Taggad: Tingens metod

Tingens metod, att följa och bidra till ömsesidig utveckling

Tre museer i Sverige – Malmö museer, Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum – fick 2018 stöd av Kulturrådet för att testa Tingens metod i sin utställningsverksamhet. Nu är den första fasen över, och projektet har fått mer bidrag för att implementera metoden ytterligare ett år.

I äldre museiverksamhet klassificerades samlingar och föremål utifrån en begränsad tematik och terminologi. Arkeologen Fredrik Svanberg konstaterar i artikeln ”Veckla ut samlingen” (2017) att världen indelades i ett antal områden som arkeologi, konst, naturhistoria och etnografi: ”De insamlade föremålen stoppades in i dessa områden, men också i de typiska ”stora berättelser” som på förhand var knutna till dem”. Svanberg refererar till sociologen Bruno Latour´s tankar att kategoriseringarna inneburit att bara en del av tingens betydelser och relationer uppmärksammats. Latour inspirerade även konservatorn Henrik Treimo och hans samarbetspartners när de utvecklade Tingenes Metode i Norge. Man tog fasta på den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) – och satte tinget/föremålet och dess komplexa betydelser och olika relationer i fokus. Norska Tingenes Metode inspirerade i sin tur de tre svenska museerna att testa metoden i sina verksamheter.

”Den som har arbetat länge på ett museum vet vilka berättelser som ska berättas och vilka föremål som ska visas. Tingens Metod innebär ny kunskap men också en utmaning av basverksamheten och av yrkesroller.” Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet

Under 2018 och 2019 har Riksantikvarieämbetet följt de tre museernas arbete för att samla in konkreta exempel på vad som sker när metoden tillämpas. Vi har deltagit på seminarier, styrgruppsmöten och vid tre tvådagars workshops där personal från de tre museerna deltagit. Jag har från de olika sammankomsterna förmedlat våra intryck genom att skriva blogginlägg från processen här på K-bloggen.

Den ursprungliga idén var att Riksantikvarieämbetet bara skulle observera de tre museernas arbete och dokumentera metoden. Museerna meddelade dock ganska omgående att de förväntade sig att vi aktivt skulle bidra med våra egna personliga erfarenheter och ställa kritiska frågor till deras processer. Vi som följde projektet befann oss därmed både i och utanför implementeringen av metoden, och vi balanserade mellan att följa och delta.

Museernas reaktion på att vi följt deras arbete har visat sig vara mycket positivt. Man konstaterar att vårt aktiva deltagande i processen, våra kritiska frågor och återkopplande samtal har lett till reflektion. Bloggtexterna menar man har sporrat dem och även synliggjort deras arbete både internt och externt. Museernas positiva reaktion på följeprojektet har också bekräftat att med det nya museiuppdraget kan Riksantikvarieämbetet ge stöd men också vara en aktiv medspelare.

Kort referat från utvärderingen

I juni 2019 genomförde de tre museerna en utvärdering av projektets första fas där man uppmärksammade en rad lärdomar men lyfte också en rad oväntade resultat. Riksantikvarieämbetet fick möjlighet att delta under utvärderingen och även förmedla vad vi upplevt under processen.

Helt klart har samarbetet mellan tre sinsemellan mycket olika museer, och det gemensamma undersökandet av metoden, skapat relationer och kontakter. Genom att dela erfarenheter och svårigheter har man blivit lite säkrare och klokare.

Metodens upplägg innebär att man aktivt samarbetat över avdelningsgränserna, mellan samlingsförvaltning, utställningsproduktion och publik verksamhet. För att få till stånd sådana samarbeten krävs att man inom organisationen avsätter tid för planering och genomförande. När detta görs bidrar metoden till utvecklingen av interna arbetssätt mellan avdelningar, vilket är något som många efterfrågar.

Genom metoden har svårigheter med samlingsarbete synliggjorts, t ex glappen i samlingarna men också tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersökt tingen synliggörs också andra brister, till exempel avsaknad av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Från början var det inte tydligt var i en utställningsprocess Tingens metod kan användas – i förstudiearbetet, under researchtiden eller som pedagogisk metod när utställningen väl är invigd? Vid utvärderingen blev det tydligt att Tingens Metod kan användas i vilken verksamhet som helst: i en påsklovsaktivitet, i skolverksamhet eller för att öka kunskapen om en samling. Man var däremot tveksam om metoden passar för förstudiearbete.

När man använder Tingens metod kan ny information och kunskap genereras. Detta borde in i föremålssystemen och adderas till respektive föremål. Museerna menar dock att det saknas förståelse för vikten av att addera ny information till rådatan, och man saknar även rutiner och resurser för detta.

När museerna bjuder in besökare att genom Tingens metod undersöka föremål och addera information och associationer till dem, aktualiseras (den museifilosofiska) frågan om hur relationen mellan faktabaserad kunskap, minne och fiktion hanteras och kommuniceras på museer?

Fortsättning

Riksantikvarieämbetet har beslutat att fortsätta följa museernas implementering av Tingens metod. På sikt ska metoden ingå i en metodbank som stöd för fler museer i Sverige. Nästa steg blir att medverka under museernas uppstart av fas två i oktober 2019, och att arrangera en programpunkt under Samlingsforum i november 2019.

Fortsätt gärna att följa oss på denna blogg!

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

Helene Larsson Pousette är sedan 2018 anställd som utredare inom ramen för Riksantikvarieämbetets museiuppdrag. Hon har  varit med att utveckla ”följandet” av Tingens metod och kommer fortsättningsvis att arbeta med projektet. Hon är också ansvarig för forskning- och samlingsfrågor på Stockholms Kvinnohistoriska.

Blogg 7 – Tingens metod på Malmö museer och på Barsebäck

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm testar just nu den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Riksantikvarieämbetet följer arbetet när museerna tillsammans undersöker föremålens många betydelser.

Workshopen i Malmö är den sista av tre workshops med personal från samarbetsmuseerna. Alla tre har testat Tingens metod i olika utställningsprojekt: Tekniska museet i Stockholm i sin nya innovationsutställning och på Göteborgs stadsmuseum i en hyllningsutställning av Göteborgs 1900-tal. Malmö museer har industrihistoria och Barsebäck kärnkraftverk i fokus.

Museer består till stor del av sina (ibland komplexa) samlingar, insamlade av unika individer med varierande drivkrafter och som i olika tider gett röst åt olika berättelser. Att försöka få överblick över sina samlingar och förstå sin egen historia är något som många museer arbetar med idag. Boktitlar som ”Älskade Museum” (Fredrik Svanberg och Charlotte Hyltén-Cavallius, 2016) och museernas vårmöte 2019 med temat ”Älskade Museum. Kunskap, lust, samlingar”, bekräftar denna nygamla koncentration på självreflektion och självinsikt. Även de två workshopdagarna i Malmö startade med en genomgång av museets historia. Redan 1842 öppnade ett museum i Malmö som fokuserade på skånsk naturhistoria. 1891 byggdes ett nytt museum utifrån en politisk agenda att museet skulle vara ”ett folkets palats ägnat att främja arbetarbefolkningens så väl materiella och andliga bästa”. Idag består Malmö museer av en sammanslagning av museer med brokiga samlingar – ungefär en halv miljon föremål, och fyra miljoner fotografier och lika många arkeologiska fynd.

”NU RIVER VI BARSEBÄCK!”

Samling inför visning av Barsebäck kärnkraftverk. Arkitekterna bakom kraftverket var Urban Gille och Karl Gustaf Svensson. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

I Malmö testar museet Tingens metod i arbetet med sin kommande industrihistoriska utställning. Den gamla utställningen gav en skev bild av Malmö, bland annat för att det saknade kvinnor trots att fler kvinnor än män var sysselsatta inom industrin under 1900-talet. Museet planerar även att tillämpa Tingens metod på en samtidsdokumentation av Barsebäcks kärnkraftverk. Förra året påbörjade museet fotodokumentationen ”Nu river vi Barsebäck!” utförd av museifotografen Jenny Eliasson. Intresset för att dokumentera rivningen visade sig stort också hos andra museer i regionen men även hos Barsebäck Kraft AB. Tillsammans tar man nu nästa steg och genomför en gemensam fördjupad dokumentation, bland annat av de unika ljud som kraftverket genererar.

Som ett sätt att testa Tingens metod i samband med en samtidsdokumentation gav Anna Gullmark, samlingschef på Malmö museer, oss i en workshop uppdrag att undersöka Barsebäck utifrån ett antal rubriker – avveckling, energi, kontroll och säkerhet. Vi fick två frågor att förhålla oss till – vilka associationer framkallar rubrikerna och vem kan museet tala med för vidare information? På temat Avveckling associerade vi till orden: teknik, risk, ruin, tempel, avfall, ansvar, politik, naturskydd, arbetsmiljö, tristess och utopi/dystopi. Gruppen föreslog att man kan tala med tidigare personal, politiker, filosofer, ingenjörer, arkivarier, Riksarkivet, filmare, grannar (danskarna), samhällsplanerare och militärer för att få mer information.

Personalen på de tre museerna på visning av Barsebäck. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Inför museernas Vårmöte 2019 nominerades ”Nu river vi Barsebäck!” till årets samtidsdokumentation av föreningen DOSS (Dokumentation av Samtida Sverige). Denna gång vann inte projektet, men dokumentationen har stor potential eftersom museerna på ett nyskapande sätt kommer att undersöka en plats och en byggnad som ett ting och testa Tingens metod i relation till metoder för samtidsdokumentation.

Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Barsebäcks kärnkraftverk är det första i Sverige som avvecklas och rivs. På kraftverket finns många föremål som kan fotodokumenteras men inte sparas. Ungefär 6% av dem är radioaktiva vilket betyder att ca 37 000 ton material måste slutförvaras. Under sträng uppsikt av personal på kraftverket fick vi under en dag vandra genom det stora kraftverket. En unik upplevelse som snart inte längre kommer att vara möjlig. Under 2019 är det sista chansen för allmänheten att få en visning av kraftverket. 2020 börjar rivningen, 2028 kommer endast skalet vara kvar och 2030 ska hela siluetten vara borta. Platsen kommer sen användas till annat – ett naturrum vid havet, eller en sjöstad – men inga beslut är fattade.

 

TRE FÖRELÄSNINGAR

Till de två dagarna hade museet bjudit in tre personer att tala om sina relationer till föremål och samlingar; Maria Engberg, Gabriella Håkansson och Robert Willim.

Maria Engberg är universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik vid Malmö universitet. Genom att exemplifiera med projekten Stadsfabula, Living Archive och Finding Alberta talade Engberg om etiska utmaningar att arbeta med arkiv och föremål å ena sidan, och berättelser å andra sidan. Det kan bland annat vara problematiskt när olika intressenter använder digitala fotoarkiv –  till exempel material kopplat till ett kolonialt arv – och behandlar bilder och personer på bilderna ovärdigt, utan att reflektera över kontexten. Engberg menar att vi bör undersöka material som glömts och gömts och lyfta fram andra berättelser än de sedvanliga, men då behöver vi göra det med stor omsorg och empati.

Grunden till författaren Gabriella Håkansson författarskap är samlandet av ting och berättelser men även arkiv och platsers försvunna historia. Hon är intresserad av att undersöka kategoriseringar som underlag till vilken historia som lyfts fram. Just nu arbetar hon med i sista delen i sin historiska trilogi ”Aldermanns arvinge” som utspelar sig bland manliga sällskap i 1800-talets London, där hon återskapar försvunna historier om det queera London, och drogernas och de religiösa galningarnas London.  Hennes gestaltningar har gett upphov till termen (eller subkulturen) ”retrofili” – som handlar om att skapa ett begär till det förflutna.

Robert Willim vid institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet, berättar i sin föreläsning om två närmast fetischliknande vardagsföremål som är utgångspunkt för hans forskning och konstnärskap – en järnvägsspik och en porslinsisolator. Vad kan dessa föremål berätta? Willim menar att man kan relatera till spikens funktion och materialitet – rost och estetisering av äldre tillverkningsindustri, men även till händelser under andra världskriget (spiken satt i rälsen på ”dödens järnväg” mellan Hyrynsalmi och Kuusamo i Finland). Willim lyfter fram föremålens kopplingar till händelser, deras funktion och materialitet, men han lägger till ytterligare en dimension. Genom hans konstnärliga praktik och intervention laddas föremålen med ny kraft, associationer och mening.

Riksantikvarieämbetet har sedan augusti 2018 följt Tingens metod i Sverige. Det har blivit tydligt vilka styrkor som ligger i metoden, och då inte bara som ett sätt att undersöka samlingarna och veckla ut tingens många dimensioner, funktioner och relationer. Tingens metod verkar även vara en utmärk metod för de museer som vill utveckla sitt interna arbete mellan samlingar och publik verksamhet. Tre museers (ett länsmuseum, ett kommunalt museum och en stiftelse) samverkan under en längre tid med en gemensam metod som utgångspunkt har också inneburit att ett nätverk skapats med olika individer och funktioner som delar erfarenheter kring museernas roll i relation till samlingsförvaltning och tillgängliggörande av dem.

För oss på Riksantikvarieämbetet som följt projektet har metoden också pekat på utmaningar och problem som finns i museernas samlingsarbete – glapp i samlingarna, bristande proveniens och information om tingen som kan leda till osynliggörande och feltolkningar. Utmaningar kopplat till hur vi kan samla idag och i framtiden har också blivit tydliga. En fråga vi också ställt oss är vilket inflytande vi som medverkat under året har på de val som gjorts och kommer att göras i de tre utställningsproduktionerna och i samtidsdokumentationen i Malmö? Vad blir vårt avtryck och kommer dessa att synas i tingens ”metadata”.

Workshop på Malmö museer, 20 mars 2019. Foto: Helene Larsson Pousette

Nu kommer vi att samla våra intryck från museernas arbete och utvärdera konceptet ”att följa”. De tre museerna har sänt in en förnyad ansökan om utvecklingsstöd till Kulturrådet för att fortsätta projektet. Riksantikvarieämbetets interna utvärdering kommer att visa om vi även fortsättningsvis kommer att följa Tingens metod i Sverige under kommande år.

 

 

 

 

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas undersökande av Tingens metod.

 

PROGRAM TINGENS METOD MALMÖ 20-21 MARS 2019  
Malmö Museer, Slottsholmen
12                     Gemensam lunch

13                     Välkommen
13.15               Malmö Museers samlingars tillkomst, Magnus Waldeborn, intendent, Malmö Museer.
13.30           Malmö Museers arbete med GLO och den nya industrihistoriska utställningen, Josefine Floberg, utställningschef, Malmö Museer.
13.45            ”Föremålens fabulerande: digitala medier och berättande” Maria Engberg, universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik. Programansvarig för forskningsprogrammet Data Society, Malmö universitet
14.45                Workshop med fika
16.00                 ”Besatthet, skönhet och viljan att förändra”, Gabriella Håkansson, författare.
17.00                Mingel
18.00                Middag

21 mars            
Barsebäck
8.00                  Samling p-plats mittemot slottet, gemensam bussresa till Barsebäck
8.45                  Vi anländer på Barsebäck, liten fika
9.00                  ”Rost, minne och science fiction”, Robert Willim, bitr. professor, institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet
9.45-11.45       Inskrivning, visning Barsebäck
11.45-12.45     Workshop och lätt lunch

Blogg 6 – Workshop med Tingens metod på Göteborg stadsmuseum

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm testar just nu den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Riksantikvarieämbetet följer arbetet när museerna tillsammans undersöker föremålens många betydelser.

Den andra av tre workshopar inom ramen för museernas samarbete ägde rum i Göteborg i februari 2019. Nästan 50 personer samlades under två dagar på Göteborgs stadsmuseum för att lära av varandra. Det har visat sig att Tingens metod är lika mycket ett nätverkande projekt som ett kunskapsproducerande.

Göteborg stadsmuseums nya utställning 
Göteborgs stadsmuseum började med att berätta om den kommande utställningen om Göteborgs 1900-talshistoria på vilken man ska använda Tingens metod. Utställningens fokus har definierats i en förstudie som tagits fram av en arbetsgrupp på museet, en styrgrupp och en referensgrupp av experter. Eftersom lokalen bara är 300 m2 har man beslutat att koncentrerar sig på ett antal nedslag under 1900-talet som bygger på personliga och känslomässiga relationerna till staden. Utställningen ska vara en hyllning till Göteborg och därmed har man valt att undersöka olika ting kopplade till Göteborgspräglade varumärken som Volvo, SKF, Bingolotto och Liseberg, men även till Göteborgskravallerna, Hammarkullefestivalen, fotboll och diskoteksbranden på Backaplan.

Workshop
De två dagarna innehöll workshops, en rad föreläsningar och tid för mingel och samtal. Till den första workshopen delades personalen från de tre museerna in i grupper och tilldelades varsitt ikoniskt föremål med hög igenkänningsfaktor som museet valt ut. I diskussionerna skulle vi förhålla oss till framför allt två frågor: vilka berättelser ”bränner” till och hur kan dessa gestaltas i en utställning?

Utvalda föremål från museets samlingar. Foto: Helene Larsson Pousette

En grupp tilldelades en lottsedel från Bingolotto (GSM:080002) från 1994. Man talade om den karismatiska programledaren ”Loket”, om idrottsrörelsens volontärer som sålde lotterna, om föremålet som tidsmarkör då stora delar av nationen samlades framför TV:n och ”tillsammans” spelade bingolotto. Eftersom museet har så lite information om själva lottsedeln föreslog gruppen att museet kan göra en samtidsdokumentation för att få fram fler berättelser och perspektiv.

Ett annat föremål var en Lisebergsmaskot – en mjuk kanin av plysch (GSM:980156) – som samlades in i samband med branden på Backaplan i Göteborg 1998 då 63 unga människor miste sina liv och många andra skadades. Göteborgs stadsmuseum fick uppdrag av kommunen att samla in de föremål som anhöriga, skolkamrater och allmänheten lämnade utanför lokalen. Efter nästan 20 år är nu materialet arkiverat och sökbart i museets databas. Gruppen talade om att berättelsen om kaninen handlar om sorg och förtvivlan, men talade också om hur svårt det kan vara att gestalta det allvarliga och det personliga i en utställning.

Kanin av plysch. Foto: Helene Larsson Pousette

Tingens metod kan användas för att undersöka flera dimentioner på de ting som personal på museerna väljer ut, men metoden kan även användas på andra sätt och i andra faser av en utställningsproduktion – till exempel kan besökare och externa experter bjudas in till förstudiearbetet och undersöka och formulera grundidén till en utställning. Henrik Treimo, curator på Norsk Teknisk Museum i Oslo (och en av dem som initierade Tingenes Metode i Norge) menade i sin föreläsning att den stora utmaningen med att bjuda in externa personer är att det kan skapa spänningar och konflikter, vilket betyder att man även behöver planera för mer tid och flexibilitet i utställningsprojekten.

Det är tydligt att Tingens metod inte bara vecklar ut tingen genom ett kollektivt undersökande. Genom undersökandet synliggörs även glappen i samlingarna, de ting som saknas och de tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersöker tingen synliggörs också andra brister, som till exempel avsaknaden av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Samtidsrelevans
Kärleken till saker var något som journalisten och författaren Helena von Zweigbergks föreläsning handlade om. Hon menade att vi i dagens kommersiella värld behöver ”välja om” våra saker, skaffa oss ett aktivt förhållande till de föremål vi redan har, engagera oss och förvalta dem väl. Elin Nystrand von Unge, doktorand i etnologi vid Stockholms universitet, bidrog med fler perspektiv när hon talade om föremålens produktion av närvaro, det vill säga hur det materiella på olika vis kan trigga känslor och minnen hos betraktaren. Elin menade att föremålen görs till vetenskapliga objekt när de dokumenteras genom den distans som skapas via listor, foton och andra dokument. Hon menade också att museer istället för att endast använda föremålen som representationer eller tecken för något större, kan använda dem för att skapa en förhöjd känsla av närvaro hos betraktaren.

Detta fokus på föremålen är högaktuellt, vilket inte minst synliggörs med den japanska organisationskonsulten Marie Kondos enormt populära program ”Tidying up with Marie Kondo”. På senare tid har museerna i allt högre grad också uttryckt en vilja att omtolka sina ting i samlingarna, återaktivera deras magi, och forska kring deras mångfald.

Vidare till Malmö
I de gemensamma sammankomsterna i Stockholm och Göteborg har fokus varit på att testa och undersöka Tingens metod. När nu en sammankomst återstår i Malmö, vore det intressant att undersöka hur kollegornas input från workshoparna tas om hand? Vi som arbetat med deltagarprocesser vet att det generellt är en utmaning att ta hand om material från dessa processer och realisera dem i praktisk verksamhet. Det får vi kanske svar på när vi under nästa workshop i veckan träffas på det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck, där Malmö museer planerar för en samtidsdokumentation (se tidigare blogginlägg).

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas undersökande av Tingens metod.

Program Göteborg 7-8 februari 2019
7 februari
13.00-13.15 Introduktion
Clara Åhlvik processledare Tingens metod, Helena Joelsson Ekström, enhetschef Utställningar Göteborgs stadsmuseum, Charlotta Dohlvik, enhetschef Samlingar
Göteborgs stadsmuseum
13.15-13.30 Ostindiska huset kort historik
Christian Thorén, intendent Göteborgs stadsmuseum och Marie Hellervik, intendent
Göteborgs stadsmuseum
13.30-14.00 Tingenes Metode och Museenes kunnskapstopografi
Henrik Treimo, senior curator, Norskt Teknisk museum, Oslo
14.00-14.30 Samtidsdokumentationer: Backabranden, Vidkärr och kollektivboende
Marie Nyberg, intendent Göteborgs stadsmuseum
14.30-16.00 Workshop & fika
16.00-17.00 Minnet fram och tillbaka
Om minnets mekanismer och den avgörande roll som våra minnen spelar. Pontus Wasling, hjärnforskare, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
8 februari
8.30-9.15 Tingens presens
Elin Nystrand von Unge, Stockholms universitet, har inom ramen för sitt avhandlingsprojekt undersökt museiföremålens produktion av närvaro – en dimension av det materiella som ibland glöms bort på museer.
9.15-11.00 Workshop & fika
11.15-12.30 Grejen med saker
Helena von Zweigbergk, författare, berättar utifrån sin nya bok om vårt förhållande till saker.

Blogg 5 – Tingens metod och Barsebäcks kärnkraftverk

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm –  testar tillsammans den norska metoden Tingenes Metode i sin verksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersöka föremålens många olika betydelser.

Malmö museers initiala intresse för Tingens metod var att de ville lära sig använda metoden, testa och sen implementera den i verksamheten. Det har varit en process där den initiala idén att arbeta med museets arkeologiska material styrts om till mer undersökningsbara föremål kopplat till kvinnorna i Malmö industrihistoria. Nu har fokus förflyttats till att även involvera platser och byggnader. Om man betraktar en byggnad som ett ting så borde man också kunna applicera Tingens metod på denna, resonerar man.

För en tid sen hörde Barsebäck kärnkraftverk av sig till Malmö museer och idén föddes att göra en samtidsdokumentation av det snart rivna kraftverket. Barsebäck togs i drift 1975 och efter de politiska överenskommelser som följde efter kärnkraftsfolkomröstningen lades Barsebäck ner 1999. Nu nedmonteras kraftverket och så småningom kommer marken saneras och bostäder byggas. En samtidsdokumentation involverar vanligtvis insamling av föremål, intervjuer och fotodokumentation, och i det här fallet skulle själva byggnaden betraktas som ett ting. Frågan är då hur man i en samtidsdokumentation kan använda Tingens metod för att dokumentera byggnadens många betydelser och relationer? Det är också intressant att tänka sig en samtidsdokumentation som deltagarprocess och pedagogisk metod som även kan gynna intern samverkan mellan etnologer och pedagoger.

Barsebäck Kärnkraftverk. Bild: CC BY-SA3.

Malmö museer arbetar sedan många år med GLO ”Generic learning outcomes” – en metod som utvecklats i Storbritannien som ett resultat av att politikerna krävde att museerna skulle redovisa effekterna av museets verksamheter. Istället för att gissa eller anta vad besökarna tycker sätter institutionen upp effektmål i relation till t ex en utställningsproduktion och diskuterar sen med så kallade rådgivare eller brukargrupper (t ex skolbarn eller familjer med barn) för att stämma av om målen uppfyllts. Eftersom Malmö museer har lång erfarenhet av att arbeta med sina besöksgrupper är det naturligt att de även arbetar vidare med metoden i relation till  Tingens metod. Vi följer med intresse hur Malmö museer kommer att kombinera valda delar av de två metoderna.

Nästa blogginlägg kommer att handla om den andra av tre workshops inom ramen för museernas gemensamma projekt. I november ägde den rum på Tekniska museet (se blogg 4) och i februari på Göteborg stadsmuseum.

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

 

 

 

 

Blogg 4 – Tingens metod – att dra nytta av varandras kompetenser

I november arrangerade Tekniska museet i Stockholm ett tvådagars seminarium på tema Tingens metod för sina kollegor på Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum. Underlag för workshopparna var Tekniska museets kommande innovationsutställning, och kollegorna från Göteborg och Malmö bidrog till processen med sina olika kompetenser och erfarenheter. Dagarna arrangerades inom ramen för de tre museernas samarbetsprojekt Tingens metod som sätter föremålen i fokus.   

Museer har alltid samlat föremål och skapat samlingar enligt sin tids normer och värderingar. I äldre museiverksamhet klassificerades föremålen utifrån en begränsad tematik och terminologi som ofta låst dem till vissa berättelser och som begränsat vår förståelse om deras komplexa historia. Museernas samlingar bär på en fantastisk rikedom redo att undersökas, och tiden verkar nu vara mogen att lyfta föremålens mångfald av berättelser och sammanhang. I dag intresserar sig många konstnärer för att ”veckla ut” historiska samlingar, och många humanister återvänder till eller återupptäcker museisamlingar och arkivmaterial som källor. Under senare år har det också skett ett lyft för den samlingsanknutna humanistiska forskningen i Sverige vilket konferensen ”Renässans för samlingsforskning” (2015) handlade om. Man menade att detta återvändande ofta ser annorlunda ut och anlägger andra perspektiv än den klassiska materialforskningen.

Tingens metod, som går ut på att anlägga fler perspektiv på museiföremål, implementeras just nu på Malmö museer, Tekniska museet och Göteborgs stadsmuseum. Varje museum har anordnat föreläsningar och workshops där metoden testats. I samarbetsprojektet ingår även att museerna arrangerar ett tvådagars seminarium där alla tre museer deltar, och där man genom Tingens metod hjälper varandra att undersöka föremål till nya utställningar.

Tingens metod på Tekniska museet
Sedan ett år har Tekniska museet använt metoden inför sin kommande utställning om innovationer och hållbarhet. Med utställningen vill museet öka insikten om att tekniska innovationer har förändrat och förändrar förutsättningarna för våra livsvillkor. Utgångspunkt är att innovationer har löst och kan lösa samhälleliga problem, men att de också kan skapa problem.

Projektgruppen som arbetar med utställningen består av 8 till 10 personer – pedagoger, intendenter från samlingsenheten och utställningsproducenter. Under det gångna året har man testat metoden, förkovrat sig i litteratur och haft ett antal workshops och seminarier. Den 10 oktober i år medverkade jag under en workshop där projektgruppen tagit fram förslag på svenska innovationer. De ”pitchade” sina favoritföremål för varandra, grupperade dem och adderade föremål som saknades. Föremålen blev sedan underlag till de workshoppar som arrangerades den 14 och 15 november på Tekniska museet med kollegor från Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum.

Kollage efter Tekniska museets workshop. Foto: Helene Larsson Pousette

Workshop dag ett

”Vi ser er som ett gäng konsulter som ska bearbeta vårt material. Vi ska hjälpa varandra och utnyttja varandras kompetenser.”, säger Clara Åhlvik, en av arrangörerna på Tekniska museet.

Första dagen inleddes med ett antal föreläsningar om den kommande innovationsutställningen, om interaktivitet och digitala interaktiva lösningar. Därefter blev vi indelade i grupper och tilldelade teman relevanta för museets nya utställning: Krig och konflikter, Energi och kraft, Kommunikation och digitala medier, Transport och Hem och hälsa. Utgångspunkt för vårt arbete i gruppen var föremålen och ett antal frågor:
• Vilka känslor vill vi att föremålen ska skapa hos besökarna? Lust/olust, harmoni/disharmoni?
• Hur synliggör och väcker vi intresse för föremålet?
• Hur skapa interaktivitet mellan besökare och tema/föremål?

Den grupp jag deltog i hade tilldelats temat Krig och Konflikt och två föremål: Boforskanonen och Bessemerkonvertern (TEKS0041667). Det var inte speciellt svårt för oss att diskutera känslor kopplade till Boforskanonen. Vapen representerar smärta och död, och vi känner ilska och rädsla. Vapen kan även kopplas till patriotism och den stolthet som ligger i att producera vapen för att försvara ett land. Vapen kan skapa en känsla av stabilitet och fredsbevarande och man kan se på vapenindustrin som något som bidrar till vår välfärd, till sjukvård och skolor. Vad skapar en känsla av lycka? En del blir lyckliga av att se vaktparaden, medan andra blir rädda. Om man hör en Boforskanon så blir vissa stolta, medan andra blir skrämda. Kanoner är stora föremål och man kan känna sig liten och sårbar, eller trygg. Vapen skapar ofta motstridiga känslor och vilka känslor vill vi väcka i en utställning? Vill vi få människor att känna sig smarta eller ska vi provocera fram en reaktion? Att skapa olust gör inte att besökarna engagerar sig mer, säger forskningen.

Workshop dag två
Andra dagen inleddes med en föreläsning av Beatrice Crona, Stockholm Resilience Centre som talade om effekterna av innovationer, både de bra och dåliga. Crona utgick från ett antal föremål och vecklade enligt Tingens metod ut deras mångfald av betydelser och berättelser – innovationen och innovatören, kontexten föremålet skapades i och resultatet av uppfinningen i dag.

Till workshop nummer två valde min grupp ett för mig okänt föremål – en Kopparstubbe (TEKINL.2012/0006_01) som används vid slutförvar av kärnavfall. En viktig fråga blev hur vi ska kunna kommunicera med framtida generationer om detta farliga avfall? Kan vi skapa en myt, en rit eller folksaga som kan hållas vid liv i 100 000 år, kanske i 83 generationer – berättelser som kan överleva språket, texten och symbolerna . Kopparstubben är också snygg – runt fundament, blank, kall och ”dyr”. Den kommunicerar trygghet – ”lita på mig, jag tar ansvar”. Men vi kan ha fel, och Kopparstubbens form invaggar oss i falsk säkerhet.

Avslutningsvis
Tingens metod går bland annat ut på att genom workshops i grupper sammansatta av deltagare med olika kompetenser anlägga fler perspektiv på museiföremål, och att de aspekter som workshopsdeltagarna bidrar med sedan kan användas när man utvecklar utställningskoncept. Det blir därmed viktigt att i processen redogöra för deltagarna hur resultaten från dessa workshops kommer att omhändertas, och hur resultaten sedan i praktiken används – hur gör man det? Och hur kan man i den här typen av processer synliggöra deltagarnas yrkesmässiga kompetenser och hur dessa kan utgöra resurser i arbetet? Om deltagarna inte känner varandra finns det en risk att det blir personliga egenskaper som styr hur man bidrar – å ena sidan ovana med grupparbete, blygsel, rädsla för att uttrycka sig felaktigt, och å andra sidan vana med att agera som idéspruta och att delta eller leda grupparbeten.

Personligen har dagarna fått mig att fundera på museernas ansvar att belysa de globala utmaningar vi står inför i dag. För visst borde museerna vara mer aktiva med att ge historiska perspektiv på samtiden, den hotande klimatkrisen och de globala miljömålen? Genom Tingens metod, och genom att visa på komplexitet, är det tydligt att Tekniska museet vill belysa det moderna samhällets framväxt genom sina innovationer, men även lyfta de mer problematiska aspekterna med dem. En utmaning blir hur museet balanserar mellan att skapa positiva upplevelser som får besökarna engagerade och samtidigt visar på allvaret i situationen.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, Riksantikvarieämbetet, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Tingens metod, seminarium, 14-15 november 2018, Tekniska museet, Stockholm
14 november
kl 12 lunch och välkomna
kl 13-15
Introduktion och presentation
Föreläsning Lars Paulsson, Om världsutställningar och om maskinhallar.
Föreläsning Jacob Thorek Jensen – om planerna med ett nytt tekniskt museum i DK
Föreläsning David Berner, Digitala interaktiva stationer på museer
Kort presentation om museets arbete med att ta fram Handling Collection.
Kl 15 Fika
Kl 15.30 Workshop tema: interaktiva aktiviteter i maskinhallen.
Kl 17 Föreläsning Vild mat, Lisen Sundgren
Kl 18 Tematisk middag; tema vild mat.
15 november
Kl 9 Föreläsning Beatrice Crona, Innovationer löser problem, innovationer skapar problem.
Kl 9.30 – 12 Workshop tema: hur får vi fram nya berättelser till maskinerna? Workshoppen leds av The Purpose Studio
Kl 12. Lunch och hej

Blogg 3 – Workshop med Tingens metod på Malmö museer

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm – kommer tillsammans att implementera den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersökta föremålens mångsidiga karaktär.

I mitten av maj 2018 fick Malmö museer besked om utvecklingsbidrag av Kulturrådet för att implementera metoden i Sverige. Men redan tre veckor före beslutet arrangerade Malmö museer en workshop för ett tjugotal personer där metoden testades. Samma workshop genomfördes på Göteborgs stadsmuseums tidigt under hösten.

Dagen i Malmö leddes av Clara Åhlvik som började med att berätta om metoden som utgår från den ursprungliga betydelsen av ting, en tidig form av politisk församling (t ex storting), och samtidigt är ting en benämning på föremål. Inspirerat av sociologen Bruno Latour sätter Tingens metod föremålen i fokus och samlar en grupp människor att gemensamt undersöka dess mångfald av betydelser och relationer.

Under efterföljande workshop blev vi indelade i grupper och fick välja ett föremål att undersöka, och till vår hjälp hade Clara försett oss med ett antal frågor som stöd i diskussionen. Min grupp som bestod av föremålsintendenter, en pedagog och en utställningsproducent, valde en liten broderad börs från mitten av 1800-talet. Vi kom alla att bidra med olika perspektiv på börsen – kunskap om börsens proveniens, nya forskningsrön som kunde kopplas till föremålet och praktiknära erfarenheter av att skapa berättelser.

Börsen var cirka 22 gånger 22 centimeter med sirligt mönster och rosrankor i flera färger. På börsen stod det ”Aus Liebe” (av kärlek) och var enligt en av museets föremålsintendenter med största sannolikhet en gåva från en kvinna till en man. Vi skulle nog idag uppfatta börsen som feminin och säkert anta att den tillhört en borgerlig kvinna eller flicka. Men modet för män såg annorlunda ut under tidigt 1800-tal och börsen öppnade därmed upp för diskussion om hur bilden av manlighet och kärleksrelationer såg ut när börsen gavs bort?

Vi fortsatte att diskutera den borgliga kvinnan liv under 1800-talet, som bland annat bestod i att brodera som ett sätt att lära sig tålamod. Idag är många brodöser textilaktivister som beskriver det långsamma broderandet som en politisk handling i motstånd till dagens snabbhet och kommersialism.

Läderpungen var en föregångare till börsen, och med industrialiseringen utvecklades pungen till börs. Metallbygeln som det lilla pärlbroderiet sitter vid, är industri- och masstillverkad, kanske köpt i Tyskland precis som många av dåtidens förlagor och broderimallar.

Börsen donerades av en borgerlig familj i Malmö under 1920-talet, förmodligen som en del av en större gåva. Denna information ledde till en diskussion om museernas val, eller kanske snarare ”icke-val” i samband med donationer. Donatorerna satt ofta i museernas styrelser och det gick därmed inte att tacka nej till föremålen. Många av museernas ”fina” föremål kan kopplas till en person eller familj, till skillnad från allmogeföremålen som museerna köpte in till sina samlingar och som sällan kopplades till en individ.

Under vårt uppstartsmöte inför ”följeprojektet” på Malmö museer i september, berättade museet om de fortsatta planerna. Till skillnad från Tekniska museet i Stockholm som redan arbetat med metoden en tid, kommer Tingens metod i Malmö att vara en del av en förstudie inför en kommande utställning 2021. Workshopen i april var ett test av metoden, och nu blir förstudien ett sätt att lära sig metoden för att sedan eventuellt implementera den i alla utställningsproduktioner.

Den 14 och 15 november kommer de tre museerna att samlas på Tekniska museet i Stockholm för föreläsningar och workshops. Resultaten från Tekniska museets pågående arbete med Tingens metod blir underlag för dagarna, och kollegorna från Göteborg och Malmö kommer att bidra med sina olika kompetenser och erfarenheter till Tekniska museets kommande utställningsproduktion. Nästa blogg kommer att handla om detta.

Tingens metod har potential att inspirera andra inom kulturarvsområdet och därmed har Riksantikvarieämbetet beslutat att följa de tre museernas arbeta. Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

 

Blogg 2 – ”Att följa” implementeringen av Tingens metod i Sverige

Sedan drygt ett år har Riksantikvarieämbetet i uppgift att främja utveckling och samarbete på museiområdet, samla in och förmedla kunskap. Bland annat kan det innebära att stödja intressanta projekt initierade av museerna själva, gärna praktiknära utvecklingsprojekt i samarbete med andra museer.

Metoden Tingens metod är ett sådant projekt. Tre museer – ett länsmuseum, ett stadsmuseum och ett centralmuseum – kommer tillsammans under ett år att implementera den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersökta föremålens mångsidiga karaktär. Medel för att implementera projektet har museerna fått från Kulturrådet, och eftersom metoden har potential att inspirera andra inom kulturarvsområdet har Riksantikvarieämbetet beslutat att följa de tre museernas arbeta under detta år.

Vad betyder då ”att följa”? Synonym till följa är att gå efter, gå bakom, göra sällskap, men kan även betyda att iaktta, observera och förstå. Men kan man verkligen ”göra sällskap” eller ”observera” utan att själv påverkas eller påverka det man iakttar? Kan vi verkligen förstå något utan att interagera med det vi försöker begripa, och ska vi bidra med vår egen kunskap när vi följer projektet?

Vi har under september träffat Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet för ett första möte och har passat på att fråga vilka förväntningar de har på följeprojektet. Naturligtvis handlar förväntningarna om att vi gemensamt ska utveckla metoder att arbeta med museernas samlingar och öka antalet perspektiv på föremålen. Men man förväntar sig även att vi kritiskt ska ställa frågor till deras processer och bidra med våra egen erfarenheter. Man förväntar sig också att vi ska dokumentera metoden så att flera i museisverige kan ta del av den.

Så låt säga att ett ”följeprojekt” både handlar om att göra sällskap och observera, men också om att ledsaga, bidra och utveckla. Men vad händer då efter vårt följeprojekt är avslutat? Hur ska vi följa upp, vidareutveckla och föra vidare det vi varit med om? Svaret på dessa frågor lär vi ha om ett år, och vi har redan nu planerat in utvärderingar, både kring metoden men även för- och nackdelar med hur själva följandet har gått till.

I dagarna har också Norsk Teknisk Museum i Oslo fått positivt besked på sin forskningsansökan ”Museenes kunnskapstopografi: Kollektiv kunnskapsproduksjon som museumsfornyelse”. Projektet tar avstamp i arbetet med Tingenes Metode i Norge 2015 till 2017 och involverar nu också de tre svenska museernas implementering av metoden och Riksantikvarieämbetets följeprojekt. Forskningsprojektet kommer att undersöka hur arbete med utställningsproduktioner leder till ny kunskap, och även hur denna kunskapsgenerering kan utmana den etablerade förståelsen av begreppet forskning. Syftet är att bidra till museiutveckling genom att etablera ett forskningsbaserat språk och praktiker för kunskapsproducerande processer på museer där utställningsproduktioner ingår.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Blogg 1 – Norska Tingenes Metode till Sverige

Tingenes Metode genomfördes av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum 2015 – 2017. Syftet med metoden var att vitalisera museernas interna och externa arbete med sina föremål och samlingar. Nu har Malmö museer tillsammans med Tekniska museet i Stockholm och Göteborg stadsmuseum beviljats utvecklingsbidrag från Kulturrådet för att realisera metoden i Sverige. Riksantikvarieämbetet har beslutat att de närmsta åren följa de tre museernas implementering av Tingens Metod inför kommande utställningsproduktioner.

Under flera år har museernas samlingar beskrivits som problem – svårigheter med förvaltning, klimatanpassning och säkerhet, man har tampats med kostsamma lagerutrymmen och kämpat med skadeangrepp och giftiga föremål. Ökade krav på museernas samtidsrelevans och utåtriktade arbete har också påverkat museernas relation till sina samlingar, likaså det omgivande samhällets efterfrågan på representativitet som ställt nya krav på att synliggöra och problematisera samlingarna.

Kanske är det denna komplexa situation som har gjort att det norska projektet Tingenes Metode inspirerat museer i Sverige? Metoden är vare sig ny eller revolutionerande, men den är begriplig i sin enkelhet, och den adresserar en rad aktuella frågor – samlingsförvalting, representation och tolkning av föremål, men även den högst aktuella bristen på enhetsövergripande samarbeten internt på museerna, såväl behoven av externa samarbeten.

Ofta behöver en metod testas för att förstås. Ibland är just testandet och formulerandet av en metod viktigare än att den är ny. Projektet Tingenes metode är intressant eftersom den utgår från reella behov som formulerats och strukturerats gemensamt av flera museer i samarbete, och som därefter implementerats och kommunicerats. På grund av detta helhetsgrepp har projektet inspirerat många andra och blivit ett intressant best-practice.

Tingenes Metode genomfördes 2015 till 2017 av Norsk Teknisk museum, Kulturhistorisk museum och Oslo Museum i Norge med stöd av Norska Kulturrådets utvecklingsprogram. De tre museerna utgick från den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) och man inspirerades av sociologen Bruno Latour som sätter tinget/föremålet och dess olika relationer i fokus. Metoden kopplades till sex specifika utställningsproduktioner på de tre norska museerna, med projektteam från olika funktioner som tillsammans undersökte föremålsmagasinen, workshoppade kring föremålens olika betydelser och berättelser, och läste och delade forskningsrapporter och annan litteratur med varandra. Iden kring  Tingenes Metode byggde även på ett fysiskt labb som Norskt Teknisk Museum utvecklat – ett labb för kreativa möten där föremålsexperter, forskare, konservatorer och curatorer undersökte föremålens mångsidiga karaktär. Även museibesökarna bjöds in att kommentera och bidra med sin kunskap.

I Sverige uppmärksammades Tingenes Metode av Tekniska museet som redan hösten 2017 prövade metoden inför arbetet med en ny innovationsutställning. I början av 2018 ansökte Malmö museer tillsammans med Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum om utvecklingsbidrag från Kulturrådet, och i maj 2018 fick de det glädjande beskedet att ansökan beviljats. Under 2018 och 2019 kommer de tre museerna att implementera metoden inför kommande utställningsproduktioner – en arkeologisk utställning på Malmö museer, en utställning om 1900-talet på Göteborgs stadsmuseum och innovationsutställningen på Tekniska museet.

Riksantikvarieämbetet har med det nya regeringsuppdraget att främja utveckling och samarbete på museiområdet, att samla in och förmedla kunskap kring utställningsproduktion och erbjuda teknik- och metodstöd till museer. Med de svenska museernas arbete med Tingenes Metode har vi nu möjlighet att följa ett initiativ från museibranschen – en metod med stor potential som kan förmedlas vidare till hela museisektorn. Under det kommande året kommer jag därför att följa implementeringen på de tre museerna i Sverige och redovisa deras process på denna blogg. Charlotte Ahnlund Berg och Gabriella Ericson, båda utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer också att följa processen och föra in kunskap från projektet i Riksantikvarieämbetets övriga verksamhet.

Tingenes Metode aktualiserar många viktiga frågor. Som beskrivet kan metoden skapa förutsättningar för forskningen att bli en del av museernas praktik, men lika intressant är frågan hur den kunskap som skapas vid utställningsproduktioner blir del av den etablerade forskningen, och hur landar kunskapen i museernas databaser?

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar

FAKTA

Tingenes Metode i Oslo 2015 -2017 bestod av sex delprojekt på de tre museerna. Som en del av projektet utvecklades även en webbplats med information om projektet. I projektets publikation (kan laddas ner som pdf) finns fördjupade reflektioner kring metoden och processerna i delprojekten.

Tingenes Metode