-runa utan en e-runa. Det står alltså n nise, förmodligen en återgivning av namnet Nisse. Loftet är dendrodaterat till 1576-77 och inskriften kan härröra från när det byggdes.

De runor som användes i norra Dalarna är en speciell variant av runraden som brukar kallas dalrunor och som var i bruk från 1500-talet och fram till förra sekelskiftet. Redan vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus, kände till dessa runor och tog med dem på sin stora runtavla – Runakänslones lärespån – som han lät trycka 1599. Dalrunorna har också en självklar plats i varje översikt eller handbok om runor, men trots detta är de flesta dalruneinskrifter ännu opublicerade. Ingen vet riktigt hur mycket som finns eller har funnits, men mer än 350 har hittills registrerats av Runverket.

I början av oktober i år kommer ett 25-tal runforskare från olika länder att samlas i Mora för att studera denna typ av runinskrifter. Det sker i samband med det 26:e internationella fältrunologmötet, och eftersom jag är medarrangör i årets möte var jag nyligen på en rekognoseringstur till Mora och Älvdalen tillsammans med Sven-Göran Hallonquist (KTH) och de två andra arrangörerna, Helmer Gustavson (tidigare vid Runverket) och Patrik Larsson (Högskolan Dalarna).

Att stifta bekantskap med dalrunorna i original är som att stiga in i en ny värld. I stället för inskrifter huggna i uppländsk granit eller ristade i kalkputsen på insidan av de gotländska kyrkorna har vi här en skriftkultur som nästan uteslutande har använt trä som skrivunderlag. Några av inskrifterna som finns ristade i byggnader är mycket gamla och kan gå tillbaka till 1200-talet. Andra är så unga som från slutet av 1800-talet.

1300-talsrunorna ristade ovanför dörren i härbret vid Drändj gard i Färnäs. Foto Magnus Källström.
1300-talsrunorna ristade ovanför dörren i härbret vid Drändj gard i Färnäs. Foto Magnus Källström.

Vår resa förde oss till skilda platser som Zornmuseet och Zorns gammelgård i Mora, Färnäs, Bonäs, Våmhus och slutligen Älvdalen och Rots skans. I ett härbre vid Drändj gard i Färnäs granskade vi en inskrift ovanför dörren, där man tidigare med tvekan hade läst hata itn, vilket enligt uppgift kan tolkas som ”hugg i den”. Det är dock mycket möjligt att det i stället står hata · iain, vilket måste betyda någonting annat. Genom dendroundersökningar vet vi att timret i härbret har fällts vintern 1298-99  respektive 1300-1301, och det rör sig alltså om en rent medeltida inskrift. Det intressanta är att a-runan här har dubbelsidig bistav, medan n-runan har enkelsidig, ett drag som är typiskt för de senare dalruneinskrifterna och som alltså har varit etablerat redan vid denna tid.

Vi träffade många trevliga och hjälpsamma människor och vår rundtur gav oss flera nyttiga insikter, inte minst om hur svårt det kan vara att få korn på en träinskrift inne i en byggnad trots att man vet på ett ungefär var den ska finnas. Detta ger också en vink om att det förmodligen finns mycket kvar att upptäcka.

Gätrunorna vid Nybolet i Våmhus slutligen lokaliserade. Ristningen finns i hällen framför Helmer Gustavson (liggande). Foto Magnus Källström.
Gätrunorna vid Nybolet i Våmhus slutligen lokaliserade. Ristningen finns i hällen framför Helmer Gustavson (liggande). Foto Magnus Källström.

Resan avslutades med ett besök vid en av de få längre dalruneinskrifter, som är ristad i sten. Den finns i ett bergsparti i skogen vid Nybolet i Våmhus, men på grund av lite slarvig kartläsning, en nytillkommen väg och kanske för mycket iver, började vi först leta på fel plats och det blev en hel del klivande i skogen innan vi hittade den och då hade det hunnit börjat regna. Ristningen upptäcktes på 1980-talet, men har tyvärr redan blivit så pass överlavad att den är ganska svår urskilja. Plötsligt kom också åskan och eftersom de som ristade runorna 1669 hade valt att göra det på en bergstopp – med en då säkert betagande utsikt – fann vi det säkrast att lämna platsen. Inte heller denna inskrift är slutgiltigt läst och tolkad, men det blir kanske en lämplig uppgift för det 26:e internationella fältrunologmötet.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

e-runic – rundata på nytt sätt

Runinskriften U 871 från Ölsta sedd genom ett lager av ettor och nollorNu har vi tagit ett steg mot den digitala framtiden. Projektet Digitala Sveriges runinskrifter som finansierats av Riksbankens jubileumsfond har avslutats. Resultatet är att Sveriges runinskrifter finns på nätet och att det finns ett förslag till en digital plattform för runforskare och andra runintresserade. Läs mer i den publicerade projektrapporten.

Syftet med projekt Digitala Sveriges runinskrifter

Det primära syftet med projektet var att digitalisera och webbpublicera bokverket Sveriges runinskrifter och att i dialog med runforskare få fram en kravbild för ett kraftfullt, webbaserat forskarstöd. Ett stöd som skulle kunna rymma antikvarisk information och stöd för att kommunicera med runintresserade personer.

Källor och modell

Sveriges runinskrifter har publicerats på en egen webbsida på Riksantikvarieämbetets webbplats. Sidan länkar till bokverkets text- och planschdelar i PDF. Projektet har också utformat ett förslag, en modell som ska kunna koppla ihop bokverket och och datakällor som bär information om runinskriptioner. Förslaget till forskarplattformen, som vi kallar ”e-runic”, ska samla och visa innehållet i databaser som Samnordisk runtextdatabas, Digitala Sveriges runinskrifter, Fornvännen, FMIS – Fornminnesinformationssystemet, Bebyggelseregistret samt museiföremålssamlingar anslutna till K-samsök. Navet mellan databaserna och e-runic blir K-samsök som möjliggör att  material från olika håll kan samsökas och länkas ihop. Förslaget innebär att ansvaret för innehållet i respektive databas ligger hos respektive databasförvaltare. När databaserna uppdateras syns den uppdaterade informationen i e-runic.

Tanken är också att modellen till forskarplattformen ska kunna användas som en generell modell för likartade lösningar i andra ämnen.

”e-runic” får ett öppet API som innebär att runrelaterad data kan användas av andra aktörer för att bygga applikationer som stöd för andra kunskapsprocesser.

Skisser finns i slutrapporten

Skisser av förslaget till forskarplattform samt sökgränssnitt och träfflista finns inkluderade i Riksantikvarieämbetets slutrapport.

Nya källor under utveckling

Den öppna lösningen för forskarplattformen innebär att andra datakällor med relevans för runforskning kan anslutas, förutsatt att de baserats på standarder som definierats av K-samsök och ”e-runic”. Det pågår flera spännande projekt som kan bli potentiella källor i ”e-runic”. Bland dessa kan nämnas Riksantikvarieämbetets arbete med förvaltningsmiljön för ”Runverket 2.0” och projekt Laborativa runanalyser som syftar till att tillgängliggöra 3D-data och analysresultat.  Bland externa projekt kan nämnas svensk runbibliografi som bedrivs vid Institutionen för nordiska språk på Stockholms universitet och har finansierats av FoU-medel från Riksantikvarieämbetet. Runbibliografin blir en webbaserad specialbibliografi över all forskning om svenska runinskrifter.

>> Gun Larsson, operativ projektledare för Digitala Sveriges runinskrifter

Digitala Sveriges runinskrifter vid första basen

Run-Janne målar i runorDen första publika versionen (betatest) av  Digitala Sveriges runinskrifter har landat på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Vi har fått god respons på projektet från många presumtiva användare och nu finns hela innehållet tillgängligt på nätet.  Projektet arbetar vidare med den digitala versionen för att frigöra den från de ”fysiska hinder” som hör till bokverket. Projektets mål är en forskarplattform med sökgränssnitt och fler källor än Sveriges runinskrifter. Men det målet når vi i följande projektetapper.

Bokverket Sveriges runinskrifter har getts ut i häften, men är tänkt att läsas i en särskild bindningsordning. Vi har försökt att samla länkar till text och planscher var för sig för att underlätta läsning. Band och häften har delats upp i flera filer för att underlätta nerladdning. Observera att pdf-dokumenten ändå tar tid att ladda ner (vanlig filstorlek är 45 Mb).

Ge oss gärna respons, det ger oss mer underlag till att förbättra Digitala Sveriges runinskrifter.

Gun Larsson / operativ projektledare för Digitala Sveriges runinskrifter