Taggad: Transportmedel

Det rörliga kulturarvet: Del 2. Djurgårdslinjen

Djurgårdslinjen. Foto: Per Englund (CC BY)

Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag av regeringen att sprida kunskap om historiska transportmedel. Som ett led i det arbetet vill vi under tiden för uppdraget särskilt uppmärksamma hur transporthistoriska föreningar och föreningsaktiva arbetar för att historiska transportmedel ska kunna användas och vara fortsatt rörliga även i framtiden. Vad är det för kulturarv de förvaltar? Vilka utmaningar finns idag? Är utmaningarna gemensamma för olika typer av transportmedel?

Riksantikvarieämbetet släppte i december 2018 rapporten ”Det rörliga kulturarvet”. Nu har vi gett oss ut i verkligheten och träffat förvaltare av det kulturarv som rullar, flyter, flyger och går på räls. Resultatet kommer att presenteras i en följetong i flera delar här på K-blogg. I den första delen kunde ni läsa om Heleneborgs båtklubb – Pålsundet, Södermalm, Stockholm. I den här delen är det dags för den spårburna trafiken på Djurgårdslinjen.

Djurgårdslinjen vid Vanadisplan 1949. Foto: Lennart Welander (Public Domain)

Djurgårdslinjen – en spårtrafik med lång historia

Nästa år firar Djurgårdslinjen 30 år som museal och ideellt driven spårvagnslinje i Stockholm. Men historien om denna linje och om den spårbundna innerstadstrafiken sträcker sig mycket längre tillbaka än så, närmare bestämt till år 1877. Den tidigaste trafiken utgjordes av hästdragna spårvagnar, men några år in på 1900-talet blev spårvägarna i Stockholm elektrifierade.

Den museala linje som idag utgör Djurgårdslinjen har beteckningen 7N där N:et står för Norrmalmstorg, som är en av ändhållplatserna. Den andra ändhållplatsen är Waldemarsudde. Innan Djurgårdslinjen började drivas som museilinje hade all spårvagnstrafik i Stockholms innerstad varit nedlagd under nästan 25 år. Orsaken till att spårvagnslinjerna försvann ur stadsbilden var att Sverige övergick till högertrafik.

Från Norrmalmstorg till Waldemarsudde. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

De museala vagnarna bevaras och hålls rörliga av Svenska Spårvägssällskapet

Djurgårdslinjen förvaltar och har tillgång till 12 museala vagnar. Flertalet är tillverkade under 1900-talets första hälft. Med stigande ålder hos en vagn följer förstås behov av specialistkunskap både om hur vagnen ska framföras och hur den ska repareras. Här gör Svenska Spårvägssällskapet en betydande insats! Man utbildar personal och tillhandahåller ideella krafter för att drift och underhåll ska kunna säkras både idag och i framtiden. Sällskapet har arbetande medlemmar som fungerar som bland annat förare, elektriker och mekaniker. Alla med sin specifika kompetens på just de historiska spårvagnarna.

Per Englund, ordförande i Museibanornas riksorganisation MRO och trafikchef på Djurgårdslinjen, samt Linus Rexbrant, ansvarig för kommunikation om Djurgårdslinjen. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

När vagnarna inte är ute på spåret har de sedan många år tillbaka kunnat ställas upp i Alkärrshallen, i närheten av Gröna Lund, på Djurgården. Idag är det dock konkurrens om utrymmet i denna spårvagnshall eftersom även Stockholms Spårvägar har depå och verkstad här för sina vagnar. Allteftersom de moderna vagnarna har blivit fler har utrymmet för de historiska vagnarna i motsvarande grad blivit successivt mer begränsat. Numera har Djurgårdslinjen tillgång till plats för som mest fyra veteranvagnar vid samma tillfälle.

Uppdraget – Att ta resenärer, inklusive turister, på en tidsresa

Djurgårdslinjens uppdrag från Region Stockholm är att både bedriva reguljär trafik samt att ge passagerarna en museal upplevelse. Linjen gör detta som en del av trafikoperatören AB Stockholms Spårvägar på Spårväg Citys infrastruktur. För museibanor är kombinationen av reguljär trafikuppgift och museal upplevelse närmast unik. Under sommarhalvåret drar Djurgårdslinjen ett tungt lass för att transportera både turister och stockholmare till Djurgården. Enligt Djurgårdslinjens egna beräkningar handlar det om ca 90 000 resor.

Äldre styrspak i spårvagnen. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Trafiken med museala vagnar på Djurgårdslinjen påbörjas i slutet av i april och sker till och med tredje advent. Turtätheten mellan vagnarna är normalt 12-18 minuter och samtliga av Djurgårdslinjens veteranvagnar trafikerar sträckan.

Det fiffiga med historiska spårvagnar i reguljär trafik är att du kan åka med Djurgårdslinjen med samma SL-biljett som du använder på resten av SL:s färdmedel. Till exempel skulle du kunna lösa en enkel SL-biljett, åka de nya tunnelbanetågen C30 (levererade till Stockholm 2018-2020) från exempelvis T-centralen, hoppa av vid Östermalmstorg och byta till en mer än 100 år äldre historisk spårvagn som sen tar dig till Djurgården.

Glömda yrkeskategorier

Ett av det rörliga kulturarvets stora upplevelsevärden är att det ger möjlighet för passagerare att i nostalgisk mening knyta an till det förflutna. I förvaltningen av ett rörligt kulturarv är den immateriella dimensionen i form av kompetens och förmåga kopplad till gammaldags teknik och traditionella metoder helt centrala.

I Djurgårdslinjens uppdrag att leverera tidsresor ligger inte bara möjligheten att transportera sig i samma vagnar som under förra seklet, utan att göra det med historiska yrkeskategorier i tidstypisk uniform. Vagnarna på linje 7N är antingen bemannade med en fast konduktör, som sitter framför biljettkassan, eller en rörlig konduktör.

Plats för fast konduktör. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Spårvagn både i vardag, till fikat och på film

Djurgårdslinjen levererar utöver den reguljära museitrafiken resor i den omtyckta cafévagnen under helger. I den kan man titta ut över staden samtidigt som man dricker kaffe och äter en sockerkringla. Cafévagnen kan även abonneras för fester eller andra evenemang som bröllop och romantiska middagar. Cafévagnen känns lätt igen genom den stora kaffekoppen som står på mitten av vagntaket.

Djurgårdslinjens vagnflotta abonneras också av filminspelningar där spårvagnarna ska vara del av en historisk Stockholmsmiljö. I SVT:s serie Fröken Frimans krig syns flera av Djurgårdslinjens vagnar och personal.

Ett uppskattat och kanske lite läskigare alternativ till upplevelse med Djurgårdslinjen är att vagnarna under Halloween görs om till spöktåg i höstmörkret.

Ett uppskattat inslag i gatubilden. Foto: Per Englund (CC BY)

På spåren i samexistens trots åldersskillnad?

Något av det mest intressanta med Djurgårdslinjen måste ändå vara samexistensen mellan historiska och moderna vagnar. Det är alltså mer än 100 års skillnad mellan de moderna vagnarna och till exempel SS A1 nr 76 som tillverkades av ASEA 1903-1904 och som användes som snöblåsningsvagn på 1950-talet. För tåg och tågvagnar är både perspektiven och bruksperioderna långa!

På spåren är det idag dock viss trängsel då spårvägstrafiken i Stockholm expanderar. Nya linjer tillkommer, andra förlängs och turtätheten ökar. Därmed blir också vagnarna allt fler både i trafiken och i depån på Djurgården. Den positiva utvecklingen för den moderna trafiken leder alltså till vissa oönskade konsekvenser för det rörliga kulturarvet. Utrymmet för Djurgårdslinjens veteranvagnar reduceras. Antalet reserverade uppställningsplatser i Alkärrshallen har minskat under senare år, som redan nämnts. Samtidigt uppstår det risk för köbildning bakom en historisk vagn i trafik eftersom den håller lite lägre hastighet och stannar en stund extra vid hållplatserna. Det är ju ofta lite omständligare för passagerare att ta sig ombord.

På väg i modern trafik. Foto: Per Englund (CC BY)

Ny eller gammal – samma regler gäller för det mesta

Ett generellt problem för ägare och förvaltare av historiska transportmedel är att regelverk av olika slag oftast inte gör skillnad på om fordonet eller farkosten är modern eller till exempel hunnit bli 50 år gammal. Det är moderna och nytillverkade transportmedel som utgör norm. Ofta saknas därför hänsynstagande till de särskilda förutsättningar som krävs för att hålla historiska transportmedel fortsatt rörliga. Detta drabbar förstås också Djurgårdslinjen negativt. Till exempel kan krav på nya tågskyddssystem innebära behov av kostsamma ombyggnader och att den äldre och kulturhistoriskt intressant teknik och utförande som en äldre vagn har helt eller delvis måste överges om fordonet ska vara kvar i trafik. Naturligtvis finns det också en risk för att veteranspårvagnarna får tas ur drift permanent och övergå till en helt stillastående tillvaro på museum.

Teknikutvecklingen har även baksidor

Den teknikutveckling som på olika sätt gör den moderna spårvägstrafiken effektivare och säkrare visar sig ganska ofta medföra hinder för möjligheten att hålla museispårvagnarna i trafik på samma spår. När till exempel spänningen höjs i ledningarna finns det en risk att de äldre vagnarna blir överhettade och gärna rör sig framåt i en något högre hastighet än de är anpassade för. Vagnarna utsätts för ökat slitage och påfrestningar, vilket leder till att mer resurser behöver läggas på reparationer och underhåll.

Ett charmigt utseende som riskerar att försvinna från spårvägarna. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Sprida kunskap om historiska transportmedel

Det här var andra delen i den följetong som görs inom ramen för regeringsuppdraget Riksantikvarieämbetet har som handlar om att sprida kunskap om historiska transportmedel. I nästa del kommer ni få läsa om en annan förvaltare av det rörliga kulturarvet.

Text och bilder: Maria Adolfsson och Måns Pedersen, Kulturmiljöavdelningens utredare för det rörliga kulturarvet.

Det rörliga kulturarvet: Del 1. Heleneborgs båtklubb

Heleneborgs båtklubb. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag av regeringen att sprida kunskap om historiska transportmedel. Som ett led i det arbetet vill vi under tiden för uppdraget särskilt uppmärksamma hur transporthistoriska föreningar och föreningsaktiva arbetar för att historiska transportmedel ska kunna användas och vara fortsatt rörliga även i framtiden. Vad är det för kulturarv de förvaltar? Vilka utmaningar finns idag? Är utmaningarna gemensamma för olika typer av transportmedel?

Riksantikvarieämbetet släppte i december 2018 rapporten ”Det rörliga kulturarvet”. Nu har vi gett oss ut i verkligheten och träffat förvaltare av det kulturarv som rullar, flyter, flyger och går på räls. Resultatet kommer att presenteras i en följetong i flera delar här på K-blogg. Den första delen handlar om Heleneborgs båtklubb – Pålsundet, Södermalm, Stockholm.

Pålsundet, Södermalm, Stockholm. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Miljön vid Pålsundet – ett flytande museum

Heleneborgs båtklubb förfogar över en unik miljö vid Pålsundet mellan Södermalm och Långholmen i Stockholm. Namnet Pålsundet kommer från att dåtidens sjötull tidigt upptäckte att det smala sundet gjorde det möjligt för mälarbönderna att smita från förtullning, varför man byggde så kallade pålspärrar i sundet under 1620-talet. På Långholmssidan ligger Mälarvarvet som också kan räkna sin historia från 1600-talet.

När vi besöker Pålsundet slås vi av hur strandkanten och vattnet samspelar. Pilträd som hänger över från båda sidor av kanalen lummar till det. Husen på Heleneborgsgatan tornar upp sig på Södermalmssidan och hamnen fortsätter bort inunder Västerbron. Naturnära möter urbant. Vid träbryggorna och förtöjningspålarna ligger träbåtarna, där Heleneborgs båtklubb har satt upp skyltar med information och historik om dem. Det känns lite som ett flytande museum.

Ett flytande museum bland stadens grönska. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Båtarna i Pålsundet – ett representativt urval av den svenska träbåtshistorien och båtbyggartraditionen

Heleneborgs båtklubb grundades 1919 och firade alltså nyligen 100 år. Vissa av träbåtarna som ligger vid bryggorna är jämngamla med klubben eller till och med äldre. Här finns ett representativt urval av den svenska träbåtshistorien, fritidsbåtskulturen och båtbyggartraditionen. Det handlar exempelvis om båtar efter ritningar av Sveriges genom tiderna mest namnkunnige motorbåtskonstruktör C. G. Pettersson (1876-1953), kallade Petterssonbåtar. Långsmala glidare! En sådan är Plurr som ni kan läsa mer om längre ner. Här kan man också hitta snipor. Breda mindre båtar som kan vara byggda med klinkteknik. En teknik som har 1000-årig historia. Anledningen till att sniporna byggs breda är att de skulle klara av höga vågor och oroliga sjöar när de användes för fiske. Sniporna går grunt i sjön vilket gör dem driftekonomiska och lättmanövrerade.

Den 24 mars 2020 nominerade Sverige, tillsammans med Danmark, Finland, Färöarna, Island, Norge och Åland, den nordiska klinkbåtstraditioner till Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Det är första gången Sverige nominerar till denna lista över traditioner, sedvänjor och bruk världen över.

Stadsnära läge – tillgänglighet för båtägare, stockholmare och turister

Heleneborgs båtklubb är en fritidsbåtshamn i storstan. Från den östra delen av hamnen skymtar man Riddarfjärden och Stadshuset. Längsmed strandlinjen löper gångvägar och grönstråk. Det är lätt gå över Pålsundsbron till Långholmen och sedan över till Södermalm igen via Långholmsbron. Från 1920-talet anordnades den närliggande parkplaneringen utefter den så kallade Stockholmsstilen, vilken underströk anpassning till lokal terräng, natur och kulturhistoria.

Cykelväg och promenadstråk utmed vattnet. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Historiskt intressanta livsmiljöer har betydelse för besöksnäringen. Här är båtklubbens arbete med informationsskyltar om båtarna såklart föredömligt. Miljön får då innehåll och kontext och kan locka till att fler blir intresserade av kulturarvsarbete med träbåtar. En fördel med läget i stan är att båtarna och hamnmiljön blir tillgängliga för såväl stockholmare som turister.

Loris – en båt med fascinerande proveniens

Såväl närboende som långväga besökare som passerar förbi kan till exempel njuta av åsynen av den 15 meter långa och iögonenfallande eleganta expresskryssaren M/Y Loris. Loris byggdes på Hästholmsvarvet (nuvarande Kvarnholmen i Nacka) år 1913. Båten beställdes av Ivar Kreuger som var hennes ägare fram till sin död 1932. Konstruktör var Knut Ljungberg.

Vid vårt besök fick vi förmånen att stiga ombord på Loris och bland annat beundra båtens fina salong. Loris är idag en till originalskick renoverad båt som i viss utsträckning används för chartrade turer. Vägen hit var lång och mödosam för hennes nuvarande ägare som ombesörjt iståndsättandet. Loris öde har varit kantat med långa perioder av förfall och bortglömdhet. Under nästan tio år stod hon till exempel på Mälarens botten utanför Ekerö. Denna skönhet i blänkande mahogny och med exklusiv inredning är k-märkt av Sjöhistoriska museet sedan 2013.

Kändisbåten Loris. Foto: Måns Pedersen (CC BY)
Fin utsikt från sittbrunnen. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Ivar Kreuger var under 1920-talet ekonomiskt engagerad i Svensk Filmindustri och när Hollywoodstjärnor kom till Stockholm på besök bjöd Kreuger gärna ut dem på en tur i Loris. Drygt fyra minuter in i denna film hittar vi rörliga bilder på Loris under hennes första glansperiod. Den här gången med Mary Pickford, Greta Garbo och Douglas Fairbanks som gäster i bakre sittbrunnen.

Vid Helenborgs båtklubb har även en tam ekorre sin hemvist. Också den trivs ombord på Loris, särskilt när det bjuds på kanelbullar. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Plurr – en kulturskatt från motorbåtarnas barndom

Vid Pålsundskanalen kunde vi även se och provsitta i motorbåten M/Y Plurr byggd redan 1905 av ovan nämnde C G Pettersson. Platsen för bygget var Reversatorsvarvet utanför Vaxholm. Plurr ägs idag av Sjöhistoriska museet, men förvaltas genom ett samarbetsavtal av medlemmar i Heleneborgs Båtklubb.

Plurr är unik på så sätt att båten är för sin ålder sällsynt väl bevarad. Sjöhistoriska museet beskriver på sin hemsida Plurr som en ”hundratioårig kulturskatt”. Till skillnad från Loris har Plurr aldrig förlorat sin identitet, slutat användas eller vanvårdats. Plurr hade vid överlåtelsen till Sjöhistoriska museet 2016 funnits i samma familjs ägo i 70 år.

Aktiva inom Heleneborgs Båtklubb har under de senaste åren lagt ner ett stort antal arbetstimmar för att få Plurr återställd till samma utseende som då han (det är en han!) var nytillverkad. Båtklubben ser också till att Plurr fortsatt underhålls och visas upp i olika publika sammanhang.

Plurr i plurret. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

På Sjöhistoriska museets hemsida framhåller museet att Heleneborgs båtklubb har mycket kompetens när det gäller vård av träbåtar och att man är väldigt nöjd med samarbetet som även möjliggör att Plurr ligger i sjön och kan vara i rörelse i sitt rätta element.

Eldsjälar på Heleneborgs båtklubb. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Unika kulturhistoriska och miljömässiga värden med svagt skydd

Långholmen och miljön runt Pålsundet ingår i kulturmiljövårdens riksintresse Stockholms innerstad med Djurgården. Kulturmiljön i Stockholms innerstad präglas bland annat av kontakten med vattnet och anpassningen till naturen, fronten mot vattenrummen och Stockholms inlopp, både från Saltsjön och Mälaren.

Stadsmuseet i Stockholm har beskrivit Pålsundet som ett ur kulturhistorisk synvinkel mycket viktigt område och en unik miljö som även bjuder på rekreations- och upplevelsemässiga värden. Museet menar att den maritimt anknutna båtklubbsverksamheten bidrar till miljöns värden .

Utöver riksintressestatusen finns idag inget lagskydd för Pålsundets marinhistoriska miljö och den hemmavist som området sedan mer än 100 år utgör för en stor mängd träbåtar som är konstuerade och byggda i Sverige. Samtidigt är de gällande detaljplanerna för området flera och reglerar förutsättningar och förhållanden på enbart Långholmsidan respektive Pålsundsparken och Söder Mälarstrand. Pålsundsområdet med utgångspunkt i vattenrummet har hittills inte betraktats som en sammanhållen miljö i stadsplaneringen.

Värdet av träbåtar både i rörelse och förtöjda mellan boj och brygga vid Långholmsbroarna

Området runt Pålsundet och Långholmsbroarna är en kulturmiljö där hamnanläggningen, bryggorna med sina båtplatser, kajen utmed den naturliga strandlinjen liksom grönskan utgör några av kulturmiljöns fysiska uttryck. Sjösättningarna, det vardagliga skrovslipandat och reparerandet, Båtklubbarnas dag, båtmotorer som dras igång, blänkande trädäck och flaggor och vimplar som vajar i vinden är olika ljud- och synupplevelser som också starkt bidrar till att skapa värden i miljön och hålla den levande.

Stadsmuseet har som expertorgan framhållit att Pålsundsområdet är en av de sista platserna i Stockholms centrala delar där det riktigt långa perspektivet kan avläsas.

En levande plats. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Att sprida kunskap om historiska transportmedel

Det här var första delen i den följetång som görs inom ramen för regeringsuppdraget Riksantikvarieämbetet har som handlar om att sprida kunskap om historiska transportmedel. I nästa del kommer ni få läsa om spårvagnar. Närmare bestämt Djurgårdslinjen i Stockholm*.

Text och bilder: Maria Adolfsson och Måns Pedersen, Kulturmiljöavdelningens utredare för det rörliga kulturarvet.

*För närvarande gör reserestriktionerna med anledning av spridningen av Covid-19 att aktiviteterna koncentreras till Stockholm. När restriktionerna medger det kommer historiska transportmedel i andra delar av landet uppmärksammas på liknande sätt.