Taggad: Sveriges Runinskrifter

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att ristningarna och stenen i sig även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Men för att kunna göra det är den inledande hanteringen avgörande, både av fasta hällar och av lösa nyfynd i fält, under transport och förvaring. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår och bedöma om det kan finnas något som skulle kunna analyseras i ett laboratorium. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en rapport som beskriver hur stenen mår eller hur känslig den är.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering. Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla fotografier eller ritningar (skadekarteringar) som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör ha gjorts innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium. Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man har inte kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Den cyklande runologen

Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.
Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.

Utforskandet av våra runinskrifter har alltid inneburit resor. Runstenar förekommer i Sverige från Skåne i söder till Jämtland i norr och även om stenarna en gång restes intill det som då var viktiga kommunikationsleder är det inte alltid som de senare har behållit en sådan status. Richard Dybeck konstaterade exempelvis i sin reseberättelse 1864 att de uppländska runstenarna ”sällan eller aldrig förekomma vid sockenvägarne, utan måste sökas antingen vid nästan ofarbara s.k. lervägar, eller rent af i vilda obygder – ett förhållande, som för öfrigt har sin stora märkvärdighet.”

Äldre tiders antikvarier färdades förmodligen mest till häst eller med häst och vagn och resorna tog givetvis mycket lång tid. Det mest extrema exemplet är nog den resa som ritaren Johan Peringer (sedermera riksantikvarie och adlad Peringskiöld) 1687 företog till Tornedalen för att uppsöka en runsten som enligt uppgift skulle bära en ristning med de tre kronorna. Det dröjde tio veckor innan han var tillbaka, men då hade han också avbildat runstenarna i Medelpad, runstenen på Frösön i Jämtland och dessutom gjort en avstickare till Trondheim.

När Erik Brate drygt tvåhundra år senare påbörjade sina fältarbeten för Sveriges runinskrifter hade färdsättet inte förändrats så mycket, även om de längre sträckorna nu också kunde avverkas på järnväg. 1896 hade han dock upptäckt ett nytt transportmedel:

”Vid färden till runstenarne begagnade jag denna sommar bicykel. Detta fortskaffningsmedel har i förevarande afseende den fördelen, att man ej är beroende af svårigheten att få hyra häst och åkdon, hvilken ofta visat sig vara stor nog, dess bruk befriar från tillsynen af hästen, gifver en hälsosam kroppsrörelse och bör äfven på längden ställa sig billigare.”

Brates entusiasm för cykeln är inte att ta fel på. När han 1906 fick höra att utgivaren av de berömda runkorsen på Isle of Man, P. M. C. Kermode, planerade att resa till Sverige för att bekanta sig med det svenska runmaterialet, skrev han till honom från Stockholm:

”Then you must by all means first learn to cycle and bring that vehicle and so you shall come to live with me some times in July or August, and I shall take you round to the most instructive stones you can ever wish.”

Om Kermode någonsin köpte en cykel och lärde sig cykla förtäljer inte historien, men en brittisk kollega som jag har konsulterat betvivlar det starkt.

Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).
Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).

Ett nytt steg togs av Brates efterträdare i arbetet med det svenska runverket, Elias Wessén, som 1922 skaffade sig en motorcykel med sidovagn, vilken 1928 ersattes av bil. Den senare användes när han och artisten Harald Faith-Ell samma sommar inledde sina runstensundersökningar i Södermanland. Bilen tillät dem att arbeta i ett helt annat tempo än någon av föregångarna och under den drygt månadslånga och regnfyllda resan lyckades de undersöka, måla upp och fotografera 104 runstenar.

Trots motorfordonens intåg har cykeln kommit till heders i runologiska sammanhang även senare. När Ragnar Kinander sommaren 1941 gjorde fältundersökningar i Jönköpings län färdades han på samma sätt som Brate. I den plan som han presenterade för Runkommittén finns detaljerade uppgifter om hela resan och under de två första dagarna skulle han exempelvis hinna med följande:

”Dag 1. Ankomst till Tranås med dagtåget 11.49, cykel 17 km till Göberga i Linderås sn, där en sten undersökes, cykel c:a 3 mil till Flisby (ev. tåg från Gripenberg)

Dag 2. Undersökning av stenarna vid Sunneränga och Rickelsta i Flisby, belägna 7 à 8 km från Flisby station.”

Sammanlagt avsåg Kinander att under tre veckor tillryggalägga 49 mil på cykel och undersöka ett 35-tal runinskrifter. Han tillägger dock att ”För fotograferingen, som skall företagas efter undersökningarnas avlutande har prof. Wessén föreslagit användande av bil som fortskaffningsmedel, vilket ju skulle innebära en stor fördel.”

I detta sammanhang måste också nämnas Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”), som en gång lär ha cyklat från Saltsjöbaden till Fresta kyrka i Upplands-Väsby på själva juldagen för att granska en nyligen påträffad runsten. Mycket riktigt finns i ATA en rapport rörande ett nyfynd i Fresta, som han besiktade den 25 december 1944 och som bör vara den åsyftade stenen. Om själva färdsättet ger dock handlingen inget besked.

Egentligen är det väl så runstenar ska ses, på cykel, där varken vägbommar eller skyltar med ”fordonstrafik förbjuden” utgör något hinder. Man slipper också problemet att hitta någonstans att parkera, vilket kan vara nog så besvärligt utefter smala landsvägar utan vägrenar. Men sommaren är väl i allmänhet att föredra framför vintern när det gäller denna typ av verksamhet.

Hur det gick det då med stenen med de tre kronorna som Peringer skulle rita av i Tornedalen? Han hittade mycket riktigt den åsyftade stenen vid Käymäjärvi i Pajala, men några nationalsymboler i form av tre kronor fanns inte på den. Han ritade ändå troskyldigt av två mösslika figurer, som med lite god vilja kanske kunde uppfattas som sådana. Det största problemet var väl egentligen att ”ristningen” är en ren naturbildning, vilket nog Peringer bör ha insett, men kanske inte ville medge efter att ha rest så långt. Stenen i Käymäjärvi finns faktiskt fortfarande kvar och går att hitta i FMIS (Pajala 90:1). Den som råkar ha vägarna åt detta håll i sommar har alltså här en mer ovanlig sevärdhet att besöka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om stenen vid Käymäjärvi i Henrik Schücks artikel Torneåstenen i Fornvännen 1933. DS.

RTI-mätningar av runinskrifter

Under tre dagar, 12-14 november, har vi på Runverket ägnat oss åt fältarbete och gjort RTI-mätningar av runinskrifter på Gotland. RTI (Reflectance Transformation Imaging) är en fotografisk dokumentationsmetod som verkar väldigt lovande för att underlätta läsning av svårlästa, vittrade och skadade runinskrifter.

Se en film om RTI här -»

Vi har lärt oss metoden av Dr George Bevan, Queen’s University, Kanada under en workshop i Visby våren 2012. Nu är det Magnus Mårtensson, arkeologisk konservator på Riksantikvarieämbetet, som är vår specialist på RTI. För att utvärdera om metoden kan vara till hjälp för Runverket valde vi ut runinskrifter av olika slag, som alla har det gemensamt att de är svårlästa och det kan finnas mer att upptäcka.

Första dagen gjorde vi mätningar av medeltida putsinskrifter i kyrkväggar i Gerum och Lye på södra Gotland. Putsinskrifter finns det många på Gotland, men de kan vara notoriskt svåra att fånga bra på fotografier.

Bild 1 Foto LKÅ

Magnus studerar en putsinskrift. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

Andra dagen började vi med medeltida gravhällar utanför Fole kyrka, ett par mil öster om Visby. Gravhällen G250 noterades första gången av Hilfeling i hans resejournal från 1801. I Gotlands runinskrifter 3 kommenteras till läsningen att alla runor är osäkra. Inskriften är också svår att datera, men gravhällens trapetsoida form har ansetts tyda på att den hör till 1300-talet. Gravhällen bredvid (hitom och därmed utanför bilden) har också runinskrift, men denna är odokumenterad. Denna dag var en riktig happening, vi var sju personer eftersom vi hade hjälp också av våra Rettigstipendiater från Värmlands Museum och Länsstyrelsen i Kalmar.

Bild 2 Foto LKÅ

Gravhällar vid Fole kyrka. Den närmaste är G250, som har en svårläst runinskrift. Magnus Mårtensson dirigerar arbetet. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

Tredje dagen var vi på fornlämningsområdet i Gålrum, Alskog Ollajvs, på östra Gotland nära Ljugarn. Här står en bildsten med runinskrift som troligen kan dateras till 800-talet, G109. I Samnordisk runtextdatabas återges runinskriften så här: aft ÷ [rual(t)](a) [÷ faþur :] … (på fornvästnordiska Aft Hroalda, faður …), men även här kan det finnas mer att upptäcka. Bildstenen har skeppsmotiv, vad som finns i dess övre del vet vi dock inte. Vi hoppas både på fler runor och att kunna se mer av bilderna. Bildstenen står ute och det är angeläget att dokumentera ristningen så väl vi bara kan. Här fanns ingen el, så vi fick använda vårt elverk. Utrustningen krånglade en smula, antagligen var det lite för kallt för elektroniken, men med en del lirkande kunde den dock övertalas.

Bild 3 Foto LKÅ

Magnus Källström pekar på runinskriften på G109, bildsten på fornlämningen Gålrum i Alskog Ollajvs. Bildstenen har även ett skeppsmotiv, men det är inte så lätt att se på vanliga foton.

Bild 4 RTI-bild Magnus Mårtensson

Och här är ett första resultat av en av putsinskrifterna i Lye kyrka. RTI-bild av Magnus Mårtensson, RAÄ.

RTI-mätningarna är en del av vårt projekt Laborativa runanalyser, där vi använder metoder som finns vid Kulturvårdslaboratoriet på Riksantikvarieämbetet i Visby för att dokumentera och analysera runinskrifter. Resultaten kommer att användas inom de pågående runforskningsprojekten och i Runverkets ordinarie verksamhet med dokumentation, läsning och tolkning av Sveriges runinskrifter.

 

På jakt efter Dalarnas runinskrifter

Runorna på baksidan av Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.
Runorna på baksidan av Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.

På baksidan av det s.k. Prästloftet vid Älvdalens kyrka finns en runinskrift ristad i en av stockarna. Den upptäcktes redan i slutet av 1980-talet av dalrunekännaren och runkalenderspecialisten Sven-Göran Hallonquist, men har aldrig blivit offentliggjord. För den som är mera van att läsa medeltida runor kan det se ut som om det står n nisa, men eftersom vi befinner oss i Dalarna är den sista runan ingen a-runa utan en e-runa. Det står alltså n nise, förmodligen en återgivning av namnet Nisse. Loftet är dendrodaterat till 1576-77 och inskriften kan härröra från när det byggdes.

De runor som användes i norra Dalarna är en speciell variant av runraden som brukar kallas dalrunor och som var i bruk från 1500-talet och fram till förra sekelskiftet. Redan vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus, kände till dessa runor och tog med dem på sin stora runtavla – Runakänslones lärespån – som han lät trycka 1599. Dalrunorna har också en självklar plats i varje översikt eller handbok om runor, men trots detta är de flesta dalruneinskrifter ännu opublicerade. Ingen vet riktigt hur mycket som finns eller har funnits, men mer än 350 har hittills registrerats av Runverket.

I början av oktober i år kommer ett 25-tal runforskare från olika länder att samlas i Mora för att studera denna typ av runinskrifter. Det sker i samband med det 26:e internationella fältrunologmötet, och eftersom jag är medarrangör i årets möte var jag nyligen på en rekognoseringstur till Mora och Älvdalen tillsammans med Sven-Göran Hallonquist (KTH) och de två andra arrangörerna, Helmer Gustavson (tidigare vid Runverket) och Patrik Larsson (Högskolan Dalarna).

Att stifta bekantskap med dalrunorna i original är som att stiga in i en ny värld. I stället för inskrifter huggna i uppländsk granit eller ristade i kalkputsen på insidan av de gotländska kyrkorna har vi här en skriftkultur som nästan uteslutande har använt trä som skrivunderlag. Några av inskrifterna som finns ristade i byggnader är mycket gamla och kan gå tillbaka till 1200-talet. Andra är så unga som från slutet av 1800-talet.

1300-talsrunorna ristade ovanför dörren i härbret vid Drändj gard i Färnäs. Foto Magnus Källström.
1300-talsrunorna ristade ovanför dörren i härbret vid Drändj gard i Färnäs. Foto Magnus Källström.

Vår resa förde oss till skilda platser som Zornmuseet och Zorns gammelgård i Mora, Färnäs, Bonäs, Våmhus och slutligen Älvdalen och Rots skans. I ett härbre vid Drändj gard i Färnäs granskade vi en inskrift ovanför dörren, där man tidigare med tvekan hade läst hata itn, vilket enligt uppgift kan tolkas som ”hugg i den”. Det är dock mycket möjligt att det i stället står hata · iain, vilket måste betyda någonting annat. Genom dendroundersökningar vet vi att timret i härbret har fällts vintern 1298-99  respektive 1300-1301, och det rör sig alltså om en rent medeltida inskrift. Det intressanta är att a-runan här har dubbelsidig bistav, medan n-runan har enkelsidig, ett drag som är typiskt för de senare dalruneinskrifterna och som alltså har varit etablerat redan vid denna tid.

Vi träffade många trevliga och hjälpsamma människor och vår rundtur gav oss flera nyttiga insikter, inte minst om hur svårt det kan vara att få korn på en träinskrift inne i en byggnad trots att man vet på ett ungefär var den ska finnas. Detta ger också en vink om att det förmodligen finns mycket kvar att upptäcka.

Gätrunorna vid Nybolet i Våmhus slutligen lokaliserade. Ristningen finns i hällen framför Helmer Gustavson (liggande). Foto Magnus Källström.
Gätrunorna vid Nybolet i Våmhus slutligen lokaliserade. Ristningen finns i hällen framför Helmer Gustavson (liggande). Foto Magnus Källström.

Resan avslutades med ett besök vid en av de få längre dalruneinskrifter, som är ristad i sten. Den finns i ett bergsparti i skogen vid Nybolet i Våmhus, men på grund av lite slarvig kartläsning, en nytillkommen väg och kanske för mycket iver, började vi först leta på fel plats och det blev en hel del klivande i skogen innan vi hittade den och då hade det hunnit börjat regna. Ristningen upptäcktes på 1980-talet, men har tyvärr redan blivit så pass överlavad att den är ganska svår urskilja. Plötsligt kom också åskan och eftersom de som ristade runorna 1669 hade valt att göra det på en bergstopp – med en då säkert betagande utsikt – fann vi det säkrast att lämna platsen. Inte heller denna inskrift är slutgiltigt läst och tolkad, men det blir kanske en lämplig uppgift för det 26:e internationella fältrunologmötet.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

e-runic – rundata på nytt sätt

Runinskriften U 871 från Ölsta sedd genom ett lager av ettor och nollorNu har vi tagit ett steg mot den digitala framtiden. Projektet Digitala Sveriges runinskrifter som finansierats av Riksbankens jubileumsfond har avslutats. Resultatet är att Sveriges runinskrifter finns på nätet och att det finns ett förslag till en digital plattform för runforskare och andra runintresserade. Läs mer i den publicerade projektrapporten.

Syftet med projekt Digitala Sveriges runinskrifter

Det primära syftet med projektet var att digitalisera och webbpublicera bokverket Sveriges runinskrifter och att i dialog med runforskare få fram en kravbild för ett kraftfullt, webbaserat forskarstöd. Ett stöd som skulle kunna rymma antikvarisk information och stöd för att kommunicera med runintresserade personer.

Källor och modell

Sveriges runinskrifter har publicerats på en egen webbsida på Riksantikvarieämbetets webbplats. Sidan länkar till bokverkets text- och planschdelar i PDF. Projektet har också utformat ett förslag, en modell som ska kunna koppla ihop bokverket och och datakällor som bär information om runinskriptioner. Förslaget till forskarplattformen, som vi kallar ”e-runic”, ska samla och visa innehållet i databaser som Samnordisk runtextdatabas, Digitala Sveriges runinskrifter, Fornvännen, FMIS – Fornminnesinformationssystemet, Bebyggelseregistret samt museiföremålssamlingar anslutna till K-samsök. Navet mellan databaserna och e-runic blir K-samsök som möjliggör att  material från olika håll kan samsökas och länkas ihop. Förslaget innebär att ansvaret för innehållet i respektive databas ligger hos respektive databasförvaltare. När databaserna uppdateras syns den uppdaterade informationen i e-runic.

Tanken är också att modellen till forskarplattformen ska kunna användas som en generell modell för likartade lösningar i andra ämnen.

”e-runic” får ett öppet API som innebär att runrelaterad data kan användas av andra aktörer för att bygga applikationer som stöd för andra kunskapsprocesser.

Skisser finns i slutrapporten

Skisser av förslaget till forskarplattform samt sökgränssnitt och träfflista finns inkluderade i Riksantikvarieämbetets slutrapport.

Nya källor under utveckling

Den öppna lösningen för forskarplattformen innebär att andra datakällor med relevans för runforskning kan anslutas, förutsatt att de baserats på standarder som definierats av K-samsök och ”e-runic”. Det pågår flera spännande projekt som kan bli potentiella källor i ”e-runic”. Bland dessa kan nämnas Riksantikvarieämbetets arbete med förvaltningsmiljön för ”Runverket 2.0” och projekt Laborativa runanalyser som syftar till att tillgängliggöra 3D-data och analysresultat.  Bland externa projekt kan nämnas svensk runbibliografi som bedrivs vid Institutionen för nordiska språk på Stockholms universitet och har finansierats av FoU-medel från Riksantikvarieämbetet. Runbibliografin blir en webbaserad specialbibliografi över all forskning om svenska runinskrifter.

>> Gun Larsson, operativ projektledare för Digitala Sveriges runinskrifter

Digitala Sveriges runinskrifter vid första basen

Run-Janne målar i runorDen första publika versionen (betatest) av  Digitala Sveriges runinskrifter har landat på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Vi har fått god respons på projektet från många presumtiva användare och nu finns hela innehållet tillgängligt på nätet.  Projektet arbetar vidare med den digitala versionen för att frigöra den från de ”fysiska hinder” som hör till bokverket. Projektets mål är en forskarplattform med sökgränssnitt och fler källor än Sveriges runinskrifter. Men det målet når vi i följande projektetapper.

Bokverket Sveriges runinskrifter har getts ut i häften, men är tänkt att läsas i en särskild bindningsordning. Vi har försökt att samla länkar till text och planscher var för sig för att underlätta läsning. Band och häften har delats upp i flera filer för att underlätta nerladdning. Observera att pdf-dokumenten ändå tar tid att ladda ner (vanlig filstorlek är 45 Mb).

Ge oss gärna respons, det ger oss mer underlag till att förbättra Digitala Sveriges runinskrifter.

Gun Larsson / operativ projektledare för Digitala Sveriges runinskrifter

En halv miljon till världens runforskning!

En fantastiskt kul sak hände oss här på Riksantikvarieämbetet förra veckan: Riksbankens Jubileumsfond beslutade nämligen att bidra med 500 000 kronor till digitalisering av det 7 000 sidor tjocka bokverket ”Sveriges runinskrifter”, ett hett eftertraktat bokverk för många forskare och runintresserade – i och utanför Sverige. Tack vare att Riksbankens Jubileumsfond velat stötta projektet finns förutsättningar att skapa stor nytta för många forskare och runintresserade över hela världen!

Med en digitaliserad version av ”Sveriges runinskrifter”, parad med webben som dominerande informationskanal finns nu helt nya förutsättningar att skapa en utvecklad infrastruktur och arena för global runforskning och för många intresserade att på olika sätt utveckla kunskapen om runstenarna!

Bokverket ”Sveriges Runinskrifter” efterfrågas idag av ett brett spektrum forskare – nationellt och internationellt – med språklig, stilhistorisk respektive landskapshistorisk inriktning. Men: Flera av banden är sedan länge slutsålda och är svåra att finna på bokmarknaden. Många bibliotek kan i och för sig erbjuda dem, men ofta bara som referenslitteratur som inte kan lånas hem. Därför har Riksantikvarieämbetet sett det som angeläget att en digital version skapas, som görs öppet och enkelt tillgänglig på Internet!

”Sveriges Runinskrifter” är i sig en massiv insats som stöttats och utgivits av Kungl. Vitterhetsakademien. Arbetet grundlades av riksantikvarien Hans Hildebrand på 1880-talet och den senaste tryckta delen utkom 1981. Den tredje och avslutande delen av Gotlands runinskrifter har publicerats i en preliminär digital version på Riksantikvarieämbetets hemsida. Några områden väntar dock fortfarande på att bli behandlade i verket. Hit hör Norrlandslandskapen Hälsingland, Medelpad och Jämtland, men också Dalarna med sina särpräglade dalrunor från nyare tid.

Runinskrifterna är ett för norra Europa unikt språkligt, historiskt och konsthistoriskt material och har varit så ända sedan intresset för kulturarvsforskningen väcktes under 1600-talet. I svensk antikvarisk tradition utgör således runor ett klassiskt intresseområde. De svenska runinskrifterna, skriftbärarna och deras fyndsammanhang rymmer efterfrågad forskningsinformation, som till mycket stora delar finns samlad i verket ”Sveriges runinskrifter”.

Digitaliseringsarbetet kommer att ske på Riksantikvarieämbetet, med en vetenskaplig bas i två forskningstjänster inom runforskningsområdet som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond, Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet. Arbetet kommer att knytas till flera andra ledande forskningsmiljöer på området, framförallt Uppsala runforum på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala Universitet. Projektet tar sikte på att skapa en grund för en kraftfull infrastruktur för kulturarvsforskning.

Vi ser idag att en kunskapsplattform behöver utvecklas i flera steg, där både forskarintressena och informationens öppenhet och användbarhet är A och O. Det första stegen på denna väg är att:

1) digitalisera bokverket ”Sveriges runinskrifter” och göra det öppet tillgängligt via Internet för en global forskarpublik under 2011

2) utforma en modell och planera för att skapa en webbaserad, infrastrukturell plattform för forskning och kunskapsspridning om runinskrifter. Detta tar sikte på ett utvecklingsarbete under 2012.

>> Magnus Källström, fil dr och runforskare på Riksantikvarieämbetet
>> Lars Lundqvist, enhetschef på Riksantikvarieämbetet