Taggad: Transport

Det rörliga kulturarvet: Del 1. Heleneborgs båtklubb

Heleneborgs båtklubb. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag av regeringen att sprida kunskap om historiska transportmedel. Som ett led i det arbetet vill vi under tiden för uppdraget särskilt uppmärksamma hur transporthistoriska föreningar och föreningsaktiva arbetar för att historiska transportmedel ska kunna användas och vara fortsatt rörliga även i framtiden. Vad är det för kulturarv de förvaltar? Vilka utmaningar finns idag? Är utmaningarna gemensamma för olika typer av transportmedel?

Riksantikvarieämbetet släppte i december 2018 rapporten ”Det rörliga kulturarvet”. Nu har vi gett oss ut i verkligheten och träffat förvaltare av det kulturarv som rullar, flyter, flyger och går på räls. Resultatet kommer att presenteras i en följetong i flera delar här på K-blogg. Den första delen handlar om Heleneborgs båtklubb – Pålsundet, Södermalm, Stockholm.

Pålsundet, Södermalm, Stockholm. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Miljön vid Pålsundet – ett flytande museum

Heleneborgs båtklubb förfogar över en unik miljö vid Pålsundet mellan Södermalm och Långholmen i Stockholm. Namnet Pålsundet kommer från att dåtidens sjötull tidigt upptäckte att det smala sundet gjorde det möjligt för mälarbönderna att smita från förtullning, varför man byggde så kallade pålspärrar i sundet under 1620-talet. På Långholmssidan ligger Mälarvarvet som också kan räkna sin historia från 1600-talet.

När vi besöker Pålsundet slås vi av hur strandkanten och vattnet samspelar. Pilträd som hänger över från båda sidor av kanalen lummar till det. Husen på Heleneborgsgatan tornar upp sig på Södermalmssidan och hamnen fortsätter bort inunder Västerbron. Naturnära möter urbant. Vid träbryggorna och förtöjningspålarna ligger träbåtarna, där Heleneborgs båtklubb har satt upp skyltar med information och historik om dem. Det känns lite som ett flytande museum.

Ett flytande museum bland stadens grönska. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Båtarna i Pålsundet – ett representativt urval av den svenska träbåtshistorien och båtbyggartraditionen

Heleneborgs båtklubb grundades 1919 och firade alltså nyligen 100 år. Vissa av träbåtarna som ligger vid bryggorna är jämngamla med klubben eller till och med äldre. Här finns ett representativt urval av den svenska träbåtshistorien, fritidsbåtskulturen och båtbyggartraditionen. Det handlar exempelvis om båtar efter ritningar av Sveriges genom tiderna mest namnkunnige motorbåtskonstruktör C. G. Pettersson (1876-1953), kallade Petterssonbåtar. Långsmala glidare! En sådan är Plurr som ni kan läsa mer om längre ner. Här kan man också hitta snipor. Breda mindre båtar som kan vara byggda med klinkteknik. En teknik som har 1000-årig historia. Anledningen till att sniporna byggs breda är att de skulle klara av höga vågor och oroliga sjöar när de användes för fiske. Sniporna går grunt i sjön vilket gör dem driftekonomiska och lättmanövrerade.

Den 24 mars 2020 nominerade Sverige, tillsammans med Danmark, Finland, Färöarna, Island, Norge och Åland, den nordiska klinkbåtstraditioner till Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Det är första gången Sverige nominerar till denna lista över traditioner, sedvänjor och bruk världen över.

Stadsnära läge – tillgänglighet för båtägare, stockholmare och turister

Heleneborgs båtklubb är en fritidsbåtshamn i storstan. Från den östra delen av hamnen skymtar man Riddarfjärden och Stadshuset. Längsmed strandlinjen löper gångvägar och grönstråk. Det är lätt gå över Pålsundsbron till Långholmen och sedan över till Södermalm igen via Långholmsbron. Från 1920-talet anordnades den närliggande parkplaneringen utefter den så kallade Stockholmsstilen, vilken underströk anpassning till lokal terräng, natur och kulturhistoria.

Cykelväg och promenadstråk utmed vattnet. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Historiskt intressanta livsmiljöer har betydelse för besöksnäringen. Här är båtklubbens arbete med informationsskyltar om båtarna såklart föredömligt. Miljön får då innehåll och kontext och kan locka till att fler blir intresserade av kulturarvsarbete med träbåtar. En fördel med läget i stan är att båtarna och hamnmiljön blir tillgängliga för såväl stockholmare som turister.

Loris – en båt med fascinerande proveniens

Såväl närboende som långväga besökare som passerar förbi kan till exempel njuta av åsynen av den 15 meter långa och iögonenfallande eleganta expresskryssaren M/Y Loris. Loris byggdes på Hästholmsvarvet (nuvarande Kvarnholmen i Nacka) år 1913. Båten beställdes av Ivar Kreuger som var hennes ägare fram till sin död 1932. Konstruktör var Knut Ljungberg.

Vid vårt besök fick vi förmånen att stiga ombord på Loris och bland annat beundra båtens fina salong. Loris är idag en till originalskick renoverad båt som i viss utsträckning används för chartrade turer. Vägen hit var lång och mödosam för hennes nuvarande ägare som ombesörjt iståndsättandet. Loris öde har varit kantat med långa perioder av förfall och bortglömdhet. Under nästan tio år stod hon till exempel på Mälarens botten utanför Ekerö. Denna skönhet i blänkande mahogny och med exklusiv inredning är k-märkt av Sjöhistoriska museet sedan 2013.

Kändisbåten Loris. Foto: Måns Pedersen (CC BY)
Fin utsikt från sittbrunnen. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Ivar Kreuger var under 1920-talet ekonomiskt engagerad i Svensk Filmindustri och när Hollywoodstjärnor kom till Stockholm på besök bjöd Kreuger gärna ut dem på en tur i Loris. Drygt fyra minuter in i denna film hittar vi rörliga bilder på Loris under hennes första glansperiod. Den här gången med Mary Pickford, Greta Garbo och Douglas Fairbanks som gäster i bakre sittbrunnen.

Vid Helenborgs båtklubb har även en tam ekorre sin hemvist. Också den trivs ombord på Loris, särskilt när det bjuds på kanelbullar. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Plurr – en kulturskatt från motorbåtarnas barndom

Vid Pålsundskanalen kunde vi även se och provsitta i motorbåten M/Y Plurr byggd redan 1905 av ovan nämnde C G Pettersson. Platsen för bygget var Reversatorsvarvet utanför Vaxholm. Plurr ägs idag av Sjöhistoriska museet, men förvaltas genom ett samarbetsavtal av medlemmar i Heleneborgs Båtklubb.

Plurr är unik på så sätt att båten är för sin ålder sällsynt väl bevarad. Sjöhistoriska museet beskriver på sin hemsida Plurr som en ”hundratioårig kulturskatt”. Till skillnad från Loris har Plurr aldrig förlorat sin identitet, slutat användas eller vanvårdats. Plurr hade vid överlåtelsen till Sjöhistoriska museet 2016 funnits i samma familjs ägo i 70 år.

Aktiva inom Heleneborgs Båtklubb har under de senaste åren lagt ner ett stort antal arbetstimmar för att få Plurr återställd till samma utseende som då han (det är en han!) var nytillverkad. Båtklubben ser också till att Plurr fortsatt underhålls och visas upp i olika publika sammanhang.

Plurr i plurret. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

På Sjöhistoriska museets hemsida framhåller museet att Heleneborgs båtklubb har mycket kompetens när det gäller vård av träbåtar och att man är väldigt nöjd med samarbetet som även möjliggör att Plurr ligger i sjön och kan vara i rörelse i sitt rätta element.

Eldsjälar på Heleneborgs båtklubb. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Unika kulturhistoriska och miljömässiga värden med svagt skydd

Långholmen och miljön runt Pålsundet ingår i kulturmiljövårdens riksintresse Stockholms innerstad med Djurgården. Kulturmiljön i Stockholms innerstad präglas bland annat av kontakten med vattnet och anpassningen till naturen, fronten mot vattenrummen och Stockholms inlopp, både från Saltsjön och Mälaren.

Stadsmuseet i Stockholm har beskrivit Pålsundet som ett ur kulturhistorisk synvinkel mycket viktigt område och en unik miljö som även bjuder på rekreations- och upplevelsemässiga värden. Museet menar att den maritimt anknutna båtklubbsverksamheten bidrar till miljöns värden .

Utöver riksintressestatusen finns idag inget lagskydd för Pålsundets marinhistoriska miljö och den hemmavist som området sedan mer än 100 år utgör för en stor mängd träbåtar som är konstuerade och byggda i Sverige. Samtidigt är de gällande detaljplanerna för området flera och reglerar förutsättningar och förhållanden på enbart Långholmsidan respektive Pålsundsparken och Söder Mälarstrand. Pålsundsområdet med utgångspunkt i vattenrummet har hittills inte betraktats som en sammanhållen miljö i stadsplaneringen.

Värdet av träbåtar både i rörelse och förtöjda mellan boj och brygga vid Långholmsbroarna

Området runt Pålsundet och Långholmsbroarna är en kulturmiljö där hamnanläggningen, bryggorna med sina båtplatser, kajen utmed den naturliga strandlinjen liksom grönskan utgör några av kulturmiljöns fysiska uttryck. Sjösättningarna, det vardagliga skrovslipandat och reparerandet, Båtklubbarnas dag, båtmotorer som dras igång, blänkande trädäck och flaggor och vimplar som vajar i vinden är olika ljud- och synupplevelser som också starkt bidrar till att skapa värden i miljön och hålla den levande.

Stadsmuseet har som expertorgan framhållit att Pålsundsområdet är en av de sista platserna i Stockholms centrala delar där det riktigt långa perspektivet kan avläsas.

En levande plats. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Att sprida kunskap om historiska transportmedel

Det här var första delen i den följetång som görs inom ramen för regeringsuppdraget Riksantikvarieämbetet har som handlar om att sprida kunskap om historiska transportmedel. I nästa del kommer ni få läsa om spårvagnar. Närmare bestämt Djurgårdslinjen i Stockholm*.

Text och bilder: Maria Adolfsson och Måns Pedersen, Kulturmiljöavdelningens utredare för det rörliga kulturarvet.

*För närvarande gör reserestriktionerna med anledning av spridningen av Covid-19 att aktiviteterna koncentreras till Stockholm. När restriktionerna medger det kommer historiska transportmedel i andra delar av landet uppmärksammas på liknande sätt.

Att lyfta på tre: en konferens om konsthantering

Förra veckan var många som arbetar på och med museer i Östersund på Sveriges museers vårmöte. Jag passade istället på att åka till Amsterdam. Men vad var det som lockade där?

Kan ni tänka er en konferens där det på scen diskuteras huruvida det ska lyftas på ”ett, två, tre” eller på ”ett, två, tre, nu”? En sådan hölls på Stedelijk Museum förra veckan. För första gången någonsin arrangerade det amerikanska nätverket PACCIN sin konferens i Europa. PACCIN står för Preparation, Art Handling & Collections Care Information Network och riktar sig till alla som arbetar med att installera, packa, förflytta, förvalta och hantera konst, föremål och samlingar.

Tre personer på en trappa. En talar i mikrofon.
Välkomsstal från värdmuseerna Rijksmuseum, Stedelijk Museum och Van Gogh Museum. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Många ämnen kan rymmas under paraplyet konsthantering och många yrkesgrupper kan mötas. Förutom art handlers, preparators och installers fanns det konservatorer, registratorer, samlingsförvaltare, ljustekniker, ingenjörer, museichefer och företag inom logistik och konstruktion på plats bland de 300 deltagarna.

Flytta stora, tunga och dyra verk
Det var inte bara detaljer som diskuterades. Främst talades det om övergripande branschfrågor, om internationella överenskommelser, etik och om konst och kulturarv. Om att det finns förutfattade meningar om hur en händig människa ser ut. Om standarder och god praxis. Om att få polis-eskort på nätterna genom hektiska storstadsgator för att med lyftkran placera bronsskulpturer som väger flera ton på plats i icke-ändamålsmässiga byggnader och om att säkra kolosserna så att varken människor eller konstverkens ofta extremt känsliga ytor kommer till skada.

För att kulturarvet flyttar på sig. Flera som jag talade med på konferensen menar att de fysiska utställningarna blir allt fler medan tiden för förberedelser mellan projekten blir kortare. Konsten blir allt större och installationerna allt mera spektakulära. Nya magasin byggs, och samlingar flyttas från gamla och in i de nya. Allt detta görs inte av sig själv. Väldigt många människor arbetar med konst och kulturarv på ett vardagligt, tekniskt och praktiskt sätt. Som Sarah Titheridge, en brittisk konsthanterare som grundat ArtTechSpace.com uttryckte det: ”We make art happen!”. ArtTechSpace är ett community med några år på nacken som skapades för att konsthanterare ska dela information och lättare hitta uppdrag.

Robot i trä
Under hela konferensen betraktade Rijkswachters-robotar konferensdeltagarna. Robotarna har tillverkats av gamla transportlådor från Rijksmuseum. Vad man ska göra med den stora mängden använt packmaterial är en stor hållbarhetsfråga för museerna. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Kräver professionella
Alla kan förstå att det krävs ingenjörer för att räkna ut belastningskapasiteten i byggnader och transportmedel för sådana verk som Richard Serras bronsskulpturer, och att det krävs goda kunskaper i fysik för att räkna ut den lägsta vibrationsfrekvensen i en kombination av packmaterial för objekt av sammansatta material (målningar till exempel). Samtidigt berättade många på konferensen att de kom in branschen av en slump. En person sa att han inte hade några förkunskaper alls när han som 21-åring började köra konsttransport, och har nu över 20 års erfarenhet av att köra objekt med sinnessjuka försäkringsvärden. En annan person berättade att hon var scenograf innan hon (också av en slump) började arbeta på museer, och att hon fått mycket stor användning av sina kunskaper om varierade hantverksområden, teknik, teamledning och samordning.

Fyra personer som tittar mot kameran.
På konferensen fanns flera deltagare från Sverige, bland annat
konsthanterare och konservatorer från Nationalmuseum. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Planering och god kommunikation är nyckeln till framgång
Mycket av konsthanteringen består av att under stressiga förhållanden hantera stora kulturhistoriska eller ekonomiska värden, ibland i team och ibland på egen hand och ofta i enlighet med krav som ställts av andra yrkesgrupper.

När utställningar riggas samtidigt som magasinsarbete behöver utföras krävs en mycket god planering och ibland flera team. En panel diskuterade hur kommunikationen inom och mellan arbetsgrupper löses på olika arbetsplatser. Mark Slattery, Senior Art Handling Technician på brittiska National Gallery, berättade att de planerar all sin tid till fem minuters marginal, så att alla alltid ska veta var de ska vara och vad som ska hända. Det är viktigt att kunna nå varandra eftersom oförutsedda saker alltid händer. Julia Latané, Head of Art Preparation and Installation, på Los Angeles County Museum of Art berättade att innan de infört walkie-talkies så förlorades mycket tid på att gå runt på det stora området och leta efter varandra. De kunde heller inte använda mobiltelefoner eftersom det inte alltid fanns täckning. Alla var eniga om att noggrann och inkluderande planering är nyckeln till lyckade projekt.

Paneldeltagare bredvid en presentationsskärm.
En panel diskuterade organisatoriska frågor. Det är viktigt att ha regelbundna möten och bra scheman för utställningsprojekt och löpande magasinsarbete. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Magasin, en gemensam fråga för många
Många museer har sina magasin på annan plats än de publika ytorna, exempelvis Kolleksjesintrum Fryslân, som är byggd enligt den danska modellen. Modellen bygger på att flera museer slår ihop sina samlingar i en extremt välisolerad byggnad som tar värme och kyla från marken. Magasinet i Friesland huserar fem museer och är i drift sedan 2016. Magasinsförvaltarna berättade att den största utmaningen med sammanslagningen var att skapa goda arbetsrelationer mellan de anställda på de olika organisationerna. Alla måste lita på varandra när ovärderligt kulturarv hanteras i magasinen.

Person pekar med handen på en schematisk bild av ett museimagasin.
Magasinsförvaltare på Kolleksjesintrum Fryslân berättar hur byggnaden ska säkerställa goda bevarandeförhållanden till väldigt låga driftskostnader. Foto: Alissa Anderson CC BY

Nätverk för professionellt utbyte
PACCIN har funnits i USA i 25 år och består av museianställda och uppdragstagare inom packning, transport, hantering, förvaltning, utställning och installation av kulturhistoriska föremål och konst. Nu vill nätverket bredda sina kontakter ut i Europa bland professionella aktörer, såväl på museer som på konsthanteringsföretag. Nätverket strävar efter att omvandla experternas kunskap till praktiska lösningar, ge en yta för att utbyta erfarenheter och bidra till en professionalisering av konsthanteringen på en internationell nivå.

Praktiska tips 
Ett tips till dig som arbetar praktiskt är att titta på videos och läsa artiklar från konferenser som nätverken PACCIN och International Mount Makers Forum (IMF) arrangerar.  Här kan många känna igen sitt dagliga arbete. Det kan också vara bra att se hur andra har löst svåra packningar, flyttar och installationer av kulturarvet. Till exempel kan du läsa om tillverkning av billiga förvaringsmontage till hattar eller om vad som händer om det ofattbara sker, att något av de ovärderliga objekten går sönder under hanteringen.

PACCIN-konferensen 2019 har filmats, och dokumentationen ska finnas inom kort ut på nätverkets webbsida. Till dess rekommenderar jag varmt de korta sammanfattningarna av presentationerna i programmet.

Konsthantering i Sverige
I höst kommer det finnas möjlighet att nätverka, om än i en mycket mindre skala, om konsthantering även i Sverige? I samarbete med Prins Eugens Waldemarsudde arrangerar Riksantikvarieämbetet ett branschforum i oktober, just för att diskutera hur vi i Sverige skulle kunna samlas kring frågor om konsthantering. Till dess är ett tips att läsa Riksantikvarieämbetets vårda väl-blad om att flytta föremål och den korta artikeln om varför Lars Edelholm, konsthanterare på Prins Eugens Waldemarsudde, tycker att det behövs ett branschforum. Och ni har väl sett hur Nationalmuseum flyttar Fogelbergs stora skulpturer in i den nyrenoverade byggnaden?

Många människor framför tavlor på museum.
På konferensresor måste man passa på att gå på museum. Rijksmuseum är välbesökt, men hur mycket tänker besökarna på hur konstverken har kommit på plats? Foto: Alissa Anderson CC BY.