Taggad: Uppland

En Fot i Hagby och ett lyft för stenen

Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström
Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström

Den nyligen återfunna runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala har fått en lika stor som berättigad uppmärksamhet. Det finns väl inte så mycket att tillägga efter allt det som redan har nått ut till omvärlden genom olika medier – såväl sociala som mer traditionella, men kanske har jag ändå något litet att komma med.

Stenen är som bekant känd sedan tidigare, men ingen visste att den fortfarande fanns kvar på den plats där den hade lagts som tröskelsten under medeltiden. Tvärtom förekom det högst förvillande uppgifter från 1870-talet om att stenen skulle ha hamnat i en kvarndamm i närheten av kyrkan. Detta visar det luriga med traditioner om försvunna runstenar. Ibland stämmer de, ibland visar de käpprätt åt skogen. I detta fall har uppgiften förmodligen bidragit till att man inte har försökt leta efter stenen på den traditionella platsen och hade årets smala schakt för åskledare bara dragits en halvmeter närmare kyrkan så hade stenen nog fortfarande legat dold.

Att se en runsten i verkligheten som man tidigare bara har känt genom äldre teckningar är en speciell upplevelse. I den aktuella delen av Upplands runinskrifter, som utkom 1949–51, påpekade Elias Wessén att Hagbystenen påminde om vissa ristningar av runristaren Fot och han framhöll särskilt runstenarna vid Snottsta i Markim (U 329–331) och den signerade stenen i Östra Ryds kyrka (U 167). När jag såg stenen dagen efter att den hade upptäckts var det just runstenen i Östra Ryd som jag omedelbart kom att tänka på. Utformningen av rundjurets huvud är i stort sett identiskt och det råder alltså ingen som helst tvekan om att det är Fot som har ristat runstenen i Hagby kyrka. Detta var också Wesséns åsikt, trots att de äldre teckningarna egentligen inte är särskilt exakta när det gäller detaljer i ornamentiken. Ändå har de fångat tillräckligt av känslan i ristningen för att man ska kunna komma till just denna slutsats. Ingen av de äldre undersökarna har heller läst inskriften helt korrekt, men genom att kombinera de två originalläsningar som har funnits lyckades Wessén ändå presentera en läsning som ligger mycket nära det som nu har visat sig stå på stenen. Det som skiljer är bara ett par missade skiljetecken samt några mindre runrester, som tidigare sannolikt har varit dolda av den ena dörrposten.

Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström
Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen U 874 jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström

Det man kan läsa i dag lyder:

× iarl × auk × ti…ẹ-…- × stain × at × [k]aiʀfast × faþur + sin ×
Iarl ok … stæin at Gæiʀfast, faður sin.
»Jarl och … stenen efter Gerfast, sin fader.»

Runorna ti… utgör början av ett namn, men därefter är ett långt stycke av stenens kant bortslaget och det finns inga ytterligare spår som ger någon ledtråd om hur fortsättningen av namnet kan ha lytt. Det enda man kan säga är att utrymmet tillåter åtminstone ytterligare två försvunna namn i inskriften. De två nyupptäckta runorna uppe i det vänstra hörnet (…ẹ-…) kan ha tillhört ett av dessa. I den dödes namn [k]aiʀfast saknas numera den övre delen av den första runan, men den fanns bevarad på 1600-talet.

Stenen är som sagt ristad av Fot, en av Upplands allra skickligaste runristare. Han är också en av de mest produktiva. När jag påbörjade denna text hade jag faktiskt ingen bra siffra på hur många runstenar som Fot egentligen har ristat. Han har nämligen ibland tillskrivits ristningar som han omöjligen kan ha utfört. Exempelvis kan man på många ställen läsa att den vackra Sundbyhällen (U 80) i Spånga är ett verk av Fot, men man har då bortsett från att den inte alls är gjord i hans stil. Samtidigt finns det många typiska Fotristningar som är helt förbisedda i litteraturen. Jag gick därför lite snabbt igenom Upplands drygt 1300 steninskrifter och plockade ut de ristningar som jag menar kan knytas till Fot. Det blev till min förvåning fler än åttio stycken och jag hade då ändå uteslutit en del mer tveksamma fall. Dessutom bortsåg jag från de bekanta Jarlabankestenarna (U 127, U 164, U 165, U 212 m.fl.) trots att det finns en hel del som talar för att de nog kan ha Fot till upphovsman.

Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström
Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström

Jag passade också på att göra en karta för att få en bättre uppfattning om Fots verksamhetsområde. Man ser där att hans stenar har sin tyngdpunkt i ett område i sydöstra Uppland, som bland annat inkluderar Täby och Upplands-Väsby, men att han också har varit verksam i trakterna kring Sigtuna och Uppsala. Här är det dock mera glest mellan stenarna. Utposten längst åt nordväst utgörs märkligt nog av den nu återfunna stenen i Hagby.

Fot har endast signerat åtta av sina kända runstenar och ingen av dessa är egentligen den andra riktigt lik. Hans enklaste ristning finns vid Edeby (U 464) i Vassunda utanför Sigtuna, hans mest avancerade vid Stav (U 177) i Roslagskulla ute vid Östersjökusten. Det är tydligt att Fots ristningskonst har genomgått olika flera stadier och det ser nästan ut som han bara har signerat en ristning inom varje stilriktning.

Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström
Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström

Runstenen i Hagby har som nämnts legat som tröskelsten i vapenhuset i Hagby sedan medeltiden, men i onsdags fick den lämna denna plats. På länsstyrelsens uppdrag vinschade stenkonservator Paterik Stocklassa med van hand upp stenen ur gropen och den transporterades sedan med hjullastare till ett garage för vinterförvaring. Arbetet tog åtskilliga timmar, men stenen har också rätt betydande dimensioner och väger säkert närmare ett par ton. Den är i sitt nuvarande skick 1,92 m hög och 1,32 m bred. Tjockleken uppgår vid roten till mer än en halvmeter, men stenen smalnar av uppåt.

När ristningsytan blivit rengjord stod det också klart att det inte saknas så mycket av den ursprungliga stenen. Visserligen är toppen avslagen, men till vänster har egentligen bara själva runslingan slagits av. Det var ett lite tråkigt konstaterande, eftersom det betyder att stenen här har gått sönder i ganska små bitar, vilket minskar chansen för att dessa fragment någonsin ska återfinnas.

Trots skadorna är Hagbystenen ett imponerande arbete och den intresserade kan här studera Fots utmärkta ristningsteknik, som i detta fall även har inkluderat själva stenen. Man ser nämligen tydligt hur ristningsytan har bearbetats med mejsel för att bli helt jämn. Vi får inte heller glömma den vackra fågelbilden, som nu är fullständig sedan den sista tegelstenen från den gamla dörrposten har lyfts bort. Den bär en liten krona eller kam på huvudet och med de långa stjärtfjädrarna råder det knappast någon tvekan om att det är en påfågel som ristaren har velat återge. Fågeln intar det sedvanliga korsets plats och har säkert en symbolisk betydelse. Inom kristendomen användes påfågeln som symbol för återuppståndelsen och man har hittat silverspännen från vikingatiden som föreställer just påfåglar. De senare är mycket lika de fågelfigurer som förekommer på Fots stenar och jag misstänker att de till och med kan ha varit den direkta förebilden.

Hagbystenen ligger alltså numera under tak, men tills våren hoppas vi att den ska kunna resas vid kyrkan så att den kan ses och upplevas av alla och envar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fågelfigurer på runstenar i Anne-Sofie Gräslunds artikel ”En påfågel i Odensala? Några reflexioner om ikonografin på runstenarna vid Harg” i Situne Dei 2014. – Det har förresten påståtts i vissa medier att jag var alldeles till mig av lycka när jag såg stenen. Det är nog inte helt osant! DS.

Finlands första runsten åter i fokus

Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.
Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.

1997 gjordes en sensationell upptäckt i skärgården utanför Åbo i Finland. En boende på Stora Ängesön i Hitis skulle avlägsna en sten som satt fast i sjöbottnen vid sin brygga fick till sin förvåning upp ett runstensfragment av sandsten. Något sådant hade inte tidigare påträffats i Finland och Marit Åhlén, som då jobbade på Runverket i Stockholm kontaktades. Efter att ha granskat stenen bedömde hon inskriften som vikingatida, även om bara ett par av de mer fullständiga runföljderna kunde tolkas. Hit hör namnet Torfast och en form av ett ord för ”tyda” (raþi ”må tyda”). Det senare jämfördes med ett mycket känt citat på Ågerstastenen (U 729) utanför Enköping: Raði d[r]ængʀ þaʀ rynn se runum þæim, sum Balli risti ”Tyde den man som runkunnig är de runor, som Balle ristade”

Tillsammans med finska kollegor publicerade Marit några artiklar om fyndet, men sedan dess har det (åtminstone från svensk sida) varit ganska tyst om stenen.

I måndags hölls ett heldagsseminarium om runinskrifter i Finland vid Åbo universitet. Sammankomsten var en del av den livaktiga kollokvieserien Runråd på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, som traditionsenligt också hade översatts till värdlandets språk: Riimuraati. (Som av en tillfällighet råkar den senare leden inte bara formmässigt likna ordet på Hitisstenen utan är också ett gammalt lån från nordiskt språk.)

Riimuraati

Jag deltog i detta möte med en förelagd uppgift, nämligen att försöka säga något om ristaren bakom runstensfragmenet från Hitis. Att döma av fotografier på nätet kunde ristningen knappast vara ett förstlingsverk och det borde ju gå att finna paralleller. Jag hade därför tidigt satt titeln ”Vem kan ha ristat runstenen från Hitis?” utan att egentligen veta vad jag skulle komma fram till. Ju mer tiden för sammankomsten närmade sig insåg jag att det här behövdes grundforskning. Det är ju svårt att säga något säkert om en ristning som man aldrig har sett. Jag tog därför kontakt med Museiverket i Helsingfors, där jag hade fått veta att stenen fanns, och för ett par veckor sedan åkte jag dit för att undersöka den.

På vägen dit bar jag på en liten gnagande oro att jag med min misstänksamma natur inte skulle bedöma fragmentet som äkta utan som ett sentida verk. Med fragmentet framför mig fanns det också en del, som jag inte tyckte stämde med de sandstensrunstenar som jag tidigare hade sett. Ristningslinjerna var genomgående mycket breda och utvittrade, men en runrest som står precis intill en av brottytorna visade sig vara grunt och försiktigt ristad som om denna avbrutna kant hade funnits redan när stenen höggs. Själva runformerna såg däremot mycket bra ut och kan mycket väl vara vikingatida. Visserligen har o-runan en mer ovanlig form, där bistavarna lutar mot vänster i stället för höger, men denna variant är ingalunda okänd. Jag reagerade också på skiljetecknen mellan orden. Dessa består antingen av en enkel punkt eller av två punkter ställda som ett kolon, men punkterna är inte runda utan ovala. Det märkligaste är dock att en del av ornamentiken är huggen i relief, vilket givetvis var känt sedan tidigare.

Reliefhuggna runstenar är ingen sällsynthet på exempelvis Öland eller Gotland, men dessa består nästan uteslutande av kalksten. Bland Mälardalens många runstenar finns det mig veterligen bara tre exempel på reliefhuggna sandstensrunstenar. En står vid Husby-Rekarne kyrka vid Eskilstuna (Sö 92), medan två finns i Löts kyrka utanför Enköping (U 721, U 722). Alla är märkligt nog huggna av samme man, den produktive runristaren Balle, och jag har alltid tyckt att det har funnits något i Hitisfragmentet som påminner om denne ristare.

De två runstenarna i Löts kyrka hade jag faktiskt inte heller sett, så min första åtgärd när jag kom tillbaka från Helsingfors var att kontakta kyrkvaktmästaren i Löt och be om att få bli insläppt. Det var inga problem och redan dagen efter var jag där.

Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström
Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström

Runstenarna i Löts kyrka står uppställda inne i koret på varsin sida om altaret. Den som står till vänster (U 722) är mycket djupt huggen och har förmodligen legat i en mycket skyddad miljö. Den upptäcktes först 1908 vid kyrkans restaurering, men det saknas närmare fynduppgifter. Mitt första intryck var att ristningstekniken i de reliefhuggna partierna inte alls liknade den på Hitisfragmentet. Dessutom är runorna här placerade på kanten av stenen. Eftersom jag aldrig tidigare hade sett stenen började jag dock noggrant gå igenom inskriften och gjorde då en märklig upptäckt. Skiljetecknen som omväxlande bestod av punkter och kolon var av någon anledning inte runda utan ovala! Här fanns alltså en oväntad överensstämmelse med Hitisfragmentet.

Jag gick därefter över till den andra stenen (U 721). Denna har varit känd sedan 1600-talet och var då inlagd i korgolvet. Den blev sedermera utbruten ur golvet och låg en period ute på kyrkogården innan den flyttades in i kyrkan igen. De reliefhuggna partierna är här betydligt grundare och ristningslinjerna i runorna är påtagligt vidgade genom vittring. Det ser väl inte exakt ut som på Hitisfragmentet, men stenmaterialet verkar ha uppfört sig på ett liknande sätt.

Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström
Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström

Min skepsis förbyttes så sakteliga mot att det nog kunde finnas en förbindelse mellan stenarna i Löt och fragmentet från Hitis. Skulle det senare kanske till och med kunna vara ett tidigare okänt verk av Balle? Här finns dock ett stort aber, nämligen o-runans form. Hos Balle lutar bistavarna i denna runa aldrig åt vänster utan alltid åt höger. Däremot finns det ett par exempel där bistavarna är närmast vågräta, vilket ju närmar sig den förra formen. Märkligt nog finns båda dessa stenar just i Löts socken och en av dem är den ovan nämnda Ågerstastenen U 729!

Stora Ängesön i Hitis ligger inte långt från en gammal segelled och nära Kyrksundet, där man har hittat spår efter en vikingatida handelsplats. Löt ligger långt från dagens strandlinje, men med fem meter högre vattenstånd blir socknen i stort sett omfluten av vatten. Under vikingatiden har det alltså inte funnits någon brist på kommunikationsmöjligheter mellan dessa områden.

Jag hade tänkt avsluta mitt föredrag i Åbo med att citera inskriften på den ena Lötstenen, men dessvärre glömde jag bort att visa den avslutande bilden i presentationen. U 722 är nämligen rest av en person som märkligt nog bär namnet Tafæistr ”Tavest”, vilket är ett ursprungligt binamn med betydelsen ’man från Tavastland’ dvs. ett av Finlands gamla landskap.

När det material man studerar börjar uppföra sig på detta sätt är det kanske bäst att besinna sig och tänka på att det faktiskt bara rör sig om en samling indicier som av en händelse råkar peka åt samma håll. Men jag kommer nog ändå arbeta vidare på dessa uppslag…

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I sin avhandling Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland (1999) har Per Stille hävdat att den dödes namn på U 722 inleds med en t-runa och inte en a-runa som det står i Upplands runinskrifter. Efter att ha granskat stenen kan jag bekräfta att detta är helt korrekt. DS.

 

Årets första runfynd 2016

De nyupptäckta runstensfragmenten i Solna kyrka. Foto Magnus Källström
De nyupptäckta runstensfragmenten i Solna kyrka. Foto Magnus Källström

2015 dök årets första runsten upp mitt i vintern, den 8 januari. Det rörde som ett litet sandstensfragment som hittades Spånga kyrka i Stockholm. Detta är ett minst sagt ett svårslaget rekord, som dock tangerades redan i år. Årets första runfynd registrerades nämligen den 11 januari och även denna gång i en av Storstockholms kyrkor. Det var Åsa Berger på Arkeologikonsult och Cecilia Pantzar från Tyréns som i samband med ett projekt om Solna kyrka tittade in i en nisch i kyrkans kor och upptäckte att bottnen i denna nisch utgjordes av ett tidigare helt okänt runstensfragment. Runorna är mycket tydliga och det är märkligt att ingen verkar ha lagt märke till dem förr.

Genom Lars Andersson på Stockholms läns museum fick Runverket vetskap om fyndet samma eftermiddag som det gjordes och redan morgonen efter kunde vi sammanstråla för att ta en närmare titt på stenen. Egentligen är det två runstensfragment som ligger i botten av nischen, ett större och ett mindre. Båda ser ut att bestå av röd sandsten och de har förmodligen tillhört samma runsten. På det större läser man utan problem …a : stan : þi… dvs. … [ræis]a(?) stæin þe[nna] … ”… resa(?) denna sten …”. Ristningen på det mindre fragmentet är lite svårare att komma till rätta med, eftersom ytan delvis är täckt av puts, men förutom en bågböjd ornamentsslinga verkar det även här finnas ett par runor. Fragmenten har tillhört en ganska typisk runsten från 1000-talet.

Att just Solna får en ny runsten är mycket glädjande, eftersom det är ett område, där man genom århundradena har haft otur med sina runstenar. Det finns faktiskt inte mer än två hela runstenar kvar i kommunen, en vid Frösunda (U 121) och en i Karlbergs park (U 124), men genom äldre uppgifter vet vi att de varit fler.

Runhällen vid Karlberg (U 123) som den såg ut på 1600-talet. Träsnitt av Johan Hadorph och Johan Leitz. Foto ATA
Runhällen vid Karlberg (U 123) som den såg ut på 1600-talet. Träsnitt av Johan Hadorph och Johan Leitz. Foto ATA

Exempelvis fanns på 1600-talet vid Karlberg en ristning i fast häll (U 123), som faktiskt var en av de få där en namngiven runristare hade ristat runor till minne sig själv. ”Sigfast och Ärnfast de högg efter sig” löd den korta texten. Av de avbildningar som finns kvar framgår att Ärnfast måste vara identisk med den runristare som bland annat har signerat runstenen vid Hässelby slott i Spånga (U 79).

Tyvärr sprängdes runhällen vid Karlberg sönder i mitten av 1800-talet när järnvägen till Uppsala drogs fram. Det vet vi genom fornforskaren Richard Dybeck, som länge hade sökt efter ristningen, men som 1865 fick förklaringen varför den inte gick att återfinna:

Jag fann nemligen en dag ett litet stycke af en Runsten, insatt i muren till jernvägen, der denna afskär dammen norr om slottet, och vid efterfrågan upplystes, att det hört till en Berghäll derinvid, hvilken af arbetarne blifvit bortsprängd.

Tack vare dessa uppgifter vet vi var ristningen har legat och den som i dag åker på Pampaslänken förbi Karlbergsparken och ned mot Klarastrandsleden passerar rakt över den plats där Sigfast och Ärnfast en gång högg sina runor.

En annan av Solnas runstenar fanns vid Järva krog (U 122) och undersöktes redan i början av 1600-talet av Johannes Bureus. Den övre delen av stenen saknades då, men av det som fanns kvar framgick att den var ristad av den berömde runristaren Öpir. Runstenen vid Järva krog sågs senast 1763 när antikvarien N. R. Brocman stannade till vid den på sin resa till Hälsingland, men den har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

Också vid Överjärva gård har det funnits en runsten (U 126). Den upptäcktes i början av 1900-talet och undersöktes av runologen Erik Brate 1902, men försvann bara några år senare. Man tror att den blivit använd som vägfyllnad. Ett enda litet fragment med några få runor har senare återfunnits och finns nu i Historiska museets samlingar.

Med denna dystra statistik tycker man att Solna verkligen förtjänar att få en ny runsten, men det måste nämnas att det faktiskt inte har gått mer än 15 år sedan det senast gjordes ett nyfynd i just Solna. Det skedde vid Tomteboda och den gången rörde det sig om urnordiska runor från folkvandringstiden, något som vi ju inte är direkt bortskämda med.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fyndet vid Tomteboda 2001 här.

Runstenar och grindstolpar

Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström
Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström

Våra runstenar har fyllt många praktiska ändamål genom århundradena. Oräkneliga stenar har använts som byggnadsmaterial eller hamnat som trappstenar och spishällar, vilket ofta har varit till men för ristningen. Grindstolpar är ett annat användningsområde. Detta låg naturligtvis nära till hands när det redan från början handlade om resta stenar och på vissa runstenar kan man ännu se spår av denna hantering. På U 92, som står vid Jakobsbergs folkhögskola i Järfälla utanför Stockholm, finns exempelvis fyra djupa borrhål på kanten som bör vara spår efter upphängningsanordningen för en grind.

Andra runstenar har utsatts för en mer våldsam behandling. En historia som har berättats många gånger förr, men som kan kanske tål att berättas en gång till handlar om hur Richard Dybeck på sin antikvariska resa sommaren 1867 länge sökte förgäves en av de runstenar som skulle finnas vid Gällsta i Vallentuna (U 231). Senare på hösten fick han veta att stenen blivit sprängd i två delar av en tidigare häradsdomare och att runstensstyckena stod som grindstolpar vid dennes gård. Dybeck for dit en kväll och fann – som han själv skriver ­– ”ganska riktigt de två runristade grindstolparne och sjelfve gamle häradsdomaren stående midt emellan dem. Nå, här har jag grisen i grind, tänkte jag och röck utan omsvep an med mitt ärende.” Häradsdomaren försvarade sitt tilltag med att marken var hans och följaktligen också stenen, och för säkerhets skull lade han till: ”för resten kunde inte sjelfva landtmätarn läsa de här seffrorna … så ingen kan komma åt mig!” Dybeck anmälde dock saken till Konungens befallningshavande och den gamle häradsdomaren blev tvungen att återföra stenen och sammanfoga de två styckena.

De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström
De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström

Det finns dock grindstolpar med runor som är avsedda som sådana redan från början, men de är inte vikingatida utan medeltida. Ett exempel finns vid Sigrajvs i Vamlingbo på södra Gotland, där man på den ena stolpen (G 8) kan man läsa att olafr : ṣuþr · giarþi us dvs. ”Olav Suders(?) gjorde oss”. Att ett runristat föremål på detta sätt talar om sig själv i första person är mycket typiskt för medeltida runinskrifter.

Det har faktiskt funnits ytterligare en grindstolpe med runor i just Vamlingbo. Den stod någon kilometer söderut vid gården Storms, men är sedan länge försvunnen. Allt som har varit känt är att lektor J. H. Wallman avbildade den på sin antikvariska resa på Gotland 1830 och att den 1844 undersöktes av Carl Säve. Den senare gav i sin avhandling Gutniska urkunder (1859) en läsning av inskriften, vilken också är den text som har legat till grund för behandlingen i Gotlands runinskrifter (1962). Inskriften har där fått beteckningen G 9 och utgivarna har bara tolkat ett enda ord, nämligen stulpa, som antas betyda ’stolpe’ eller ’stolpar’.

När jag i januari i år satt och tittade i Carl Säves samling i ATA upptäckte jag att Säve också hade gjort en teckning av grindstolpen, vilket inte var känt när första delen av Gotlands runinskrifter gavs ut. Teckningen ger en hel del nya upplysningar. Exempelvis ska grindstolpen har varit lägre än vad Wallman hade uppgivit (drygt tre fot i stället för fem) och vissa detaljer är annorlunda hos Säve. Man lägger bland annat märke till urtaget på stolpens framsida, som måste ha varit avsett för en grind och som inte har någon motsvarighet på den äldre teckningen.

Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo. Efter original i ATA
Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo (G 9). Efter original i ATA

Inskriften har enligt Säves teckning varit följande: k : stulpa : aḳs-nano-

Runföljden stulpa måste givetvis vara en form av ordet stulpi ’stolpe’ och då rimligtvis i pluralis, eftersom grindstolpar brukar vara två. Märkligt är att inskriften ser ut att ha börjat med en ensam k-runa. Stolpen verkar ju inte alls ha varit defekt så den enda rimliga slutsatsen är att början av inskriften har funnits på den andra – redan då försvunna – grindstolpen. En möjlighet är att k-runan har tillhört ordet högg (skrivet hiak eller liknande) och att ristaren har påbörjat detta ord på den andra stolpen, men inte fått rum med den sista runan. Inskriften bör i så fall ha inletts med stenmästarens namn. Vad som avses med den sista runföljden aḳs-nano- är osäkert. Enligt Säve kan det också ha stått af inledningsvis, vilket kan vara ordet af  ’från’. En möjlighet är i så fall att det följande har utgjorts av ett ortnamn. Här har Säve på sin teckning gjort en viktig anmärkning: ”Slutet af inskriften är trol. förderfvad med villoqvistar.” Någon har förmodligen skurit i den mjuka sandstenen med kniv och det är möjligt att några av bistavarna i den sista runföljden inte alls hör till den ursprungliga ristningen.

Om det har varit ett ortnamn som har stått på stolpen från Storms så måste det ha börjat på S- och kanske går det med lite arbete att genomskåda det. Det bästa vore givetvis om stolpen dök upp igen så att det gavs möjligheter till en ny undersökning. Men i väntan på detta får vi sända en tacksamhetens tanke åt J. H. Wallman och Carl Säve, som genom sina teckningar och noteringar räddade den från glömskan.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs hela historien om Dybeck och häradsdomaren här.

Den cyklande runologen

Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.
Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.

Utforskandet av våra runinskrifter har alltid inneburit resor. Runstenar förekommer i Sverige från Skåne i söder till Jämtland i norr och även om stenarna en gång restes intill det som då var viktiga kommunikationsleder är det inte alltid som de senare har behållit en sådan status. Richard Dybeck konstaterade exempelvis i sin reseberättelse 1864 att de uppländska runstenarna ”sällan eller aldrig förekomma vid sockenvägarne, utan måste sökas antingen vid nästan ofarbara s.k. lervägar, eller rent af i vilda obygder – ett förhållande, som för öfrigt har sin stora märkvärdighet.”

Äldre tiders antikvarier färdades förmodligen mest till häst eller med häst och vagn och resorna tog givetvis mycket lång tid. Det mest extrema exemplet är nog den resa som ritaren Johan Peringer (sedermera riksantikvarie och adlad Peringskiöld) 1687 företog till Tornedalen för att uppsöka en runsten som enligt uppgift skulle bära en ristning med de tre kronorna. Det dröjde tio veckor innan han var tillbaka, men då hade han också avbildat runstenarna i Medelpad, runstenen på Frösön i Jämtland och dessutom gjort en avstickare till Trondheim.

När Erik Brate drygt tvåhundra år senare påbörjade sina fältarbeten för Sveriges runinskrifter hade färdsättet inte förändrats så mycket, även om de längre sträckorna nu också kunde avverkas på järnväg. 1896 hade han dock upptäckt ett nytt transportmedel:

”Vid färden till runstenarne begagnade jag denna sommar bicykel. Detta fortskaffningsmedel har i förevarande afseende den fördelen, att man ej är beroende af svårigheten att få hyra häst och åkdon, hvilken ofta visat sig vara stor nog, dess bruk befriar från tillsynen af hästen, gifver en hälsosam kroppsrörelse och bör äfven på längden ställa sig billigare.”

Brates entusiasm för cykeln är inte att ta fel på. När han 1906 fick höra att utgivaren av de berömda runkorsen på Isle of Man, P. M. C. Kermode, planerade att resa till Sverige för att bekanta sig med det svenska runmaterialet, skrev han till honom från Stockholm:

”Then you must by all means first learn to cycle and bring that vehicle and so you shall come to live with me some times in July or August, and I shall take you round to the most instructive stones you can ever wish.”

Om Kermode någonsin köpte en cykel och lärde sig cykla förtäljer inte historien, men en brittisk kollega som jag har konsulterat betvivlar det starkt.

Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).
Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).

Ett nytt steg togs av Brates efterträdare i arbetet med det svenska runverket, Elias Wessén, som 1922 skaffade sig en motorcykel med sidovagn, vilken 1928 ersattes av bil. Den senare användes när han och artisten Harald Faith-Ell samma sommar inledde sina runstensundersökningar i Södermanland. Bilen tillät dem att arbeta i ett helt annat tempo än någon av föregångarna och under den drygt månadslånga och regnfyllda resan lyckades de undersöka, måla upp och fotografera 104 runstenar.

Trots motorfordonens intåg har cykeln kommit till heders i runologiska sammanhang även senare. När Ragnar Kinander sommaren 1941 gjorde fältundersökningar i Jönköpings län färdades han på samma sätt som Brate. I den plan som han presenterade för Runkommittén finns detaljerade uppgifter om hela resan och under de två första dagarna skulle han exempelvis hinna med följande:

”Dag 1. Ankomst till Tranås med dagtåget 11.49, cykel 17 km till Göberga i Linderås sn, där en sten undersökes, cykel c:a 3 mil till Flisby (ev. tåg från Gripenberg)

Dag 2. Undersökning av stenarna vid Sunneränga och Rickelsta i Flisby, belägna 7 à 8 km från Flisby station.”

Sammanlagt avsåg Kinander att under tre veckor tillryggalägga 49 mil på cykel och undersöka ett 35-tal runinskrifter. Han tillägger dock att ”För fotograferingen, som skall företagas efter undersökningarnas avslutande har prof. Wessén föreslagit användande av bil som fortskaffningsmedel, vilket ju skulle innebära en stor fördel.”

I detta sammanhang måste också nämnas Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”), som en gång lär ha cyklat från Saltsjöbaden till Fresta kyrka i Upplands-Väsby på själva juldagen för att granska en nyligen påträffad runsten. Mycket riktigt finns i ATA en rapport rörande ett nyfynd i Fresta, som han besiktade den 25 december 1944 och som bör vara den åsyftade stenen. Om själva färdsättet ger dock handlingen inget besked.

Egentligen är det väl så runstenar ska ses, på cykel, där varken vägbommar eller skyltar med ”fordonstrafik förbjuden” utgör något hinder. Man slipper också problemet att hitta någonstans att parkera, vilket kan vara nog så besvärligt utefter smala landsvägar utan vägrenar. Men sommaren är väl i allmänhet att föredra framför vintern när det gäller denna typ av verksamhet.

Hur det gick det då med stenen med de tre kronorna som Peringer skulle rita av i Tornedalen? Han hittade mycket riktigt den åsyftade stenen vid Käymäjärvi i Pajala, men några nationalsymboler i form av tre kronor fanns inte på den. Han ritade ändå troskyldigt av två mösslika figurer, som med lite god vilja kanske kunde uppfattas som sådana. Det största problemet var väl egentligen att ”ristningen” är en ren naturbildning, vilket nog Peringer bör ha insett, men kanske inte ville medge efter att ha rest så långt. Stenen i Käymäjärvi finns faktiskt fortfarande kvar och går att hitta i FMIS (Pajala 90:1). Den som råkar ha vägarna åt detta håll i sommar har alltså här en mer ovanlig sevärdhet att besöka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om stenen vid Käymäjärvi i Henrik Schücks artikel Torneåstenen i Fornvännen 1933. DS.

Årets andra runsten och något om runan r

Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrkogård till vänster och förra sommarens fynd från samma plats till höger. Foto Magnus Källström
Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrkogård till vänster och förra sommarens fynd från samma plats till höger. Foto Magnus Källström

Förra året dröjde länge innan det första runfyndet dök upp, i år kom det redan i januari. Nu i fredags var det dags igen. Då ringde John Hamilton från UV Mitt och meddelade att han hade hittat ännu ett runstensfragment vid Spånga kyrka. Även denna gång rörde det sig om ett litet fragment av röd sandsten, men till skillnad mot många av de tidigare runfynden från kyrkogården bär det spår av kalkbruk och har förmodligen i något skede varit inmurat i kyrkan.

Av inskriften återstår en fullständig r-runa samt i en korsande slinga resterna av ytterligare två runor. Runan r har en mycket karakteristisk form, där den övre delen av bistaven är mjukt bågböjd och där den nedre diagonala delen har huggits någon centimeter för långt åt vänster. Runan är faktiskt mycket lik den r-runa, som förekommer på det fragment som hittades i somras, men lägger man fragmenten bredvid varandra ser man att de inte kan ha tillhört samma runsten. Ristningslinjerna är nämligen helt olika. På det tidigare kända fragmentet är de breda och rätt flacka, medan det nyfunna fragmentet har smalare ristningslinjer med en tydlig v-formad profil.

Att r-runan har öppen form behöver egentligen inte påpekas. Det är nämligen den normala formen för denna runa under vikingatiden. En sluten form blir först vanlig under medeltiden och då förmodligen genom inflytande från den latinska bokstaven R.

Det som vi känner igen som ett typiskt ”run-r” med sluten form och skarpa vinklar förekommer däremot nästan aldrig i genuina runinskrifter utan brukar vara ett säkert tecken på ristningar som har gjorts i senare tid. Att denna variant är den vedertagna symbolen för fornlämning på kartor och i andra sammanhang har säkert också påverkat den allmänna uppfattningen om hur en r-runa ska se ut.

Så här ser runan r aldrig ut på runstenar.
Så här ser runan r aldrig ut på runstenar.

Runraden hade som bekant ytterligare en runa för r. Under vikingatiden hade den formen av en uppochnedvänd gaffel och som stod för ett särskilt r-ljud (s.k. ”palatalt r”), som inte längre finns kvar i svenskan. Det brukar ofta återges med R och kunde i stort sett bara förekomma i slutet av ord som t.ex. i æftiR ’efter’ eller ulfR ’Ulv’. Om man stöter på en runinskrift där R-runan markerar ett r-ljud, men står på andra platser i orden så är det ganska säkert att det handlar om en eftermedeltida inskrift.

Ett sådant exempel finns i en sentida runristning från Åmmeberg i södra Närke, som jag nyligen fick en fråga om. Jag var inte bekant med ristningen sedan tidigare, men den visade sig vara upptagen i FMIS som RAÄ Hammar 398:1 och där fanns också runorna avritade. Dessa var dock inte helt enkla att tyda. Translittererar man inskriften rätt upp och ned blir resultatet nämligen det gåtfulla emik ristmhR iRRerim×.

De sentida runorna i Åmmeberg så som de är avritade i inventeringsboken.
De sentida runorna i Åmmeberg så som de är avritade i inventeringsboken.

Efter att ha tittat ett tag på teckningen slog det mig att runorna R och m, som ju utgör spegelbilder av varandra, kanske hade förväxlats av ristaren. I så fall kunde det stå Åmmeberg på den sista raden (med r felläst för b och med en urnordisk g-runa på slutet) och emik skulle bli Erik. De återstående runorna borde om samma principer tillämpas kunna bilda ett efternamn på –ström, kanske Boström eller Byström.

”Erik Boström, Åmmeberg” är alltså en tänkbar tolkning. Längre än så tror jag inte att det går att komma utan att ha sett ristningen i verkligheten, men hamnar jag i trakterna av Åmmeberg så ska jag ta en närmare titt. Förmodligen är runristningen inte särskilt gammal. Om den urnordiska runan för g ingår är den förmodligen inte äldre än 1900-talet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första runfynd 2015

Spånga kyrka i vinterskrud. Foto Magnus Källström
Spånga kyrka i vinterskrud. Foto Magnus Källström

2014 blev ett ganska magert år när det gäller runfynd. Nytillskottet utgörs i stort sett av ett par runstensfragment, en tidigare oregistrerad inskrift med dalrunor på en kalenderstav samt ett par svårlästa runbleck från en museisamling. Vi fick också vänta länge på att något skulle dyka upp. Först i juni meddelade arkeologen John Hamilton vid UV Mitt att han hade hittat ett tidigare okänt runstensfragment vid Spånga kyrka i Stockholm.

I år blev inte väntan lika lång. Redan den 8 januari och innan min (något utsträckta) julledighet hade tagit slut fick jag ett telefonsamtal om att ett nytt runstensfragment hade kommit i dagen. Även denna gång var John upptäckaren och han innehar därmed ett förmodligen svårslaget rekord att två år i rad vara den som finner årets första runinskrift. Fyndplatsen var densamma, Spånga kyrka, där delar av kyrkogårdsmuren för närvarande läggs om.

Det är onekligen en stor ynnest att få ägna några timmar av årets första arbetsdag åt att granska en nyfunnen runsten. Dessutom befann den sig på bekvämt avstånd, bara tjugo minuters tunnelbaneresa till Tensta centrum och sedan en kort promenad genom snöfallet till kyrkan.

Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrka. Foto Magnus Källström
Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrka. Foto Magnus Källström

Nu tillhör väl inte årets första runfynd de allra märkligaste. Det består av en sandstensbit – stor som en handflata – med ett stycke av en böjd runslinga och rester av två runtecken. Om det rör sig om den nedre eller övre delen av runorna går egentligen inte att säga, men jag gissar på det senare. På den motsatta sidan finns nämligen ett stycke av den ursprungliga kanten bevarad och det vanligaste är att inskrifter på runstenar löper medsols. Det första tecknet har i så fall en dubbelsidig bistav snett nedåt höger och kan läsas som en n-runa. Bistaven sitter samtidigt ganska högt upp och det är därför kanske troligare att det handlar om en skadad o-runa. Av den andra runan ser man bara en bit av huvudstaven.

Givetvis går dessa runor inte att tolka, men fyndet är ändå av stort intresse. Eftersom materialet är röd sandsten kan fragmentet ha tillhört ett senvikingatida gravmonument, som har stått på den allra första kyrkogården i Spånga. Sammanlagt har genom åren ett 30-tal runstensfragment av sandsten påträffats vid denna kyrka och de bör vara resterna av minst ett 15-tal olika stenar. Om nyfyndet eventuellt kan höra ihop med någon av dessa vet vi ännu inte, men det mesta tyder nog på att det rör sig om en tidigare okänd runsten.

Många runstensfragmenten från Spånga är mycket små och ger endast en antydan om vad som en gång måste ha funnits på denna plats. Jag väntar därför med spänning på vad den fortsatta undersökningen kan tänkas ge.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om undersökningarna i Spånga här.

2014 års första runfynd

En nöjd runstensfinnare 2014. Foto Magnus Källström
En nöjd runstensfinnare i juni 2014. Foto Magnus Källström.

Naturligtvis vet vi att det varje år kommer att dyka upp tidigare okända runinskrifter och vi väntar med spänning på vad de ska berätta. I år har det dock gått ovanligt trögt. Visserligen fick Runverket redan i mars möjlighet att undersöka en kalenderstav i Älvdalen som är i privat ägo och som bär några tidigare oregistrerade inskrifter med dalrunor. ”Anders Olsson har ristat” står det liksom ”Jag vill trolova mig hustru 98” (gissningsvis 1598), men frågan är om detta ska räknas som ett riktigt nyfynd.

I tisdags kom det dock till slut. Då meddelade John Hamilton vid UV Mitt att han i samband med en schaktkontroll vid Spånga kyrka utanför Stockholm hade stött på ett tidigare okänt runstensfragment. Det låg några decimeter under markytan på prästgårdens tomt, nära den östra kyrkogårdsmuren. Visserligen bär fragmentet bara två runor re  men det är ändå ett mycket välkommet fynd.

Det nyfunna fragmentet från Spånga prästgård. Foto Magnus Källström.
Det nyfunna fragmentet från Spånga prästgård. Foto Magnus Källström.

Vid Spånga kyrka har tidigare gjorts en hel del runstensfynd och många av stenarna består liksom nyfyndet av röd sandsten. De har framkommit vid gravgrävningar på kyrkogården, i kyrkogårdsmuren, men också i samband med en arkeologisk undersökning som hösten 2000 utfördes på den norra sidan av kyrkan. Vid det senare tillfället hittades ett 20-tal mindre fragment som sannolikt svarar mot minst tio olika stenar.

Ett runstensfragment av sandsten har tidigare också påträffats på prästgårdstomten i Spånga. Det har beteckningen U 68 i Upplands runinskrifter och ska enligt uppgift ha kommit i dagen 1910 vid grävningar i trädgården nära den östra kyrkogårdsmuren. En första tanke var därför att de båda fragmenten kunde utgöra delar av en och samma runsten.

U 68 bär inte en särskilt lång text ( reisa + ste… ”… resa stenen …”), men ristningen har så pass många egenheter att man utan problem kan säga vem som har ristat den. Runorna s och t tillhör kortkvistrunorna och detta tillsammans med det korsformiga skiljetecknet, skrivningen ei för diftongen /æi/ samt den lite knyckiga linjeföringen visar att ristningen är utförd av den kände runristaren Visäte.

Det nyfunna fragmentet är alldeles för litet för att kunna attribueras till någon bestämd ristare, men om det kunde paras ihop med U 68 skulle saken vara klar. Den senare förvaras tillsammans med bland annat fragmentet U 66, som sannolikt också har tillhört en runsten ristad av Visäte, under plexiglas i en kista inne i kyrkan. När vi jämförde fragmenten kunde vi trots glaset ganska snabbt konstatera att det nog inte rörde sig om samma sten. Runorna på U 66 och U 68 är mycket mindre och båda fragmenten är tunnare än nyfyndet.

Runstensfragmenten U 66 (t.v.) och U 68 (t.h.) från Spånga. Båda är ristade av runristaren Visäte. Efter Upplands runinskrifter.
Runstensfragmenten U 66 (t.v.) och U 68 (t.h.) från Spånga. Båda är ristade av runristaren Visäte. Efter Upplands runinskrifter.

Idén om att Visäte skulle ha ristat nyfyndet borde väl därmed kunna avskrivas. En runföljd med bara två runor går ju inte att tolka, även om det är frestande att tänka sig att re utgör början av ordet ræisa ’resa’, som i så fall måste ha skrivits re[isa] eller re[sa]. Båda dessa skrivningar är relativt ovanliga, men de förekommer just hos Visäte. Givetvis går det inte att säga vilket ord runorna ursprungligen har ingått i och det kan ju också ha rört som en del av ett namn eller något helt annat ord. Enligt den senaste (ännu inte släppta versionen) av Samnordisk runtextdatabas är en runföljd re tidigare belagd på 69 uppländska runstenar och av dessa är faktiskt inte mindre än 23 dvs. en tredjedel(!) utförda av Visäte. Idén om honom som upphovsman till det nyfunna fragmentet är alltså inte helt ogrundad, men man skulle gärna vilja ha lite mer av texten för att våga hävda den på allvar.

Så länge får vi dock nöja oss med att vi har en bit av en tidigare okänd uppländsk runsten och det är ju en lovande start på sommaren!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

Nyfunna runor på Birka

Gunnar Andersson från Historiska museet putsar på fyndet. Foto Magnus Källström

Ett tidigare okänt runstensfragment har helt nyligen dykt upp i Björkö by på Björkö i Mälaren. Fyndet gjordes i samband med anläggningsarbeten inför en planerad tillbyggnad, och stenen har troligen tidigare legat som trappsten eller grundsten till en veranda framför sedan länge riven byggnad.

Detta är inte första gången som runstensfragment dyker upp i Björkö by. Redan 1873 tillvaratogs ett par fragment från stenmurar i byn och ytterligare fynd har gjorts genom åren, senast i början av 1990-talet. Gemensamt för fragmenten är att de alla är av röd sandsten och att de genomgående är mycket tjocka, omkring 30 cm. I Upplands runinskrifter (1940-58) är de registrerade under flera olika nummer  (U 6, U 7, U 8), men egentligen vet vi inte hur många stenar det rör sig om eller om det rent av kan handla om resterna av en enda mycket stor sten.

Det nyfunna fragmentet är av exakt samma typ som de tidigare kända, och allt talar för att vi här har ytterligare en bit i runstenspusslet. På stenen finns en bågböjd slinga med de tydliga runorna …­stain × rais…, vilket man kanske vid första påseende vill identifiera med orden ”sten” och ”resa”. Mot bakgrund av hur runstenstexter brukar vara formulerade är det dock troligare att de inledande runorna stain utgör resterna av ett namn, Sten eller kanske ett sammansatt namn på –sten. På ett av de tidigare kända fragmenten (U 7) står namnet Torsten, men eftersom det är skrivet × þorst… kan det inte ha haft direkt passning till det nu funna fragmentet.

Eftersom alla runstensfragment som har påträffats i Björkö by eller inom det gamla stadsområdet Birka på Björkö finns på Historiska museet i Stockholm, togs beslutet att det nyfunna fragmentet också skulle flyttas dit. I fredags var därför Gunnar Andersson från SHM och jag ute på ön, och tack vare många hjälpsamma människor och maskiner kunde stenen tryggt föras över vattnet och in till huvudstaden, något som Gunnar har skrivit om i Birkaprojektets blogg.

En runstensbit på gaffeln. Foto Magnus Källström

Ett annat skäl till flytten var att det finns stora chanser att nyfyndet hör ihop med några av de tidigare tillvaratagna fragmenten. Dessa stenar har ganska få runor, men i gengäld bär de flera intressanta ornamentala detaljer som en ryttare till häst, ett par fyrfotadjur med markerade revben och ett mycket originellt kors med rundade korsarmar. Direkta motsvarigheter till de senare två motiven finns i några ristningar vid Gamla Turingevägen i Södertälje (Sö 311-313), och det är därför mycket troligt att de har samma upphovsman. Sö 312 slutar med det ensamstående namnet aystain ”Östen”, vilket har tolkats som ristarens namn. Andra menar däremot att det inte går att avgöra, eftersom det inte står något om vilken roll denne Östen har haft.

Ytterligare en ristning av samme runristare finns vid Kiholm, nästan 5 kilometer rakt norrut.  Den är huggen i en lodrät klippa och vänd ut mot Södertäljeviken (Sö 344). När Thorgunn Snædal från Runverket skulle måla denna ristning i augusti 2007, upptäckte hon att slutet av inskriften var felläst. Där man tidigare hade trott sig se runorna -­­-­-­­ạlan (som tolkades som en form av adjektivet sniallr ’rask’) stod i stället …­­ỵstain dvs. ”Östen”! Detta ökade ju chanserna för att Östen faktiskt var namnet på ristaren.

Bara ett par månader efter denna upptäckt gjordes ett mycket märkligt nyfynd i Salem ytterligare 3 kilometer längre norrut. På andra sidan Södertäljeviken och vid foten av den bergformation som kallas Bornhuvud, upptäcktes en tidigare helt okänd runristning. Liksom ristningen vid Kiholm var den vänd ut mot vattnet och den hade samma ovanliga kors som de övriga ristningarna. I detta fall avslutades inskriften med -­-stain × risti ”Östen ristade”, vilket alltså gav det slutgiltiga beviset på att runristaren hette Östen.

Ristningen på Bornhuvud som upptäcktes hösten 2007. Foto Magnus Källström

Här kommer man osökt att tänka på det ofullständiga namnet …­stain på det nyfunna fragmentet från Björkö by (”…-sten reste …”). Tänk om detta också är rester av namnet Östen, och tänk om det syftar på samma person, som i detta fall inte bara varit runristare, utan också resare av stenen. Vi har i så fall för tredje gången inom loppet av bara fem år fått en påminnelse om denne tidigare rätt okände runristare. Det är inte utan att man får en lite spöklik känsla av någon som pockar på uppmärksamhet…

Framöver kommer vi tillsammans med Historiska museet att ta en ny titt på de tidigare kända fragmenten från Björkö by och försöka avgöra vilka som hör ihop och på vilket sätt. Det blir ett pussel med stora – om än inte så lättlagda – bitar. Och vi räknar med att många fortfarande saknas och återstår att upptäcka ute på Birka.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs mer om den intressanta runristningen på Bornhuvud och ristningarna runt Södertäljeviken i Thorgunn Snædals undersökningsrapport. DS.