Taggad: Uppland

Runfynd från Lena del 3

Linda Qviström penslar fram sitt fynd i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

Det blir faktiskt ett tredje K-blogginlägg om förra måndagens begivenheter. Förutom de tre runstenar som i dag finns vid Lena kyrka har det en gång funnits en fjärde sten (U 1029). Enligt Johannes Bureus, som upptecknade delar av inskriften i början av 1600-talet, låg den då i ”Lena kyrkedör”. Stenen antas även ha iakttagits vid en inventering 1829, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

När vi kom till Lena i måndags förmiddag träffade vi Linda Qviström från Upplandsmuseet, som svarar för den arkeologiska kontrollen i samband med arbetena inne i kyrkan. Hon följde också med oss bort till hästhagen för att vara med och se om det senast funna fragmentet hade den passning som Robin hade antagit. När vi var på väg tillbaka till kyrkan passade jag på att fråga om hon möjligen hade sett några spår av den fjärde runstenen i Lena. Det hade hon inte, men att hon lovade att hålla ögonen öppna. Linda berättade också att den ursprungliga ingången i kyrkan hade gått genom ett numera rivet vapenhus, som hade legat på kyrkans sydsida.

Därmed var vi klara vid kyrkan och eftersom Mats G. Larsson hade lovat att bjuda Robin och mig på lunch, så gav vi oss iväg. Någon timme senare när vi satt vid kaffet, kom en påringning från Linda, som berättade att hon hade borstat på några stenar intill den södra väggen inne i kyrkan och fått syn på något som liknade en slinga. Hon skickade också ett par bilder och det rådde ingen större tvekan om att detta måste vara en del av en runristning. Det var alltså bara för oss att åka tillbaka till kyrkan igen.

Och visst var det en runsten! När Linda borstade vidare kunde man iaktta en 5 cm bred runslinga omgiven av flera smala ornamentslingor. Stenen, som sticker ut en knapp halvmeter från muren, har ursprungligen har utgjort tröskelstenen i den igensatta dörren mellan det gamla vapenhuset och långhuset. Ristningen finns endast bevarad på ett mindre parti, som måste ha legat vid sidan av den gamla portalen. På resten av stenytan är ristningen helt bortnött.

Ristningen finns bara bevarad på en liten del av stenen. Foto Magnus Källström

Stenen har en synlig längd av närmare två meter. Vid en schaktning utefter fasaden 2017 iakttogs en liknande sten på utsidan av kyrkan och om det rör sig om delar av samma sten bör den ursprungligen ha varit en mycket stor. Bureus har vid sitt besök endast upptecknat ett 15-tal runtecken. Det övriga var enligt hans anteckning ”bortnött af fötrene”. Hans runor är i flera fall stupvända och utifrån hans avbildning verkar det högst tveksamt om inskriften har haft någon språklig mening.

Johannes Bureus’ uppteckning av runorna på U 1029 i handskriften F.a.6. Foto ATA

I det lilla stycke av runslingan som nu är bevarad finns först ett skiljetecken i form av ett kort streck. Därefter ser ut att följa en t-runa med ensidig bistav, en n-runa med dubbelsidig lågt ansatt bistav, en u-­ eller r-runa samt ett otvetydigt s. Därefter är stenytan utnött. Oavsett om man läser · tnus… eller · tnrs… ser inte detta ut att kunna vara en del av något meningsfullt ord. Det är alltså möjligt att vi har att göra med en runinskrift utan språklig mening – en nonsensinskrift eller icke-lexikal inskrift som det numera ofta kallas. Det finns i Mälardalen ett 30-tal sådana runstenar kända sedan tidigare. Det som är speciellt med stenen i Lena är att den verkar ha varit så stor.

I Kyrkoinventarium 1829 omtalas en runsten som man har trott är identisk med den runsten som Bureus såg. Läser man lite noggrannare i denna handling så inser man dock att så inte kan vara fallet. Här omnämns nämligen först tre gravstenar från 1600-talet som ska ha legat i vapenhuset, varefter följer uppgiften att ”I yttre dörren ligger ett stycke af en Runsten med Slingor. Stilen oläslig.” Denna sten har alltså legat i vapenhusdörren ut mot kyrkogården och kan alltså inte vara samma sten som nu har dykt upp. Kanske handlar det i stället om U 1028 eller om ett tidigare okänt fragment. Eftersom murar tillhörande vapenhuset har framkommit både vid schaktningar 2014 och 2017 är det inte omöjligt att det finns ytterligare ett runstensfragment dolt under marken ute på kyrkogården.

Stenen ligger som trappsten i den gamla sydportalen och har utsatts för en omild behandling, förmodligen vid 1864 års renovering. Foto Magnus Källström

Uppgiften i Kyrkoinventarium visar också att vapenhuset på kyrkans södra sida fanns kvar ännu 1829. Man kan gissa att detta revs först 1864 i samband med den renovering som Dybeck omtalar. Vid detta tillfälle ska man enligt Dybeck förutom runstenen U 1026 även ha påträffat ”ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Vad som hände med detta fragment framgår inte. Kanske handlar det om samma sten som nu har kommit i dagen.

De tre nyfynden från Lena kyrka lägger visserligen tillsammans inte mer än elva runor till den samlade runkorpusen, men de har ändå ökat vår kunskap om runstenarna vid denna kyrka på en mängd olika sätt. Det är sällan som en måndag på jobbet blir så händelserik.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om icke-lexikala runinskrifter i Marco Bianchis avhandling Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland från 2010. DS.

PPS. Läs om runfynden i Lena kyrka även på Upplandsmuseets blogg. DS

Runfynd från Lena del 2

Runstenarna U 1026 (till höger) och U 1027 (till vänster) i hästhagen vid Lena kyrka i begynnande vinterskrud. Foto Magnus Källström

Något som jag inte nämnde i mitt tidigare inlägg är att vi vid vårt besök i Lena kyrka i måndags också hade med oss ett litet runstensfragment i bilen. Det hittades för några veckor sedan inne i kyrkan av Anna Ölund från Upplandsmuseet i samband med den arkeologiska övervakningen av de golvarbeten som just nu genomförs.

Här hade Robin Lucas redan listat ut var vart det hörde, men historien början egentligen för mer än 150 år sedan. I sin reseberättelse 1864 nämner fornforskaren Richard Dybeck att det vid en reparation av Lena kyrka detta år hade framkommit ”en hel runsten samt ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Den förstnämnda ”krossades af arbetarne” så att det vid hans ankomst endast återstod ”ett större stycke […] jämte några smärre bitar”. Dybeck lät flytta den nyfunna runstenen (U 1027) tillsammans med de tidigare kända runstenarna vid kyrkan (U 1026 och U 1028) till en kulle intill prästgården.

I samband med förberedelserna för utgivningen av Upplands runinskrifter lagades och restes stenen den 17 maj 1951 på samma plats av Riksantikvarieämbetets stenkonservator R. Wibeck. En dryg vecka senare – den 29 maj – var Sven B. F. Jansson där för att undersöka tre runstensfragment som hade upptäckts liggande i ett syrénsnår intill prästgården. Det visade sig att samtliga fragment tillhörde U 1027 och det måste alltså handla om de ”smärre bitar” av stenen som hade funnits vid Dybecks besök 1864. Endast ett fragment hade direkt passning till det större fragmentet och kunde sammanfogas med detta. De två övriga som endast bär ornamentik passade inbördes, men inte med resten av stenen.

I Upplands runinskrifter har inskriften på U 1027 återgivits på följande sätt :

[·] uk · ihul · uk · gisl · uitr · li…
… ok Igull ok Gisl, Øyindr(?) le[tu]
”… och Igul och Gisl och Önd(?) läto …”

Det fragment som framkom inne i kyrkan nu i november bär runorna …tu · a… och utgör som Robin hade räknat ut en direkt fortsättning på den tidigare kända inskriften. Även om den nyfunna delen av texten bara innehåller en enda runa som man inte skulle ha kunnat gissa sig till, så är detta ett viktigt tillskott till vår kännedom om inskriften. En a-runa i denna ställning kan knappast vara resterna  av något annat än a[kua] det vill säga verbet haggva ’hugga’. Formuleringen ”lät hugga” är ganska ovanlig när det inte handlar om ristningar i block eller fasta hällar, men just i områdena norr om Uppsala finns påfallande många exempel på vanliga resta stenar. Att det inledande h-ljudet saknas är dessutom ett välkänt uppländskt dialektdrag, som av runstenarna att döma har funnits redan på vikingatiden.

En mycket nöjd Robin Lucas från Upplandsmuseet passar in det nyfunna fragmentet på rätt plats. Foto Magnus Källström

Vi ville naturligtvis kontrollera att det nyfunna fragmentet verkligen hörde ihop med den kända delen av stenen och begav oss därför iväg till den hästhage intill kyrkan, där stenarna står resta. Ett tunt snölager hade lagt sig medan vi hade varit inne i kyrkan, men det var inga som helst svårigheter att passa in fragmentet på rätt plats upptill till höger på stenen.

På marken intill stenen låg de två sammanfogade fragmenten med ornamentik som man inte kunde passa ihop med resten av stenen 1951. Det var onekligen svårt att förstå var de skulle ha kunnat sitta, men när jag kom hem prövade jag på datorn om det gick att hitta någon passning. Det ser faktiskt ut att finnas en sådan, men som framgår bilden nedan kommer det att krävas ett helt nytt arrangemang av fragmenten. Samtidigt står stenen i dag ganska löst i marken så det skulle vara ett mycket lämpligt tillfälle att genomföra denna typ av mer omfattande åtgärder.

Fotomontage av U 1027 där de ornerade fragmenten har passats in nedtill till höger samt Dybecks teckning av den större stenen i Sverikes runurkunder (1860–76).

När Dybeck såg stenen 1864 fanns i början av runslingan också en n-runa, som idag troligen är dold i det betongblock som stenen är ingjuten i. Denna runa bör ha utgjort slutrunan i ett namn. Av fotomontaget framgår tydligt att detta namn måste ha inlett inskriften och att det dessutom inte kan ha varit särskilt långt. En god gissning är att det har handlat om det vanliga mansnamnet Svæinn skrivet [suai]n. Tyvärr kan man i detta fall inte vara lika säker på suppleringen som med a-runan på det nyfunna fragmentet.

Det har påståtts att de två stenarna U 1026 och U 1027 är ristade av samma runristare, vilket knappast är riktigt. Visserligen finns vissa likheter i ornamentiken, men samtidigt är det en stor kvalitetsskillnad mellan stenarna. U 1026 är av allt att döma ett verk av den kände runristaren Öpir, även om andra forskare har tvekat på denna punkt. Däremot ska man nog inte knyta U 1027 till denne ristare. Det framgår inte minst av det nu upptäckta ordet haggva ’hugga’ i resarformeln. Detta ord använder Öpir ytterst sällan och när det förekommer i denna ställning är det endast i ristningar på fasta block och aldrig på resta stenar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Fortsättning följer här.

Runfynd från Lena del 1

Det nyfunna fragmentet i Lena kyrka. Foto Magnus Källström

I slutet av september påträffades ett tidigare okänt runstensfragment i samband med omläggningen av kyrkogårdsmuren vid Lena kyrka i Uppland. Trots att fragmentet bara bär fyra runor fick upptäckten ett stort genomslag i pressen. Detta berodde inte bara på det för uppländska förhållanden ovanliga stenmaterialet, nämligen kalksten, utan också på att fragmentet kunde kopplas till en tidigare känd runsten.

Av olika skäl har det tagit mig lång tid att komma ut till Lena kyrka och titta på nyfyndet, men i måndags åkte jag dit tillsammans med Robin Lucas från Upplandsmuseet. Vid kyrkan anslöt också Mats G. Larsson, som gärna ville ta det nyfunna fragmentet i närmare betraktande. Det visade sig bli en händelserik dag, vilket gör att jag nog får dela upp detta blogginlägg i flera delar.

Det stod redan när fragmentet först uppmärksammades klart att det måste vara en del av den tidigare kända U 1028 från Lena kyrka. Denna sten utgörs av ett större fragment, som har varit känt sedan Johannes Bureus’ dagar. Det låg då kyrkogården utanför vapenhusdörren och användes förmodligen som trappsten. 1864 lät Richard Dybeck flytta fragmentet till gravfältet söder om kyrkan tillsammans med runstenarna U 1026 och U 1027. Först 1951 fick det sin plats i Lena kyrka, där det ännu befinner sig. Den skadade inskriften har i Upplands runinskrifter (1953) lästs och tolkats på följande sätt:

… asbiurn · ạuk i[n]-… -­-[k]ụrụ….-­-­-…na-…anti kuþ suiki · þa iʀ h[a] sui[k]u
… Asbiorn ok …-[l]andi(?). Guð sviki þa, eʀ ha[nn] sviku.
”… Åsbjörn och …-land(?). Gud svike dem, som sveko honom.”

Att bli ”sviken” betydde att bli utsatt för förräderi med dödlig utgång och detta uttryck dyker emellanåt upp på runstenarna. En närmast identisk motsvarighet till bönen på U 1028 finns på en av de gotländska Sjonhemsstenarna (G 134) och på en nu försvunnen runsten från Söderby i Danmarks socken (U 954) stod det om den döde: En Sassurr drap hann ok gærði niðingsverk, svæik fēlaga sinn ”Men Sassur dräpte honom och gjorde nidingsverk, svek sin kamrat”.

Det tidigare kända fragmentet U 1028, som i dag finns inne i kyrkan. Foto Magnus Källström

Inskriften på det nyfunna fragmentet är egentligen inte särskilt märkvärdig. Redan på de fotografier som jag fick i september stod det klart hur runorna ska läsas …anua… och eftersom jag inte kunde komma på något lämpligt personnamn gissade jag på att det kunde vara resterna av exempelvis [h]ann va­[ʀ] ”han var” eller [h]­ann va­[] ”han blev”. Det finns nämligen nästan ingen ordskillnad på U 1028, så det är upp till läsaren att själv försöka avgöra var gränserna mellan orden går.

Fragmentet har ingen direkt passning till det tidigare kända fragmentet, men genom att studera deras utseende och tjocklek går det att bilda sig en uppfattning om var det kan ha suttit. Det stora fragmentet är 12 cm tjockt i den vänstra änden och 9 cm i den högra. Detta talar för att det har utgjort toppen av en runsten, som i sin nuvarande position vilar på den högra sidan. Det mindre fragmentet är 10 cm tjockt till vänster och 11,5 cm till höger. Detta motsvarar på det större fragmentet tjockleken i höjd med de runor som finns bevarade på den ursprungligen vänstra kanten. Det nyfunna fragmentet bör alltså ha tillhört stenens högra kant och har sannolikt suttit ungefär i jämnhöjd med dessa runor. Detta betyder också att jag måste ge upp min idé om att det har stått ”han var” eller ”han blev” på detta fragment. Det troligaste är i stället att vi här har resterna av namnet på någon av de personer som har låtit resa stenen. Det enda namn som ser ut att passa utan antagande av någon ovanligare skrivning är kvinnonamnet Rannvæig, som tidigare bland annat finns på en västgötsk runsten (Vg 118).

Detalj med den nyupptäckta n-runan nedtill till höger, som inte tidigare har noterats. Foto Magnus Källström

När vi skulle fotografera det större fragmentet och snedbelyste det med min medhavda bygglampa gjorde Robin Lucas en mycket intressant upptäckt. På den fria ytan vid ormens sammanrullade svans finns en 7,5 cm hög n-runa, som ingen tidigare har sett! Detta ger en förklaring till den lite förvånande formen h[a] för hann. Tydligen har ristaren först hoppat över n-runan och sedan lagt till den utanför slingan. I Upplands runinskrifter påstås att det inte går att avgöra om den andra runan i ordet har varit a eller n och att läsningen och tolkningen av detta ord därför ”i någon mån [är] osäker”. Vad jag kunde se finns tydliga spår av den vänstra delen av en a-bistav i den andra runan och med Robins nyupptäckta runa råder det ingen tvekan om att det står han på stenen! Det finns alltså inte längre någon anledning att reservera sig på denna punkt.

Det större fragmentet av U 1028 mäter i dag 0,73 × 0,82 m. Om man tänker sig att stenens mittaxel har gått där de två slingorna korsar varandra högst upp kan den ha varit bortåt en och halv meter bred. Detta öppnar också för att stenen ursprungligen bör ha varit mellan 2 och 2,5 meter hög. Med dessa dimensioner förstår man att den också måste ha burit en mycket lång text, av vilken vi idag bara har några få brottstycken. Det finns alltså goda skäl att hålla ögonen öppna när nästa sektion av kyrkogårdsmuren ska läggas om.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Genom det pågående projektet Evighetsrunor har även en tidigare okänd avbildning av U 1028 uppmärksammats. Den finns i Olof Celsius’ handskrift R 554 och är utförd i augusti 1741 troligen av Sven Bælter. Teckningen är ritad i skala och mycket väl utförd, men inte heller denne undersökare har noterat den nu upptäckta n-runan. DS.

Fortsättning följer här.

Tomtebodas runsten tentativt tydd

Det försvunna fragmentet av Tomtebodastenen U 125 fotograferat av Erik Brate 1903. Foto: ATA

Det lär finnas en person som har sett alla Sveriges runstenar. Jag vet inte vem det är och det är definitivt inte jag. Tvärtom har jag trots att jag ägnat mig åt detta ämne från och till sedan slutet av 1970-talet, en hel del luckor vad gäller självsyn. Ibland behöver en runsten inte heller vara särskilt avlägsen för jag ännu inte ska ha sett den i verkligheten. Det finns samtidigt något positivt i detta. Jag har ju många runstenar kvar att se och därmed mycket kvar att upptäcka och lära.

En runsten, som jag har ägnat några tankar åt då och då, men aldrig har sett är U 125 från Tomteboda i Solna. Enligt vad Elias Wessén skrev i första häftet av Upplands runinskrifter 1940 ska ett fragment av denna sten förvaras ”i Blindinstitutet, bland dess undervisningsmateriel”.

Ursprungligen var det två fragment. Det första undersöktes av Erik Brate sommaren 1903 och låg då ”vid Tomteboda Blindinstitut, ofvanpå muren utanför södra ändan af trädgårdsbyggnaden”. Detta fragment verkar tidigt ha försvunnit. Det andra fragmentet ska ha dykt upp ett drygt decennium senare. Brate, som även undersökte detta fragment, skriver i sin reseberättelse 1916 att det ”påträffades 1915 på blindinstitutets tomt vid gamla trädgårdsbyggnaden i sluttningen åt söder, där järnvägen nu har sina nya spår. Den 1903 påträffade biten var funnen tätt bredvid”.

Anledningen till att jag tidigare har intresserat mig för denna sten är att det på det nu försvunna fragmentet bland annat ska ha funnits namnet Svæinn, skrivet suein med ei för den gamla diftongen /æi/. Det är i stort sett bara två runristare i Uppland som använder denna beteckning – Visäte och Torbjörn i Sigtuna – och jag hade funderat på om stenen kunde vara ett förbisett verk av Visäte, som ju har verkat i trakten. Nu är just detta fragment försvunnet, men jag tänkte att det på det andra fragmentet kunde finnas något som gjorde att stenen kunde knytas till denne ristare. Det har dock aldrig blivit av att ta sig till Tomtebodaskolan och jag har senare förstått att lokalerna nu sedan länge rymmer en annan verksamhet. Frågan var vart runstenen hade tagit vägen.

I våras var jag ombedd att hålla ett föredrag om runor på Gunnes gård i Upplands Väsby, och i samband med detta fick jag en fråga om vad det var för runstensfragment som fanns i Synskadades museum i Enskede. Jag insåg direkt att det måste handla om Tomtebodafragmentet, vilket visade sig stämma när jag tog kontakt med museet. Det hade lyckligtvis följt med de övriga samlingarna från skolan.

Fragmentet i Tomtebodasamlingen på Synskadades museum. Foto: Magnus Källström

Äntligen fick jag möjlighet att titta närmare på detta fragment, men jag kan inte påstå att jag kom till någon lösning av frågan om upphovsmannaskapet. Det finns inget som motsäger att stenen kan vara ett verk av Visäte, men heller inte något som mer bestämt pekar ut honom. I stället började jag fundera på texten, som ju bara utgörs av ett litet brottstycke: …-uri × hiþa…. Detta har aldrig tolkats, men egentligen kan de sista runorna inte vara resterna av så mycket annat än adverbet heðan ’hädan’.

Ordet finns tidigare belagt på två vikingatida runstenar. Den ena är den sörmländska Lundbystenen (Sö 131), rest till minne av Skarde, som fōr austr heðan með Ingvari ”for österut hädan med Ingvar”. Den andra är den danska Tryggevældestenen (DR 230), där ordet ingår i en förbannelseformel: Sā verði at rita es ælti(?) stæin þannsi eða heðan dragi ”Den ska bli till en ’räte’ (eller ’rädde’) som ödelägger(?) stenen eller släpar den härifrån.” Vad som avses med ordet ’räte’ eller ’rädde’ är det ingen som säkert vet, men det står helt klart att det inte kan ha varit något eftersträvansvärt.

Tryggevældestenen är försedd med ett antal stora genomgående borrhål längs kanterna, som ironiskt nog måste ha tillkommit i samband med någon flytt av stenen och som varit avsedda att fästa dragremmar i. Den som sysselsatt sig med detta har nog varit lyckligt ovetande om innehållet i runtexten.

Frågan är hur runföljden …-uri som föregår ordet heða[n] på Tomtebodastenen ska tolkas. En möjlighet är en konjunktivform ̄ri av verbet ̄ra ’föra’, vilket leder tankarna till Tryggevældestenens text. Förbannelseformler är dock inget som brukar finnas på de uppländska runstenarna. Närmare till hands ligger i stället att gissa på en formulering liknande den på Lundbystenen och att …-uri är slutet av namnet på någon hövding som likt Ingvar den vittfarne har lett en vikingafärd till främmande land. Om det antagna namnet har föregåtts av prepositionen með ’med’ måste det stå i dativ och det skulle då exempelvis kunna handla om namnet Þōriʀ, som har formen Þōri i dativ. Någon vikingahövding Tore är dock inte känd från svenska runstenar.

En sådan verkar dock finnas omnämnd på en dansk runsten, nämligen Mejlbystenen (DR 117), som finns på Randers museum på Jylland. Stenen är rest av Åne efter sonen Eskil, ”som dog med Tore i Öresund” (ias : tauþr | uarþ : maþ : þuri : i : ura : | : suti :).

Nu är Tore ett av de allra vanligaste namnen under vikingatiden och bara på runstenarna i Sverige finns runt femtio belägg. Jag tror därför inte att vi ska räkna med att det är denne Tore som kan ha förekommit på U 125. Om man undantar ordet heðan, som jag är rätt säker på har funnits på Tomtebodafragmentet, måste de övriga förslagen givetvis bara uppfattas som för tillfället obevisbara möjligheter.

Samtidigt kanske man ska passa på att ta med sig lite av de erfarenheter som förmedlas av de två danska runstenarna: ha respekt för vatten i sommarvärmen och låt runstenarna stå där de står.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första runfynd och sentida runstensresare i Kverrestad

Det nyfunna runstensfragmentet från Eggeby i Spånga. Foto Magnus Källström

Åter igen har vi fått vänta på årets första runfynd. Visserligen har det kommit in meddelanden om möjliga fynd, men dessa har antingen kunnat avfärdas eller väntar på att granskas. Men i tisdags hände det. Då ringde Johan Runer på Uppdrag arkeologi och meddelade att han hade hittat ett runstensfragment i samband med en arkeologisk undersökning vid Eggeby på Järvafältet utanför Stockholm.

Jag satt just då i en bil någonstans söder om Jönköping på väg hem från en längre undersökningsresa i Sydsverige. När jag stannade till för att titta på den bild som jag hade fått mig tillsänd såg jag direkt att det utan tvekan handlade om en bit av en äkta runsten. Stenen hade dessutom framkommit under torven vid maskinavbaningen och måste ha legat på platsen under en relativt lång tid.

Fragmentet är inte större än en handflata och bara en enda runa återstår. Den kan antingen läsas som m eller ʀ beroende på hur man vänder fragmentet. Samtidigt har det en slät kant som måste vara ursprunglig, och eftersom det vanligaste är att runinskrifter löper medsols med runornas toppar vända ut mot kanten bör det röra sig om en ʀ-runa. Under vikingatiden stod denna runa för ett speciellt r-ljud som i stort sett bara kunde förekomma i slutet av ord och som exempelvis finns i det på runstenar ytterst frekventa ordet æftiʀ ’efter’. Av statistiska skäl skulle man därför kunna hävda att det troligtvis är detta ord som runan har tillhört, men säker kan man naturligtvis inte vara.

Fyndplatsen för runstensfragmentet som är nog så intressant. Foto Magnus Källström

Det märkligaste är dock stenmaterialet. Fragmentet är nämligen av röd sandsten och inte mer än drygt 4 cm tjockt, vilket av allt att döma har varit stenens ursprungliga tjocklek. Det har alltså tillhört en runsten av den typ som man brukar hitta vid medeltida kyrkor i Uppland. De antas med goda skäl ha tillhört någon form av senvikingatida gravmonument som varit resta på tidiga kristna kyrkogårdar. Vid Spånga kyrka, som ligger på andra sidan E 18, omkring 750 meter åt sydväst, har mängder av fragment från sådana runstenar påträffats. Kan fragmentet kanske ha kommit därifrån? Eller har en runsten av liknande typ också rests vid Eggeby under samma tid? Eggeby var nämligen Spångas prästgård under medeltiden och en förbindelse med kyrkplatsen kan ju ha funnits tidigare. Dessa frågor kan vi nog först få svar på när utgrävningen har framskridit ytterligare.

Den sentida runstenen i fattigmagasinet vid Kverrestads kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Innan jag fick det uppiggande samtalet om nyfyndet vid Eggeby hade jag varit i Skåne, där jag bland annat ägnade mig åt att lösa ett litet tolkningsproblem, som jag länge hade gått bet på. För drygt ett år sedan fick jag en fråga om en sentida runsten, som sitter i det ena hörnet av ett fattigmagasin uppfört 1802–03 vid Kverrestads kyrka. Stenen finns upptagen som Raä 4:1 i Fornminnesregistret och bär en klockbild med tre rader med runor. Enligt uppgift fanns det till och med en sägen om att detta var gravstenen över kyrkans byggmästare.

På fotografier och en teckning som jag fått mig tillsända, hade jag kunnat läsa orden ʀaistu : stain i den nedersta raden och dessutom sett att det troligen stod nyman i den översta. Jag gissade då att den sistnämnda runföljden kunde syfta på den kulturintresserade Carl Fredric Nyman (1745–1818), som var prost i Kverrestads församling när byggnaden uppfördes. Mittraden hade jag däremot inte lyckats begripa.

Väl på knä framför stenen var det inga problem att läsa och förstå inskriften. Där står:

nyman :
ok : ulla :
ʀaistu : stain :
det vill säga ”Nyman och Ulla reste stenen”.

Formen på de två sista orden tyder på att Nyman har varit förtrogen med stavningen på de vikingatida runstenarna, men han har tydligen inte känt till att ʀ-runan aldrig kan stå som första runa i ett ord. Runan t har av någon anledning endast bistav till vänster, medan runorna a och n har dubbelsidiga bistavar med undantag för a-runan i ulla, som bara har bistav till vänster. Man kan därför fundera på om ristaren här kan ha avsett något annat ljud, exempelvis /e/.

Med hjälp av Lunds Stifts Herdaminne är det inte heller svårt att avgöra vem denna ulla (eller ulle?) var. Där framgår att Carl Fredric Nyman sedan 1789 var gift med Ulrika Möller, prästdotter från Glemminge.

I herdaminnet uppges att Nyman ”ihågkommes som en allwarsam och hederlig man”, men tydligen har han inte dragit sig för att låta hugga sitt och hustruns namn med runor i grundmuren till det hus, där naturaprodukterna för socknens fattiga skulle förvaras. På en fyrkantig sten som sitter högre upp i muren finns en mer officiell inskrift med latinska bokstäver: ”Qverrestads sockens Sädes Magazin Inrättadt 1803 C. F. N.”

Därmed var denna runstens gåta löst och vi får leta efter kyrkobyggmästarens gravsten någon annanstans.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om de senaste årens runstensfynd vid Spånga kyrka i rapporter från Stockholms stadsmuseum respektive Arkeologerna. DS.

”Runomästaren” Fridolin och Evighetsrunor

Inom projektet Evighetsrunor har jag arbetat med digitaliseringen av det så kallade Fältexemplar C av Sveriges runinskrifter. Det innehåller runforskares marginalanteckningar, och de kan t.ex. handla om nya läsningar eller tolkningar av en inskrift, om att en sten lagats, målats upp eller placerats om. Vissa typer av anteckningar förekommer ofta, t.ex. finns det information om antalet uppmålningar för de flesta stenarna, medan andra typer av information förekommer mer sällan, t.ex. har jag bara en gång stött på en anteckning om vid vilken tidpunkt det är lämpligast att fotografera en sten. Under arbetets gång har jag på flera ställen kunnat se tecken på att detta exemplar verkligen tagits med i fält: inte så sällan har jag kunnat se spår av den rödfärg som använts för att måla upp inskrifter och ibland har jag hittat torkade växter och insekter mellan sidorna.

För vissa svårlästa anteckningar har jag kunnat vända mig till ett äldre fältexemplar, det så kallade Fältexemplar A, som innehåller i princip samma marginalanteckningar med undantag för dem som tillkommit under de senaste 10–15 åren. Häromdagen skulle jag just avkoda en sådan svårbegriplig anteckning i Fältex C, slog upp Fältex A för att jämföra med vad som skulle kunna finnas där och stötte på ett riktigt roligt fynd. Där låg ett gammalt urklipp med artikeln ”Runomästaren” ur Upsala Nya tidning från den 10 juli 1959 (se figur 2). Den kunde jag inte låta bli att läsa!

Författaren till artikeln kallar sig för Fridolin – en pseudonym som jag inte har lyckats identifiera än – och berättar en historia som han från början hade tänkt ta med sig i graven. Men vad är det som fått honom att ändra sig och blotta sitt gamla ”brott” inför alla? Fridolin börjar sin artikel med att understryka att det knappast finns någon lag som förbjuder tillverkningen av runstenar. Därefter avslöjar han att han när det begav sig hade en medbrottling, vars namn han dock ansvarsfullt nog inte nämner. Vidare får vi till slut veta vad de två gjorde för något: de ”totade till en runtext, tog verktyg med [sig] till skogen och högg in ramsan i en drakslinga på ett ensligt belägget stenblock”.

Inskriften som de på så sätt fick ihop lyder: astriþ lit reisa þina stein aftir hu(i)kus bonta sin auk sun sin ulf

Det som hände sedan, 25 år senare, var säkert anledningen till att ”brottslingarna” bestämde sig för att hålla tyst om saken under resten av sina liv: ”en gråskäggig professor kom resande för att rusta upp bygdens (äkta) runstenar. Döm om min förvåning, när jag en dag på en skogspromenad finner att min runinskrift lyser klarröd mot den gråa granithällen. Jag hade väl aldrig kunnat tro […] att erfarna fackmän skulle låta lura sig på ett så avslöjande sätt…”

Historien slutar dock lyckligt för fackmännen. De lät sig inte luras! I band 9 av Sveriges runinskrifter (Upplands runinskrifter, del 4) behandlas inskriften på sidan 340 med mindre typsnitt:

”Mesattebo, Viksta socken. […] ett större flyttblock, å vars östra, släta sida en inskrift från nyare tid har blivit inhuggen. Inskriften är anbragt i ett band, som är lagt i form av en kringla; ett tafatt försök har gjorts att utforma den ena ändan till ett gapande ormhuvud. Ristningen är gjord med ett skarpt redskap, sannolikt en kniv. Linjerna äro smala. Runorna äro djupare ristade än ramlinjerna. Inga skiljetecken finnas, men mellanrum mellan orden. Följande runformer äro anmärkningsvärda: [runtecknen anges].”

Att inskriften är sentida avslöjas av ristartekniken, av mellanrummen mellan orden samt av de ”anmärkningsvärda” runformerna: r och b-runorna med slutna och kantiga bågar är ett tydligt tecken på en sen tid, eftersom de motsvarande vikingatida runformerna så gott som aldrig uppvisar sådana drag.

Två år efter den gråskäggige professorns besök slog Fridolin upp sin trakt i den nyutkomna delen av Upplands runinskrifter och häpnade när han såg att inskriften hade tagits med. Författaren fylldes dock av blandade känslor: ”Beskrivningen fyllde mig med ömsom stolthet, ömsom vrede. Texten var tolkad så som den var avsedd att tolkas. Bra! Men vad är nu detta? ’…ett klumpigt försök att efterlikna ett drakhuvud’. Vet herrarna inte hut?! ’…troligen ristad med en kniv eller annat vasst stålföremål’. Fel! Den är inknackad på hederligt vis.” Fridolin verkar vara så rasande att han knappt kan citera rätt vad som står om hans eget verk. Han erkänner också han bara var 12 år gammal när han och hans kamrat gjorde det hela på skoj och att han aldrig haft för avsikt att ”tas för en kollega till Asmund eller Skrikhalsen och de andra stora pojkarna”.

Ja, att han han inte försökt efterlikna Åsmund eller Öpir är rätt tydligt, men finns det kanske någon annan stor pojke som inspirerat honom?

Den ovanliga ordföljden med det demonstrativa pronomenet þina före sitt huvudord stein samt det faktum att diftongen /æi/ ristas ei i detta ord och i verbet reisa ledde mina tankar till Visätes runstenar. Och riktigt nog har Visäte minst femton förekomster av just denna ordföljd (se U 72, 75, 119, 207, 236, 237, 238, 393 454, 613, 614, 621, 668, 669, och 682). Stavningen ei har han också nästan alltid i dessa två ord, liksom i andra ord med diftongen /æi/.

Döm nu om min förvåning när jag upptäckte att Fridolin nästan ordagrant kopierat runstenen U 238 från Lindö, Gullbron (Vallentuna), som lyder:

 ’ astriþ ’ lit reisa ’ þina ’ stein ’ eftiʀ sun sin ’ suein : auk × ulf × bonta ’ sin ’
Āstrīðr lēt ræisa þenna stæin æftiʀ sun sinn Svæin ok Ulf, bōnda sinn.
”Astrid let resa denna sten efter sin son Sven och [efter] Ulf, sin make.”

Varifrån tog Fridolin formen aftir för prepositionen æftiʀ och vad betyder namnet huikus? För prepositionen misstänkte jag först att pojkarna som förlaga hade någon skrift om uppländska runstenar, t.ex. Otto von Friesens Upplands runstenar från 1913, eftersom detta sätt att rista prepositionen var populärt just i Uppland (29 exempel i Lena Petersons Runordsregister). Otto von Friesens bok innehåller t.ex. både den ovannämnda U 238 och två uppländska runstenar med aftir: U 654 och U 999. Magnus Källström föreslår dock en mer tilltalande lösning, nämligen att pojkarna skulle kunna ha använt sig av Läsebok för folkskolan, vars nionde upplaga med nya illustrationer innehåller en träsnittsavbildning av runstenen vid Lindö U 238. Bläddrar man vidare i läseboken upptäcker man på nästa sida den 16-typiga runraden med de egendomliga kantiga runformerna för b och r-runorna, och man noterar också att den translitterering som ges till runraden och stenens inskrift inte gör skillnad på ʀ och r. Vad namnet huikus eller hulkus skulle kunna syfta på har jag tyvärr inte lyckats begripa.

I detta samband vill jag kort nämna vad Elisabeth Svärdström skriver om i sin artikel Runristning om nykterhet (1969, särtryck ur Sörmlandbygden) som jag också har fått upp ögonen för tack vare Magnus Källström. Saken är nämligen den att samma avbildning i Läsebok för folkskolan har inspirerat minst två andra sentida inskrifter: inskriften på Fåfängan i Stockholm har samma runslinga som U 238, och runformerna är hämtade från läsebokens futhark. Den ristades av den trettonårige Gösta Storm och hans kamrater sommaren 1906 och innehåller texten ”Anders, Emma, Gösta Storm. Minne av vistelsen i Fåfängan 1905–06. Leve nykterheten!” Den andra inskriften har också den samma runslinga som U 238 och finns i Karlskoga (Värmland) på de så kallade Namnhällarna.

Men låt oss återvända till Fridolins verk! Jag har nämligen också försökt förstå vem den gråskäggige professorn kan ha varit: Sven B. F. Jansson? Men han hade ju inget skägg! Elias Wessén? Hade han skägg? Nix… Mystiskt det hela, men sannolikt var det ändå Run-Janne som i pojkens unga ögon verkade så gammal att skägget kom som en synvilla.

Hade runomästaren Fridolin bara vetat att han är nu en del av projektet Evighetsrunor och har förtjänat sitt eget inlägg på K-bloggen, så skulle han säkert ha känt sig bra stolt! Eller?

>> Sofia Pereswetoff-Morath är fil. dr. i runologi

Nya runor! Säkra vårtecken ifrån Vada

Fragmentet från Vada kyrka när det var alldeles nyfunnet. Foto John Hamilton/Arkeologerna.

I måndags förmiddag ringde John Hamilton från Arkeologerna, vilket i regel bara kan betyda en sak: att ett nytt runfynd har gjorts. Så var mycket riktigt fallet och denna gång handlade det om ett runstensfragment från Vada kyrka, som just nu genomgår renovering.

Fyndet hade han gjort i samband med övervakning av schaktningar för en åskledare på kyrkogården strax norr om kyrkan, och med tanke på dess storlek (det mäter inte mer än 19,5 × 12 cm) och den minst sagt leriga jorden på platsen måste det betraktas som en liten bragd.

Efter rengöring var dock ristningen mycket tydlig och redan från hans första fotografi som jag fick mig tillsänt efter lunch, kunde jag utan större tvekan läsa …t + k-…. Inskriften består alltså av två runor samt rester av en tredje, vilket är alldeles för få tecken för att texten ska kunna tolkas. Visserligen skulle man utifrån vad som brukar stå på runstenarna gissa på ett [lē]t g­[æra] ”lät göra” eller [a]t K-/G­- det vill säga prepositionen ”efter” följt av ett namn som har börjat på K eller G, men mer än spekulation kan detta aldrig bli.

Det mest intressanta var dock stenmaterialet. De flesta runstensfragment som tidigare har påträffats vid Vada kyrka är av röd sandsten, men denna gång handlade det om granit. Tankarna gick naturligtvis omedelbart till en speciell runsten, nämligen den som vid kyrkorenoveringen 1955 påträffades inlagd som fönsterbänk i sakristian och som jag har skrivit om i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter. Kunde det nyfunna fragmentet möjligen höra ihop med denna sten?

Runstensfragmentet U Fv1971;212B som det såg ut när det påträffades 1955 inlagt i en fönsterbänk i sakristian. Foto ur Runverkets samlingar.

Igår passade jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på att i samband med andra tjänsteärenden ta en tur till Vada kyrka och sammanträffa med John. Att det rörde sig om en och samma sten kom vi ganska strax fram till, eftersom stenmaterialet visade sig utgöras av en karakteristisk strimmig sort. Vi kunde också konstatera att fragmentet måste ha tillhört stenens vänstra kant och genom att det fanns en liten avsats i brottytorna på båda fragmenten gick det till och med att med stor sannolikhet passa in det på rätt plats. Det blev då också uppenbart hur runtecknen skulle tolkas. Inskriften inleds med runorna ra… som måste vara början av ett namn (kanske med förleden Ragn-). Runorna …t + k-… på det nyfunna fragmentet kan då inte gärna vara resterna av något annat än just frasen [lē]t g­[æra] ”lät göra”. Att hitta en tidigare okänd runsten är alltid stort, men att hitta ett runstensfragment som kompletterar texten på en tidigare känd runsten är ibland nästan större.

Så här ska nog fragmenten från Vada passas ihop. Foto Magnus Källström.

Tyvärr är varken läsningen är tolkningen av inskriften på det tidigare kända fragmentet helt klar och jag måste säga att jag inte är helt tillfreds med det förslag som jag har framfört i den preliminära artikeln i supplementet. Men om vi nöjer oss med detta så länge, ser texten på stenen nu ut på följande sätt:

ra…t + k-…okrahnuiṣ-­-ịiokat|oturs
Ra[gn-(?)…lē]t g­[æra] … ok Ragnvī(?) … ok (eller: hiogg) at dōttur s­(īna?).
”Ragn-(?) … lät göra … och Ragnvi(?) … och (eller: högg) efter sin(?) dotter.”

Det måste också nämnas att John innan han kom till Vada igår hade avlagt ett besök vid Spånga kyrka och där på morgonen påträffat ett tidigare okänt runstensfragment av röd sandsten. Fragmentet bär visserligen bara en bit av en slinga, men att det rör sig om en runsten råder det inget tvivel om. Ristningen är utförd med ovanligt fina, endast 3 mm breda ristningslinjer, vilket gör att vi kanske även kan passa ihop detta fragment med någon tidigare känd runsten. Detta får framtiden utvisa.

Runverket har hittills i år registrerat fyra nyfynd. Nummer 1, 3 och 4 har John Hamilton svarat för och två av dem till och med under samma vecka. Jag misstänker att detta är ett mycket svårslaget rekord!

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första nyfynd 2017

Runstensfragmentet som påträffades 2017 i kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm. Foto Magnus Källström.

Det har blivit något av en tradition att presentera årets första runfynd på K-blogg, så varför bryta denna? I år dök det upp den 2 februari det vill säga igår. Den lycklige upptäckaren var John Hamilton från Arkeologerna vid Statens historiska museer och nu på morgonen har jag varit ute på kontoret i Hägersten och tittat på fragmentet.

Fyndet gjordes i samband med omläggningen av en del av kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm, ett arbete som har föregått etappvisa under flera år och som också har bjudit på flera tidigare runstensfynd. Både 2014 och 2015 års första runfynd gjordes just i Spånga och det var faktiskt John som stod även för dessa.

Det nyfunna fragmentet från Spånga låg djupt ner i fyllningen i muren och tillhör de minsta som har framkommit vid denna kyrka. Det mäter inte mer än 6,5 × 10 cm och är bara 1,5 cm tjockt. Trots det lilla formatet har en bit av en runslinga med två runor bevarats. Den ena utgörs av resterna en a-runa. Den andra är svårare, eftersom den ligger precis intill den ena brottkanten, men det mesta talar för att denna runa har varit i. Däremot är det osäkert från vilket håll tecknen ska läsas. Står det ai eller ia? Någon originalkant som kan ge ledning finns inte bevarad, men runslingan är svagt böjd, vilket talar för att läsningen ai ligger närmast till hands.

Två runor är naturligtvis alldeles för litet för att man ska kunna säga något om innehållet i texten, men med tanke på att två av de vanligaste orden på runstenarna – efter ordet ok ’och’ – är ræisa ’resa’ och stæinn ’sten’ som båda kan innehålla teckenföljden ai kanske det inte är alltför djärvt att gissa att runorna har tillhört något av dessa ord. Åtminstone borde statistiken tala för detta.

Fragmentet är som nämnts påfallande tunt, bara 1,5 cm. Visserligen är det inte uteslutet att sandstenen kan ha skiktat sig och ursprungligen varit tjockare, men vi kan nog räkna med att stenen i sin helhet har varit relativt liten. Runorna är dock inte överdrivet små. Slingan mäter 7 cm och runtecknen bör ursprungligen ha varit 6 cm höga.

Även om fragmentet har blivit lite kantstött i senare tid är brottytorna uppenbarligen mycket gamla och det måste vara mycket länge sedan stenen slogs sönder. Genom fynd som tidigare har gjorts vid Spånga kyrka vet vi att en del av dessa stenar måste ha slagits sönder redan på 1100-talet. De var nämligen återanvända i anläggningar som måste tillhöra den tid då den äldsta stenkyrkan i Spånga uppfördes och flera har faktiskt fortfarande spår av ursprunglig bemålning.

Frågan är dock varför sandstensrunstenarna från Spånga är så fragmenterade. Av det 25-tal fragment som har hittats vid kyrkan under de senaste tjugo åren är det nästan inget som bär fler än två runor! Är detta resultatet av en avsiktlig och mycket grundlig förstörelse redan under tidig medeltid eller är det bara för att de tunna sandstenarna har varit skörare? Det kan nämnas att det också finns fyra runstenar av granit eller gnejs från Spånga kyrka och av dessa har tre använts som byggnadsmaterial i kyrkan mer eller mindre hela.

Årets första runfynd må vara mycket litet, men det väcker stora frågor!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Läs mer om undersökningarna vid Spånga kyrka hos Arkeologerna!

Ett trälock med runor från Uppsala

Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström
Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström

Det har sagts att de bästa fynden gör man i museimagasinet eller i arkivet, och när det gäller runor är det ofta sant. Visserligen har vi år kunnat glädja oss åt återfyndet av runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala och ett par helt nyfunna runstensfragment från Stockholmstrakten, men på föremålsfronten har det varit lite glesare. Ett djurben med en lång rad av upprepade þ-runor framkom visserligen vid en arkeologisk undersökning i Sigtuna nu i somras, men det är hittills allt på det området.

I tisdags förra veckan fick jag dock ett mejl från Joakim Kjellberg på arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet, som berättade att han vid ett besök i Historiska museets magasin i Tumba hade uppmärksammat ett trälock med något som han misstänkte var runor. Locket kom från en utgrävning i kvarteret Rådhuset 6 och 9 utförd under åren 1974 och 1976, men ristningen tycks inte tidigare ha uppmärksammats. Redan när jag såg Joakims bilder fick jag en känsla av att tecknen kunde bilda namnet Peter, men skrev tillbaka att jag nog först ville se inskriften i verkligheten innan jag kom med någon mer definitiv läsning och tolkning.

Morgonen efter mejlade jag till Historiska museet och frågade om det kunde vara möjligt att få in föremålet till stan så att jag kunde göra en närmare undersökning. Det visade sig inte vara några problem och vi avtalade en tid. Jag har just återvänt från detta mycket givande besök. Det visade sig mycket riktigt vara runor och de var inte alls särskilt svåra att läsa. Själva föremålet utgörs av någon form av lock, 85–90 mm i diameter och med ett 9 mm stort hål i mitten. Det är ristat på två sidor. På den ena sidan finns ett stort kors och på den andra de nämnda runorna. Kanten på locket är avfasad på ett sätt som tyder på att den korsristade sidan utgör ovansidan. Runorna har alltså befunnit sig på undersidan och i normala fall varit dolda, förutsatt att det verkligen handlar om ett lock till ett kärl.

Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström
Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström

Vad står det då? Jo, runorna kunde utan större tvekan läsas som -bæ͡ta͡r | a. Det första tecknet går inte att bestämma, efter det är genomskuret av hålet, alternativt ristat över detta. Denna linje är dock mycket längre än de övriga runorna och hör kanske  inte till själva inskriften. Beträffande de övriga tecknen råder det ingen större tvekan om läsningen. Ristaren använder både kortkvist- och långkvist-a, den förra som tecken för för /a/, den andra för /æ/. Detta visar att det handlar om en medeltida inskrift och runorna ͡ta͡r tolkas enklast som mansnamnet Peter. Namnet är bibliskt och vann tidigt popularitet genom uppkallelse efter aposteln Petrus. Enligt Landnamabók fanns det på Island omkring år 1000 en man med namnet Pétr frá Ósi, men ett nästan lika gammalt belägg har påträffats i våra trakter. På ett runstensfragment av röd sandsten (U 65) från Spånga kyrka i Stockholm förekommer runföljden betar, som av allt att döma återger samma namn. Av ornamentiken att döma tillhör denna sten mitten eller snarare den senare hälften av 1000-talet.

Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)
Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)

På trälocket från Uppsala finns en runa till som måste förklaras. Den är ristad ovanför raden mellan de två sista runorna och utgörs av en otvetydig a-runa. Förmodligen ska den utläsas som ā och tolkas som presensformen i singularis av verbet æiga ’äga’. Inskriften kan alltså tolkas som Pētar ā »Peter äger». Sådana ägarformler är inte ovanliga, men det märkliga är att den i detta fall verkar har varit placerad på ett dolt ställe på föremålet, vilket ju strider mot hela idén med en ägarmärkning. Eller handlar det inte om ett lock utan om något annat föremål?

Förslag mottages med tacksamhet!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS.  Om Peter på runstenen från Spånga kan man läsa i Per Stilles uppsats ”Peter och Tor – två namn i svenska runinskrifter” i Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999 (1999). DS.

Runtydning på tunnelbanan

Det bevarade fragmentet av runstenen U 878 från Möjbro i Hagby socken, som i dag står i kyrkans tornrum. Foto Magnus Källström
Det bevarade fragmentet av runstenen U 878 från Möjbro i Hagby socken, som i dag står i kyrkans tornrum. Foto Magnus Källström

Att få ägna sig åt runologisk forskning i stort sett på heltid (inklusive en hel del fritid) är ett stort privilegium. Man vet aldrig på förhand vad det kommer att stå i nyfunnen runinskrift eller om det ska gå att tolka och förstå, inte heller om det aktuella fyndet kommer bekräfta något som vi redan vet eller om vi måste omvärdera och tänka nytt. På samma sätt brukar nästan varje besök i arkiven ge nya ledtrådar och pusselbitar. Ofta får man ögonen på någon uppgift eller teckning som tidigare varit okänd och som i lyckliga fall kan lösa något problem inom det rätt vida forskningsfältet.

Ibland får jag även för mig att tillfälligheterna och slumpen spelar en märklig roll i det jag sysslar med. En upptäckt som görs följs den gärna av flera, som man annars kanske inte skulle ha kommit att tänka på. Samtidigt är det inte alltid som uppslagen håller hela vägen ut.

För några veckor sedan återfanns som bekant den sedan länge försvunna runstenen U 874 i Hagby kyrka, några mil utanför Uppsala. Jag har varit där ute vid två tillfällen. Första gången var dagen efter att fyndet hade gjorts, andra gången när stenen skulle lyftas ur marken. Vid det senare besöket hade jag också bett att få komma in i kyrkan och titta på ett större runstensfragment, som förvaras där. Fragmentet påträffades på 1930-talet i en grund till ett hus vid Hagby prästgård, men har ursprungligen tillhört en runsten (U 878) vid Möjbro, två kilometer nordväst om kyrkan.

Egentligen hade inga som helst idéer om detta fragment, men jag ville gärna se det i verkligheten när jag ändå var där. Det visade sig vara ett rätt rejält stycke av röd och ovanligt grovkorning granit. Ristningen är inte uppmålad, vilket ju är en stor fördel om man ska göra förutsättningslös granskning. Detta hade jag egentligen inga planer på, men jag hade tagit med mig en stark lampa för att kunna belysa ristningen från olika håll och ta lite bilder när jag ändå var där. Med den goda belysningen upptäckte jag snart att man kunde se betydligt mer av rundjurets huvud än vad som finns markerat på planschen i Upplands runinskrifter. Exempelvis har djuret en lång utdragen nos, som av någon anledning hade lämnats utan ifyllning på fotografiet. Rundjurshuvudet är av en typ, som vi bland annat finner hos ristaren Fot, vars stora sten på kyrkogården just då var på väg att lämna marken. Det som återstår av runorna på fragmentet är däremot kanske inte så märkligt. Man har här läst …-it × raisa × st… och det var också det som stod på stenen.

Några dagar senare satt jag på tunnelbanan på väg till jobbet och tittade igenom de bilder som jag hade tagit med mobilen. Plötsligt slår det mig att det ju enligt planschen i Upplands runinskrifter också ska finnas rester av inskriftens första runa. Den hade helt glömt bort att leta efter när jag var i Hagby, men när jag tittade närmare på bilderna i mobilen upptäckte jag att det på rundjurets hals fanns strukturer i stenen som skulle kunna vara resterna av en r-runa. Dessutom tyckte jag mig eventuellt se spår av ett inledande skiljetecken. Jag vet ju mycket väl att det första namnet i Upplands runinskrifter har återgivits som ioþkirþ efter äldre källor och att det där med lite tvekan har tolkats som en felläsning för Þōrgærð, alltså kvinnonamnet Torgärd. Men om namnet inleds med en r-runa, så borde det ligga närmare till hands att tolka det som (H)­rōðgærð (det vill säga ett Rodgärd). Jag hade väl inte direkt koll på om det verkligen existerade ett sådant namn, men jag visste att en svagt böjd variant (Hrōðgærða förekom på en runsten i Köpings kyrka på Öland.

Detalj av inledningen på inskriften på U 878 med den r-lika strukturen nedtill i bild. Foto Magnus Källström
Detalj av inledningen på inskriften på U 878 med den r-lika strukturen nedtill i bild. Foto Magnus Källström

Längre än så kom jag inte med tolkningsarbetet på tunnelbanan, eftersom det var dags att gå av, men när jag kom till mitt tjänsterum konsulterade jag Upplands runinskrifter. Det visade sig att det inledande namnet hade uppfattats på en mängd olika sätt av de antikvarier och forskare som undersökte stenen på 1600- och 1700-talen.

Caspar Cohl har exempelvis läst …oirkirþ, medan Jonas Håkansson Rhezelius har koirkirþ i en teckning, men × koþilþr i en annan. Olof Celsius, som var den siste att se stenen i helt skick den 12 mars 1727, läste rorkirþ. När jag tittade närmare på de äldre läsningarna upptäckte jag också att det på Hadorphs och Leitz’ träsnitt (B 360) faktiskt står ioþkilþ och inte ioþkirþ, som det felaktigt uppges i Upplands runinskrifter. Dessutom fick jag veta att det var Celsius som först föreslog tolkningen Torgärd, trots att han själv alltså hade läst den inledande runan som r.

Hadorphs och Leitz träsnitt i Bautil (B 360) samt fotografier av de två fragment som påträffades vid Hagby prästgård i början av 1930-talet. Det upptill till höger försvann i samband med kyrkans renovering 1935. Har någon kanske sett till det? Foto Magnus Källström resp. ATA
Hadorphs och Leitz träsnitt i Bautil (B 360) samt fotografier av de två fragment som påträffades vid Hagby prästgård i början av 1930-talet. Det upptill till höger försvann i samband med kyrkans renovering 1935. Har någon kanske sett till det? Foto Magnus Källström resp. ATA

Så mycket är klart från de äldre läsningarna att namnet måste ha slutat på kirþ och att den andra runan i förleden har varit o. Beträffande den tredje runan väger det ganska jämnt mellan r och þ (dock med en viss övervikt för r), medan den inledande runan har lästs på tre olika sätt: k, i och r. Däremot har denna runa aldrig uppfattats som þ, vilket den traditionella tolkningen Þōrgærð förutsätter. Utifrån detta material kan man alltså med en rent filologisk metod komma fram till att den sannolikaste läsningen nog är just roþkirþ, som jag hade gissat på tunnelbanan.

Det roliga med detta konstaterande är att gåtan faktiskt borde vara möjlig att lösa genom att granska det som finns kvar av den inledande runan. Har den varit þ eller r? Alltså var jag tvungen att bege mig till Hagby igen. Av olika skäl dröjde det ändå till nu i tisdags innan jag fick möjlighet. Det regnade rätt duktigt när jag lämnade Stockholm och jag medförde en lika ihållande som irriterande hosta. Lyckligtvis står stenen inomhus så inget av detta skulle hindra undersökningen och jag hade i förväg avtalat med kyrkvaktmästaren om att bli insläppt.

Väl på plats kunde jag direkt konstatera att det på rundjurets hals mycket riktigt fanns ett inledande skiljetecken i form av ett kryss, även om det är något skadat. Detta rådde det ingen som helst tvekan om, men därefter blev det svårare. Stenen har nämligen en ovanligt skrovlig och besvärlig yta. Av den följande runan såg man dock tydligt den övre delen av en huvudstav, men egentligen inget som kunde göra denna runa till r. Det som jag på bilden hade uppfattat som den nedre delen av en r-bistav visade sig vara en sned flagringskant i stenytan. Visserligen fanns en jämn fördjupning parallellt med denna, men den berodde uppenbarligen mer på att en del av ytan hade fallit bort än på något ristat. I stället upptäckte jag omedelbart intill huvudstaven ett par jämna fördjupningar, som liknade de ristade linjerna och som utan problem kan vara resterna av en bistav i en þ-runa. Resultatet av undersökningen blev alltså att den traditionella tolkningen av runföljden som namnet Torgärd måste vara den riktiga.

Det var ju tråkigt att efter nio mils bilresa och en hel del krypande på ett hårt och kallt kyrkgolv behöva ge upp en tilltalande tolkning, men när källmaterialet säger något annat så måste man givetvis rätta sig efter det. Jag fick trösta mig med det nyupptäckta skiljetecknet, som dock finns redan hos Rhezelius (men bara hos honom!). Dessutom noterade jag att man på stenen också kan se spetsen av bistaven i den första runan i ordet lit, vilket jag hade missat vid det första besöket.

En ny redaktion av inskriften på U 878 får alltså denna lydelse:

× þ̣[oṛkirþ ×] lit × raisa × st[ain × iftr × olaf × bunta × sin × auk × fastlauk × auk × þorun × iftiʀ × faþur × sin ×]
Þōrgærð lēt ræisa stæin æftiʀ Ōlaf, bōnda sinn, ok Fastlaug ok Þōrunn æftiʀ faður sinn.
»Torgärd lät resa stenen efter Olov, sin make, och Fastlög och Torunn efter sin fader.»

Ett litet framsteg med mitt återbesök i Hagby är vi nu med gott samvete kan stryka det gamla frågetecknet efter det inledande namnet och det är ju alltid något.

Fågelbilden på den återfunna U 874 i Hagby kyrka. Foto Magnus Källström
Fågelbilden på den återfunna U 874 i Hagby kyrka. Foto Magnus Källström

Jag passade också på att ta en titt på den återfunna U 874 ännu en gång och ta lite nya bilder. När jag såg den senast var stenytan nyligen rentvättad och ännu våt och varken min digitalkamera eller mobil lyckades riktigt fokusera och alla bilder blev mer eller mindre oskarpa. Här kommer därför en bild på påfågeln som hade velat visa i mitt förra inlägg.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Runstenen U 878 vid Möjbro har faktiskt spelat en roll i en spännande tolkning av ortnamnet Möjbro som Staffan Fridell lanserade i en artikel i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2008. DS.

PPS. I fredags hade vi vårt första arbetsseminarium inför projektet Evighetsrunor, som startar den 1 januari 2017. Mer om detta projekt längre fram. DS.